Källa: Marx Engels Werke bd XXV, s. 7-919; "Das
Kapital. Band III. Kritik der politischen Ökonomie".
Översättning: Ruth Bohman
Digitalisering: Jonas Holmgren
Korrektur: -
Vid given arbetslön och arbetsdag representerar ett variabelt kapital t.ex. 100 ett bestämt antal sysselsatta arbetare; det är ett index på detta antal. 100 £ kan t.ex. vara lönen för 100 arbetare för en vecka. Om dessa arbetare utför lika mycket nödvändigt arbete som merarbete, arbeta de alltså dagligen lika lång tid för sig själva, d.v.s. för reproduktionen av sin arbetslön som för kapitalisten, d.v.s. för produktionen av mervärde, så vore deras totala värdeprodukt = 200 £ och det mervärde de skapat utgjorde 100 £.
Mervärdets kvot m/v = 100%. Men, som vi har sett, skulle denna mervärdekvot ta sig uttryck i mycket olika profitkvoter, allt efter det olika omfånget av det konstanta kapitalet c och därmed totalkapitalet C, då profitkvoten = m/C. Är mervärdekvoten 100%:
| Om c = | 50 | , v = 100, så är p' = 100/150 = 662/3% |
| Om c = | 100 | , v = 100, så är p' = 100/200 = 50% |
| Om c = | 200 | , v = 100, så är p' = 100/300 = 331/3% |
| Om c = | 300 | , v = 100, så är p' = 100/400 = 25% |
| Om c = | 400 | , v = 100, så är p' = 100/500 = 20% |
Samma mervärdekvot skulle vid oförändrad exploateringsgrad av arbetet således uttrycka sig i en fallande profitkvot, eftersom den materiella tillväxten av det konstanta kapitalet innebär att också dess värde växer - fastän inte i samma proportion - följaktligen växer också värdet av totalkapitalet.
Antar man nu vidare, att denna gradvisa förändring i kapitalets sammansättning inte bara sker i enstaka produktionssfärer utan mer eller mindre i alla eller i vart fall i de avgörande produktionssfärerna, att den alltså innebär förändringar i den organiska genomsnittssammansättningen av ett visst samhälles totalkapital, så måste resultatet av denna successiva tillväxt av det konstanta kapitalet i förhållande till det variabla ofrånkomligen bli en gradvis fortgående sänkning av den allmänna profitkvoten vid konstant mervärdekvot eller konstant exploatering av arbetet genom kapitalet. Nu har det emellertid visat sig vara en lag för det kapitalistiska produktionssättet, att under dess utveckling minskar det variabla kapitalet relativt i förhållande till det konstanta och därmed i förhållande till det i rörelse satta totalkapitalet. Innebörden av detta är, att samma antal arbetare, samma mängd arbetskraft, som är åtkomlig genom ett variabelt kapital av givet värdeomfång på grund av de speciella produktionsmetoder som utvecklas inom den kapitalistiska produktionen, på samma tid sätter i rörelse, bearbetar, produktivt konsumerar en ständigt växande mängd arbetsmedel, maskineri och fast kapital av alla slag, råvaror och hjälpämnen - därmed också ett konstant kapital av ständigt växande värdeomfång. Denna fortskridande relativa minskning av det variabla kapitalet i förhållande till det konstanta och därmed till totalkapitalet är identisk med den fortskridande högre organiska sammansättningen av det samhälleliga kapitalet i dess genomsnitt. Samtidigt är det bara ett annat uttryck för den fortskridande utvecklingen av arbetets samhälleliga produktivkraft, som just visar sig i det faktiska förhållandet, att samma antal arbetare på samma tid, d.v.s. med mindre arbete, förvandlar en ständigt ökad kvantitet råmaterial och hjälpämnen till produkter genom att ständigt öka användningen av maskineri och fast kapital i allmänhet. Denna det fasta kapitalets växande värdekvantitet - som endast tillnärmelsevis anger ökningen av den faktiska mängden av det konstanta kapitalets materiella beståndsdelar - motsvaras av att produkten blir allt billigare. Varje individuell produkt innehåller, om den betraktas för sig, en mindre summa av arbete än den skulle göra på lägre stadier av produktionen, där den del av kapitalet som satsas för arbete är proportionellt mycket större än det som satsas för produktionsmedel. Den hypotetiska serie som uppställts i början av detta kapitel uttrycker alltså den kapitalistiska produktionens verkliga tendens. Den fortskridande relativa minskningen av det variabla kapitalet jämfört med det konstanta medför en stigande högre organiska sammansättning av kapitalet. En omedelbar följd av detta är att mervärdets kvot vid konstant och t.o.m. vid stigande exploateringsgrad av arbetet tar sig uttryck i en ständigt sjunkande allmän profitkvot. (Vi ska senare se varför detta sjunkande inte manifesterar sig i en absolut form, utan snarare som en tendens.[F]) Den allmänna profitkvotens progressivt sjunkande tendens är alltså bara ett för det kapitalistiska produktionssättet speciellt uttryck för den fortskridande utvecklingen av arbetets samhälleliga produktivkraft. Därmed är inte sagt, att profitkvoten inte tillfälligt kan falla även av andra orsaker. Men med utgångspunkt från det kapitalistiska produktionssättets innersta karaktär har därmed bevisats, som en ofrånkomlig nödvändighet, att mervärdets allmänna genomsnittskvot i sin utveckling måste ta sig uttryck i en fallande allmän profitkvot. Då mängden använt levande arbete ständigt avtar i förhållande till den mängd försakligat arbete, produktivt konsumerade produktionsmedel, som det sätter i rörelse; så måste också den del av detta levande arbete som är obetalt och som materialiseras i mervärdet ständigt minska i förhållande till värdeomfånget av det använda totalkapitalet. Denna mervärdemängdens förhållande till värdet av det investerade totalkapitalet bildar emellertid profitkvoten, som därför ständigt måste falla.
Hur enkel lagen än kan förefalla efter denna framställning, har det hittills inte lyckats någon ekonom att upptäcka den, som vi kommer att se i ett senare avsnitt. Ekonomerna kunde urskilja fenomenet och brydde sina hjärnor för att tyda det. Men med hänsyn till den stora betydelse som denna lag har för den kapitalistiska produktionen kan man säga, att den bildar det mysterium kring vars lösning hela den politiska ekonomin sedan Adam Smith kretsar, och att skillnaden mellan de olika skolorna efter honom bestått i de olika försöken att lösa detta mysterium. Om man å andra sidan tänker på hur den hittillsvarande politiska ekonomin visserligen cirklat omkring skillnaden mellan konstant och variabelt kapital men aldrig förstått att klart formulera den; att den överhuvud aldrig framställde mervärdet skilt från profiten och aldrig profiten i dess rena form till skillnad från dess olika självständiga beståndsdelar, som industriell profit, kommersiell profit, kapitalränta, jordränta; att den aldrig grundligt analyserat skillnaden i kapitalets organiska sammansättning, därför inte heller bildandet av den allmänna profitkvoten - så upphör det att vara gåtfullt, att den aldrig lyckades att genomskåda detta mysterium.
Vi har med avsikt presenterat denna lag innan vi beskriver profitens uppdelning i olika gentemot varandra självständiga kategorier. Det faktum att denna analys har kunnat göras utan att förbindas med uppdelningen av profiten i delar som tillfaller olika grupper av personer visar redan från början, att lagen i sin helhet är oberoende av denna delning och oberoende av relationerna mellan de profitkategorier som blir dess resultat. Profiten, som vi här talar om, är bara ett annat namn för själva mervärdet i dess relation till totalkapitalet i stället för till det variabla kapital i vilket det uppkommer. Profitkvotens fall uttrycker alltså själva mervärdets fallande proportion till det investerade totalkapitalet och är därför oberoende av varje godtycklig fördelning av detta mervärde på olika kategorier.
Vi har sett, att på ett stadium i den kapitalistiska utvecklingen, där kapitalets sammansättning c : v är som 50 : 100, en mervärdekvot om 100% uttryckes i en profitkvot om 662/3%, och att på ett högre stadium, där c : v är som 400 : 100, samma mervärdekvot uttryckes i en profitkvot om bara 20%. Vad som gäller om olika på varandra följande utvecklingsstadier i ett land gäller också om samtidigt bredvid varandra bestående utvecklingsstadier i olika länder. I det mindre utvecklade landet, där den förstnämnda kapitalsammansättningen utgör genomsnittet, är den allmänna profitkvoten - 662/3%, medan den i landet med det senare mycket högre utvecklingsstadiet är = 20%.
Skillnaden i de båda nationella profitkvoterna kunde försvinna och t.o.m. bli helt omvänd om arbetet i det mindre utvecklade landet var mindre produktivt, en större kvantitet arbete därmed realiserade en mindre kvantitet av samma vara, större bytesvärde i mindre bruksvärde; alltså arbetaren måste använda en större del av sin tid till reproduktion av sina egna existensmedel eller deras värde och en mindre för att frambringa mervärde, således leverera mindre mervärde så att mervärdekvoten var lägre. Om t.ex. arbetaren i det mindre utvecklade landet arbetade 2/3 av arbetsdagen för sig själv och 1/3 för kapitalisten, så skulle under förutsättning av ovanstående exempel samma arbetskraft betalas med 1331/3 och leverera ett överskott om bara 662/3. Mot det variabla kapitalet om 1331/3 svarade ett konstant kapital om 50. Mervärdekvoten utgjorde alltså nu 1331/3 : 662/3 - 50% och profitkvoten 1831/3 : 662/3 eller ungefär 361/2%.
Då vi hittills inte analyserat de olika beståndsdelar i vilka profiten uppspaltas, d.v.s. de existerar inte ännu för oss, så anmärkes nu på förhand bara för att undvika missförstånd följande: Vid jämförelse mellan länder på olika utvecklingsstadier, särskilt sådana med utvecklad kapitalistisk produktion och sådana där arbetet ännu inte formellt har underställts kapitalistisk produktion, fastän arbetaren i verkligheten exploateras av kapitalisten (t.ex. i Indien där bonden hushållar som en självständig bonde, hans produktion som sådan ännu inte är underkastad kapitalet, ehuru ockraren under formen av kapitalränta kan plocka av honom inte bara hela hans merarbete utan t.o.m. - kapitalistiskt uttryckt - en del av hans arbetslön) vore det ett stort misstag att mäta den nationella profitkvotens höjd med den nationella räntefotens. I denna ränta är hela profiten och mer än profiten innesluten i stället för att den som i länder med utvecklad kapitalistisk produktion bara skulle uttrycka en alikvot del av det producerade mervärdet eller profiten. Å andra sidan är räntefoten här övervägande bestämd av förhållanden (ockrarnas lån till herrarna, jordräntans innehavare), som inte har något att göra med profiten, utan snarare visar i vilka proportioner ockrarna kan tillägna sig jordräntan.
I länder med olika utvecklingsstadier av kapitalistisk produktion och därmed olika organiska sammansättning av kapitalet kan mervärdets kvot (den ena faktorn som bestämmer profitkvoten) stå högre i ett land med kortare normalarbetsdag än i ett med längre. För det första: Om den engelska tiotimmarsdagen på grund av högre arbetsintensitet är lika med den österrikiska fjortontimmarsdagen, så kan vid lika delning av arbetsdagen 5 timmars merarbete i förra fallet representera ett högre värde på världsmarknaden än 7 timmar i det senare fallet. För det andra kan emellertid i förra fallet en större del av arbetsdagen bilda mervärde än i det senare.
Lagen om den fallande profitkvoten, i vilken samma eller t.o.m. en stigande mervärdekvot uttryckes, innebär med andra ord: en bestämd kvantitet samhälleligt genomsnittskapital, t.ex. ett kapital om 100, motsvaras av en ständigt större del arbetsmedel och en ständigt mindre del levande arbete. Då alltså totalmängden av det levande arbete som tillsättes produktionsmedlen minskar i förhållande till värdet av dessa produktionsmedel, så minskar också det obetalda arbetet och den värdedel det representerar i förhållande till värdet av det investerade totalkapitalet. Eller: en allt mindre alikvot del av det investerade totalkapitalet omsättes i levande arbete, och detta totalkapital uppsuger därför i förhållande till sin storlek allt mindre merarbete, trots att det förbrukade arbetets obetalda del samtidigt kan växa i förhållande till dess betalda del. Det relativa avtagandet av det variabla och tilltagandet av det konstanta kapitalet, oaktat båda delarna absolut sett växer, är som sagt bara ett annat uttryck för arbetets ökade produktivitet.
Ett kapital om 100 består exempelvis av 80 c + 20 v, det sistnämnda = 20 arbetare. Mervärdets kvot antas vara 100%, d.v.s. arbetarna arbetar halva dagen för sig, halva dagen för kapitalisten. I ett mindre utvecklat land antar vi kapitalet = 20 c + 80 v och dessa v motsvarar 80 arbetare. Men dessa arbetare behöver 2/3 av arbetsdagen för sin egen reproduktion och arbeta bara 1/3 för kapitalisten. Sättes nu allt annat lika, producerar arbetarna i första fallet ett värde av 40, i andra 120. Det första kapitalet producerar 80 c + 20 v + 20 m = 120; profitkvot = 20%; det andra kapitalet 20 c + 80 v + 40 m = 140; profitkvot = 40%. Denna är alltså i andra fallet dubbelt så stor som i första, medan mervärdets kvot = 100% i första fallet är dubbelt så stor som i det andra, där den är bara 50%. Men i stället tillägnar sig ett lika stort kapital i första fallet merarbete av bara 20 och i andra av 80 arbetare.
Lagen om profitkvotens fallande tendens eller den relativa minskningen av utvunnet merarbete i jämförelse med den mängd materialiserat arbete, som det levande arbetet sätter i rörelse, utesluter på intet sätt att den absoluta mängden av det arbete som det samhälleliga kapitalet sysselsätter och exploaterar växer, därmed även den absoluta mängd merarbete som det tillägnar sig. Lika litet utesluter det, att de under de enskilda kapitalisternas kommando stående kapitalen kommenderar en växande arbetsmängd och därmed växande merarbete. Det sistnämnda kan vara fallet även om de kommenderade arbetarnas antal inte växer.
Om man som given antar en viss arbetarbefolkning t.ex. 2 miljoner, vidare längd och intensitet av genomsnittsarbetsdag och arbetslön och därmed förhållandet mellan nödvändigt arbete och merarbete, så producerar dessa 2 miljoners totalarbete och på samma sätt deras merarbete, som realiseras i mervärdet, ständigt samma värdestorlek. Men med den växande massan konstant kapital - fast och cirkulerande - som detta arbete sätter i rörelse, faller den producerade kvantitetens värde i förhållande till detta kapital, vars värde växer med dess mängd fastän inte i samma proportion. Detta proportionella förhållande och därmed profitkvoten sjunker, trots att samma mänga levande arbete kommenderas och samma mängd merarbete uppsuges av kapitalet. Proportionen förändras, inte därför att mängden levande arbete sjunker, utan därför att mängden redan materialiserat arbete, som det sätter i rörelse, stiger. Avtagandet är relativt, inte absolut och har i själva verket ingenting att skaffa med den absoluta storleken av det arbete och merarbete som satts i rörelse. Profitkvotens fall beror inte på en absolut utan på en enbart relativ minskning av totalkapitalets variabla beståndsdel, dess minskning jämförd med den konstanta beståndsdelen. Detsamma som nu gäller om en given arbets- och merarbetsmängd gäller också om ett växande arbetarantal och därför under de givna förutsättningarna om en växande mängd kommenderat arbete över huvud taget och dess obetalda del, merarbetet, i synnerhet. Om arbetarbefolkningen stiger från två till tre miljoner, om det variabla kapital som utbetalades i arbetslön likaledes stiger från två till tre miljoner, men däremot det konstanta kapitalet stiger från 4 till 15 miljoner, så växer under de givna förutsättningarna (konstant arbetsdag och konstant mervärdekvot) mängden merarbete, mervärde, med hälften, med 50% från 2 miljoner till 3. Inte desto mindre skulle, trots denna tillväxt av den absoluta mängden merarbete och mervärde med 50%, det variabla kapitalets förhållande till det konstanta falla från 2 : 4 till 3 : 15, och mervärdets förhållande till totalkapitalet bli som följer (i miljoner):
| I. | 4 | c + 2 v + 2 m; C = | 6 | , p' = | 33 | 1/3%. |
| II. | 15 | c + 3 v + 3 m; C = | 18 | , p' = | 16 | 2/3%. |
Mervärdemängden har stigit med hälften medan profitkvoten har fallit till hälften av den tidigare. Profiten är emellertid det på samhällskapitalet beräknade mervärdet, och mängden profit, dess absoluta storlek, är därför ur samhällelig synpunt lika med mervärdets absoluta storlek. Profitens absoluta storlek, dess totalmängd, hade alltså växt med 50% trots enorm minskning i denna profitmängds förhållande till det investerade totalkapitalet eller trots den enorma minskningen i den allmänna profitkvoten. Antalet arbetare som kapitalet sysselsätter, alltså den absoluta mängden i rörelse satt arbete, och därmed den absoluta mängden uppsuget merarbete och därmed av detsamma producerat mervärde, därmed den absoluta mängden av detsamma producerad profit kan alltså växa och växa progressivt trots profitkvotens fallande tendens. Detta inte bara kan vara fallet. Det måste vara fallet - bortsett från tillfälliga svängningar - på basis av den kapitalistiska produktionen.
Den kapitalistiska produktionsprocessen är väsentligen samtidigt en ackumulationsprocess. Det har visats hur under den kapitalistiska produktionens framåtskridande den mängd värde som ska undergå enkel reproduktion, d.v.s. som måste bibehållas, med stegringen av arbetsproduktiviteten stiger och växer t.o.m. om den använda arbetskraften förblir konstant. Men massan producerade bruksvärden, varav produktionsmedlen utgör en del, växer ännu mer med utvecklingen av arbetets samhälleliga produktivkraft. Och det tillskottsarbete, genom vars tillägnelse tillskottsrikedomen kan återförvandlas till kapital, betingas inte av produktionsmedlens (existensmedel inräknade) värde utan av deras mängd, då arbetaren i produktionsprocessen inte har att göra med deras värde utan med deras bruksvärde. Ackumulationen och den därmed givna koncentrationen av kapitalet är emellertid i sig själv ett materiellt medel att stegra produktivkraften. Men denna tillväxt av produktionsmedel innesluter en tillväxt av arbetarbefolkning, så att den ständigt i stort sett motsvarar och överskrider tillskottskapitalets behov, och leder således till en överbefolkning av arbetare. Ett tillfälligt överskott av kapital över den arbetarbefolkning som står under dess kommando skulle verka på två sätt. Det skulle så småningom öka arbetarbefolkningen, å ena sidan genom att arbetslönen steg, vilket skulle underlätta familjebildningen och mildra de inflytelser som decimerar och förintar arbetarnas avkomma, men å andra sidan genom användning av metoder som skapar relativt mervärde (införande och förbättrande av maskineri) ännu snabbare skapar en konstlad relativ överbefolkning, som å sin sida åter skulle bli en grogrund för en verkligt snabb ökning av folkmängden, då under den kapitalistiska produktionen eländet frambringar nya människomassor. Det framgår därför ur själva karaktären av ackumulationsprocessen, som bara är ett moment av den kapitalistiska produktionsprocessen, att för den stigande mängd produktionsmedel, som är bestämd att förvandlas till konstant kapital, ständigt finns en i motsvarande grad stigande t.o.m. övertalig arbetarbefolkning tillgänglig och möjlig att exploatera. När produktions- och ackumulationsprocessen fortskrider måste alltså mängden merarbete som kan utvinnas och har utvunnits och därmed den absoluta mängden av profit som samhällskapitalet tillägnat sig växa. Men enligt samma lagar för produktion och ackumulation stiger med mängden även värdet av det konstanta kapitalet i tilltagande progression snabbare än den variabla kapitaldelen som omsättes mot levande arbete. Enligt samma lagar producerar alltså samhällskapitalet en växande absolut profitmängd och en fallande profitkvot.
Här bortser vi alldeles ifrån att samma värdestorlek, under den kapitalistiska produktionens framåtskridande och den däremot svarande utvecklingen av det samhälleliga arbetets produktivkraft och produktionsgrenarnas liksom produkternas mångfaldigande, representerar en oavbrutet stigande mängd av bruksvärden och konsumtion.
Utvecklingen av kapitalistisk produktion och ackumulation föranleder att arbetsprocessen utvidgas i ständigt stigande skala, som ger den ständigt större dimensioner, med motsvarande större kapitalinvesteringar för varje enskild anläggning. En ökad koncentration av kapitalen (åtföljd, fastän i mindre skala av ett växande antal kapitalister) är därför såväl en av dess materiella betingelser som ett av den själv producerat resultat. Tillsammans med och i växelverkan därmed fortskrider expropriationen av de mer eller mindre direkta producenterna. Av detta framgår beträffande de enskilda kapitalisterna, att de kommenderar över arbetararméer som växer i storlek (oavsett hur mycket det variabla kapitalet även för dem faller i förhållande till det konstanta), att mängden mervärde och därmed profit som de tillägnar sig växer samtidigt med och trots att profitkvoten faller. Det är ju just samma orsaker som koncentrerar stora arbetarmassor under enskilda kapitalisters kommando som kommer mängden fast kapital, råmaterial och hjälpämnen som användes att svälla ut i växande proportion gentemot mängden använt levande arbete.
Här behöver bara i förbigående anmärkas, att vid given arbetarbefolkning, om mervärdekvoten växer antingen genom att arbetsdagen förlänges eller intensifieras eller genom att arbetslönen minskar i värde till följd av utveckling av arbetets produktivkraft, mängden mervärde och därmed den absoluta profitmängden måste växa trots den relativa minskningen av det variabla kapitalet i förhållande till det konstanta.
Samma utveckling av det samhälleliga arbetets produktivkraft, samma lagar som gör sig gällande i en relativ minskning av det variabla kapitalets förhållande tilltotalkapitalet och en därmed påskyndad ackumulation, medan denna ackumulation i sin tur blir en utgångspunkt för ytterligare utveckling av produktivkraften och ytterligare relativ minskning av det variabla kapitalet - denna samma utveckling kommer också till uttryck i den stigande tillväxten av den använda totalarbetskraften, bortsett från tillfälliga fluktuationer, och i den stigande tillväxten av den absoluta mervärdemängden och därmed profiten.
I vilken form måste nu denna dubbelsidiga lag; minskning i profitkvoten och samtidig tillväxt av den absoluta profitmängden, härrörande ur samma orsak, komma till uttryck? En lag grundad på att under de givna betingelserna den utvunna mängden merarbete och därmed mervärde växer och att profit och mervärde är identiska storheter, om man betraktar totalkapitalet eller ser det enskilda kapitalet som enbart en del av totalkapitalet?
Vi tar den alikvota del av totalkapitalet på vilken vi beräknar profitkvoten, t.ex. 100. Dessa 100 representerar totalkapitalets genomsnittssammansättning, säg 80 c + 20 v. I andra avdelningen av denna bok har vi sett, hur genomsnittsprofitkvoten i de olika produktionsgrenarna bestämmes inte genom den sammansättning av kapitalet som är säregen för var och en av dem, utan genom deras samhälleliga genomsnittssammansättning. När den variabla delen av kapitalet minskar relativt i förhållande till den konstanta och därmed i förhållande till totalkapitalet 100, faller profitkvoten trots oförändrad och t.o.m. stigande exploateringsgrad av arbetet, och sjunker den relativa storleken av mervärdet, d.v.s. dess förhållande till värdet av det investerade totalkapitalet 100. Men inte bara denna relativa storlek sjunker. Storleken av mervärdet eller profiten, som absorberas av totalkapitalet 100, sjunker även absolut. Vid en mervärdekvot om 100% producerar ett kapital om 60 c + 40 v en mervärde- och därmed profitmängd på 40; ett kapital om 70 c + 30 v en profitmängd på 30; för ett kapital på 80 c + 20 v faller profiten till 20. Det är mervärdemängden och därmed profiten som faller, och detta beror på att eftersom totalkapitalet överhuvud taget sätter mindre levande arbete i rörelse vid konstant exploateringsgrad också mindre merarbete och därmed också mindre mervärde produceras. Om en bestämd alikvot del av det samhälleliga kapitalet, alltså kapital av genomsnittssammansättning, tas som en måttenhet med vilken vi mäter mervärdet - och detta sker vid all profitberäkning - är mervärdets relativa och dess absoluta fall överhuvud taget identiska. I ovanstående exempel sjunker profitkvoten från 40% till 30% och till 20%, eftersom den av samma kapital producerade mängden mervärde och därmed profit absolut taget faktiskt sjunker från 40 till 30 och till 20. Då kapitalets värdestorlek, i vilken mervärdet mätes, är given = 100, kan mervärdets fall i förhållande till denna konstanta storhet bara vara ett annat uttryck för en minskning av mervärdets och profitens absoluta storlek. Detta är i själva verket en tavtologi. Men att denna minskning inträder, framgår ur karaktären av den kapitalistiska produktionsprocessens utveckling, vilket har bevisats.
Men å andra sidan åstadkommer samma orsaker, som frambringar en absolut minskning av mervärdet och därmed profiten på ett givet kapital och därmed även av den i procent beräknade profitkvoten, en tillväxt av den absoluta mängden mervärde och därmed profit, som samhällskapitalet (d.v.s. kapitalisternas totalitet) tillägnar sig. Hur visar sig nu detta, vilken väg tar sig dess verkningar eller vilka betingelser är inneslutna i denna skenbara motsägelse?
Om varje alikvot del = 100 av det samhälleliga kapitalet och därmed varje hundratal av samhällelig genomsnittssammansättning är en given storhet, och därmed en minskning av dess profitkvot sammanfaller med en minskning av profitens absoluta storlek, just därför att kapitalet, som tjänar som mått, här är en konstant storhet, så är däremot storleken av det samhälleliga totalkapitalet, liksom det kapital som befinner sig i händerna på enskilda kapitalister, en variabel storhet, som för att motsvara de förutsatta betingelserna måste variera i omvänt förhållande till minskningen av sin variabla del.
När i förra exemplet den procentuella sammansättningen var 60 c + 40 v, så var mervärdet eller profiten 40 och därmed profitkvoten 40%. Antag att på detta stadium av sammansättning totalkapitalet var 1 miljon, så utgjorde totalmedelvärdet och därmed totalprofiten 400.000. Om sammansättningen senare är = 80 c + 20 v, så är mervärdet eller profiten vid konstant exploateringsgrad av arbetet på varje 100 = 20. Men eftersom den absoluta mängden mervärde eller profit växer, som påvisats, trots avtagande profitkvot eller avtagande mervärdeskapande, så växer ett kapital om vart 100, vi kan säga från 400.000 till 440.000. Detta är bara möjligt genom att totalkapitalet, som bildas samtidigt med denna nya sammansättning, har växt till 2.200.000. Massan av det totalkapital som satts i rörelse har stigit till 220%, medan profitkvoten fallit med 50%. Hade kapitalet bara fördubblats, så hade det till en profitkvot av 20% bara kunnat frambringa samma mängd mervärde och profit som det gamla kapitalet på 1 miljon till 40%. Hade det växt mindre än det dubbla, så hade det producerat mindre mervärde eller profit än det tidigare kapitalet, som i sin förra sammansättning bara behövde växa från 1.000.000 till 1.100.000 för att höja sitt mervärde från 400.000 till 440.000.
Här framträder den redan tidigare utvecklade lagen, att med den relativa minskningen av det variabla kapitalet, alltså utvecklingen av arbetets samhälleliga produktivkraft, behövs ett allt större totalkapital för att sätta samma mängd arbetskraft i rörelse och utvinna samma mängd merarbete. En relativt övertalig arbetarbefolkning är en möjlighet som utvecklas proportionellt med den kapitalistiska produktionens utveckling, inte därför att det samhälleliga arbetets produktivkraft avtar utan därför att den tilltar, alltså inte ur ett absolut missförhållande mellan arbete och existensmedel, utan ur ett missförhållande som härrör ur arbetets kapitalistiska exploatering, missförhållandet mellan den stigande tillväxten av kapitalet och dess relativt avtagande behov av en växande befolkning.
Faller profitkvoten med 50%, så faller den med hälften. Om profitmängden ska förbli konstant, så måste därför kapitalet fördubblas. För att profitmängden ska förbli oförändrad vid avtagande profitkvot måste multiplikatorn, som anger totalkapitalets tillväxt, vara lika med divisorn, som anger profitkvotens fall. Om profitkvoten faller från 40 till 20, måste totalkapitalet omvänt stiga i förhållande 20 : 40 för att resultatet ska bli detsamma. Hade profitkvoten fallit från 40 till 8, så måste kapitalet växa i proportionen 8 : 40, d.v.s. till det femdubbla. Ett kapital om 1.000.000 till 40% producerar 400.000 och ett kapital om 5.000.000 till 8% producerar likaledes 400.000. Detta gäller om resultatet ska förbli oförändrat. Ska det däremot växa, så måste kapitalet växa i högre proportion än profitkvoten faller. Med andra ord: för att totalkapitalets variabla beståndsdel inte bara absolut taget ska förbli oförändrad utan växa absolut, trots att dess procentsats faller som del av totalkapitalet, måste totalkapitalet växa i högre proportion än det variabla kapitalets procentsats faller. Det måste växa så mycket, att det i sin nya sammansättning behöver inte bara den gamla variabla kapitaldelen utan ännu mer för inköp av arbetskraft. Faller den variabla delen av ett kapital = 100 från 40 till 20, så måste totalkapitalet stiga till mer än 200 för att kunna använda ett större variabelt kapital än 40.
T.o.m. om den exploaterade arbetarbefolkningens massa förblir konstant och bara arbetsdagens längd och intensitet ökas, så måste mängden investerat kapital stiga, eftersom det måste stiga även för att använda samma mängd arbete under de gamla exploateringsförhållandena vid förändrad kapitalsammansättning.
Samma utveckling av arbetets samhälleliga produktivkraft kommer alltså till uttryck på två sätt, när det kapitalistiska produktionssättet går framåt; å ena sidan i profitkvotens fallande tendens och å andra sidan i den ständiga tillväxten av absoluta mängden utvunnet mervärde eller profit. I stort sett motsvaras det variabla kapitalets och profitens relativa minskning av en absolut tillväxt av båda. Denna dubbelsidiga effekt kan, som vi har visat, bara framträda genom att totalkapitalet växer i snabbare takt än den i vilken profitkvoten faller. För att vid högre sammansättning eller vid relativt starkare tillväxt av det konstanta kapitalet kunna använda ett variabelt kapital som absolut taget har växt, måste totalkapitalet växa inte bara i proportion till den högre sammansättningen utan ännu snabbare. Härav följer, att ju mer det kapitalistiska produktionssättet utvecklas, desto större kapitalmängd behövs för att sysselsätta samma arbetskraft och ännu mycket större behövs för en växande arbetskraft. På kapitalistisk grundval framkallar alltså arbetets stigande produktivkraft oundvikligen en permanent, skenbart övertalig arbetarbefolkning. Om det variabla kapitalet bara bildar 2/6 av totalkapitalet i stället för tidigare 1/2, så måste totalkapitalet tredubblas för att sysselsätta samma arbetskraft; men ska dubbelt så mycket arbetskraft sysselsättas så måste det sexdubblas.
Den politiska ekonomin, som hittills inte kunnat förklara lagen om den fallande profitkvoten, behandlar den stigande profitmängden, tillväxten av profitens absoluta storlek, som en slags tröstekälla både när det gäller enskilda kapitalister och samhällskapitalet men bygger på rena plattityder och spekulationer.
Att profitens mängd är bestämd genom två faktorer, för det första profitkvoten och för det andra mängden till denna profitkvot investerat kapital, är bara en tavtologi. Att profitmängden har möjlighet att växa trots att profitkvoten samtidigt faller är därför bara ett annat uttryck för denna tavtologi. Det hjälper inte ett enda steg vidare, då det ju är lika möjligt att kapitalet växer utan att profitmängden växer, och att det t.o.m. kan växa också medan profitmängden minskar. 100 till 25% ger 25, 400 till 5% ger bara 20.[35*] Men om samma orsaker som kommer profitkvoten att falla befordrar ackumulationen d.v.s. bildandet av tillskottskapital, och om varje tillskottskapital sätter tillskottsarbete i rörelse och producerar tillskottsmervärde, och om å andra sidan en sjunkande profitkvot inbegriper det faktum, att det konstanta kapitalet och därmed det totala gamla kapitalet växt, så upphör hela denna process av vara mystisk. Vi ska senare se, hur man tillgriper avsiktligt förfalskade kalkyler för att dölja möjligheten av en ökning i profitmängden samtidigt med en minskning av profitkvoten.
Vi har påvisat, hur samma orsaker som producerar den allmänna profitkvotens fallande tendens betingar en påskyndad ackumulation av kapitalet och därmed en tillväxt av den absoluta storleken eller totalmängden av utvunnet merarbete (mervärde, profit). Samma förhållande som alltid för konkurrensen, där i de medverkandes medvetande allting framträder omkastat, gäller för denna lag. Jag menar det inre och nödvändiga sammanhanget mellan två skenbara motsatser. Det är tydligt, att inom de proportioner som angives här ovan en kapitalist som förfogar över ett stort kapital får en större profitmängd än en liten kapitalist, som gör skenbart höga profiter. Även en ytlig undersökning av konkurrensen visar vidare, att den större kapitalisten under vissa omständigheter, om han vill skaffa sig utrymme på marknaden och tränga undan de mindre som i kristider, praktiskt utnyttjar detta, d.v.s. avsiktligt sänker sin profitkvot för att slå ut de mindre. Särskilt köpmanskapitalet, varom mera senare, uppvisar fenomen som låter sjunkande profit framstå som en följd av affärsrörelsens och därmed kapitalets expansion. Det egentligt vetenskapliga uttrycket för denna felaktiga uppfattning återger vi senare. Liknande ytliga betraktelser kan vara resultatet av jämförelser mellan profitkvoter i olika affärsgrenar, indelade i sådana som styras av fri konkurrens och sådana som styras av monopol. En utomordentligt ytlig föreställning, som den existerar i medvetandet på dem som deltager i konkurrensen, finner man hos Roscher, nämligen att denna sänkning av profitkvoten är "klokare och mänskligare" [37]. Sänkt profitkvot framträder här som en effekt av kapitalets tillväxt och av kapitalisternas kalkylering i samband med denna, att den profitmängd de kan tillägna sig blir större när profitkvoten blir mindre. Hela denna tankegång beror (utom hos A. Smith, varom senare) på en fullständigt avsaknad av begrepp om vad den allmänna profitkvoten överhuvud är och på en ogenomtänkt föreställning om att priserna i själva verket bestämmas genom tillägg av en mer eller mindre godtycklig profitdel utöver varornas verkliga värde. Hur omogna dessa föreställningar än är, så uppstår de dock oundvikligt, då de avspeglar det förvridna sätt på vilket den kapitalistiska produktionens inneboende lagar framträder i konkurrensen.
Lagen, att den minskning i profitkvoten som förorsakas av produktivkraftens utveckling åtföljes av en tillväxt i profitmängden, kommer också till uttryck i att prisfall på de varor som kapitalet producerat åtföljes av en relativ ökning av de profitmängder som de innehåller och som realiseras vid deras försäljning.
Då utvecklingen av produktivkraften och den motsvarande högre sammansättningen av kapitalet sätter en ständigt större kvantitet produktionsmedel i rörelse genom en ständigt mindre kvantitet arbete, så absorberar varje alikvot del av totalprodukten, varje enskild vara eller varje bestämt enskilt mått av varan i den producerade totalmassan, mindre levande arbete och innehåller också mindre försakligat arbete såväl i förslitning av använt fast kapital som i de förbrukade rå- och hjälpämnena. Varje enskild vara innehåller alltså en mindre summa både i produktionsmedel försakligat och under produktionen nytillsatt arbete. Därför faller priset på den enskilda varan. Den profitmängd, som inneslutes i den enskilda varan, kan det oaktat tillväxa, om det absoluta eller relativa mervärdets kvot växer. Den innehåller mindre nytillsatt arbete, men dess obetalda del växer i förhållande till dess betalda del. Men detta är fallet bara inom vissa gränser. Med den under produktionsutvecklingens förlopp oerhört snabbt pågående absoluta minskningen av summan levande arbete som tillsättes de enskilda varorna, kommer också den mängd obetalt arbete som de innehåller att avtaga absolut, hur mycket det än växt relativt, nämligen i förhållande till den betalda delen. Mängden profit på varje enskild vara kommer att minska mycket starkt med utvecklingen av arbetets produktivkraft, trots att mervärdekvoten ökar. Denna minskning kommer alldeles som profitkvotens fall att gå långsammare genom att det konstanta kapitalets olika delar blir billigare och genom andra omständigheter, som anförts i första avdelningen av denna bok, vilka höja profitkvoten vid given och t.o.m. sjunkande mervärdekvot.
Att priset faller på de enskilda varor, vilkas summa utgör kapitalets totalprodukt, betyder helt enkelt att en given mängd arbete realiseras i en större mängd varor, så att varje enskild vara innehåller mindre arbete än tidigare. Detta är fallet även om priset för en del av det konstanta kapitalet, som råmaterial etc. stiger. Med undantag för enskilda fall (t.ex. om arbetets produktivkraft förbilligar alla element i det konstanta och det variabla kapitalet lika mycket) kommer profitkvoten att sjunka trots den höjda mervärdekvoten, 1) eftersom en större obetald del av den mindre totalsumman nytillsatt arbete ändå är mindre än en mindre alikvot obetalad del av den tidigare större totalsumman, och 2) eftersom den högre kapitalsammansättningen i den enskilda varan kommer till uttryck i att den del av dess värde, som representerar nytillsatt arbete minskar i relation till den del som representerar råmaterial, hjälpämnen och förslitning av fast kapital. Denna förändring i proportionerna mellan de olika beståndsdelarna i den enskilda varans pris, minskningen av den del i vilken nytillsatt levande arbete har materialiserats och ökningen av de delar i vilka tidigare materialiserat arbete är representerat - är den form som uttrycker minskningen av det variabla kapitalet i jämförelse med det konstanta i den enskilda varans pris. Liksom denna minskning är absolut för ett givet mått av kapital, t.ex. 100, så är den också absolut för varje enskild vara som alikvot del av det reproducerade kapitalet. Men profitkvoten skulle, om den beräknades bara på de enskilda varornas priselement, framstå annorlunda än den verkligen är. Och detta av följande skäl:
[Profitkvoten beräknas på det investerade totalkapitalet, men för en bestämd tid, i realiteten ett år. Förhållandet mellan det under ett år utvunna och realiserade mervärdet eller profiten och totalkapitalet är, procentuellt beräknat, profitkvoten. Den är alltså inte nödvändigtvis lika med en profitkvot, där det ifrågavarande kapitalets omslagsperiod lägges till grund för beräkningen i stället för året; bara om detta kapital slår om just en gång om året sammanfaller de.
Å andra sidan är den profit som utvunnits under ett år bara summan av profiterna på de varor som producerats och sålts under detta år. Beräknar vi nu profiten på varornas kostnadspris, får vi en profitkvot = m/C, där p är den under årets lopp realiserade profiten och k summan av kostnadspriserna för de under samma tid producerade och försålda varorna. Det är tydligt att denna profitkvot, p/k bara kan sammanfalla med den verkliga profitkvoten p/k, profitmängden dividerad med totalkapitalet, om k = C, d.v.s. om kapitalet slår om precis en gång per år.
Vi tar ett industriellt kapital i tre olika tillstånd.
I. Kapitalet 8.000 £ producerar och försäljer årligen 5.000 st. varor för 30 sh stycket, har alltså ett årsomslag om 7.500 £. Det gör per styck vara en profit om 10 sh = 2.500 £ årligen. I varje exemplar finns alltså 20 sh investerat kapital och 10 sh profit, alltså är profitkvoten per styck 10/20 = 50%. På den omslagna summan 7.500 £ kommer 5.000 £ investerat kapital och 2.500 £ profit; profitkvot på omslaget p/k likaledes = 50%. Beräknad på totalkapitalet är däremot profitkvoten p/C = 2.500/8.000 = 311/4%.
II. Kapitalet stiger till 10.000 £. Till följd av arbetets ökade produktivkraft kan det årligen producera 10.000 st. varor till ett kostnadspris av 20 sh per styck. De säljas med 4 sh profit, alltså till 24 sh per styck. Då är priset för årsprodukten = 12.000 £, varav 10.000 £ är kapitalinvestering och 2.000 £ profit. p/k är per styck = 4/20, för årsomslaget =2.000/10.000 alltså båda gångerna = 20%, och då totalkapitalet är lika med summan av kostnadspriserna, nämligen 10.000 £, så är också p/C, den verkliga profitkvoten, denna gång = 20%.
III. Vi låter kapitalet stiga, med arbetets ständigt växande produktivkraft, till 15.000 £ och låter det nu årligen producera 30.000 st. varor till ett kostnadspris om 13 sh per styck, som säljas med 2 sh profit, alltså till 15 sh per styck. Årsomslag alltså = 30.000 × 15 sh = 22.500 £, varav 19.500 kapitalinvestering och 3.000 £ profit. p/k är alltså = 2/13 = 3.000/19.500 = 155/13%. Däremot p/C = 3.000/15.000 = 20%.
Vi ser alltså: Bara i fallet II, där det omslagna kapitalvärdet är lika med totalkapitalet, är profitkvoten per styck vara eller på omslagssumman densamma som den på totalkapitalet beräknade profitkvoten. I fallet I, där omslagssumman är mindre än totalkapitalet, är profitkvoten beräknad på varans kostnadspris högre; i fallet III, där totalkapitalet är mindre än omslagssumman, är den lägre än den verkliga, på totalkapitalet beräknade profitkvoten. Detta gäller allmänt.
I köpmännens praxis beräknas omslaget vanligen inte så noggrant. Man antar att kapitalet slagit om en gång, så snart summan av de realiserade varupriserna uppnått summan av det investerade totalkapitalet. Men kapitalet kan bara ha fullbordat ett helt omlopp, om summan av de realiserade varornas kostnadspriser är lika med summan av totalkapitalet. - FE.]
Här visar sig åter hur viktigt det är att inte betrakta den enskilda varan eller varuprodukten i den kapitalistiska produktionen under en godtycklig tidrymd isolerad som enbart vara utan som en produkt av det investerade kapitalet och i relation till totalkapitalet, som producerar denna vara.
Ehuru profitkvoten måste mätas genom att mängden producerat och realiserat mervärde mätes, inte mot den konsumerade kapitaldel som återuppträder i varorna utan mot denna del plus den inte konsumerade kapitaldel, som använts i produktionen och alltjämt gör tjänst, så kan mängden profit ändå bara vara lika med den mängd profit eller mervärde, som varorna själva innehåller och som kan realiseras genom deras försäljning.
Ökas industrins produktivitet, så faller priset på den enskilda varan. Den innehåller mindre arbete, både betalt och obetalt. Samma arbete producerar t.ex. en tredubblad produkt; det kommer då 2/3 mindre arbete på den enskilda produkten. Och då profiten bara kan bilda en del av denna i den enskilda varan innehållna arbetsmängden, måste mängden profit på den enskilda varan avta, detta inom vissa gränser t.o.m. om mervärdekvoten stiger. I alla fall sjunker profitmängden på totalprodukten inte under den ursprungliga mängden, såvida kapitalet använder samma antal arbetare som tidigare vid samma exploateringsgrad (inte heller om mindre antal arbetare användas vid ökad exploateringsgrad), ty i samma proportion som profitmängden på den enskilda produkten avtar, så tilltar antalet produkter. Profitmängden förblir densamma, den fördelar sig bara annorlunda på varornas summa. Detta ändrar inte heller någonting i fördelningen mellan arbetare och kapitalister av den värdekvantitet, som det nytillsatta arbetet skapat. När samma mängd arbete användes kan profitmängden stiga endast om det obetalda merarbetet ökar, eller vid konstant exploateringsgrad av arbetet om antalet arbetare ökar. Eller om båda dessa orsaker kombineras. I alla dessa fall - där emellertid enligt förutsättningen det konstanta kapitalet ökar i förhållande till det variabla och det investerade totalkapitalet blir allt större - innehåller den enskilda varan mindre profitmängd och sjunker profitkvoten, t.o.m. beräknad på den enskilda varan; en given kvantitet tillskottsarbete materialiseras i en större kvantitet varor; priset för den enskilda varan sjunker. Ser man saken rent abstrakt, kan profitkvoten förbli densamma när priset på den enskilda varan sjunker till följd av ökad produktivkraft och dessa billigare varor samtidigt ökar i antal, t.ex. om produktivkraftens ökning verkar lika mycket och samtidigt på alla beståndsdelar av varan, så att totalpriset på varan fallit i samma proportion som arbetets produktivitet ökat och å andra sidan det ömsesidiga förhållandet mellan varans olika prisbeståndsdelar förblivit oförändrat. Profitkvoten kunde stiga t.o.m. om en betydande värdeminskning av det konstanta och särskilt det fasta kapitalets element vore förknippad med höjningen av mervärdekvoten. Men i verkligheten kommer profitkvoten, som vi redan har sett, i längden att falla. Inte under några förhållanden kan man av ett prisfall på den enskild vara dra någon slutsats angående profitkvoten. Allt kommer an på storleken av det totalkapital som är investerat i dess produktion. Faller t.ex. priset på en aln av en väv från 3 sh. till 12/3 sh., och man vet att det före prisfallet ingick i detta pris 12/3 sh. konstant kapital, garn o.s.v., 2/3 sh. arbetslön, 2/3 sh. profit men efter prisfallet däremot för 1 sh. konstant kapital, 1/3 sh. arbetslön och 1/3 sh. profit så vet man inte om profitkvoten är densamma eller förändrad. Det beror på om och hur mycket det investerade totalkapitalet har växt och hur många fler alnar det producerar på en given tid.
Denna företeelse, som uppkommer ur det kapitalistiska produktionssättets natur, att priset på en given varukvantitet sjunker vid växande arbetsproduktivitet och antalet varor stiger, mängden profit på den enskilda varan och profitkvoten på varusumman sjunker, men profitmängden på varornas totalsumma stiger - denna företeelser framträder på ytan endast som minskning av profitmängden på den enskilda varan liksom minskning av dess pris, och växande profitmängd på det ökade totala antalet varor som samhällets totalkapital eller den enskilda kapitalisten producerar. Detta uppfattas då så, att kapitalisten frivilligt lägger mindre profit på den enskilda varan men håller sig skadelös genom det större antal varor han producerar. Denna uppfattning beror på föreställningen om försäljningsprofiten (profit upon alienation) [38], som i sin tur kan härledas från köpmanskapitalets betraktelsesätt.
Vi har tidigare sett, i första bokens fjärde och sjunde avdelningar, att den med arbetets produktivkraft växande varumassan och förbilligandet av den enskilda varan som sådan trots det sjunkande priset inte berör förhållandet mellan betalt och obetalt arbete i den enskilda varan (såvida inte varan ingår bestämmande i priset på arbetskraften).
Eftersom allting i konkurrensen framstår förfalskat och förvridet, kan den enskilda kapitalisten inbilla sig 1) att han sätter ner sin profit på den enskilda varan genom att sänka priset men gör större profit på grund av den större mängd varor han säljer; 2) att han fastställer priset för de enskilda varorna och bestämmer totalproduktens pris genom multiplikation, medan i verkligheten den ursprungliga processen är division (se bok I, kap. 10) och multiplikationen kommer som andra led under förutsättning att denna division är riktig. Vulgärekonomen gör i själva verket ingenting annat än översätter de enskilda i konkurrensen fångna kapitalisternas föreställningar till ett skenbart mera teoretiskt generaliserat språk och bemödar sig om att bevisa dess riktighet.
I själva verket är varuprisernas fall och den stegrade profitmängden på en växande massa billigare varor bara ett annat uttryck för lagen om en fallande profitkvot vid samtidigt stigande profitmängd.
Analysen av i vilken utsträckning en fallande profitkvot kan sammanfalla med stigande priser hör inte hemma här, liksom inte heller den fråga som behandlas i bok I, kap. 10 i samband med det relativa mervärdet. En kapitalist, som använder förbättrade men ännu inte vanligen förekommande produktionsmetoder, säljer under marknadspriset men över sitt individuella produktionspris. Då stiger hans profit, tills konkurrensen utjämnat marknadspriset. Han får en utjämningsperiod, under vars förlopp det andra behövliga, det utlagda kapitalets tillväxt, infinner sig. Allt efter graden av denna tillväxt blir nu kapitalisten i stånd att sysselsätta en del av sina tidigare anställda arbetare, ja kanske alla eller ett större antal under de nya betingelserna, alltså att producera samma eller högre profitmängd.
Även om man betraktar den enorma utvecklingen av det samhälleliga arbetets produktivkrafter enbart under de sista 30 åren jämfört med alla tidigare perioder, och om man speciellt tänker på den enorma mängd av fast kapital, som utom det egentliga maskineriet ingår i den samhälleliga produktionsprocessens totalitet, så framträder i stället för den svårighet som hittills sysselsatt ekonomerna, nämligen att förklara profitkvotens fall, den motsatta svårigheten, nämligen att förklara varför detta fall inte är större eller hastigare. Det måste vara motverkande inflytelser med i spelet, som genomkorsar och upphäver effekten av den allmänna lagen och ger den mera karaktären av en tendens, varför vi också betecknat den allmänna profitkvotens fall som ett tendentiellt fall. De allmännaste av dessa orsaker är följande:
Arbetets exploateringsgrad, utvinnande av merarbete och mervärde, höjes särskilt genom att arbetsdagen förlänges och arbetet intensifieras. Båda dessa punkter har utförligt behandlats i bok I tillsammans med frågan om produktion av absolut och relativt mervärde. Det finns många sätt att intensifiera arbetet som innebär att det konstanta kapitalet växer i förhållande till det variabla, alltså att profitkvoten faller, som då en arbetare får övervaka flera maskiner än tidigare. Här - liksom vid de flesta procedurer för att frambringa relativt mervärde - kan, om man utgår från en given kvantitet investerat totalkapital, samma orsaker som åstadkommer en tillväxt av mervärdekvoten innebära att mängden mervärde sjunker. Men det ges också andra moment i intensifieringen, som t.ex. ökad hastighet hos maskineriet, som då konsumerar mera råmaterial på samma tid men sliter ut maskinerna, det fasta kapitalet, snabbare. Detta berör emellertid inte alls förhållandet mellan dess värde och priset på det arbete, som sätter det i rörelse. Men alldeles särskilt är det arbetsdagens förlängning, denna den moderna industrins uppfinning, som ökar mängden utvunnet merarbete utan att väsentligt förändra förhållandet mellan den arbetskraft som användes och det konstanta kapital den sätter i rörelse. I själva verket innebär det snarare en relativ minskning av det konstanta kapitalet. Annars har det redan påvisats - det utgör den egentliga hemligheten i profitkvotens fallande tendens - att åtgärderna för att producera relativt mervärde i det stora hela går ut på: att å ena sidan av en given arbetsmängd förvandla så mycket som möjligt till mervärde, att å andra sidan i proportion till det investerade kapitalet använda minsta möjliga arbetsmängd. Så att samma grunder som tillåter en höjning av arbetets exploateringsgrad, förhindrar att med samma totalkapital lika mycket arbete exploateras som tidigare. Detta är de motstridiga tendenser, som dels medför en stegring av mervärdekvoten och dels en sänkning av den mängd mervärde ett givet kapital utvinner och därmed profitkvotens fall. Även införandet av kvinno- och barnarbete i stor skala måste omnämnas i detta sammanhang, såtillvida som hela familjen måste leverera en större mängd merarbete än tidigare till kapitalet, t.o.m. om totalsumman av den utbetalade arbetslönen växer, vilket ingalunda är fallet i allmänhet. - Allt som befordrar produktionen av relativt mervärde genom metodförbättringar, som i jordbruket, vid oförändrad storlek av det investerade kapitalet, har samma verkan. Här stiger visserligen inte det investerade konstanta kapitalet i förhållande till det variabla, såvida det senare betraktas som index på den sysselsatta arbetskraften, men produktmängden stiger i förhållande till den använda arbetskraften. Samma resultat uppnås, om arbetets produktivkraft (vare sig dess produkt ingår i arbetarnas konsumtion eller i det konstanta kapitalets beståndsdelar) befrias från sådant som hindrar dess rörelse, godtyckliga förordningar och andra inskränkningar, som under tidernas lopp har blivit störningar, alltså från bojor av alla slag utan att därigenom förhållandet mellan variabelt och konstant kapital direkt beröres.
En fråga kunde ställas, om de orsaker, som hämmar profitkvotens fall men i sista instans ständigt påskyndar den, också omfattar de temporära men upprepade, än i den ena än i den andra produktionsgrenen uppdykande höjningarna av mervärdet över den allmänna nivån för den kapitalist som utnyttjar uppfinningar o.dyl. innan de blivit allmänna. Svaret måste bli ja.
Den mervärdemängd, som ett kapital av given storlek utvinner, är produkten av två faktorer; mervärdets kvot multiplicerad med det antal arbetare som sysselsättes vid den givna kvoten. Vid given mervärdekvot är mervärdemängden beroende av arbetarantalet och vid givet arbetarantal av mervärdekvoten, alltså överhuvud taget av det sammansatta förhållandet mellan det variabla kapitalets absoluta storlek och mervärdets kvot. Nu har det visat sig att i medeltal samma orsaker som höjer det relativa mervärdets kvot sänker mängden använd arbetskraft. Men det är klart, att detta inträffar i större eller mindre utsträckning beroende på de bestämda proportioner i vilka denna motsatta rörelse fullbordas, och att tendensen till fallande profitkvot försvagas speciellt genom att kvoten på det absoluta ur arbetsdagens förlängning härstammande mervärdet höjes.
I fråga om profitkvoten har det i allmänhet visat sig, att sjunkande kvot på grund av stigande mängd investerat totalkapital svarar mot växande profitmängd. Betraktas det totala variabla kapitalet i samhället är det utvunna mervärdet lika med profiten. Vid sidan av den absoluta mervärdemängden har också mervärdekvoten vuxit. Den ena, emedan den av samhället använda mängden arbetskraft vuxit, den andra emedan exploateringsgraden för detta arbete vuxit. Men, när det gäller ett kapital av given storlek, t.ex. 100, kan mervärdets kvot växa under det att mängden genomsnittligt sjunker; eftersom kvoten bestämmes av den proportion i vilken det variabla kapitalet producerar värde, mängden däremot av proportionen variabelt kapital gentemot totalkapitalet.
Stigande mervärde är en medbestämmande faktor för mervärdemängd och profitkvot, eftersom detta stigande särskilt förekommer under omständigheter, då som ovan anförts ingen ökning av det konstanta kapitalet äger rum, inte heller proportionellt gentemot det variabla. Den upphäver inte den allmänna lagen, men medför att den verkar mera som tendens, d.v.s. som en lag vars absoluta genomförande genom motverkande omständigheter hålles tillbaka, blir långsammare och försvagas. Men samma orsaker, som höjer mervärdekvoten (t.o.m. arbetstidens förlängning är ett resultat. av storindustrin), strävar efter att minska den arbetskraft, som ett givet kapital använder men också efter att minska profitkvoten och samtidigt efter att göra utvecklingen av denna minskning långsammare. Om man tvingar en arbetare att utföra två mans arbete, och om detta sker under omständigheter då denne ende kan ersätta tre, så kommer han att leverera lika mycket merarbete som tidigare två, och såtillvida har mervärdekvoten stigit. Men han kommer inte att leverera lika mycket som tidigare tre, och därmed har mervärdemängden sjunkit. Dess sjunkande har emellertid kompenserats eller inskränkts genom att mervärdekvoten har stigit. Blir den totala befolkningen sysselsatt till stigande mervärdekvot, så stiger mervärdemängden, trots att befolkningens antal inte förändrats. Ännu mer om befolkningen växer. Och även om detta är förbundet med en relativ minskning av antalet sysselsatta arbetare i förhållande till totalkapitalet, så hålles denna minskning tillbaka eller modereras genom den stigande mervärdekvoten.
Innan vi lämnar denna punkt betonar vi ännu en gång, att vid given kapitalstorlek mervärdets kvot kan växa, ehuru dess mängd sjunker och tvärtom. Mervärdemängden är lika med kvoten multiplicerad med arbetarantalet. Kvoten beräknas emellertid aldrig på totalkapitalet utan bara på det variabla kapitalet, i själva verket bara på varje arbetsdag för sig. Däremot kan vid given storlek av kapitalvärdet profitkvoten aldrig stiga eller falla utan att mervärdemängden likaledes stiger eller sjunker.
Detta anföres här bara empiriskt, då det, som mycket annat som kunde anföras här, i själva verket inte har något att göra med den allmänna analysen av kapitalet utan hör till beskrivningen av konkurrensen, som inte behandlas i detta verk. Det är dock en av de mest betydande orsakerna, som motväger tendensen till fallande profitkvot.
Hit hör allt som sagts i denna boks första avdelning angående orsaker, som höjer profitkvoten vid konstant mervärdekvot eller oberoende av mervärdekvoten. Alltså särskilt att, såvida det gäller totalkapitalet, värdet av det konstanta kapitalet inte växer i samma förhållande som dess materiella volym. Den bomullsmängd som t.ex. en enskild europeisk spinneriarbetare bearbetar i en modern fabrik har växt till kolossala proportioner jämfört med vad en europeisk spinnare tidigare bearbetade med hjälp av spinnrocken. Men värdet av den bearbetade bomullen har inte växt i samma proportion som mängden. Detsamma gäller maskinerna och annat fast kapital. Kort sagt, samma utveckling, som ökar mängden konstant kapital i förhållande till variabelt, minskar värdet av dess element som ett resultat av arbetets stigande produktivkraft och hindrar därmed det ständigt växande konstanta kapitalet från att växa i samma proportion som sin materiella volym, d.v.s. den materiella volymen av de produktionsmedel som samma mängd arbetskraft sätter i rörelse. I enskilda fall kan även mängden av det konstanta kapitalets element öka, medan dess värde förblir lika eller t.o.m. faller.
Ovanstående förhållande har samband med värdeminskning av det existerande kapitalet (d.v.s. dess materiella element), som är given med industrins utveckling. Även denna är en av de orsaker som ständigt verkar återhållande på profitkvotens fall, ehuru den under vissa förhållanden kan inkräkta på profitmängden genom att reducera den mängd kapital som avkastar profit. Här visar det sig åter, att samma orsaker som framkallar tendensen till profitkvotens fall också modererar effekten av denna tendens.
Den frambringas och påskyndas oundvikligen av utvecklingen av arbetets produktivkraft, som den kommer till uttryck i profitkvotens fall. Den relativa överbefolkningen framträder tydligare ju mer utvecklat det kapitalistiska produktionssättet i ett land är. Detta är i sin tur orsak till att å ena sidan i många produktionsgrenar arbetet underordnas kapitalismen mer eller mindre ofullständigt och att det dröjer längre än som vid första ögonkastet tycks motsvara utvecklingens allmänna stadium. Detta är följden av att de frigjorda eller disponibla lönarbetarna är billiga och många, och att vissa produktionsgrenar enligt sin natur gör ett större motstånd mot att hantverk förvandlas till maskinarbete. Å andra sidan öppnas nya produktionsgrenar, i synnerhet för lyxkonsumtion, som baseras just på denna relativa överbefolkning, ofta frigjord i andra produktionsgrenar genom att det konstanta kapitalet i dem har ökat. Dessa nya produktionsgrenar startar med övervägande levande arbete och genomgår sedan så småningom samma utveckling som de andra produktionsgrenarna. I båda fallen utgör det variabla kapitalet en betydande andel av totalkapitalet och arbetslönen ligger under genomsnittet, så att både mervärdekvot och mervärdemängd i dessa produktionsgrenar är ovanligt hög. Eftersom den allmänna profitkvoten bildas genom utjämning av profitkvoterna i de särskilda produktionsgrenarna, ger nu åter samma orsak som framkallar profitkvotens fallande tendens en motvikt mot denna tendens som mer eller mindre lamslår dess effekt.
Såvida utrikeshandeln dels förbilligar det konstanta kapitalets element, dels de nödvändiga existensmedel i vilka det variabla kapitalet omsättes, blir effekten en stigande profitkvot, eftersom mervärdekvoten höjes och det konstanta kapitalets värde sjunker. Överhuvud taget får utrikeshandeln denna effekt genom att möjliggöra produktion i utvidgad skala. Därmed påskyndas å ena sidan ackumulationen men å andra sidan också det variabla kapitalets sjunkande i relation till det konstanta och därmed profitkvotens fall. På samma sätt har en utvidgad utrikeshandel, som under det kapitalistiska produktionssättets första tid var dess bas, under den fortskridande utvecklingen av detta produktionssätt blivit dess egen produkt på grund av inre nödvändighet och dess behov av en ständigt utvidgad marknad. Här uppträder åter samma dubbeltydiga effekt. (Ricardo har helt förbisett denna sida av utrikeshandeln [39].)
En annan fråga - som egentligen är så speciell att den ligger utanför vår undersökning - är denna: Höjes den allmänna profitkvoten genom den högre profitkvot som det i utrikeshandeln och särskilt i handeln med kolonierna investerade kapitalet får?
Kapital investerade i utrikeshandeln, kan avkasta en högre profitkvot, emedan de för det första där konkurrerar med varor, som producerats i andra länder med sämre produktionsförhållanden, så att det mera framskridna landet säljer sina varor över deras värde, men billigare än konkurrentländerna. Såvida arbetet i det mera framskridna landet här utnyttjas som arbete av högre specifik vikt, stiger profitkvoten, då arbete säljes som kvalitativt högre utan att betalas som sådant. Detsamma kan gälla gentemot det land dit varor sändes och varifrån varor erhållas, nämligen att detta ger mer försakligat arbete in natura än det får och att det härvid ändå erhåller varan billigare än det själv kunde producera den. Alldeles som fabrikanten, som begagnar en ny uppfinning innan den är allmän egendom, säljer billigare än sina konkurrenter och ändå säljer över sin varas individuella värde, d.v.s. utnyttjar den specifika högre produktivkraften hos det av honom använda arbetet som merarbete. Han realiserar på så sätt en extraprofit. När det å andra sidan gäller i kolonier investerade kapital, så kan de avkasta högre profitkvoter därför att på grund av låg utveckling profitkvoten överhuvud är högre och arbetet hårdare exploaterat genom att slavar eller kulis etc. användas. Därför finns det inget som motsäger att de högre profitkvoter som investerat kapital i vissa grenar avkastar och tillför hemorten, om inte monopol står i vägen, ingår i utjämningen av den allmänna profitkvoten och därmed borde höja denna pro tanto.[36*] Desto mindre som dessa grenar av kapitalinvestering står under den fria konkurrensens lagar. Vad som föresvävar Ricardo är däremot särskilt detta: För det högre pris som uppnåtts i utlandet köpas varor där och skickas i retur hem. Dessa varor säljas i hemlandet, och detta kan därför på sin höjd utgöra en temporär extrafördel för dessa gynnade produktionssfärer framför de andra. Men denna illusion upplöses så snart man ser bort från penningformen. Det gynnade landet får mera arbete tillbaka i utbyte mot mindre arbete, ehuru denna differens, detta mer, liksom överhuvud vid utbyte mellan arbetare och kapital, inhöstas av en viss klass. Såvida alltså profitkvoten är högre, emedan den överhuvud är högre i kolonialländerna kan detta, om naturbetingelserna är gynnsamma, gå hand i hand med låga varupriser. Utjämning försiggår, men inte utjämning till den gamla nivån, som Ricardo menade.
Men samma utrikeshandel utvecklar det kapitalistiska produktionssättet i hemlandet, vilket medför att det variabla kapitalet avtar i förhållande till det konstanta, men förorsakar samtidigt överproduktion på den utländska marknaden, så att den därigenom också i det fortsatta förloppet har motsatt verkan.
Det har sålunda i allmänhet visat sig att samma orsaker som framkallar den allmänna profitkvotens fall framkallar motverkningar som hämmar detta fall, gör det långsammare och delvis förlamar det. De upphäver inte lagen men försvagar dess verkan. Eljest vore det obegripliga inte den allmänna profitkvotens fall utan tvärtom den relativa långsamheten i detta fall. Så verkar lagen bara som tendens, vars verkan framträder på ett märkbart sätt bara under bestämda förhållanden och under förloppet av långa perioder. Innan vi går vidare vill vi nu för undvikande av missförstånd upprepa två redan tidigare upprepade påståenden.
För det första: Samma process som åstadkommer billigare varor under kapitalistiska produktionsförhållanden framkallar en förändring i den organiska sammansättningen av det samhälleliga kapital som investerats i varuproduktionen och till följd av detta profitkvotens fall. Minskning av den enskilda varans relativa kostnad och den del av maskineriets förslitning som ingår i denna kostnad får inte identifieras med höjningen av det konstanta kapitalets värde i förhållande till det variabla, ehuru det motsatta, varje reduktion av det konstanta kapitalets relativa kostnad, förutsatt att volymen av dess materiella element är oförändrad eller ökar, tenderar att öka profitkvoten, d.v.s. att så mycket mer reducera värdet av konstant kapital i relation till den sjunkande andelen sysselsatt variabelt kapital.
För det andra: Den omständigheten, att det nytillsatta levande arbetet i de enskilda varorna, av vilkas totalitet kapitalets produkt består, minskar i förhållande till det arbetsmaterial och de arbetsmedel som de innehåller; den omständigheten alltså, att en ständigt avtagande kvantitet av tillfört levande arbete är försakligat i dem, emedan mindre arbete behövs för deras produktion med utvecklingen av den samhälleliga produktionskraften - denna omständighet berör inte proportionen betalt och obetalt arbete i vilka det i varan innehållna levande arbetet fördelar sig. Tvärtom, trots att den totala kvantiteten i varan innehållet levande tillfört arbete sjunker, växer den obetalda delen i förhållande till den betalda genom att den betalda delen minskar absolut eller proportionellt. Ty samma produktionssätt, som minskar totalmängden levande tillfört arbete i en vara, åtföljes av det absoluta och relativa mervärdets stegring. Profitkvotens fallande tendens är förbunden med en tendens till stegring i mervärdets kvot, alltså i arbetets exploateringsgrad. Av detta skäl är det absurt att förklara profitkvotens sjunkande som ett resultat av stigande arbetslönekvot, ehuru även detta kan vara fallet, undantagsvis. Statistiken blir i stånd att göra verkliga analyser över arbetslönekvoten i olika epoker och länder först genom verklig förståelse av de faktorer som påverkar profitkvoten. Profitkvoten faller därför att arbetet blir produktivare, inte därför att det blir mindre produktivt. Både stigande mervärdekvot och fallande profitkvot är endast särskilda former i vilka växande arbetsproduktivitet kommer till uttryck under kapitalismen.
Till ovanstående fem punkter kan ytterligare läggas följande, vilken emellertid inte kan få en grundlig behandling här. Under den kapitalistiska produktionens fortskridande som försiggår samtidigt med en accelererande ackumulation, beräknas och användas en del av kapitalet enbart som räntebärande kapital. Inte i den meningen att varje kapitalist som lånar ut kapital åtnöjer sig med räntor, medan industrikapitalisten stoppar företagarvinsten i fickan. Detta berör inte den allmänna profitkvoten, ty för denna är profiten = ränta + profit av olika slag + jordränta, vilkas fördelning på dessa särskilda kategorier är utan betydelse. Men i den meningen, att dessa kapital, fastän de är placerade i stora produktiva företag bara avkastar stora eller små räntor, s.k. dividender, efter avdrag av alla kostnader. T.ex. järnvägarna. De ingår alltså inte i utjämningen av den allmänna profitkvoten, då de avkastar en lägre kvot än genomsnittsprofitkvoten. Om de ingick, skulle den falla mycket mer. Teoretiskt kan de inkluderas i kalkylen och resultatet blir då en mindre profitkvot än den skenbart existerande och för kapitalisterna i verkligheten bestämmande, då just i dessa företag det konstanta kapitalet är störst i förhållande till det variabla.
I den första avdelningen av denna bok har vi sett, att profitkvoten ständigt uttrycker mervärdekvoten lägre än den är. Nu har vi sett, att t.o.m. en stigande mervärdekvot har en tendens att uttrycka sig i en fallanden profitkvot. Profitkvoten vore lika med mervärdekvoten bara om c = 0, d.v.s. om totalkapitalet är utlagt i arbetslön. En fallande profitkvot uttrycker en fallande mervärdekvot endast om förhållandet mellan det konstanta kapitalets värde och mängden av den arbetskraft som sätter det i rörelse förblir oförändrat, eller om arbetskraftsmängden stiger i förhållande till det konstanta kapitalets värde.
Fallande profitkvot och påskyndad ackumulation är olika uttryck för samma process endast på det sättet att båda uttrycker produktivkraftens utveckling. Ackumulationen å sin sida påskyndar profitkvotens fall såvida den innebär en koncentration av arbete i stor skala och därmed en högre sammansättning av kapitalet. Å andra sidan påskyndar profitkvotens fall i sin tur kapitalets koncentration och dess centralisation genom expropriation av de mindre kapitalisterna, de sista återstående direkta producenterna hos vilka det ännu finns något att expropriera. Därigenom växer å andra sidan den ackumulerade volymen snabbare, ehuru ackumulationens kvot faller med profitkvoten.
Å andra sidan, kvoten för totalkapitalets värdeförmering, profitkvoten, är den kapitalistiska produktionens sporre (liksom kapitalets värdeförmering är dess enda syfte), om den faller, bildas nya, självständiga kapital långsammare och den framträder på så vis som ett hot mot den kapitalistiska produktionsprocessens utveckling; överproduktion, spekulation, kriser, kapitalöverflöd vid sidan om befolkningsöverflöd befordras. De ekonomer, som i likhet med Ricardo betraktar det kapitalistiska produktionssättet som det absoluta, känner alltså att detta produktionssätt på denna punkt skapar ett hinder för sig själv och tillskriver därför inte produktionen utan naturen (i läran om räntan) detta hinder. Men det viktigaste i deras fasa för den fallande profitkvoten är deras känsla av att i produktivkrafternas utveckling det kapitalistiska produktionssättet finner ett hinder, som inte har något att göra med produktion av rikedom som sådan. Och detta egendomliga hinder bekräftar det kapitalistiska produktionssättets begränsade och enbart historiska, övergående karaktär; bekräftar att det inte är något absolut produktionssätt för att producera rikedomen, utan faktiskt på ett visst stadium kommer i konflikt med dess vidare utveckling.
Ricardo och hans skola behandlar visserligen bara industriprofiten vari räntan är innesluten. Men även jordräntans kvot har fallande tendens, trots att dess absoluta mängd växer och den även kan växa proportionellt till industriprofiten. (Se Ed. West, vilken före Ricardo utvecklat lagen om jordräntan.) Om vi betraktar det samhälleliga kapitalet C och betecknar den efter avdrag av kapital och jordränta återstående industriprofiten med p1, kapitalräntan med z och jordräntan r, så är m/C = p/C = (p1 + z + r)/C = p1/C + z/C + r/C .
Vi har sett, att ehuru mervärdets totalsumma m under kapitalismens utvecklingsgång ständigt växer ändå- lika stadigt avtar, eftersom C växer ännu snabbare än m. Det är alltså inte någon motsägelse, att p1, z och r var för sig ständigt kan växa medan såväl m/C = p/C som p1/C, z/C och r/C var för sig ständigt blir mindre, eller att p1 växer relativt gentemot z eller r gentemot p1 eller också gentemot p1 och z. Vid stigande totalmervärde eller profit m = p men samtidigt fallande profitkvot m/C = p/C kan storleksförhållandet mellan delarna p1, z och r, vari m = p sönderfaller, godtyckligt växla inom de genom totalsumman m givna gränserna utan att därigenom storleken av m eller m/C beröres.
Den ömsesidiga variationen av p1, z och r är bara olika fördelning av m under olika rubriker. Därför kan också p1/C, z/C eller r/C den individuella industriprofitens kvot, kapitalräntekvoten och jordräntans förhållande till totalkapitalet var och en för sig stiga gentemot den andra, även om m/C, den allmänna profitkvoten, sjunker. Betingelserna är bara att summan av alla tre = m/C . Faller profitkvoten från 50% till 25 %, om t.ex. kapitalsammansättningen vid en mervärdekvot om 100% ändrar sig från 50 c + 50 v till 75 c + 25 v, så kommer i första fallet ett kapital om 1.000 att ge en profit om 500 och i andra fallet ett kapital om 4.000 en profit om 1.000. m eller p har fördubblats men p' fallit med hälften. Och om av de 50% tidigare 10 var profit, 10 kapitalränta, 20 jordränta, så utgjorde p1/C = 20%, r/C = 10%, r/C = 20%. Om vid förvandlingen till 25% förhållandena blev desamma, så p1/C = 10%, z/C = 5% och r/C = 10%. Faller däremot p1/C till 8% och z/C till 4%, så steg r/C till 15%. Den proportionella storleken av r hade stigit gentemot p1 och z, men p' hade ändå förblivit lika. Under båda förutsättningarna hade summan av p1, z och r stigit, då den producerats medelst ett 4 gånger så stort kapital. F.ö. är Ricardos förutsättning, att industriprofiten (plus kapitalräntan) ursprungligen lägger beslag på hela mervärdet, historiskt och begreppsmässigt falsk. Det är i stället bara den kapitalistiska produktionens framsteg som 1) ger hela profiten direkt till industri- och handelskapitalisten i första hand för senare fördelning och 2) reducerar räntan till överskott över profiten. På denna kapitalistiska grundval växer sedan återigen räntan, som är en del av profiten (d.v.s. av mervärdet betraktat som produkt av totalkapitalet) men inte den specifika del av produkten som kapitalisten lägger beslag på.
Förutsätter man nödiga produktionsmedel, d.v.s. tillräcklig ackumulation av kapital, finns för skapandet av mervärde ingen annan begränsning än arbetarbefolkningen, om mervärdets kvot, alltså arbetets exploateringsgrad är given; och ingen annan begränsning är arbetets exploateringsgrad, om arbetarbefolkningen är given. Och den kapitalistiska produktionsprocessen består väsentligen av produktion av mervärde, representerat av merprodukten eller den alikvota del av producerade varor, i vilken obetalt arbete är materialiserat. Man får aldrig glömma, att produktionen av detta mervärde - och återförvandlingen av en del av detta till kapital, ackumulationen, bildar en integrerande del av denna mervärdeproduktion - är det omedelbara målet och det bestämmande motivet för den kapitalistiska produktionen. Man bör därför aldrig framställa denna som något den inte är, nämligen som en produktion med konsumtionen eller tillverkning av konsumtionsmedel för kapitalisterna som sitt omedelbara mål. Gör man detta, bortser man helt och hållet från dess specifika karaktär, som kommer till uttryck i hela dess väsen.
Utvinningen av detta mervärde bildar den direkta produktionsprocessen, vilken som sagt inte har några andra begränsningar än de ovan angivna. Så snart den kvantitet merarbete som kan pressas ut materialiserats i varor, är mervärdet producerat. Men med denna produktion av mervärdet avslutas bara första akten av den kapitalistiska produktionsprocessen, den direkta produktionsprocessen. Kapitalet har uppsugit så och så mycket obetalt arbete. Under processens utveckling, som tar sig uttryck i profitkvotens fall, sväller mängden producerat mervärde till oerhörda dimensioner. Nu kommer processens andra akt. Den totala varumängden, totalprodukten, såväl den del som ersätter det konstanta och variabla kapitalet som den del som representerar mervärdet, måste säljas. Om detta inte sker, om det bara sker delvis eller till priser som ligger under produktionspriserna, så är arbetaren visserligen exploaterad men hans exploatering realiseras inte som. sådan för kapitalisten. Den kan vara förbunden med ingen eller endast delvis realisering av det utpressade mervärdet, ja, med delvis eller fullständig förlust av hans kapital. Betingelserna för den direkta exploateringen och betingelserna för att realisera dess resultat är inte identiska. De skiljer sig inte bara till tid och rum utan också begreppsmässigt. Vissa betingelser begränsas bara av samhällets produktivkraft, andra av de olika produktionsgrenarnas proportionalitet och samhällets konsumtionsförmåga. Men denna bestämmes varken av den absoluta produktionskraften eller av den absoluta konsumtionsförmågan; utan av konsumtionsförmågan på basis av antagonistiska fördelningsförhållanden, som reducerar konsumtionen för den stora massan i samhället till ett minimum, som bara kan förändras inom mer eller mindre trånga gränser. Den är vidare begränsad genom ackumulationstendensen, tvånget att förstora kapitalet och producera mervärde i utvidgad skala. Detta är lag för den kapitalistiska produktionen, given genom de ständiga revolutionerna i själva produktionsmetoderna, den därmed ständigt förknippade värdeminskningen av existerande kapital, den allmänna konkurrenskampen och tvånget att förbättra produktionen och utvidga dess skala som enda möjlighet att fortleva under hotet om ruin. Marknaden måste därför ständigt utvidgas. Dess sammanhang och de betingelser som reglerar den antar alltmer gestalten av en naturlag, som är oberoende av producenterna och blir allt svårare att kontrollera. Den inre motsägelsen söker utjämning genom att produktionens yttre fält vidgas. Men ju mer produktivkraften utvecklas, desto mer råkar den i strid med den trånga bas på vilken konsumtionsförhållandena vilar. På denna motsägelsefulla grundval är det inte alls någon motsägelse, att ett överflöd av kapital är förbundet med ett växande befolkningsöverskott; ty även om kapital och befolkning skulle utnyttjas och mängden producerat mervärde därmed stiga, så stegras just därigenom motsägelsen mellan de betingelser under vilka detta mervärde produceras och de betingelser under vilka det realiseras.
Är en viss profitkvot given, så är profitmängden alltid beroende av det investerade kapitalets storlek. Ackumulationen är då bestämd genom den del av denna mängd som återförvandlas till kapital. Men, då denna del är lika med profiten minus den av kapitalisten förbrukade revenyn, blir den inte bara beroende av denna mängds värde utan också av hur billiga de varor är, som kapitalisten kan köpa därmed; varor som ingår dels i hans konsumtion, hans reveny, dels i hans konstanta kapital. (Arbetslönen här förutsatt som given.)
Mängden kapital som arbetaren sätter i rörelse och vars värde han bevarar genom sitt arbete och återförvandlar i produkten är helt skild från det värde han tillsätter. Är mängden kapital = 1.000 och det tillsatta arbetet = 100, så är det reproducerade kapitalet = 1.100. Är mängden = 100 och det tillsatta arbetet = 20, så är det reproducerade kapitalet = 120. Profitkvoten är i första fallet = 10%, i andra = 20%. Ändå kan mera ackumuleras ur 100 än ur 20. Så väller strömmen av kapital vidare (bortsett från dess värdeminskning genom produktivkrafternas ökning), dess ackumulation som sker i förhållande till den levande kraft det redan har, inte i förhållande till profitkvotens höjd. Såvida den beror på hög mervärdekvot är hög profitkvot möjlig om arbetsdagen är mycket lång även om arbetet är mindre produktivt. Då är den möjlig, emedan arbetarnas behov är mycket små, därför genomsnittslönen mycket låg ehuru arbetet är mindre produktivt. Den låga lönen kommer att motsvara arbetarnas brist på energi. Kapitalet ackumuleras då långsamt trots den höga profitkvoten. Befolkningen är stagnerad och arbetstiden som produkten kostar är stor, fastän den lön som betalas åt arbetarna är låg.
Profitkvoten faller, men det beror inte på att arbetaren exploateras mindre utan på att i förhållande till det investerade kapitalet överhuvud mindre arbete användes.
Om sjunkande profitkvot sammanfaller med stigande profitmängd, som visats här, tillägnar sig kapitalisten en större del av arbetets årsprodukt under kategorin kapital (som ersättning för förbrukat kapital) och en förhållandevis mindre under kategorin profit. Härav kommer prästen Chalmers [40] fantastiska idé, att ju mindre mängd av den årliga produkten kapitalisterna ger ut som kapital, desto större profit sväljer de. Statskyrkan hjälper dem då genom att förbruka en stor del av merprodukten hellre än att låta den kapitaliseras. Prästen förväxlar orsak och verkan. För övrigt växer ju profitmängden med det investerade kapitalets storlek även vid mindre kvot. Men detta betingar samtidigt kapitalets koncentration, då produktionsbetingelserna framtvingar kapitalinvesteringar i större skala. Det betingar också dess centralisation, d.v.s. att de små kapitalisterna uppslukas av de större, så att de upphör att vara kapitalister. Det är återigen, i en andra potens, fråga om arbetsbetingelsernas skiljande från producenterna till vilka dessa mindre kapitalister ännu hör, då det egna arbetet fortfarande spelar en viss roll hos dem. Kapitalistens arbete står överhuvud i omvänt förhållande till storleken av hans kapital, d.v.s. till den grad av i vilken han är kapitalist. Det är detta åtskiljande, arbetsbetingelserna på ena sidan och producenterna på den andra, som bildar kapitalets begrepp. Det börjar med den ursprungliga ackumulationen (bok I, kap. 24) och pågår sedan som en ständig process i kapitalets ackumulation och koncentration och uttrycker sig slutligen här som centralisation av redan existerande kapital till några få och avkapitalisering (så har nu expropriationen förändrats) av de många. Denna process skulle snart bringa den kapitalistiska produktionen till sammanbrott, om det inte fanns motverkande, decentraliserande tendenser vid sidan av den centripetala kraften.
Utvecklingen av arbetets samhälleliga produktivkraft visar sig på två sätt: för det första i storleken av de redan producerade produktivkrafterna, värde och mängd av de produktionsbetingelser under vilka nyproduktionen försiggår, och i den absoluta storleken av redan ackumulerat produktivt kapital; för det andra i den gentemot totalkapitalet proportionellt obetydliga i arbetslön utlagda kapitaldelen, d.v.s. den proportionellt obetydliga kvantitet levande arbete som krävs för att reproducera och värdeförmera ett givet kapital, alltså för massproduktion. Samtidigt förutsätter detta kapitalkoncentration.
Med avseende på den använda arbetskraften visar sig produktivkraftens utveckling återigen på två sätt: för det första i ökning av merarbetet, d.v.s. den nödvändiga arbetstiden för arbetskraftens reproduktion blir kortare; för det andra i minskning av mängden arbetskraft (arbetarantal) som överhuvud användes för att sätta ett givet kapital i rörelse.
Dessa utvecklingsförlopp är inte bara samtidiga utan betingar varandra ömsesidigt, de är företeelser i vilka samma lag kommer till uttryck. Ändå verkar de i motsatt riktning på profitkvoten. Den totala profitmängden är lika med totala mängden mervärde, profitkvoten = m/C = mervärde / investerat totalkapital. Men som totalbelopp är mervärdet bestämt för det första genom sin kvot, för det andra genom mängden till denna kvot samtidigt använt arbete eller, vilket är detsamma, genom det variabla kapitalets storlek. Den ena av dessa faktorer stiger, mervärdekvoten, den andra faller (relativt eller absolut), antalet arbetare. Såvida produktivkraftens utveckling minskar den betalda delen av det använda arbetets totala andel ökar den mervärdet, eftersom det ökar dess kvot; såvida den minskar totalmängden av det arbete ett givet kapital använder minskar den det antal varmed mervärdekvoten multipliceras för att få fram denna mängd. Två arbetare som dagligen arbetar 12 timmar kan inte leverera samma mängd mervärde som 24, vilka var och en bara arbetar två timmar, inte ens om de kunde leva av luft och därför inte alls behövde arbeta för sig själva. I detta hänseende har alltså en kompensation av minskat arbetarantal genom stegring av arbetets exploateringsgrad vissa gränser som inte kan överskridas. Den kan därför visserligen hämma profitkvotens fall men inte upphäva det.
Med utvecklingen av det kapitalistiska produktionssättet faller alltså profitens kvot, medan dess mängd ökar med den tilltagande mängden investerat kapital. Är kvoten given, är den absoluta mängden av kapitalets tillväxt beroende av dess aktuella storlek. Men är å andra sidan denna storlek given, är proportionen av dess växande, tillväxtkvoten, beroende av profitkvoten. Direkt kan produktivkraftens stegring (vilken dessutom som nämnts alltid försiggår samtidigt med det förefintliga kapitalets värdeminskning) bara öka kapitalets värdestorlek, om den genom profitkvotens höjning ökar den värdedel av den årliga produkten, som återförvandlas till kapital. När det gäller arbetets produktivkraft kan detta bara ske (då denna produktivkraft ingenting direkt har att göra med det existerande kapitalets värde) såvida därigenom antingen det relativa mervärdet höjes eller värdet av det konstanta kapitalet minskas, alltså de varor som ingår antingen i arbetskraftens reproduktion eller i det konstanta kapitalets element blir billigare. Men bäggedera innesluter det existerande kapitalets värdeminskning, och bäggedera uppträder tillsammans med en minskning av det variabla kapitalet gentemot det konstanta. Bäggedera betingar profitkvotens fall och gör det samtidigt långsammare. Såvida en stigande profitkvot förorsakar stigande efterfrågan på arbete, tenderar den till att öka den arbetande befolkningen och därmed det material som är möjligt att exploatera och först gör kapitalet till kapital.
Men indirekt bidrar utvecklingen av arbetets produktivkraft till en ökning av det existerande kapitalvärdet, genom att den ökar mängden och mångfalden av de bruksvärden, i vilka samma bytesvärde framställas och som bildar det materiella substratet, de konkreta elementen i kapitalet, de materiella föremål varav det konstanta kapitalet direkt och det variabla åtminstone indirekt består. Med samma kapital och samma arbete skapas flera föremål, som kan förvandlas till kapital, bortsett från deras bytesvärde. Föremål som kan tjäna till att uppsuga tillskottsarbete, alltså också tillskottsmerarbete, och sålunda till att bilda tillskottskapital. Den mängd arbete, som ett kapital kan kommendera, hänger inte på dess värde utan på den mängd råvaror, hjälpämnen, maskineri och element av fast kapital samt existensmedel som det är sammansatt av, vilket deras värde än är. När därmed mängden använt arbete och därmed merarbete växer, växer också värdet av det reproducerade kapitalet och det nytillagda extravärdet.
Dessa bägge moment, ingående i ackumulationsprocessen, kan emellertid inte bara behandlas som vilande bredvid varandra, vilket Ricardo gör, de innesluter en motsägelse, som ger sig till känna i motsägande tendenser och företeelser. De motstridiga krafterna verkar samtidigt mot varandra.
Samtidigt med impulserna till en verklig ökning av arbetarbefolkningen, impulser som uppstår vid en ökning av den del av den samhälleliga totalprodukten som gör tjänst som kapital, verkar de krafter som skapar en endast relativ överbefolkning.
Samtidigt med att profitkvoten faller växer kapitalmängden, och samtidigt pågår en värdeminskning av det existerande kapitalet, som verkar återhållande på detta fall och ger en påskyndande impuls åt ackumulationen av kapitalvärde.
Samtidigt med produktivkraftens utveckling utvecklar sig den högre sammansättningen av kapitalet, den relativa minskningen av den variabla delen gentemot den konstanta.
Dessa olika inflytelser gör sig gällande ibland bredvid varandra i rummet, ibland mer efter varandra i tiden. Periodiskt blir kriserna ett utlopp för de motstridiga krafternas konflikt. Kriserna är alltid bara tillfälliga, våldsamma lösningar av de existerande motsägelserna, våldsamma eruptioner som för ett ögonblick återställer den störda jämvikten.
Allmänt uttryckt består motsägelsen däri, att det kapitalistiska produktionssättet innesluter en tendens till absolut utveckling av produktivkrafterna utan hänsyn till värdet och det däri inneslutna mervärdet, även utan hänsyn till de samhälleliga förhållanden inom vilka den kapitalistiska produktionen försiggår; medan det å andra sidan har till mål att bevara det existerande kapitalvärdet och öka det i högsta möjliga grad (d.v.s. att ständigt påskynda tillväxten av detta värde). Dess specifika karaktär är en inriktning mot det befintliga kapitalvärdet som ett medel för den största möjliga ökning av detta värde. De metoder, genom vilka detta uppnås, innesluter: avtagande profitkvot, värdeminskning av det befintliga kapitalet och utveckling av arbetets produktivkrafter på bekostnad av redan producerade produktivkrafter.
Den periodiska värdeminskningen av existerande kapital - ett medel, att hålla tillbaka profitkvotens fall och påskynda ackumulationen av kapitalvärde genom bildning av nytt kapital, som är oskiljaktigt från det kapitalistiska produktionssättet - stör de givna förhållanden i vilka kapitalets cirkulations- och reproduktionsprocess fullbordas, och är därför åtföljd av plötsliga stockningar och kriser i produktionsprocessen.
Den samtidigt med produktivkrafternas utveckling pågående relativa minskningen av det variabla kapitalet gentemot det konstanta sporrar arbetarbefolkningens tillväxt, medan den fortlöpande skapar en konstlad överbefolkning. Värdemässigt betraktat bromsas kapitalets ackumulation genom den fallande profitkvoten vilket i sin tur ytterligare påskyndar ackumulationen av bruksvärde, medan denna åter ger ackumulationen, värdemässigt, en snabbare takt.
Den kapitalistiska produktionen strävar ständigt efter att övervinna dessa inneboende hinder, men övervinner dem endast genom medel som på nytt ställer den inför dessa hinder men nu i större skala.
Det verkliga hindret för den kapitalistiska produktionen är kapitalet självt. Detta: att kapitalet och dess självförmering framstår som produktionens utgångspunkt och slutpunkt, dess motiv och ändamål; att produktionen bara är produktion för kapitalet och inte tvärtom att produktionsmedlen bara medel för en ständigt vidgad utformning av livsprocessen för producenternas samhälle. De gränser, inom vilka bevarande och förmering av kapitalvärdet kan röra sig och som beror på att den stora massan producenter exproprieras och utarmas, kommer därför ständigt i motsättning till de produktionsmetoder som kapitalet måste använda för sitt syfte, obegränsad ökning av produktionen, produktionen som självändamål, obetingad utveckling av arbetets samhälleliga produktivkrafter. Medlet - obetingad utveckling av de samhälleliga produktivkrafterna - råkar i permanent konflikt med det begränsade ändamålet, att öka det existerande kapitalets värde. Det kapitalistiska produktionssättet är ett historiskt medel att utveckla den materiella produktivkraften och skapa den däremot svarande världsmarknaden, men samtidigt existerar en ständig motsägelse mellan denna historiska uppgift och de däremot svarande samhälleliga produktionsförhållandena.
Med profitkvotens fall växer det kapitalminimum som erfordras för att en enskild kapitalist ska kunna produktivt använda arbetet. Det som erfordras såväl för dess exploatering överhuvud taget som för att göra den använda arbetstiden till den för varornas produktion verkligt nödvändiga, så att den inte överskrider genomsnittet av den för varornas produktion samhälleligt nödvändiga arbetstiden. Samtidigt växer koncentrationen, emedan när vissa gränser överskridits ett stort kapital med liten profitkvot ackumulerar snabbare än ett litet med större profitkvot. På en viss höjd medför å sin sida denna växande koncentration ett nytt fall i profitkvoten. En mängd små uppsplittrade kapital drivs därigenom ut på äventyrliga vägar: spekulation, kreditsvindel, aktiesvindel, kriser. Kapitalets s.k. plethora <överflöd> hänför sig alltid i det väsentliga till överflöd på kapital för vilket profitkvotens fall inte kompenseras av dess storlek - och detta gäller alltid nystartade, färska kapitalinsatser - eller till den plethora, som dessa ensamma och för en egen aktion otillräckliga kapital ställer till de stora affärsgrenarnas förfogande i form av kredit. Detta kapitalöverflöd växer fram ur samma betingelser, som framkallar en relativ överbefolkning, och är därför en företeelse som kompletterar denna, även om de står vid motsatta poler; ej sysselsatt kapital på den ena sidan och ej sysselsatt arbetarbefolkning på den andra.
Överproduktion av kapital, inte av enskilda varor - ehuru överproduktion av kapital alltid innesluter överproduktion av varor - betyder därför ingenting annat än överackumulation av kapital. För att förstå vad denna överackumulation är (närmare undersökning följer här nedan) måste man förutsätta att den är absolut. När är överproduktion av kapital absolut? Om det gäller en överproduktion, som inte sträcker sig till det ena eller andra eller ett par betydande områden av produktionen, utan till själva sitt omfång vore absolut, alltså inneslöte samtliga produktionsområden?
En absolut överproduktion av kapital skulle föreligga så snart tillskottskapitalet för den kapitalistiska produktionens ändamål var = 0. Men den kapitalistiska produktionens ändamål är kapitalets värdeförmering, d.v.s. utvinning av merarbete, produktion av mervärde, av profit. Så snart alltså kapitalet växt i ett sådant förhållande till arbetarbefolkningen, att varken den absoluta arbetstid, som denna befolkning levererar, eller den relativa merarbetstiden kunde ökas (det sistnämnda vore för övrigt ogörligt i detta fall, då en så stark efterfrågan på arbete innebär en tendens till lönestegring). Då alltså det tillväxta kapitalet producerar bara lika mycket eller t.o.m. mindre mervärdemängd än före sin tillväxt, så skulle en absolut överproduktion av kapital föreligga; d.v.s. det tillväxta kapitalet C plus ΔC producerade inte mer profit eller t.o.m. mindre profit än kapitalet C före dess ökning genom ΔC. I båda fallen skulle det bli ett stort och plötsligt fall i den allmänna profitkvoten men denna gång på grund av en förändring i kapitalets sammansättning, vilken inte berodde på produktivkraftens utveckling utan på att det variabla kapitalets penningvärde stigit (på grund av ökade löner) och en motsvarande minskning i förhållandet mellan merarbete och nödvändigt arbete.
I verkligheten skulle saken ställa sig så, att en del av kapitalet helt eller delvis blev overksamt (emedan det först måste tränga ut det redan fungerande kapitalet ur dess position för att överhuvud kunna värdeökas), och en annan del skulle genom trycket från ej sysselsatt eller till hälften sysselsatt kapital värdeförmeras till lägre profitkvot. Härvid skulle det sakna betydelse, att en del av tillskottskapitalet trädde i stället för det gamla kapitalet och denna del sålunda fick en plats inom tillskottskapitalet. Även då skulle på ena sidan stå den gamla kapitalsumman och på den andra tillskottssumman. Denna gång vore profitkvotens fall åtföljt av en absolut minskning av profitmängden, då under våra förutsättningar kvantiteten använd arbetskraft inte kunde ökas och mervärdekvoten inte stiga, alltså inte heller mervärdemängden öka. Och den minskade profitmängden skulle slås ut på ett förstorat totalkapital. - Men även om man förutsätter, att det sysselsatta kapitalet fortfarande värdeförmeras till den gamla profitkvoten, profitmängden alltså förblev densamma, så skulle den dock slås ut på ett tillväxt totalkapital, detta innebär också ett fall i profitkvoten. Om ett totalkapital om 1.000 avkastar en profit om 100 och efter att ha ökat till 1.500 fortfarande bara avkastar 100, så blir avkastningen på de 1.000 i det senare fallet bara 662/3. Det gamla kapitalets värdeökning hade då i absolut mening avtagit. Kapitalet = 1.000 skulle under de nya förhållandena inte avkasta mer än tidigare ett kapital = 6662/3.
Men det är klart, att denna faktiska värdeminskning inte kunde försiggå utan kamp, och att tillskottskapitalet ΔC inte kunde fungera som kapital utan kamp. Att profitkvoten sjönk skulle inte bero på konkurrens till följd av överproduktion av kapital. Tvärtom skulle konkurrenskampen börja nu, eftersom den sänkta profitkvoten och överproduktionen av kapital orsakas av samma förhållanden. Den del av ΔC, som de gamla fungerande kapitalisterna har i sina händer, skulle de hålla mer eller mindre undersysselsatt för att inte själva minska värdet av sitt originalkapital och tränga ihop dess utrymme inom produktionsfältet, eller de skulle använda det till att vid tillfälliga förluster skjuta över denna undersysselsättning av tillskottskapitalet på de nytillkomna och överhuvud taget på sina konkurrenter.
Den del av ΔC som befann sig i nya händer skulle försöka få en plats på det gamla kapitalets bekostnad och delvis lyckas med detta, genom att en del av det gamla kapitalet blev overksamt och tvingades att lämna sitt tidigare utrymme, så att det nya kapitalet själv intar platsen för det delvis eller inte alls sysselsatta tillskottskapitalet.
Att en del av det gamla kapitalet göres overksamt måste under alla omständigheter ske, dess kapitalegenskap såvida det gäller funktionen som kapital och värdeförmerare blir ofruktbar. Konkurrenskampen avgör vilken del denna overksamhet särskilt drabbar. Så länge allt går bra agerar konkurrensen som ett kapitalistklassens praktiska brödraskap, som det visar sig vid utjämningen av den allmänna profitkvoten. Den fördelar det gemensamma bytet i förhållande till storleken av vars och ens insatta lott. Men så snart det inte mera handlar om att dela profiten utan om att dela förlusten, försöker var och en att så mycket som möjligt minska sin kvantitet och låta andra få den på halsen. För klassen är förlusten oundviklig. Men hur mycket varje enskild ska bära, om han överhuvud taget ska delta, blir då en fråga om makt och list, och konkurrensen förvandlas till en brödrastrid. Då gör sig motsatsen mellan varje enskild kapitalist och kapitalistklassens intresse gällande, alldeles som tidigare identiteten i dessa intressen praktiskt gjorde sig gällande i konkurrensen.
Hur skulle nu denna konflikt utjämnas och de förhållanden som motsvarar den kapitalistiska produktionens "sunda" rörelse komma till stånd? Redan genom att fastställa existensen av denna konflikt har man påvisat sättet att utjämna den. Det innebär, att kapital till samma värde som tillskottskapitalet ΔC eller åtminstone en del därav göres overksamt eller t.o.m. delvis förintas. Som det framgår redan av beskrivningen av denna konflikt, fördelar sig inte denna förlust likformigt över de enskilda delkapitalen utan avgöres i en konkurrenskamp. Beroende på särskilda fördelar eller redan uppnådda positioner fördelar den sig mycket ojämnt och i mycket olika form, så att ett kapital ligger overksamt, ett annat förintas, ett tredje bara har en relativ förlust eller bara undergår en tillfällig övergående värdeminskning o.s.v.
Men under alla förhållanden återställes jämvikten genom att kapital blir overksamma eller förintas i större eller mindre omfattning. Detta skulle också delvis utsträckas till delar av den materiella kapitalsubstansen; d.v.s. en del av produktionsmedlen, fast och cirkulerande kapital skulle inte fungera, inte verka som kapital, och en del påbörjade produktionsföretag skulle läggas ner. Tiden angriper och försämrar visserligen alla produktionsmedel (jorden undantagen), men här förekommer till följd av att funktionen stoppas i ännu högre grad en verklig förstöring av produktionsmedel. I detta fall vore huvudeffekten dock, att dessa produktionsmedel upphörde att vara verksamma som produktionsmedel; en kortare eller längre tids förstöring av deras funktion som produktionsmedel.
Den avgörande förstöringen, och den som har mest akut karaktär, gäller, om kapitalet har värdeegenskaper, dess kapitalvärden. Den del av kapitalvärdet, som är anvisningar på kommande andelar i mervärdet, i profiten, som faktiskt endast är fordringsbevis på produktionen under olika former, förlorar genast sitt värde när de inkomster faller på vilka den är beräknad. En del av det kontanta guld- och silverförrådet blir overksamt, det fungerar inte som kapital. En del av de varor som finns på marknaden kan fullborda sin cirkulations- och reproduktionsprocess bara genom kraftigt sänkta priser, alltså genom värdeminskning av det kapital som de representerar.
Likaså nedskrivas det fasta kapitalets element i större eller mindre grad. Eftersom reproduktionsprocessen förutsättes och betingas av bestämda prisförhållanden, råkar denna i stagnation och förvirring genom det allmänna prisfallet. Penningens funktion som betalningsmedel, som är given med kapitalets utveckling och beroende av de förutsatta prisförhållandena, lamslås genom denna störning och stagnation. Kedjan av betalningsförpliktelser bundna till bestämda betalningsterminer brister på hundratals ställen, därmed inträder en skärpning genom att det samtidigt med kapitalet utvecklade kreditsystemet bryter samman. Detta leder till häftiga akuta kriser, plötsliga, våldsamma värdeminskningar och en faktisk stagnation och störning av hela reproduktionsprocessen och därmed en verklig minskning av reproduktionen.
Men samtidigt är andra krafter med i spelet. Produktionens stagnation gör en del av arbetarklassen arbetslös och därigenom försättes den sysselsatta delen i en situation, där den måste låta sig nöja med en sänkning av arbetslönen t.o.m. under genomsnittet. För kapitalisten har denna operation alldeles samma verkan, som om vid genomsnittslön det relativa eller absoluta mervärdet skulle ha höjts. Under tiden av högkonjunktur hade arbetarnas äktenskapsfrekvens ökat och avkommans dödlighetstal minskat. Detta är omständigheter, som inte betyder att den yrkesverksamma delen av befolkningen ökar, även om det betyder en verklig ökning av befolkningen, men beträffande arbetarnas förhållande till kapitalet har de samma verkan som om antalet verkligt fungerande arbetare ökat. Prisfallet och konkurrenskampen skulle å andra sidan ha sporrat varje kapitalist att sänka sin totalprodukts individuella värde under dess allmänna värde genom att införa nya maskiner, nya förbättrade arbetsmetoder, nya kombinationer, d.v.s. stegra en given kvantitet arbetes produktivkraft, minska det variabla kapitalet i förhållande till det konstanta och därmed frigöra arbetare, kort sagt, skapa en konstlad överbefolkning. Slutligen skulle värdeminskningen av det konstanta kapitalets element i sig själv innebära att profitkvoten höjdes. Mängden investerat konstant kapital skulle ha växt gentemot det variabla, men dess värde skulle ha fallit. Den stagnerande produktionen hade banat väg för en senare utvidgning av produktionen - inom de kapitalistiska gränserna.
Och så skulle kretsgången börja på nytt. En del av det kapital, som avskrivits därför att det upphört att fungera, skulle återvinna sitt gamla värde. I övrigt skulle man genomlöpa samma onda cirkel, men med utvidgade produktionsbetingelser, utvidgad marknad och höjd produktivkraft.
Men inte ens under den här ovan antagna, extrema förutsättningen är denna absoluta överproduktion av kapital en absolut överproduktion i allmänhet, inte en absolut överproduktion av produktionsmedel. Den är en sådan överproduktion bara såvida produktionsmedlen fungerar som kapital, och därmed inkluderar en förökning av detta värde, alltså måste producera tillskottsvärde i proportion till den svällande mängden produktionsmedel.
Men ändå vore det överproduktion, eftersom kapitalet blev ur stånd att exploatera arbetet till en exploateringsgrad som är betingad av den kapitalistiska produktionsprocessens "sunda", "normala" utveckling. En exploateringsgrad som åtminstone ökar profitmängden i takt med den växande mängden investerat kapital; som alltså förhindrar att profitkvoten sjunker lika snabbt eller ännu snabbare än kapitalet växer.
Överproduktion av kapital betyder aldrig något annat än överproduktion av produktionsmedel - arbets- och existensmedel - som kan fungera som kapital d.v.s. kan användas till exploatering av arbete vid en given exploateringsgrad. Det betyder, att när denna exploateringsgrad faller under en given nivå framkallas störningar och stagnation i den kapitalistiska produktionsprocessen, kriser, förstöring av kapital. Det är ingen motsägelse, att denna överproduktion av kapital åtföljes av en mer eller mindre stor relativ överbefolkning. Samma omständigheter, som har höjt arbetets produktivkraft, ökat mängden av varuprodukter, utvidgat marknaderna, påskyndat kapitalets ackumulation, såväl dess mängd som dess värde, och sänkt profitkvoten, samma omständigheter har frambragt en relativ överbefolkning och frambringar den oavbrutet. En överbefolkning av arbetare, som inte användes av överskottskapitalet just på grund av arbetets låga exploateringsgrad, vilken samtidigt är det enda som skulle göra det möjligt att använda den, eller åtminstone på grund av den alltför låga profitkvot, som det skulle uppnå vid den givna exploateringsgraden.
Om kapital skickas till utlandet, så sker det inte därför att det absolut inte skulle kunna sysselsättas inom landet. Det sker, därför att det kan sysselsättas till högre profitkvot i utlandet. Men för den sysselsatta arbetarbefolkningen och för det givna landet överhuvud är detta kapital ett absolut överskottskapital. Det existerar som sådant vid sidan av den relativa överskottsbefolkningen, och detta är ett exempel på hur dessa företeelser existera samtidigt och ömsesidigt betingar varandra.
Å andra sidan framkallar profitkvotens fall i samband med ackumulationen oundvikligen en konkurrenskamp. Att profitkvotens fall kompenseras genom en stigande profitmängd gäller bara för totalkapitalet i samhället som helhet och för de stora, sedan länge etablerade kapitalisterna. Ett nytt, självständigt fungerande tillskottskapital finner inga sådana kompensationsmöjligheter. Det måste först erövra dem, och sålunda framkallar profitkvotens fall konkurrenskamp mellan kapitalen,. inte omvänt. Denna konkurrenskamp åtföljes visserligen av en övergående stegring av arbetslönen, som i sin tur föranleder en tillfällig sänkning av profitkvoten. Detsamma händer vid överproduktion av varor och överfyllda marknader. Eftersom syftet med kapital inte är att tillgodose behov utan att producera profit, och detta bara kan uppnås med metoder som anpassar produktionens volym till produktionens skala, inte tvärtom, så måste det ständigt råda en konflikt mellan konsumtionen, med de på kapitalistisk bas begränsade dimensionerna, och produktionen, som ständigt strävar efter att nå utöver denna sin inneboende begränsning. För övrigt består ju kapitalet av varor, och därmed innebär överproduktion av kapital överproduktion av varor. Därför är det ett egenartat fenomen, att samma ekonomer som bestrider överproduktion av varor medger att en sådan existerar i fråga om kapital. Säger man, att vad som äger rum inte är allmän överproduktion utan en viss disproportion mellan de olika produktionsgrenarna, så betyder det ingenting annat än att inom den kapitalistiska produktionen proportionaliteten mellan de enskilda produktionsgrenarna uppkommer ur en ständigt pågående disproportionell process. Sammanhanget i den totala produktionen tvingar sig fram som en blind lag över de agerande i produktionen, inte som en lag som de tillsammans förstår och därmed behärskar, så att de har produktionsprocessen under sin gemensamma kontroll. Därmed begär man dessutom att länder, där det kapitalistiska produktionssättet inte är utvecklat, ska konsumera och producera i en utsträckning som passar länder med kapitalistiskt produktionssätt. Sägs det, att överproduktionen bara är relativ, så är detta alldeles riktigt; men hela det kapitalistiska produktionssättet är ju ett relativt produktionssätt, vars gränser inte är absoluta utom just för detta, på dess basis. Hur kunde det annars fattas efterfrågan på samma varor, som folkets massa saknar, och hur vore det möjligt att söka denna efterfrågan utomlands på avlägsna marknader för att kunna betala arbetarna hemma ett genomsnittligt mått av nödvändiga existensmedel? Därför att endast i detta specifika kapitalistiska sammanhang erhåller överskottsprodukten en form, som gör det möjligt för dess innehavare att ställa den till förfogande för konsumtionen, så snart den återförvandlats till kapital. Säges det slutligen, att kapitalisterna själva ju sinsemellan kan byta och äta upp sina varor, så glömmer man hela karaktären av den kapitalistiska produktionen, och glömmer att det är fråga om kapitalets värdeökning, inte om dess förbrukning. Kort sagt, alla invändningar mot överproduktionens påtagliga företeelser (fenomen som inte bekymrar sig om dessa invändningar) går ut på att gränserna för den kapitalistiska produktionen inte är några gränser för produktionen i allmänhet och därmed inte heller för det specifika, det kapitalistiska produktionssättet. Men motsägelsen i detta kapitalistiska produktionssätt består just i dess tendens till absolut utveckling av produktivkrafterna, som ständigt råkar i konflikt med de specifika produktionsbetingelser, i vilka kapitalet rör sig och som är de enda inom vilka det kan röra sig.
Det produceras inte för mycket existensmedel i förhållande till den befintliga befolkningen. Tvärtom. Det produceras för litet för att befolkningens massa ska kunna leva anständigt och mänskligt.
Det produceras inte för mycket produktionsmedel för att sysselsätta den arbetsdugliga befolkningen. Tvärtom. För det första reproduceras en alltför stor del av befolkningen under förhållanden som faktiskt inte gör den arbetsduglig utan hänvisad till att exploatera andras arbete eller till arbeten, som bara kan gälla som sådana under ett miserabelt produktionssätt. För det andra produceras inte nog produktionsmedel för att hela den arbetsdugliga befolkningen ska kunna arbeta under bästa möjliga produktiva förhållanden, alltså så att dess arbetstid förkortas genom mängd och effektivitet av det konstanta kapital som användes under arbetstiden.
Men periodiskt produceras det för mycket arbetsmedel och livsmedel för att de ska tillåtas fungera som medel att exploatera arbetarna till en viss profitkvot. Det produceras för mycket varor för att det värde och mervärde de innehåller ska kunna realiseras under de fördelningsbetingelser och konsumtionsförhållanden som den kapitalistiska produktionen ger och för att de ska kunna återförvandlas till nytt kapital d.v.s. för att denna process ska kunna genomföras utan återkommande explosioner.
Det produceras inte för mycket rikedom. Men det produceras periodiskt för mycket rikedom i dess kapitalistiska självmotsägande former.
Det kapitalistiska produktionssättets begränsning framträder:
1) i att utvecklingen av arbetets produktivkraft frambringar en lag, profitkvotens fall, som på en viss punkt råkar i konflikt med denna utveckling och därför ständigt måste övervinnas genom kriser.
2) i att utvidgning eller begränsning av produktionen avgöres av hur mycket obetalt arbete som kan utvinnas och detta obetalda arbetets proportioner i förhållande till det materialiserade arbetet i allmänhet. Eller, om man uttrycker det på ett kapitalistisk sätt, att profiten och förhållandet mellan denna profit och det använda kapitalet, alltså en viss höjd av profitkvoten, avgör produktionens utvidgning eller begränsning, i stället för att den skulle avgöras av produktionens förhållande till de samhälleliga behoven, till de samhälleligt utvecklade människornas behov. Därför uppträder hinder, som begränsar produktionen redan då den nått en utvecklingsgrad som under den andra förutsättningen skulle framstå som långt ifrån tillfredsställande. Den kommer att stå stilla, inte där behoven är tillfredsställda utan där produktionen och möjligheten att realisera profit bjuder det.
Sjunker profitkvoten, så blir det å ena sidan en anspänning av kapitalet för att den enskilda kapitalisten genom bättre metoder etc. ska pressa ner det individuella värdet på sina enskilda varor under deras samhälleliga genomsnittsvärde och sålunda vid givet marknadspris göra en extraprofit. Å andra sidan uppstår och gynnas svindel helt allmänt genom frenetiska försök med nya produktionsmetoder, nya kapitalinvesteringar, nya äventyr för att man ska tillförsäkra sig någon extraprofit, som är oberoende av det allmänna genomsnittet och höjer sig över detta.
Profitkvoten, d.v.s. den proportionella kapitaltillväxten, är viktig framförallt för alla nya kapitalavläggare, som försöker finna en oberoende ställning. Om kapitalbildningen uteslutande skulle ligga i händerna på några få, färdiga storkapital, för vilka profitmängden uppväger profitkvoten, vore överhuvud taget produktionens livgivande eld utslocknad. Den skulle dö ut. Profitkvoten är den drivande kraften i den kapitalistiska produktionen, som producerar bara vad och såvida den kan producera med profit. Detta är anledningen till de engelska ekonomernas ängslan för en avtagande profitkvot. Att redan möjligheten oroar Ricardo visar just hans djupa förståelse för den kapitalistiska produktionens betingelser. Vad man förebrår honom, att han är obekymrad om "människorna", när han studerar den kapitalistiska produktionen, och bara har produktivkrafternas utveckling för ögonen - med vilka offer i människor och kapitalvärden den än köpes - är just det betydelsefulla hos honom. Att utveckla det samhälleliga arbetets produktivkrafter är kapitalets historiska uppgift och berättigande. Just därmed skapar det omedvetet de materiella betingelserna för en högre produktionsform. Vad som oroar Ricardo är att profitkvoten, den kapitalistiska produktionens sporre, ackumulationens betingelse och drivkraft, hotas genom utvecklingen av själva produktionen. Här är det kvantitativa förhållandet allt. Men här finns faktiskt ett djupare förhållande, som han bara vagt anar. D.v.s. från borgerlig utgångspunkt inom gränserna för den kapitalistiska förståelsen, framträder här på ett rent ekonomiskt sätt från själva den kapitalistiska produktionens ståndpunkt, dess begränsning, dess relativitet, detta att den inte är något absolut utan bara ett historiskt, mot en viss begränsad utvecklingsepok svarande produktionssätt.
Då utvecklingen av arbetets produktivkraft är mycket olika i olika industrigrenar och inte bara är olika till graden utan ofta sker i motsatt riktning, så följer härav, att genomsnittsprofitens (= mervärdets) mängd måste ligga mycket under den nivå, som man kunde förmoda med hänsyn till produktivkrafternas utveckling i de mest framskridna industrigrenarna. Att denna utveckling av produktivkraften försiggår inte bara i mycket olika proportioner utan ofta i motsatt riktning är inte bara en följd av konkurrensens anarki och det borgerliga produktionssättets säregenheter. Arbetets produktivitet är också bunden till naturbetingelser, som ofta blir mindre givande i samma proportion som produktiviteten stiger - såvida den beror på samhälleliga betingelser. Detta orsakar en motsatt utveckling i dessa olika sfärer, framsteg på ett håll, tillbakagång på ett annat. Betänk t.ex. bara årstidernas inflytande, som har betydelse för tillgången på de flesta råvaror och skövling av skogar, uttömda kol- och järngruvor etc.
Under det att den cirkulerande delen av det konstanta kapitalet, mängden råvaror o.dyl., ständigt växer i förhållande till arbetets produktivkraft, så är detta inte fallet med det fasta kapitalet, byggnader och maskineri, anordningar för belysning, uppvärmning etc. Trots att maskinerna med sin växande mängd absolut taget blir allt dyrare, blir de relativt sett billigare. Om fem arbetare producerar 10 gånger så mycket varor som tidigare, tiodubblas inte därför utlägget i fast kapital. Fastän värdet av denna del av det konstanta kapitalet växer med produktivkraftens utveckling, växer den inte på långt när i samma proportion. Vi har flera gånger framhävt skillnaden mellan det konstanta kapitalets förhållande till det variabla, sådant det uttryckes i profitkvotens fall, och sådant det framstår när det gäller den enskilda varan och dess pris med utvecklingen av arbetets produktivitet.
[Varans värde är bestämt av totalarbetstiden, förgången och levande, som ingår i densamma. Stigande arbetsproduktivitet består just i att andelen levande arbete minskar och andelen förgånget arbete ökar, men så att totalsumman av det arbete som varan innehåller avtar. Att alltså det levande, arbetet avtar mer än det förgångna tilltar. Det försakligade, förgångna arbete som finns i en varas värde - den konstanta kapitaldelen - består dels av förslitning av fast kapital, dels av cirkulerande och i varan helt och hållet konsumerat konstant kapital - råvaror och hjälpämnen. Den värdedel som kommer från råvaror och hjälpämnen måste minska när arbetets produktivkraft stiger, eftersom denna produktivitet, när det gäller dessa ämnen, visar sig just i att deras värde har sjunkit. Däremot är det just det karakteristiska för arbetets stigande produktivkraft, att den fasta delen av det konstanta kapitalet ökar starkt och därmed också den värdedel av denna som genom förslitningen överföres på varorna. För att en ny produktionsmetod ska kunna göra sig gällande som en verklig stegring av produktiviteten, måste den värdedel i tillskott för förslitning av fast kapital, som den överför på den enskilda varan, vara mindre än den värdedel som kan dragas ifrån därför att levande arbete inbesparats. Metoden måste kort sagt minska varans värde. Självklart måste den detta, även om, som sker i enskilda fall, utom förslitningsdelen också ett tillskott av det fasta kapitalet, en värdedel i tillskott för ökade eller dyrare rå- eller hjälpämnen, ingår i varans värdebildning. Alla pålägg på värdet måste mer än uppvägas genom den värdeminskning, som uppstår när det levande arbetet minskar.
Denna minskning av den i varan ingående totala arbetskvantiteten syns enligt detta vara det väsentliga kännetecknet på arbetets stigande produktivkraft, oavsett under vilka samhälleliga betingelser den produceras. I ett samhälle där producenterna reglerar sin produktion enligt en i förväg uppgjord plan, ja, t.o.m. i den enkla varuproduktionen skulle arbetets produktivitet också obetingat kunna mätas enligt denna måttstock. Men hur står det till i den kapitalistiska produktionen?
Antag, att en bestämd kapitalistisk produktionsgren producerar en normal enhet av sin vara under följande betingelser: förslitningen av det fasta kapitalet utgör per styck 1/2 sh. eller mark; till råvaror eller hjälpämnen går 171/2 sh., till arbetslön 2 sh., och vid en mervärdekvot på 100% utgör mervärdet 2 sh. Totalvärde = 22 sh. eller mark. För enkelhetens skull antar vi att kapitalet i denna produktionsgren har det samhälleliga kapitalets genomsnittssammansättning, att varans produktionspris alltså sammanfaller med dess värde och kapitalistens profit med det skapade mervärdet. Då är varans kostnadspris = 1/2 + 171/2 + 2 = 20 sh., genomsnittsprofitkvoten 2/20 = 10% och produktionspriset per varuenhet lika med dess värde = 22 sh. eller mark.
Låt oss anta, att man uppfinner en maskin som reducerar det erforderliga levande arbetet per styck till hälften, men i stället tredubblar den värdedel som består av det fasta kapitalets förslitning. Då blir uppställningen: förslitning = 11/2 sh., rå- och hjälpämnen som förut 171/2 sh., arbetslön 1 sh., mervärde 1 sh. Tillsammans 21 sh. eller mark. Varan har nu sjunkit 1 sh. i värde; den nya maskinen har betydligt stegrat arbetets produktivkraft. Men för kapitalisten ställer sig saken så: hans kostnadspris är nu 11/2 sh. förslitning, 171/2 sh. råvaror och hjälpämnen, 1 sh. arbetslön, tillsammans 20 sh. som förut. Då profitkvoten inte utan vidare ändras genom den nya maskinen, måste han erhålla 10% över kostnadspriset, vilket gör 2 sh.; produktionspriset är alltså oförändrat = 22 sh., men 1 sh. över värdet. För ett' samhälle, som producerar under kapitalistiska betingelser, har varan inte förbilligats, där är den nya maskinen ingen förbättring. Kapitalisten har alltså inget intresse av att införa den nya maskinen. Och då han genom att införa den helt enkelt skulle göra sitt hittillsvarande ännu inte utslitna maskineri värdelöst, förvandla det till gammalt skrot, alltså lida en positiv förlust, aktar han sig noga för denna ur hans egen synpunkt utopiska dumhet.
Lagen om arbetets stegrade produktivkraft gäller alltså inte obetingat för kapitalet. Om det i allmänhet sparas levande arbete, stiger denna produktivkraft inte för kapitalet utan bara om det i den betalda delen av det levande arbetet kan sparas mer än som tillsättes i förgånget arbete, som redan kort antyddes i bok I, kap. 13, sid. 335-342. Här råkar det kapitalistiska produktionssättet in i en ny motsägelse. Dess historiska uppgift är en hänsynslös, i geometrisk progression framdriven utveckling av det mänskliga arbetets produktivitet. Men det sviker denna uppgift, när det som här går i vägen för produktivitetens utveckling. Därmed bevisas bara ännu en gång att det får ålderskrämpor och mer och mer överlever sig själv.][37*]
I konkurrensen framträder det allt större minimum av kapital, som krävs för att framgångsrikt driva ett självständigt industriföretag när produktivkraften stiger, på följande sätt: så snart den nya kostsammare inrättningen för driften blivit allmänt införd, blir mindre kapital uteslutna från industrin för framtiden. Bara på de mekaniska uppfinningarnas begynnelsestadium i de olika produktionssfärerna kan mindre kapital fungera självständigt. Å andra sidan avkastar mycket stora företag med utomordentligt hög proportion konstant kapital, som järnvägar, inte genomsnittsprofitkvoten utan bar en del av den, bara en ränta. Annars skulle den allmänna profitkvoten sjunkit ännu mer. Men detta ger ett direkt verksamhetsfält för en stor kapitalsamling i form av aktier.
Tillväxt av kapital, alltså ackumulation av kapital, innebär en minskning av profitkvoten, endast om de ovan behandlade förändringarna med denna tillväxt ändrar proportionerna mellan kapitalets organiska beståndsdelar. Men, trots de ständiga, dagliga omvälvningarna i produktionssättet, fortsätter än den ena, än den andra, större eller mindre delen av totalkapitalet under vissa perioder att ackumulera på grundval av ett givet genomsnittsförhållande mellan dessa beståndsdelar, så att inte någon organisk förändring, alltså inte heller orsakerna till profitkvotens fall, är givna med denna tillväxt. Denna ständiga tillväxt av kapitalet, alltså även utvidgning av produktionen på grundval av gamla produktionsmetoder, som lugnt går vidare medan nya metoder samtidigt införas, är återigen en orsak till att profitkvoten inte avtar i samma grad som totalkapitalet i samhället växer.
Trots att det variabla kapitalet utlagt i arbetslön proportionsvis minskar, försiggår en ökning av det absoluta arbetarantalet men inte i alla produktionsgrenar och inte likformigt. Inom jordbruket kan minskningen av det levande arbetets andel vara absolut.
I varje fall är det ett behov för det kapitalistiska produktionssättet att arbetarantalet ökar absolut trots att det minskar relativt sett. Arbetskrafter blir överflödiga redan då det inte längre är nödvändigt att sysselsätta dem 12-15 timmar om dagen. Men en utveckling av produktivkrafterna, som minskade arbetarnas absoluta antal, d.v.s. i själva verket satte hela nationen i stånd att fullborda sin totalproduktion på kortare tid, skulle framkalla revolution, därför att den satte flertalet av befolkningen ur funktion. Här visar sig åter den kapitalistiska produktionens specifika begränsning, liksom att den ingalunda är en absolut form för produktivkrafternas utveckling och frambringande av rikedom utan i stället på en viss punkt råkar i kollision med denna. Partiellt framträder denna kollision i periodiska kriser, som orsakas av att än den ena, än den andra delen av arbetarbefolkningen blir överflödig i sina tidigare yrken. Arbetarnas överskottstid är den kapitalistiska produktionens specifika begränsning, ty den absoluta överskottstid som samhället vinner angår den inte. För den är produktivkrafternas utveckling viktig bara såvida den ökar arbetarklassens merarbetstid, inte om den minskar arbetstiden för den materiella produktionen över huvud. Den kapitalistiska produktionen rör sig sålunda i en motsägelse.
Vi har sett, att en växande ackumulation av kapital också innebär en växande koncentration. Så växer kapitalets makt. Mot den verkliga producenten står de samhälleliga produktionsbetingelserna, som har personifierats och blivit självständiga i kapitalisten. Alltmer visar sig kapitalet som en samhällelig makt, vars funktionär kapitalisten är. Denna samhälleliga makt står inte längre i någon som helst relation till det arbete som en enskild individ kan prestera. Den blir en alienerad, oberoende samhällsmakt, som likt ett ting står i motsättning till samhället och i denna egenskap är kapitalistens källa till makt. Det blir en allt mer skriande motsägelse mellan den allmänna samhälleliga makt, som kapitalet utvecklats till, och den enskilda kapitalistens privatmakt över de samhälleliga produktionsbetingelserna. Men utvecklingen leder också till upplösningen av detta förhållande genom att produktionsbetingelserna övergår till allmänna gemensamma produktionsbetingelser. Denna övergång är given genom produktivkrafternas utveckling under den kapitalistiska produktionen och genom det sätt på vilken denna utveckling fullbordas.
Ingen kapitalist använder frivilligt ett nytt produktionssätt om det minskar profitkvoten, även om det är mycket mer produktivt eller ökar mervärdekvoten. Men varje sådant nytt produktionssätt förbilligar varorna. Därför kan kapitalisten till en början sälja dem över deras produktionspris, kanske över deras värde. Han lägger beslag på den differens som uppstår mellan deras produktionskostnader och marknadspriset för de övriga, till högre produktionskostnader producerade varorna. Detta kan han göra, därför att genomsnittet av den samhälleliga arbetstid, som behövs för produktion av dessa varor, är större än den som behövs med det nya produktionssättet. Hans produktionsprocedur står över det samhälleliga genomsnittet. Men konkurrensen gör den allmän och därmed underkastad den allmänna lagen. Sedan börjar profitkvoten sjunka - kanske först i denna produktionssfär och sedan utjämnad med de andra - vilket alltså är helt och hållet oberoende av kapitalisternas vilja.
Till detta kan ytterligare anmärkas, att samma lag härskar även i de produktionssfärer, vilkas produkt varken direkt eller indirekt ingår i arbetarens konsumtion eller i produktionsbetingelserna för hans existensmedel. Även de produktionssfärer, i vilka billigare varor inte kan öka det relativa mervärdet, kan alltså förbilliga arbetskraften. (Naturligtvis kan förbilligande av det konstanta kapitalet i alla dessa grenar höja profitkvoten vid konstant exploatering av arbetet.) Så snart det nya produktionssättet börjar utbreda sig och det därmed faktiskt har bevisat, att dessa varor kan produceras billigare, måste de kapitalister som arbetar under de gamla produktionsbetingelserna sälja sin produkt under produktionspriset, eftersom värdet på denna vara har fallit, d.v.s. den arbetstid som krävs för produktionen står över den samhälleliga. Kort sagt - och detta framstår som en effekt av konkurrensen - de måste införa det nya produktionssättet, i vilket det variabla kapitalet har minskat i förhållande till det konstanta.
Alla omständigheter som medverkar till att användning av maskineri förbilligar de därmed producerade varornas pris kan alltid reduceras till att de minskar den kvantitet arbete, som en enskild vara absorberar, men också minskar den andel av maskineriets förslitning vars värde ingår i den enskilda varan. Ju långsammare förslitningen av maskineriet är ju fler varor kan den fördelas på, desto mer levande arbete ersätter det fram till den tidpunkt då maskineriet ska ersättas. I båda fallen ökar det fasta kapitalets kvantitet och värde i förhållande till det variabla.
"All other things being equal, the power of a nation to save from its profit varies with the rate of profits, is great when they are high, less, when low; but as the rate of profit declines, all other things do not remain equal ... A low rate of profit is ordinarily accompanied by a rapid rate of accumulation, relatively to the numbers of the people, as in England ... a high rate of profit by a slower rate of accumulation, relatively to the numbers of the people." <"Om alla andra omständigheter är lika, varierar en nations förmåga att spara av sin profit med profitkvoten; den är stor när profiten är hög, mindre när den är låg; men när profitkvoten faller förblir inte allt annat lika ... En låg profitkvot är vanligen åtföljd av en i förhållande till befolkningssiffran snabb ackumulationskvot som i England ... och en hög profitkvot av en i förhållande till folkmängden långsammare ackumulationskvot."> Exempel: Polen, Ryssland, Indien etc. (Richard Jones, "An Introductory Lecture on Pol. Econ.", London 1833, s. 50 o. f.)
Jones framhäver helt riktigt, att trots den fallande profitkvoten "inducement and faculties to accumulate" <"medlen och förmågan att ackumulera"> ökas. För det första på grund av den växande relativa överbefolkningen. För det andra emedan med den växande arbetsproduktiviteten växer mängden bruksvärden, som denna mängd av bytesvärden representerar, alltså kapitalets konkreta element. För det tredje emedan produktionsgrenarna blir allt fler. För det fjärde genom utvecklingen av kreditsystem, aktiebolag etc. som gör det allt lättare att förvandla pengar till kapital utan att man själv behöver bli industrikapitalist. För det femte tillväxt av behov och lust att berika sig. För det sjätte växande anläggningar av fast kapital i stor skala o.s.v.
Tre huvudfakta i den kapitalistiska produktionen:
1) Koncentrationen av produktionsmedlen i händerna på ett fåtal, så att produktionsmedlen inte längre framträder som de direkta arbetarnas egendom utan förvandlas till samhällelig produktionskapacitet. Även om den först är kapitalisternas privategendom. Kapitalisterna är det borgerliga samhällets förvaltare, men de lägger beslag på alla frukter av detta förvaltarskap.
2) Samhällelig organisation av själva arbetet: genom samverkan, arbetsdelning och utnyttjande av naturvetenskapen.
I båda dessa avseenden upphäver det kapitalistiska produktionssättet privategendom och privat arbete, även om det sker i motsatta former.
3) Tillkomsten av världsmarknaden.
Den i proportion till befolkningen oerhörda produktivkraft som utvecklas inom det kapitalistiska produktionssättet, och tillväxten, även om den inte sker i samma proportion, av kapitalvärdena (inte bara deras materiella substans) som växer mycket raskare än befolkningen, står i motsättning till denna bas, som oavbrutet blir allt smalare i relation till den växande rikedomen, men som all denna oerhörda produktivkraft arbetar för. Den står också i motsättning till de förhållanden under vilka detta svällande kapital ökar sitt värde. Därav kriserna.
[35*]. "Vi bör likaledes vänta att - hur profitkvoten på kapitalet än minskar till följd av kapitalackumulationen i jordbruk och höjningen av lönerna - ändå den samlade summan av profiterna skulle växa. Antag nu att vid upprepad ackumulation av 100.000 £ profitkvoten skulle falla från 20 till 19, till 18, till 17 procent, en ständigt fallande kvot; vi kunde vänta att den summa profit som varje efter varandra följande kapitalägare erhöll alltid skulle stiga, att den skulle bli större när kapitalet var 200.000 £, än när det var 100.000 £, och ännu större när det utgjorde 300.000 £ o.s.v., alltså trots minskande profitkvot växande med varje ökning av kapitalet. Denna progression stämmer emellertid bara för en viss period; så är 19 procent på 200.000 £ mer än 20 procent på 100.000 £; 18 procent på 300.000 £ är återigen mer än 19 procent på 200.000 £. Men, eftersom kapitalet har växt till en större summa och profiten har fallit, minskar den fortsatta ackumulationen profitens totalsumma. Alltså, förutsatt att ackumulationen blir 1.000.000 £ och profiten 7 procent, skulle profiten utgöra 70.000 £. Om nu till denna miljon adderades ytterligare 100.000 £ kapital och profiten sjönk till 6 procent, så skulle kapitalägarna få 66.000 £ eller 4.000 £ mindre, trots att kapitalets totalsumma hade stigit från 1.000.000 £ till 1.100.000 £." Ricardo Pol. Econ. chapt. VII. (Works, ed. MacCulloch, 1852, s. 68.) Här har i själva verket antagits, att kapitalet växer från 1.000.000 till 1.100.000, alltså med 142/7%. Hinc illae lacrimae [36].
[36*]. A.Smith har här rätt gentemot Ricardo, som säger: "De påstår, att utjämningen av profitkvoten kommer till stånd genom profitens allmänna stigande; och jag är av den meningen att profiterna i den gynnade handeln snabbt kommer att sjunka till den allmänna nivån." (Works, ed. MacCulloch, s. 73.)
[37*]. Det ovanstående har satts inom klammer, eftersom det i några delar går utöver det i original förefintliga manuskriptet, ehuru det har omarbetats ur en notis i detta originalmanuskript. - FE.