Källa: Marx Engels Werke bd XXV, s. 7-919; "Das
Kapital. Band III. Kritik der politischen Ökonomie".
Översättning: Ruth Bohman
Digitalisering: Jonas Holmgren
Korrektur: -
Köpmans- eller handelskapitalet sönderfaller i två former eller underavdelningar, varuhandelskapital och penninghandelskapital, som vi nu närmare ska karaktärisera så långt det är nödvändigt för analysen av kapitalets kärnstruktur. Detta är så mycket mer nödvändigt som i den moderna ekonomin t.o.m. dess bästa representanter direkt sammanblandar handelskapitalet med industrikapitalet och i själva verket alldeles förbiser dess karaktäristiska säregenheter.
Varukapitalets rörelser har analyserats i bok II. Betraktar man samhällets totalkapital befinner sig alltid en del som vara på marknaden för att övergå till pengar, ehuru sammansatt av ständigt nya element och av växlande storlek, och en annan del existerar som pengar på marknaden för att övergå till vara. Det är ständigt inbegripet i denna rörelse fram och tillbaka, denna formella metamorfos. I samma utsträckning som denna funktion av det i cirkulationsprocessen befintliga kapitalet överhuvud blir självständig, utskiljes som en speciell funktion av ett speciellt kapital och fastställes som en genom arbetsfördelningen åt en särskild sorts kapitalister anvisad funktion, blir varukapitalet varuhandelskapital eller kommersiellt kapital.
Vi har förklarat (i bok II, kap. 6, Cirkulationskostnaderna) hur långt transportindustri, lagring och fördelning av varorna genom distribution kan betraktas som produktionsprocesser, som fortsätter inom cirkulationsprocessen. Dessa intermezzon i varukapitalets cirkulation förväxlas ibland med köpmanna- och varuhandelskapitalets särskilda funktioner. Till en del är de förbundna med dess avgränsade specifika funktioner i praktiken, trots att köpmannakapitalets funktion med utvecklingen av arbetets samhälleliga delning också utvecklas i ren form, d.v.s. skilt från dessa praktiska funktioner och självständigt gentemot dem. För vårt syfte, där det gäller att definiera den specifika olikheten i fråga om denna särskilda form av kapital, måste vi alltså bortse från dessa funktioner. Såvida det kapital som bara fungerar i cirkulationsprocessen, speciellt varuhandelskapitalet, till en del förenar dessa funktioner med sina, framträder det inte i sin rena form. Sedan vi avlägsnat dessa funktioner har vi dess rena form.
Vi har sett, att kapitalets existens som varukapital och den metamorfos det genomlöper inom cirkulationssfären på marknaden som varukapital - en metamorfos som upplöses i köp och försäljning, förvandling av varukapital till penningkapital och penningkapital till varukapital - bildar en fas i industrikapitalets reproduktionsprocess, alltså i dess totala produktionsprocess. Men att det samtidigt i denna sin funktion som cirkulationskapital skiljer sig från sin funktion som produktivt kapital. Det är två olika och åtskilda existensformer för samma kapital. En del av det samhälleliga totalkapitalet befinner sig kontinuerligt i denna existensform som cirkulationskapital på marknaden inbegripen i denna process, oaktat för varje enskilt kapital dess tillvaro som varukapital och dess metamorfos som sådant bara bildar en ständigt passerad och ständigt återkommande genomgångspunkt, ett genomgångsstadium i den kontinuerliga produktionsprocessen. Elementen i det på marknaden befintliga varukapitalet växlar därför oavbrutet genom att de oavbrutet dragas undan från varumarknaden och lika oavbrutet kommer tillbaka som nya produkter av produktionsprocesssen.
Varukapitalet är ingenting annat än den förvandlade formen av en del av detta på marknaden och i omvandlingsprocessen befintliga och ständigt av cirkulationssfären omgivna cirkulationskapital. Av en del, därför att en del varuförsäljning och varuköp alltid försiggår direkt mellan industrikapitalisterna själva. I denna undersökning bortser vi helt från denna del, då den inte lämnar något bidrag till begreppsbestämningen, till insikten i köpmanskapitalets speciella natur, och å andra sidan för vårt syftemål redan har tillräckligt uttömmande behandlats i bok II.
En varuhandlare, som en kapitalist i allmänhet, uppträder på marknaden närmast som representant för en viss penningsumma. Den satsar han som kapitalist, d.v.s. han vill förvandla x (det ursprungliga värdet av summan) till x + Δx (summan plus profiten). Men det är självklart för honom, inte som kapitalist i allmänhet utan som varuhandlare, att hans kapital ursprungligen måste framträda på marknaden i formen av penningkapital, eftersom han inte producerar några varor utan bara handlar med dem, förmedlar deras rörelser, och för att handla med dem måste han först köpa dem, alltså vara i besittning av penningkapital.
Vi antar, att en varuhandlare äger 3.000 £ som han utnyttjar som handelskapital. Han köper med dessa 3.000 £ t.ex. 30.000 alnar linneväv av fabrikanten till 2 sh per aln. Han säljer dessa 30.000 alnar. Om den årliga genomsnittsprofitkvoten är 10% och han efter avdrag av alla omkostnader gör 10% årlig profit, så har han vid årets slut förvandlat de 3.000 £ till 3.300 £. Hur han gör denna profit är en fråga som vi behandlar först senare. Här ska vi enbart studera formen för kapitalets rörelse. Med sina 3.000 £ köper och säljer han hela tiden detta linne; upprepar ständigt denna operation att köpa för att sälja, G-W-G', kapitalets enkla form, sådan den är, då den är helt och hållet bunden till cirkulationsprocessen utan att avbrytas genom produktionsprocessen, som ligger utanför dess egen rörelse och funktion.
Vilken är nu detta varuhandelskapitals förhållande till varukapitalet som enbart en existensform för industrikapitalet? Vad linnefabrikanten beträffar har han med köpmannens pengar realiserat värdet av sitt linne, fullbordat den första fasen i sitt varukapitals metamorfos, dess förvandling till pengar, och kan nu vid i övrigt lika förhållanden återförvandla dessa till garn, kol, arbetslön etc. och till olika existensmedel för sin egen konsumtion. Han kan alltså, bortsett från sin utgift för reveny, fortsätta reproduktionsprocessen.
Men även om förvandlingen till pengar, försäljningen, har ägt rum för linneproducenten så har den inte kommit tillstånd för själva linneväven. Den befinner sig som förut på marknaden som varukapital och väntar på sin första metamorfos, den att bli försåld. Ingenting annat har hänt med denna linneväv än en förändring av ägarens person. Till sin bestämmelse, sin egen ställning i processen är det nu som förut varukapital, vara att sälja, fastän den nu befinner sig i köpmannens hand i stället för tidigare i producentens. Funktionen att sälja den, att förmedla den första fasen i metamorfosen, har tagits ifrån producenten av köpmannen och förvandlats till hans särskilda verksamhet, medan den tidigare var en funktion som återstod för producenten att förrätta, sedan han fullgjort funktionen att producera.
Antag, att det inte lyckas för köpmannen att sälja de 30.000 alnarna under den mellantid linneproducenten behöver för att åter föra ut 30.000 alnar till ett värde av 3.000 £ på marknaden. Köpmannen kan inte köpa dessa, eftersom han ännu har 30.000 osålda alnar på lager och dessa ännu inte har återförvandlats för hans räkning till penningkapital. Då inträder en stockning, ett avbrott i reproduktionen. Visserligen kan linneproducenten ha ett penningkapital i tillskott till sitt förfogande, som han kunde förvandla till produktivt kapital oberoende av försäljningen av de 30.000 alnarna och på så sätt fortsätta reproduktionsprocessen. Men denna förutsättning ändrar ingenting i saken. Såvida det gäller det kapital som satsats för de 30.000 alnarna är och förblir dess reproduktionsprocess avbruten. I själva verket visar det sig här helt konkret, att köpmannens operationer inte är något annat än sådana som överhuvud taget måste företagas för att förvandla producentens varukapital till pengar; de operationer som förmedlar varukapitalets funktioner i cirkulations- och reproduktionsprocessen. Om det i stället för en självständig köpman vore en funktionär åt producenten, som uteslutande sysslade med denna försäljning och dessutom med inköpen, skulle detta sammanhang inte under något moment vara fördolt.
Varuhandelskapitalet är alltså ingenting annat än producentens varukapital, som har att genomgå förvandlingsprocessen till pengar, att förrätta sin funktion som varukapital på marknaden. Skillnaden är bara, att denna funktion nu framstår som en operation uteslutande för en särskild art av kapitalister, varuhandlarna, i stället för som en detaljoperation för producenten, och har blivit självständiggjord som affär för en särskild sorts kapitalinvestering.
Detta visar sig för övrigt också i den specifika formen för varuhandelskapitalets cirkulation. Köpmännen köper varan och säljer den sedan; G-W-G'. I den enkla varucirkulationen eller t.o.m. i varucirkulationen sådan den framträder som industrikapitalets cirkulationsprocess, W'-G-W, förmedlas cirkulationen genom att varje stycke av penningen två gånger byter ägare. Linneproducenten säljer sin vara, förvandlar den till pengar; köparens pengar övergår till honom. Med dessa pengar köper han garn, kol, arbete etc. Han ger ut dem för att återförvandla värdet av linnet i varorna som bildar linnets produktionselement. Den vara han köper är inte samma vara, inte en vara av samma slag som den han säljer. Han har sålt produkter och köpt produktionsmedel. Men vid köpmannakapitalets rörelser förhåller det sig på ett annat sätt. Med de 3.000 £ köper linnehandlaren 30.000 alnar linne. Han säljer dessa 30.000 alnar linne för att dra ut penningkapitalet (3.000 £ jämte profit) ur cirkulationen. Här byter alltså inte samma stycke pengar utan samma vara plats två gånger. Den går ur säljarens hand i köparens, som blivit säljare, över till en annan köpares. Den blir såld två gånger och kan säljas ytterligare flera gånger av en rad mellankommande köpmän. Just genom denna upprepade försäljning, den dubbla platsväxlingen av samma vara, dras det penningbelopp som satsats när varan inköptes tillbaka till den förste köparen, återflödet förmedlas till honom. I det ena fallet leder W'-G-W till den dubbla platsväxlingen av samma pengar, försäljning av vara i en form och köp i en annan. I det andra fallet leder G-W-G' till den dubbla platsväxlingen av samma vara, d.v.s. att de satsade pengarna åter dras ut ur cirkulationen. Det visar sig, att varan inte är slutgiltigt såld, då den övergått ur producentens hand i köpmannens, just därför att den senare bara ytterligare fullföljer försäljningsoperationen - eller effektuerar varukapitalets funktion. Men därmed visar det sig också, att vad som för den produktive kapitalisten är W-G, en ren funktion av hans kapital i dess tillfälliga form av varukapital, för köpmannen är G-W-G', en särskild värdeförmering av det penningkapital han satsat. En fas i varumetamorfosen visar sig här, med avseende på köpmannen, som G-W-G', alltså som en utveckling av ett särskilt slags kapital.
Köpmannen säljer slutgiltigt varan, alltså linneväven, till konsumenten, antingen denne är en produktiv konsument (t.ex. en blekare) eller en enskild, som utnyttjar linneväven för privat bruk. Därigenom återvänder det satsade kapitalet (med profit) till köpmannen och han kan starta operationen på nytt. Hade pengarna bara fungerat som betalningsmedel vid köpet av linneväven, så att han behövt betala först sex veckor efter leveransen, och hade han sålt före denna tid, så kunde han betala linneproducenten utan att själv ha satsat något penningkapital. Men om han inte sålt linneväven, så måste han satsa de 3.0000 £ vid förfallotiden i stället för genast, då den levererades till honom, och om han på grund av fallande marknadspris måste sälja under inköpspriset, så måste han ersätta det som fattas ur sitt eget kapital.
Vad är det nu som ger varuhandelskapitalet karaktären av ett självständigt fungerande kapital, medan det för en producent som själv sköter försäljningen uppenbarligen framstår bara som en särskild form för hans kapital i en särskild fas av dess reproduktionsprocess under uppehållet i cirkulationssfären?
För det första: Det faktum, att varukapitalet slutgiltigt har förvandlats till pengar, att det fullbordar sin första metamorfos, d.v.s. sin funktion på marknaden i egenskap av varukapital i händerna på en förmedlare, som är skild från producenten, och att denna funktion av varukapitalet effektueras genom köpmannens operation, genom hans köp och försäljning, så att denna operation framstår som en egen, från de övriga funktionerna hos industrikapitalet skild och därför självständig affär. Det är en särskild form av arbetets samhälleliga delning, så att en del av den funktion som eljest utföres i en särskild fas av kapitalets reproduktionsprocess, i detta fall cirkulationen, framstår som en självständig funktion hos en från produktionen helt skild cirkulationsförmedlare. Men i och med detta framträder den inte ännu som funktion för ett självständigt kapital, som är skilt från de i sin reproduktionsprocess inbegripna industrikapitalet, lika litet som det framträder som ett sådant där varuhandeln bedrives bara genom handelsresande eller andra direkta agenter för industrikapitalisten. Det måste alltså tillkomma ytterligare ett andra moment.
För det andra: Detta kommer till genom att köpmannen i sin position som självständig cirkulationsförmedlare satsar penningkapital (eget eller lånat). Vad som för industrikapitalet, som befinner sig i sin reproduktionsprocess, framstår som W-G, en enkel förvandling av varukapital till penningkapital eller ren försäljning, framstår för köpmannen som G-W-G', som köp och försäljning av samma vara, och därmed som tillbakaflöde av penningkapitalet, vilket avlägsnar sig från honom vid köpet och vänder tillbaka genom försäljningen.
Det är alltid W-G, förvandling av varukapital till penningkapital, som för köpmannen framstår som G-W-G, såvida han satsar kapital när han köper varan från producenten; alltid den första fasen i varukapitalets metamorfos, fastän samma akt för en producent eller för det i sin reproduktionsprocess befintliga industrikapitalet måste framstå som G-W, penningens återförvandling till vara (produktionsmedel), eller som andra fas i metamorfosen. För linneproducenten var W-G den första metamorfosen, förvandling av varukapital till penningkapital. Denna akt framstår för köparen som G-W, förvandling av hans penningkapital till varukapital. Säljer han nu linneväven vidare för blekning, så representerar den för blekaren G-W, förvandling av penningkapital till produktivt kapital eller den andra metamorfosen av hans varukapital; för köpmannen åter W-G, försäljningen av den linneväv han köpt. Men i själva verket är först nu det varukapital som linnefabrikanten producerat slutgiltigt sålt, eller detta köpmannens G-W-G föreställer nu en förmedlande process för W-G mellan två producenter. Eller låt oss anta, att linnefabrikanten med en del av den försålda linnevävens värde köper garn av en garnhandlare. Då är detta för honom G-W. Men för köpmannen som säljer garnet är det W-G, återförsäljning av garnet; och i fråga om garnet själv som varukapital är det dess definitiva försäljning, varmed det från cirkulationssfären träder in i konsumtionssfären; W-G, den slutgiltiga avslutningen av dess första metamorfos. Om köpmannen alltså köper från industrikapitalisten eller säljer till honom, uttrycker hans G-W-G, köpmanskapitalets kretslopp, alltid endast det som, när det gäller själva varukapitalet som genomgångsform för industrikapitalet i reproduktion, är bara W-G, ett fullbordande av dess första metamorfos. Köpmanskapitalet G-W är för industrikapitalisten samtidigt W-G men inte för det varukapital som han producerat utan bara för varukapitalets övergång från industrikapitalisten till cirkulationsförmedlaren. Först köpmanskapitalets W-G är det slutgiltiga W-G för det fungerande varukapitalet. G-W-G är bara två W-G av samma varukapital, två successiva försäljningar av detsamma, som endast förmedlar dess sista och definitiva försäljning.
Varukapitalet antar alltså i varuhandelskapitalet formen av ett självständigt kapital, genom att köpmannen satsar penningkapital, som värdeförmerar sig som kapital och fungerar som kapital och uteslutande är sysselsatt med att förmedla varukapitalets metamorfos, dess funktion som varukapital, d.v.s. dess förvandling till pengar, och gör detta genom ständigt pågående köp och försäljning av varor. Detta är den enda operation det utför; denna verksamhet som förmedlar industrikapitalets cirkulationsprocess, är den enda funktionen för penningkapitalet varmed köpmannen opererar. Genom denna funktion förvandlar han sina pengar till penningkapital, formar sitt G till G-W-G', och genom samma process förvandlar han varukapitalet till varuhandelskapital.
Såvida och så länge varuhandelskapitalet existerar i form av varukapital är det tydligen - från synpunkten av det samhälleliga totalkapitalets reproduktionsprocess - ingenting annat än den del av industrikapitalet som ännu finns på marknaden och är inbegripen i sin omvandlingsprocess och som nu existerar och fungerar som varukapital. Det är alltså bara det av köpmannen satsade penningkapitalet som är bestämt att uteslutande användas till köp och försäljning och därför alltid har varukapitalets och penningkapitalets form, aldrig det produktiva kapitalets och alltid förblir instängt i kapitalets cirkulationssfär - det är bara detta penningkapital som nu ska behandlas, när det gäller kapitalets totala reproduktionsprocess.
Så snart producenten, linnefabrikanten, sålt sina 30.000 alnar till köpmannen för 3.000 £, köper han med dessa pengar produktionsmedel som han behöver, och hans kapital ingår åter i produktionsprocessen. Hans produktionsprocess pågår kontinuerligt och för honom har förvandlingen av hans vara till pengar försiggått. Men för själva linneväven har förvandlingen, som vi sett, ännu inte ägt rum. Den är inte slutgiltigt återförvandlad till pengar, har ännu inte som bruksvärde ingått varken i den produktiva eller individuella konsumtionen. Nu representerar linneköpmannen samma varukapital på marknaden som ursprungligen representerades av linneproducenten. För denne är omvandlingsprocessen avkortad men fortsätter i köpmannens hand.
Om linneproducenten måste vänta tills hans linneväv verkligen upphört att vara en vara, till dess den övergått till den siste köparen, den produktive eller individuelle konsumenten, så skulle hans reproduktionsprocess avbrytas. Eller för att inte avbryta den hade han blivit tvungen att inskränka sina operationer, förvandla en mindre del av linneväven till garn, kol, arbete etc., kort sagt till element av det produktiva kapitalet, och behålla en större del som penningreserv för att, medan en del av hans kapital fanns på marknaden som vara, en annan del kunde fortsätta produktionsprocessen, så att då den senare delen uppträder på marknaden som vara, den förra flyter tillbaka i penningform. Denna delning av hans kapital avlägsnas inte genom köpmannens mellankomst. Men utan denna måste den del av cirkulationskapitalet som finns i form av penningreserv alltid vara större i förhållande till den som produktivt kapital sysselsatta delen och reproduktionens skala i motsvarande grad begränsas. Nu kan producenten i stället ständigt använda en större del av sitt kapital i den egentliga produktionsprocessen, och en mindre som penningreserv.
Men i stället finns nu en annan del av det samhälleliga kapitalet i form av köpmanskapital kontinuerligt inom cirkulationssfären. Den användes alltid enbart för att köpa och sälja varor. Det tycks då bara röra sig om ett utbyte av personer som har hand om detta kapital.
Om köpmannen själv använde dessa 3.000 £ produktivt i stället för att köpa linneväven, så hade samhällets produktiva kapital utökats. Visserligen måste då linneproducenten hålla kvar en större del av sitt kapital som penningreserv och detsamma skulle gälla för den nu till industrikapitalist förvandlade köpmannen. Å andra sidan sparar producenten tid vid försäljandet om köpmannen förblir köpman. Den tiden kan han använda till att övervaka produktionsprocessen, medan köpmannen måste använda hela sin tid för försäljning.
Om köpmanskapitalet inte överskrider sina nödvändiga proportioner kan det antagas:
1) Att, till följd av arbetsdelningen det kapital som uteslutande är sysselsatt med köp och försäljning (och till detta hör utom pengar för inköp av varor, pengar för arbeten som är nödvändigt för bedrivande av köpenskap, köpmannens konstanta kapital, lagerbyggnader, transporter etc.) är mindre än det vore om industrikapitalisten själv måste bedriva hela den köpmannamässiga delen av sin verksamhet.
2) Att, om köpmannen använder all sin tid för dessa affärer, inte bara för producenten hans vara tidigare förvandlas till pengar, utan själva varukapitalet snabbare genomgår sin metamorfos än det skulle göra i producentens hand.
3) Att, om det totala köpmanskapitalet betraktas i sitt förhållande till industrikapitalet, ett omslag av köpmanskapitalet kan representera inte bara flera kapitals omslag i en produktionssfär utan omslagen av ett antal kapital i olika produktionssfärer. Det förstnämnda gäller, om t.ex. linnehandlaren, sedan han med sina 3.000 £ köpt linneproducentens produkt och åter sålt den, köper produkten från en eller flera andra linneproducenter och säljer på nytt, innan den förste producenten för ut en ny omgång varor på marknaden. Han förmedlar sålunda omslagen av olika kapital i samma produktionssfär. Det senare gäller, om köpmannen t.ex. efter försäljningen av linne nu köper siden, alltså förmedlar omslaget av ett kapital i en annan produktionssfär.
Allmänt kan anmärkas: industrikapitalets omslag begränsas inte bara genom omloppstiden utan också genom produktionstiden. Om köpmanskapitalet handlar enbart med en bestämd varusort begränsas dess omslag inte genom omslaget av ett enda industrikapital utan genom alla industrikapitals omslag i samma produktionsgren. Sedan köpmannen köpt och försålt den enes linneväv, kan han köpa och sälja den andres innan den förste åter kan föra ut en produktion varor på marknaden. Samma köpmanskapital kan alltså efter varandra förmedla de olika omslagen av de i en produktionsgren anlagda kapitalen. Dess omslag är då inte identiskt med omslagen för ett enskilt industrikapital och kan därför ersätta inte bara den penningreserv, som den enskilde industrikapitalisten måste ha i beredskap. Köpmanskapitalets omslag i en produktionssfär är naturligtvis begränsat genom totalproduktionen i denna sfär. Men, såvida denna omslagstid är given genom produktionstiden, begränsas det inte genom produktionens gränser eller omslagstiden för det enskilda kapitalet i samma sfär. Antag att A levererar en vara som det tar 3 månader att producera. Sedan köpmannen köpt och sålt den, exempelvis på en månad, kan han köpa samma produkt från en annan producent och sälja den. Eller sedan han t.ex. sålt spannmål för en arrendator, kan han med samma pengar köpa och sälja en annans o.s.v. Omslaget av hans kapital är begränsat av den mängd spannmål som han efter vartannat kan köpa och sälja på en given tid, t.ex. ett år, medan omslaget av arrendekapitalet bortsett från omloppstiden är begränsat genom produktionstiden som varar ett år.
Men omslaget av samma köpmanskapital kan lika väl förmedla omslagen av kapital i olika produktionsgrenar.
Såvida samma köpmanskapital i olika omslag tjänar till att successivt förvandla olika varuslag till pengar, alltså köper och säljer den ena efter den andra, fyller det som penningkapital samma funktion i förhållande till varukapitalet som penningen i allmänhet, genom antalet omlopp under en given period, fyller i förhållande till varorna.
Ett omslag av köpmanskapitalet är inte identiskt med ett omslag eller en enda reproduktion av ett lika stort industrikapital; det är snarare lika med summan av omslag av ett antal sådana kapital antingen i samma eller i olika produktionssfärer. Ju raskare köpmanskapitalet slår om, desto mindre är den del av det totala penningkapitalet som figurerar som köpmanskapital, och ju långsammare det slår om desto större är denna del. Ju mer outvecklad produktionen desto större är summan köpmanskapital i förhållande till summan av de varor som överhuvud taget ingår i cirkulationen; desto mindre är det emellertid absolut taget eller jämfört med mera utvecklade förhållanden. Vid motsatt förhållande tvärtom. I sådana outvecklade tillstånd befinner sig därför största delen av det egentliga penningkapitalet i händerna på köpmännen, som alltså gentemot de andra kapitalisterna representerar penningrikedomen.
Den hastighet med vilken det av köpmannen satsade kapitalet cirkulerar beror på: 1) den hastighet med vilken produktionsprocessen förnyas och de olika produktionsprocesserna griper in i varandra; 2) konsumtionens hastighet.
För att fullborda hela det här ovan beskrivna omslaget behöver inte köpmanskapitalet först köpa varor för hela sitt värde och sedan sälja dem, utan köpmannen kan genomföra rörelserna samtidigt. Hans kapital delar sig då i två delar. Den ena delen består av varukapital och den andra av penningkapital. Han köper på ena hållet och förvandlar därmed sina pengar till vara. På andra hållet säljer han och förvandlar därmed en annan del av varukapitalet till pengar. På den ena sidan strömmar hans kapital tillbaka till honom som penningkapital och på den andra flyter varukapitalet in. Ju större del som existerar i den ena formen, desto mindre den som existerar i den andra. Detta växlar och utjämnas därigenom. Förbindes penningens användning som cirkulationsmedel också med dess användning som betalningsmedel och den åtföljande tillväxten av kreditsystemet, så minskas ännu mer köpmanskapitalets penningkapital i förhållande till storleken av de transaktioner, som det kan användas till. Köper jag för 1.000 £ vin på tre månader och säljer det kontant före de tre månadernas utgång, så behöver jag inte satsa ett öre för denna transaktion. I detta fall är det också solklart, att penningkapitalet som här figurerar som köpmanskapital inte är något annat än industrikapitalet själv i dess form som penningkapital, dess återflöde till sig själv i form av pengar. (Att producenten, som sålt för 1.000 £ vara på tre månader, kan diskontera växeln, d.v.s. skuldsedeln hos bankiren, ändrar ingenting i sak och har inget att skaffa med varuhandlarens kapital.) Föll varans marknadspris under mellantiden med kanske 1/10, så erhöll köpmannen inte någon profit och fick dessutom bara 2.700 tillbaka i stället för 3.000. Han måste lägga till 300 £ för att betala. Dessa 300 £ fungerade då som reserv för att utjämna prisskillnaden. Men detsamma gäller för producenten. Hade han själv sålt till fallande priser, så hade han på samma sätt förlorat 300 £ och inte på nytt kunnat sätta igång produktionen i samma skala utan reservkapital.
Linneköpmannen köper för 3.000 £ linneväv av fabrikanten; av dessa 3.000 £ betalar denne t.ex. 2.000 för att köpa garn. Han köper detta garn av garnhandlaren. Pengarna, som fabrikanten betalar till garnhandlaren, är inte linneköpmannens pengar, ty denne har redan fått vara till denna summas belopp. Det är fabrikantens eget kapitals penningform. I garnhandlarens hand representerar nu dessa 2.000 £ tillbakaflutet penningkapital. Men i vilken utsträckning kan det som sådant kapital skiljas från dessa 2.000 £ som representerar linnets avlagda penningform och garnets antagna penningform? Om garnhandlaren köpt på kredit och sålt kontant före förfallotiden för hans betalningsfrist, så finns i dessa 2.000 £ inte ett öre köpmanskapital åtskilt från den penningform, som industrikapitalet själv antar i sin kretsloppsprocess. Varuhandelskapitalet är, såvida det alltså inte enbart är en form av industrikapital som köpmannen handhar som varukapital eller penningkapital, ingenting annat än den del av penningkapitalet som tillhör köpmannen själv och cirkulerar i köp och försäljning av varor. I en reducerad skala representerar denna del det kapital som satsas till produktion och alltid måste finnas till hands i industrin som penningreserv, köpmedel, och ständigt måste cirkulera som dess penningkapital. Denna del befinner sig nu, i reducerad skala, i köpmannakapitalistens hand och fullgör sin funktion som sådan i cirkulationsprocessen. Det är den del av totalkapitalet, som bortsett från revenyutgifterna ständigt måste cirkulera på marknaden som köpmedel för att reproduktionsprocessen ska kunna pågå oavbrutet. Ju snabbare reproduktionsprocessen är och ju mer utvecklad penningens funktion som betalningsmedel, d.v.s. kreditsystemets funktion är, desto mindre är denna del i förhållande till totalkapitalet.[38*]
Köpmanskapitalet är ingenting annat än det inom cirkulationsprocessen, fungerande kapitalet. Cirkulationsprocessen är en fas i den totala reproduktionsprocessen. Men i cirkulationsprocessen produceras inget värde, alltså inte heller något mervärde. Där försiggår i själva verket ingenting annat än varornas metamorfos, vilken som sådan inte har något att göra med värdeskapande eller värdeförändring. Om ett mervärde realiseras vid den producerade varans försäljning, så sker detta därför att det redan existerar i varan. I den andra akten, penningkapitalets återbyte mot vara (produktionselement), blir därför inte heller något mervärde realiserat av köparen. Här inledes bara mervärdets produktion genom utbyte av pengar mot produktionsmedel och arbetskraft. Denna andra akt är tvärtom, såvida dessa metamorfoser kostar cirkulationstid - en tid inom vilken kapitalet överhuvud taget inte producerar, alltså inte heller något mervärde - en begränsning av värdeskapandet, och mervärdet kommer att som profitkvot uttrycka sig i omvänt förhållande till cirkulationstidens längd. Köpmanskapitalet skapar därför varken värde eller mervärde, d.v.s. inte direkt. I den mån det bidrar till att cirkulationstiden avkortas, kan det indirekt hjälpa till att öka det av industrikapitalisten producerade mervärdet. Såvida det bidrar till att utvidga marknaden och förmedla arbetsdelningen mellan kapitalen, alltså sätter kapitalen i stånd att arbeta i större skala, befordrar dess funktion industrikapitalets produktivitet och ackumulation. Såvida det förkortar omloppstiden, höjer det mervärdets förhållande till det investerade kapitalet, alltså profitkvoten. Såvida det håller en mindre del av kapitalet bundet som penningkapital i cirkulationssfären, ökar det den direkt i produktionen använda delen av kapitalet.
Vi har sett i bok II, att kapitalets funktioner i cirkulationssfären - de operationer som industrikapitalisten måste företa, för det första för att realisera sina varors värde och för det andra för att förvandla detta värde till varans produktionselement, operationerna att förmedla metamorfoserna av varukapitalet, W'-G-W, alltså akterna försäljning och köp - varken frambringar värde eller mervärde. Tvärtom visade det sig, att den tid som krävdes för detta skapar gränser för värde- och mervärdeproduktionen objektivt med avseende på varorna och subjektivt med avseende på kapitalisterna. Vad som gäller för varukapitalets metamorfos i och för sig ändras naturligtvis inte genom att en del av varukapitalet tar gestalt av varuhandelskapital, eller att de operationer som förmedlar varukapitalets metamorfos framträder som en särskild affärssysselsättning för en speciell grupp av kapitalister eller som enda funktion för en del av penningkapitalet. Om försäljning och köp av varor (och däri upplöses varukapitalets metamorfos W'-G-W) när de sker genom industrikapitalisterna, inte är några operationer som skapar värde eller mervärde, så kan de inte heller göra detta genom att förrättas av andra personer. Och om den del av samhällets totalkapital, som ständigt måste vara disponibel som penningkapital för att reproduktionsprocessen inte ska avbrytas genom cirkulationsprocessen utan hållas kontinuerlig - om detta penningkapital varken skapar värde eller mervärde, så kan dessa egenskaper inte förvärvas genom att en annan grupp kapitalister i stället för industrikapitalisten oavbrutet satsar det i cirkulationen för samma funktion. I vad mån köpmanskapitalet indirekt kan vara produktivt har redan antytts och kommer senare att ytterligare behandlas. Om man tar bort alla olikartade funktioner som lagring, transport, distribution, detaljhandelsförsäljning, som hänger ihop med varuhandelskapitalet, och inskränker sig till dess renodlade funktion att köpa för att sälja, så skapar det varken värde eller mervärde utan förmedlar endast dess realisering och därmed också det verkliga varuutbytet från hand till hand, den samhälleliga ämnesomsättningen. Men, då industrikapitalets cirkulationsfast lika mycket som produktionsfasen är en del av produktionsprocessen, måste det kapital som fungerar självständigt i cirkulationsprocessen avkasta den årliga genomsnittsprofiten likaväl som det i olika grenar av produktionen fungerande kapitalet. Om köpmanskapitalet avkastade en procentuellt högre genomsnittsprofit än industrikapitalet, så skulle en del av detta förvandlas till köpmanskapital. Om det avkastade lägre genomsnittsprofit så blev processen den motsatta. En del av köpmanskapitalet skulle förvandlas till industriellt. Inget annat slags kapital kan ändra sin bestämmelse, sin funktion, så lätt som köpmanskapitalet.
Då köpmanskapitalet inte själv frambringar något mervärde, så är det klart att det mervärde som tillfaller det i form av genomsnittsprofit bildar en del av det mervärde som utvinnes av det totala produktiva kapitalet. Men frågan är nu denna: hur drar köpmanskapitalet till sig denna del av mervärdet eller profiten?
Endast skenbart är den merkantila profiten ett tillägg, en nominell höjning av varornas pris över deras värde.
Givetvis kan köpmannen bara få sin profit genom priset på de varor han säljer. Denna profit måste helt enkelt vara lika med differensen mellan hans inköpspris och hans försäljningspris, lika med det senares överskott över det förra.
Det är möjligt att tillskottskostnader (cirkulationskostnader) efter köpet av varan och före dess försäljning ingår i försäljningssumman, men det är inte alltid fallet. Om sådan kostnader ingår, så är naturligtvis inte hela försäljningsprisets överskott över inköpspriset profit. För att förenkla undersökningen förutsätter vi nu närmast att inga sådana kostnader ingår.
Ifråga om industrikapitalisten är skillnaden mellan försäljningspris och inköpspris på hans varor lika med skillnaden mellan deras produktionspris och deras kostnadspris eller, om vi betraktar samhällets totalkapital, lika med skillnaden mellan varornas värde och kapitalisternas kostnadspris för dessa varor. Detta upplöser sig i skillnaden mellan den totala kvantiteten i dem försakligat arbete och den del av denna kvantitet som är försakligat betalt arbete. Innan de varor som industrikapitalisten köper kan återvända till marknaden som säljbara varor, genomgår de produktionsprocessen. Först i denna produceras den beståndsdel av deras pris som senare kan realiseras som profit. Men med varuhandlaren förhåller det sig annorlunda. Varorna finns i hans hand bara så länge de befinner sig i sin cirkulationsprocess. Han fortsätter bara deras försäljning, realiseringen av deras pris, som har påbörjats av den produktive kapitalisten, och låter dem därför inte genomgå någon mellanprocess i vilken de på nytt kunde suga upp mervärde. Medan industrikapitalisten bara realiserar det hittills producerade mervärdet eller profiten i cirkulationen, ska köpmannen inte bara realisera sin profit utan först göra den i och genom cirkulationen. Detta syns vara möjligt bara genom att han säljer varorna över deras produktionspriser, gör ett nominellt tillägg till deras priser. Så att dessa varor som industrikapitalisten sålt till produktionspriser eller, om vi betraktar det totala varukapitalet, varor som sålts till sina värden nu säljas över värdet och köpmannen inkasserar detta överskott av nominalvärde över realvärde, kort sagt säljer varorna för mer än de är värda.
Denna form av tillägg är mycket enkel att förstå. En aln linneväv kostar t.ex. 2 sh. Ska jag göra 10% på återförsäljningen, så måste jag lägga på en tiondel av priset, alltså sälja en aln för 2 sh. 22/5 d. Differensen mellan dess verkliga produktionspris och dess försäljningspris är då = 22/5 d. och detta gör på 2 sh. en profit av 10%. I själva verket säljer jag då en aln för ett pris, som egentligen är priset för 11/10 aln. Eller vilket kommer på ett ut: jag kunde sälja 10/n alnar för 2 sh. och behålla 1/11 aln. I själva verket kan jag med 22/5 d. köpa tillbaka 1/11 aln, priset för alnen räknat till 2 sh. 22/5 d. Detta vore alltså bara en omväg för att få del i mervärdet och merprodukten genom nominell prisförhöjning av varorna.
Detta är ett realiserande av den merkantila profiten genom pristillägg på varorna, sådan som denna företeelse framträder vid första påseende. Och i själva verket har hela föreställningen om profitens härkomst ur en nominell prishöjning eller försäljning av varorna över deras värde framgått ur observationer av det merkantila kapitalet.
Närmare betraktat visar det sig dock snart, att detta bara är ett sken. Och att, om man förutsätter att det kapitalistiska produktionssättet är rådande, den kommersiella profiten inte realiseras på detta sätt. (Det handlar här alltid om genomsnittet, inte om enskilda fall.) Varför förutsätter vi, att varuhandlaren kan realisera en profit om säg 10% på sina varor bara genom att sälja dem 10% över deras produktionspriser? För att vi har antagit att producenten av dessa varor, industrikapitalisten (vilken som personifikation av industrikapitalet gentemot yttervärlden alltid figurerar som "producenten") har sålt dem åt köpmannen till deras produktionspris. Om de inköpspris för varorna som varuhandlaren betalat är lika med deras produktionspriser, i sista instans lika med deras värden, så att alltså varornas produktionspris, i sista instans värdet, representerar köpmannens kostnadspris, så måste i själva verket överskottet av hans försäljningspris över hans inköpspris - och denna differens är den enda källan till hans profit - vara ett överskott av deras merkantila pris över deras produktionspris och köpmannen i sista instans sälja alla varor över deras värde. Men varför antogs det att industrikapitalisten säjer varorna till köpmannen för deras produktionspris? Eller snarare, vad förutsattes med detta antagande? Att det merkantila kapitalet inte ingår i bildandet av den allmänna profitkvoten (här behandlas det merkantila kapitalet endast som varuhandelskapital). Vi utgick naturligtvis från denna förutsättning vid behandlingen av den allmänna profitkvoten, för det första emedan det merkantila kapitalet som sådant då ännu inte existerade för oss, och för det andra emedan genomsnittsprofiten och därmed även den allmänna profitkvoten först måste utvecklas som utjämning av de profiter eller mervärden som verkligen produceras av industrikapitalet i de olika produktionssfärerna. Ifråga om köpmanskapitalet har vi däremot att göra med ett kapital, som delar profiten utan att delta i dess produktion. Nu är det alltså nödvändigt att komplettera den tidigare framställningen.
Antag, att det under året investerade industriella totalkapitalet är = 720 c + 180 v = 900 (t.ex. milj. pund) och m' = 100%. Produkten alltså = 720 c + 180 v + 180 m. Kallar vi då denna produkt eller det producerade varukapitalet W, så är dess värde eller produktionspris (då dessa sammanfalla för varornas totalitet) = 1.080 och profitens kvot för det totala kapitalet på 900 = 20%. Dessa 20% är enligt vår tidigare analys genomsnittsprofitkvoten, då mervärdet här inte är beräknat på det ena eller andra kapitalet av speciell sammansättning utan på det totala industrikapitalet med dess genomsnittssammansättning. Alltså W = 1.080 och profitkvoten = 20%. Låt oss nu emellertid anta, att utom dessa 900 £ industrikapital ytterligare 100 £ köpmanskapital tillkommer, vilket i förhållande till sin storlek har samma andel i profiten som det förra. Enligt förutsättningen är det en tiondel av totalkapitalet om 1.000. Det är alltså med 1/10 delaktigt i totalmervärdet på 180 och erhåller så en profit till kvoten 18%. I verkligheten är alltså den profit som ska fördelas mellan de andra 9/10 av totalkapitalet, alltså bara = 162, eller på kapitalet om 900 likaledes = 18%. Det pris till vilket W alltså säljes av ägarna till industrikapitalet om 900 till varuhandlarna är = 720 c + 180 v + 162 m = 1.062. Lägger alltså köpmannen genomsnittsprofiten om 18% på sitt kapital om 100, så säljer han varorna för 1.062 + 18 = 1.080, d.v.s. till deras produktionspris eller om det totala varukapitalet betraktas, till deras värde, fastän han gör sin profit enbart i och genom cirkulationen och endast genom försäljningsprisets överskott över inköpspriset, inte desto mindre säljes hans varor inte över deras värde, d.v.s. över sitt produktionspris, just därför att han har köpt dem under deras värde eller under deras produktionspris av industrikapitalisten.
Köpmanskapitalet ingår alltså bestämmande i bildandet av den allmänna profitkvoten i förhållande till den del som det bildar av totalkapitalet. Om alltså i det angivna fallet säges: genomsnittsprofitkvoten är = 18%, så skulle den vara = 20%, om inte 1/10 av totalkapitalet var köpmanskapital och därigenom den allmänna profitkvoten satts ned med 1/10. Detta leder till en närmare och mera modifierad bestämning av produktionspriset. Som förut förstås med produktionspris varans pris = dess kostnader (värdet av det däri innehållna konstanta + det variabla kapitalet) + genomsnittsprofiten. Men denna genomsnittsprofit är nu annorlunda bestämd. Den är bestämd genom den totalprofit, som det totala produktiva kapitalet utvinner, men inte beräknad på detta produktiva totalkapital som ovan, så att om detta är = 900 och profiten = 180, genomsnittsprofiten = 180/900 = 20%, utan beräknad på det totala produktiva kapitalet + handelskapitalet, så att om 900 är produktivt och 100 handelskapital genomsnittsprofiten = 180/1000 = 18%. Produktionspriset är alltså = k (kostnaderna) + 18 i stället för = k + 20. Den andel av totalprofiten som tillfaller handelskapitalet är redan inräknad i genomsnittsprofitkvoten. Det verkliga värdet eller produktionspriset för det totala varukapitalet är därför = k + p + h (där h är den kommersiella profiten). Produktionspriset eller det pris, till vilket industrikapitalisten som sådan säljer är alltså mindre än varans verkliga produktionspris. Eller om vi betraktar varans totalitet, så är de priser till vilka den säljes av industrikapitalistklassen mindre än dess värde. Så i ovanstående fall: 900 (kostnader) + 18% på 900 eller 900 + 162 = 1.062. När köpmannen säljer varan som kostat honom 100 för 118 kr., lägger han visserligen på 18%, men då varan som han köpt för 100 är värde 118, säljer kan därför inte över värdet. Vi kommer att behålla termen produktionspris i dess ovan utvecklade mera preciserade betydelse. Det är då klart, att industrikapitalistens profit är lika med överskottet av varans produktionspris över dess kostnadspris och att till skillnad från denna industriprofit den kommersiella profiten är lika med försäljningsprisets överskott över varans produktionspris, som är dess inköpspris för köpmannen. Men att varans verkliga pris är = dess produktionspris + den merkantila (kommersiella) profiten. Liksom industrikapitalet bara realiserar profit som finns såsom mervärde i varans värde, så gör också handelskapitalet detta, eftersom hela mervärdet eller profiten ännu inte har realiserats i det av industrikapitalet begärda priset för varan.[39*] Köpmannens försäljningspris är alltså större än inköpspriset därför att detta är lägre än totalvärdet, inte därför att försäljningspriset är högre.
Köpmanskapitalet ingår alltså i mervärdets utjämning till genomsnittsprofit, ehuru inte i produktionen av detta mervärde. Därför innehåller den allmänna profiten redan det avdrag från mervärdet som tillkommer köpmanskapitalet, alltså ett avdrag från industrikapitalets profit.
Av detta följer:
1) Ju större köpmanskapitalet är i förhållande till industrikapitalet, desto mindre är den industriella profitens kvot och omvänt.
2) Det visade sig i förra avdelningen, att profitkvoten alltid uttrycker en mindre kvot än den verkliga mervärdekvoten, d.v.s. alltid uttrycker arbetets exploateringsgrad för låg. T.ex. i ovanstående fall 720 c + 180 v + 180 m, en mervärdekvot på 100% som en profitkvot på bara 20%. Detta förhållande avviker ännu mer, då nu genomsnittskvoten förefaller ännu mindre, när den andel som tillfaller köpmanskapitalet inräknas, här som 18% i stället för 20%. Genomsnittskvoten av profiten för den direkt exploaterande kapitalisten uttrycker alltså profitkvoten mindre än den verkligen är.
Förutsättes alla andra omständigheter lika, kommer köpmanskapitalets relativa omfång (varvid emellertid småhandlarens mellanform bildar ett undantag) att stå i omvänt förhållande till hastigheten i dess omslag, alltså i omvänt förhållande till reproduktionsprocessens kapacitet överhuvud taget. I den vetenskapliga analysen framträder den allmänna profitkvotens bildande som något från industrikapitalen och deras konkurrens utgående, som först senare justeras, kompletteras och modifieras genom köpmanskapitalets mellankomst. Historiskt förhåller det sig alldeles tvärtom. Det är det kommersiella kapitalet som först bestämmer varornas priser mer eller mindre genom deras värden, och det är inom cirkulationssfären, som förmedlar reproduktionsprocessen, en allmän profitkvot först utbildas. Den kommersiella profiten bestämmer ursprungligen den industriella profiten. Först då det kapitalistiska produktionssättet trängt igenom och producenten själv blivit köpman, reduceras den merkantila profiten till den andel av totalmervärdet, som tillkommer handelskapitalet såsom en likvärdig del av det i den samhälleliga reproduktionsprocessen sysselsatta totalkapitalet.
I den kompletterande utjämning av profiterna som sker genom köpmanskapitalets mellankomst visar det sig, att varans värde inte innehåller något tillskottselement för det penningkapital som köpmannen satsat. Att det tillägg till priset, varigenom köpmannen gör sin profit, är lika med den värdedel av varan, som det produktiva kapitalet inte inräknat i varans produktionspris utan lämnat bort. Med detta penningkapital förhåller det sig nämligen som med industrikapitalistens fasta kapital, såvida det inte är förbrukat och dess värde därför inte utgör ett element i varans värde. I sitt inköpspris ersätter det nämligen varukapitalets produktionspris = G i pengar. Dess försäljningspris är, som tidigare påvisats, = G - ΔG. Detta ΔG uttrycker det genom den allmänna profitkvoten bestämda tillskottet i varupriset. Då varan säljes, flyter utom ΔG också det ursprungliga penningkapital som köpmannen satsat för inköp av varor tillbaka till honom. Här framträder det åter, att hans penningkapital inte är något annat än industrikapitalistens varukapital förvandlat till penningkapital. Denna förvandling kan lika litet beröra penningkapitalets värdestorlek som om varukapitalet hade sålts direkt till den siste konsumenten i stället för till köpmannen. faktiskt föregripes bara betalningen genom köpmannen. Dock är detta riktigt bara om det som hittills antages, att köpmannen inte har några omkostnader eller att han förutom penningkapitalet, som han måste satsa för att köpa varan från producenten, inte har något annat cirkulerande eller fast kapital att investera i varumetamorfosen, köpandet och säljandets process. Detta är dock inte fallet, som vi sett i analysen av cirkulationskostnaderna (bok II, kap. 6). Och dessa cirkulationskostnader framträder dels som kostnader, som köpmannen hämtar tillbaka från andra som medverkar i cirkulationsprocessen, dels som kostnader vilka framgår direkt ur hans specifika typ av affärer.
Av vilka slag dessa cirkulationskostnader än må vara, antingen de framgår ur affärernas typ, alltså hör till köpmannens specifika cirkulationskostnader eller representerar poster som härrör sig till produktionsprocesser som tillkommer inom cirkulationsprocessen, som spedition, transport, lagring etc., förutsätter de att köpmannen utom det i varuköp investerade penningkapitalet alltid har ett tillskottskapital, som satsas till inköp och betalning för dessa cirkulationsmedel. Består detta kostnadselement av cirkulerande kapital ingår det helt som tillskottselement i varornas försäljningspris, och om det består av fast kapital ingår det i mån av förslitning; men som ett element vilket bildar ett enbart nominellt värde, och detta t.o.m. om det inte bildar något verkligt värdetilläggs till varan, som de cirkulationskostnader som hänför sig till själva handeln. Men antingen det är cirkulerande eller fast kapital ingår hela detta tillskottskapital i bildandet av den allmänna profitkvoten.
Cirkulationskostnaderna för själva handeln (alltså med uteslutande av kostnaderna för spedition, lagring, transport etc.) upplöser sig i kostnader som är nödvändiga för att realisera varans värde; förmedla dess utbyte genom att förvandla den antingen från vara till pengar eller från pengar till vara. Därvid bortses helt och hållet från eventuella produktionsprocesser som fortgår under cirkulationsakten. Handeln kan existera helt oberoende i förhållande till dessa. I själva verket kan den verkliga transportindustrin och speditionen vara och är från handeln helt skilda industrigrenar. De varor, som ska köpas och säljas, kan också lagras i lagerlokaler och andra liknande utrymmen, och de kostnader som detta ger upphov till för köpmannen räknas på tredje person, i den mån han ska förskottera dem. Allt detta förekommer i den egentliga grosshandeln, där köpmanskapitalet framträder renast och minst beblandat med andra funktioner. Åkare, järnvägsdirektörer, skeppsredare är inga "köpmän". De kostnader vi behandlar i detta sammanhang är kostnaderna för att köpa och sälja. Redan tidigare har det anmärkts, att de kan upplösas i kalkylering, bokföring, marknadsföring, korrespondens etc. Det konstanta kapital som behövs består av kontor, papper, porto etc. De andra kostnaderna upplöses i variabelt kapital, som satsas för användning av merkantila lönarbetare (speditionsutgifter, transportkostnader, förskotterande av tullar etc. kan t.ex. betraktas så att köpmannen förskotterar dem vid inköp av varorna och att de därför ingår i hans inköpspris).
Samtliga dessa kostnader görs inte i produktionen av varornas bruksvärde utan i realiseringen av deras värde; de är rena cirkulationskostnader. De ingår inte i den omedelbara produktionsprocessen utan i cirkulationsprocessen, därmed i reproduktionens totalprocess.
Den enda del av dessa kostnader som intresserar oss här är den som utlagts i variabelt kapital. (Dessutom ska undersökas: För det första hur lagen att bara nödvändigt arbete ingår i varans värde gör sig gällande i cirkulationsprocessen. För det andra hur köpmanskapitalet fungerar i samhällets verkliga totalreproduktionsprocess.)
Dessa kostnader har sin rot i produktens ekonomiska form som vara.
Om den arbetstid som industrikapitalisterna själva förlorar för att sälja sina varor direkt till varandra - alltså objektivt talat varornas omloppstid - inte tillsätter dessa varor något värde, så kan denna arbetstid givetvis inte få en annan karaktär genom att den faller på köpmannen i stället för på industrikapitalisten. Förvandlingen av vara (produkt) till pengar och av pengar till vara (produktionsmedel) är en nödvändig funktion av industrikapitalet och därmed en nödvändig operation för kapitalisten, som i verkligheten bara är det personifierade, med eget medvetande och egen vilja begåvade kapitalet. Men dessa funktioner kan varken skapa värde eller mervärde. Köpmannen ersätter bara industrikapitalisten när han fullbordar dessa operationer eller förmedlar kapitalets funktioner vidare i cirkulationssfären, sedan den produktive kapitalisten upphört att göra detta. Arbetstiden, som dessa operationer kostar, användes på nödvändiga operationer i kapitalets reproduktionsprocess men tillsätter inget värde. Om köpmannen inte skötte dessa operationer (alltså inte heller använde den arbetstid som de kräver) så skulle hans kapital inte användas som cirkulationsförmedlare för industrikapitalet; han skulle inte föra industrikapitalistens avbrutna funktion vidare och skulle inte heller som kapitalist ta del i profitmängden, som utvinnes av kapitalistklassen efter andel investerat kapital. För att ha andel i mervärdemängden, för att värdeöka sin investering som kapital, behöver därför köpmannen inte använda några lönearbetare. Om hans affär och hans kapital är litet, kan han själv vara den enda arbetaren. Det han betalas med är den del av profiten, som han får ur differensen mellan varornas inköpspris och det verkliga produktionspriset.
Å andra sidan kan profiten genomgående vara t.o.m. mindre än arbetslönen för en av de bättre betalda, skickliga lönearbetarna, när det kapital som köpmannen investerar är litet. I själva verket fungerar vid sidan av honom direkt kommersiella agenter för den produktive kapitalisten, uppköpare, försäljare, resande som får samma eller större inkomst antingen i form av arbetslön eller i form av anvisning på profiten (provision, tantiem) som görs på varje försäljning. I första fallet inkasserar köpmannen den merkantila profiten som självständig kapitalist; i det andra fallet utbetalas en del av profiten till försäljaren, industrikapitalistens lönearbetare, antingen i form av arbetslön eller i form av en proportionell andel i industrikapitalistens profit, vars direkta förmedlare han är, och hans principal stoppar i detta fall på sig så väl den industriella som den kommersiella profiten. Men i alla dessa fall, även om för cirkulationsförmedlaren själv hans inkomst må framstå som en arbetslön, som betalning för det arbete han utfört, härrör hans inkomst enbart ur den merkantila profiten, och detta även där den inte framträder så, där omfånget av hans profit bara är lika med arbetslönen för en bättre betald arbetare. Detta följer av att hans arbete inte är värdeskapande arbete.
Att cirkulationsoperationen förlänges innebär för industrikapitalisten 1) personlig tidsförlust, såvida han därigenom hindras från att sköta sin funktion att dirigerar produktionsprocessen; 2) förlängt uppehåll för hans produkt i penning- eller varuform i cirkulationsprocessen, alltså i en process där den inte ökar i värde och där den direkta produktionsprocessen avbrytes. För att den inte ska avbrytas, måste antingen produktionen inskränkas eller tillskottskapital satsas så att produktionsprocessen kan fortsätta i samma skala. Resultatet blir i varje fall att det antingen görs mindre profit med det hittills investerade kapitalet eller att tillskottspenningkapital blir nödvändigt för att göra samma profit som tidigare. Allt detta förändras inte om köpmannen tar industrikapitalistens plats. I stället för att denne använde mer tid i cirkulationsprocessen använder nu köpmannen sin tid; i stället för att denne satsar kapital för cirkulationen satsar köpmannen sitt. Eller, vilket kommer på ett ut: i stället för att en större del av industrikapitalet ständigt rör sig i cirkulationsprocessen är nu köpmannens kapital helt och hållet bundet till denna, och i stället för att industrikapitalisten gör en mindre profit måste han nu helt avstå en del av sin profit till köpmannen. Begränsar sig köpmanskapitalet till de områden inom vilka det är nödvändigt, är skillnaden bara den, att genom denna delning av kapitalets funktion mindre tid användes för själva cirkulationsprocessen, mindre tillskottskapital därför satsas, och förlusten i totalprofit som visar sig i form av merkantil profit blir mindre än den annars vore. Om exemplet här ovan 720 c + 180 v + 180 m ger industrikapitalisten vid sidan om ett köpmanskapital på 100 en profit av 162 eller 18%, alltså förorsakar ett avdrag om 18, så skulle det behövliga tillskottskapitalet utan detta självständiggjorde köpmanskapital kanske vara 200, och vi hade då som industrikapitalistens totalinvestering 1.100 i stället för 900, alltså på ett mervärde om 180 en profitkvot om bara 164/11%.
Om nu industrikapitalisten, som agerar som sin egen köpman, utom det tillskottskapital varmed han köper ny vara innan hans i cirkulationen befintliga produkt har återförvandlats till pengar dessutom satsat ytterligare kapital (kostnader för kontor och lön för kommersiella arbetare) för att realisera sitt varukapitals värde, alltså för cirkulationsprocessen, så bildar detta visserligen tillskottskapital men inget mervärde. Det måste ersättas ur varornas värde, eftersom en värdedel av dessa varor omsättes på nytt i dessa cirkulationskostnader, men härigenom bildas inget ytterligare mervärde. När det gäller samhällets totalkapital betyder det faktiskt att en del av detta behövs för sekundära operationer, som inte ingår i värdeförmeringsprocessen, och att denna del av det samhälleliga kapitalet ständigt reproduceras för dessa syften. För den enskilde kapitalisten och för hela kapitalistklassen minskas därigenom profitkvoten. Detta blir effekten av varje investering av tillskottskapital, som behövs för att sätta en oförändrad mängd variabelt kapital i rörelse.
Såvida dessa med själva cirkulationssfären förbundna tillskottskostnader överflyttas från industrikapitalisten till köpmannen, försiggår denna minskning av profitkvoten i mindre grad och på annan väg. Nu ställer sig saken så, att köpmannen tillskjuter mer kapital än han behövde göra om dessa kostnader inte existerade, och att profiten på detta tillskottskapital höjer summan på den merkantila profiten, köpmanskapitalet alltså i större volym ingår i utjämningen av genomsnittsprofitkvoten tillsammans med industrikapitalet, alltså att genomsnittsprofiten faller. Om i vårt exempel härovan utom de 100 köpmanskapital ytterligare 50 tillskottskapital satsas för de ifrågavarande kostnaderna, så fördelar sig totalmervärdet om 180 nu på ett produktivt kapital om 900 plus ett köpmanskapital om 150, tillsammans = 1.050. Genomsnittsprofitkvoten sjunker alltså till 171/7%. Industrikapitalisten försäljer varorna till köpmannen för 900 + 1542/7 = 1.0542/7, och köpmannen säljer dem för 1.130 (1.080 + 50 för kostnader, som han åter måste ersätta). I övrigt måste man anta, att med uppdelningen mellan köpmanna- och industrikapital förbindes en centralisation av handelskostnaderna och att dessa därmed minskar.
Frågan blir nu: hur förhåller det sig med de kommersiella lönarbetarna, som köpmannakapitalisten, här varuhandlaren, sysselsätter?
Från en sida sett är en sådan kommersiell arbetare lönarbetare som varje annan. För det första så tillvida som arbetet köpes av köpmannens variabla kapital, inte av de som reveny utgivna pengarna, och därför också köpes i syfte att öka det däri investerade kapitalet, inte för privat betjäning. För det andra så tillvida som värdet av hans arbetskraft och därmed värdet av hans arbetslön bestämmes som för andra lönarbetare genom produktions- och reproduktionskostnaderna för hans specifika arbetskraft, inte genom produkten av hans arbete.
Men mellan honom och de direkt av industrikapitalet sysselsatta arbetarna måste det finnas samma skillnad, som föreligger mellan industrikapitalet och handelskapitalet och därmed mellan industrikapitalisten och köpmannen. Då köpmannen som ren cirkulationsförmedlare varken producerar värde eller mervärde (ty det tillskottsvärde som han tillsätter varorna genom sina omkostnader, består av tidigare existerande värde, även om den frågan då blir påträngande, hur får han och hur bevarar han detta värde av sitt konstanta kapital?) så kan inte heller de av honom i samma förmedlande funktioner sysselsatta merkantila arbetarna på något sätt skapa omedelbart mervärde för honom. Här som ifråga om de produktiva arbetarna förutsätter vi, att arbetslönen är bestämd genom arbetskraftens värde, att köpmannen alltså inte berikar sig genom avdrag på lönen, så att han inte i sin kostnadsberäkning sätter upp en summa för arbete som han bara delvis betalar ut. Med andra ord, att han inte berikar sig genom att lura sin personal.
När det gäller de merkantila arbetarna är det inte alls svårt att förklara hur de producerar profit direkt för sin arbetsköpare, fastän de inte producerar direkt mervärde (varav profiten bara är en förvandlad form). Denna fråga har faktiskt redan lösts genom den allmänna analysen av den merkantila profiten. Industrikapitalet gör profit genom att det säljer i varorna inneboende, försakligat arbete som det inte betalt med någon ekvivalent. Det merkantila kapitalet gör profit genom att det inte betalar det produktiva kapitalet hela det obetalda arbete som finns i varan (i varan, om det i dess produktion utlagda kapitalet fungerar som alikvot del av det totala industriella kapitalet) medan det vid varornas försäljning låter betala åt sig denna alltjämt i varorna befintliga och tidigare obetalda del. Köpmanskapitalets förhållande till mervärdet är ett annat än industrikapitalets. Det senare producerar mervärdet genom att direkt tillägna sig obetalt främmande arbete. Det förstnämnda tillägnar sig en del av detta mervärde genom att det låter överföra denna del till sig från industrikapitalet.
Handelskapitalet agerar som kapital i reproduktionsprocessen endast genom sin funktion vid realiserandet av värdena och drar därmed som fungerande kapital sin del av det mervärde som totalkapitalet utvunnit. Mängden av dess profit beror för den enskilde köpmannen på den mängd kapital han kan använda i denna process. Denna kapitalmängd blir större, så att han har mer att använda för köp och försäljning, ju större det obetalda arbetet är för hans personal. Själva den funktion, som gör hans pengar till kapital låter köpmannakapitalisten till stor del sina arbetare utföra. Även om personalens obetalda arbetet inte skapar mervärde, ger det honom en möjlighet att tillägna sig mervärde och resultatet blir detsamma som för andra kapital; det är en källa till profit. Handeln skulle annars inte kunna drivas i stor skala, aldrig på kapitalistiskt sätt.
Liksom arbetarens obetalda arbete direkt skapar mervärde åt det produktiva kapitalet, skapar den kommersiella lönarbetarens obetalda arbete en andel i detta mervärde åt handelskapitalet.
Svårigheten är denna: Om köpmannens arbetstid och arbete inte skapar värde, fastän det ger honom andel i redan frambringat mervärde, hur förhåller det sig då med det variabla kapital, som han satsar för inköp av kommersiell arbetskraft? Är detta variabla kapital som kostnadsutlägg att räkna till det investerade köpmanskapitalet? Om inte, tycks detta motsäga lagen om profitkvotens utjämning. Vilken kapitalist skulle investera 150 om han bara kunde räkna 100 som investerat kapital? Men i så fall synes det motsäga handelskapitalets väsen, då denna sorts kapital inte som industrikapitalet sätter främmande arbete i rörelse utan fungerar som kapital genom att det själv arbetar, d.v.s. fullbordar funktionerna köp och försäljning och bara just därför och därigenom överför en del av det mervärde, som industrikapitalet utvunnit, på sig.
(Följande punkter måste alltså undersökas: köpmannens variabla kapital; lagen för det nödvändiga arbetet i cirkulationen; hur köpmanskapitalet uppehåller sitt konstanta kapitals värde; köpmanskapitalets roll i den totala reproduktionsprocessen; slutligen fördubblingen i varu- och penningkapital å ena sidan och i varuhandels- och penninghandelskapital å andra sidan.)
Om varje köpman bara hade så mycket kapital som han genom sitt eget arbete kunde få att slå om, så skulle det leda till en ständig uppsplittring av köpmanskapitalet. Denna uppsplittring skulle växa i samma mån som det produktiva kapitalet under det kapitalistiska produktionssättets utveckling producerar i allt större skala och opererar med större mängder. Alltså ett stigande missförhållande i båda dessa avseenden. I samma mån som kapitalet centraliserades i produktionssfären skulle det decentraliseras i cirkulationssfären. Industrikapitalistens rena affärsverksamhet och därmed hans kommersiella utgifter skulle därigenom utvidgas i det oändliga, genom att han hade att göra med 1.000 köpmän i stället för 100. Därmed gick en stor del av fördelen med ett självständigt köpmanskapital förlorad; utom de rent kommersiella kostnaderna växte även de andra cirkulationskostnaderna, sortering, spedition etc. Detta vad industrikapitalet beträffar. Låt oss nu betrakta köpmanskapitalet. För det första de rent kommersiella arbetena. Det kostar inte mer tid att räkna med stora än med små tal. Det kostar 10 gånger så mycket tid att göra 10 inköp för 100 £ som att göra ett inköp för 1.000 £. Det kostar 10 gånger så mycket korrespondens, papper, brevporto att korrespondera med 10 små köpmän som med en stor. Den klart avgränsade arbetsdelningen i den kommersiella verkstaden, där den ene för böcker, den andre sköter kassan, en tredje korresponderar, en köper in, en annan säljer, en tredje är resande etc. inbesparar väldiga mängder arbetstid, så att det antal handelsarbetare, som användes i grosshandeln inte alls står i någon proportion till affärens relativa storlek. Detta är fallet, därför att i handeln långt mer än i industrin samma funktion kostar lika mycket arbetstid antingen de förrättas i stor eller liten skala. Därför visar sig också koncentrationen i handeln historiskt tidigare än i industrin. Vidare har vi utgifterna i konstant kapital. 100 små kontor kostar oerhört mycket mer än ett stort, 100 små varulager mer än ett stort o.s.v. Transportkostnaderna, som åtminstone ingår i handeln som kostnader att förskottera, växer med splittringen.
Industrikapitalisten skulle få ge ut mer arbete och cirkulationskostnader i den kommersiella delen av sitt företag. Samma köpmanskapital skulle, om det fördelas på många små köpmän, på grund av denna splittring kräva många fler arbetare för att förmedla sina funktioner, och det skulle dessutom krävas större köpmanskapital för att få samma varukapital att slå om.
Kallar vi det totala, direkt vid köp och försäljning av varor investerade köpmanskapitalet B och det motsvarande variabla kapitalet, som utlagts till betalning av kommersiella hjälparbetare, b, så är B + b mindre än det totala köpmanskapitalet måste vara, om varje köpman skulle reda sig utan biträden, om alltså inte en del investerats i b. Men vi är ännu inte färdiga med svårigheten.
Varornas försäljningspris måste räcka 1) för att betala genomsnittsprofiten på B + b. Detta förklaras redan genom att B + b är en reduktion av det ursprungliga B, representerar ett mindre köpmanskapital än det som skulle vara nödvändigt utan b. Men detta försäljningspris måste 2) räcka till för att utom den nu i tillskott framträdande profiten på b också ersätta den utbetalade arbetslönen, köpmannens variabla kapital = b själv. Detta senare utgör svårigheten. Bildar b en ny beståndsdel av priset eller är det bara en del av den profit som gjorts med B + b, som när det gäller de merkantila arbetarna framträder som arbetslön och när det gäller köpmannen själv helt enkelt ersätter hans variabla kapital? I det senare fallet vore den profit som köpmannen gjort på sitt investerade kapital B + b bara lika med den profit, som enligt den allmänna kvoten tillfaller B, plus b som han betalar i form av arbetslön men som inte avkastar någon profit.
Vad det kommer an på är i själva verket att finna gränserna för b (i matematisk mening). Först vill vi noggrant fastställa svårigheten. Låt oss kalla det direkt i köp och försäljning investerade kapitalet B, det konstanta kapitalet som förbrukas i denna funktion (de faktiska handelsomkostnaderna) K, och det variabla kapitalet som köpmannen satsar, b.
Att ersätta B erbjuder inte någon svårighet. Det är för köpmannen bara det realiserade inköpspriset eller för fabrikanten produktionspriset. Köpmannen betalar detta pris och får vid sin försäljning B tillbaka som del av försäljningspriset; utom detta B profiten på B som tidigare har förklarats. Kostar varan exempelvis 100 £ och profiten är 10%, så säljes varan för 110. Redan förut kostade varan 100; köpmanskapitalet på 100 tillsätter endast 10.
Tar vi sedan K, så är detta allra högst av samma storlek men i verkligheten mindre än den del av det konstanta kapitalet som producenten skulle förbruka i försäljning och inköp; men som då skulle bilda en tillsats till det konstanta kapital som han behöver direkt till produktionen. Inte desto mindre måste denna del alltid ersättas ur varans pris, eller med andra ord, en motsvarande del av varan måste ständigt ges ut i denna form. Betraktat utifrån samhällets totalkapital måste den ständigt reproduceras i denna form. Denna del av det investerade konstanta kapitalet skulle, liksom hela mängden av detsamma, som är placerad direkt i produktionen, verka begränsande på profitkvoten. Såvida industrikapitalisten överlåter den kommersiella delen av sitt företag åt köpmannen, behöver han inte förskottera denna kapitaldel. Köpmannen förskottera den i hans ställe. På ett sätt är detta bara nominellt; köpmannen varken producerar eller reproducerar det konstanta kapital som han förbrukar (de faktiska handelskostnaderna). Dess produktion framstår alltså som en särskild affär eller åtminstone som en del av vissa industrikapitalisters verksamhet. Dessa spelar sålunda samma roll som leverantörer av konstant kapital åt dem som producerar existensmedel. Köpmannen får alltså för det första sitt konstanta kapital ersatt och för det andra profit på detta. Härigenom minskar alltså industrikapitalistens profit. Men på grund av den koncentration och de besparingar som är förbundna med arbetsfördelningen blir denna minskning mindre än om han själv hade satsat detta kapital. Minskningen av profitkvoten blir mindre, eftersom det investerade kapitalet är mindre.
Hittills består alltså försäljningspriset av B + K + profiten på B + K. Efter det som hittills sagts erbjuder denna del av försäljningspriset ingen svårighet. Men nu tillkommer b med det av köpmannen investerade variabla kapitalet.
Försäljningspriset blir därigenom B + K + b + profiten på B + K + profiten på b.
B ersätter bara inköpspriset men tillfogar inte detta pris någon del utom profiten på B. K tillfogar inte bara profiten på K utan K själv; men K + profiten på K, den i form av konstant kapital investerade delen av cirkulationskostnaderna + den motsvarande genomsnittsprofiten, skulle vara större i industrikapitalistens hand än den är i köpmannakapitalistens. Minskningen av genomsnittsprofiten framträder i den formen, att efter avdrag av B + K från det investerade industrikapitalet den fulla genomsnittsprofiten beräknas, men avdraget B + K från genomsnittsprofiten betalas till köpmannen, så att detta avdrag framstår som profit på ett särskilt kapital, köpmanskapitalet.
Men med b + profiten på b eller i det givna fallet, då profitkvoten antages vara 10%, med b + 1/10 b, förhåller det sig annorlunda, och här ligger den verkliga svårigheten.
Vad köpmannen köper med b är enligt förutsättningen enbart kommersiellt arbete, alltså arbete som är nödvändigt för att förmedla kapitalcirkulationens funktioner, W-G och G-W. Men kommersiellt arbete är sådant arbete som överhuvud taget är nödvändigt för att ett kapital ska kunna fungera som köpmanskapital, för att det ska kunna förmedla förvandlingen av vara till pengar och av pengar till vara. Det är arbete som realiserar men inte skapar värden. Och bara såvida ett kapital förrättar dessa funktioner - alltså en kapitalist förrättar dessa operationer, detta arbete med sitt kapital - fungerar kapitalet som köpmanskapital och tar del i regleringen av den allmänna profitkvoten, d.v.s. drar sin dividend ur totalprofiten. Men (b + profiten på b) tycks innehålla i första hand betalning för arbete (ty det gör ingen skillnad om industrikapitalisten betalar köpmannens eget arbete eller arbete som utförts av hans anställda) och i andra hand profit på denna betalning av arbete som köpmannen själv skulle ha utfört. Köpmanskapitalet får för det första återbetalning av b och för det andra profit på det. Förklaringen är att köpmanskapitalet för det första låter sig betalas för det arbete vari det fungerar som köpmanskapital, och för det andra låter sig betalas profit emedan det fungerar som kapital, d.v.s. förrättar det arbete för vilket profit betalas åt detta som fungerande kapital. Denna fråga måste därför lösas.
Låt oss sätta B = 100, b = 10 och profitkvoten = 10%. Vi sätter K = 0 för att inte i onödan få denna del av inköpspriset, som inte hör hit och som redan har behandlats, med i beräkningen. Då skulle försäljningspriset vara = B + p + b + p (=B + Bp' + b + bp', där p' är profitkvoten) = 100 + 10 + 10 + 1 = 121.
Men om köpmannen inte investerar b i arbetslöner - då b bara kan betalas ut för kommersiellt arbete, alltså för arbete som är nödvändigt för att realisera värdet av det varukapital som industrikapitalet för ut på marknaden - så skulle saken förhålla sig på följande sätt: för att köpa eller sälja för B = 100 ger köpmannen ut sin tid, och här vill vi anta att detta är den enda tid han förfogar över. Det kommersiella arbete, som representeras av b, eller 10, förutsätter, om det skulle betalas med profit i stället för arbetslön, att ett andra köpmanskapital existerar, som är = 100, då detta efter 10% är = b = 10. Detta andra B = 100 skulle inte ingå som tillskott i varans pris men väl de 10%. Därför blev det två operationer å 100 = 200, att köpa varor för 200 + 20 = 220.
Absolut taget är köpmanskapitalet ingenting annat än en självständiggjord form av en del av det i cirkulationsprocessen fungerande industrikapitalet, därför måste alla frågor som hänför sig till detsamma lösas genom att man närmast uppställer problemet i den form, där de för köpmanskapitalet speciella fenomenen ännu inte framträder självständigt utan i direkt sammanhang med industrikapitalet som en gren av detta. Det merkantila kapitalet fungerar permanent som kontor i cirkulationsprocessen till skillnad från industrins kontorsfunktion. Här ska alltså det b, som det nu närmast gäller, undersökas med utgångspunkt från industrikapitalistens kontor.
Från början är detta kontor alltid försvinnande litet jämfört med industriarbetsplatsen. Annars är det givet, att i den mån produktionsskalan utvidgas ökar de kommersiella operationerna, som ständigt måste utföras för att få industrikapitalet att cirkulera. Både för att sälja produkten som finns i form av varukapital, och för att förvandla de inkommande pengarna till produktionsmedel igen och föra räkenskap över det hela. Prisberäkning, bokföring, kassaföring, korrespondens hör alltsammans hit. Ju mer utvecklad produktionsskala, desto större även om ingalunda proportionellt, är industrikapitalets handelsoperationer, alltså även arbetet och de övriga cirkulationskostnaderna för att realisera värdet och mervärdet. Det blir därför nödvändigt att använda kommersiella lönarbetare, som bildar det egentliga kontoret. Utlägget för dessa, fastän det göras i form av arbetslön, skiljer sig från det variabla kapital som är utlagt vid inköp av produktivt arbete. Det ökar industrikapitalistens utlägg, mängden kapital att investera, utan att direkt öka mervärde. Ty det är ett utlägg, betalt för arbete som användes enbart för att realisera redan skapade värden. Liksom varje annat utlägg av detta slag minskar också detta profitens kvot, emedan det investerade kapitalet växer men inte mervärdet. Om mervärdet m är konstant men det investerade kapitalet C växer till C + ΔC, så inträder i stället för profitkvoten - den mindre profitkvoten m'/(C + ΔC). Industrikapitalisten försöker alltså att begränsa dessa cirkulationskostnader alldeles som sina utlägg för konstant kapital till deras minimum. Alltså förhåller sig inte industrikapitalet på samma sätt till sina kommersiella som till sina produktiva lönarbetare. Ju mer produktiva arbetare som användas vid i övrigt lika förhållanden, desto mäktigare produktion, desto större mervärde eller profit. Men tvärtom däremot. Ju större produktionens skala och ju större värde och därmed mervärde att realisera, ju större alltså det producerade varukapitalet, desto mer växer byråkostnaderna, absolut även om inte relativt, och ger anledning till en slags arbetsdelning. Att profiten är en förutsättning för dessa utgifter visar sig bl.a. däri, att när den kommersiella lönen växer en del av densamma ofta betalas genom procentandel i profiten. Det ligger i sakens natur, att ett arbete som enbart består i förmedlande operationer, som är förbundna dels med beräkning av värden, dels med deras realiserande, och dels med återförvandling av den realiserade penningen till produktionsmedel, vars omfattning alltså är avhängigt storleken av de producerade värdena som ska realiseras, att ett sådant arbete inte verkar som orsak, som det direkt produktiva arbetet gör, utan som en följd av storleken respektive mängden av dessa värden. Likadant förhåller det sig med de andra cirkulationskostnaderna. För att kunna mäta mycket, kunna väga, förpacka, transportera, måste mycket finnas där; mängden packnings- och transportarbete är avhängigt varumängden som är objekt för verksamheten, inte tvärtom.
Den kommersiella arbetaren producerar inte direkt mervärde. Men priset på hans arbete bestämmes genom värdet på hans arbetskraft, alltså dess produktionskostnader, medan utövandet av denna arbetskrafts verksamhet som anspänning, kraftyttring och nötning liksom ifråga om varje annan lönarbetare inte alls är begränsat genom värdet av hans arbetskraft. Hans lön står därför inte i något nödvändigt förhållande till den profitmängd, som han hjälper kapitalisten att realisera. Vad han kostar kapitalisten och vad han inbringar honom är olika storheter. Han inbringar honom något, inte genom att direkt skapa mervärde utan genom att hjälpa till att minska kostnaderna för att realisera mervärdet, såvida han utför arbete som till en del är obetalt. Den egentliga kommersiella arbetaren tillhör den bättre betalda klassen av lönarbetare, vars arbete är kvalificerat och står över genomsnittsarbetet. Men under det kapitalistiska produktionssättets utveckling har lönen en tendens att falla t.o.m. i förhållande till genomsnittsarbetet. I första hand genom arbetsdelning inom kontoret. Man behöver bara producera en ensidigt utvecklad arbetsduglighet och kostnaderna för denna produktion betalas inte av kapitalisten, utan arbetarens skicklighet utvecklas genom själva funktionen, och detta desto snabbare ju ensidigare arbetet blir med arbetsdelningen. För det andra emedan förutbildningen, handels- och språkkunskaper o.s.v. reproduceras allt raskare, lättare, allmännare och billigare ju mer det kapitalistiska produktionssättet inriktar undervisningsmetoderna o.s.v. på det praktiska. När folkbildningen blir allmän tillätes en rekrytering av denna kategori ur klasser som tidigare var uteslutna därifrån och var vana vid sämre villkor. Detta ökar tillströmningen och därmed konkurrensen. Under den kapitalistiska produktionens fortskridande minskar därmed med några undantag värdet av dessa människors arbetskraft; deras lön sjunker medan deras arbetsduglighet tilltar. Kapitalisten ökar antalet av dessa arbetare, om mera värde och profit finns att realisera. Tillväxten av detta arbete är alltid verkan av, aldrig orsak till att mervärdet ökar.[39a*]
Det försiggår alltså en fördubbling. Å ena sidan är funktionerna varukapital och penningkapital (därmed i vidare mening kommersiellt kapital) allmänna formbestämningar av det industriella kapitalet. Å andra sidan är särskilda kapital, alltså även särskilda grupper av kapitalister, verksamma uteslutande i dessa funktioner, och dessa blir då särskilda områden för kapitalökningen. Endast för det merkantila kapitalet förekommer självständiga kommersiella funktioner och cirkulationskostnader. Den sida av industrikapitalet som är inriktad på cirkulationen existerar inte bara i sin ständiga tillvaro som varukapital och penningkapital utan även i kontoret vid sidan om verkstaden. Men för det merkantila kapitalet blir kontoret självständigt. Kontoret utgör dess enda verkstad. Den del av kapitalet, som användes i form av cirkulationskostnader, blir större hos storköpmannen än hos industrikapitalisten därför att utanför den egna affärskontoret, som hör till varje industriell verkstad, är den del av kapitalet, som hela klassen industrikapitalister använder på detta sätt, koncentrerad i händerna på enskilda köpmän. Liksom de ombesörjer att cirkulationsfunktionerna fortsätter, ombesörjer de också de cirkulationskostnader som härrör ur dessa funktioner.
För industrikapitalet framstår och är cirkulationskostnaderna omkostnader. För köpmannen framstår de som källan till hans profit, som - den allmänna profitkvoten förutsatt - står i proportion till deras storlek. De utlägg som görs för dessa cirkulationskostnader är därför för det merkantila kapitalet en produktiv placering. Alltså är även det kommersiella arbete, som det köper, omedelbart produktivt för detsamma.
Industrikapitalets omslag är en enhet av dess produktions- och cirkulationstid och omfattar därmed hela produktionsprocessen. Köpmanskapitalets omslag är däremot, då det i verkligheten endast är varukapitalets rörelse som har blivit självständig, bara den första fasen av varans metamorfos, W-G, som en återflytande rörelse av ett särskilt kapital; G-W, W-G i kommersiell mening som köpmanskapitalets omslag. Köpmannen köper, förvandlar sina pengar till vara, säljer sedan och förvandlar samma vara åter till pengar, o.s.v. i ständig upprepning. Inom cirkulationen visar sig industrikapitalets metamorfos alltid som W1-G-W2; de pengar som realiserats genom försäljningen av W1 begagnas för att köpa W2, nya produktionsmedel. Detta är det verkliga utbytet av W1 och W2, och samma pengar växlar sålunda ägare två gånger. Dess rörelse förmedlar utbytet av två olikartade varor W1 och W2. Men i fråga om köpmannen, i G-W-G', växlar tvärtom samma vara ägare två gånger. Denna vara förmedlar bara penningarnas återflöde till honom.
Om köpmanskapitalet t.ex. är 100 £ och köpmannen köper vara för dessa 100 £ och säljer denna vara för 110 £, så har detta hans kapital på 100 gjort ett omslag, och antalet omslag per år hänger på hur ofta denna rörelse upprepas under året.
Här bortser vi alldeles från de kostnader, som kan finnas i differensen mellan inköpspris och försäljningspris, då dessa kostnader ingenting ändrar i den form vi nu analyserar.
Antalet omslag för ett givet köpmanskapital är alltså helt analogt med penningens upprepade omlopp som rent cirkulationsmedel. Liksom samma thaler, om den gör tio omlopp, köper 10 gånger sitt värde i varor, så köper köpmannens penningkapital om 100, om det t.ex. gör 10 omslag, 10 gånger sitt värde i varor eller realiserar ett totalt varukapital om 10-dubbla värdet = 1.000. Men skillnaden är denna: i penningens omlopp som cirkulationsmedel är det samma mynt som löper genom olika händer, alltså upprepade gånger fullbordar samma funktion och därmed genom omloppets hastighet ersätter vad som fattas i mängd av mynt i omlopp. Men i fråga om köpmannen är det samma penningkapital, likgiltigt av vilka penningenheter det är sammansatt, samma penningvärde som upprepade gånger till sitt värdes belopp köper och säljer varukapital och därmed, i samma hand upprepat som G + ΔG, flyter tillbaka till sin utgångspunkt som värde + mervärde. Detta karakteriserar dess omslag som kapitalomslag. Det undandrar ständigt cirkulationen mer pengar än det för in i denna. Det är för övrigt självklart, att med ett snabbare omslag av köpmanskapitalet (då också penningens funktion som betalningsmedel överväger vid utvecklat kreditväsen) också samma penningmängd gör sina omlopp i snabbare takt. Varuhandelskapitalets upprepade omslag uttrycker emellertid aldrig något annat än upprepning av köp och försäljning, medan industrikapitalets upprepade omslag uttrycker periodiciteten och förnyelsen av den totala reproduktionsprocessen (konsumtionsprocessen innesluten). För köpmanskapitalet däremot framstår detta bara som en yttre betingelse. Industrikapitalet måste ständigt föra ut varor på marknaden och åter dra dem därifrån för att köpmanskapitalets snabba omslag ska bli möjligt. Är hela reproduktionsprocessen långsam, så försenas även köpmanskapitalets omslag. Visserligen förmedlar köpmanskapitalet det produktiva kapitalets omslag; men bara såvida det förkortar dess omloppstid. Köpmanskapitalet inverkar inte direkt på produktionstiden, som likaledes utgör en gräns för industrikapitalets omslagstid. Detta är den första gränsen för köpmanskapitalets omslag. Men för det andra är detta omslag, bortsett från den begränsning som den reproduktiva konsumtion utgör, slutgiltigt begränsat genom den totala individuella konsumtionens hastighet och omfång, eftersom hela den i konsumtionsfonden ingående delen av varukapitalet är beroende av denna.
Men för det första (bortsett från omslagen inom köpmansvärlden, där en köpman alltid säljer samma vara till en annan och denna slags cirkulation kan se mycket blomstrande ut under spekulationstider) förkortar nu köpmanskapitalet fasen W-G för det produktiva kapitalet. För det andra förfogar det genom det moderna kreditsystemet över en stor del av samhällets totala penningkapital, så att det kan upprepa sina inköp redan innan det definitivt har sålt det tidigare köpta. Härvid är det utan betydelse om vår köpman säljer direkt till de sista konsumenterna eller om det ligger 12 andra köpmän mellan dem. På grund av reproduktionsprocessens väldiga elasticitet som ständigt kan drivas ut över varje given begränsning, finner köpmannen inga eller mycket tänjbara gränser i produktionen själv. Vid sidan om den skilsmässa mellan W-G och G-W, som är en följd av varans natur, skapas här alltså en fiktiv efterfrågan. Trots köpmanskapitalets självständiga status är dess rörelse aldrig något annat än industrikapitalets rörelse inom cirkulationssfären. Men i kraft av denna självständighet rör det sig inom vissa gränser oberoende av reproduktionsprocessens spärrar och driver den därför t.o.m. över dessa. Det inre beroendet och den yttre självständigheten driver köpmanskapitalet till en punkt där det inre sammanhanget våldsamt återställes genom en kris.
Därav kommer det fenomenet i kriserna, att de inte först visar sig och bryter ut i detaljhandeln, som har att göra med den omedelbara konsumtionen, utan på grosshandelns och bankernas område, där samhällets penningkapital ställes till förfogande.
Även om fabrikanten faktiskt säljer till exportören och denna i sin tur till sina främmande kunder, importören finner avsättning för sina varor hos fabrikanten och denne för sina produkter hos grosshandlaren o.s.v., så kan varan ligga osåld på ett eller annat ställe. Eller en annan gång blir förråden hos alla producenter och mellanhänder så småningom överfyllda. Konsumtionen befinner sig vanligen just då i högsta blomstring, dels därför att en industrikapitalist sätter en hel rad andra i rörelse, dels därför att de arbetare som de sysselsätter nu har gott om arbete och mer än vanligt att ge ut. Med kapitalisternas inkomst tilltar likaledes deras utgifter. Dessutom försiggår, som vi har sett (bok II, avd. 3) en ständig cirkulation mellan konstant kapital och konstant kapital (även bortsett från den påskyndade ackumulationen). Denna är först såtillvida oberoende av den individuella konsumtionen som den aldrig ingår i denna, men begränsas ändå definitivt genom den, eftersom produktionen av konstant kapital aldrig försiggår för sin egen skull utan bara därför att det behövs mer konstant kapital i de produktionssfärer, vilkas produkter ingår i den individuella konsumtionen. Under en tid kan detta hållas löpande, stimulerat genom en uppdriven efterfrågan, och i sådana grenar går affärerna både för köpmän och industriella därför mycket bra. Krisen inträder så snart återbetalningarna från köpmän som säljer vidare (eller vilkas lager också har hopat sig på hemmamarknaden) försiggår så långsamt och med små belopp, att bankerna yrkar på betalning eller växlarna på de köpta varorna förfaller, innan återförsäljning har hunnit ske. Då börjar tvångsförsäljningar, försäljningar för att kunna betala. Och därmed är kraschen, som på en gång gör slut på det skenbara välståndet, ett faktum.
Ytligheten och meningslösheten i köpmanskapitalets omslag är emellertid ännu större, emedan omslag av samma köpmanskapital kan förmedla omslagen av mycket olika produktiva kapital samtidigt eller efter varandra.
Köpmanskapitalets omslag kan emellertid inte bara förmedla olika industrikapitals omslag utan också den motsatta fasen av varukapitalets metamorfoser. Köpmannen köper t.ex. linneväv av fabrikanten och säljer den till blekning. Här representerar alltså omslaget av samma köpmanskapital - i själva verket samma W-G, realiseringen av linneväven - två motsatta faser för två olika industrikapital. Såvida köpmannen överhuvud säljer för produktiv konsumtion, representerar hans W-G alltid ett industrikapitals G-W och hans G-W alltid ett annat industrikapitals W-G.
Om vi, som i detta kapitel, utlämnar K, cirkulationskostnaderna, den del av kapitalet som köpmannen investerar utom den summa han lagt ut för varorna, så bortfaller naturligtvis också AK, tillskottsprofiten som han gör på detta tillskottskapital. Detta är alltså det strikt logiska och matematiskt riktiga betraktelsesättet, om det gäller att se hur köpmanskapitalets profit och omslag inverkar på priserna.
Om produktionspriset för ett pund socker är 1 £, så skulle köpmannen med 100 £ kunna köpa 100 pund socker. Köper och säljer han under loppet av ett år denna kvantitet och är den årliga genomsnittsprofiten 15%, så skulle han lägga på 15 £ på 100 £, och på 1 £ produktionspriset för 1 pund = 3 sh. Han skulle alltså sälja ett pund socker för 1 £ 3 sh. Faller däremot produktionspriset på 1 pund socker till 1 sh., så skulle köpmannen med 100 £ inköpa 2.000 pund och sälja pundet till 1 sh. 14/5 d. liksom förut vore årsprofiten på det i sockerhandeln investerade kapitalet på 100 £ = 15 £. Han måste bara i det ena fallet sälja 100, i det andra fallet 2.000 pund. Produktionsprisets höga eller låga nivå hade ingenting att göra med profitkvoten, men den hade ett mycket stort, ja avgörande inflytande på storleken av den alikvota del av försäljningspriset på varje pund socker, som går till merkantil profit, d.v.s. det pristillägg som köpmannen gör på en viss kvantitet vara (produkt). Är produktionspriset på en vara lågt, så blir även den summa som köpmannen satsar i dess inköpspris liten, d.v.s. för en bestämd mängd av den. Därför blir också, vid en given profitkvot, den profit han gör på denna billiga vara liten. Eller, vilket kommer på ett ut, han kan då med ett givet kapital om t.ex. 100 köpa en stor mängd av denna billiga vara, och den totalprofit om 15 som han gör på de 100 fördelar sig i obetydliga bråkdelar över varje enskilt stycke av denna varumassa. Vid omvänt förhållande, tvärtom. Detta hänger helt och hållet på den större eller mindre produktiviteten av det industrikapital med vars varor han driver handel. Om vi undantar fall, där köpmannen är monopolist och även produktionen monopoliserad, som på sin tid exempelvis var fallet med det holländsk-ostindiska kompaniet [42], så kan ingenting vara enfaldigare än den vanliga föreställningen att det beror på köpmannen om han vill sälja mycket vara för liten profit eller litet vara för mycket profit på den enskilda varan. De båda gränserna för hans försäljningspris är: å ena sidan produktionspriset för varan över vilket han inte har någon kontroll, å andra sidan genomsnittsprofitkvoten, vilken han lika litet kontrollerar. Det enda han kan besluta över, varvid emellertid storleken av det kapital han disponerar och andra omständigheter måste tas med i beräkningen, är om han vill handla med dyra eller billiga varor. Det hänger därför helt och hållet på det kapitalistiska produktionssättets utvecklingsgrad och inte på köpmannens godtycke, hur han lyckas med detta. Bara ett rent handelskompani sådant som det gamla holländsk-ostindiska, som hade monopol på produktionen, kunde inbilla sig, att det var möjligt att fortsätta med en metod som på sin höjd svarade mot den kapitalistiska produktionens begynnelseskede under helt förändrade förhållanden.[40*]
Bland annat följande omständigheter bidrar till att upprätthålla denna populära fördom, vilken för övrigt liksom alla falska föreställningar om profit etc. uppkommer ur observationer av ren handel och ur köpmännens vidskepelse.
För det första: Konkurrensföreteelser, som emellertid bara gäller fördelningen av den merkantila profiten bland de enskilda köpmännen, andelsägarna i det totala köpmanskapitalet; om t.ex. någon säljer billigare för att slå ut sin konkurrent.
För det andra: En ekonom av professor Roschers kaliber kan alltjämt i Leipzig inbilla sig, att det var "klokhets- och humanitetsskäl", som framkalla förändringen i försäljningspriser och att denna inte är ett resultat av själva omvälvningen i produktionsprocessen [43].
För det tredje: Sjunker produktionspriserna till följd av arbetets stigande produktivkraft och sjunker därmed även försäljningspriserna, så stiger ofta efterfrågan ännu snabbare än utbudet och därmed marknadspriserna, så att försäljningspriserna avkastar mer än genomsnittsprofiten.
För det fjärde: En köpman kan sänka försäljningspriset (vilket aldrig är något annat än att sätta ner den profit som han vanligen lägger på priset) för att få ett större kapital att snabbare slå om i sitt företag. Allt detta är saker som vara angår konkurrensen mellan köpmännen själva.
Det har redan visats i Bok I, kap 15, att varuprisernas höga eller låga nivå varken bestämmer mervärdemängden, som ett givet kapital producerar, eller mervärdekvoten; fastän priset på den enskilda varan och därmed även delen mervärde på detta pris är större eller mindre alltefter den relativa kvantitet vara som en given kvantitet arbete producerar. Priserna på varje varukvantitet är bestämda genom totalkvantiteten av det i dessa varor försakligade arbetet, såvida de motsvarar värdena. Om litet arbete försakligas i mycket vara, så är priset på den enskilda varan lågt och det mervärde den innehåller litet. Hur det i en vara förkroppsligade arbetet fördelar sig i betalt och obetalt arbete, vilken kvantitet av detta pris därför representerar mervärdet, har ingenting att göra med denna totalkvantitet arbete, alltså med varans pris. Men mervärdets kvot är inte avhängig den absoluta storleken av mervärdet, som innehålles i den enskilda varans pris, utan dess relativa storlek, dess förhållande till arbetslön som finns i samma vara. Kvoten kan därför vara stor fastän den absoluta storleken av mervärdet för varje enskild vara är liten. Denna absoluta storlek av mervärdet i varje enskild vara beror i första hand på arbetets produktivitet och bara i andra hand på dess fördelning i betalt och obetalt.
I fråga om det kommersiella försäljningspriset är produktionspriset t.o.m. en given förutsättning.
De kommersiella varuprisernas höjd var tidigare beroende av 1) produktionsprisernas höjd, d.v.s. arbetets improduktivitet; 2) avsaknaden av en allmän profitkvot, genom att köpmanskapitalet drog till sig en mycket högre andel av mervärdet än som tillkommit det om kapitalet haft en större allmän rörlighet. Att detta tillstånd upphörde är alltså från båda sidor sett ett resultat av det kapitalistiska produktionssättets utveckling.
Köpmanskapitalets omslag är längre eller kortare, deras antal är alltså större eller mindre i olika handelsgrenar. Inom samma handelsgren är omslagen snabbare eller långsammare i olika faser av den ekonomiska cykeln. Emellertid förekommer ett visst genomsnittligt antal omslag, vilket framgår av erfarenheten.
Vi har redan sett, att köpmanskapitalets omslag är olikt industrikapitalets. Detta ligger i sakens natur; en enskild fas i industrikapitalets omslag framstår som fullständigt omslag för ett särskilt köpmanskapital eller åtminstone för en del därav. Det står också i ett annat förhållande till profit- och prisbestämningen.
För industrikapitalet uttrycker omslaget å ena sidan reproduktionsprocessens periodicitet, och därför är mängden varor som marknadsföras under en viss period beroende av detta. Å andra sidan bildar omloppstiden en gräns men en tänjbar sådan, som har en mer eller mindre begränsande inverkan på bildandet av värde och mervärde eftersom den begränsar produktionsprocessens omfång. Omslaget ingår därför bestämmande i mängden årligen producerat mervärde och därmed i bildandet av den allmänna profitkvoten men inte som ett positivt utan som ett begränsade element. Däremot är genomsnittsprofitkvoten en given storlek för köpmanskapitalet. Det medverkar inte direkt i skapandet av profiten eller mervärdet och ingår i utbildandet av den allmänna profitkvoten bara såtillvida som det, proportionellt till den del av totalkapitalet som det utgör, drar sin dividend ur den profitmängd som industrikapitalet producerar.
Ju större omslagstalet för ett industrikapital är, under de betingelser som analyserats i bok II, avd. II, desto större är profitmängden som det bildar. Genom uppkomsten av en allmän profitkvot blir visserligen totalprofiten fördelad mellan de olika kapitalen, inte efter de proportioner i vilka de direkt deltar i produktion av totalkapital, utan i proportion till de alikvota delar de utgör av totalkapitalet, d.v.s. i förhållande till deras storlek. Detta ändrar dock ingenting i sakens natur. Ju större antalet omslag av det industriella totalkapitalet är desto större profitmängd, mängden årligen producerat mervärde och därmed vid i övrigt lika omständigheter profitkvoten. Annorlunda med köpmanskapitalet. För detta är profitkvoten en given storhet, bestämd å ena sidan genom den mängd profit som industrikapitalet producerar och å andra sidan genom den relativa storleken av det totala handelskapitalet, genom dess kvantitativa förhållande till summan av det i produktionsprocessen och cirkulationsprocessen investerade kapitalet. Antalet av dess omslag inverkar visserligen bestämmande på dess förhållande till totalkapitalet eller på den relativa storleken av det för cirkulationen nödvändiga köpmanskapitalet, eftersom det är klart att det nödvändiga köpmanskapitalets absoluta storlek och dess omslagshastighet står i ett omvänt förhållande till varandra; dess relativa storlek eller den andel det bildar av totalkapitalet är emellertid given genom dess absoluta storlek, alla andra omständigheter satta lika. Är totalkapitalet 10.000, så är det, om köpmanskapitalet är 1/10 av detta = 1.000; är totalkapitalet 1.000, så är 1/10 = 100. Dess absoluta storlek varierar beroende på totalkapitalets storlek, ehuru dess relativa storlek är lika. Men här antar vi dess relativa storlek, säg 1/10 av totalkapitalet, som given. Denna dess relativa storlek blir själv bestämd genom omslaget. Vid ett snabbt omslag är dess absoluta storlek t.ex. = 1.000 £ i det första fallet = 100 i det andra och därmed dess relativa storlek = 1/10 Vid långsammare omslag är dess absoluta storlek säg = 2.000 i första fallet = 200 i andra. Därmed har dess relativa storlek växt från 1/10 till 1/5 av totalkapitalet. Omständigheter som förkortar köpmanskapitalets genomsnittsomslag, t.ex. transportmedlens utveckling, reducerar i motsvarande grad köpmanskapitalets absoluta storlek och höjer därmed den allmänna profitkvoten. Blir genomsnittsomslaget långsammare, tvärtom. Jämfört med tidigare förhållanden har ett utvecklat kapitalistiskt produktionssätt en dubbel effekt på köpmanskapitalet: samma kvantitet varor slår om med en mindre mängd verkligt fungerande köpmanskapital och på grund av dess snabbare omslag och den större hastigheten i reproduktionsprocessen på vilket detta beror, minskar köpmanskapitalet i förhållande till industrikapitalet. Men å andra sidan: med utvecklingen av det kapitalistiska produktionssättet blir all produktion varuproduktion och därmed faller alla produkter i händerna på cirkulationsförmedlarna. Här tillkommer att i tidigare produktionssätt, som producerar i liten skala, bortsett från den mängd produkter för direkt konsumtion in natura av producenten själv och den mängd prestationer som göras in natura, en mycket stor del av producenterna sålde sin vara direkt till konsumenterna eller arbetade på deras personliga beställning. Trots att därför det kommersiella kapitalet i tidigare produktionssätt var större i förhållande till det varukapital som det slog om, var det:
1) absolut mindre, eftersom den som vara producerade delen av totalprodukten, som måste ingå i cirkulationen som varukapital och faller i köpmännens händer, är oproportionerligt liten; det var mindre därför att varukapitalet var mindre. Samtidigt var det emellertid proportionsvis större, inte bara på grund av att dess omslag var långsammare eller i förhållande till den varumängd som det slog om. Det var större emedan priset för denna varumängd, alltså även det köpmanskapital som investerats i denna, till följd av arbetets lägre produktivitet var större än i den kapitalistiska produktionen, samma värde alltså representerat av en mindre mängd varor.
2) Nu produceras inte endast en större varumängd på basis av det kapitalistiska produktionssättet (även om det minskade värdet av denna varumängd tages med i beräkningen); utan samma mängd av en produkt bildar en större mängd vara, d.v.s. allt mer av varan kommer ut i handeln, t.ex. spannmål. Till följd av detta växer för övrigt inte bara mängden köpmanskapital utan överhuvud taget allt kapital som har placerats i cirkulationen, t.ex. i sjöfart, järnvägar, telegrafi etc.
3) Men, och behandlingen av denna aspekt tillhör "kapitalens konkurrens": det köpmanskapital, som fungerar endast till hälften eller inte alls, växer med framstegen i det kapitalistiska produktionssättet, med lättheten att vinna insteg i detaljhandeln, med spekulationen och överflödet på frigjort kapital.
Men olikheten i omslaget i olika handelsgrenar inverkar inte på storleken av den totalprofit som tillkommer köpmanskapitalet eller på den allmänna profitkvoten, förutsatt som givet köpmanskapitalets relativa storlek i förhållande till totalkapitalet. Köpmannens profit bestämmes inte genom mängden varukapital som han slår om utan genom storleken av det penningkapital som han investerar för att förmedla detta omslag. Är den allmänna årsprofiten 15% och köpmannen investerar 100 £, så säljer han sin vara för 115, om hans kapital slår om en gång per år. Slår hans kapital om 5 gånger per år, så kommer han att sälja ett varukapital, vars inköpspris är 100, fem gånger om året för 103, alltså under hela året ett varukapital om 500 för 515. Men detta gör på hans investerade kapital 100 som förut årsprofit om 15. Vore detta inte fallet, så skulle köpmanskapitalet i förhållande till antalet omslag avkasta mycket högre profit än industrikapitalet, vilket strider mot lagen om den allmänna profitkvoten.
Antalet omslag av köpmanskapitalet i olika handelsgrenar berör alltså direkt varornas merkantila priser. Storleken av det merkantila pristillägget, den alikvota delen av den merkantila profiten för ett givet kapital, som faller på den enskilda varans produktionspris, står i omvänt förhållande till köpmanskapitalets omslagshastighet i olika affärsgrenar. Slår ett köpmanskapital om fem gånger per år, så lägger det till varukapitalet av samma värde bara 1/5 av det påslag som ett annat köpmanskapital, vilket kan slå om bara en gång per år, lägger till ett varukapital av samma värde.
Den inverkan på försäljningspriserna, som den genomsnittliga omslagsperioden för kapital i olika affärsgrenar utövar, reduceras till att i förhållande till denna omslagshastighet samma profitmängd, som vid given storlek av köpmanskapitalet är bestämd oberoende av den speciella karaktären av detta kapitals kommersiella operationer, fördelar sig olika på varumängder av samma värde, vid 5-faldigt omslag per år t.ex. tillsätter varupriset 15/5 = 3%, vid omslag en gång per år däremot 15%.
Samma procentsats för den kommersiella profiten höjer alltså i olika handelsgrenar varornas försäljningspris med helt olika procentsiffror beräknade på värdet av dessa varor alltefter förhållandet mellan deras omslagstider.
I fråga om industrikapitalet påverkar däremot omslagstiden inte på något sätt värdestorleken av de producerade enskilda varorna, fastän den berör mängden värde och mervärde som ett givet kapital på en given tid producerar, därför att den påverkar kvantiteten exploaterat arbete. Visserligen döljes detta och ser ut att vara något annat, när man endast har produktionspriserna i blickpunkten, men detta beror bara på att produktionspriserna för de olika varorna enligt de tidigare utvecklade lagarna avviker från deras värden. Betraktar man den totala produktionsprocessen, den av det totala industrikapitalet producerade varumängden, så finner man genast den allmänna lagen bekräftad.
Medan alltså ett noggrannare studium av omslagstidens inflytande på industrikapitalets värdebildning leder tillbaka till den allmänna lagen och den politiska ekonomins grundval, nämligen att varornas värden är bestämda genom den arbetstid de innehåller, så visar det inflytande, som köpmanskapitalets omslag har på de merkantila priserna, fenomen som synas förutsätta, om man inte gör vidlyftiga analyser av mellanlederna, en rent godtycklig bestämning av priserna; nämligen att de bestämmas bara av kapitalets fasta beslut att göra en bestämd kvantitet profit per år. Detta inflytande av omslagen ger ett intryck av att cirkulationsprocessen som sådan bestämmer varornas priser inom vissa gränser oberoende av produktionsprocessen. Alla ytliga och bakvända föreställningar om reproduktionens totalprocess är härledda från studier av köpmanskapitalet och från föreställningar, som dess speciella rörelser framkallar i deras medvetande som förmedlar cirkulationen.
Om, som läsaren till sin ledsnad insett, analysen av de verkliga inre sammanhangen i den kapitalistiska produktionsprocessen är en mycket invecklad sak och ett omfattande arbete; om det är ett verk för vetenskapen att föra tillbaka den synliga, som företeelse framträdande rörelsen på den inre, verkliga rörelsen, så är det självklart att det måste utbildas föreställningar om lagarna för produktionen i de kapitalistiska cirkulations- och produktionsförmedlarnas huvuden som helt avviker från dessa lagar och bara är det medvetna uttrycket för den skenbara rörelsen. En köpman, börsspekulant, bankir har ofrånkomligen alldeles bakvända föreställningar. Hos fabrikanterna förvanskas de genom de cirkulationsakter, som deras kapital är underkastade och genom utjämningen av den allmänna profitkvoten.[41*] I deras medvetande måste också konkurrensen oundvikligen få en alldeles bakvänd roll. När värdets och mervärdets gränser är givna, så är det lätt att förstå hur kapitalens konkurrens förvandlar värdena till produktionspriser och vidare till merkantila priser och mervärdet till genomsnittsprofit. Men utan dessa gränser är det absolut omöjligt att förstå varför konkurrensen reducerar den allmänna profitkvoten till den ena gränsen i stället för den andra, till 15% i stället för 1.500%. Konkurrensen kan bara reducera den till en nivå, men innefattar inte något element som är i stånd att bestämma själva nivån.
Sett från köpmanskapitalets ståndpunkt framstår alltså omslaget själv som prisbestämmande. Medan industrikapitalets omslagshastighet, om den sätter ett givet kapital i stånd att exploatera antingen mer eller också mindre arbete, verkar bestämmande och begränsande på profitmängden och därmed på profitens allmänna kvot, så är å andra sidan för det merkantila kapitalet profitkvoten given som ett yttre faktum och däremot dess inre sammanhang med bildandet av mervärdet alldeles utsuddat. Om samma industrikapital vid i övrigt lika omständigheter och särskilt vid lika organisk sammansättning slår om fyra gånger per år i stället för två, producerar det dubbelt så mycket mervärde och därmed profit. Detta visar sig påtagligt, så snart och så länge detta kapital besitter monopol på det förbättrade produktionssätt som tillåter detta påskyndande av omslaget. Men i olika handelsgrenar framträder olika omslagstider tvärtom så att den profit som görs på ett visst varukapitals omslag står i omvänd proportion till antalet omslag av det penningkapital som investerats i detta varukapital. "Small profits and quick returns" framträder särskilt för en "shopkeeper" som en princip, som han följer av princip.
För övrigt är det självklart, att denna lag om köpmanskapitalets omslag i varje handelsgren och bortsett från växlande, varandra kompenserande, raskare och långsammare omslag bara gäller för det genomsnitt av omslag som utmärker hela det i denna gren investerade köpmanskapitalet. Kapitalet A, opererande i samma gren som B, må göra mer eller mindre än genomsnittstalet av omslag. I detta fall gör de andra mindre eller mer. Detta ändrar ingenting i omslaget för den i denna gren anlagda totala massan av köpmanskapital. Men det har avgörande betydelse för den enskilde köpmannen eller småhandlaren. Han gör i detta fall en merprofit alldeles som industrikapitalister gör merprofiter, om de producerar under gynnsammare betingelser än de genomsnittliga. Om konkurrensen tvingar honom till detta, så kan han sälja billigare än affärskumpanen utan att sänka sin profit under genomsnittet. Är de betingelser som sätter honom i stånd till snabbare omslag, sådana betingelser som man kan köpa, t.ex. ett försäljningsställes läge, så kan han betala extra ränta för detta, d.v.s. en del av hans extraprofit förvandlas till jordränta.
Den rent tekniska rörelse som penningen genomgår i industrikapitalets cirkulationsprocess och, som vi nu kan tillägga, i varuhandelskapitalets (då detta övertar en del av industrikapitalets cirkulationsrörelse som sin egen speciella rörelse) - dessa rörelser, som har blivit självständiga och fungerar som ett särskilt kapital, som utövar dessa funktioner och bara dem som sina särskilda operationer, förvandlar detta kapital till penninghandelskapital. En del av industrikapitalet och närmare betraktat även av varuhandelskapitalet fanns inte bara permanent i penningform, som penningkapital överhuvud, utan som penningkapital inbegripet i dessa tekniska funktioner. Nu avsöndrar sig en bestämd del i form av penningkapital från totalkapitalet och blir självständig. Dess kapitalistiska funktion består uteslutande i att för den totala klassen av industriella och kommersiella kapitalister utföra dessa operationer. Liksom i fråga om varuhandelskapitalet avskiljer sig en del av det industrikapital som finns i cirkulationsprocessen i form av penningkapital och uträttar dessa reproduktionsprocessens operationer för det totala övriga kapitalet. Detta penningkapitals rörelser är alltså återigen bara rörelser av en del av det i sin reproduktionsprocess inbegripna industrikapitalet som har blivit självständigt.
Bara om och i den mån kapital nyanlägges - vilket också gäller vid ackumulationen - framträder kapital i penningform som utgångspunkt och slutpunkt för rörelsen. Men för varje kapital som en gång befinner sig i sin process, framstår utgångspunkt liksom slutpunkt bara som en genomgångspunkt. Såvida industrikapitalet från sitt utträde ur produktionssfären till sitt återinträde måste genomgå metamorfosen W'-G-W, är, som det visat sig redan i den enkla varucirkulationen, G i själva verket bara slutresultatet i metamorfosen för att åter bli utgångspunkt i den motsatta, som kompletterar denna. Och även om industrikapitalets W-G alltid framstår som G-W-G för handelskapitalet, så är även för detta, så snart det har blivit engagerat, den verkliga processen hela tiden W-G-W. Handelskapitalet genomgår emellertid samtidigt akterna W-G och G-W, d.v.s. det är inte så att bara ett kapital befinner sig i stadiet W-G, medan det andra befinner sig i stadiet G-W. Utan så att samma kapital ständigt köper och säljer samtidigt på grund av produktionsprocessens kontinuitet. Det befinner sig permanent i båda stadierna. Medan en del omvandlas till pengar och senare återförvandlas till vara, förvandlas den andra delen samtidigt till vara för att återförvandlas till pengar.
Om penningen här fungerar som cirkulationsmedel eller som betalningsmedel beror på varuutbytets form. I båda fallen utbetalar kapitalisten ständigt pengar till många personer och mottar pengar av många personer som betalning. Denna enbart tekniska operation av penningbetalning och penninginkassering utgör ett arbete för sig, vilket såvida penningen fungerar som betalningsmedel nödvändiggör balansberäkningar, utjämningsförfaranden. Detta arbete är en cirkulationskostnad, inget värdeskapande arbete. Det avkortas genom att det utföres av en särskild avdelning av förmedlare eller kapitalister för hela den övriga kapitalistklassen.
En viss del av kapitalet måste ständigt finnas till hands som skatt, potentiellt penningkapital: reserv av köpmedel, reserv av betalningsmedel, ej sysselsatt kapital som i penningform väntar på sin användning; och en del av kapitalet strömmar ständigt tillbaka i denna form. Detta nödvändiggör utom inkassering, betalning och bokföring, att skatten bevaras, vilket åter är en särskild operation. Det sker alltså i verkligheten en ständig upplösning av skatten i cirkulationsmedel och betalningsmedel och en ständig återbildning ur pengar som erhållits vid försäljning och förfallen betalning. Denna ständiga rörelse av den som pengar existerande delen av kapitalet, skild från själva kapitalfunktionen, denna rent tekniska operation är det som förorsakar särskilt arbete och kostnader - cirkulationskostnaderna.
Arbetsdelningen för med sig, att dessa tekniska operationer, som betingas av kapitalets funktioner, såvitt möjligt förrättas för hela kapitalistklassen av en grupp förmedlare eller kapitalister som deras enda funktioner eller koncentreras i deras händer. Här som i fråga om köpmanskapitalet är det en arbetsdelning i dubbel bemärkelse. Det uppstår en särskild affärsverksamhet, och emedan den som särskild syssla förrättas för hela klassens penningmekanism koncentreras den och utövas i stor skala; och nu försiggår en ny arbetsdelning inom denna särskilda affärsgren både genom uppdelning i olika av varandra oberoende grenar och genom uppstyckning av arbetet inom dessa grenar (stora kontor, många bokhållare och kassörer, långtgående arbetsdelning). Utbetalning av pengar, inkassering, utjämning av balanser, förande av löpande räkning, bevarande av pengar etc., allt skilt från de olika handlingar som gör dessa tekniska operationer nödvändiga, göra det i dessa funktioner investerade kapitalet till penninghandelskapital.
Dessa olika operationer som har blivit självständiga som särskilda affärer och givit upphov till penninghandeln växer fram ur själva penningens olika bestämmelser och funktioner, som också kapitalet i form av penningkapital måste följa.
Jag har tidigare påvisat hur penningväsendet i allmänhet ursprungligen utvecklats i produktbyte mellan olika samhällen.[42*]
Penninghandel, handel med penningvara, utvecklar sig alltså närmast ur den internationella samfärdseln. Så snart länderna har olika myntsystem måste köpmännen som gör inköp i främmande länder omsätta sitt lands mynt i de lokala mynten och omvänt eller också omsätta olika mynt mot omyntat rent silver eller guld som världspengar. Så uppstår växlingsaffärerna som kan betraktas som en av den moderna penninghandelns ursprungliga grundvalar.[43*] Därur utvecklades växelbanker, där silver (eller guld) fungerar som världspengar - nu som bankpengar eller handelspengar - till skillnad från de gångbara mynten. Affärer med växlar har, såvida det gäller rena anvisningar för betalning till resande från en penningväxlare i ett land till penningväxlare i ett annat, redan i Rom och Grekland utvecklats sig ur de egentliga växlingsaffärerna.
Handeln med guld och silver som varor (råvaror för att bereda lyxartiklar) bildar den naturliga grundvalen för handeln med barrer (bullion trade) eller den handel som förmedlar penningens funktion som världspengar.
Dessa funktioner är som tidigare förklarats (bok I, kap. III 3 c) dubbla: att löpa fram och tillbaka mellan de olika nationella cirkulationssfärerna för att utjämna de internationella betalningarna och förmedla kapitalets vandringar för att förränta sig; vid sidan därom rörelse från ädelmetallernas produktionskällor ut över världsmarknaden och fördelning av tillförseln mellan de olika nationella cirkulationssfärerna. I England fungerade ännu under största delen av 1600-talet guldsmederna som bankirer. Hur utjämningen av internationella betalningar vidare utvecklat sig i växelhandeln etc. utelämnar vi här helt och hållet liksom allt som hänför sig till affärer i värdepapper, kort sagt alla särskilda former av kreditväsendet, som här ännu inte angår oss.
Som de två varor som cirkulerar som världspengar avlägger varje lands pengar sin lokala karaktär, ett lands pengar uttryckes i ett annat lands, och alla reduceras till sitt innehåll av guld eller silver, medan guldet och silvret samtidigt som de är cirkulerande varor också som världspengar reduceras efter sitt ömsesidiga värdeförhållande som ständigt växlar. Penninghandlaren gör denna förmedling till sin särskilda sysselsättning. Växlaryrket och handeln med barrer är sålunda de ursprungligaste formerna för penninghandel och har uppstått ur penningens dubbla funktioner: som nationellt mynt och som världspenning.
Ur den kapitalistiska produktionsprocessen liksom ur handeln överhuvud även under förkapitalistiskt produktionssätt följer:
För det första penningens anhopning som skatt, d.v.s. den del av kapitalet som alltid måste finnas i penningform som reservfond för betalnings- och köpmedel. Detta är den första formen av skatt sådan den återuppträder i det kapitalistiska produktionssättet och som den överhuvud framträder när handelskapitalet utvecklas, åtminstone just i fråga om detta. Bådadera gäller såväl den inhemska som den internationella cirkulationen. Denna skatt flyter ständigt ut i cirkulationen och ständigt tillbaka från den. En andra form av skatt är den som består av kapital i penningform som ligger i träda, för ögonblicket overksamt, härtill kommer också nyackumulerat ännu inte placerat penningkapital. De funktioner, som blir nödvändiga på grund av denna skattbildning som sådan, är närmast dess förvaring, bokföring etc.
För det andra förenas därmed utbetalning av pengar vid köp, mottagande av pengar vid försäljning, betalning och mottagande av betalningar, utjämning av betalningar etc. Allt detta förrättar penninghandlaren närmast som enkel kassör för köpmannen och industrikapitalisterna.[44*]
Fullständigt utvecklad är penninghandeln och detta redan i sitt första stadium, så snart lån, borgen och handel på kredit förbindas med dess övriga funktioner. Därom i följande avdelning vid behandling av det räntebärande kapitalet.
Handeln med barrer, överförandet av guld och silver från ett land till ett annat, är endast ett resultat av varuhandeln, som är bestämd genom växelkursen som uttrycker de internationella betalningarnas läge och räntefoten på olika marknader. Köpmannen som handlar med barrer förmedlar som sådan bara resultatet.
Vid studiet av penningen, hur dess rörelser och formbestämningar utvecklas ur den enkla varucirkulationen, har vi sett (Bok I, kap. III), att rörelsen av penningmängden cirkulerande köp- och betalningsmedel är bestämd genom varumetamorfosens omfång och hastighet. Som vi nu vet, är denna själv endast ett moment i den totala reproduktionsprocessen. Vad angår anskaffningen av penningmaterialet - guld och silver - från dess produktionskällor så upplöses den i direkt varuutbyte av guld eller silver som vara mot annan vara. Den är alltså själv lika mycket ett moment i varuutbytet som anskaffningen av järn och andra metaller. Men vad angår de ädla metallernas rörelse på världsmarknaden (vi bortser här från denna rörelse om den gäller kapitalöverföring genom lån, då denna överföring också försiggår i form av varukapital), så är den bestämd genom det internationella varuutbytet alldeles på samma sätt som köp- och betalningsmedel inom ett land genom det inhemska varuutbytet. De ädla metallernas ut- och invandring från en nationell cirkulationssfär till en annan är, såvida de förorsakats enbart av värdeminskning av landets mynt eller genom dubbel myntfot, främmande för penningcirkulationen som sådan och en ren korrektion av godtyckliga avvikelser framkallade av statliga åtgärder. Vad slutligen angår bildande av skatter, så är dessa reservfonder av köp- och betalningsmedel antingen för den yttre eller den inre handeln och detta gäller också om de är en form av tillfälligt overksamt kapital, i båda fallen är det bara fråga om en nödvändig utfällning från cirkulationsprocessen.
Liksom hela penningcirkulationens omfång, former och rörelser endast är ett resultat av varucirkulationen, vilken i sin tur från kapitalistisk ståndpunkt själv endast är kapitalets cirkulationsprocess (där inbegripet utbytet av kapital mot reveny och av reveny mot reveny, såvida utgivandet av reveny verkställes genom detaljhandeln) så är det självklart att penninghandeln inte vara förmedlar penningcirkulationen som enbart resultat och uppenbarelseform av varucirkulationen. För penninghandeln är penningcirkulationen utan vidare självklar som ett moment av varucirkulationen. Det som den förmedlar är varucirkulationens tekniska operationer, som den koncentrerar, förkortar och förenklar. Penninghandeln bildar inte skatterna utan levererar de tekniska medlen för att reducera denna skattbildning, såvida den är frivillig (alltså inte uttryck för overksamt kapital eller för störningar i reproduktionsprocessen) till dess ekonomiska minimum, genom att reservfonderna för köp- och betalningsmedel förvaltade för hela kapitalistklassen inte behöver vara så stora som om varje kapitalist förvaltade sin. Penninghandeln köper inte de ädla metallerna utan förmedlar bara deras fördelning när varuhandeln köpt dem. Penninghandeln underlättar utjämning av balanserna i den mån som pengar fungerar som betalningsmedel, och minskar genom den artificiella mekanismen hos dessa utjämningar den penningmängd som behövs; men den bestämmer varken sammanhanget eller omfånget av de ömsesidiga betalningarna. Växlarna och checkerna t.ex. som i banker och clearinghouses utbytas mot varandra, representerar helt självständiga affärer, är resultat av givna operationer, och det är endast fråga om bättre teknisk utjämning av dessa resultat. Såvida pengar cirkulerar som köpmedel, är omfång och antal köp och försäljning alldeles oberoende av penninghandeln. Den kan bara förkorta de tekniska operationer, som åtföljer den och därigenom minska mängden av de för omslaget nödvändiga kontanta pengarna.
Penninghandeln i den rena form vi här studerar, d.v.s. skild från kreditväsendet, har alltså endast med tekniken hos ett moment av varucirkulationen att göra, nämligen penningcirkulationen och de olika penningfunktioner som uppstår ur denna.
Detta skiljer penninghandeln väsentligt från varuhandeln, som förmedlar varans metamorfos och varuutbytet och t.o.m. kan låta denna varukapitalets process framstå som ett från industrikapitalet avsöndrat kapitals process. Därför visar varuhandelskapitalet en egen form av cirkulation, G-W-G, där varan växlar plats två gånger och pengarna därigenom flyter tillbaka i motsats till W-G-W, där pengarna två gånger växlar plats och därigenom förmedlar varuutbytet, men ingen sådan särskild form kan påvisas för penninghandelskapitalet.
Såvida penningkapital i denna tekniska förmedling av cirkulationen investeras av en särskild grupp kapitalister - ett kapital som i reducerad skala representerar ett tillskottskapital, som köpmännen och industrikapitalisterna eljest skulle behöva satsa själva för dessa ändamål - är den allmänna formen av kapitalet G-G' även här förhanden. Genom investering av G frambringas G + ΔG för den som investerar. Men förmedlingen av G-G' hänför sig här inte till de materiella utan bara till de tekniska momenten i metamorfosen.
Det är tydligt, att hela det penningkapital, som penninghandlarna förmedlar, är köpmännens och industrikapitalisternas i cirkulation befintliga penningkapital, och att de operationer de fullbordar bara är operationer för deras räkning vars förmedlare de är.
Det är också klart, att deras profit bara är ett avdrag från mervärdet, då de endast har att göra med redan realiserade värden (t.o.m. om de bara är realiserade i form av fordringar).
Liksom i fråga om varuhandeln förekommer här en fördubbling av funktionen. Ty en del av de med penningcirkulationen förbundna tekniska operationerna måste förrättas av varuhandlarna och varuproducenterna själva.
Den särskilda form i vilken varuhandels- och penninghandelskapitalet ackumulerar pengar behandlas först i nästa avdelning.
Av den hittillsvarande framställningen framgår utan vidare, att ingenting kan vara mer absurt än att betrakta köpmanskapitalet, i form av varuhandelskapital eller i form av penninghandelskapital, som ett särskilt slag av industrikapital på samma sätt som t.ex. bergsbruk, åkerbruk, boskapsskötsel, manufaktur, transportindustri etc. bilda förgreningar, som är givna genom arbetets samhälleliga delning, och därmed särskilda investeringsområden för industrikapitalet. Redan den enkla iakttagelsen att varje industrikapital, medan det befinner sig i cirkulationsfasen av sin reproduktionsprocess, i form av varukapital eller penningkapital fullgör precis samma funktioner som är de enda funktionerna för köpmanskapitalet i dess båda former, måste göra denna grova missuppfattning omöjlig. Skillnaden mellan industrikapitalet som produktivt kapital och samma kapital i cirkulationssfären har däremot blivit självständigt som varuhandelskapital och penninghandelskapital. De bestämda former och funktioner som kapitalet här till en tid antar framträder som självständiga former och funktioner för en avsöndrad del av kapitalet och är uteslutande förbundna med denna. Industrikapitalets förvandlade form är himmelsvitt skild från de materiella skillnader mellan produktiva kapital i olika produktionsanläggningar, som uppstår ur de olika industrigrenarnas natur.
Utom det grova sätt på vilket ekonomen i allmänhet behandlar formskillnaderna, egentligen intresserar honom bara deras materiella sida, finns det två grundläggande orsaker till vulgärekonomens förväxling av dessa skillnader. För det första hans oförmåga att förklara den merkantila profitens speciella natur; för det andra hans apologetiska strävan att leda i bevis att varukapital och penningkapital och vidare varuhandels- och penninghandelskapital är former som oundvikligen uppkommer i produktionsprocessen, trots att de härrör sig till det kapitalistiska produktionssättets speciella karaktär, som framför allt förutsätter varucirkulation och därmed penningcirkulation som sin grundval.
Om varuhandelskapital och penninghandelskapital inte skiljer sig på annat sätt från spannmålsodlingen än denna skiljer sig från boskapsskötsel och manufaktur så är det solklart, att produktion och kapitalistisk produktion överhuvud taget är identiska och att fördelningen av de samhälleliga produkterna mellan samhällets medlemmar vare sig det gäller produktiv eller individuell konsumtion lika oundvikligt måste förmedlas av köpmän och bankirer som köttkonsumtionen genom boskapsskötsel och konsumtion av textilvaror genom att sådana fabriceras.[45*]
Då de stora ekonomerna, som Smith, Ricardo o.s.v., betraktar industrikapitalet som kapitalets grundform och i realiteten behandlar cirkulationskapitalet (penning- och varukapital) bara så tillvida som det är en fas i varje kapitals reproduktionsprocess, råkar de i förlägenhet inför det merkantila kapitalet som en speciell sorts kapital. De slutsatser om värdebildning som omedelbart kan härledas ur studiet av industrikapitalet passar inte direkt på köpmanskapitalet. Därför lämnar de faktiskt detta åt sidan och nämner det bara som en sorts industrikapital. Då de speciellt behandlar det, som Ricardo i fråga om utrikeshandeln, försöker de påvisa att det inte skapar något värde (följaktligen inte heller något mervärde). Men det som gäller för utrikeshandeln gäller också för inrikeshandeln.
Vi har hittills betraktat köpmanskapitalet från det kapitalistiska produktionssättets ståndpunkt och inom dess gränser. Inte bara handeln utan också handelskapitalet är emellertid äldre än det kapitalistiska produktionssättet. Det är i verkligheten kapitalets historiskt äldsta fria existensform.
Då vi redan har sett att penninghandeln och det däri investerade kapitalet för sin utveckling inte behöver någonting annat än existensen av grosshandel och vidare av varuhandelskapital, så är det bara med det senare vi måste befatta oss här.
Emedan handelskapitalet är instängt i cirkulationssfären och dess funktion uteslutande är att förmedla varuutbytet, så är för dess existens - bortsett från outvecklade former som har sitt ursprung i den direkta byteshandeln - inga andra betingelser nödvändiga än de som gäller för den enkla varu- och penningcirkulationen. Eller den sistnämnda är snarare dess existensbetingelse. Vilket produktionssätt som än är basen för de produkter som produceras och ingår som varor i cirkulationen - antingen basen är en ursprunglig samfällighet eller slavproduktion eller småbondeproduktion eller småborgerlig eller kapitalistisk produktion - detta ändrar ingenting i deras karaktär som varor, och som varor måste de genomgå utbytesprocessen och de formförändringar som åtföljer den. De extremer som köpmanskapitalet förmedlar är givna, alldeles som de är givna för penningen och penningens rörelse. Det enda nödvändiga är att dessa extremer finnas som varor, antingen nu produktionen till hela sin omfattning är varuproduktion eller det bara är de självhushållande producenternas överskott - över deras genom egen produktion tillfredsställda omedelbara behov - som föres ut på marknaden. Köpmanskapitalet förmedlar bara rörelsen hos dessa extremer, varorna, såsom givna förutsättningar för detta.
I vilken utsträckning produktionen ingår i handeln och passerar köpmännens händer beror på produktionssättet och når sitt maximum i den fullt utvecklade kapitalistiska produktionen, där produkten produceras enbart som vara, inte som omedelbart existensmedel. Men å andra sidan befordrar handeln produktionen inom varje produktionssätt; frambringandet av produktöverskott, avsett att ingå i utbytet för att öka producenternas (här menas produkternas ägare) konsumtion och skattbildning. Den ger alltså produktionen en mer eller mindre på bytesvärdet inriktad karaktär.
Varornas metamorfos, deras rörelse, består 1) materiellt av att olika varor bytas mot varandra, 2) formellt av förvandling av vara till pengar, försäljning, och förvandling av pengar till vara, köp. Och i dessa funktioner, utbyte av varor genom köp och försäljning upplöses köpmanskapitalets funktion. Det förmedlar alltså bara varuutbytet, som emellertid från början omfattar mer än varuutbyte mellan de olika producenterna. Vid slavförhållande, livegenskapsförhållande, tributförhållande (såvida primitiva samfälligheter betraktas) är det slavägaren, feodalherren eller den tributmottagande staten, som är produktens ägare, alltså försäljare. Köpmannen köper och säljer för många. I hans hand koncentreras köp och försäljningar och genom detta upphör köpet och försäljningen att vara bunden till köparens (som köpman) direkta behov.
Men vilken den samhälleliga organisationen av de produktionssfärer mellan vilka köpmannen förmedlar varuutbytet än är, existerar hans förmögenhet alltid som penningförmögenhet och hans pengar fungerar ständigt som kapital. Hans form är ständigt G-W-G'; pengar, bytesvärdets självständiga form är utgångspunkten, och bytesvärdets förmering det självständiga ändamålet. Själva varuutbytet och de operationer som förmedlar detta - skilda från produktionen och fullbordade av icke-producenter - som enbart medel till ökning inte bara av rikedomen utan av rikedomen i dess allmänna samhälleliga form som bytesvärde. Det drivande motivet och det bestämmande syftet är att förvandla G till G + ΔG; akterna G-W och W-G' som förmedlar akten G-G', framstår bara som övergångsmoment i denna förvandling av G till G + ΔG. Detta G-W-G' som karaktäristisk rörelse hos köpmanskapitalet skiljer det från W-G-W, varuhandeln mellan producenterna själva, som är inriktad på utbyte av bruksvärden som yttersta mål.
Ju mer outvecklad produktionen är, desto mer kommer därför penningförmögenheten att koncentreras i köpmännens händer eller framträda som en specifik form av köpmansförmögenhet.
Inom det kapitalistiska produktionssättet - d.v.s. så snart kapitalet bemäktigat sig produktionen och gett den en helt förändrad och specifik form - framträder köpmanskapitalet bara som kapital i en särskild funktion. I alla tidigare produktionssätt, och mera utpräglat ju mer produktionen är omedelbar produktion av producentens existensmedel, framträder köpmanskapitalet som kapitalets funktion par excellence.
Alltså är det inte svårt att förstå, varför köpmanskapitalet framträder som kapitalets historiska form långt innan kapitalet lagt under sig själva produktionen. Dess existens och utveckling till en viss höjd är en historisk förutsättning för utveckling av det kapitalistiska produktionssättet 1) som förutsättning för koncentration av penningförmögenhet och 2) emedan det kapitalistiska produktionssättet förutsätter produktion för handel, avsättning i stor skala och inte till enskilda kunder, alltså även förutsätter en köpman som inte köper för att tillfredsställa sitt personliga behov utan koncentrerar mångas köp i sitt. Å andra sidan tenderar all utveckling av köpmanskapitalet att ge produktionen en mer och mer på bytesvärdet inriktad karaktär, mer och mer förvandla produkterna till varor. Men, som vi strax ska se, denna utveckling enbart är ändå inte tillräcklig för att förmedla och förklara övergången från ett produktionssätt till ett annat.
Inom den kapitalistiska produktionen reduceras köpmanskapitalet från sin tidigare självständiga existens till en särskild fas i kapitalinvesteringen som helhet, och utjämningen av profiterna reducerar dess profitkvot till det allmänna genomsnittet. Det fungerar nu bara som det produktiva kapitalets ombud. De särskilda samhällstillstånd, som utbildas med köpmanskapitalets utveckling, är nu inte längre bestämmande; tvärtom, där de är förhärskande råder föråldrade tillstånd. Detta gäller t.o.m. inom samma land, där t.ex. rena handelsstäder är på ett helt annat sätt jämförliga med tidigare tillstånd än fabriksstäderna.[46*]
En självständig och dominerande utveckling av kapitalet som köpmanskapital betyder att produktionen inte underkastas kapitalet, alltså att kapitalet utvecklas på grundval av en främmande och av detsamma oberoende samhällelig form av produktionen. Den självständiga utvecklingen av köpmanskapitalet står alltså i omvänt förhållandet till samhällets allmänna ekonomiska utveckling.
Som kapitalets härskande form innebär den självständiga köpmannaförmögenheten att cirkulationsprocessen har blivit självständig gentemot sina yttertermer, och dessa termer är de utbytande producenterna själva. Dessa yttertermer förblir självständiga gentemot cirkulationsprocessen och denna gentemot dem. I så fall blir produkten vara genom handeln. Det är handeln som utvecklar produkternas gestaltning till varor, inte den producerade varans rörelse som bildar handeln. Här uppträder kapitalet alltså först i cirkulationsprocessen såsom kapital; d.v.s. penningen utvecklas där till kapital. Det är i cirkulationen som produkten först utvecklar bytesvärde, blir vara och pengar. Kapital kan och måste bildas i cirkulationsprocessen mellan det lärt att kontrollera sina extremer, de olika produktionssfärer mellan vilka cirkulationen förmedlas. Penning- och varucirkulation kan förmedlas mellan produktionssfärer med mycket varierande organisation, som till sin inre struktur ännu är huvudsakligen inriktad på produktion av bruksvärde. Detta självständiggörande av cirkulationsprocessen, i vilken produktionssfärerna sinsemellan förenas genom ett tredje led, uttrycker någonting tvåfaldigt. Å ena sidan att cirkulationen ännu inte bemäktigat sig produktionen utan förhåller sig till denna som en given förutsättning. Å andra sidan att produktionsprocessen ännu inte upptagit cirkulationen som enbart ett moment i sig. Båda delarna är däremot fallet i den kapitalistiska produktionen. Produktionsprocessen beror helt på cirkulationen och cirkulationen är enbart ett moment, en genomgångsfas för produktionen, d.v.s. att den som vara producerade produkten endast realiseras och dess som varor producerade produktionselement ersättas. Den form av kapital som utvecklats direkt ur cirkulationen - handelskapitalet - framträder här bara som en av kapitalets former i dess reproduktionsrörelse.
Lagen, att den självständiga utvecklingen av köpmanskapitalet står i omvänt förhållande till den kapitalistiska produktionens utvecklingsgrad, framträder tydligast i historien om transitohandeln (carrying trade), som hos venezianare, genuesare, holländare etc., där alltså den huvudsakliga vinsten inte göres genom utförsel av det egna landets produkter utan genom att man förmedlar utbyte av produkter mellan kommersiellt och i andra avseenden outvecklade samhällen och genom att man exploaterar båda produktionsländerna.[47*] Här har köpmanskapitalet sin rena form, avskilt från extremerna, som är de produktionssfärer mellan vilka det förmedlar. Detta är en huvudorsak till dess uppkomst. Men detta monopol på transitohandel och därmed denna handel själv bortfaller i samma mån som den ekonomiska utvecklingen går framåt hos de folk som det på båda sidor exploaterade och vars outvecklande tillstånd var dess grundval. Vid transitohandel framträder detta inte bara som bortfall av en särskild handelsgren utan även som minskning av de rena handelsnationernas dominans och av deras kommersiella rikedom överhuvud taget, som grundades på transitohandeln. Detta är bara en särskild form, i vilken det kommersiella kapitalets underordnande under det industriella visar sig under den kapitalistiska produktionens utveckling. Vad för övrigt gäller det sätt på vilket köpmanskapitalet hushållar där det direkt behärskar produktionen erbjudes slående exempel inte bara av all kolonialhushållning (det s.k. kolonialsystemet) utan alldeles speciellt av det gamla holländsk-ostindiska kompaniets hushållning [42].
Då köpmanskapitalets rörelse är G-W-G', så åstadkommes köpmannens profit för det första genom akter som enbart försiggår inom cirkulationsprocessen, alltså i de två akterna köp och försäljning; och för det andra blir den realiserad i sista akten, försäljningen. Det är alltså fråga om avyttringsprofit, profit upon alienation [38]. Vid en första anblick framstår en ren oavhängig handelsprofit som omöjlig, så länge produkter säljas till sina värden. Att köpa billigt för att sälja dyrt är handelns lag. Alltså inte utbyte av ekvivalenter. Värdets begrepp inneslutes så till vida som de olika varorna alla är värde och därför pengar; till kvaliteten det samhälleliga arbetets likvärdiga uttryck. Men de är inte lika värdestorheter. Det kvantitativa förhållande i vilket produkterna utbytas är närmast rent tillfälligt. De antar så till vida varuform, att de överhuvud är utbytbara d.v.s. uttryck för en tredje term. Det fortsatta utbytet och den regelbundna reproduktionen för utbyte upphäver mer och mer denna tillfällighet. Men i första hand inte för producenter och konsumenter utan för förmedlaren mellan dem båda, köpmannen, som jämför penningpriserna och tar hand om differensen. Det är genom denna rörelse han upprättar ekvivalensen.
Handelskapitalet är i början bara den förmedlande rörelsen mellan termer som det inte behärskar, och förutsättningar som det inte skapar.
Liksom varucirkulationens blotta form, W-G-W, ger upphov till att pengar inte bara blir värdemätare och cirkulationsmedel, utan absolut form för varan och därmed för rikedomen, skatt, och dess bibehållande och tillväxt som pengar blir ett självändamål, så framstår köpmanskapitalets blotta cirkulationsform G-W-G' penningen, skatten, som något som bevaras och ökas just genom att avyttras.
Antikens handelsfolk existerade liksom Epikuros' gudar [45] i världens intermundier eller snarare som judarna i det polska samhällets porer. De första självständiga, välutvecklade handelsstäderna och handelsfolkens handel var som ren transitohandel beroende av primitiviteten hos de producerande folken mellan vilka de spelade förmedlarrollen.
I det kapitalistiska samhällets förstadier behärskar handeln industrin; i det moderna samhället tvärtom. Handeln kommer naturligtvis att ha en större eller mindre återverkan på de samhällen mellan vilka den drives; den kommer att mer och mer lägga produktionen under bytesvärdet, i det den gör konsumtion och livsuppehälle mer beroende av försäljning än av direkt användning av produkten. Därigenom upplöser den de gamla förhållandena. Den ökar penningcirkulationen. Den omfattar inte längre bara produktionens överskott utan griper bit för bit av själva produktionen och gör hela produktionsgrenar beroende av sig. Men denna upplösande verkan beror i hög grad på det producerande samhällets natur.
Så länge handelskapitalet förmedlar produktbytet hos outvecklade samhällen framstår den kommersiella profiten inte bara som utpressning och bedrägeri utan uppkommer till stor del just på detta sätt. Bortsett från att den exploaterar skillnaden mellan produktionspriserna i olika länder (och i detta hänseende verkar den i riktning mot utjämning och stabilisering av varuvärdena), medför dessa produktionssätt att köpmanskapitalet tillägnar sig en övervägande del av merprodukten, dels som mellanhand mellan samhällen vars produktion väsentligen är inriktad på bruksvärde och för vilkas ekonomiska organisation försäljningen av den överhuvud i cirkulation ingående produktdelen, alltså överhuvud produkternas försäljning till deras värde är av underordnad vikt; dels emedan de huvudsakliga ägarna av mervärdet i dessa tidigare produktionssätt, slavhållaren, den feodala jordägaren, staten (t.ex. den orientaliske despoten) med vilka köpmannen handlar, representerar den konsumerande rikedomen för vilken köpmannen lägger snaror, som redan A. Smith i det citerade stycket beträffande feodaltiden har uppspårat. Ett dominerande handelskapitals herravälde är alltså överallt ett system av utplundring,[48*] liksom även dess utveckling hos antikens och den nyare tidens handelsfolk direkt är förenad med våldsam plundring, sjöröveri, slavrov, undertryckande i kolonierna; så i Kartago, Rom och senare hos venezianer, portugiser, holländare etc.
Utvecklingen av handeln och handelskapitalet inriktar överallt produktionen i allt högre grad på bytesvärdet, ökar dess omfång, mångfaldigar den och gör den kosmopolitisk och utvecklar penningen till världspenning. Handeln verkar därför överallt mer eller mindre upplösande på produktionens existerande organisationer, vilka i alla sina olika former huvudsakligen är inriktade på bruksvärdet. Men hur långt den driver det gamla produktionssättets upplösning beror närmast på dess fasthet och inte struktur. Och vad denna upplösningsprocess resulterar i, d.v.s. vilka nya produktionssätt som träder i stället för de gamla, är inte avhängigt handeln utan karaktären av det gamla produktionssättet själv. I den antika världen resulterade handelns inverkan och utvecklingen av köpmanskapitalet alltid i slavhushållning; allt efter utgångspunkten kanske bara i förvandlingen av ett patriarkaliskt, på produktion av direkta existensmedel inriktat slavsystem till ett som var inriktat på produktion av mervärde. I den moderna världen däremot utmynnar den i det kapitalistiska produktionssättet. Härav följer, att dessa resultat själva var betingade också av helt andra omständigheter än handelskapitalets utveckling.
Det ligger i sakens natur, att så snart stadsindustrin som sådan skiljer sig från jordbruket dess produkter redan från början är varor, vilkas försäljning alltså behöver förmedlas av handeln. Att handeln anslutes till städernas utveckling och denna å andra sidan betingas av handeln är så till vida självklart. Men ändå är det här genomgående beroende av andra omständigheter, om en industriell utveckling går jämsides därmed. Redan under den senare republikanska tiden i det gamla Rom utvecklas köpmanskapitalet högre än någonsin tidigare i den gamla världen utan något som helst framsteg i hanverkets utveckling; medan i Korint och andra grekiska städer i Europa och Mindre Asien ett högt utvecklat hantverk åtföljer handelns utveckling. I motsats till städernas utveckling och dess betingelser är å andra sidan köpmannaanda och utveckling av handelskapital ofta något typiskt just för nomadfolk.
Det föreligger inget tvivel - och just detta faktum har framkallat helt felaktiga idéer - att de stora revolutioner i fråga om handeln som med de geografiska upptäckterna under 1500- och 1600-talet raskt stegrade köpmanskapitalets utveckling, bildar en huvudfaktor för att främja övergången från feodalt produktionssätt till kapitalistiskt. [47] Den plötsliga utvidgningen av världsmarknaden, mångfaldigandet av varor i omlopp, konkurrensen mellan de europeiska nationerna om att bemäktiga sig de asiatiska produkterna och de amerikanska skatterna, kolonialsystemet, allt detta bidrog väsentligt till att spränga produktionens feodala skrankor. Men det moderna produktionssättet utvecklade sig under sin första period, manufakturperioden, bara där betingelserna därför frambragts redan under medeltiden. Man kan t.ex. jämföra Holland med Portugal.[49*] När den plötsliga utvidgningen av handeln och skapandet av en ny marknad på 1500- och delvis ännu på 1600-talet utövade ett dominerande inflytande på det gamla produktionssättets undergång och uppkomsten av det kapitalistiska, så skedde detta tvärtom på basis av det redan skapade kapitalistiska produktionssättet. Världsmarknaden själv bildar basen för detta produktionssätt. Å andra sidan driver dess inneboende nödvändighet att producera i ständigt större skala till ständig utvidgning av världsmarknaden, så att handeln här inte revolutionerar industrin utan industrin ständigt revolutionerar handeln. Nu är också handelsherraväldet bundet till betingelserna för storindustrins dominans i högre eller lägre grad. Man kan t.ex. jämföra England och Holland. Historien om Hollands undergång som härskande handelsnation är historien om handelskapitalets underordnande under industrikapitalet. De hinder, som de förkapitalistiska nationella produktionssättens inte fasthet och struktur sätter upp emot handelns upplösande verkningar, visar sig på ett slående sätt i engelsmännens förbindelser med Indien och Kina. Produktionssättets breda bas är här enheten av småjordbruk och hemindustri, varvid dessutom i Indien tillkommer formen av bysamhälle, som vilar på gemensamt ägande av jorden, för övrigt även i Kina den ursprungliga formen. I Indien använde engelsmännen dessutom direkt sin politiska och ekonomiska makt som härskare och jordräntetagare för att spränga dessa små ekonomiska samhällen.[50*] I den mån deras handel här verkar revolutionerande på produktionssättet, är det bara när de genom det låga priset på sina varor gör slut på spinning och vävning, som är en uråldrig, integrerad del av denna enhet av industri-jordbruksproduktion, och på så sätt sliter sönder samhällena. T.o.m. här lyckas de endast mycket långsamt genomföra sitt upplösningsarbete. Ännu mindre är framgången i Kina, där den direkta politiska makten inte kommer till hjälp. De stora besparingar, ekonomiska och i fråga om tid, som den direkta förbindelsen mellan åkerbruk och manufaktur innebär, erbjuder här det mest hårdnackade motstånd mot storindustrins produkter, i vilkas pris ingår improduktiva omkostnader från cirkulationsprocessen som tränger igenom överallt. I motsats till den engelska handeln lämnar däremot den ryska handeln den asiatiska produktionens ekonomiska grundval oantastad.[51*]
Övergången från det feodala produktionssättet sker på två sätt. Producenten blir köpman och kapitalist, i motsats till natura-jordbrukshållningen och det skråbundna hantverket i medeltidens stadsindustri. Detta är den verkligt revolutionerande vägen. Eller också bemäktigar sig köpmannen den direkta produktionen. Lika mycket som den sistnämnda vägen historiskt sett verkar som en övergångsform - som t.ex. en engelsk klädeshandlare under 1600-talet, som skaffar sig kontroll över vävarna, vilka dock fortfarande är självständiga, säljer ull till dem och köper deras väv - lika litet leder den i och för sig till omvälvning av det gamla produktionssättet. Den snarare konserverar det och bibehåller det som sin förutsättning. Så var t.ex. till stor del ännu i mitten av detta århundrade fabrikanten i den franska sidenindustrin och i den engelska trikåvaru- och spetsindustrin bara nominellt fabrikant, i verkligheten köpman, som lät vävarna fortsätta att arbeta på sitt gamla oorganiserade sätt och bara utövade köpmannens herravälde; de arbetade i själva verket för honom.[52*] Detta system står överallt i vägen för det verkliga kapitalistiska produktionssättet och går under med dess utveckling. Utan att revolutionera produktionssättet försämrar det bara läget för de direkta producenterna, förvandlar dem till rena lönarbetare och proletärer under sämre betingelser än de har, som är direkt underställda kapitalet, och tillägnar sig deras merarbete på grundval av det gamla produktionssättet. Något modifierat består samma förhållande inom en del av Londons hantverksmässigt bedrivna möbelfabrikation. Särskilt i Towerhamlets [49] bedrives den i mycket stor skala. Hela produktionen är delad i många av varandra oberoende grenar. Den ena affären gör bara stolar, den andra bara bord, den tredje skåp o.s.v. men dessa affärer drivas mer eller mindre hantverksmässigt av en mästare med några få gesäller. Produktionen är i alla fall för stor för att säljas direkt till privatpersoner. Dess köpare är ägarna till möbelmagasinen. På lördagarna beger sig mästaren till dem för att sälja sin produkt, och det schackras om priset alldeles på samma sätt som i pantbanken om förskottssumman på den ena eller andra artikeln. Dessa mästare behöver veckoförsäljningen för att redan nästa vecka åter kunna köpa råvara och betala arbetslön. Under dessa omständigheter är de egentligen bara mellanhänder mellan köpmannen och sina egna arbetare. Köpmannen är den egentliga kapitalisten, som stoppar största delen av mervärdet i sin ficka.[53*] Detsamma gäller vid övergången till manufaktur från de grenar, som tidigare bedrevs hantverksmässigt eller som sidolinjer till lanthushållningen. Alltefter den tekniska utveckling som dessa små företag har uppnått - där de själva använder maskiner som tillåter hantverksmässig drift - försiggår även övergång till industri i stor skala; maskiner drivas med ånga i stället för med handkraft, som det under senaste tiden har skett t.ex. i de engelska trikåvaruföretagen.
Det försiggår alltså en övergång på tre olika sätt: För det första, köpmannen blir industriidkare; detta gäller för de på handel grundade hantverk framför allt inom lyxindustrin, som införas av köpmännen samtidigt som råvaror och arbetare från främmande länder såsom till Italien under 1400-talet från Konstantinopel. För det andra, köpmannen gör småmästarna till sina mellanhänder (middlemen) eller köper direkt från den ursprungliga producenten; han låter honom vara nominellt självständig och lämnar hans produktionssätt oförändrat. För det tredje, industrikapitalisten blir köpman och producerar i stor skala direkt för handeln.
Under medeltiden är köpmannen bara "förläggare", som Poppe mycket riktigt säger [50], till de antingen av skråmästare eller bönder producerade varorna. Köpmannen blir industriidkare eller låter snarare den hantverksmässiga, särskilt den lilla industrin på landet arbeta åt sig. Å andra sidan blir producenten köpman. I stället för att t.ex. vävmästaren får ull i små portioner undan för undan av köpmannen och arbetar för denne med sina gesäller, köper han själv ull eller garn och säljer sin väv till köpmannen. Produktionselementen ingår som av honom själv köpta varor i produktionsprocessen. Och i stället för att producera för den enskilde köpmannen eller för bestämda kunder producerar vävaren nu för handelsvärlden. Producenten är själv köpman. Handelskapitalet förrättar nu bara cirkulationsprocessen. Ursprungligen var handeln en förutsättning för förvandlingen av den skråmässiga och lantliga hemindustrin och det feodala jordbruket till kapitalistiska företag. Den utvecklade produkten till vara, dels genom att skapa en marknad för den, dels genom att introducera nya varuekvivalenter och tillföra produktionen nya råvaror och hjälpämnen och därmed öppna produktionsgrenar, som från början har baserats på handel, såväl på produktion för inhemsk marknad och världsmarknad, som på produktionsbetingelser som härstammar ur en världsmarknad. Så snart manufakturen har nått en viss styrka, och detta gäller ännu mer storindustrin, så skapar den å sin sida marknad, erövrar den genom sina varor. Nu blir handeln en tjänare åt den industriella produktionen, för vilken en ständig utvidgning av marknaden är en livsbetingelse. En ständigt mer utvidgad massproduktion översvämmar den marknad som finns och arbetar därför alltid på utvidgning av denna marknad, på att bryta igenom alla skankor. Vad som begränsar denna massproduktion är inte handeln (såvida den bara uttrycker existerande efterfrågan) utan storleken av det fungerande kapitalet och den produktivkraft, som arbetet utvecklar. Industrikapitalisten har alltid världsmarknaden framför sig, jämför och måste alltid jämföra sina egna kostnadspriser med marknadspriserna inte bara i hemlandet utan i hela världen. Under den tidigare perioden var det nästan uteslutande köpmannen som jämförde och detta tillförsäkrade sålunda handelskapitalet herraväldet över industrikapitalet.
Den första teoretiska behandlingen av det moderna produktionssättet - merkantilsystemet - utgick naturligtvis från cirkulationsprocessens ytfenomen, som blivit självständiga i handelskapitalets rörelser, och kunde därför bara röra sig om skenbarheter. Det utgick från handelskapitalet dels emedan detta är det första fria tillstånd i vilket kapitalet existerar. Dels på grund av det dominerande inflytande det utövade under den feodala produktionens första revolutionerande period, uppkomsttiden för den moderna produktionen. Den verkliga vetenskapen om den modern ekonomi börjar först då den teoretiska analysen går över från cirkulationsprocessen till produktionsprocessen. Det räntebärande kapitalet är visserligen också en urgammal form av kapital. Men vi ska senare se, varför merkantilismen inte utgår från detta utan snarare har en polemisk inställning till det.
[38*] För att kunna klassificera köpmanskapitalet som produktionskapital förväxlar Ramsay det med transportindustrin och kallar handeln: "transporter av varor från en plats till en annan." (An essay on the Distribution of Wealth, s. 19.) Samma förväxling finns redan hos Verri (Meditazioni sull'Ec. Pol., § 4, [p. 32].) och Say (Traité d'Ec. Pol. I, 14, 15.). - I sin Elements of Pol. Ec. (Androver and New York 1835) säger S. P. Newman: "Med den existerande ekonomiska inriktningen i samhället är den uppgift som köpmannen faktiskt har, att stå mellan producent och konsument, förskottera kapital till den förre och erhålla produkter som motprestation, överlämna dessa produkter till den senare och i sin tur få kapital tillbaka, en transaktion vilken såväl underlättar samhällets ekonomiska process, som tillsätter den produkt, som är föremål för denna verksamhet, ett värde" (p. 174). Producent och konsument sparar på så sätt pengar och tid genom köpmannens mellankomst. Denna tjänst erfordrar förskott av kapital och arbete och måste belönas, "då den tillsätter produkten ett värde, eftersom samma produkt är mer värd i händerna på konsumenten än i händerna på producenten". Och så framstår för honom, liksom för Say, handeln som "strängt taget en produktionsakt" (p. 175). Denna Newmans åsikt är grundfalsk. Bruksvärdet för en vara är större i konsumentens hand än i producentens, emedan det där överhuvud taget blir realiserat, träder i funktion. Ty en varas bruksvärde realiseras, eller träder i funktion, först när varan går över till konsumtionens sfär. I producentens hand existerar det bara i potentiell form. Men man betalar inte en vara två gånger, först dess bytesvärde och sedan extra dess bruksvärde. Genom att betala dess bytesvärde tillägnar man sig dess bruksvärde. Och bytesvärdet växer inte det minsta genom att varan övergår från producenten eller mellanhandeln till konsumenten.
[39a*] Hur denna år 1865 skrivna prognos för det kommersiella proletariatets öde sedermera bekräftats, därom kan de hundratals tyska kontorister vittna, vilka är kunniga i alla kommersiella operationer och 3-4 språk men i Londons City förgäves erbjuda sina tjänster för 25 sh. i veckan - långt under lönen för en skicklig maskinsmed. - Två tomma sidor i manuskriptet antyder att denna punkt skulle behandlas ytterligare. I övrigt hänvisas till bok II, kap. 6 (cirkulationskostnaderna), där olika hithörande frågor redan berörts. - FE.
[40*] "Principiellt är profiten alltid densamma hur högt priset än är; den håller sig på sin plats likt ett flytande föremål vid ebb och flod. När därför priset stiger, är det en köpman som höjer priset; när det faller, är det en köpman som sänker det." (Corbet, An Inquiry into the Causes etc. of the Wealth of Individuals. London 1841, s. 20.) - Här som i allmänhet i texten är det endast tal om vanlig handel, inte om spekulation. Det ligger utanför området för vår analys att behandla spekulationen, liksom överhuvud taget allt som gäller det merkantila kapitalets delning. "Handelsprofiten är ett värde som lägges till kapitalet och som är oberoende av priset, det andra" (spekulationsprofit) "är grundat på förändring av kapitalvärdet eller priset själv" (a.a., s. 12).
[41*] En mycket naiv men samtidigt riktig anmärkning: "Säkerligen har därför också den omständigheten, att en och samma vara kan fås hos olika säljare till väsentligt olika priser, mycket ofta sin grund i en oriktig kalkyl." (Feller & Oldermann, Das Ganze der kaufmännischen Arithmetik, 7. uppl. 1859.) Detta visar hur prisbestämningen blir rent teoretisk, d.v.s. abstrakt.
[42*] Till kritiken av den politiska ekonomin, sid. 40. Arbetarkulturs förlag Stockholm 1943.
[43*] "De stora olikheterna, när det gällde metallhalt och myntsystem, mellan de mynt som präglades av de många furstar och städer som hade detta privilegium, framtvingade upprättandet av affärsföretag som möjliggjorde användning av lokala mynt överallt där kompensation i pengar behövdes. För att kunna betala kontant försåg sig köpmännen, då de reste till en främmande marknad, med omyntat rent silver, väl också med guld. Likaså utbytte de före återresan de lokala mynt de erhållit mot omyntat silver eller guld. Växlingsaffärer, omsättning av omyntade ädla metaller mot lokala mynt och omvänt, blev därför ett mycket utbrett och inbringande geschäft." (Hüllman, "Städtewesen des Mittelalters", Bonn 1826-1829, I, s. 437.) - "Växelbanken har inte sitt namn ... från växel som i växelbrev utan från växla som i växla pengar. Redan långt innan Amsterdams växelbank grundades år 1609 hade man i de nederländska handelsstäderna växlare och växlingshus, t.o.m. växelbanker ... Dessa växlares affärer bestod i att de växlade in de talrika myntsorter, som genom främmande köpmän infördes i landet, mot lagligt gångbara mynt. Småningom utvidgades deras verkningskrets ... de blev sin tids kassörer och bankirer. Men i föreningen mellan kassörssysslan och växlingsaffärerna såg Amsterdams styresmän en fara, och för att möta denna fara beslöt man att grunda en stor anstalt, som utrustad med offentlig fullmakt skulle sörja för både växling och kassahållning. Denna anstalt var den berömda Amsterdams Växelbank från 1609. Även i Venedig, Genua, Stockholm och Hamburg uppstod växelbanker på grund av det ständiga behovet av att växla olika penningsorter. Av dessa är det endast den i Hamburg som ännu finns kvar, eftersom behovet av en sådan inrättning fortfarande är kännbart i denna handelsstad som inte har något eget myntsystem." (S. Vissering, Handboek van Praktische Staathuishoudkunde. Amsterdam 1860, I, s. 247.)
[44*] "Kassörssysslan har troligen inte någon annanstans bevarat sin ursprungliga, självständiga karaktär så ren som i de nederländska handelsstäderna (se angående ursprunget till kassörsyrket i Amsterdam E. Lusac, Hollands Rijdom, deel III). Deras funktioner överensstämma delvis med den gamla Amsterdamväxelbankens. Av köpmännen som använder hans tjänster mottar kassören ett visst belopp i pengar, för vilket han öppnar en 'credit' i sina böcker; vidare sänder de honom sina fordringar, som han inkasserar för dem och krediterar dem; mot detta gör han efter deras anvisningar (kassiers briefjes) utbetalningar och belastar deras löpande konton med dessa belopp. För dessa in- och utbetalningar beräknar han sedan en obetydlig provision, som bara genom den betydande omfattningen av de omsättningar han kommer upp till mellan dem avkastar vederbörlig lön för hans arbete. Om betalningar ska utjämnas mellan två köpmän, som arbetar med samma kassör, så klaras sådana betalningar mycket enkelt genom ömsesidig bokföring, då kassören dag för dag utjämnar deras ömsesidiga fordringar. I denna förmedling av betalningar består alltså det egentliga kassageschäftet; det utesluter alltså industriföretag, spekulationer och öppnande av blankokrediter; ty regeln måste här vara, att kassören inte gör någon utbetalning för den han öppnat räkning åt i sina böcker utöver dennes tillgodohavande." (Vissering, a.a., s. 243-244.) - Angående kassaföreningarna i Venedig: "På grund av behovet och ortsförhållandena i Venedig, där kringbärandet av kontanter var besvärligare än på andra orter, införde grosshandlarna i denna stad kassaföreningar under tillbörlig säkerhet, uppsikt och förvaltning, för vilka de utställde anvisningar på sina gäldenärer, varpå den betalade summan avskrevs på gäldenärens blad i den däröver förda boken och tillades den summa fordringsägaren där hade till godo. En första början till de s.k. girobankerna. Dessa föreningar är gamla. Men om man daterar dem till 12:e århundradet, så förväxlar man dem med den 1171 inrättade statslåneanstalten." (Hüllmann, a.a., s. 453, 454.)
[45*] Den vise Roscher [44] har spekulerat ut, att om somliga karaktäriserar handeln som "förmedling" mellan producenter och konsumenter, "man" likaväl kunde karaktärisera själva produktionen som "förmedling" av konsumtionen (mellan vilka?), varav naturligen följer, att handelskapitalet är en del av det produktiva kapitalet liksom jordbruks- och industrikapitalet. Eftersom man alltså kan säga att människan bara genom produktionen kan förmedla sin konsumtion (detta är nödvändigt även om hon inte studerat i Leipzig) eller att arbete erfordras för att tillägna sig naturens produkter (vilket man kan kalla "förmedling"), blir slutsatsen naturligtvis, att en samhällelig "förmedling", som framgår ur en specifik form av samhällelig produktion - såsom förmedling - har samma absoluta karaktär, samma rang, ordet förmedling avgör. F.ö. är ju köpmännen inte förmedlare mellan producenter och konsumenter (konsumenterna helt skilda från producenterna, konsumenter som inte producerar har närmast lämnats obeaktade) utan av produktutbytet mellan dessa producenter sinsemellan, de är bara mellanhänder i ett utbyte som alltid i tusentals fall försiggår dem förutan.
[46*] Herr W. Kiesselbach ("Der Gang des Welthandels im Mittelalter", 1860) lever faktiskt alltjämt i föreställningar från en värld i vilken köpmanskapitalet är kapitalets allmänna form. Om kapitalets moderna innebörd har han inte den minsta aning, lika litet som Mommsen, då han i sin romerska historia talar om "kapital" och om kapitalets herravälde. I den moderna engelska historien framträder det egentliga handelsståndet och handelsstäderna också som politiskt reaktionära och i förbund med jordaristokratin och finansaristokratin gentemot industrikapitalet. Jämför t.ex. Liverpools politiska roll med den som spelats av Manchester och Birmingham. Industrikapitalets herravälde har erkänts av det engelska köpmanskapitalet och finansaristokratin (moneyed interests) först efter det att spannmålstullar [17] etc. upphävts.
[47*] "Handelsstädernas invånare införde från rikare länder bearbetade manufakturvaror och dyrbara lyxartiklar, och detta gav näring åt de stora jordägarnas fåfänga, de köpte begärligt dessa varor och betalade dem med stora mängder råvaror från sina landområden. Så bestod handeln i en stor del av Europa denna tid i utbyte av ett lands råvaror mot ett i industri mera framskridet lands manufakturprodukter ... Då snart denna smak blev allmän och föranledde en betydande efterfrågan, började köpmännen att anlägga liknande manufakturer i sitt eget land för att spara fraktkostnader." (A. Smith, Bok III, kap. III.)
[48*] "Nu råder bland köpmännen stor klagan över de adelsmän eller rövare med vilka de under stor fara måste handla. De blir hos dem tillfångatagna, slagna, beskattade och rånade. Led de sådant för rättfärdighetens skull, så vore köpmännen verkligen heliga män ... Men eftersom sådan stor orätt och okristlig tjuvnad och röveri över hela världen utövas av köpmännen själva, även mot varandra, vad är då att förvåna sig över om Gud låter sådant stort gods, som vunnits med orätt, åter förloras och bortrövas, och dem själva därtill bli slagna i huvudet och tillfångatagna? ... Och sådana falska köpmän borde furstarna straffa med tillbörlig hårdhet och behandla så att deras undersåtar inte blev så skändligen bedragna av dem. Om furstarna inte göra detta så använder Gud rovriddare och rövare, och straffar genom dem köpmännens orättfärdighet. Han brukar dem som sina djävlar, just som han plågar Egypten och hela världen med djävlar eller fördärvar den genom fiender. Sålunda sätter han upp den ene mot den andre, utan att därför mena att rovriddare är mindre rövare än köpmän, även om köpmän dagligen rövar i hela världen, medan en riddare kanske rövar från någon eller några en eller två gånger per år." - "Enligt Jesajas: dina furstar har blivit tjuvars likar. Medan de hänger tjuvar, som har stulit en gulden eller en halv, förenar de sig med dem som bestjäl hela världen och stjäl med större säkerhet än andra, så att det ordspråket besannas, som säger: de stora tjuvarna hänger de små; och som den romerske rådsherren Cato säger: oskickliga småtjuvar sitter i fångtorn och tjuvstock, men offentliga stortjuvar går klädda i guld och siden. Men vad säger nu Gud om allt detta? Han kommer att göra som han säger genom Hesekiel, furstar och köpmän, den ene tjuven med den andre ska smältas ihop, som bly och koppar, så som när en stad brännes ned, så att varken furstar eller köpmän mera finnas." (Martin Luther, Bücher vom Kaufhandel und Wucher, 1527.)[46]
[49*] Hur avgörande för den holländska utvecklingen den grund som lagts i fiske, manufaktur och åkerbruk var, bortsett från andra omständigheter, har redan påvisats av 1700-talets skriftställare. Så t.ex. Massie [48]. - I motsats till den tidigare uppfattningen, som underskattade omfånget och betydelsen av den asiatiska handeln under antiken och medeltiden, har det blivit på modet att betydligt överskatta den. Bäst kurerar man sig från denna föreställning om man studerar den engelska ut- och införseln fram emot början av 1700-talet och ställer den emot den nutida. Och ändå var den ojämförligt större än något tidigare handelsfolks. (Se Anderson, History of Commerse [s. 261 o. f.].)
[50*] Mer än i något annat folks historia finner man i engelsmännens i Indien exempel på förfelade och verkligt enfaldiga (i praktiken infama) ekonomiska experiment. I Bengalen skapade de en karikatyr av de engelska storgodsen, i sydöstra Indien en karikatyr av småbondejordbruk, i nordväst förvandlade de, så mycket de förmådde, den indiska ekonomiska samfälligheten med gemensamt ägande av jorden till en karikatyr av sig själv.
[51*] Sedan Ryssland börjat göra krampaktiga ansträngningar för att utveckla en egen kapitalistisk produktion, som uteslutande är hänvisad till den inre marknaden och den angränsande asiatiska, börjar även detta att bli annorlunda. - FE.
[52*] Detsamma gäller för den rhenländska band- och tränsfabrikationen samt sidenväveriet. Vid Krefeld har t.o.m. en särskild järnväg byggts för trafiken mellan dessa lantliga handvävare och "fabrikanterna" i städerna. Den ödelades sedermera tillsammans med handväveriet genom den mekanisk vävstolen. - FE.
[53*] Detta system har sedan 1865 utbildats i ännu större skala. Utförligt därom i "First Report of the Selected Committee of the House of Lords on the Sweating System", London 1888. - FE.