Karl Marx

Kapitalet. Tredje boken

Den kapitalistiska produktionens totalprocess

1894

Utgiven av Friedrich Engels


K�lla: Marx Engels Werke bd XXV, s. 7-919; "Das Kapital. Band III. Kritik der politischen �konomie".
�vers�ttning: Ruth Bohman
Digitalisering: Jonas Holmgren
Korrektur: -



TREDJE AVDELNINGEN

Lagen om profitkvotens fallande tendens


TRETTONDE KAPITLET

Lagen som s�dan

Vid given arbetsl�n och arbetsdag representerar ett variabelt kapital t.ex. 100 ett best�mt antal sysselsatta arbetare; det �r ett index p� detta antal. 100 � kan t.ex. vara l�nen f�r 100 arbetare f�r en vecka. Om dessa arbetare utf�r lika mycket n�dv�ndigt arbete som merarbete, arbeta de allts� dagligen lika l�ng tid f�r sig sj�lva, d.v.s. f�r reproduktionen av sin arbetsl�n som f�r kapitalisten, d.v.s. f�r produktionen av merv�rde, s� vore deras totala v�rdeprodukt = 200 � och det merv�rde de skapat utgjorde 100 �.

Merv�rdets kvot m/v = 100%. Men, som vi har sett, skulle denna merv�rdekvot ta sig uttryck i mycket olika profitkvoter, allt efter det olika omf�nget av det konstanta kapitalet c och d�rmed totalkapitalet C, d� profitkvoten = m/C. �r merv�rdekvoten 100%:

Om c = 50 , v = 100, s� �r p' = 100/150 = 662/3%
Om c = 100 , v = 100, s� �r p' = 100/200 = 50%
Om c = 200 , v = 100, s� �r p' = 100/300 = 331/3%
Om c = 300 , v = 100, s� �r p' = 100/400 = 25%
Om c = 400 , v = 100, s� �r p' = 100/500 = 20%

Samma merv�rdekvot skulle vid of�r�ndrad exploateringsgrad av arbetet s�ledes uttrycka sig i en fallande profitkvot, eftersom den materiella tillv�xten av det konstanta kapitalet inneb�r att ocks� dess v�rde v�xer - fast�n inte i samma proportion - f�ljaktligen v�xer ocks� v�rdet av totalkapitalet.

Antar man nu vidare, att denna gradvisa f�r�ndring i kapitalets sammans�ttning inte bara sker i enstaka produktionssf�rer utan mer eller mindre i alla eller i vart fall i de avg�rande produktionssf�rerna, att den allts� inneb�r f�r�ndringar i den organiska genomsnittssammans�ttningen av ett visst samh�lles totalkapital, s� m�ste resultatet av denna successiva tillv�xt av det konstanta kapitalet i f�rh�llande till det variabla ofr�nkomligen bli en gradvis fortg�ende s�nkning av den allm�nna profitkvoten vid konstant merv�rdekvot eller konstant exploatering av arbetet genom kapitalet. Nu har det emellertid visat sig vara en lag f�r det kapitalistiska produktionss�ttet, att under dess utveckling minskar det variabla kapitalet relativt i f�rh�llande till det konstanta och d�rmed i f�rh�llande till det i r�relse satta totalkapitalet. Inneb�rden av detta �r, att samma antal arbetare, samma m�ngd arbetskraft, som �r �tkomlig genom ett variabelt kapital av givet v�rdeomf�ng p� grund av de speciella produktionsmetoder som utvecklas inom den kapitalistiska produktionen, p� samma tid s�tter i r�relse, bearbetar, produktivt konsumerar en st�ndigt v�xande m�ngd arbetsmedel, maskineri och fast kapital av alla slag, r�varor och hj�lp�mnen - d�rmed ocks� ett konstant kapital av st�ndigt v�xande v�rdeomf�ng. Denna fortskridande relativa minskning av det variabla kapitalet i f�rh�llande till det konstanta och d�rmed till totalkapitalet �r identisk med den fortskridande h�gre organiska sammans�ttningen av det samh�lleliga kapitalet i dess genomsnitt. Samtidigt �r det bara ett annat uttryck f�r den fortskridande utvecklingen av arbetets samh�lleliga produktivkraft, som just visar sig i det faktiska f�rh�llandet, att samma antal arbetare p� samma tid, d.v.s. med mindre arbete, f�rvandlar en st�ndigt �kad kvantitet r�material och hj�lp�mnen till produkter genom att st�ndigt �ka anv�ndningen av maskineri och fast kapital i allm�nhet. Denna det fasta kapitalets v�xande v�rdekvantitet - som endast tilln�rmelsevis anger �kningen av den faktiska m�ngden av det konstanta kapitalets materiella best�ndsdelar - motsvaras av att produkten blir allt billigare. Varje individuell produkt inneh�ller, om den betraktas f�r sig, en mindre summa av arbete �n den skulle g�ra p� l�gre stadier av produktionen, d�r den del av kapitalet som satsas f�r arbete �r proportionellt mycket st�rre �n det som satsas f�r produktionsmedel. Den hypotetiska serie som uppst�llts i b�rjan av detta kapitel uttrycker allts� den kapitalistiska produktionens verkliga tendens. Den fortskridande relativa minskningen av det variabla kapitalet j�mf�rt med det konstanta medf�r en stigande h�gre organiska sammans�ttning av kapitalet. En omedelbar f�ljd av detta �r att merv�rdets kvot vid konstant och t.o.m. vid stigande exploateringsgrad av arbetet tar sig uttryck i en st�ndigt sjunkande allm�n profitkvot. (Vi ska senare se varf�r detta sjunkande inte manifesterar sig i en absolut form, utan snarare som en tendens.[F]) Den allm�nna profitkvotens progressivt sjunkande tendens �r allts� bara ett f�r det kapitalistiska produktionss�ttet speciellt uttryck f�r den fortskridande utvecklingen av arbetets samh�lleliga produktivkraft. D�rmed �r inte sagt, att profitkvoten inte tillf�lligt kan falla �ven av andra orsaker. Men med utg�ngspunkt fr�n det kapitalistiska produktionss�ttets innersta karakt�r har d�rmed bevisats, som en ofr�nkomlig n�dv�ndighet, att merv�rdets allm�nna genomsnittskvot i sin utveckling m�ste ta sig uttryck i en fallande allm�n profitkvot. D� m�ngden anv�nt levande arbete st�ndigt avtar i f�rh�llande till den m�ngd f�rsakligat arbete, produktivt konsumerade produktionsmedel, som det s�tter i r�relse; s� m�ste ocks� den del av detta levande arbete som �r obetalt och som materialiseras i merv�rdet st�ndigt minska i f�rh�llande till v�rdeomf�nget av det anv�nda totalkapitalet. Denna merv�rdem�ngdens f�rh�llande till v�rdet av det investerade totalkapitalet bildar emellertid profitkvoten, som d�rf�r st�ndigt m�ste falla.

Hur enkel lagen �n kan f�refalla efter denna framst�llning, har det hittills inte lyckats n�gon ekonom att uppt�cka den, som vi kommer att se i ett senare avsnitt. Ekonomerna kunde urskilja fenomenet och brydde sina hj�rnor f�r att tyda det. Men med h�nsyn till den stora betydelse som denna lag har f�r den kapitalistiska produktionen kan man s�ga, att den bildar det mysterium kring vars l�sning hela den politiska ekonomin sedan Adam Smith kretsar, och att skillnaden mellan de olika skolorna efter honom best�tt i de olika f�rs�ken att l�sa detta mysterium. Om man � andra sidan t�nker p� hur den hittillsvarande politiska ekonomin visserligen cirklat omkring skillnaden mellan konstant och variabelt kapital men aldrig f�rst�tt att klart formulera den; att den �verhuvud aldrig framst�llde merv�rdet skilt fr�n profiten och aldrig profiten i dess rena form till skillnad fr�n dess olika sj�lvst�ndiga best�ndsdelar, som industriell profit, kommersiell profit, kapitalr�nta, jordr�nta; att den aldrig grundligt analyserat skillnaden i kapitalets organiska sammans�ttning, d�rf�r inte heller bildandet av den allm�nna profitkvoten - s� upph�r det att vara g�tfullt, att den aldrig lyckades att genomsk�da detta mysterium.

Vi har med avsikt presenterat denna lag innan vi beskriver profitens uppdelning i olika gentemot varandra sj�lvst�ndiga kategorier. Det faktum att denna analys har kunnat g�ras utan att f�rbindas med uppdelningen av profiten i delar som tillfaller olika grupper av personer visar redan fr�n b�rjan, att lagen i sin helhet �r oberoende av denna delning och oberoende av relationerna mellan de profitkategorier som blir dess resultat. Profiten, som vi h�r talar om, �r bara ett annat namn f�r sj�lva merv�rdet i dess relation till totalkapitalet i st�llet f�r till det variabla kapital i vilket det uppkommer. Profitkvotens fall uttrycker allts� sj�lva merv�rdets fallande proportion till det investerade totalkapitalet och �r d�rf�r oberoende av varje godtycklig f�rdelning av detta merv�rde p� olika kategorier.

Vi har sett, att p� ett stadium i den kapitalistiska utvecklingen, d�r kapitalets sammans�ttning c : v �r som 50 : 100, en merv�rdekvot om 100% uttryckes i en profitkvot om 662/3%, och att p� ett h�gre stadium, d�r c : v �r som 400 : 100, samma merv�rdekvot uttryckes i en profitkvot om bara 20%. Vad som g�ller om olika p� varandra f�ljande utvecklingsstadier i ett land g�ller ocks� om samtidigt bredvid varandra best�ende utvecklingsstadier i olika l�nder. I det mindre utvecklade landet, d�r den f�rstn�mnda kapitalsammans�ttningen utg�r genomsnittet, �r den allm�nna profitkvoten - 662/3%, medan den i landet med det senare mycket h�gre utvecklingsstadiet �r = 20%.

Skillnaden i de b�da nationella profitkvoterna kunde f�rsvinna och t.o.m. bli helt omv�nd om arbetet i det mindre utvecklade landet var mindre produktivt, en st�rre kvantitet arbete d�rmed realiserade en mindre kvantitet av samma vara, st�rre bytesv�rde i mindre bruksv�rde; allts� arbetaren m�ste anv�nda en st�rre del av sin tid till reproduktion av sina egna existensmedel eller deras v�rde och en mindre f�r att frambringa merv�rde, s�ledes leverera mindre merv�rde s� att merv�rdekvoten var l�gre. Om t.ex. arbetaren i det mindre utvecklade landet arbetade 2/3 av arbetsdagen f�r sig sj�lv och 1/3 f�r kapitalisten, s� skulle under f�ruts�ttning av ovanst�ende exempel samma arbetskraft betalas med 1331/3 och leverera ett �verskott om bara 662/3. Mot det variabla kapitalet om 1331/3 svarade ett konstant kapital om 50. Merv�rdekvoten utgjorde allts� nu 1331/3 : 662/3 - 50% och profitkvoten 1831/3 : 662/3 eller ungef�r 361/2%.

D� vi hittills inte analyserat de olika best�ndsdelar i vilka profiten uppspaltas, d.v.s. de existerar inte �nnu f�r oss, s� anm�rkes nu p� f�rhand bara f�r att undvika missf�rst�nd f�ljande: Vid j�mf�relse mellan l�nder p� olika utvecklingsstadier, s�rskilt s�dana med utvecklad kapitalistisk produktion och s�dana d�r arbetet �nnu inte formellt har underst�llts kapitalistisk produktion, fast�n arbetaren i verkligheten exploateras av kapitalisten (t.ex. i Indien d�r bonden hush�llar som en sj�lvst�ndig bonde, hans produktion som s�dan �nnu inte �r underkastad kapitalet, ehuru ockraren under formen av kapitalr�nta kan plocka av honom inte bara hela hans merarbete utan t.o.m. - kapitalistiskt uttryckt - en del av hans arbetsl�n) vore det ett stort misstag att m�ta den nationella profitkvotens h�jd med den nationella r�ntefotens. I denna r�nta �r hela profiten och mer �n profiten innesluten i st�llet f�r att den som i l�nder med utvecklad kapitalistisk produktion bara skulle uttrycka en alikvot del av det producerade merv�rdet eller profiten. � andra sidan �r r�ntefoten h�r �verv�gande best�md av f�rh�llanden (ockrarnas l�n till herrarna, jordr�ntans innehavare), som inte har n�got att g�ra med profiten, utan snarare visar i vilka proportioner ockrarna kan till�gna sig jordr�ntan.

I l�nder med olika utvecklingsstadier av kapitalistisk produktion och d�rmed olika organiska sammans�ttning av kapitalet kan merv�rdets kvot (den ena faktorn som best�mmer profitkvoten) st� h�gre i ett land med kortare normalarbetsdag �n i ett med l�ngre. F�r det f�rsta: Om den engelska tiotimmarsdagen p� grund av h�gre arbetsintensitet �r lika med den �sterrikiska fjortontimmarsdagen, s� kan vid lika delning av arbetsdagen 5 timmars merarbete i f�rra fallet representera ett h�gre v�rde p� v�rldsmarknaden �n 7 timmar i det senare fallet. F�r det andra kan emellertid i f�rra fallet en st�rre del av arbetsdagen bilda merv�rde �n i det senare.

Lagen om den fallande profitkvoten, i vilken samma eller t.o.m. en stigande merv�rdekvot uttryckes, inneb�r med andra ord: en best�md kvantitet samh�lleligt genomsnittskapital, t.ex. ett kapital om 100, motsvaras av en st�ndigt st�rre del arbetsmedel och en st�ndigt mindre del levande arbete. D� allts� totalm�ngden av det levande arbete som tills�ttes produktionsmedlen minskar i f�rh�llande till v�rdet av dessa produktionsmedel, s� minskar ocks� det obetalda arbetet och den v�rdedel det representerar i f�rh�llande till v�rdet av det investerade totalkapitalet. Eller: en allt mindre alikvot del av det investerade totalkapitalet oms�ttes i levande arbete, och detta totalkapital uppsuger d�rf�r i f�rh�llande till sin storlek allt mindre merarbete, trots att det f�rbrukade arbetets obetalda del samtidigt kan v�xa i f�rh�llande till dess betalda del. Det relativa avtagandet av det variabla och tilltagandet av det konstanta kapitalet, oaktat b�da delarna absolut sett v�xer, �r som sagt bara ett annat uttryck f�r arbetets �kade produktivitet.

Ett kapital om 100 best�r exempelvis av 80 c + 20 v, det sistn�mnda = 20 arbetare. Merv�rdets kvot antas vara 100%, d.v.s. arbetarna arbetar halva dagen f�r sig, halva dagen f�r kapitalisten. I ett mindre utvecklat land antar vi kapitalet = 20 c + 80 v och dessa v motsvarar 80 arbetare. Men dessa arbetare beh�ver 2/3 av arbetsdagen f�r sin egen reproduktion och arbeta bara 1/3 f�r kapitalisten. S�ttes nu allt annat lika, producerar arbetarna i f�rsta fallet ett v�rde av 40, i andra 120. Det f�rsta kapitalet producerar 80 c + 20 v + 20 m = 120; profitkvot = 20%; det andra kapitalet 20 c + 80 v + 40 m = 140; profitkvot = 40%. Denna �r allts� i andra fallet dubbelt s� stor som i f�rsta, medan merv�rdets kvot = 100% i f�rsta fallet �r dubbelt s� stor som i det andra, d�r den �r bara 50%. Men i st�llet till�gnar sig ett lika stort kapital i f�rsta fallet merarbete av bara 20 och i andra av 80 arbetare.

Lagen om profitkvotens fallande tendens eller den relativa minskningen av utvunnet merarbete i j�mf�relse med den m�ngd materialiserat arbete, som det levande arbetet s�tter i r�relse, utesluter p� intet s�tt att den absoluta m�ngden av det arbete som det samh�lleliga kapitalet syssels�tter och exploaterar v�xer, d�rmed �ven den absoluta m�ngd merarbete som det till�gnar sig. Lika litet utesluter det, att de under de enskilda kapitalisternas kommando st�ende kapitalen kommenderar en v�xande arbetsm�ngd och d�rmed v�xande merarbete. Det sistn�mnda kan vara fallet �ven om de kommenderade arbetarnas antal inte v�xer.

Om man som given antar en viss arbetarbefolkning t.ex. 2 miljoner, vidare l�ngd och intensitet av genomsnittsarbetsdag och arbetsl�n och d�rmed f�rh�llandet mellan n�dv�ndigt arbete och merarbete, s� producerar dessa 2 miljoners totalarbete och p� samma s�tt deras merarbete, som realiseras i merv�rdet, st�ndigt samma v�rdestorlek. Men med den v�xande massan konstant kapital - fast och cirkulerande - som detta arbete s�tter i r�relse, faller den producerade kvantitetens v�rde i f�rh�llande till detta kapital, vars v�rde v�xer med dess m�ngd fast�n inte i samma proportion. Detta proportionella f�rh�llande och d�rmed profitkvoten sjunker, trots att samma m�nga levande arbete kommenderas och samma m�ngd merarbete uppsuges av kapitalet. Proportionen f�r�ndras, inte d�rf�r att m�ngden levande arbete sjunker, utan d�rf�r att m�ngden redan materialiserat arbete, som det s�tter i r�relse, stiger. Avtagandet �r relativt, inte absolut och har i sj�lva verket ingenting att skaffa med den absoluta storleken av det arbete och merarbete som satts i r�relse. Profitkvotens fall beror inte p� en absolut utan p� en enbart relativ minskning av totalkapitalets variabla best�ndsdel, dess minskning j�mf�rd med den konstanta best�ndsdelen. Detsamma som nu g�ller om en given arbets- och merarbetsm�ngd g�ller ocks� om ett v�xande arbetarantal och d�rf�r under de givna f�ruts�ttningarna om en v�xande m�ngd kommenderat arbete �ver huvud taget och dess obetalda del, merarbetet, i synnerhet. Om arbetarbefolkningen stiger fr�n tv� till tre miljoner, om det variabla kapital som utbetalades i arbetsl�n likaledes stiger fr�n tv� till tre miljoner, men d�remot det konstanta kapitalet stiger fr�n 4 till 15 miljoner, s� v�xer under de givna f�ruts�ttningarna (konstant arbetsdag och konstant merv�rdekvot) m�ngden merarbete, merv�rde, med h�lften, med 50% fr�n 2 miljoner till 3. Inte desto mindre skulle, trots denna tillv�xt av den absoluta m�ngden merarbete och merv�rde med 50%, det variabla kapitalets f�rh�llande till det konstanta falla fr�n 2 : 4 till 3 : 15, och merv�rdets f�rh�llande till totalkapitalet bli som f�ljer (i miljoner):

I. 4 c + 2 v + 2 m; C = 6 , p' = 33 1/3%.
II. 15 c + 3 v + 3 m; C = 18 , p' = 16 2/3%.

Merv�rdem�ngden har stigit med h�lften medan profitkvoten har fallit till h�lften av den tidigare. Profiten �r emellertid det p� samh�llskapitalet ber�knade merv�rdet, och m�ngden profit, dess absoluta storlek, �r d�rf�r ur samh�llelig synpunt lika med merv�rdets absoluta storlek. Profitens absoluta storlek, dess totalm�ngd, hade allts� v�xt med 50% trots enorm minskning i denna profitm�ngds f�rh�llande till det investerade totalkapitalet eller trots den enorma minskningen i den allm�nna profitkvoten. Antalet arbetare som kapitalet syssels�tter, allts� den absoluta m�ngden i r�relse satt arbete, och d�rmed den absoluta m�ngden uppsuget merarbete och d�rmed av detsamma producerat merv�rde, d�rmed den absoluta m�ngden av detsamma producerad profit kan allts� v�xa och v�xa progressivt trots profitkvotens fallande tendens. Detta inte bara kan vara fallet. Det m�ste vara fallet - bortsett fr�n tillf�lliga sv�ngningar - p� basis av den kapitalistiska produktionen.

Den kapitalistiska produktionsprocessen �r v�sentligen samtidigt en ackumulationsprocess. Det har visats hur under den kapitalistiska produktionens fram�tskridande den m�ngd v�rde som ska underg� enkel reproduktion, d.v.s. som m�ste bibeh�llas, med stegringen av arbetsproduktiviteten stiger och v�xer t.o.m. om den anv�nda arbetskraften f�rblir konstant. Men massan producerade bruksv�rden, varav produktionsmedlen utg�r en del, v�xer �nnu mer med utvecklingen av arbetets samh�lleliga produktivkraft. Och det tillskottsarbete, genom vars till�gnelse tillskottsrikedomen kan �terf�rvandlas till kapital, betingas inte av produktionsmedlens (existensmedel inr�knade) v�rde utan av deras m�ngd, d� arbetaren i produktionsprocessen inte har att g�ra med deras v�rde utan med deras bruksv�rde. Ackumulationen och den d�rmed givna koncentrationen av kapitalet �r emellertid i sig sj�lv ett materiellt medel att stegra produktivkraften. Men denna tillv�xt av produktionsmedel innesluter en tillv�xt av arbetarbefolkning, s� att den st�ndigt i stort sett motsvarar och �verskrider tillskottskapitalets behov, och leder s�ledes till en �verbefolkning av arbetare. Ett tillf�lligt �verskott av kapital �ver den arbetarbefolkning som st�r under dess kommando skulle verka p� tv� s�tt. Det skulle s� sm�ningom �ka arbetarbefolkningen, � ena sidan genom att arbetsl�nen steg, vilket skulle underl�tta familjebildningen och mildra de inflytelser som decimerar och f�rintar arbetarnas avkomma, men � andra sidan genom anv�ndning av metoder som skapar relativt merv�rde (inf�rande och f�rb�ttrande av maskineri) �nnu snabbare skapar en konstlad relativ �verbefolkning, som � sin sida �ter skulle bli en grogrund f�r en verkligt snabb �kning av folkm�ngden, d� under den kapitalistiska produktionen el�ndet frambringar nya m�nniskomassor. Det framg�r d�rf�r ur sj�lva karakt�ren av ackumulationsprocessen, som bara �r ett moment av den kapitalistiska produktionsprocessen, att f�r den stigande m�ngd produktionsmedel, som �r best�md att f�rvandlas till konstant kapital, st�ndigt finns en i motsvarande grad stigande t.o.m. �vertalig arbetarbefolkning tillg�nglig och m�jlig att exploatera. N�r produktions- och ackumulationsprocessen fortskrider m�ste allts� m�ngden merarbete som kan utvinnas och har utvunnits och d�rmed den absoluta m�ngden av profit som samh�llskapitalet till�gnat sig v�xa. Men enligt samma lagar f�r produktion och ackumulation stiger med m�ngden �ven v�rdet av det konstanta kapitalet i tilltagande progression snabbare �n den variabla kapitaldelen som oms�ttes mot levande arbete. Enligt samma lagar producerar allts� samh�llskapitalet en v�xande absolut profitm�ngd och en fallande profitkvot.

H�r bortser vi alldeles ifr�n att samma v�rdestorlek, under den kapitalistiska produktionens fram�tskridande och den d�remot svarande utvecklingen av det samh�lleliga arbetets produktivkraft och produktionsgrenarnas liksom produkternas m�ngfaldigande, representerar en oavbrutet stigande m�ngd av bruksv�rden och konsumtion.

Utvecklingen av kapitalistisk produktion och ackumulation f�ranleder att arbetsprocessen utvidgas i st�ndigt stigande skala, som ger den st�ndigt st�rre dimensioner, med motsvarande st�rre kapitalinvesteringar f�r varje enskild anl�ggning. En �kad koncentration av kapitalen (�tf�ljd, fast�n i mindre skala av ett v�xande antal kapitalister) �r d�rf�r s�v�l en av dess materiella betingelser som ett av den sj�lv producerat resultat. Tillsammans med och i v�xelverkan d�rmed fortskrider expropriationen av de mer eller mindre direkta producenterna. Av detta framg�r betr�ffande de enskilda kapitalisterna, att de kommenderar �ver arbetararm�er som v�xer i storlek (oavsett hur mycket det variabla kapitalet �ven f�r dem faller i f�rh�llande till det konstanta), att m�ngden merv�rde och d�rmed profit som de till�gnar sig v�xer samtidigt med och trots att profitkvoten faller. Det �r ju just samma orsaker som koncentrerar stora arbetarmassor under enskilda kapitalisters kommando som kommer m�ngden fast kapital, r�material och hj�lp�mnen som anv�ndes att sv�lla ut i v�xande proportion gentemot m�ngden anv�nt levande arbete.

H�r beh�ver bara i f�rbig�ende anm�rkas, att vid given arbetarbefolkning, om merv�rdekvoten v�xer antingen genom att arbetsdagen f�rl�nges eller intensifieras eller genom att arbetsl�nen minskar i v�rde till f�ljd av utveckling av arbetets produktivkraft, m�ngden merv�rde och d�rmed den absoluta profitm�ngden m�ste v�xa trots den relativa minskningen av det variabla kapitalet i f�rh�llande till det konstanta.

Samma utveckling av det samh�lleliga arbetets produktivkraft, samma lagar som g�r sig g�llande i en relativ minskning av det variabla kapitalets f�rh�llande tilltotalkapitalet och en d�rmed p�skyndad ackumulation, medan denna ackumulation i sin tur blir en utg�ngspunkt f�r ytterligare utveckling av produktivkraften och ytterligare relativ minskning av det variabla kapitalet - denna samma utveckling kommer ocks� till uttryck i den stigande tillv�xten av den anv�nda totalarbetskraften, bortsett fr�n tillf�lliga fluktuationer, och i den stigande tillv�xten av den absoluta merv�rdem�ngden och d�rmed profiten.

I vilken form m�ste nu denna dubbelsidiga lag; minskning i profitkvoten och samtidig tillv�xt av den absoluta profitm�ngden, h�rr�rande ur samma orsak, komma till uttryck? En lag grundad p� att under de givna betingelserna den utvunna m�ngden merarbete och d�rmed merv�rde v�xer och att profit och merv�rde �r identiska storheter, om man betraktar totalkapitalet eller ser det enskilda kapitalet som enbart en del av totalkapitalet?

Vi tar den alikvota del av totalkapitalet p� vilken vi ber�knar profitkvoten, t.ex. 100. Dessa 100 representerar totalkapitalets genomsnittssammans�ttning, s�g 80 c + 20 v. I andra avdelningen av denna bok har vi sett, hur genomsnittsprofitkvoten i de olika produktionsgrenarna best�mmes inte genom den sammans�ttning av kapitalet som �r s�regen f�r var och en av dem, utan genom deras samh�lleliga genomsnittssammans�ttning. N�r den variabla delen av kapitalet minskar relativt i f�rh�llande till den konstanta och d�rmed i f�rh�llande till totalkapitalet 100, faller profitkvoten trots of�r�ndrad och t.o.m. stigande exploateringsgrad av arbetet, och sjunker den relativa storleken av merv�rdet, d.v.s. dess f�rh�llande till v�rdet av det investerade totalkapitalet 100. Men inte bara denna relativa storlek sjunker. Storleken av merv�rdet eller profiten, som absorberas av totalkapitalet 100, sjunker �ven absolut. Vid en merv�rdekvot om 100% producerar ett kapital om 60 c + 40 v en merv�rde- och d�rmed profitm�ngd p� 40; ett kapital om 70 c + 30 v en profitm�ngd p� 30; f�r ett kapital p� 80 c + 20 v faller profiten till 20. Det �r merv�rdem�ngden och d�rmed profiten som faller, och detta beror p� att eftersom totalkapitalet �verhuvud taget s�tter mindre levande arbete i r�relse vid konstant exploateringsgrad ocks� mindre merarbete och d�rmed ocks� mindre merv�rde produceras. Om en best�md alikvot del av det samh�lleliga kapitalet, allts� kapital av genomsnittssammans�ttning, tas som en m�ttenhet med vilken vi m�ter merv�rdet - och detta sker vid all profitber�kning - �r merv�rdets relativa och dess absoluta fall �verhuvud taget identiska. I ovanst�ende exempel sjunker profitkvoten fr�n 40% till 30% och till 20%, eftersom den av samma kapital producerade m�ngden merv�rde och d�rmed profit absolut taget faktiskt sjunker fr�n 40 till 30 och till 20. D� kapitalets v�rdestorlek, i vilken merv�rdet m�tes, �r given = 100, kan merv�rdets fall i f�rh�llande till denna konstanta storhet bara vara ett annat uttryck f�r en minskning av merv�rdets och profitens absoluta storlek. Detta �r i sj�lva verket en tavtologi. Men att denna minskning intr�der, framg�r ur karakt�ren av den kapitalistiska produktionsprocessens utveckling, vilket har bevisats.

Men � andra sidan �stadkommer samma orsaker, som frambringar en absolut minskning av merv�rdet och d�rmed profiten p� ett givet kapital och d�rmed �ven av den i procent ber�knade profitkvoten, en tillv�xt av den absoluta m�ngden merv�rde och d�rmed profit, som samh�llskapitalet (d.v.s. kapitalisternas totalitet) till�gnar sig. Hur visar sig nu detta, vilken v�g tar sig dess verkningar eller vilka betingelser �r inneslutna i denna skenbara mots�gelse?

Om varje alikvot del = 100 av det samh�lleliga kapitalet och d�rmed varje hundratal av samh�llelig genomsnittssammans�ttning �r en given storhet, och d�rmed en minskning av dess profitkvot sammanfaller med en minskning av profitens absoluta storlek, just d�rf�r att kapitalet, som tj�nar som m�tt, h�r �r en konstant storhet, s� �r d�remot storleken av det samh�lleliga totalkapitalet, liksom det kapital som befinner sig i h�nderna p� enskilda kapitalister, en variabel storhet, som f�r att motsvara de f�rutsatta betingelserna m�ste variera i omv�nt f�rh�llande till minskningen av sin variabla del.

N�r i f�rra exemplet den procentuella sammans�ttningen var 60 c + 40 v, s� var merv�rdet eller profiten 40 och d�rmed profitkvoten 40%. Antag att p� detta stadium av sammans�ttning totalkapitalet var 1 miljon, s� utgjorde totalmedelv�rdet och d�rmed totalprofiten 400.000. Om sammans�ttningen senare �r = 80 c + 20 v, s� �r merv�rdet eller profiten vid konstant exploateringsgrad av arbetet p� varje 100 = 20. Men eftersom den absoluta m�ngden merv�rde eller profit v�xer, som p�visats, trots avtagande profitkvot eller avtagande merv�rdeskapande, s� v�xer ett kapital om vart 100, vi kan s�ga fr�n 400.000 till 440.000. Detta �r bara m�jligt genom att totalkapitalet, som bildas samtidigt med denna nya sammans�ttning, har v�xt till 2.200.000. Massan av det totalkapital som satts i r�relse har stigit till 220%, medan profitkvoten fallit med 50%. Hade kapitalet bara f�rdubblats, s� hade det till en profitkvot av 20% bara kunnat frambringa samma m�ngd merv�rde och profit som det gamla kapitalet p� 1 miljon till 40%. Hade det v�xt mindre �n det dubbla, s� hade det producerat mindre merv�rde eller profit �n det tidigare kapitalet, som i sin f�rra sammans�ttning bara beh�vde v�xa fr�n 1.000.000 till 1.100.000 f�r att h�ja sitt merv�rde fr�n 400.000 till 440.000.

H�r framtr�der den redan tidigare utvecklade lagen, att med den relativa minskningen av det variabla kapitalet, allts� utvecklingen av arbetets samh�lleliga produktivkraft, beh�vs ett allt st�rre totalkapital f�r att s�tta samma m�ngd arbetskraft i r�relse och utvinna samma m�ngd merarbete. En relativt �vertalig arbetarbefolkning �r en m�jlighet som utvecklas proportionellt med den kapitalistiska produktionens utveckling, inte d�rf�r att det samh�lleliga arbetets produktivkraft avtar utan d�rf�r att den tilltar, allts� inte ur ett absolut missf�rh�llande mellan arbete och existensmedel, utan ur ett missf�rh�llande som h�rr�r ur arbetets kapitalistiska exploatering, missf�rh�llandet mellan den stigande tillv�xten av kapitalet och dess relativt avtagande behov av en v�xande befolkning.

Faller profitkvoten med 50%, s� faller den med h�lften. Om profitm�ngden ska f�rbli konstant, s� m�ste d�rf�r kapitalet f�rdubblas. F�r att profitm�ngden ska f�rbli of�r�ndrad vid avtagande profitkvot m�ste multiplikatorn, som anger totalkapitalets tillv�xt, vara lika med divisorn, som anger profitkvotens fall. Om profitkvoten faller fr�n 40 till 20, m�ste totalkapitalet omv�nt stiga i f�rh�llande 20 : 40 f�r att resultatet ska bli detsamma. Hade profitkvoten fallit fr�n 40 till 8, s� m�ste kapitalet v�xa i proportionen 8 : 40, d.v.s. till det femdubbla. Ett kapital om 1.000.000 till 40% producerar 400.000 och ett kapital om 5.000.000 till 8% producerar likaledes 400.000. Detta g�ller om resultatet ska f�rbli of�r�ndrat. Ska det d�remot v�xa, s� m�ste kapitalet v�xa i h�gre proportion �n profitkvoten faller. Med andra ord: f�r att totalkapitalets variabla best�ndsdel inte bara absolut taget ska f�rbli of�r�ndrad utan v�xa absolut, trots att dess procentsats faller som del av totalkapitalet, m�ste totalkapitalet v�xa i h�gre proportion �n det variabla kapitalets procentsats faller. Det m�ste v�xa s� mycket, att det i sin nya sammans�ttning beh�ver inte bara den gamla variabla kapitaldelen utan �nnu mer f�r ink�p av arbetskraft. Faller den variabla delen av ett kapital = 100 fr�n 40 till 20, s� m�ste totalkapitalet stiga till mer �n 200 f�r att kunna anv�nda ett st�rre variabelt kapital �n 40.

T.o.m. om den exploaterade arbetarbefolkningens massa f�rblir konstant och bara arbetsdagens l�ngd och intensitet �kas, s� m�ste m�ngden investerat kapital stiga, eftersom det m�ste stiga �ven f�r att anv�nda samma m�ngd arbete under de gamla exploateringsf�rh�llandena vid f�r�ndrad kapitalsammans�ttning.

Samma utveckling av arbetets samh�lleliga produktivkraft kommer allts� till uttryck p� tv� s�tt, n�r det kapitalistiska produktionss�ttet g�r fram�t; � ena sidan i profitkvotens fallande tendens och � andra sidan i den st�ndiga tillv�xten av absoluta m�ngden utvunnet merv�rde eller profit. I stort sett motsvaras det variabla kapitalets och profitens relativa minskning av en absolut tillv�xt av b�da. Denna dubbelsidiga effekt kan, som vi har visat, bara framtr�da genom att totalkapitalet v�xer i snabbare takt �n den i vilken profitkvoten faller. F�r att vid h�gre sammans�ttning eller vid relativt starkare tillv�xt av det konstanta kapitalet kunna anv�nda ett variabelt kapital som absolut taget har v�xt, m�ste totalkapitalet v�xa inte bara i proportion till den h�gre sammans�ttningen utan �nnu snabbare. H�rav f�ljer, att ju mer det kapitalistiska produktionss�ttet utvecklas, desto st�rre kapitalm�ngd beh�vs f�r att syssels�tta samma arbetskraft och �nnu mycket st�rre beh�vs f�r en v�xande arbetskraft. P� kapitalistisk grundval framkallar allts� arbetets stigande produktivkraft oundvikligen en permanent, skenbart �vertalig arbetarbefolkning. Om det variabla kapitalet bara bildar 2/6 av totalkapitalet i st�llet f�r tidigare 1/2, s� m�ste totalkapitalet tredubblas f�r att syssels�tta samma arbetskraft; men ska dubbelt s� mycket arbetskraft syssels�ttas s� m�ste det sexdubblas.

Den politiska ekonomin, som hittills inte kunnat f�rklara lagen om den fallande profitkvoten, behandlar den stigande profitm�ngden, tillv�xten av profitens absoluta storlek, som en slags tr�stek�lla b�de n�r det g�ller enskilda kapitalister och samh�llskapitalet men bygger p� rena plattityder och spekulationer.

Att profitens m�ngd �r best�md genom tv� faktorer, f�r det f�rsta profitkvoten och f�r det andra m�ngden till denna profitkvot investerat kapital, �r bara en tavtologi. Att profitm�ngden har m�jlighet att v�xa trots att profitkvoten samtidigt faller �r d�rf�r bara ett annat uttryck f�r denna tavtologi. Det hj�lper inte ett enda steg vidare, d� det ju �r lika m�jligt att kapitalet v�xer utan att profitm�ngden v�xer, och att det t.o.m. kan v�xa ocks� medan profitm�ngden minskar. 100 till 25% ger 25, 400 till 5% ger bara 20.[35*] Men om samma orsaker som kommer profitkvoten att falla befordrar ackumulationen d.v.s. bildandet av tillskottskapital, och om varje tillskottskapital s�tter tillskottsarbete i r�relse och producerar tillskottsmerv�rde, och om � andra sidan en sjunkande profitkvot inbegriper det faktum, att det konstanta kapitalet och d�rmed det totala gamla kapitalet v�xt, s� upph�r hela denna process av vara mystisk. Vi ska senare se, hur man tillgriper avsiktligt f�rfalskade kalkyler f�r att d�lja m�jligheten av en �kning i profitm�ngden samtidigt med en minskning av profitkvoten.

Vi har p�visat, hur samma orsaker som producerar den allm�nna profitkvotens fallande tendens betingar en p�skyndad ackumulation av kapitalet och d�rmed en tillv�xt av den absoluta storleken eller totalm�ngden av utvunnet merarbete (merv�rde, profit). Samma f�rh�llande som alltid f�r konkurrensen, d�r i de medverkandes medvetande allting framtr�der omkastat, g�ller f�r denna lag. Jag menar det inre och n�dv�ndiga sammanhanget mellan tv� skenbara motsatser. Det �r tydligt, att inom de proportioner som angives h�r ovan en kapitalist som f�rfogar �ver ett stort kapital f�r en st�rre profitm�ngd �n en liten kapitalist, som g�r skenbart h�ga profiter. �ven en ytlig unders�kning av konkurrensen visar vidare, att den st�rre kapitalisten under vissa omst�ndigheter, om han vill skaffa sig utrymme p� marknaden och tr�nga undan de mindre som i kristider, praktiskt utnyttjar detta, d.v.s. avsiktligt s�nker sin profitkvot f�r att sl� ut de mindre. S�rskilt k�pmanskapitalet, varom mera senare, uppvisar fenomen som l�ter sjunkande profit framst� som en f�ljd av aff�rsr�relsens och d�rmed kapitalets expansion. Det egentligt vetenskapliga uttrycket f�r denna felaktiga uppfattning �terger vi senare. Liknande ytliga betraktelser kan vara resultatet av j�mf�relser mellan profitkvoter i olika aff�rsgrenar, indelade i s�dana som styras av fri konkurrens och s�dana som styras av monopol. En utomordentligt ytlig f�rest�llning, som den existerar i medvetandet p� dem som deltager i konkurrensen, finner man hos Roscher, n�mligen att denna s�nkning av profitkvoten �r "klokare och m�nskligare" [37]. S�nkt profitkvot framtr�der h�r som en effekt av kapitalets tillv�xt och av kapitalisternas kalkylering i samband med denna, att den profitm�ngd de kan till�gna sig blir st�rre n�r profitkvoten blir mindre. Hela denna tankeg�ng beror (utom hos A. Smith, varom senare) p� en fullst�ndigt avsaknad av begrepp om vad den allm�nna profitkvoten �verhuvud �r och p� en ogenomt�nkt f�rest�llning om att priserna i sj�lva verket best�mmas genom till�gg av en mer eller mindre godtycklig profitdel ut�ver varornas verkliga v�rde. Hur omogna dessa f�rest�llningar �n �r, s� uppst�r de dock oundvikligt, d� de avspeglar det f�rvridna s�tt p� vilket den kapitalistiska produktionens inneboende lagar framtr�der i konkurrensen.

Lagen, att den minskning i profitkvoten som f�rorsakas av produktivkraftens utveckling �tf�ljes av en tillv�xt i profitm�ngden, kommer ocks� till uttryck i att prisfall p� de varor som kapitalet producerat �tf�ljes av en relativ �kning av de profitm�ngder som de inneh�ller och som realiseras vid deras f�rs�ljning.

D� utvecklingen av produktivkraften och den motsvarande h�gre sammans�ttningen av kapitalet s�tter en st�ndigt st�rre kvantitet produktionsmedel i r�relse genom en st�ndigt mindre kvantitet arbete, s� absorberar varje alikvot del av totalprodukten, varje enskild vara eller varje best�mt enskilt m�tt av varan i den producerade totalmassan, mindre levande arbete och inneh�ller ocks� mindre f�rsakligat arbete s�v�l i f�rslitning av anv�nt fast kapital som i de f�rbrukade r�- och hj�lp�mnena. Varje enskild vara inneh�ller allts� en mindre summa b�de i produktionsmedel f�rsakligat och under produktionen nytillsatt arbete. D�rf�r faller priset p� den enskilda varan. Den profitm�ngd, som inneslutes i den enskilda varan, kan det oaktat tillv�xa, om det absoluta eller relativa merv�rdets kvot v�xer. Den inneh�ller mindre nytillsatt arbete, men dess obetalda del v�xer i f�rh�llande till dess betalda del. Men detta �r fallet bara inom vissa gr�nser. Med den under produktionsutvecklingens f�rlopp oerh�rt snabbt p�g�ende absoluta minskningen av summan levande arbete som tills�ttes de enskilda varorna, kommer ocks� den m�ngd obetalt arbete som de inneh�ller att avtaga absolut, hur mycket det �n v�xt relativt, n�mligen i f�rh�llande till den betalda delen. M�ngden profit p� varje enskild vara kommer att minska mycket starkt med utvecklingen av arbetets produktivkraft, trots att merv�rdekvoten �kar. Denna minskning kommer alldeles som profitkvotens fall att g� l�ngsammare genom att det konstanta kapitalets olika delar blir billigare och genom andra omst�ndigheter, som anf�rts i f�rsta avdelningen av denna bok, vilka h�ja profitkvoten vid given och t.o.m. sjunkande merv�rdekvot.

Att priset faller p� de enskilda varor, vilkas summa utg�r kapitalets totalprodukt, betyder helt enkelt att en given m�ngd arbete realiseras i en st�rre m�ngd varor, s� att varje enskild vara inneh�ller mindre arbete �n tidigare. Detta �r fallet �ven om priset f�r en del av det konstanta kapitalet, som r�material etc. stiger. Med undantag f�r enskilda fall (t.ex. om arbetets produktivkraft f�rbilligar alla element i det konstanta och det variabla kapitalet lika mycket) kommer profitkvoten att sjunka trots den h�jda merv�rdekvoten, 1) eftersom en st�rre obetald del av den mindre totalsumman nytillsatt arbete �nd� �r mindre �n en mindre alikvot obetalad del av den tidigare st�rre totalsumman, och 2) eftersom den h�gre kapitalsammans�ttningen i den enskilda varan kommer till uttryck i att den del av dess v�rde, som representerar nytillsatt arbete minskar i relation till den del som representerar r�material, hj�lp�mnen och f�rslitning av fast kapital. Denna f�r�ndring i proportionerna mellan de olika best�ndsdelarna i den enskilda varans pris, minskningen av den del i vilken nytillsatt levande arbete har materialiserats och �kningen av de delar i vilka tidigare materialiserat arbete �r representerat - �r den form som uttrycker minskningen av det variabla kapitalet i j�mf�relse med det konstanta i den enskilda varans pris. Liksom denna minskning �r absolut f�r ett givet m�tt av kapital, t.ex. 100, s� �r den ocks� absolut f�r varje enskild vara som alikvot del av det reproducerade kapitalet. Men profitkvoten skulle, om den ber�knades bara p� de enskilda varornas priselement, framst� annorlunda �n den verkligen �r. Och detta av f�ljande sk�l:

[Profitkvoten ber�knas p� det investerade totalkapitalet, men f�r en best�md tid, i realiteten ett �r. F�rh�llandet mellan det under ett �r utvunna och realiserade merv�rdet eller profiten och totalkapitalet �r, procentuellt ber�knat, profitkvoten. Den �r allts� inte n�dv�ndigtvis lika med en profitkvot, d�r det ifr�gavarande kapitalets omslagsperiod l�gges till grund f�r ber�kningen i st�llet f�r �ret; bara om detta kapital sl�r om just en g�ng om �ret sammanfaller de.

� andra sidan �r den profit som utvunnits under ett �r bara summan av profiterna p� de varor som producerats och s�lts under detta �r. Ber�knar vi nu profiten p� varornas kostnadspris, f�r vi en profitkvot = m/C, d�r p �r den under �rets lopp realiserade profiten och k summan av kostnadspriserna f�r de under samma tid producerade och f�rs�lda varorna. Det �r tydligt att denna profitkvot, p/k bara kan sammanfalla med den verkliga profitkvoten p/k, profitm�ngden dividerad med totalkapitalet, om k = C, d.v.s. om kapitalet sl�r om precis en g�ng per �r.

Vi tar ett industriellt kapital i tre olika tillst�nd.

I. Kapitalet 8.000 � producerar och f�rs�ljer �rligen 5.000 st. varor f�r 30 sh stycket, har allts� ett �rsomslag om 7.500 �. Det g�r per styck vara en profit om 10 sh = 2.500 � �rligen. I varje exemplar finns allts� 20 sh investerat kapital och 10 sh profit, allts� �r profitkvoten per styck 10/20 = 50%. P� den omslagna summan 7.500 � kommer 5.000 � investerat kapital och 2.500 � profit; profitkvot p� omslaget p/k likaledes = 50%. Ber�knad p� totalkapitalet �r d�remot profitkvoten p/C = 2.500/8.000 = 311/4%.

II. Kapitalet stiger till 10.000 �. Till f�ljd av arbetets �kade produktivkraft kan det �rligen producera 10.000 st. varor till ett kostnadspris av 20 sh per styck. De s�ljas med 4 sh profit, allts� till 24 sh per styck. D� �r priset f�r �rsprodukten = 12.000 �, varav 10.000 � �r kapitalinvestering och 2.000 � profit. p/k �r per styck = 4/20, f�r �rsomslaget =2.000/10.000 allts� b�da g�ngerna = 20%, och d� totalkapitalet �r lika med summan av kostnadspriserna, n�mligen 10.000 �, s� �r ocks� p/C, den verkliga profitkvoten, denna g�ng = 20%.

III. Vi l�ter kapitalet stiga, med arbetets st�ndigt v�xande produktivkraft, till 15.000 � och l�ter det nu �rligen producera 30.000 st. varor till ett kostnadspris om 13 sh per styck, som s�ljas med 2 sh profit, allts� till 15 sh per styck. �rsomslag allts� = 30.000 × 15 sh = 22.500 �, varav 19.500 kapitalinvestering och 3.000 � profit. p/k �r allts� = 2/13 = 3.000/19.500 = 155/13%. D�remot p/C = 3.000/15.000 = 20%.

Vi ser allts�: Bara i fallet II, d�r det omslagna kapitalv�rdet �r lika med totalkapitalet, �r profitkvoten per styck vara eller p� omslagssumman densamma som den p� totalkapitalet ber�knade profitkvoten. I fallet I, d�r omslagssumman �r mindre �n totalkapitalet, �r profitkvoten ber�knad p� varans kostnadspris h�gre; i fallet III, d�r totalkapitalet �r mindre �n omslagssumman, �r den l�gre �n den verkliga, p� totalkapitalet ber�knade profitkvoten. Detta g�ller allm�nt.

I k�pm�nnens praxis ber�knas omslaget vanligen inte s� noggrant. Man antar att kapitalet slagit om en g�ng, s� snart summan av de realiserade varupriserna uppn�tt summan av det investerade totalkapitalet. Men kapitalet kan bara ha fullbordat ett helt omlopp, om summan av de realiserade varornas kostnadspriser �r lika med summan av totalkapitalet. - FE.]

H�r visar sig �ter hur viktigt det �r att inte betrakta den enskilda varan eller varuprodukten i den kapitalistiska produktionen under en godtycklig tidrymd isolerad som enbart vara utan som en produkt av det investerade kapitalet och i relation till totalkapitalet, som producerar denna vara.

Ehuru profitkvoten m�ste m�tas genom att m�ngden producerat och realiserat merv�rde m�tes, inte mot den konsumerade kapitaldel som �terupptr�der i varorna utan mot denna del plus den inte konsumerade kapitaldel, som anv�nts i produktionen och alltj�mt g�r tj�nst, s� kan m�ngden profit �nd� bara vara lika med den m�ngd profit eller merv�rde, som varorna sj�lva inneh�ller och som kan realiseras genom deras f�rs�ljning.

�kas industrins produktivitet, s� faller priset p� den enskilda varan. Den inneh�ller mindre arbete, b�de betalt och obetalt. Samma arbete producerar t.ex. en tredubblad produkt; det kommer d� 2/3 mindre arbete p� den enskilda produkten. Och d� profiten bara kan bilda en del av denna i den enskilda varan inneh�llna arbetsm�ngden, m�ste m�ngden profit p� den enskilda varan avta, detta inom vissa gr�nser t.o.m. om merv�rdekvoten stiger. I alla fall sjunker profitm�ngden p� totalprodukten inte under den ursprungliga m�ngden, s�vida kapitalet anv�nder samma antal arbetare som tidigare vid samma exploateringsgrad (inte heller om mindre antal arbetare anv�ndas vid �kad exploateringsgrad), ty i samma proportion som profitm�ngden p� den enskilda produkten avtar, s� tilltar antalet produkter. Profitm�ngden f�rblir densamma, den f�rdelar sig bara annorlunda p� varornas summa. Detta �ndrar inte heller n�gonting i f�rdelningen mellan arbetare och kapitalister av den v�rdekvantitet, som det nytillsatta arbetet skapat. N�r samma m�ngd arbete anv�ndes kan profitm�ngden stiga endast om det obetalda merarbetet �kar, eller vid konstant exploateringsgrad av arbetet om antalet arbetare �kar. Eller om b�da dessa orsaker kombineras. I alla dessa fall - d�r emellertid enligt f�ruts�ttningen det konstanta kapitalet �kar i f�rh�llande till det variabla och det investerade totalkapitalet blir allt st�rre - inneh�ller den enskilda varan mindre profitm�ngd och sjunker profitkvoten, t.o.m. ber�knad p� den enskilda varan; en given kvantitet tillskottsarbete materialiseras i en st�rre kvantitet varor; priset f�r den enskilda varan sjunker. Ser man saken rent abstrakt, kan profitkvoten f�rbli densamma n�r priset p� den enskilda varan sjunker till f�ljd av �kad produktivkraft och dessa billigare varor samtidigt �kar i antal, t.ex. om produktivkraftens �kning verkar lika mycket och samtidigt p� alla best�ndsdelar av varan, s� att totalpriset p� varan fallit i samma proportion som arbetets produktivitet �kat och � andra sidan det �msesidiga f�rh�llandet mellan varans olika prisbest�ndsdelar f�rblivit of�r�ndrat. Profitkvoten kunde stiga t.o.m. om en betydande v�rdeminskning av det konstanta och s�rskilt det fasta kapitalets element vore f�rknippad med h�jningen av merv�rdekvoten. Men i verkligheten kommer profitkvoten, som vi redan har sett, i l�ngden att falla. Inte under n�gra f�rh�llanden kan man av ett prisfall p� den enskild vara dra n�gon slutsats ang�ende profitkvoten. Allt kommer an p� storleken av det totalkapital som �r investerat i dess produktion. Faller t.ex. priset p� en aln av en v�v fr�n 3 sh. till 12/3 sh., och man vet att det f�re prisfallet ingick i detta pris 12/3 sh. konstant kapital, garn o.s.v., 2/3 sh. arbetsl�n, 2/3 sh. profit men efter prisfallet d�remot f�r 1 sh. konstant kapital, 1/3 sh. arbetsl�n och 1/3 sh. profit s� vet man inte om profitkvoten �r densamma eller f�r�ndrad. Det beror p� om och hur mycket det investerade totalkapitalet har v�xt och hur m�nga fler alnar det producerar p� en given tid.

Denna f�reteelse, som uppkommer ur det kapitalistiska produktionss�ttets natur, att priset p� en given varukvantitet sjunker vid v�xande arbetsproduktivitet och antalet varor stiger, m�ngden profit p� den enskilda varan och profitkvoten p� varusumman sjunker, men profitm�ngden p� varornas totalsumma stiger - denna f�reteelser framtr�der p� ytan endast som minskning av profitm�ngden p� den enskilda varan liksom minskning av dess pris, och v�xande profitm�ngd p� det �kade totala antalet varor som samh�llets totalkapital eller den enskilda kapitalisten producerar. Detta uppfattas d� s�, att kapitalisten frivilligt l�gger mindre profit p� den enskilda varan men h�ller sig skadel�s genom det st�rre antal varor han producerar. Denna uppfattning beror p� f�rest�llningen om f�rs�ljningsprofiten (profit upon alienation) [38], som i sin tur kan h�rledas fr�n k�pmanskapitalets betraktelses�tt.

Vi har tidigare sett, i f�rsta bokens fj�rde och sjunde avdelningar, att den med arbetets produktivkraft v�xande varumassan och f�rbilligandet av den enskilda varan som s�dan trots det sjunkande priset inte ber�r f�rh�llandet mellan betalt och obetalt arbete i den enskilda varan (s�vida inte varan ing�r best�mmande i priset p� arbetskraften).

Eftersom allting i konkurrensen framst�r f�rfalskat och f�rvridet, kan den enskilda kapitalisten inbilla sig 1) att han s�tter ner sin profit p� den enskilda varan genom att s�nka priset men g�r st�rre profit p� grund av den st�rre m�ngd varor han s�ljer; 2) att han fastst�ller priset f�r de enskilda varorna och best�mmer totalproduktens pris genom multiplikation, medan i verkligheten den ursprungliga processen �r division (se bok I, kap. 10) och multiplikationen kommer som andra led under f�ruts�ttning att denna division �r riktig. Vulg�rekonomen g�r i sj�lva verket ingenting annat �n �vers�tter de enskilda i konkurrensen f�ngna kapitalisternas f�rest�llningar till ett skenbart mera teoretiskt generaliserat spr�k och bem�dar sig om att bevisa dess riktighet.

I sj�lva verket �r varuprisernas fall och den stegrade profitm�ngden p� en v�xande massa billigare varor bara ett annat uttryck f�r lagen om en fallande profitkvot vid samtidigt stigande profitm�ngd.

Analysen av i vilken utstr�ckning en fallande profitkvot kan sammanfalla med stigande priser h�r inte hemma h�r, liksom inte heller den fr�ga som behandlas i bok I, kap. 10 i samband med det relativa merv�rdet. En kapitalist, som anv�nder f�rb�ttrade men �nnu inte vanligen f�rekommande produktionsmetoder, s�ljer under marknadspriset men �ver sitt individuella produktionspris. D� stiger hans profit, tills konkurrensen utj�mnat marknadspriset. Han f�r en utj�mningsperiod, under vars f�rlopp det andra beh�vliga, det utlagda kapitalets tillv�xt, infinner sig. Allt efter graden av denna tillv�xt blir nu kapitalisten i st�nd att syssels�tta en del av sina tidigare anst�llda arbetare, ja kanske alla eller ett st�rre antal under de nya betingelserna, allts� att producera samma eller h�gre profitm�ngd.

 


FJORTONDE KAPITLET

Motverkande orsaker

�ven om man betraktar den enorma utvecklingen av det samh�lleliga arbetets produktivkrafter enbart under de sista 30 �ren j�mf�rt med alla tidigare perioder, och om man speciellt t�nker p� den enorma m�ngd av fast kapital, som utom det egentliga maskineriet ing�r i den samh�lleliga produktionsprocessens totalitet, s� framtr�der i st�llet f�r den sv�righet som hittills sysselsatt ekonomerna, n�mligen att f�rklara profitkvotens fall, den motsatta sv�righeten, n�mligen att f�rklara varf�r detta fall inte �r st�rre eller hastigare. Det m�ste vara motverkande inflytelser med i spelet, som genomkorsar och upph�ver effekten av den allm�nna lagen och ger den mera karakt�ren av en tendens, varf�r vi ocks� betecknat den allm�nna profitkvotens fall som ett tendentiellt fall. De allm�nnaste av dessa orsaker �r f�ljande:

1. �kning av arbetets exploateringsgrad

Arbetets exploateringsgrad, utvinnande av merarbete och merv�rde, h�jes s�rskilt genom att arbetsdagen f�rl�nges och arbetet intensifieras. B�da dessa punkter har utf�rligt behandlats i bok I tillsammans med fr�gan om produktion av absolut och relativt merv�rde. Det finns m�nga s�tt att intensifiera arbetet som inneb�r att det konstanta kapitalet v�xer i f�rh�llande till det variabla, allts� att profitkvoten faller, som d� en arbetare f�r �vervaka flera maskiner �n tidigare. H�r - liksom vid de flesta procedurer f�r att frambringa relativt merv�rde - kan, om man utg�r fr�n en given kvantitet investerat totalkapital, samma orsaker som �stadkommer en tillv�xt av merv�rdekvoten inneb�ra att m�ngden merv�rde sjunker. Men det ges ocks� andra moment i intensifieringen, som t.ex. �kad hastighet hos maskineriet, som d� konsumerar mera r�material p� samma tid men sliter ut maskinerna, det fasta kapitalet, snabbare. Detta ber�r emellertid inte alls f�rh�llandet mellan dess v�rde och priset p� det arbete, som s�tter det i r�relse. Men alldeles s�rskilt �r det arbetsdagens f�rl�ngning, denna den moderna industrins uppfinning, som �kar m�ngden utvunnet merarbete utan att v�sentligt f�r�ndra f�rh�llandet mellan den arbetskraft som anv�ndes och det konstanta kapital den s�tter i r�relse. I sj�lva verket inneb�r det snarare en relativ minskning av det konstanta kapitalet. Annars har det redan p�visats - det utg�r den egentliga hemligheten i profitkvotens fallande tendens - att �tg�rderna f�r att producera relativt merv�rde i det stora hela g�r ut p�: att � ena sidan av en given arbetsm�ngd f�rvandla s� mycket som m�jligt till merv�rde, att � andra sidan i proportion till det investerade kapitalet anv�nda minsta m�jliga arbetsm�ngd. S� att samma grunder som till�ter en h�jning av arbetets exploateringsgrad, f�rhindrar att med samma totalkapital lika mycket arbete exploateras som tidigare. Detta �r de motstridiga tendenser, som dels medf�r en stegring av merv�rdekvoten och dels en s�nkning av den m�ngd merv�rde ett givet kapital utvinner och d�rmed profitkvotens fall. �ven inf�randet av kvinno- och barnarbete i stor skala m�ste omn�mnas i detta sammanhang, s�tillvida som hela familjen m�ste leverera en st�rre m�ngd merarbete �n tidigare till kapitalet, t.o.m. om totalsumman av den utbetalade arbetsl�nen v�xer, vilket ingalunda �r fallet i allm�nhet. - Allt som befordrar produktionen av relativt merv�rde genom metodf�rb�ttringar, som i jordbruket, vid of�r�ndrad storlek av det investerade kapitalet, har samma verkan. H�r stiger visserligen inte det investerade konstanta kapitalet i f�rh�llande till det variabla, s�vida det senare betraktas som index p� den sysselsatta arbetskraften, men produktm�ngden stiger i f�rh�llande till den anv�nda arbetskraften. Samma resultat uppn�s, om arbetets produktivkraft (vare sig dess produkt ing�r i arbetarnas konsumtion eller i det konstanta kapitalets best�ndsdelar) befrias fr�n s�dant som hindrar dess r�relse, godtyckliga f�rordningar och andra inskr�nkningar, som under tidernas lopp har blivit st�rningar, allts� fr�n bojor av alla slag utan att d�rigenom f�rh�llandet mellan variabelt och konstant kapital direkt ber�res.

En fr�ga kunde st�llas, om de orsaker, som h�mmar profitkvotens fall men i sista instans st�ndigt p�skyndar den, ocks� omfattar de tempor�ra men upprepade, �n i den ena �n i den andra produktionsgrenen uppdykande h�jningarna av merv�rdet �ver den allm�nna niv�n f�r den kapitalist som utnyttjar uppfinningar o.dyl. innan de blivit allm�nna. Svaret m�ste bli ja.

Den merv�rdem�ngd, som ett kapital av given storlek utvinner, �r produkten av tv� faktorer; merv�rdets kvot multiplicerad med det antal arbetare som syssels�ttes vid den givna kvoten. Vid given merv�rdekvot �r merv�rdem�ngden beroende av arbetarantalet och vid givet arbetarantal av merv�rdekvoten, allts� �verhuvud taget av det sammansatta f�rh�llandet mellan det variabla kapitalets absoluta storlek och merv�rdets kvot. Nu har det visat sig att i medeltal samma orsaker som h�jer det relativa merv�rdets kvot s�nker m�ngden anv�nd arbetskraft. Men det �r klart, att detta intr�ffar i st�rre eller mindre utstr�ckning beroende p� de best�mda proportioner i vilka denna motsatta r�relse fullbordas, och att tendensen till fallande profitkvot f�rsvagas speciellt genom att kvoten p� det absoluta ur arbetsdagens f�rl�ngning h�rstammande merv�rdet h�jes.

I fr�ga om profitkvoten har det i allm�nhet visat sig, att sjunkande kvot p� grund av stigande m�ngd investerat totalkapital svarar mot v�xande profitm�ngd. Betraktas det totala variabla kapitalet i samh�llet �r det utvunna merv�rdet lika med profiten. Vid sidan av den absoluta merv�rdem�ngden har ocks� merv�rdekvoten vuxit. Den ena, emedan den av samh�llet anv�nda m�ngden arbetskraft vuxit, den andra emedan exploateringsgraden f�r detta arbete vuxit. Men, n�r det g�ller ett kapital av given storlek, t.ex. 100, kan merv�rdets kvot v�xa under det att m�ngden genomsnittligt sjunker; eftersom kvoten best�mmes av den proportion i vilken det variabla kapitalet producerar v�rde, m�ngden d�remot av proportionen variabelt kapital gentemot totalkapitalet.

Stigande merv�rde �r en medbest�mmande faktor f�r merv�rdem�ngd och profitkvot, eftersom detta stigande s�rskilt f�rekommer under omst�ndigheter, d� som ovan anf�rts ingen �kning av det konstanta kapitalet �ger rum, inte heller proportionellt gentemot det variabla. Den upph�ver inte den allm�nna lagen, men medf�r att den verkar mera som tendens, d.v.s. som en lag vars absoluta genomf�rande genom motverkande omst�ndigheter h�lles tillbaka, blir l�ngsammare och f�rsvagas. Men samma orsaker, som h�jer merv�rdekvoten (t.o.m. arbetstidens f�rl�ngning �r ett resultat. av storindustrin), str�var efter att minska den arbetskraft, som ett givet kapital anv�nder men ocks� efter att minska profitkvoten och samtidigt efter att g�ra utvecklingen av denna minskning l�ngsammare. Om man tvingar en arbetare att utf�ra tv� mans arbete, och om detta sker under omst�ndigheter d� denne ende kan ers�tta tre, s� kommer han att leverera lika mycket merarbete som tidigare tv�, och s�tillvida har merv�rdekvoten stigit. Men han kommer inte att leverera lika mycket som tidigare tre, och d�rmed har merv�rdem�ngden sjunkit. Dess sjunkande har emellertid kompenserats eller inskr�nkts genom att merv�rdekvoten har stigit. Blir den totala befolkningen sysselsatt till stigande merv�rdekvot, s� stiger merv�rdem�ngden, trots att befolkningens antal inte f�r�ndrats. �nnu mer om befolkningen v�xer. Och �ven om detta �r f�rbundet med en relativ minskning av antalet sysselsatta arbetare i f�rh�llande till totalkapitalet, s� h�lles denna minskning tillbaka eller modereras genom den stigande merv�rdekvoten.

Innan vi l�mnar denna punkt betonar vi �nnu en g�ng, att vid given kapitalstorlek merv�rdets kvot kan v�xa, ehuru dess m�ngd sjunker och tv�rtom. Merv�rdem�ngden �r lika med kvoten multiplicerad med arbetarantalet. Kvoten ber�knas emellertid aldrig p� totalkapitalet utan bara p� det variabla kapitalet, i sj�lva verket bara p� varje arbetsdag f�r sig. D�remot kan vid given storlek av kapitalv�rdet profitkvoten aldrig stiga eller falla utan att merv�rdem�ngden likaledes stiger eller sjunker.

2. Nedpressning av arbetsl�nen under dess v�rde

Detta anf�res h�r bara empiriskt, d� det, som mycket annat som kunde anf�ras h�r, i sj�lva verket inte har n�got att g�ra med den allm�nna analysen av kapitalet utan h�r till beskrivningen av konkurrensen, som inte behandlas i detta verk. Det �r dock en av de mest betydande orsakerna, som motv�ger tendensen till fallande profitkvot.

3. F�rbilligande av det konstanta kapitalets element

Hit h�r allt som sagts i denna boks f�rsta avdelning ang�ende orsaker, som h�jer profitkvoten vid konstant merv�rdekvot eller oberoende av merv�rdekvoten. Allts� s�rskilt att, s�vida det g�ller totalkapitalet, v�rdet av det konstanta kapitalet inte v�xer i samma f�rh�llande som dess materiella volym. Den bomullsm�ngd som t.ex. en enskild europeisk spinneriarbetare bearbetar i en modern fabrik har v�xt till kolossala proportioner j�mf�rt med vad en europeisk spinnare tidigare bearbetade med hj�lp av spinnrocken. Men v�rdet av den bearbetade bomullen har inte v�xt i samma proportion som m�ngden. Detsamma g�ller maskinerna och annat fast kapital. Kort sagt, samma utveckling, som �kar m�ngden konstant kapital i f�rh�llande till variabelt, minskar v�rdet av dess element som ett resultat av arbetets stigande produktivkraft och hindrar d�rmed det st�ndigt v�xande konstanta kapitalet fr�n att v�xa i samma proportion som sin materiella volym, d.v.s. den materiella volymen av de produktionsmedel som samma m�ngd arbetskraft s�tter i r�relse. I enskilda fall kan �ven m�ngden av det konstanta kapitalets element �ka, medan dess v�rde f�rblir lika eller t.o.m. faller.

Ovanst�ende f�rh�llande har samband med v�rdeminskning av det existerande kapitalet (d.v.s. dess materiella element), som �r given med industrins utveckling. �ven denna �r en av de orsaker som st�ndigt verkar �terh�llande p� profitkvotens fall, ehuru den under vissa f�rh�llanden kan inkr�kta p� profitm�ngden genom att reducera den m�ngd kapital som avkastar profit. H�r visar det sig �ter, att samma orsaker som framkallar tendensen till profitkvotens fall ocks� modererar effekten av denna tendens.

4. Den relativa �verbefolkningen

Den frambringas och p�skyndas oundvikligen av utvecklingen av arbetets produktivkraft, som den kommer till uttryck i profitkvotens fall. Den relativa �verbefolkningen framtr�der tydligare ju mer utvecklat det kapitalistiska produktionss�ttet i ett land �r. Detta �r i sin tur orsak till att � ena sidan i m�nga produktionsgrenar arbetet underordnas kapitalismen mer eller mindre ofullst�ndigt och att det dr�jer l�ngre �n som vid f�rsta �gonkastet tycks motsvara utvecklingens allm�nna stadium. Detta �r f�ljden av att de frigjorda eller disponibla l�narbetarna �r billiga och m�nga, och att vissa produktionsgrenar enligt sin natur g�r ett st�rre motst�nd mot att hantverk f�rvandlas till maskinarbete. � andra sidan �ppnas nya produktionsgrenar, i synnerhet f�r lyxkonsumtion, som baseras just p� denna relativa �verbefolkning, ofta frigjord i andra produktionsgrenar genom att det konstanta kapitalet i dem har �kat. Dessa nya produktionsgrenar startar med �verv�gande levande arbete och genomg�r sedan s� sm�ningom samma utveckling som de andra produktionsgrenarna. I b�da fallen utg�r det variabla kapitalet en betydande andel av totalkapitalet och arbetsl�nen ligger under genomsnittet, s� att b�de merv�rdekvot och merv�rdem�ngd i dessa produktionsgrenar �r ovanligt h�g. Eftersom den allm�nna profitkvoten bildas genom utj�mning av profitkvoterna i de s�rskilda produktionsgrenarna, ger nu �ter samma orsak som framkallar profitkvotens fallande tendens en motvikt mot denna tendens som mer eller mindre lamsl�r dess effekt.

5. Utrikeshandeln

S�vida utrikeshandeln dels f�rbilligar det konstanta kapitalets element, dels de n�dv�ndiga existensmedel i vilka det variabla kapitalet oms�ttes, blir effekten en stigande profitkvot, eftersom merv�rdekvoten h�jes och det konstanta kapitalets v�rde sjunker. �verhuvud taget f�r utrikeshandeln denna effekt genom att m�jligg�ra produktion i utvidgad skala. D�rmed p�skyndas � ena sidan ackumulationen men � andra sidan ocks� det variabla kapitalets sjunkande i relation till det konstanta och d�rmed profitkvotens fall. P� samma s�tt har en utvidgad utrikeshandel, som under det kapitalistiska produktionss�ttets f�rsta tid var dess bas, under den fortskridande utvecklingen av detta produktionss�tt blivit dess egen produkt p� grund av inre n�dv�ndighet och dess behov av en st�ndigt utvidgad marknad. H�r upptr�der �ter samma dubbeltydiga effekt. (Ricardo har helt f�rbisett denna sida av utrikeshandeln [39].)

En annan fr�ga - som egentligen �r s� speciell att den ligger utanf�r v�r unders�kning - �r denna: H�jes den allm�nna profitkvoten genom den h�gre profitkvot som det i utrikeshandeln och s�rskilt i handeln med kolonierna investerade kapitalet f�r?

Kapital investerade i utrikeshandeln, kan avkasta en h�gre profitkvot, emedan de f�r det f�rsta d�r konkurrerar med varor, som producerats i andra l�nder med s�mre produktionsf�rh�llanden, s� att det mera framskridna landet s�ljer sina varor �ver deras v�rde, men billigare �n konkurrentl�nderna. S�vida arbetet i det mera framskridna landet h�r utnyttjas som arbete av h�gre specifik vikt, stiger profitkvoten, d� arbete s�ljes som kvalitativt h�gre utan att betalas som s�dant. Detsamma kan g�lla gentemot det land dit varor s�ndes och varifr�n varor erh�llas, n�mligen att detta ger mer f�rsakligat arbete in natura �n det f�r och att det h�rvid �nd� erh�ller varan billigare �n det sj�lv kunde producera den. Alldeles som fabrikanten, som begagnar en ny uppfinning innan den �r allm�n egendom, s�ljer billigare �n sina konkurrenter och �nd� s�ljer �ver sin varas individuella v�rde, d.v.s. utnyttjar den specifika h�gre produktivkraften hos det av honom anv�nda arbetet som merarbete. Han realiserar p� s� s�tt en extraprofit. N�r det � andra sidan g�ller i kolonier investerade kapital, s� kan de avkasta h�gre profitkvoter d�rf�r att p� grund av l�g utveckling profitkvoten �verhuvud �r h�gre och arbetet h�rdare exploaterat genom att slavar eller kulis etc. anv�ndas. D�rf�r finns det inget som mots�ger att de h�gre profitkvoter som investerat kapital i vissa grenar avkastar och tillf�r hemorten, om inte monopol st�r i v�gen, ing�r i utj�mningen av den allm�nna profitkvoten och d�rmed borde h�ja denna pro tanto.[36*] Desto mindre som dessa grenar av kapitalinvestering st�r under den fria konkurrensens lagar. Vad som f�resv�var Ricardo �r d�remot s�rskilt detta: F�r det h�gre pris som uppn�tts i utlandet k�pas varor d�r och skickas i retur hem. Dessa varor s�ljas i hemlandet, och detta kan d�rf�r p� sin h�jd utg�ra en tempor�r extraf�rdel f�r dessa gynnade produktionssf�rer framf�r de andra. Men denna illusion uppl�ses s� snart man ser bort fr�n penningformen. Det gynnade landet f�r mera arbete tillbaka i utbyte mot mindre arbete, ehuru denna differens, detta mer, liksom �verhuvud vid utbyte mellan arbetare och kapital, inh�stas av en viss klass. S�vida allts� profitkvoten �r h�gre, emedan den �verhuvud �r h�gre i koloniall�nderna kan detta, om naturbetingelserna �r gynnsamma, g� hand i hand med l�ga varupriser. Utj�mning f�rsigg�r, men inte utj�mning till den gamla niv�n, som Ricardo menade.

Men samma utrikeshandel utvecklar det kapitalistiska produktionss�ttet i hemlandet, vilket medf�r att det variabla kapitalet avtar i f�rh�llande till det konstanta, men f�rorsakar samtidigt �verproduktion p� den utl�ndska marknaden, s� att den d�rigenom ocks� i det fortsatta f�rloppet har motsatt verkan.

Det har s�lunda i allm�nhet visat sig att samma orsaker som framkallar den allm�nna profitkvotens fall framkallar motverkningar som h�mmar detta fall, g�r det l�ngsammare och delvis f�rlamar det. De upph�ver inte lagen men f�rsvagar dess verkan. Eljest vore det obegripliga inte den allm�nna profitkvotens fall utan tv�rtom den relativa l�ngsamheten i detta fall. S� verkar lagen bara som tendens, vars verkan framtr�der p� ett m�rkbart s�tt bara under best�mda f�rh�llanden och under f�rloppet av l�nga perioder. Innan vi g�r vidare vill vi nu f�r undvikande av missf�rst�nd upprepa tv� redan tidigare upprepade p�st�enden.

F�r det f�rsta: Samma process som �stadkommer billigare varor under kapitalistiska produktionsf�rh�llanden framkallar en f�r�ndring i den organiska sammans�ttningen av det samh�lleliga kapital som investerats i varuproduktionen och till f�ljd av detta profitkvotens fall. Minskning av den enskilda varans relativa kostnad och den del av maskineriets f�rslitning som ing�r i denna kostnad f�r inte identifieras med h�jningen av det konstanta kapitalets v�rde i f�rh�llande till det variabla, ehuru det motsatta, varje reduktion av det konstanta kapitalets relativa kostnad, f�rutsatt att volymen av dess materiella element �r of�r�ndrad eller �kar, tenderar att �ka profitkvoten, d.v.s. att s� mycket mer reducera v�rdet av konstant kapital i relation till den sjunkande andelen sysselsatt variabelt kapital.

F�r det andra: Den omst�ndigheten, att det nytillsatta levande arbetet i de enskilda varorna, av vilkas totalitet kapitalets produkt best�r, minskar i f�rh�llande till det arbetsmaterial och de arbetsmedel som de inneh�ller; den omst�ndigheten allts�, att en st�ndigt avtagande kvantitet av tillf�rt levande arbete �r f�rsakligat i dem, emedan mindre arbete beh�vs f�r deras produktion med utvecklingen av den samh�lleliga produktionskraften - denna omst�ndighet ber�r inte proportionen betalt och obetalt arbete i vilka det i varan inneh�llna levande arbetet f�rdelar sig. Tv�rtom, trots att den totala kvantiteten i varan inneh�llet levande tillf�rt arbete sjunker, v�xer den obetalda delen i f�rh�llande till den betalda genom att den betalda delen minskar absolut eller proportionellt. Ty samma produktionss�tt, som minskar totalm�ngden levande tillf�rt arbete i en vara, �tf�ljes av det absoluta och relativa merv�rdets stegring. Profitkvotens fallande tendens �r f�rbunden med en tendens till stegring i merv�rdets kvot, allts� i arbetets exploateringsgrad. Av detta sk�l �r det absurt att f�rklara profitkvotens sjunkande som ett resultat av stigande arbetsl�nekvot, ehuru �ven detta kan vara fallet, undantagsvis. Statistiken blir i st�nd att g�ra verkliga analyser �ver arbetsl�nekvoten i olika epoker och l�nder f�rst genom verklig f�rst�else av de faktorer som p�verkar profitkvoten. Profitkvoten faller d�rf�r att arbetet blir produktivare, inte d�rf�r att det blir mindre produktivt. B�de stigande merv�rdekvot och fallande profitkvot �r endast s�rskilda former i vilka v�xande arbetsproduktivitet kommer till uttryck under kapitalismen.

6. Aktiekapitalets tillv�xt

Till ovanst�ende fem punkter kan ytterligare l�ggas f�ljande, vilken emellertid inte kan f� en grundlig behandling h�r. Under den kapitalistiska produktionens fortskridande som f�rsigg�r samtidigt med en accelererande ackumulation, ber�knas och anv�ndas en del av kapitalet enbart som r�nteb�rande kapital. Inte i den meningen att varje kapitalist som l�nar ut kapital �tn�jer sig med r�ntor, medan industrikapitalisten stoppar f�retagarvinsten i fickan. Detta ber�r inte den allm�nna profitkvoten, ty f�r denna �r profiten = r�nta + profit av olika slag + jordr�nta, vilkas f�rdelning p� dessa s�rskilda kategorier �r utan betydelse. Men i den meningen, att dessa kapital, fast�n de �r placerade i stora produktiva f�retag bara avkastar stora eller sm� r�ntor, s.k. dividender, efter avdrag av alla kostnader. T.ex. j�rnv�garna. De ing�r allts� inte i utj�mningen av den allm�nna profitkvoten, d� de avkastar en l�gre kvot �n genomsnittsprofitkvoten. Om de ingick, skulle den falla mycket mer. Teoretiskt kan de inkluderas i kalkylen och resultatet blir d� en mindre profitkvot �n den skenbart existerande och f�r kapitalisterna i verkligheten best�mmande, d� just i dessa f�retag det konstanta kapitalet �r st�rst i f�rh�llande till det variabla.

 


FEMTONDE KAPITLET

Utveckling av lagens inre mots�gelser

1. I allm�nhet

I den f�rsta avdelningen av denna bok har vi sett, att profitkvoten st�ndigt uttrycker merv�rdekvoten l�gre �n den �r. Nu har vi sett, att t.o.m. en stigande merv�rdekvot har en tendens att uttrycka sig i en fallanden profitkvot. Profitkvoten vore lika med merv�rdekvoten bara om c = 0, d.v.s. om totalkapitalet �r utlagt i arbetsl�n. En fallande profitkvot uttrycker en fallande merv�rdekvot endast om f�rh�llandet mellan det konstanta kapitalets v�rde och m�ngden av den arbetskraft som s�tter det i r�relse f�rblir of�r�ndrat, eller om arbetskraftsm�ngden stiger i f�rh�llande till det konstanta kapitalets v�rde.

Fallande profitkvot och p�skyndad ackumulation �r olika uttryck f�r samma process endast p� det s�ttet att b�da uttrycker produktivkraftens utveckling. Ackumulationen � sin sida p�skyndar profitkvotens fall s�vida den inneb�r en koncentration av arbete i stor skala och d�rmed en h�gre sammans�ttning av kapitalet. � andra sidan p�skyndar profitkvotens fall i sin tur kapitalets koncentration och dess centralisation genom expropriation av de mindre kapitalisterna, de sista �terst�ende direkta producenterna hos vilka det �nnu finns n�got att expropriera. D�rigenom v�xer � andra sidan den ackumulerade volymen snabbare, ehuru ackumulationens kvot faller med profitkvoten.

� andra sidan, kvoten f�r totalkapitalets v�rdef�rmering, profitkvoten, �r den kapitalistiska produktionens sporre (liksom kapitalets v�rdef�rmering �r dess enda syfte), om den faller, bildas nya, sj�lvst�ndiga kapital l�ngsammare och den framtr�der p� s� vis som ett hot mot den kapitalistiska produktionsprocessens utveckling; �verproduktion, spekulation, kriser, kapital�verfl�d vid sidan om befolknings�verfl�d befordras. De ekonomer, som i likhet med Ricardo betraktar det kapitalistiska produktionss�ttet som det absoluta, k�nner allts� att detta produktionss�tt p� denna punkt skapar ett hinder f�r sig sj�lv och tillskriver d�rf�r inte produktionen utan naturen (i l�ran om r�ntan) detta hinder. Men det viktigaste i deras fasa f�r den fallande profitkvoten �r deras k�nsla av att i produktivkrafternas utveckling det kapitalistiska produktionss�ttet finner ett hinder, som inte har n�got att g�ra med produktion av rikedom som s�dan. Och detta egendomliga hinder bekr�ftar det kapitalistiska produktionss�ttets begr�nsade och enbart historiska, �verg�ende karakt�r; bekr�ftar att det inte �r n�got absolut produktionss�tt f�r att producera rikedomen, utan faktiskt p� ett visst stadium kommer i konflikt med dess vidare utveckling.

Ricardo och hans skola behandlar visserligen bara industriprofiten vari r�ntan �r innesluten. Men �ven jordr�ntans kvot har fallande tendens, trots att dess absoluta m�ngd v�xer och den �ven kan v�xa proportionellt till industriprofiten. (Se Ed. West, vilken f�re Ricardo utvecklat lagen om jordr�ntan.) Om vi betraktar det samh�lleliga kapitalet C och betecknar den efter avdrag av kapital och jordr�nta �terst�ende industriprofiten med p1, kapitalr�ntan med z och jordr�ntan r, s� �r m/C = p/C = (p1 + z + r)/C = p1/C + z/C + r/C .

Vi har sett, att ehuru merv�rdets totalsumma m under kapitalismens utvecklingsg�ng st�ndigt v�xer �nd�- lika stadigt avtar, eftersom C v�xer �nnu snabbare �n m. Det �r allts� inte n�gon mots�gelse, att p1, z och r var f�r sig st�ndigt kan v�xa medan s�v�l m/C = p/C som p1/C, z/C och r/C var f�r sig st�ndigt blir mindre, eller att p1 v�xer relativt gentemot z eller r gentemot p1 eller ocks� gentemot p1 och z. Vid stigande totalmerv�rde eller profit m = p men samtidigt fallande profitkvot m/C = p/C kan storleksf�rh�llandet mellan delarna p1, z och r, vari m = p s�nderfaller, godtyckligt v�xla inom de genom totalsumman m givna gr�nserna utan att d�rigenom storleken av m eller m/C ber�res.

Den �msesidiga variationen av p1, z och r �r bara olika f�rdelning av m under olika rubriker. D�rf�r kan ocks� p1/C, z/C eller r/C den individuella industriprofitens kvot, kapitalr�ntekvoten och jordr�ntans f�rh�llande till totalkapitalet var och en f�r sig stiga gentemot den andra, �ven om m/C, den allm�nna profitkvoten, sjunker. Betingelserna �r bara att summan av alla tre = m/C . Faller profitkvoten fr�n 50% till 25 %, om t.ex. kapitalsammans�ttningen vid en merv�rdekvot om 100% �ndrar sig fr�n 50 c + 50 v till 75 c + 25 v, s� kommer i f�rsta fallet ett kapital om 1.000 att ge en profit om 500 och i andra fallet ett kapital om 4.000 en profit om 1.000. m eller p har f�rdubblats men p' fallit med h�lften. Och om av de 50% tidigare 10 var profit, 10 kapitalr�nta, 20 jordr�nta, s� utgjorde p1/C = 20%, r/C = 10%, r/C = 20%. Om vid f�rvandlingen till 25% f�rh�llandena blev desamma, s� p1/C = 10%, z/C = 5% och r/C = 10%. Faller d�remot p1/C till 8% och z/C till 4%, s� steg r/C till 15%. Den proportionella storleken av r hade stigit gentemot p1 och z, men p' hade �nd� f�rblivit lika. Under b�da f�ruts�ttningarna hade summan av p1, z och r stigit, d� den producerats medelst ett 4 g�nger s� stort kapital. F.�. �r Ricardos f�ruts�ttning, att industriprofiten (plus kapitalr�ntan) ursprungligen l�gger beslag p� hela merv�rdet, historiskt och begreppsm�ssigt falsk. Det �r i st�llet bara den kapitalistiska produktionens framsteg som 1) ger hela profiten direkt till industri- och handelskapitalisten i f�rsta hand f�r senare f�rdelning och 2) reducerar r�ntan till �verskott �ver profiten. P� denna kapitalistiska grundval v�xer sedan �terigen r�ntan, som �r en del av profiten (d.v.s. av merv�rdet betraktat som produkt av totalkapitalet) men inte den specifika del av produkten som kapitalisten l�gger beslag p�.

F�ruts�tter man n�diga produktionsmedel, d.v.s. tillr�cklig ackumulation av kapital, finns f�r skapandet av merv�rde ingen annan begr�nsning �n arbetarbefolkningen, om merv�rdets kvot, allts� arbetets exploateringsgrad �r given; och ingen annan begr�nsning �r arbetets exploateringsgrad, om arbetarbefolkningen �r given. Och den kapitalistiska produktionsprocessen best�r v�sentligen av produktion av merv�rde, representerat av merprodukten eller den alikvota del av producerade varor, i vilken obetalt arbete �r materialiserat. Man f�r aldrig gl�mma, att produktionen av detta merv�rde - och �terf�rvandlingen av en del av detta till kapital, ackumulationen, bildar en integrerande del av denna merv�rdeproduktion - �r det omedelbara m�let och det best�mmande motivet f�r den kapitalistiska produktionen. Man b�r d�rf�r aldrig framst�lla denna som n�got den inte �r, n�mligen som en produktion med konsumtionen eller tillverkning av konsumtionsmedel f�r kapitalisterna som sitt omedelbara m�l. G�r man detta, bortser man helt och h�llet fr�n dess specifika karakt�r, som kommer till uttryck i hela dess v�sen.

Utvinningen av detta merv�rde bildar den direkta produktionsprocessen, vilken som sagt inte har n�gra andra begr�nsningar �n de ovan angivna. S� snart den kvantitet merarbete som kan pressas ut materialiserats i varor, �r merv�rdet producerat. Men med denna produktion av merv�rdet avslutas bara f�rsta akten av den kapitalistiska produktionsprocessen, den direkta produktionsprocessen. Kapitalet har uppsugit s� och s� mycket obetalt arbete. Under processens utveckling, som tar sig uttryck i profitkvotens fall, sv�ller m�ngden producerat merv�rde till oerh�rda dimensioner. Nu kommer processens andra akt. Den totala varum�ngden, totalprodukten, s�v�l den del som ers�tter det konstanta och variabla kapitalet som den del som representerar merv�rdet, m�ste s�ljas. Om detta inte sker, om det bara sker delvis eller till priser som ligger under produktionspriserna, s� �r arbetaren visserligen exploaterad men hans exploatering realiseras inte som. s�dan f�r kapitalisten. Den kan vara f�rbunden med ingen eller endast delvis realisering av det utpressade merv�rdet, ja, med delvis eller fullst�ndig f�rlust av hans kapital. Betingelserna f�r den direkta exploateringen och betingelserna f�r att realisera dess resultat �r inte identiska. De skiljer sig inte bara till tid och rum utan ocks� begreppsm�ssigt. Vissa betingelser begr�nsas bara av samh�llets produktivkraft, andra av de olika produktionsgrenarnas proportionalitet och samh�llets konsumtionsf�rm�ga. Men denna best�mmes varken av den absoluta produktionskraften eller av den absoluta konsumtionsf�rm�gan; utan av konsumtionsf�rm�gan p� basis av antagonistiska f�rdelningsf�rh�llanden, som reducerar konsumtionen f�r den stora massan i samh�llet till ett minimum, som bara kan f�r�ndras inom mer eller mindre tr�nga gr�nser. Den �r vidare begr�nsad genom ackumulationstendensen, tv�nget att f�rstora kapitalet och producera merv�rde i utvidgad skala. Detta �r lag f�r den kapitalistiska produktionen, given genom de st�ndiga revolutionerna i sj�lva produktionsmetoderna, den d�rmed st�ndigt f�rknippade v�rdeminskningen av existerande kapital, den allm�nna konkurrenskampen och tv�nget att f�rb�ttra produktionen och utvidga dess skala som enda m�jlighet att fortleva under hotet om ruin. Marknaden m�ste d�rf�r st�ndigt utvidgas. Dess sammanhang och de betingelser som reglerar den antar alltmer gestalten av en naturlag, som �r oberoende av producenterna och blir allt sv�rare att kontrollera. Den inre mots�gelsen s�ker utj�mning genom att produktionens yttre f�lt vidgas. Men ju mer produktivkraften utvecklas, desto mer r�kar den i strid med den tr�nga bas p� vilken konsumtionsf�rh�llandena vilar. P� denna mots�gelsefulla grundval �r det inte alls n�gon mots�gelse, att ett �verfl�d av kapital �r f�rbundet med ett v�xande befolknings�verskott; ty �ven om kapital och befolkning skulle utnyttjas och m�ngden producerat merv�rde d�rmed stiga, s� stegras just d�rigenom mots�gelsen mellan de betingelser under vilka detta merv�rde produceras och de betingelser under vilka det realiseras.

�r en viss profitkvot given, s� �r profitm�ngden alltid beroende av det investerade kapitalets storlek. Ackumulationen �r d� best�md genom den del av denna m�ngd som �terf�rvandlas till kapital. Men, d� denna del �r lika med profiten minus den av kapitalisten f�rbrukade revenyn, blir den inte bara beroende av denna m�ngds v�rde utan ocks� av hur billiga de varor �r, som kapitalisten kan k�pa d�rmed; varor som ing�r dels i hans konsumtion, hans reveny, dels i hans konstanta kapital. (Arbetsl�nen h�r f�rutsatt som given.)

M�ngden kapital som arbetaren s�tter i r�relse och vars v�rde han bevarar genom sitt arbete och �terf�rvandlar i produkten �r helt skild fr�n det v�rde han tills�tter. �r m�ngden kapital = 1.000 och det tillsatta arbetet = 100, s� �r det reproducerade kapitalet = 1.100. �r m�ngden = 100 och det tillsatta arbetet = 20, s� �r det reproducerade kapitalet = 120. Profitkvoten �r i f�rsta fallet = 10%, i andra = 20%. �nd� kan mera ackumuleras ur 100 �n ur 20. S� v�ller str�mmen av kapital vidare (bortsett fr�n dess v�rdeminskning genom produktivkrafternas �kning), dess ackumulation som sker i f�rh�llande till den levande kraft det redan har, inte i f�rh�llande till profitkvotens h�jd. S�vida den beror p� h�g merv�rdekvot �r h�g profitkvot m�jlig om arbetsdagen �r mycket l�ng �ven om arbetet �r mindre produktivt. D� �r den m�jlig, emedan arbetarnas behov �r mycket sm�, d�rf�r genomsnittsl�nen mycket l�g ehuru arbetet �r mindre produktivt. Den l�ga l�nen kommer att motsvara arbetarnas brist p� energi. Kapitalet ackumuleras d� l�ngsamt trots den h�ga profitkvoten. Befolkningen �r stagnerad och arbetstiden som produkten kostar �r stor, fast�n den l�n som betalas �t arbetarna �r l�g.

Profitkvoten faller, men det beror inte p� att arbetaren exploateras mindre utan p� att i f�rh�llande till det investerade kapitalet �verhuvud mindre arbete anv�ndes.

Om sjunkande profitkvot sammanfaller med stigande profitm�ngd, som visats h�r, till�gnar sig kapitalisten en st�rre del av arbetets �rsprodukt under kategorin kapital (som ers�ttning f�r f�rbrukat kapital) och en f�rh�llandevis mindre under kategorin profit. H�rav kommer pr�sten Chalmers [40] fantastiska id�, att ju mindre m�ngd av den �rliga produkten kapitalisterna ger ut som kapital, desto st�rre profit sv�ljer de. Statskyrkan hj�lper dem d� genom att f�rbruka en stor del av merprodukten hellre �n att l�ta den kapitaliseras. Pr�sten f�rv�xlar orsak och verkan. F�r �vrigt v�xer ju profitm�ngden med det investerade kapitalets storlek �ven vid mindre kvot. Men detta betingar samtidigt kapitalets koncentration, d� produktionsbetingelserna framtvingar kapitalinvesteringar i st�rre skala. Det betingar ocks� dess centralisation, d.v.s. att de sm� kapitalisterna uppslukas av de st�rre, s� att de upph�r att vara kapitalister. Det �r �terigen, i en andra potens, fr�ga om arbetsbetingelsernas skiljande fr�n producenterna till vilka dessa mindre kapitalister �nnu h�r, d� det egna arbetet fortfarande spelar en viss roll hos dem. Kapitalistens arbete st�r �verhuvud i omv�nt f�rh�llande till storleken av hans kapital, d.v.s. till den grad av i vilken han �r kapitalist. Det �r detta �tskiljande, arbetsbetingelserna p� ena sidan och producenterna p� den andra, som bildar kapitalets begrepp. Det b�rjar med den ursprungliga ackumulationen (bok I, kap. 24) och p�g�r sedan som en st�ndig process i kapitalets ackumulation och koncentration och uttrycker sig slutligen h�r som centralisation av redan existerande kapital till n�gra f� och avkapitalisering (s� har nu expropriationen f�r�ndrats) av de m�nga. Denna process skulle snart bringa den kapitalistiska produktionen till sammanbrott, om det inte fanns motverkande, decentraliserande tendenser vid sidan av den centripetala kraften.

2. Konflikt mellan produktionens utvidgning och merv�rdeproduktionen

Utvecklingen av arbetets samh�lleliga produktivkraft visar sig p� tv� s�tt: f�r det f�rsta i storleken av de redan producerade produktivkrafterna, v�rde och m�ngd av de produktionsbetingelser under vilka nyproduktionen f�rsigg�r, och i den absoluta storleken av redan ackumulerat produktivt kapital; f�r det andra i den gentemot totalkapitalet proportionellt obetydliga i arbetsl�n utlagda kapitaldelen, d.v.s. den proportionellt obetydliga kvantitet levande arbete som kr�vs f�r att reproducera och v�rdef�rmera ett givet kapital, allts� f�r massproduktion. Samtidigt f�ruts�tter detta kapitalkoncentration.

Med avseende p� den anv�nda arbetskraften visar sig produktivkraftens utveckling �terigen p� tv� s�tt: f�r det f�rsta i �kning av merarbetet, d.v.s. den n�dv�ndiga arbetstiden f�r arbetskraftens reproduktion blir kortare; f�r det andra i minskning av m�ngden arbetskraft (arbetarantal) som �verhuvud anv�ndes f�r att s�tta ett givet kapital i r�relse.

Dessa utvecklingsf�rlopp �r inte bara samtidiga utan betingar varandra �msesidigt, de �r f�reteelser i vilka samma lag kommer till uttryck. �nd� verkar de i motsatt riktning p� profitkvoten. Den totala profitm�ngden �r lika med totala m�ngden merv�rde, profitkvoten = m/C = merv�rde / investerat totalkapital. Men som totalbelopp �r merv�rdet best�mt f�r det f�rsta genom sin kvot, f�r det andra genom m�ngden till denna kvot samtidigt anv�nt arbete eller, vilket �r detsamma, genom det variabla kapitalets storlek. Den ena av dessa faktorer stiger, merv�rdekvoten, den andra faller (relativt eller absolut), antalet arbetare. S�vida produktivkraftens utveckling minskar den betalda delen av det anv�nda arbetets totala andel �kar den merv�rdet, eftersom det �kar dess kvot; s�vida den minskar totalm�ngden av det arbete ett givet kapital anv�nder minskar den det antal varmed merv�rdekvoten multipliceras f�r att f� fram denna m�ngd. Tv� arbetare som dagligen arbetar 12 timmar kan inte leverera samma m�ngd merv�rde som 24, vilka var och en bara arbetar tv� timmar, inte ens om de kunde leva av luft och d�rf�r inte alls beh�vde arbeta f�r sig sj�lva. I detta h�nseende har allts� en kompensation av minskat arbetarantal genom stegring av arbetets exploateringsgrad vissa gr�nser som inte kan �verskridas. Den kan d�rf�r visserligen h�mma profitkvotens fall men inte upph�va det.

Med utvecklingen av det kapitalistiska produktionss�ttet faller allts� profitens kvot, medan dess m�ngd �kar med den tilltagande m�ngden investerat kapital. �r kvoten given, �r den absoluta m�ngden av kapitalets tillv�xt beroende av dess aktuella storlek. Men �r � andra sidan denna storlek given, �r proportionen av dess v�xande, tillv�xtkvoten, beroende av profitkvoten. Direkt kan produktivkraftens stegring (vilken dessutom som n�mnts alltid f�rsigg�r samtidigt med det f�refintliga kapitalets v�rdeminskning) bara �ka kapitalets v�rdestorlek, om den genom profitkvotens h�jning �kar den v�rdedel av den �rliga produkten, som �terf�rvandlas till kapital. N�r det g�ller arbetets produktivkraft kan detta bara ske (d� denna produktivkraft ingenting direkt har att g�ra med det existerande kapitalets v�rde) s�vida d�rigenom antingen det relativa merv�rdet h�jes eller v�rdet av det konstanta kapitalet minskas, allts� de varor som ing�r antingen i arbetskraftens reproduktion eller i det konstanta kapitalets element blir billigare. Men b�ggedera innesluter det existerande kapitalets v�rdeminskning, och b�ggedera upptr�der tillsammans med en minskning av det variabla kapitalet gentemot det konstanta. B�ggedera betingar profitkvotens fall och g�r det samtidigt l�ngsammare. S�vida en stigande profitkvot f�rorsakar stigande efterfr�gan p� arbete, tenderar den till att �ka den arbetande befolkningen och d�rmed det material som �r m�jligt att exploatera och f�rst g�r kapitalet till kapital.

Men indirekt bidrar utvecklingen av arbetets produktivkraft till en �kning av det existerande kapitalv�rdet, genom att den �kar m�ngden och m�ngfalden av de bruksv�rden, i vilka samma bytesv�rde framst�llas och som bildar det materiella substratet, de konkreta elementen i kapitalet, de materiella f�rem�l varav det konstanta kapitalet direkt och det variabla �tminstone indirekt best�r. Med samma kapital och samma arbete skapas flera f�rem�l, som kan f�rvandlas till kapital, bortsett fr�n deras bytesv�rde. F�rem�l som kan tj�na till att uppsuga tillskottsarbete, allts� ocks� tillskottsmerarbete, och s�lunda till att bilda tillskottskapital. Den m�ngd arbete, som ett kapital kan kommendera, h�nger inte p� dess v�rde utan p� den m�ngd r�varor, hj�lp�mnen, maskineri och element av fast kapital samt existensmedel som det �r sammansatt av, vilket deras v�rde �n �r. N�r d�rmed m�ngden anv�nt arbete och d�rmed merarbete v�xer, v�xer ocks� v�rdet av det reproducerade kapitalet och det nytillagda extrav�rdet.

Dessa b�gge moment, ing�ende i ackumulationsprocessen, kan emellertid inte bara behandlas som vilande bredvid varandra, vilket Ricardo g�r, de innesluter en mots�gelse, som ger sig till k�nna i mots�gande tendenser och f�reteelser. De motstridiga krafterna verkar samtidigt mot varandra.

Samtidigt med impulserna till en verklig �kning av arbetarbefolkningen, impulser som uppst�r vid en �kning av den del av den samh�lleliga totalprodukten som g�r tj�nst som kapital, verkar de krafter som skapar en endast relativ �verbefolkning.

Samtidigt med att profitkvoten faller v�xer kapitalm�ngden, och samtidigt p�g�r en v�rdeminskning av det existerande kapitalet, som verkar �terh�llande p� detta fall och ger en p�skyndande impuls �t ackumulationen av kapitalv�rde.

Samtidigt med produktivkraftens utveckling utvecklar sig den h�gre sammans�ttningen av kapitalet, den relativa minskningen av den variabla delen gentemot den konstanta.

Dessa olika inflytelser g�r sig g�llande ibland bredvid varandra i rummet, ibland mer efter varandra i tiden. Periodiskt blir kriserna ett utlopp f�r de motstridiga krafternas konflikt. Kriserna �r alltid bara tillf�lliga, v�ldsamma l�sningar av de existerande mots�gelserna, v�ldsamma eruptioner som f�r ett �gonblick �terst�ller den st�rda j�mvikten.

Allm�nt uttryckt best�r mots�gelsen d�ri, att det kapitalistiska produktionss�ttet innesluter en tendens till absolut utveckling av produktivkrafterna utan h�nsyn till v�rdet och det d�ri inneslutna merv�rdet, �ven utan h�nsyn till de samh�lleliga f�rh�llanden inom vilka den kapitalistiska produktionen f�rsigg�r; medan det � andra sidan har till m�l att bevara det existerande kapitalv�rdet och �ka det i h�gsta m�jliga grad (d.v.s. att st�ndigt p�skynda tillv�xten av detta v�rde). Dess specifika karakt�r �r en inriktning mot det befintliga kapitalv�rdet som ett medel f�r den st�rsta m�jliga �kning av detta v�rde. De metoder, genom vilka detta uppn�s, innesluter: avtagande profitkvot, v�rdeminskning av det befintliga kapitalet och utveckling av arbetets produktivkrafter p� bekostnad av redan producerade produktivkrafter.

Den periodiska v�rdeminskningen av existerande kapital - ett medel, att h�lla tillbaka profitkvotens fall och p�skynda ackumulationen av kapitalv�rde genom bildning av nytt kapital, som �r oskiljaktigt fr�n det kapitalistiska produktionss�ttet - st�r de givna f�rh�llanden i vilka kapitalets cirkulations- och reproduktionsprocess fullbordas, och �r d�rf�r �tf�ljd av pl�tsliga stockningar och kriser i produktionsprocessen.

Den samtidigt med produktivkrafternas utveckling p�g�ende relativa minskningen av det variabla kapitalet gentemot det konstanta sporrar arbetarbefolkningens tillv�xt, medan den fortl�pande skapar en konstlad �verbefolkning. V�rdem�ssigt betraktat bromsas kapitalets ackumulation genom den fallande profitkvoten vilket i sin tur ytterligare p�skyndar ackumulationen av bruksv�rde, medan denna �ter ger ackumulationen, v�rdem�ssigt, en snabbare takt.

Den kapitalistiska produktionen str�var st�ndigt efter att �vervinna dessa inneboende hinder, men �vervinner dem endast genom medel som p� nytt st�ller den inf�r dessa hinder men nu i st�rre skala.

Det verkliga hindret f�r den kapitalistiska produktionen �r kapitalet sj�lvt. Detta: att kapitalet och dess sj�lvf�rmering framst�r som produktionens utg�ngspunkt och slutpunkt, dess motiv och �ndam�l; att produktionen bara �r produktion f�r kapitalet och inte tv�rtom att produktionsmedlen bara medel f�r en st�ndigt vidgad utformning av livsprocessen f�r producenternas samh�lle. De gr�nser, inom vilka bevarande och f�rmering av kapitalv�rdet kan r�ra sig och som beror p� att den stora massan producenter exproprieras och utarmas, kommer d�rf�r st�ndigt i mots�ttning till de produktionsmetoder som kapitalet m�ste anv�nda f�r sitt syfte, obegr�nsad �kning av produktionen, produktionen som sj�lv�ndam�l, obetingad utveckling av arbetets samh�lleliga produktivkrafter. Medlet - obetingad utveckling av de samh�lleliga produktivkrafterna - r�kar i permanent konflikt med det begr�nsade �ndam�let, att �ka det existerande kapitalets v�rde. Det kapitalistiska produktionss�ttet �r ett historiskt medel att utveckla den materiella produktivkraften och skapa den d�remot svarande v�rldsmarknaden, men samtidigt existerar en st�ndig mots�gelse mellan denna historiska uppgift och de d�remot svarande samh�lleliga produktionsf�rh�llandena.

3. �verfl�d p� kapital vid �verfl�d p� befolkning

Med profitkvotens fall v�xer det kapitalminimum som erfordras f�r att en enskild kapitalist ska kunna produktivt anv�nda arbetet. Det som erfordras s�v�l f�r dess exploatering �verhuvud taget som f�r att g�ra den anv�nda arbetstiden till den f�r varornas produktion verkligt n�dv�ndiga, s� att den inte �verskrider genomsnittet av den f�r varornas produktion samh�lleligt n�dv�ndiga arbetstiden. Samtidigt v�xer koncentrationen, emedan n�r vissa gr�nser �verskridits ett stort kapital med liten profitkvot ackumulerar snabbare �n ett litet med st�rre profitkvot. P� en viss h�jd medf�r � sin sida denna v�xande koncentration ett nytt fall i profitkvoten. En m�ngd sm� uppsplittrade kapital drivs d�rigenom ut p� �ventyrliga v�gar: spekulation, kreditsvindel, aktiesvindel, kriser. Kapitalets s.k. plethora <�verfl�d> h�nf�r sig alltid i det v�sentliga till �verfl�d p� kapital f�r vilket profitkvotens fall inte kompenseras av dess storlek - och detta g�ller alltid nystartade, f�rska kapitalinsatser - eller till den plethora, som dessa ensamma och f�r en egen aktion otillr�ckliga kapital st�ller till de stora aff�rsgrenarnas f�rfogande i form av kredit. Detta kapital�verfl�d v�xer fram ur samma betingelser, som framkallar en relativ �verbefolkning, och �r d�rf�r en f�reteelse som kompletterar denna, �ven om de st�r vid motsatta poler; ej sysselsatt kapital p� den ena sidan och ej sysselsatt arbetarbefolkning p� den andra.

�verproduktion av kapital, inte av enskilda varor - ehuru �verproduktion av kapital alltid innesluter �verproduktion av varor - betyder d�rf�r ingenting annat �n �verackumulation av kapital. F�r att f�rst� vad denna �verackumulation �r (n�rmare unders�kning f�ljer h�r nedan) m�ste man f�ruts�tta att den �r absolut. N�r �r �verproduktion av kapital absolut? Om det g�ller en �verproduktion, som inte str�cker sig till det ena eller andra eller ett par betydande omr�den av produktionen, utan till sj�lva sitt omf�ng vore absolut, allts� innesl�te samtliga produktionsomr�den?

En absolut �verproduktion av kapital skulle f�religga s� snart tillskottskapitalet f�r den kapitalistiska produktionens �ndam�l var = 0. Men den kapitalistiska produktionens �ndam�l �r kapitalets v�rdef�rmering, d.v.s. utvinning av merarbete, produktion av merv�rde, av profit. S� snart allts� kapitalet v�xt i ett s�dant f�rh�llande till arbetarbefolkningen, att varken den absoluta arbetstid, som denna befolkning levererar, eller den relativa merarbetstiden kunde �kas (det sistn�mnda vore f�r �vrigt og�rligt i detta fall, d� en s� stark efterfr�gan p� arbete inneb�r en tendens till l�nestegring). D� allts� det tillv�xta kapitalet producerar bara lika mycket eller t.o.m. mindre merv�rdem�ngd �n f�re sin tillv�xt, s� skulle en absolut �verproduktion av kapital f�religga; d.v.s. det tillv�xta kapitalet C plus ΔC producerade inte mer profit eller t.o.m. mindre profit �n kapitalet C f�re dess �kning genom ΔC. I b�da fallen skulle det bli ett stort och pl�tsligt fall i den allm�nna profitkvoten men denna g�ng p� grund av en f�r�ndring i kapitalets sammans�ttning, vilken inte berodde p� produktivkraftens utveckling utan p� att det variabla kapitalets penningv�rde stigit (p� grund av �kade l�ner) och en motsvarande minskning i f�rh�llandet mellan merarbete och n�dv�ndigt arbete.

I verkligheten skulle saken st�lla sig s�, att en del av kapitalet helt eller delvis blev overksamt (emedan det f�rst m�ste tr�nga ut det redan fungerande kapitalet ur dess position f�r att �verhuvud kunna v�rde�kas), och en annan del skulle genom trycket fr�n ej sysselsatt eller till h�lften sysselsatt kapital v�rdef�rmeras till l�gre profitkvot. H�rvid skulle det sakna betydelse, att en del av tillskottskapitalet tr�dde i st�llet f�r det gamla kapitalet och denna del s�lunda fick en plats inom tillskottskapitalet. �ven d� skulle p� ena sidan st� den gamla kapitalsumman och p� den andra tillskottssumman. Denna g�ng vore profitkvotens fall �tf�ljt av en absolut minskning av profitm�ngden, d� under v�ra f�ruts�ttningar kvantiteten anv�nd arbetskraft inte kunde �kas och merv�rdekvoten inte stiga, allts� inte heller merv�rdem�ngden �ka. Och den minskade profitm�ngden skulle sl�s ut p� ett f�rstorat totalkapital. - Men �ven om man f�ruts�tter, att det sysselsatta kapitalet fortfarande v�rdef�rmeras till den gamla profitkvoten, profitm�ngden allts� f�rblev densamma, s� skulle den dock sl�s ut p� ett tillv�xt totalkapital, detta inneb�r ocks� ett fall i profitkvoten. Om ett totalkapital om 1.000 avkastar en profit om 100 och efter att ha �kat till 1.500 fortfarande bara avkastar 100, s� blir avkastningen p� de 1.000 i det senare fallet bara 662/3. Det gamla kapitalets v�rde�kning hade d� i absolut mening avtagit. Kapitalet = 1.000 skulle under de nya f�rh�llandena inte avkasta mer �n tidigare ett kapital = 6662/3.

Men det �r klart, att denna faktiska v�rdeminskning inte kunde f�rsigg� utan kamp, och att tillskottskapitalet ΔC inte kunde fungera som kapital utan kamp. Att profitkvoten sj�nk skulle inte bero p� konkurrens till f�ljd av �verproduktion av kapital. Tv�rtom skulle konkurrenskampen b�rja nu, eftersom den s�nkta profitkvoten och �verproduktionen av kapital orsakas av samma f�rh�llanden. Den del av ΔC, som de gamla fungerande kapitalisterna har i sina h�nder, skulle de h�lla mer eller mindre undersysselsatt f�r att inte sj�lva minska v�rdet av sitt originalkapital och tr�nga ihop dess utrymme inom produktionsf�ltet, eller de skulle anv�nda det till att vid tillf�lliga f�rluster skjuta �ver denna undersyssels�ttning av tillskottskapitalet p� de nytillkomna och �verhuvud taget p� sina konkurrenter.

Den del av ΔC som befann sig i nya h�nder skulle f�rs�ka f� en plats p� det gamla kapitalets bekostnad och delvis lyckas med detta, genom att en del av det gamla kapitalet blev overksamt och tvingades att l�mna sitt tidigare utrymme, s� att det nya kapitalet sj�lv intar platsen f�r det delvis eller inte alls sysselsatta tillskottskapitalet.

Att en del av det gamla kapitalet g�res overksamt m�ste under alla omst�ndigheter ske, dess kapitalegenskap s�vida det g�ller funktionen som kapital och v�rdef�rmerare blir ofruktbar. Konkurrenskampen avg�r vilken del denna overksamhet s�rskilt drabbar. S� l�nge allt g�r bra agerar konkurrensen som ett kapitalistklassens praktiska br�draskap, som det visar sig vid utj�mningen av den allm�nna profitkvoten. Den f�rdelar det gemensamma bytet i f�rh�llande till storleken av vars och ens insatta lott. Men s� snart det inte mera handlar om att dela profiten utan om att dela f�rlusten, f�rs�ker var och en att s� mycket som m�jligt minska sin kvantitet och l�ta andra f� den p� halsen. F�r klassen �r f�rlusten oundviklig. Men hur mycket varje enskild ska b�ra, om han �verhuvud taget ska delta, blir d� en fr�ga om makt och list, och konkurrensen f�rvandlas till en br�drastrid. D� g�r sig motsatsen mellan varje enskild kapitalist och kapitalistklassens intresse g�llande, alldeles som tidigare identiteten i dessa intressen praktiskt gjorde sig g�llande i konkurrensen.

Hur skulle nu denna konflikt utj�mnas och de f�rh�llanden som motsvarar den kapitalistiska produktionens "sunda" r�relse komma till st�nd? Redan genom att fastst�lla existensen av denna konflikt har man p�visat s�ttet att utj�mna den. Det inneb�r, att kapital till samma v�rde som tillskottskapitalet ΔC eller �tminstone en del d�rav g�res overksamt eller t.o.m. delvis f�rintas. Som det framg�r redan av beskrivningen av denna konflikt, f�rdelar sig inte denna f�rlust likformigt �ver de enskilda delkapitalen utan avg�res i en konkurrenskamp. Beroende p� s�rskilda f�rdelar eller redan uppn�dda positioner f�rdelar den sig mycket oj�mnt och i mycket olika form, s� att ett kapital ligger overksamt, ett annat f�rintas, ett tredje bara har en relativ f�rlust eller bara underg�r en tillf�llig �verg�ende v�rdeminskning o.s.v.

Men under alla f�rh�llanden �terst�lles j�mvikten genom att kapital blir overksamma eller f�rintas i st�rre eller mindre omfattning. Detta skulle ocks� delvis utstr�ckas till delar av den materiella kapitalsubstansen; d.v.s. en del av produktionsmedlen, fast och cirkulerande kapital skulle inte fungera, inte verka som kapital, och en del p�b�rjade produktionsf�retag skulle l�ggas ner. Tiden angriper och f�rs�mrar visserligen alla produktionsmedel (jorden undantagen), men h�r f�rekommer till f�ljd av att funktionen stoppas i �nnu h�gre grad en verklig f�rst�ring av produktionsmedel. I detta fall vore huvudeffekten dock, att dessa produktionsmedel upph�rde att vara verksamma som produktionsmedel; en kortare eller l�ngre tids f�rst�ring av deras funktion som produktionsmedel.

Den avg�rande f�rst�ringen, och den som har mest akut karakt�r, g�ller, om kapitalet har v�rdeegenskaper, dess kapitalv�rden. Den del av kapitalv�rdet, som �r anvisningar p� kommande andelar i merv�rdet, i profiten, som faktiskt endast �r fordringsbevis p� produktionen under olika former, f�rlorar genast sitt v�rde n�r de inkomster faller p� vilka den �r ber�knad. En del av det kontanta guld- och silverf�rr�det blir overksamt, det fungerar inte som kapital. En del av de varor som finns p� marknaden kan fullborda sin cirkulations- och reproduktionsprocess bara genom kraftigt s�nkta priser, allts� genom v�rdeminskning av det kapital som de representerar.

Likas� nedskrivas det fasta kapitalets element i st�rre eller mindre grad. Eftersom reproduktionsprocessen f�ruts�ttes och betingas av best�mda prisf�rh�llanden, r�kar denna i stagnation och f�rvirring genom det allm�nna prisfallet. Penningens funktion som betalningsmedel, som �r given med kapitalets utveckling och beroende av de f�rutsatta prisf�rh�llandena, lamsl�s genom denna st�rning och stagnation. Kedjan av betalningsf�rpliktelser bundna till best�mda betalningsterminer brister p� hundratals st�llen, d�rmed intr�der en sk�rpning genom att det samtidigt med kapitalet utvecklade kreditsystemet bryter samman. Detta leder till h�ftiga akuta kriser, pl�tsliga, v�ldsamma v�rdeminskningar och en faktisk stagnation och st�rning av hela reproduktionsprocessen och d�rmed en verklig minskning av reproduktionen.

Men samtidigt �r andra krafter med i spelet. Produktionens stagnation g�r en del av arbetarklassen arbetsl�s och d�rigenom f�rs�ttes den sysselsatta delen i en situation, d�r den m�ste l�ta sig n�ja med en s�nkning av arbetsl�nen t.o.m. under genomsnittet. F�r kapitalisten har denna operation alldeles samma verkan, som om vid genomsnittsl�n det relativa eller absoluta merv�rdet skulle ha h�jts. Under tiden av h�gkonjunktur hade arbetarnas �ktenskapsfrekvens �kat och avkommans d�dlighetstal minskat. Detta �r omst�ndigheter, som inte betyder att den yrkesverksamma delen av befolkningen �kar, �ven om det betyder en verklig �kning av befolkningen, men betr�ffande arbetarnas f�rh�llande till kapitalet har de samma verkan som om antalet verkligt fungerande arbetare �kat. Prisfallet och konkurrenskampen skulle � andra sidan ha sporrat varje kapitalist att s�nka sin totalprodukts individuella v�rde under dess allm�nna v�rde genom att inf�ra nya maskiner, nya f�rb�ttrade arbetsmetoder, nya kombinationer, d.v.s. stegra en given kvantitet arbetes produktivkraft, minska det variabla kapitalet i f�rh�llande till det konstanta och d�rmed frig�ra arbetare, kort sagt, skapa en konstlad �verbefolkning. Slutligen skulle v�rdeminskningen av det konstanta kapitalets element i sig sj�lv inneb�ra att profitkvoten h�jdes. M�ngden investerat konstant kapital skulle ha v�xt gentemot det variabla, men dess v�rde skulle ha fallit. Den stagnerande produktionen hade banat v�g f�r en senare utvidgning av produktionen - inom de kapitalistiska gr�nserna.

Och s� skulle kretsg�ngen b�rja p� nytt. En del av det kapital, som avskrivits d�rf�r att det upph�rt att fungera, skulle �tervinna sitt gamla v�rde. I �vrigt skulle man genoml�pa samma onda cirkel, men med utvidgade produktionsbetingelser, utvidgad marknad och h�jd produktivkraft.

Men inte ens under den h�r ovan antagna, extrema f�ruts�ttningen �r denna absoluta �verproduktion av kapital en absolut �verproduktion i allm�nhet, inte en absolut �verproduktion av produktionsmedel. Den �r en s�dan �verproduktion bara s�vida produktionsmedlen fungerar som kapital, och d�rmed inkluderar en f�r�kning av detta v�rde, allts� m�ste producera tillskottsv�rde i proportion till den sv�llande m�ngden produktionsmedel.

Men �nd� vore det �verproduktion, eftersom kapitalet blev ur st�nd att exploatera arbetet till en exploateringsgrad som �r betingad av den kapitalistiska produktionsprocessens "sunda", "normala" utveckling. En exploateringsgrad som �tminstone �kar profitm�ngden i takt med den v�xande m�ngden investerat kapital; som allts� f�rhindrar att profitkvoten sjunker lika snabbt eller �nnu snabbare �n kapitalet v�xer.

�verproduktion av kapital betyder aldrig n�got annat �n �verproduktion av produktionsmedel - arbets- och existensmedel - som kan fungera som kapital d.v.s. kan anv�ndas till exploatering av arbete vid en given exploateringsgrad. Det betyder, att n�r denna exploateringsgrad faller under en given niv� framkallas st�rningar och stagnation i den kapitalistiska produktionsprocessen, kriser, f�rst�ring av kapital. Det �r ingen mots�gelse, att denna �verproduktion av kapital �tf�ljes av en mer eller mindre stor relativ �verbefolkning. Samma omst�ndigheter, som har h�jt arbetets produktivkraft, �kat m�ngden av varuprodukter, utvidgat marknaderna, p�skyndat kapitalets ackumulation, s�v�l dess m�ngd som dess v�rde, och s�nkt profitkvoten, samma omst�ndigheter har frambragt en relativ �verbefolkning och frambringar den oavbrutet. En �verbefolkning av arbetare, som inte anv�ndes av �verskottskapitalet just p� grund av arbetets l�ga exploateringsgrad, vilken samtidigt �r det enda som skulle g�ra det m�jligt att anv�nda den, eller �tminstone p� grund av den alltf�r l�ga profitkvot, som det skulle uppn� vid den givna exploateringsgraden.

Om kapital skickas till utlandet, s� sker det inte d�rf�r att det absolut inte skulle kunna syssels�ttas inom landet. Det sker, d�rf�r att det kan syssels�ttas till h�gre profitkvot i utlandet. Men f�r den sysselsatta arbetarbefolkningen och f�r det givna landet �verhuvud �r detta kapital ett absolut �verskottskapital. Det existerar som s�dant vid sidan av den relativa �verskottsbefolkningen, och detta �r ett exempel p� hur dessa f�reteelser existera samtidigt och �msesidigt betingar varandra.

� andra sidan framkallar profitkvotens fall i samband med ackumulationen oundvikligen en konkurrenskamp. Att profitkvotens fall kompenseras genom en stigande profitm�ngd g�ller bara f�r totalkapitalet i samh�llet som helhet och f�r de stora, sedan l�nge etablerade kapitalisterna. Ett nytt, sj�lvst�ndigt fungerande tillskottskapital finner inga s�dana kompensationsm�jligheter. Det m�ste f�rst er�vra dem, och s�lunda framkallar profitkvotens fall konkurrenskamp mellan kapitalen,. inte omv�nt. Denna konkurrenskamp �tf�ljes visserligen av en �verg�ende stegring av arbetsl�nen, som i sin tur f�ranleder en tillf�llig s�nkning av profitkvoten. Detsamma h�nder vid �verproduktion av varor och �verfyllda marknader. Eftersom syftet med kapital inte �r att tillgodose behov utan att producera profit, och detta bara kan uppn�s med metoder som anpassar produktionens volym till produktionens skala, inte tv�rtom, s� m�ste det st�ndigt r�da en konflikt mellan konsumtionen, med de p� kapitalistisk bas begr�nsade dimensionerna, och produktionen, som st�ndigt str�var efter att n� ut�ver denna sin inneboende begr�nsning. F�r �vrigt best�r ju kapitalet av varor, och d�rmed inneb�r �verproduktion av kapital �verproduktion av varor. D�rf�r �r det ett egenartat fenomen, att samma ekonomer som bestrider �verproduktion av varor medger att en s�dan existerar i fr�ga om kapital. S�ger man, att vad som �ger rum inte �r allm�n �verproduktion utan en viss disproportion mellan de olika produktionsgrenarna, s� betyder det ingenting annat �n att inom den kapitalistiska produktionen proportionaliteten mellan de enskilda produktionsgrenarna uppkommer ur en st�ndigt p�g�ende disproportionell process. Sammanhanget i den totala produktionen tvingar sig fram som en blind lag �ver de agerande i produktionen, inte som en lag som de tillsammans f�rst�r och d�rmed beh�rskar, s� att de har produktionsprocessen under sin gemensamma kontroll. D�rmed beg�r man dessutom att l�nder, d�r det kapitalistiska produktionss�ttet inte �r utvecklat, ska konsumera och producera i en utstr�ckning som passar l�nder med kapitalistiskt produktionss�tt. S�gs det, att �verproduktionen bara �r relativ, s� �r detta alldeles riktigt; men hela det kapitalistiska produktionss�ttet �r ju ett relativt produktionss�tt, vars gr�nser inte �r absoluta utom just f�r detta, p� dess basis. Hur kunde det annars fattas efterfr�gan p� samma varor, som folkets massa saknar, och hur vore det m�jligt att s�ka denna efterfr�gan utomlands p� avl�gsna marknader f�r att kunna betala arbetarna hemma ett genomsnittligt m�tt av n�dv�ndiga existensmedel? D�rf�r att endast i detta specifika kapitalistiska sammanhang erh�ller �verskottsprodukten en form, som g�r det m�jligt f�r dess innehavare att st�lla den till f�rfogande f�r konsumtionen, s� snart den �terf�rvandlats till kapital. S�ges det slutligen, att kapitalisterna sj�lva ju sinsemellan kan byta och �ta upp sina varor, s� gl�mmer man hela karakt�ren av den kapitalistiska produktionen, och gl�mmer att det �r fr�ga om kapitalets v�rde�kning, inte om dess f�rbrukning. Kort sagt, alla inv�ndningar mot �verproduktionens p�tagliga f�reteelser (fenomen som inte bekymrar sig om dessa inv�ndningar) g�r ut p� att gr�nserna f�r den kapitalistiska produktionen inte �r n�gra gr�nser f�r produktionen i allm�nhet och d�rmed inte heller f�r det specifika, det kapitalistiska produktionss�ttet. Men mots�gelsen i detta kapitalistiska produktionss�tt best�r just i dess tendens till absolut utveckling av produktivkrafterna, som st�ndigt r�kar i konflikt med de specifika produktionsbetingelser, i vilka kapitalet r�r sig och som �r de enda inom vilka det kan r�ra sig.

Det produceras inte f�r mycket existensmedel i f�rh�llande till den befintliga befolkningen. Tv�rtom. Det produceras f�r litet f�r att befolkningens massa ska kunna leva anst�ndigt och m�nskligt.

Det produceras inte f�r mycket produktionsmedel f�r att syssels�tta den arbetsdugliga befolkningen. Tv�rtom. F�r det f�rsta reproduceras en alltf�r stor del av befolkningen under f�rh�llanden som faktiskt inte g�r den arbetsduglig utan h�nvisad till att exploatera andras arbete eller till arbeten, som bara kan g�lla som s�dana under ett miserabelt produktionss�tt. F�r det andra produceras inte nog produktionsmedel f�r att hela den arbetsdugliga befolkningen ska kunna arbeta under b�sta m�jliga produktiva f�rh�llanden, allts� s� att dess arbetstid f�rkortas genom m�ngd och effektivitet av det konstanta kapital som anv�ndes under arbetstiden.

Men periodiskt produceras det f�r mycket arbetsmedel och livsmedel f�r att de ska till�tas fungera som medel att exploatera arbetarna till en viss profitkvot. Det produceras f�r mycket varor f�r att det v�rde och merv�rde de inneh�ller ska kunna realiseras under de f�rdelningsbetingelser och konsumtionsf�rh�llanden som den kapitalistiska produktionen ger och f�r att de ska kunna �terf�rvandlas till nytt kapital d.v.s. f�r att denna process ska kunna genomf�ras utan �terkommande explosioner.

Det produceras inte f�r mycket rikedom. Men det produceras periodiskt f�r mycket rikedom i dess kapitalistiska sj�lvmots�gande former.

Det kapitalistiska produktionss�ttets begr�nsning framtr�der:

1) i att utvecklingen av arbetets produktivkraft frambringar en lag, profitkvotens fall, som p� en viss punkt r�kar i konflikt med denna utveckling och d�rf�r st�ndigt m�ste �vervinnas genom kriser.

2) i att utvidgning eller begr�nsning av produktionen avg�res av hur mycket obetalt arbete som kan utvinnas och detta obetalda arbetets proportioner i f�rh�llande till det materialiserade arbetet i allm�nhet. Eller, om man uttrycker det p� ett kapitalistisk s�tt, att profiten och f�rh�llandet mellan denna profit och det anv�nda kapitalet, allts� en viss h�jd av profitkvoten, avg�r produktionens utvidgning eller begr�nsning, i st�llet f�r att den skulle avg�ras av produktionens f�rh�llande till de samh�lleliga behoven, till de samh�lleligt utvecklade m�nniskornas behov. D�rf�r upptr�der hinder, som begr�nsar produktionen redan d� den n�tt en utvecklingsgrad som under den andra f�ruts�ttningen skulle framst� som l�ngt ifr�n tillfredsst�llande. Den kommer att st� stilla, inte d�r behoven �r tillfredsst�llda utan d�r produktionen och m�jligheten att realisera profit bjuder det.

Sjunker profitkvoten, s� blir det � ena sidan en ansp�nning av kapitalet f�r att den enskilda kapitalisten genom b�ttre metoder etc. ska pressa ner det individuella v�rdet p� sina enskilda varor under deras samh�lleliga genomsnittsv�rde och s�lunda vid givet marknadspris g�ra en extraprofit. � andra sidan uppst�r och gynnas svindel helt allm�nt genom frenetiska f�rs�k med nya produktionsmetoder, nya kapitalinvesteringar, nya �ventyr f�r att man ska tillf�rs�kra sig n�gon extraprofit, som �r oberoende av det allm�nna genomsnittet och h�jer sig �ver detta.

Profitkvoten, d.v.s. den proportionella kapitaltillv�xten, �r viktig framf�rallt f�r alla nya kapitalavl�ggare, som f�rs�ker finna en oberoende st�llning. Om kapitalbildningen uteslutande skulle ligga i h�nderna p� n�gra f�, f�rdiga storkapital, f�r vilka profitm�ngden uppv�ger profitkvoten, vore �verhuvud taget produktionens livgivande eld utslocknad. Den skulle d� ut. Profitkvoten �r den drivande kraften i den kapitalistiska produktionen, som producerar bara vad och s�vida den kan producera med profit. Detta �r anledningen till de engelska ekonomernas �ngslan f�r en avtagande profitkvot. Att redan m�jligheten oroar Ricardo visar just hans djupa f�rst�else f�r den kapitalistiska produktionens betingelser. Vad man f�rebr�r honom, att han �r obekymrad om "m�nniskorna", n�r han studerar den kapitalistiska produktionen, och bara har produktivkrafternas utveckling f�r �gonen - med vilka offer i m�nniskor och kapitalv�rden den �n k�pes - �r just det betydelsefulla hos honom. Att utveckla det samh�lleliga arbetets produktivkrafter �r kapitalets historiska uppgift och ber�ttigande. Just d�rmed skapar det omedvetet de materiella betingelserna f�r en h�gre produktionsform. Vad som oroar Ricardo �r att profitkvoten, den kapitalistiska produktionens sporre, ackumulationens betingelse och drivkraft, hotas genom utvecklingen av sj�lva produktionen. H�r �r det kvantitativa f�rh�llandet allt. Men h�r finns faktiskt ett djupare f�rh�llande, som han bara vagt anar. D.v.s. fr�n borgerlig utg�ngspunkt inom gr�nserna f�r den kapitalistiska f�rst�elsen, framtr�der h�r p� ett rent ekonomiskt s�tt fr�n sj�lva den kapitalistiska produktionens st�ndpunkt, dess begr�nsning, dess relativitet, detta att den inte �r n�got absolut utan bara ett historiskt, mot en viss begr�nsad utvecklingsepok svarande produktionss�tt.

4. Till�gg

D� utvecklingen av arbetets produktivkraft �r mycket olika i olika industrigrenar och inte bara �r olika till graden utan ofta sker i motsatt riktning, s� f�ljer h�rav, att genomsnittsprofitens (= merv�rdets) m�ngd m�ste ligga mycket under den niv�, som man kunde f�rmoda med h�nsyn till produktivkrafternas utveckling i de mest framskridna industrigrenarna. Att denna utveckling av produktivkraften f�rsigg�r inte bara i mycket olika proportioner utan ofta i motsatt riktning �r inte bara en f�ljd av konkurrensens anarki och det borgerliga produktionss�ttets s�regenheter. Arbetets produktivitet �r ocks� bunden till naturbetingelser, som ofta blir mindre givande i samma proportion som produktiviteten stiger - s�vida den beror p� samh�lleliga betingelser. Detta orsakar en motsatt utveckling i dessa olika sf�rer, framsteg p� ett h�ll, tillbakag�ng p� ett annat. Bet�nk t.ex. bara �rstidernas inflytande, som har betydelse f�r tillg�ngen p� de flesta r�varor och sk�vling av skogar, utt�mda kol- och j�rngruvor etc.

Under det att den cirkulerande delen av det konstanta kapitalet, m�ngden r�varor o.dyl., st�ndigt v�xer i f�rh�llande till arbetets produktivkraft, s� �r detta inte fallet med det fasta kapitalet, byggnader och maskineri, anordningar f�r belysning, uppv�rmning etc. Trots att maskinerna med sin v�xande m�ngd absolut taget blir allt dyrare, blir de relativt sett billigare. Om fem arbetare producerar 10 g�nger s� mycket varor som tidigare, tiodubblas inte d�rf�r utl�gget i fast kapital. Fast�n v�rdet av denna del av det konstanta kapitalet v�xer med produktivkraftens utveckling, v�xer den inte p� l�ngt n�r i samma proportion. Vi har flera g�nger framh�vt skillnaden mellan det konstanta kapitalets f�rh�llande till det variabla, s�dant det uttryckes i profitkvotens fall, och s�dant det framst�r n�r det g�ller den enskilda varan och dess pris med utvecklingen av arbetets produktivitet.

[Varans v�rde �r best�mt av totalarbetstiden, f�rg�ngen och levande, som ing�r i densamma. Stigande arbetsproduktivitet best�r just i att andelen levande arbete minskar och andelen f�rg�nget arbete �kar, men s� att totalsumman av det arbete som varan inneh�ller avtar. Att allts� det levande, arbetet avtar mer �n det f�rg�ngna tilltar. Det f�rsakligade, f�rg�ngna arbete som finns i en varas v�rde - den konstanta kapitaldelen - best�r dels av f�rslitning av fast kapital, dels av cirkulerande och i varan helt och h�llet konsumerat konstant kapital - r�varor och hj�lp�mnen. Den v�rdedel som kommer fr�n r�varor och hj�lp�mnen m�ste minska n�r arbetets produktivkraft stiger, eftersom denna produktivitet, n�r det g�ller dessa �mnen, visar sig just i att deras v�rde har sjunkit. D�remot �r det just det karakteristiska f�r arbetets stigande produktivkraft, att den fasta delen av det konstanta kapitalet �kar starkt och d�rmed ocks� den v�rdedel av denna som genom f�rslitningen �verf�res p� varorna. F�r att en ny produktionsmetod ska kunna g�ra sig g�llande som en verklig stegring av produktiviteten, m�ste den v�rdedel i tillskott f�r f�rslitning av fast kapital, som den �verf�r p� den enskilda varan, vara mindre �n den v�rdedel som kan dragas ifr�n d�rf�r att levande arbete inbesparats. Metoden m�ste kort sagt minska varans v�rde. Sj�lvklart m�ste den detta, �ven om, som sker i enskilda fall, utom f�rslitningsdelen ocks� ett tillskott av det fasta kapitalet, en v�rdedel i tillskott f�r �kade eller dyrare r�- eller hj�lp�mnen, ing�r i varans v�rdebildning. Alla p�l�gg p� v�rdet m�ste mer �n uppv�gas genom den v�rdeminskning, som uppst�r n�r det levande arbetet minskar.

Denna minskning av den i varan ing�ende totala arbetskvantiteten syns enligt detta vara det v�sentliga k�nnetecknet p� arbetets stigande produktivkraft, oavsett under vilka samh�lleliga betingelser den produceras. I ett samh�lle d�r producenterna reglerar sin produktion enligt en i f�rv�g uppgjord plan, ja, t.o.m. i den enkla varuproduktionen skulle arbetets produktivitet ocks� obetingat kunna m�tas enligt denna m�ttstock. Men hur st�r det till i den kapitalistiska produktionen?

Antag, att en best�md kapitalistisk produktionsgren producerar en normal enhet av sin vara under f�ljande betingelser: f�rslitningen av det fasta kapitalet utg�r per styck 1/2 sh. eller mark; till r�varor eller hj�lp�mnen g�r 171/2 sh., till arbetsl�n 2 sh., och vid en merv�rdekvot p� 100% utg�r merv�rdet 2 sh. Totalv�rde = 22 sh. eller mark. F�r enkelhetens skull antar vi att kapitalet i denna produktionsgren har det samh�lleliga kapitalets genomsnittssammans�ttning, att varans produktionspris allts� sammanfaller med dess v�rde och kapitalistens profit med det skapade merv�rdet. D� �r varans kostnadspris = 1/2 + 171/2 + 2 = 20 sh., genomsnittsprofitkvoten 2/20 = 10% och produktionspriset per varuenhet lika med dess v�rde = 22 sh. eller mark.

L�t oss anta, att man uppfinner en maskin som reducerar det erforderliga levande arbetet per styck till h�lften, men i st�llet tredubblar den v�rdedel som best�r av det fasta kapitalets f�rslitning. D� blir uppst�llningen: f�rslitning = 11/2 sh., r�- och hj�lp�mnen som f�rut 171/2 sh., arbetsl�n 1 sh., merv�rde 1 sh. Tillsammans 21 sh. eller mark. Varan har nu sjunkit 1 sh. i v�rde; den nya maskinen har betydligt stegrat arbetets produktivkraft. Men f�r kapitalisten st�ller sig saken s�: hans kostnadspris �r nu 11/2 sh. f�rslitning, 171/2 sh. r�varor och hj�lp�mnen, 1 sh. arbetsl�n, tillsammans 20 sh. som f�rut. D� profitkvoten inte utan vidare �ndras genom den nya maskinen, m�ste han erh�lla 10% �ver kostnadspriset, vilket g�r 2 sh.; produktionspriset �r allts� of�r�ndrat = 22 sh., men 1 sh. �ver v�rdet. F�r ett' samh�lle, som producerar under kapitalistiska betingelser, har varan inte f�rbilligats, d�r �r den nya maskinen ingen f�rb�ttring. Kapitalisten har allts� inget intresse av att inf�ra den nya maskinen. Och d� han genom att inf�ra den helt enkelt skulle g�ra sitt hittillsvarande �nnu inte utslitna maskineri v�rdel�st, f�rvandla det till gammalt skrot, allts� lida en positiv f�rlust, aktar han sig noga f�r denna ur hans egen synpunkt utopiska dumhet.

Lagen om arbetets stegrade produktivkraft g�ller allts� inte obetingat f�r kapitalet. Om det i allm�nhet sparas levande arbete, stiger denna produktivkraft inte f�r kapitalet utan bara om det i den betalda delen av det levande arbetet kan sparas mer �n som tills�ttes i f�rg�nget arbete, som redan kort antyddes i bok I, kap. 13, sid. 335-342. H�r r�kar det kapitalistiska produktionss�ttet in i en ny mots�gelse. Dess historiska uppgift �r en h�nsynsl�s, i geometrisk progression framdriven utveckling av det m�nskliga arbetets produktivitet. Men det sviker denna uppgift, n�r det som h�r g�r i v�gen f�r produktivitetens utveckling. D�rmed bevisas bara �nnu en g�ng att det f�r �lderskr�mpor och mer och mer �verlever sig sj�lv.][37*]

I konkurrensen framtr�der det allt st�rre minimum av kapital, som kr�vs f�r att framg�ngsrikt driva ett sj�lvst�ndigt industrif�retag n�r produktivkraften stiger, p� f�ljande s�tt: s� snart den nya kostsammare inr�ttningen f�r driften blivit allm�nt inf�rd, blir mindre kapital uteslutna fr�n industrin f�r framtiden. Bara p� de mekaniska uppfinningarnas begynnelsestadium i de olika produktionssf�rerna kan mindre kapital fungera sj�lvst�ndigt. � andra sidan avkastar mycket stora f�retag med utomordentligt h�g proportion konstant kapital, som j�rnv�gar, inte genomsnittsprofitkvoten utan bar en del av den, bara en r�nta. Annars skulle den allm�nna profitkvoten sjunkit �nnu mer. Men detta ger ett direkt verksamhetsf�lt f�r en stor kapitalsamling i form av aktier.

Tillv�xt av kapital, allts� ackumulation av kapital, inneb�r en minskning av profitkvoten, endast om de ovan behandlade f�r�ndringarna med denna tillv�xt �ndrar proportionerna mellan kapitalets organiska best�ndsdelar. Men, trots de st�ndiga, dagliga omv�lvningarna i produktionss�ttet, forts�tter �n den ena, �n den andra, st�rre eller mindre delen av totalkapitalet under vissa perioder att ackumulera p� grundval av ett givet genomsnittsf�rh�llande mellan dessa best�ndsdelar, s� att inte n�gon organisk f�r�ndring, allts� inte heller orsakerna till profitkvotens fall, �r givna med denna tillv�xt. Denna st�ndiga tillv�xt av kapitalet, allts� �ven utvidgning av produktionen p� grundval av gamla produktionsmetoder, som lugnt g�r vidare medan nya metoder samtidigt inf�ras, �r �terigen en orsak till att profitkvoten inte avtar i samma grad som totalkapitalet i samh�llet v�xer.

Trots att det variabla kapitalet utlagt i arbetsl�n proportionsvis minskar, f�rsigg�r en �kning av det absoluta arbetarantalet men inte i alla produktionsgrenar och inte likformigt. Inom jordbruket kan minskningen av det levande arbetets andel vara absolut.

I varje fall �r det ett behov f�r det kapitalistiska produktionss�ttet att arbetarantalet �kar absolut trots att det minskar relativt sett. Arbetskrafter blir �verfl�diga redan d� det inte l�ngre �r n�dv�ndigt att syssels�tta dem 12-15 timmar om dagen. Men en utveckling av produktivkrafterna, som minskade arbetarnas absoluta antal, d.v.s. i sj�lva verket satte hela nationen i st�nd att fullborda sin totalproduktion p� kortare tid, skulle framkalla revolution, d�rf�r att den satte flertalet av befolkningen ur funktion. H�r visar sig �ter den kapitalistiska produktionens specifika begr�nsning, liksom att den ingalunda �r en absolut form f�r produktivkrafternas utveckling och frambringande av rikedom utan i st�llet p� en viss punkt r�kar i kollision med denna. Partiellt framtr�der denna kollision i periodiska kriser, som orsakas av att �n den ena, �n den andra delen av arbetarbefolkningen blir �verfl�dig i sina tidigare yrken. Arbetarnas �verskottstid �r den kapitalistiska produktionens specifika begr�nsning, ty den absoluta �verskottstid som samh�llet vinner ang�r den inte. F�r den �r produktivkrafternas utveckling viktig bara s�vida den �kar arbetarklassens merarbetstid, inte om den minskar arbetstiden f�r den materiella produktionen �ver huvud. Den kapitalistiska produktionen r�r sig s�lunda i en mots�gelse.

Vi har sett, att en v�xande ackumulation av kapital ocks� inneb�r en v�xande koncentration. S� v�xer kapitalets makt. Mot den verkliga producenten st�r de samh�lleliga produktionsbetingelserna, som har personifierats och blivit sj�lvst�ndiga i kapitalisten. Alltmer visar sig kapitalet som en samh�llelig makt, vars funktion�r kapitalisten �r. Denna samh�lleliga makt st�r inte l�ngre i n�gon som helst relation till det arbete som en enskild individ kan prestera. Den blir en alienerad, oberoende samh�llsmakt, som likt ett ting st�r i mots�ttning till samh�llet och i denna egenskap �r kapitalistens k�lla till makt. Det blir en allt mer skriande mots�gelse mellan den allm�nna samh�lleliga makt, som kapitalet utvecklats till, och den enskilda kapitalistens privatmakt �ver de samh�lleliga produktionsbetingelserna. Men utvecklingen leder ocks� till uppl�sningen av detta f�rh�llande genom att produktionsbetingelserna �verg�r till allm�nna gemensamma produktionsbetingelser. Denna �verg�ng �r given genom produktivkrafternas utveckling under den kapitalistiska produktionen och genom det s�tt p� vilken denna utveckling fullbordas.

Ingen kapitalist anv�nder frivilligt ett nytt produktionss�tt om det minskar profitkvoten, �ven om det �r mycket mer produktivt eller �kar merv�rdekvoten. Men varje s�dant nytt produktionss�tt f�rbilligar varorna. D�rf�r kan kapitalisten till en b�rjan s�lja dem �ver deras produktionspris, kanske �ver deras v�rde. Han l�gger beslag p� den differens som uppst�r mellan deras produktionskostnader och marknadspriset f�r de �vriga, till h�gre produktionskostnader producerade varorna. Detta kan han g�ra, d�rf�r att genomsnittet av den samh�lleliga arbetstid, som beh�vs f�r produktion av dessa varor, �r st�rre �n den som beh�vs med det nya produktionss�ttet. Hans produktionsprocedur st�r �ver det samh�lleliga genomsnittet. Men konkurrensen g�r den allm�n och d�rmed underkastad den allm�nna lagen. Sedan b�rjar profitkvoten sjunka - kanske f�rst i denna produktionssf�r och sedan utj�mnad med de andra - vilket allts� �r helt och h�llet oberoende av kapitalisternas vilja.

Till detta kan ytterligare anm�rkas, att samma lag h�rskar �ven i de produktionssf�rer, vilkas produkt varken direkt eller indirekt ing�r i arbetarens konsumtion eller i produktionsbetingelserna f�r hans existensmedel. �ven de produktionssf�rer, i vilka billigare varor inte kan �ka det relativa merv�rdet, kan allts� f�rbilliga arbetskraften. (Naturligtvis kan f�rbilligande av det konstanta kapitalet i alla dessa grenar h�ja profitkvoten vid konstant exploatering av arbetet.) S� snart det nya produktionss�ttet b�rjar utbreda sig och det d�rmed faktiskt har bevisat, att dessa varor kan produceras billigare, m�ste de kapitalister som arbetar under de gamla produktionsbetingelserna s�lja sin produkt under produktionspriset, eftersom v�rdet p� denna vara har fallit, d.v.s. den arbetstid som kr�vs f�r produktionen st�r �ver den samh�lleliga. Kort sagt - och detta framst�r som en effekt av konkurrensen - de m�ste inf�ra det nya produktionss�ttet, i vilket det variabla kapitalet har minskat i f�rh�llande till det konstanta.

Alla omst�ndigheter som medverkar till att anv�ndning av maskineri f�rbilligar de d�rmed producerade varornas pris kan alltid reduceras till att de minskar den kvantitet arbete, som en enskild vara absorberar, men ocks� minskar den andel av maskineriets f�rslitning vars v�rde ing�r i den enskilda varan. Ju l�ngsammare f�rslitningen av maskineriet �r ju fler varor kan den f�rdelas p�, desto mer levande arbete ers�tter det fram till den tidpunkt d� maskineriet ska ers�ttas. I b�da fallen �kar det fasta kapitalets kvantitet och v�rde i f�rh�llande till det variabla.

"All other things being equal, the power of a nation to save from its profit varies with the rate of profits, is great when they are high, less, when low; but as the rate of profit declines, all other things do not remain equal ... A low rate of profit is ordinarily accompanied by a rapid rate of accumulation, relatively to the numbers of the people, as in England ... a high rate of profit by a slower rate of accumulation, relatively to the numbers of the people." <"Om alla andra omst�ndigheter �r lika, varierar en nations f�rm�ga att spara av sin profit med profitkvoten; den �r stor n�r profiten �r h�g, mindre n�r den �r l�g; men n�r profitkvoten faller f�rblir inte allt annat lika ... En l�g profitkvot �r vanligen �tf�ljd av en i f�rh�llande till befolkningssiffran snabb ackumulationskvot som i England ... och en h�g profitkvot av en i f�rh�llande till folkm�ngden l�ngsammare ackumulationskvot."> Exempel: Polen, Ryssland, Indien etc. (Richard Jones, "An Introductory Lecture on Pol. Econ.", London 1833, s. 50 o. f.)

Jones framh�ver helt riktigt, att trots den fallande profitkvoten "inducement and faculties to accumulate" <"medlen och f�rm�gan att ackumulera"> �kas. F�r det f�rsta p� grund av den v�xande relativa �verbefolkningen. F�r det andra emedan med den v�xande arbetsproduktiviteten v�xer m�ngden bruksv�rden, som denna m�ngd av bytesv�rden representerar, allts� kapitalets konkreta element. F�r det tredje emedan produktionsgrenarna blir allt fler. F�r det fj�rde genom utvecklingen av kreditsystem, aktiebolag etc. som g�r det allt l�ttare att f�rvandla pengar till kapital utan att man sj�lv beh�ver bli industrikapitalist. F�r det femte tillv�xt av behov och lust att berika sig. F�r det sj�tte v�xande anl�ggningar av fast kapital i stor skala o.s.v.

Tre huvudfakta i den kapitalistiska produktionen:

1) Koncentrationen av produktionsmedlen i h�nderna p� ett f�tal, s� att produktionsmedlen inte l�ngre framtr�der som de direkta arbetarnas egendom utan f�rvandlas till samh�llelig produktionskapacitet. �ven om den f�rst �r kapitalisternas privategendom. Kapitalisterna �r det borgerliga samh�llets f�rvaltare, men de l�gger beslag p� alla frukter av detta f�rvaltarskap.

2) Samh�llelig organisation av sj�lva arbetet: genom samverkan, arbetsdelning och utnyttjande av naturvetenskapen.

I b�da dessa avseenden upph�ver det kapitalistiska produktionss�ttet privategendom och privat arbete, �ven om det sker i motsatta former.

3) Tillkomsten av v�rldsmarknaden.

Den i proportion till befolkningen oerh�rda produktivkraft som utvecklas inom det kapitalistiska produktionss�ttet, och tillv�xten, �ven om den inte sker i samma proportion, av kapitalv�rdena (inte bara deras materiella substans) som v�xer mycket raskare �n befolkningen, st�r i mots�ttning till denna bas, som oavbrutet blir allt smalare i relation till den v�xande rikedomen, men som all denna oerh�rda produktivkraft arbetar f�r. Den st�r ocks� i mots�ttning till de f�rh�llanden under vilka detta sv�llande kapital �kar sitt v�rde. D�rav kriserna.

 

Avd. 4 =>


Noter:

[35*]. "Vi b�r likaledes v�nta att - hur profitkvoten p� kapitalet �n minskar till f�ljd av kapitalackumulationen i jordbruk och h�jningen av l�nerna - �nd� den samlade summan av profiterna skulle v�xa. Antag nu att vid upprepad ackumulation av 100.000 � profitkvoten skulle falla fr�n 20 till 19, till 18, till 17 procent, en st�ndigt fallande kvot; vi kunde v�nta att den summa profit som varje efter varandra f�ljande kapital�gare erh�ll alltid skulle stiga, att den skulle bli st�rre n�r kapitalet var 200.000 �, �n n�r det var 100.000 �, och �nnu st�rre n�r det utgjorde 300.000 � o.s.v., allts� trots minskande profitkvot v�xande med varje �kning av kapitalet. Denna progression st�mmer emellertid bara f�r en viss period; s� �r 19 procent p� 200.000 � mer �n 20 procent p� 100.000 �; 18 procent p� 300.000 � �r �terigen mer �n 19 procent p� 200.000 �. Men, eftersom kapitalet har v�xt till en st�rre summa och profiten har fallit, minskar den fortsatta ackumulationen profitens totalsumma. Allts�, f�rutsatt att ackumulationen blir 1.000.000 � och profiten 7 procent, skulle profiten utg�ra 70.000 �. Om nu till denna miljon adderades ytterligare 100.000 � kapital och profiten sj�nk till 6 procent, s� skulle kapital�garna f� 66.000 � eller 4.000 � mindre, trots att kapitalets totalsumma hade stigit fr�n 1.000.000 � till 1.100.000 �." Ricardo Pol. Econ. chapt. VII. (Works, ed. MacCulloch, 1852, s. 68.) H�r har i sj�lva verket antagits, att kapitalet v�xer fr�n 1.000.000 till 1.100.000, allts� med 142/7%. Hinc illae lacrimae [36].

[36*]. A.Smith har h�r r�tt gentemot Ricardo, som s�ger: "De p�st�r, att utj�mningen av profitkvoten kommer till st�nd genom profitens allm�nna stigande; och jag �r av den meningen att profiterna i den gynnade handeln snabbt kommer att sjunka till den allm�nna niv�n." (Works, ed. MacCulloch, s. 73.)

[37*]. Det ovanst�ende har satts inom klammer, eftersom det i n�gra delar g�r ut�ver det i original f�refintliga manuskriptet, ehuru det har omarbetats ur en notis i detta originalmanuskript. - FE.