Karl Marx

Kapitalet. Tredje boken

Den kapitalistiska produktionens totalprocess

1894

Utgiven av Friedrich Engels

Källa: Marx Engels Werke bd XXV, s. 7-919; "Das Kapital. Band III. Kritik der politischen Ökonomie".
Översättning: Ruth Bohman
Digitalisering: Jonas Holmgren
Korrektur: -

FÖRSTA DELEN

FÖRSTA AVDELNINGEN. Förvandlingen av mervärdet till profit och mervärdekvoten till profitkvot
Noter

Förvandlingen av mervärdet till profit och mervärdekvoten till profitkvot

Kostnadspris och profit

I första boken undersöktes de företeelser, som den kapitalistiska produktionsprocessen ger upphov till som speciell och omedelbar produktionsprocess med bortseende från alla sekundära inverkningar av främmande omständigheter. Men denna omedelbara produktionsprocess är inte kapitalets hela levnadslopp. I verklighetens värld kompletteras det av cirkulationsprocessen, och denna är föremålet för undersökningarna i andra boken. Det visade sig, framför allt i tredje avdelningen, där cirkulationsprocessen som förmedling av den samhälleliga reproduktionsprocessen behandlas, att den kapitalistiska produktionsprocessen, när den betraktas som helhet, utgör en enhet av produktions- och cirkulationsprocess. Denna tredje bok kan inte syssla med allmänna reflektioner över denna enhet. Det gäller snarare att upptäcka och påvisa de konkreta former, som växer fram under kapitalets rörelseprocess betraktad som helhet. I sina verkliga rörelser mötas de olika kapitalen i sådana konkreta former, inom vilka kapitalets väsen i den omedelbara produktionsprocessen och i cirkulationsprocessen bara framträder som speciella moment. Kapitalets olika företeelseformer, sådana som vi utreder dem i denna bok, närmar sig alltså steg för steg den form som är synbar på samhällets yta, i de olika kapitalens ömsesidiga påverkan, konkurrensen, och i det vanliga medvetandet hos dem som själva agerar i produktionsprocessen.

Värdet av varje kapitalistiskt producerad vara W uttrycks i formeln W = c + v + m. Avräknar vi mervärdet m från detta produktvärde, så återstår en ren ekvivalent eller ett ersättningsvärde i varan för det kapitalvärde c + v, som utgivits i produktionselement.

Förorsakar t.ex. framställningen av en viss artikel en kapitalutgift av 500 £: 20 £ för förslitning av arbetsmedel, 380 £ för produktionsmaterial, 100 £ för arbetskraft, och utgör mervärdets kvot 100%, så är produktens värde = 400 c + 100 v + 100 m = 600 £.

Efter avdrag av mervärdets 100 £ återstår ett varuvärde av 500 £, och detta ersätter bara det utgivna kapitalet på 500 £. Denna värdedel av varan, som ersätter de förbrukade produktionsmedlens och den använda arbetskraftens pris, motsvarar endast vad varan kostat kapitalisten själv och är därför för honom varans kostnadspris.

Vad varan kostar kapitalisten och vad produktionen av själva varan kostar är visserligen två helt olika storheter. Den del av varuvärdet, som består av mervärde, kostar inte kapitalisten någonting just för att den kostar arbetaren hans obetalda arbete. Men när arbetaren inträtt i den kapitalistiska produktionsprocessen, är han själv endast en beståndsdel av det produktiva kapitalet i funktion. Då detta tillhör kapitalisten, är denne alltså den verklige varuproducenten. För honom framstår helt naturligt varans kostnadspris som den verkliga kostnaden för varan. Kallar vi kostnadspriset k, så förvandlar sig formeln W = c + v + m till formeln W = k + m eller varuvärde = kostnadspris + mervärde.

Sammanfattningen under kategorin pris av de skilda delar av varans värde som ersätter det kapitalvärde som satsats för dess produktion uttrycker å ena sidan den kapitalistiska produktionens specifika karaktär. Varans kapitalistiska kostnader mätes medels det utgivna kapitalet, varans verkliga kostnader mätes medels det utgivna arbetet. Varans kapitalistiska kostnadspris är därför kvantitativt olika dess värde eller dess verkliga kostnadspris; det är mindre än varuvärdet, ty då W = k + m är k = W - m. Å andra sidan existerar varans kostnadspris ingalunda bara som en rubrik i den kapitalistiska bokföringen. Denna del av värdet spelar en fortlöpande praktisk roll i varans verkliga produktion, då den genom cirkulationsprocessen ständigt återförvandlas från sin form av vara till produktivt kapital. Varans kostnadspris måste alltså ständigt återköpa de produktionselement som förbrukats i dess produktion.

Däremot har kostnadsprisets kategori inget att göra med varans värdebildning eller med kapitalets värdeökningsprocess. Om jag vet, att 5/6 av varuvärdet, 500 £ av 600 £, bara utgör en ekvivalent, ett ersättningsvärde för det förbrukade kapitalet 500 £ och därför endast räcker till att återköpa detta kapitals konkreta beståndsdelar, så vet jag därmed varken hur dessa 5/6 av varans värde, som bildar dess kostnadspris, eller den sista sjättedelen, som bildar dess mervärde, har producerats. Undersökningen kommer att visa, att i det kapitalistiska systemet har begreppet kostnadspris fått ett falskt sken av att vara en värdeproduktionens kategori.

Vi återvänder till vårt exempel. Antag, att det värde som en arbetare producerar under en genomsnittlig samhällelig arbetsdag i pengar beräknas till 6 sh = 6 mark. Det satsade kapitalet 500 £ = 400 c + 100 v är då en värdeprodukt av 1.666²/₃ tiotimmarsdagar av vilka 1.333¹/₃ arbetsdagar är kristalliserat i värdet av produktionsmedel = 400 c, 333¹/₃ i värdet av arbetskraften = 100 v. Vid den antagna mervärdeskvoten 100% kostar alltså produktionen av den nya varan en utgift av arbetskraft = 100 v + 100 m = 666²/₃ tiotimmars arbetsdagar.

Vi vet (se bok I kap. 7 sid. 182-197) att värdet av den nybildade produkten på 600 £ är sammansatt av: 1) värdet av det i produktionsmedel satsade konstanta kapitalet av 400 £ som återuppträder och 2) ett nyproducerat värde av 200 £. Varans kostnadspris = 500 £ innefattar de 400 c och hälften av det nyproducerade värdet 200 £ (= 100 v), alltså två med avseende på uppkomsten helt och hållet olika beståndsdelar av varuvärdet.

Genom den ändamålsenliga karaktären av det arbete som har utgivits under 666²/₃ tiotimmarsarbetsdagar blir värdet av de förbrukade produktionsmedlen, ett belopp av 400 £, överfört från dessa produktionsmedel till produkten. Detta gamla värde framträder åter som beståndsdel av produktvärdet, men det uppstår inte i denna varas produktionsprocess. Det existerar bara som beståndsdel av varuvärdet därför att det tidigare existerade som en beståndsdel av det investerade kapitalet. Det förbrukade konstanta kapitalet ersättes alltså genom den del av varuvärdet som det själv har tillfört. Denna beståndsdel av kostnadspriset kan alltså tydas på två sätt: den ingår i varans kostnadspris därför att den är en beståndsdel av varuvärdet som ersätter förbrukat kapital; å andra sidan bildar det en del av varuvärdet endast därför att det är värdet av förbrukat kapital eller därför att produktionsmedlen kostar så och så mycket. Det motsatta är förhållandet med den andra beståndsdelen av kostnadspriset. De 666²/₃ arbetsdagar, som förbrukas under produktionen av varan, bildar ett nytt värde på 200 £. En del av detta nya värde ersätter det satsade variabla kapitalet på 100 £ eller priset på den använda arbetskraften. Men denna del av det investerade kapitalvärdet ingår på intet sätt i nybildningen av värdet. När kapital investeras räknas arbetskraften som värde men i produktionsprocessen fungerar den som värdeskapare. I stället för det arbetskraftsvärde, som betalas med det investerade kapitalet, inträder i det verkligt fungerande produktiva kapitalet den levande, värdeskapande arbetskraften själv.

Skillnaden mellan dessa olika beståndsdelar i varuvärdet, som tillsammans bildar kostnadspriset uppenbaras så snart värdet av antingen det förbrukade konstanta eller det förbrukade variabla kapitalet förändras. Stiger priset för samma produktionsmedel, d.v.s. den konstanta kapitaldelen, från 400 £ till 600 £ så stiger inte bara varans kostnadspris från 500 £ till 600 c + 100 v = 700 £ utan själva varuvärdet stiger från 600 £ till 600 c + 100 v + 100 m = 800 £. Om priset för samma produktionsmedel i stället sjunker från 400 £ till 200 £ så sjunker inte bara kostnadspriset från 500 £ till 200 c + 100 v = 300 £ utan själva varuvärdet sjunker från 600 £ till 200 c + 100 v + 100 m = 400 £. Emedan det förbrukade konstanta kapitalet överför sitt eget värde på produkten stiger eller faller produktvärdet vid f.ö. konstanta förhållanden med den absoluta storleken av detta kapitalvärde. Om i stället vid för övrigt lika förhållanden priset på samma mängd arbetskraft stiger från 100 £ till 150 £ så stiger visserligen kostnadspriset från 500 £ till 400 c + 150 v = 550 £ och om priset sjunker till 50 £ faller kostnadspriset från 500 £ till 400 c + 50 v = 450 £, men i båda fallen blir varuvärdet oförändrat = 600 £; ena gången = 400 c + 150 v + 50 m, andra gången = 400 c + 50 v + 150 m. Det investerade variabla kapitalet tillsätter inte produkten sitt eget värde. I stället inträder ett av arbetet skapat nyvärde. En förändring i det variabla kapitalets absoluta värdestorlek åstadkommer därför ingen förändring av varuvärdets absoluta storlek, såvida den bara beror på en förändring av arbetskraftens pris, eftersom detta inte förändrar den absoluta storleken av det nyvärde, som skapas av den levande arbetskraften. En sådan förändring påverkar endast storleksförhållandet mellan nyvärdets båda beståndsdelar av vilka den ena bildar mervärde och den andra ersätter det variabla kapitalet och därför ingår i varans kostnadspris.

Kostnadsprisets båda delar, i vårt exempel 400 c + 100 v, har endast det gemensamt att de är delar av varuvärdet som ersätter investerat kapital.

Från den kapitalistiska produktionens ståndpunkt framträder detta faktiska förhållande med nödvändighet på ett förvrängt sätt.

Det kapitalistiska produktionssättet skiljer sig från det produktionssätt som grundades på slaveriet bland annat genom att värdet, resp. priset, på arbetskraft framstår som värde, resp. pris, på själva arbetet eller som arbetslön. (Bok I, Kap. 17.) Den variabla värdedelen av kapitalinvesteringen framstår då som kapital som utgivits i arbetslön; som ett kapitalvärde som betalar värdet, resp. pris, för allt arbete som utförts inom produktionen. Antar vi t.ex. att en genomsnittlig samhällelig arbetsdag på 10 timmar konkret motsvarar penningsumman 6 sh, så är 100 £ investerat variabelt kapital penninguttrycket för ett värde som producerats under 333¹/₃ tiotimmars arbetsdagar. Detta värde på den inköpta arbetskraften, som figurerar som kapitalinvestering, bildar ingen del av det verkligt fungerande kapitalet. Den levande arbetskraften inträder i dess ställe i själva produktionsprocessen. Om, som i vårt exempel, exploateringsgraden för denna utgör 100%, så blir den utnyttjad under 666²/₃ tiotimmars arbetsdagar och tillsätter produkten ett nyvärde av 200 £. Men i kapitalinvesteringen figurerar 100 £ variabelt kapital som ett kapitalutlägg för arbetslön eller som priset för arbete som utförts under 666²/₃ tiotimmars arbetsdagar. 100 £ dividerat med 666²/₃ ger oss som pris för tiotimmarsdagen 3 sh, värdeprodukten av fem timmars arbete.

Jämför vi nu å ena sidan kapitalinvesteringen och å andra varuvärdet, så har vi:

I. Kapitalinvestering om 500 £ = 400 £ i produktionsmedel utgivet kapital (produktionsmedlens pris) + 100 £ för arbete utbetalt kapital (pris för 666²/₃ arbetsdagar eller arbetslön för dessa).

II. Varuvärde på 600 £ = kostnadspris på 500 £ (400 £ priset för de använda produktionsmedlen + 100 £ priset för de utgivna 666²/₃ arbetsdagar) + 100 £ mervärde.

I denna formel skiljer sig den för arbete utgivna kapitaldelen från den som använts för produktionsmedel, t.ex. bomull eller kol, endast så att den tjänar som betalning för ett produktionselement av annat material men inte alls så att den har en annan funktionell roll i värdebildningsprocessen. I varans kostnadspris kommer produktionsmedlens pris tillbaka i samma förhållande som de figurerat redan i kapitalinvesteringen, och detta just därför att dessa produktionsmedel har blivit ändamålsenligt förbrukade. På samma sätt återkommer i varans kostnadspris priset eller lönen för de 666²/₃ arbetsdagar, som förbrukats för dess framställning, i samma förhållande som det redan figurerade i kapitalinvesteringen, också detta därför att denna arbetsmängd utgivits i ändamålsenlig form. Nu ser vi färdigt, användbart värde - det investerade kapitalets värdedel - men ingen beståndsdel som skapar nyvärde. Skillnaden mellan konstant och variabelt kapital har försvunnit. Hela kostnadspriset 500 £ får nu en dubbel betydelse; att för det första ersätta det kapital på 500 £ som investerats i produktionen av varan och för det andra existera som en värdebeståndsdel av varan själv endast därför att det tidigare existerade som kostnad för de använda produktionselementen, produktionsmedel och arbete, d.v.s. existerade som kapitalinvestering. Kapitalvärdet återkommer som varans kostnadspris därför att det förbrukats i form av kapitalvärde och endast under denna förutsättning.

Den omständigheten att det investerade kapitalets värdebeståndsdelar har utlagts för produktionselement som är materiellt olikartade, som arbetsmedel, råmaterial, hjälpämnen och arbete, innebär endast att varans kostnadspris måste återköpa dessa olikartade produktionselement. När kostnadspriset bildas gör sig endast en skillnad gällande, skillnaden mellan fast och cirkulerande kapital. I vårt exempel var 20 £ beräknade för förslitning av arbetsmedel (400 c = 20 £ för förslitning av arbetsmedel + 380 £ för produktionsmaterial). Innan varan producerades var värdet av dessa arbetsmedel = 1.200 £, efteråt existerar detta värde i två former: 20 £ som en del av varuvärdet, 1.200 - 20 eller 1.180 £ som restvärde av de arbetsmedel, som kapitalisten fortfarande äger, och som inte är delar av hans varukapital utan av hans produktiva kapital. I motsats till arbetsmedlen utges produktionsmaterial och arbetslön helt och hållet i varans produktion, därför ingår också hela deras värde i den producerade varans värde. Vi har tidigare sett, hur dessa olika beståndsdelar av det investerade kapitalet med hänsyn till omslaget får formen av fast eller cirkulerande kapital.

Kapitalinvesteringen är alltså = 1.680 £ fast kapital = 1.200 £ plus cirkulerande kapital = 480 £ (= 380 £ i produktionsmedel plus 100 £ i arbetslön).

Varans kostnadspris är däremot endast = 500 £ (20 £ för förslitning av det fasta kapitalet, 480 £ för cirkulerande kapital).

Denna differens mellan varans kostnadspris och kapitalinvesteringen bekräftar dock endast, att varans kostnadspris uteslutande bildas av det kapital, som verkligen utgivits för dess produktion.

I varans produktion användas arbetsmedel till ett värde av 1.200 £, men av detta investerade kapitalvärde går endast 20 £ förlorat i produktionen. Då det fasta kapitalet bara delvis utges i varans produktion ingår det bara delvis i varans kostnadspris. Det använda cirkulerande kapitalet ingår helt i varans kostnadspris, emedan det helt och hållet utges i dess produktion. Men vad bevisar detta annat än att de förbrukade fasta och cirkulerande kapitaldelarna i förhållande till sin värdestorlek i lika mån ingår i varans kostnadspris, och att denna beståndsdel av varans värde överhuvudtaget endast härleder sig från det kapital som satsats för dess produktion? Om det inte vore så, skulle det vara oförklarligt varför det investerade fasta kapitalet på 1.200 £ utom dessa 20 £ inte tillsätter produktvärdet också de 1.180 £, som det inte förlorar i produktionsprocessen.

Denna differens mellan fast och cirkulerande kapital, när det gäller beräkningen av kostnadspriset, bekräftar alltså endast den skenbara uppkomsten av kostnadspriset ur det satsade kapitalvärdet eller det pris som de utgivna produktionselementen, arbetet inbegripet, har kostat kapitalisten själv. Å andra sidan blir den del av kapitalet, som utbetalats för arbetskraft och här rubricerats som variabelt kapital när det gäller värdebildningen, uttryckligen identifierat med konstant kapital under rubriken cirkulerande (den kapitaldel, som består av produktionsmaterial) och så är mystifikationen av kapitalets värdeökningsprocess fullbordad.[1*]

Hittills har vi bara betraktat ett element av varuvärdet, kostnadspriset. Vi ska nu studera den andra beståndsdelen av varuvärdet, överskottet utöver kostnadspriset eller mervärdet. Närmast är mervärdet alltså ett överskott av varans värde utöver dess kostnadspris. Men då kostnadspriset är lika med det utgivna kapitalets värde och ständigt åter förvandlas till nya materiella beståndsdelar av detta, så är detta värdeöverskott en värdeökning av det kapital som utgivits i varans produktion och återvänder ur dess cirkulation.

Vi såg redan tidigare, att mervärdet m, trots att det uppkommer genom en värdeförändring enbart av det variabla kapitalet v och därför ursprungligen är ett inkrement av detta, ändå efter avslutad produktionsprocess lika mycket utgör en värdetillväxt av det utgivna totalkapitalet, c + v. Formeln c + (v + m), som antyder att m produceras genom att det i arbetskraft satsade kapitalvärdet v förvandlas till en flytande storhet, alltså en konstant storhet till en variabel, framstår också som (c + v) + m. Före produktionen hade vi ett kapital om 500 £. Efter produktionen har vi kapitalet 500 £ plus en värdetillväxt om 100 £.[2*]

Mervärdet bildar inte bara tillväxt av den del av det investerade kapitalet som ingår i värdeökningsprocessen utan också av den del som inte ingår i denna; värdetillväxten omfattar alltså inte bara det satsade kapital, som blir ersatt ur varans kostnadspris, utan allt kapital som använts i produktionen. Före produktionsprocessen hade vi ett kapitalvärde på 1.680 £: 1.200 £ i arbetsmedel utlagt fast kapital från vilket endast 20 £ för förslitning ingår i varans värde, plus 480 £ cirkulerande kapital i produktionsmaterial och arbetslön. Efter produktionsprocessen har vi 1.180 £ som det produktiva kapitalets värdebeståndsdel plus ett varukapital på 600 £. Sammanräknas dessa summor, så har kapitalisten ett värde om 1.780 £. Drar han ifrån det satsade totalkapitalet 1.680 £, så kvarstår en värdetillväxt om 100 £. Dessa 100 £ är alltså i samma mån ett värdetillskott till hela det satsade kapitalet 1.680 £, som till den mindre del därav, 500 £, som förbrukades under produktionen.

För kapitalisten står det nu klart, att denna värdetillväxt härleder sig från de produktiva processer, som han låtit kapitalet genomgå, att den alltså härleder sig från själva kapitalet. Efter produktionsprocessen finns den där, men före denna fanns den inte. När det gäller det kapital som utgivits i produktionen tycks mervärdet härleda sig i samma mån från dess båda värdeelement, produktionsmedel och arbete. Båda ingår ju på samma sätt i bildandet av kostnadspriset. De tillsätter i lika mån produktvärdet sitt värde som kapitalinvestering och skiljer sig inte som konstanta och variabla värdestorheter. Detta blir påtagligt, om vi ett ögonblick föreställer oss att allt utgivet kapital uteslutande består av antingen arbetslön eller produktionsmedlens värde. I stället för varuvärdet 400 c + 100 v + 100 m hade vi då i första fallet varuvärdet 500 v + 100 m. Det kapital om 550 m som utbetalats i arbetslön är värdet av allt arbete som använts för produktion av varuvärdet 600 £ och bildar just därför produktens kostnadspris. Men bildandet av detta kostnadspris, varigenom värdet av det utgivna kapitalet åter uppträder som värdebeståndsdel i produkten, är den enda process i varuvärdets uppkomst, som vi känner. Hur dess mervärdebeståndsdel om 100 £ uppkommer, vet vi inte. Detta gäller också det andra fallet, om varuvärdet vore = 500 c + 100 m. Vi vet i båda fallen, att mervärdet härrör ur ett givet värde, därför att detta värde satsats i form av produktivt kapital likgiltigt om i form av arbete eller produktionsmedel. Men att det satsade kapitalvärdet har förbrukats och därefter bildar varans kostnadspris kan å andra sidan inte vara orsak till mervärdebildning. Ty såvida kapital värdet bildar varans kostnadspris, bildar det inget mervärde, utan bara en ekvivalent, en ersättning för det förbrukade kapitalet. Såvida det bildar mervärde, är det alltså inte i den speciella egenskapen av utgivet kapital, utan i egenskap av investerat och därigenom nyttjat kapital överhuvudtaget. Mervärdet härrör därför lika mycket ur den del av det investerade kapitalet som ingår i varans kostnadspris som ur den övriga delen. Kort sagt: i samma mån ur den fasta och den cirkulerande beståndsdelen av det nyttjade kapitalet. Totalkapitalet tjänar materiellt som produktbildare genom arbetsmedlen såväl som produktionsmaterial och arbete. Totalkapitalet ingår materiellt i den verkliga arbetsprocessen, även om endast en del av det ingår i värdeökningsprocessen. Just detta är kanske grunden till att det endast delvis bidrager till kostnadspriset men helt och hållet till bildandet av mervärdet. Hur det än må förhålla sig med detta blir resultatet, att mervärdet i lika mån härrör från alla delar av det nyttjade kapitalet. Deduktionen kan göras ännu kortare, om man med Malthus lika kärnfullt som enkelt säger:

"Kapitalisten förväntar samma fördel från alla delar av det kapital, som han satsar."[3*]

Som sådan synbarlig avkomling av det satsade totalkapitalet erhåller mervärdet en förvandlad form, det blir profit. En värdesumma är alltså kapital, om den användes för att åstadkomma profit,[4*] eller profiten uppkommer emedan en värdesumma användes som kapital. Kallar vi profiten p, så förvandlas formeln W = c + v + m = k + m till formeln W = k + p eller varuvärde = kostnadspris + profit.

Profiten, som vi nu närmast betraktar den, är alltså detsamma som mervärdet i en mystifierad form, som med nödvändighet växer fram ur det kapitalistiska produktionssättet. Då någon skillnad mellan konstant och variabelt kapital inte kan iakttagas, när det synbara kostnadspriset bildas, måste ursprunget till den värdeförändring, som äger rum under produktionsprocessen, förläggas till totalkapitalet, inte till den variabla kapitaldelen. Emedan arbetskraftens pris vid den ena polen framträder som arbetslön, framträder vid dess motpol mervärdet som profit.

Som vi har sett, är varans kostnadspris mindre än dess värde. Då W = k + m, är k = W - m. Formeln W = k + m reduceras till W = k (varuvärdet lika med varans kostnadspris) om m = 0, men detta händer aldrig i en produktion på kapitalistisk bas, trots att en varas försäljningspris under speciella marknadskonjunkturer kan sjunka till dess kostnadspris eller t.o.m. ännu lägre.

Säljes varan till sitt värde, så realiseras en profit, som är lika stor som värdet är större än kostnadspriset, alltså lika med hela det i varuvärdet gömda mervärdet. Men kapitalisten kan sälja varan med profit även om han säljer den under dess värde. Så länge försäljningspriset är högre än kostnadspriset, även om det är lägre än värdet, realiseras en del av det mervärde som varan innehåller, alltså göres profit. I vårt exempel är varuvärdet = 600 £, kostnadspriset = 500 £. Säljes varan för 510, 520, 530, 560, 590 £ så säljes den 90, 80, 70, 40, 10 £ under sitt värde, ändå har en profit uttagits ur dess försäljning på resp. 10, 20, 30, 60, 90 £. Mellan varans värde och dess kostnadspris är uppenbarligen en obestämd rad av försäljningspriser möjlig. Ju större del av varuvärdet, som består av mervärde, desto större blir det faktiska spelrummet för dessa mellanpriser.

Detta förhållande förklarar inte bara alldagliga företeelser i konkurrensen, som t.ex. vissa fall av försäljning till underpris (underselling) och abnormt låg nivå för varupriser i vissa industrigrenar.[5*] Denna grundlag för den kapitalistiska konkurrensen, som den politiska ekonomin hittills inte har förstått, den lag som reglerar den allmänna profitkvoten och de genom den bestämda s.k. produktionspriserna, beror, som vi senare kommer att se, på denna differens mellan varans värde och kostnadspris och den möjlighet som härigenom uppstår, att sälja varan under dess värde med profit.

Minimigränsen för varans försäljningspris är given genom dess kostnadspris. Säljes den under sitt kostnadspris, så kan de förbrukade beståndsdelarna av det produktiva kapitalet inte tillfullo ersättas ur försäljningspriset. Pågår denna process en längre tid, försvinner det investerade kapitalvärdet. Redan denna synpunkt gör kapitalisten benägen att hålla kostnadspriset för varans egentliga inre värde, eftersom det är det nödvändiga priset för att bibehålla hans kapital. Men dessutom är ju varans kostnadspris det pris som kapitalisten betalat för dess produktion, alltså det genom själva produktionen bestämda inköpspriset. För kapitalisten framträder därför värdeöverskottet eller mervärdet, som realiseras vid varans försäljning, såsom försäljningsprisets överskott över varans värde i stället för som ett överskott av värdet över kostnadspriset. Det i varan gömda mervärdet har då inte realiserats vid försäljningen utan uppkommit genom själva försäljningen. Vi har redan närmare belyst denna illusion i bok I, kap. 4, 2 (Motsägelser i den allmänna formeln) men återvänder här ett ögonblick till den form, som Torrens och andra gav den, då den på nytt framfördes som ett framsteg i den politiska ekonomin, vilket sträckte sig utöver Ricardos teori.

"Det naturliga priset, som består av produktionskostnaden, eller med andra ord av kapitalutlägget i produktionen eller fabrikationen av varan, kan omöjligen innesluta profiten ... Om en arrendator för odling av sina fält använder 100 quarters spannmål och får igen 120 quarters, bilda de 20 quarters hans profit såsom produktens överskott över utlägget; men det vore absurt att kalla detta överskott eller denna profit en del av hans utlägg ... Fabrikanten ger ut en viss kvantitet råvaror, verktyg och existensmedel för arbete och får för detta en kvantitet färdig vara. Denna färdiga vara måste besitta ett högre bytesvärde än råvarorna, verktygen och existensmedlen, som satsades för att förvärva den."

Torrens drar slutsatsen, att försäljningsprisets överskott över kostnadspriset eller profiten uppstår därav att konsumenterna

"genom omedelbart eller förmedlat (circuitous) utbyte ger en viss större portion av kapitalets alla ingredienser än deras produktion kostat".[6*]

I själva verket kan inte överskottet över en given storhet bilda en del av denna storhet, alltså kan inte heller profiten, varuvärdets överskott över kapitalistens utlägg, bilda någon del av dessa utlägg. Om alltså ingen annan beståndsdel ingår i varans värdebildning än det värde som kapitalisten satsat, så finns ingen förklaring till hur det kan komma mer värde ut ur produktionen än det kommit in, då har något skapats av intet. Denna skapelse ur intet har Torrens undvikit genom att förflytta den från varuproduktionens sfär till varucirkulationens. Profiten kan inte uppkomma i produktionen, säger Torrens, ty då skulle den ingå i produktionens kostnader, alltså inte vara ett överskott. Profit kan inte uppkomma i varuutbytet, svarar honom Ramsay [7], om den inte fanns redan före detta. Uppenbarligen förändras inte produkternas värdesumma genom att dessa produkter bytas mot varandra. Den förblir densamma efter utbytet som före. Lägg här märke till att Malthus uttryckligen åberopar Torrens som auktoritet,[7*] fastän han själv förklarar varornas försäljning över deras värde på annat sätt eller rättare sagt inte ger någon förklaring alls, då alla argument av detta slag enligt sakens natur ofelbart måste förflyktigas på samma sätt som den på sin tid berömda negativa vikten av flogiston [8].

I ett samhällstillstånd där den kapitalistiska produktionen härskar är också den icke kapitalistiska producenten behärskad av de kapitalistiska föreställningarna. Balsac, som överhuvud utmärker sig för en djuplodande uppfattning av verkliga förhållanden, beskriver träffande i sin sista roman, "Bönderna," hur småbonden gratis utför olika slags arbete åt sin ockrare, för att stämma honom välvillig, utan att själv fatta, att han skänker bort något, eftersom hans eget arbete inte kostar honom kontanta utlägg. Ockraren å sin sida slår två flugor i en smäll. Han sparar in kontanta utlägg för arbetslön och snärjer bonden, som alltmer ruineras genom förlusten av arbetstid för sina egna åkrar, mer och mer i ockerspindelns fångstnät.

Den förvirrade föreställningen, att varans kostnadspris utgör dess verkliga värde men att mervärdet uppkommer när varan säljes över sitt värde, och att varorna alltså säljas till sina värden om deras försäljningspris är lika med deras kostnadspris, d.v.s. lika med priset för de i dem förbrukade produktionsmedlen plus arbetslön, har med sedvanligt överflödande vetenskapligt charlatanen av Proudhon utbasunerats som socialismens nyupptäckta hemlighet. Denna reduktion av varans värde till dess kostnadspris bildar faktiskt den teoretiska grundvalen för hans folkbank [9]. Tidigare har utvecklats, att produktens olika värdebeståndsdelar kan framställas som proportionella delar av själva produkten. Utgör t.ex. (Bok I, kap. 7, sid. 189) värdet av 20 pund garn 30 sh - nämligen 24 sh produktionsmedel, 3 sh arbetskraft och 3 sh mervärde - så kan detta mervärde anges som 1/10 av produkten = 2 pund garn. Säljas nu dessa 20 pund garn till sitt kostnadspris, 27 sh, så får köparen 2 pund garn gratis, eller varan har sålts 1/10 under sitt värde; men arbetaren har presterat samma merarbete oberoende av försäljningen, nu för garnets köpare i stället för den kapitalistiska garnproducenten.

Det vore alltigenom falskt att förutsätta, att om alla varor såldes för sitt kostnadspris resultatet skulle bli detsamma som om de såldes över sina kostnadspris men till sina värden. Ty även om arbetskraftens värde, arbetsdagens längd och arbetets exploateringsgrad överallt förutsättes lika, så är ändå mängden mervärde, som de olika varuslagens värden var för sig innehåller, genomgående olika med hänsyn till den organiska sammansättningen hos de för deras produktion satsade kapitalen.[8*]

ANDRA KAPITLET

Profitkvoten

Kapitalets allmänna formel är G-W-G'; d.v.s en värdesumma satsas i cirkulationen för att dra ut en större värdesumma ur densamma. Den process, som frambringar denna större värdesumma, är den kapitalistiska produktionen. Den process, som realiserar den, är kapitalets cirkulation. Kapitalisten producerar inte en vara för dess egen skull, för bruksvärdet eller sin personliga konsumtion. I själva verket är kapitalisten inte intresserad av den konkreta produkten utan av värdeöverskottet över värdet av det kapital som konsumerats i produkten. Kapitalisten investerar totalkapitalet utan att fästa avseende vid de olika roller som dess beståndsdelar spelar i produktionen av mervärdet. Han satsar alla beståndsdelar för att hans investerade kapital inte bara ska reproduceras utan producera ett värdeöverskott. Enda sättet för honom att förvandla det investerade variabla kapitalets värde till ett högre värde är att utbyta det mot levande arbete och att exploatera levande arbete. Men han kan exploatera arbetet endast om han samtidigt satsar arbetsmedel och material, maskiner och råämnen, d.v.s. förvandlar en värdesumma som han förfogar över, till en form av produktionsbetingelser. Han är överhuvud taget kapitalist och kan genomföra denna process av arbetsexploatering just därför att han är ägare till arbetsbetingelserna och möter arbetare som endast äger sin arbetskraft. Redan i första boken visade det sig, att det är just detta icke-arbetarnas innehav av produktionsmedlen, som förvandlar arbetarna till lönarbetare och icke-arbetarna till kapitalister.

För kapitalisten har det ingen betydelse om saken betraktas så, att han investerar det konstanta kapitalet för att ta ut en vinst ur det variabla, eller så att han investerar det variabla kapitalet för att öka värdet av det konstanta; d.v.s. att han lägger ut pengar i arbetslön för att ge maskiner och råmaterial högre värde eller investerar pengar i maskiner och råmaterial för att kunna exploatera arbetet. Även om bara den variabla delen av kapitalet skapar mervärde, så sker ju detta endast när också de andra delarna, arbetets produktionsbetingelser, har investerats. Då kapitalisten kan exploatera arbetet bara genom att satsa konstant kapital och då han kan värdeöka det konstanta kapitalet bara genom att satsa variabelt, så blir de likvärdiga och sammanfaller i hans föreställning, och detta så mycket mer som den verkliga vinstgraden inte bestämmes av förhållandet till det variabla kapitalet utan till totalkapitalet, inte genom mervärdekvoten utan genom profitkvoten, vilken, som vi ska se, kan förbli densamma och ändå uttrycka olika mervärdekvoter.

Till produktens kostnad hör alla dess värdebeståndsdelar som kapitalisten betalat eller för vilka han satsat motsvarande värde i produktionen. Dessa kostnader måste ersättas för att kapitalet helt enkelt ska bevaras eller reproduceras till sin ursprungliga storlek.

Det värde, som varan innehåller, är lika med arbetstiden som dess framställning kostat, och i denna summa ingår betalt och obetalt arbete. För kapitalisten däremot består varans kostnader bara av den del av det materialiserade arbetet som han har betalt. Merarbetet, som varan innehåller, kostar honom inte någonting men kostar arbetaren arbete likvärdigt med det betalda. Det skapar värde precis som detta och ingår såsom värdebildande element i varan. Kapitalistens profit kommer av att han har något att sälja, som han inte har betalat. Mervärdet resp. profiten består just i varuvärdets överskott över sitt kostnadspris, d.v.s. totalsumman arbete, som varan innehåller, ger ett överskott över dess summa betalt arbete. Mervärdet, varifrån det än må härstamma, är följaktligen ett överskott över det investerade totalkapitalet. Detta överskott står alltså i ett förhållande till totalkapitalet som uttryckes i bråket m/C, där C betyder totalkapitalet.

	m		m		m
Så erhåller vi profitkvoten		=		, till skillnad från mervärdekvoten		.
	C		c+v		v

Mervärdets kvot mätt i variabelt kapital är detsamma som mervärdekvot; mervärdets kvot mätt i totalkapitalet är detsamma som profitkvot. Det är två olika uppmätningar av samma storhet, som beroende på måttstockarnas olikhet ger uttryck för olikartade förhållanden eller relationer till samma storhet.

Mervärdets förvandling i profit måste man sluta sig till ur mervärdekvotens förvandling till profitkvot, inte tvärtom. Och i själva verket är profitkvoten den historiska utgångspunkten. Mervärde och mervärdekvot är det relativ osynliga men väsentliga som måste utforskas, medan profitkvot och därmed mervärdets form som profit är ytfenomenen.

När det gäller den enskilde kapitalisten står det klart, att det enda som intresserar honom är värdeöverskottet vid försäljningen eller mervärdets förhållande till det för varans produktion investerade totalkapitalet. De speciella förhållanden till kapitalets särskilda beståndsdelar och inre sammanhang därmed, som utmärker detta överskott, intresserar honom inte. Det ligger tvärtom i hans intresse, att dessa speciella förhållanden och dessa inre sammanhang beslöjas.

Fastän varuvärdets överskott över dess kostnadspris uppstår under produktionsprocessen, realiseras det först i cirkulationsprocessen och får så mycket lättare ett sken av att uppstå först i denna genom att det på den verkliga marknaden inom de ramar som konkurrensen medger är beroende av marknadsförhållanden, som avgör om och till vilken grad överskottet blir realiserat. Här behöver inte närmare förklaras, att om en vara säljes över eller under sitt värde endast en annan fördelning av mervärdet äger rum, och att denna förändrade fördelning och de annorlunda förhållanden vari olika personer delar mervärdet varken förändrar dess storlek eller dess natur. I den faktiska cirkulationsprocessen försiggår inte bara de förvandlingar, som vi har beskrivit i Bok II, utan de sammanfaller med den verkliga konkurrensen, med köp och försäljning av varorna över eller under deras värde så att för den enskilde kapitalisten det mervärde, som han själv realiserar, lika mycket beror på egna och andras affärsknep som på den direkta exploateringen av arbetet.

I cirkulationsprocessen har vid sidan om arbetstiden också cirkulationstiden ett inflytande, som begränsar mängden av det mervärde som kan realiseras under en viss tidrymd. Även andra moment, som ingår i cirkulationen, ingriper bestämmande i produktionsprocessens förlopp. Båda, den omedelbara produktionsprocessen och cirkulationsprocessen, löper ständigt in i och genomtränger varandra och förvränger därigenom ständigt sina karakteristiska skiljemärken. Det har redan tidigare visat sig, att produktionen av mervärdet liksom av värdet i sin helhet får nya bestämningar i produktionsprocessen. Kapitalet genomlöper kretsen av sina förvandlingar; det träder så att säga slutligen ut ur sitt inre organiska liv in i yttre levnadsförhållanden. Där är det inte kapital och arbete som står mot varandra utan å ena sidan kapital mot kapital, å andra sidan också individer helt enkelt som köpare och säljare. Cirkulationstidens och arbetstidens banor genomkorsar varandra och därför ser det ut som om de i samma mån bestämma mervärdet. Den ursprungliga form i vilken kapital och arbete står mot varandra maskeras genom inblandning av skenbart oberoende förhållanden. Mervärdet framträder inte som ett resultat av att kapitalisten tillägnar sig obetald arbetstid utan som ett överskott av varornas försäljningspris utöver deras kostnadspris. Därför framstår kostnadspriset lätt som deras egentliga värde (valeur intrinsèque), och profiten som ett överskott av varornas försäljningspris över deras inneboende värde.

Visserligen får kapitalisten under produktionsprocessen oupphörligt i praktiken kännedom om mervärdets natur, vilket hans girighet efter andras arbetskraft o.s.v. visade, vid vår undersökning av mervärdet. Men: 1. Själva produktionsprocessen är bara ett tillfälligt moment, som ständigt övergår i cirkulationsprocessen och denna åter i den förra, så att i produktionsprocessen den mer eller mindre klart gryende aningen om källan till vinsten, d.v.s. om mervärdets natur, på sin höjd framstår som en faktor av samma betydelse som föreställningen, att det realiserade överskottet uppkommer i en rörelse som är oberoende av produktionsprocessen, att det uppkommer i cirkulationen och att det tillhör kapitalet oberoende av dess förhållande till arbetet. Även sådana moderna ekonomer som Ramsay, Malthus, Senior, Torrens o.s.v. anför dessa cirkulationsfenomen som bevis för att kapitalet i sin enbart sakliga existens, där det just är kapital oberoende av det samhälleliga förhållandet till arbetet, är en självständig källa till mervärde vid sidan av arbetet och oberoende av detta. - 2. Under rubriken kostnader, där arbetslönen såväl som priset på råvaror, förslitning av maskiner o.s.v. sammanföres, framträder utpressningen av obetalt arbete endast som en besparing i betalningen för en av de artiklar som ingår i kostnaderna, bara som en lägre betalning för ett visst kvantum arbete. Alldeles som de besparingar som man gör om råvarorna köpes billigare eller maskinslitningen blir mindre. På detta sätt förlorar utpressningen av merarbetet sin specifika karaktär, dess särskilda förhållande till mervärdet fördöljes. Som Bok I, avd. 5 visar, befrämjas och underlättas detta i hög grad genom att man framställer arbetskraftens värde i formen av arbetslön.

Då varje del av kapitalet framstår som likvärdig källa till det överskjutande värdet (profiten) mystifieras kapitalförhållandet.

Subjekt och objekt kastas om under produktionsprocessen. Det sätt, på vilket mervärdet förvandlas till profit medelst övergången via profitkvoten, är endast en vidareutveckling av detta. Redan här har vi sett att samtliga subjektiva produktivkrafter i arbetet framstår som kapitalets produktivkrafter. Å ena sidan blir värdet, det förflutna arbetet, som behärskar det levande, personifierat i kapitalisten. Å andra sidan framstår arbetaren som enbart försakligad arbetskraft, som vara. Ur detta upp och nedvända förhållande uppkommer helt naturligt redan i det enkla produktionsförhållandet den motsvarande upp och nedvända föreställningen, ett omkastat medvetande som vidareutvecklas genom den egentliga cirkulationsprocessens förvandlingar och modifikationer.

Som man kan konstatera hos Ricardos anhängare, är det ett alldeles misslyckat försök att framställa profitkvotens lagar som omedelbara lagar för mervärdekvoten eller tvärtom. I kapitalistens medvetande finns naturligtvis inget som särskiljer dem. I uttrycket - mätes mervärdet med totalkapitalets värde, som satsats för dess produktion, av vilket en del helt konsumerats och en annan del endast delvis förbrukats. I själva verket uttrycker förhållandet - hela det investerade totalkapitalets värdeökningsgrad, d.v.s. det visar, taget i överensstämmelse med det begreppsmässiga inre sammanhanget och mervärdets natur, hur storleken av det variabla kapitalets variation förhåller sig till det investerade totalkapitalets storlek.

I och för sig står totalkapitalets värdestorlek inte i något inre förhållande till mervärdets storlek, åtminstone inte omedelbart. Totalkapitalet minus det variabla kapitalet, alltså det konstanta kapitalet, består konkret av arbetsmedel och arbetsmaterial, betingelser för att utföra arbete. För att ett bestämt kvantum arbete ska förverkligas i varor och därmed bilda värde, behövs ett bestämt kvantum arbetsmedel och arbetsmaterial. Det föreligger en bestämd teknisk relation, beroende på det tillförda arbetets karaktär, mellan kvantiteten arbete och kvantiteten produktionsmedel, som ska tillföras detta levande arbete. Såtillvida finns det också ett bestämt förhållande mellan kvantiteten mervärde eller merarbete och kvantiteten produktionsmedel. Om exempelvis det nödvändiga arbetet för produktion av arbetslönen dagligen utgör 6 timmar, måste arbetaren arbeta 12 timmar för att åstadkomma 6 timmars merarbete, för att frambringa ett mervärde på 100%. På dessa 12 timmar förbrukar han dubbelt så mycket produktionsmedel som på de 6. Men det mervärde, som han frambringar på 6 timmar, står därför inte alls i något omedelbart förhållande till värdet av de under denna tid, varken 6 eller 12 timmar, utnyttjade produktionsmedlen. Detta värde är här utan betydelse; det är den tekniskt nödvändiga kvantiteten som har betydelse. Om råvaran eller arbetsmedlen är billiga eller dyra är alldeles likgiltigt. De behöver bara ha det erfordrade bruksvärdet och finnas tillgängliga i tekniskt föreskrivna proportioner anpassade till det levande arbete, som de ska införlivas med. Men om jag vet, att x pund bomull kan spinnas på en timme och kostar a sh, så vet jag naturligtvis också att 12 x pund bomull = 12 a sh kan spinnas på 12 timmar, och jag kan då beräkna förhållandet mellan mervärde och värde för dessa 12 lika bra som för 6 timmar. Men det levande arbetets förhållande till produktionsmedlens värde kommer in här endast om a sh är en benämning för x pund bomull, eftersom en bestämd mängd bomull har ett bestämt pris och därmed också omvänt ett bestämt pris kan tjäna som index för en bestämd mängd bomull, så länge bomullspriset är oförändrat. Om jag vet, att jag för att tillägna mig 6 timmars merarbete måste låta arbetet pågå 12 timmar, alltså måste ha bomull för 12 timmar i lager, och priset är bestämt, så existerar ett indirekt förhållande mellan priset på bomull (som index på den nödvändiga mängden) och mervärdet. Omvänt kan jag emellertid aldrig ur priset på råvaran sluta mig till mängden av råvara, som kan spinnas på t.ex. 1 timme och inte på 6. Det finns alltså inte något inre nödvändigt förhållande mellan värdet på det konstanta kapitalet, alltså inte heller värdet på totalkapitalet (= c + v) och mervärdet.

Om mervärdets kvot är känd och dess storlek given, uttrycker profitkvoten ingenting annat än vad den i verkligheten är; en annan uppmätning av mervärdet. Då mätes mervärdet i totalkapitalets värde i stället för i värdet på den variabla kapitaldelen i vilken det direkt frambringas genom att den utbytes mot arbete. Men i verkligheten (i företeelsernas värld) är förhållandet omvänt. Mervärdet är givet, men här som överskott på varans försäljningspris över dess kostnadspris. Det förblir ett mysterium varifrån detta överskott härstammar; ur arbetets exploatering i produktionsprocessen, ur överbetalning från köparnas sida i cirkulationsprocessen eller ur bådadera. Vidare är förhållandet mellan detta överskott och totalkapitalets värde, d.v.s. profitkvoten, givet. Beräkningen av detta försäljningsprisets överskott över kostnadspriset i förhållande till det investerade totalkapitalets värde är mycket viktig och naturlig, då man här finner det proportionstal vari totalkapitalet har värdeökats, dess värdeökningsgrad. Om man utgår från denna profitkvot, så kan man däremot inte dra någon slutsats beträffande det särskilda förhållandet mellan överskottet och den i arbetslön utlagda delen av kapitalet. Vi ska i ett senare kapitel se, vilka dåraktiga krumsprång Malthus gör, då han på denna väg försöker tränga in i mervärdets hemlighet och dess särskilda förhållande till den variabla delen av kapitalet. Vad profitkvoten som sådan visar, är i stället att överskottet står i samma förhållande till varje lika stor del av kapitalet, som från denna synpunkt överhuvud inte visar några inre skillnader utom den mellan fast och cirkulerande kapital. Och inte ens denna skillnad, om överskottet beräknas på två sätt. Nämligen för det första som enkel storhet: överskott över kostnadspriset. I denna första form ingår i kostnadspriset hela det cirkulerande kapitalet, men av det fasta kapitalet endast förslitningen. För det andra: förhållandet mellan detta värdeöverskott och det investerade kapitalets värde. Här ingår såväl hela det fasta som det cirkulerande kapitalets värde i beräkningen. Det cirkulerande kapitalet ingår alltså båda gångerna på samma sätt i beräkningen, medan det fasta första gången beräknas på ett annat sätt. Endast här blir skillnaden mellan cirkulerande och fast kapital synbar.

Om, som Hegel skulle säga, överskottet är en återreflex av profitkvoten i sig, eller annorlunda uttryckt, överskottet närmare karaktäriserat genom profitkvoten ter sig som ett överskott vilket kapitalet årligen eller i en bestämd cirkulationsperiod frambringar utöver sitt eget värde.

Fastän profitkvoten därför numeriskt skiljer sig från mervärdekvoten, medan mervärde och profit i själva verket är detsamma och även numeriskt är lika, så är ändå profiten en förvandlad form av mervärde, en form som beslöjar och utraderar dess ursprung och hemligheten med dess existens. I verkligheten är profiten mervärdets företeelseform och först genom en analys kan man skala fram mervärdet ur denna.

I mervärdet är förhållandet mellan kapital och arbete naket. I förhållandet mellan kapital och mervärde, som å ena sidan är ett i cirkulationsprocessen realiserat överskott över varans kostnadspris, å andra sidan ett genom dess förhållande till totalkapitalet bestämt överskott, framträder kapitalet som ett förhållande till sig själv, där det som ursprunglig värdesumma skiljer sig från ett nyvärde, som det själv avsätter. Att det frambringar detta nyvärde under sin rörelse genom produktionsprocessen och cirkulationsprocessen är medvetet uppfattat. Men hur detta sker är mystifierat. Dess källa synes vara kapitalets egna förborgade egenskaper. Ju längre vi följer kapitalets värdeförmeringsprocess, desto mer mystifierat kommer kapitalförhållandet att vara, desto mindre dess inre organism att vilja avslöja sina hemligheter.

I denna avdelning är profitkvoten numeriskt olik mervärdekvoten; däremot är profit och mervärde behandlade som samma numeriska storheter endast i olika former. I följande avdelning ska vi se hur de ytterligare avlägsnar sig och profiten även numeriskt framstår som en från mervärdet skild storhet.

TREDJE KAPITLET

Förhållandet mellan profitkvot och mervärdekvot

Som vi framhållit i slutet av det förra kapitlet förutsättes här, liksom i hela denna första avdelning att summan av den profit som faller på ett givet kapital är lika med den totala summan av det mervärde som produceras medelst detta kapital under ett givet cirkulationsavsnitt. Vi bortser alltså tills vidare från att detta mervärde delas i olika underformer, kapitalränta, jordränta, skatter o.s.v. och att det i flertalet fall ingalunda täckes av profiten, såsom den fördelas i kraft av den allmänna genomsnittsprofiten, vilken kommer att behandlas i andra avdelningen.

Såvida profiten kvantitativt sättes lika med mervärdet, är dess och profitkvotens storlek bestämd genom förhållandena mellan enkla, i varje enskilt fall givna eller bestämbara talstorheter. Undersökningen rör sig alltså närmast på rent matematiskt område.

Vi behålla de i första och andra boken använda beteckningarna. Totalkapitalet C uppdelar sig i det konstanta kapitalet c och det variabla kapitalet v och producerar ett mervärde m. Förhållandet mellan detta mervärde och det satsade variabla kapitalet, alltså m/v, kallar vi mervärdets kvot och betecknar det med m'. Alltså är m/v = m' och följaktligen m = m'v. Detta mervärde sammanfört med totalkapitalet i stället för med det variabla kapitalet kallas profit (p) och mervärdets (m) förhållande till totalkapitalet C, alltså m/C kallas profitkvoten p'. Vi har alltså:

		m		m
p'	=		=		,
		C		c + v

sätter vi för m in dess ovan funna värde m'v så har vi:

			v			v
p'	=	m'		=	m'		.
			C			c + v

Vilken ekvation också låter uttrycka sig i proportionen:


p' : m'	=	v : C	,

profitkvoten förhåller sig till mervärdekvoten som det variabla kapitalet till totalkapitalet.

Ur denna proportion följer, att p', profitkvoten, ständigt är mindre än m', mervärdekvoten, emedan v, det variabla kapitalet, ständigt är mindre än C, summan av v + c, av variabelt och konstant kapital; med undantag av det enda praktiskt omöjliga fallet, då v = C, då alltså inget konstant kapital alls, inget produktionsmedel utan bara arbetslön satsas av kapitalisten.

Emellertid måste vid vår undersökning en rad andra faktorer tagas med i räkningen, som inverka bestämmande på storleken av c, v och m och därför helt kort omnämnas här.

För det första penningens värde. Detta kan vi överallt antaga som konstant.

För det andra omslaget. Denna faktor utelämnar vi tills vidare helt, då dess inflytande på profitkvoten ska behandlas särskilt i ett senare kapitel.

[Vi förutskickar endast att formeln p' = m'(v/C) är fullt riktig blott för en omslagsperiod av det variabla kapitalet, men vi kan göra den giltig för årsomslaget genom att sätta m'n, mervärdets årskvot, där n är antalet omslag av det variabla kapitalet under ett år, i stället för m', den enkla mervärdekvoten (se Bok II, kap. 16, 1). - FE.]

För det tredje arbetets produktivitet, vars inflytande på mervärdekvoten har utförligt behandlats i Bok I, fjärde avdelningen. Men den kan också ha inflytande på profitkvoten i ett annat avseende, åtminstone för ett enskilt kapital, om, som utvecklas i Bok I, kap. 10, sid. 271-279, detta enskilda kapital arbetar med större produktivitet än den samhälleligt genomsnittliga och framställer sina produkter till ett lägre värde än det samhälleliga genomsnittsvärdet av samma vara och sålunda realiserar en extraprofit. Men inte heller detta fall tar vi ännu upp till behandling, då vi också i detta avsnitt utgår från den förutsättningen, att varorna produceras under samhälleligt normala betingelser och försäljas till sina värden. Vi utgår alltså i varje enskilt fall från att arbetets produktivitet förblir konstant. I själva verket är värdesammansättningen av det kapital som investerats i en industrigren, alltså ett bestämt förhållande mellan det variabla och det konstanta kapitalet, alltid ett uttryck för en bestämd grad av arbetets produktivitet. Så snart dessa proportioner har förändrats, av andra orsaker än värdeförändring av det konstanta kapitalets konkreta beståndsdelar eller ändring av arbetslön, måste också arbetets produktivitet förändras. Därför kommer vi ganska ofta att finna, att de förändringar, som försiggår med faktorerna c, v och m, också innebär förändringar i arbetets produktivitet.

Detsamma gäller om de ännu återstående tre faktorerna: arbetsdagens längd, arbetets intensitet och arbetslönen. Deras inflytande på mervärdets mängd och kvot har utförligt behandlats i första boken. Därför bör man förstå, att, även om vi för enkelhetens skull alltid utgår från att dessa tre faktorer förblir konstanta, de förändringar som försiggår med v och m dock samtidigt kan innesluta förändringar i storleken av dessa deras bestämmande moment. Till detta vill vi helt kort erinra om att arbetslönen har en motsatt inverkan på mervärdets storlek och värdekvotens höjd än arbetsdagens längd och arbetsintensiteten; att stegring av arbetslönen förminskar mervärdet, medan förlängning av arbetsdagen och höjning av arbetets intensitet förökar detta.

Antag t.ex. att ett kapital av 100 med 20 arbetare vid 10 timmars arbete och en totalveckolön av 20 producerar ett mervärde av 20, så har vi:

80 c + 20 v + 20 m; m' = 100%, p' = 20%.

Arbetsdagen förlängs utan löneförhöjning till 15 timmar. De 20 arbetarnas totala värdeprodukt stiger därmed från 40 till 60 (10:15 = 40:60); då v, den betalda arbetslönen, förblir densamma, stiger mervärdet från 20 till 40, och vi har:

80 c + 20 v + 40 m; m' = 200%, p' = 40%.

Om å andra sidan, vid 10 timmars arbete, lönen faller från 20 till 12, så har vi en total värdeprodukt om 40 liksom i början, men den fördelar sig annorlunda; v sjunker till 12, och lämnar därmed en rest av 28 för m. Vi har alltså:

80 c + 12 v + 28 m; m' = 233¹/₃%; p' = 28/92 = 30¹⁰/₂₃%.

Vi ser alltså, att såväl förlängd arbetsdag (eller ävenså stegrad arbetsintensitet) som sänkning av lönen stegrar mervärdets mängd och därmed dess kvot; omvänt skulle höjd lön under för övrigt lika omständigheter sänka mervärdekvoten. Växer alltså v genom lönestegring, så uttrycker det inte en stegrad utan bara en högre betald arbetskvantitet; m' och p' stiger inte - de faller.

Det visar sig redan här, att ändringar i arbetsdag, arbetsintensitet och arbetslön inte kan inträda utan att samtidigt v och m och relationerna mellan dem ändras. Alltså även p', förhållandet mellan m och c + v, totalkapitalet. Det är också klart att ändringar i förhållandet mellan m och v likaledes innebär förändringar i åtminstone en av de nämnda tre arbetsbetingelserna.

Just i detta visar sig den särskilda organiska relationen mellan det variabla kapitalet och totalkapitalets rörelse och dess värdeökning, liksom hur det variabla kapitalet skiljer sig från det konstanta. Då man betraktar värdebildningen är det konstanta kapitalet viktigt endast på grund av sitt värde; det är likgiltigt om ett konstant kapital av 1.500 £ representerar 1.500 ton järn för 1 £ per ton eller 500 ton för 3 £. Den kvantitet verkligt material som dess värde representerar är fullständigt utan betydelse för värdebildningen och för profitkvoten, som varierar i omvänd riktning mot detta värde. Vilket förhållande det konstanta kapitalets till- eller avtagande i värde än har till mängden materiella bruksvärden, som det representerar.

Helt annorlunda förhåller det sig med det variabla kapitalet. Det är inte dess värde, det arbete som materialiserats i det, som har betydelse i detta sammanhang, utan detta värde enbart som index på totalarbetet, som sätter det variabla kapitalet i rörelse och som inte är uttryckt i detta. Totalarbetet, som skiljer sig från det i detsamma uttryckta och följaktligen betalade arbetet i det att dess mervärdebildande del är större ju mindre andel arbete som ingår i den. Om en arbetsdag på 10 timmar är lika med 10 sh. = 10 mark, och det nödvändiga arbetet, som ersätter arbetslönen, alltså det variabla kapitalet, är = 5 tim. = 5 sh., så är merarbetet = 5 tim. och mervärdet = 5 sh.; om det nödvändiga arbetet är = 4 tim. = 4 sh., så är merarbetet = 6 tim. och mervärdet 6 sh.

Så snart det variabla kapitalets värdestorlek upphör att vara index för den arbetsmängd, som den har satt i rörelse, eller snarare måttet för denna index själv förändras, blir också mervärdets kvot ändrad i motsatt riktning och omvänt förhållande.

Vi övergår nu till att använda ovanstående ekvation för profitkvoten p' = m'(v/C) på de olika fall, som är möjliga. Vi kommer att efter varandra låta de enskilda faktorerna av m' - ändra värde och fastställa verkan av dessa ändringar på profitkvoten. Vi får sålunda olika serier av fall, som vi kunna anse antingen som successivt förändrade verkningsbetingelser för ett och samma kapital, eller som olika, samtidigt vid varandras sida bestående kapital, låt oss anta i olika industrigrenar eller olika länder. Många av våra exempel kan verka konstlade eller praktiskt omöjliga, om de uppfattas som tillstånd under en tidsföljd hos samma kapital, men denna invändning bortfaller, om de uppfattas som jämförelse mellan oberoende kapital.

Vi delar alltså produkten m'(v/C) i dess bägge faktorer m' och v/C; vi behandlar först m' som konstant och undersöker effekten av de möjliga va nationerna av v/C, vi sätter sedan bråket - konstant och låter m' genomgå de möjliga variationerna; slutligen sätter vi samtliga faktorer variabla och har därmed uttömmande behandlat alla de fall, ur vilka lagarna om profitkvoten kan härledas.

I. m' konstant, v/C variabel.

För detta fall, som omfattar flera särfall, låter en allmän formulering uppställa sig. Har vi två kapital C och C, med de resp. variabla beståndsdelarna v och v', med den för båda gemensamma mervärdekvoten m' och profitkvoterna p' och p'₁ - så är:

			v					v₁
p'	=	m'		;	p'₁	=	m'		.
			C					C₁

Sätter vi nu C och C₁ såväl som v och v₁ i förhållande till varandra, t.ex. värdet av bråket C₁/C= E och bråket v₁/v = e, så är C₁ = EC och v₁ = ev.

Då vi nu i ovanstående ekvation för p'₁, för C₁ och för v₁ insätta de vunna värdena, ha vi:

			ev
p'₁	=	m'		.
			EC

Men vi kan härleda ännu en formel ur ovanstående båda ekvationer, i det vi förvandlar dem till proportionen:

			v			v₁		v		v₁
p' : p'₁	=	m'		:	m'		=		:		.
			C			C₁		C		C₁

Då värdet av ett bråk blir detsamma, om täljare och nämnare multipliceras eller divideras med samma tal, så kan vi reducera v/C och v₁/C₁ till procentsatser, d.v.s. sätta både C och C₁ = 100. Då har vi v/C = v/100 och v₁/C₁ = v₁/100, vi kan därför utelämna nämnarna i proportionen här ovan och får:

p' : p'₁ = v : v₁; eller:

vid två godtyckligt valda kapital, som fungera med lika mervärdekvot, förhålla sig profitkvoterna som de variabla kapitaldelarna, beräknade procentuellt på deras resp. totalkapital.

Dessa båda formler omfattar alla fall av variation av v/C.

Ännu en anmärkning innan vi undersöka dessa fall var för sig. Då C är summan av c och v, det konstanta och det variabla kapitalet, och då mervärdekvoten liksom profitkvoten vanligen uttryckes i procent, så är det överhuvud taget bekvämt att sätta summan c + v likaledes lika med 100, d.v.s. uttrycka c och v procentuellt. För bestämmandet av profitens kvot, men inte dess mängd, är det likgiltigt om vi säger: ett kapital på 15.000, varav 12.000 konstant och 3.000 variabelt kapital, producerar ett mervärde av 3.000; eller om vi reducerar detta kapital till procent:

15.000	C =	12.000	c +	3.000	v (+	3.000	m)
100	C =	80	c +	20	v (+	20	m).

I båda fallen är mervärdekvoten m' = 100%, profitkvoten = 20%. Likaså, om vi jämför två kapital med varandra, t.ex. ett annat kapital med det föregående.

12.000	C =	10.800	c +	1.200	v (+	1.200	m)
100	C =	90	c +	10	v (+	10	m).

Där i bägge fallen m' = 100%, p' = 10%, och där jämförelsen med det första kapitalet blir mycket mer överskådlig i den procentuella formen.

Handlar det däremot om förändringar, som försiggår i fråga om ett och samma kapital, så går det sällan att använda den procentuella formen, emedan den nästan alltid gör det svårt att urskilja dessa förändringar. Går ett kapital från den procentuella formen:

80 c + 20 v + 20 m

över i den procentuella formen:

90 c + 10 v + 10 m,

så kan man inte se, om den förändrade procentuella sammansättningen 90 c + 10 v uppkommit genom att v absolut avtagit eller c absolut tilltagit eller bådadera. Till detta behövs de absoluta talstorheterna. För undersökningen av de efterföljande enskilda fallen av variation kommer emellertid allt an på, hur denna förändring kommer till stånd. Om de 80 c + 20 v blivit 90 c + 10 v t.ex. genom att 12.000 c + 3.000 v genom ökning av det konstanta kapitalet vid oförändrat variabelt har förvandlat sig i 27.000 c + 3.000 v (procentuellt 90 c + 10 v) eller om de antagit denna form vid oförändrat konstant kapital genom minskning av det variabla, alltså genom övergång till 12.000 c + 1.333¹/₃ v (procentuella likaledes 90 c + 10 v); eller slutligen genom ändring av båda termerna, t.ex. 13.500 c + 1.500 v (procentuellt återigen 90 c + 10 v). Men dessa fall ska vi undersöka i tur och ordning och därmed avstå från den bekväma procentformen eller använda den bara i andra hand.

1. m' och C konstant, v variabelt

Om v ändrar storlek, kan C förbli oförändrat endast genom att den andra beståndsdelen av C, nämligen det konstanta kapitalet c, ändrar sin storlek med samma summa men i motsatt riktning som v. Är C ursprungligen = 80 c + 20 v = 100, och minskar sedan v till 10, så kan C förbli = 100, endast om c stiger till 90; 90 c + 10 v = 100. Allmänt sagt: förvandlas v till v ± d, till v ökat eller minskat med d, så måste c förvandlas till c ± d, måste variera med samma summa men i motsatt riktning för att det föreliggande fallets betingelser ska vara uppfyllda.

Likaledes måste vid konstant mervärdekvot m' men växlande variabelt kapital v, mervärdemängden m förändras, då m = m'v och i m'v den ena faktorn får ett annat värde.

Förutsättningarna ger vid sidan av den ursprungliga ekvationen för detta fall

			v
p'	=	m'
			C

genom variation av v den andra:

			v₁
p'₁	=	m'
			C

där v övergått i v₁ och p'₁, den härigenom förändrade profitkvoten måste sökas.

Den finnes genom den motsvarande proportionen:

			v			v₁
p' : p'₁	=	m'		:	m'		=	v : v₁	,
			C			C

eller: vid konstant mervärdekvot och konstant totalkapital förhåller sig den ursprungliga profitkvoten till den som uppkommit genom ändring av det variabla kapitalet som det ursprungliga variabla kapitalet till det förändrade.

Var kapitalet ursprungligen som ovan:

I. 15.000 C = 12.000 c + 3.000 v (+ 3.000 m); och är det nu:
II. 15.000 C = 13.000 c + 2.000 v (+ 2.000 m), så är C = 15.000 och m' = 100% i bägge fallen, och profitkvoten av I, 20%, förhåller sig till samma kvot av II, 13¹/₃%, som det variabla kapitalet i I, 3.000, till det variabla kapitalet i II, 2.000, alltså 20% : 13¹/₃% = 3.000 : 2.000.

Det variabla kapitalet kan nu antingen stiga eller falla. Låt oss först ta ett exempel, där det stiger. Ett kapital kan från början vara sammansatt och fungera som detta:

I. 100 c + 20 v + 10m; C = 120, m' = 50%, p' = 8¹/₃%.

Om det variabla kapitalet nu stiger till 30; då måste enligt förutsättningen det konstanta kapitalet falla från 100 till 90 för att totalkapitalet ska förbli oförändrat = 120. Det producerade mervärdet måste vid samma mervärdekvot av 50% stiga till 15. Vi har alltså:

II. 90 c + 30 v + 15 m; C = 120, m' = 50%, p' = 12¹/₂%.

Utgår vi närmast från antagandet att arbetslönen är oförändrad, då måste de andra faktorerna i mervärdekvoten, arbetsdag och arbetsintensitet, ha förblivit lika. Stegringen av v (från 20 till 30) kan alltså bara ha åstadkommits genom att arbetarantalet har ökat med hälften. Då stiger också den totala värdeprodukten med hälften, från 30 till 45, och fördelar sig alldeles som förut med 2/3 på arbetslön och 1/3 på mervärde. Men samtidigt har vid ökat arbetarantal det konstanta kapitalet, värdet av produktionsmedlen, fallit från 100 till 90. Vi har alltså här ett fall av minskad arbetsproduktivitet, förbunden med samtidig minskning av det konstanta kapitalet. Är detta fall ekonomiskt möjligt?

I jordbruket och råvaruproduktionen, där minskande arbetsproduktivitet och därmed förbunden ökning av antalet sysselsatta arbetare är lätt begriplig, är denna process - inom gränserna för den kapitalistiska produktionen och på dess grundval - förbunden med ökning i stället för minskning av det konstanta kapitalet. T.o.m. om minskningen här ovan av c vore betingad enbart genom prisfall, så skulle ett enskilt kapital kunna fullborda övergången från I till II bara i undantagsfall. Men för två oberoende kapital, placerade i olika länder eller i olika grenar av jordbruket eller råvaruproduktionen, skulle det inte vara anmärkningsvärt, om i det ena fallet fler arbetare (därmed större variabelt kapital) användes och arbetade med mindre värdefulla eller mer begränsade produktionsmedel än i andra fallet.

Men om vi låter den förutsättningen falla, att arbetslönen förblir densamma, och förklarar det variabla kapitalets stegring från 20 till 30 med att arbetslönen höjts med hälften, får vi ett helt annat fall. Samma arbetarantal - låt oss säga 20 arbetare - arbetar vidare med samma eller endast obetydligt mindre resurser produktionsmedel. Förblir arbetsdagen oförändrad - t.ex. 10 tim - så är den totala värdeprodukten likaledes oförändrad; den är som förut = 30. Dessa 30 måste emellertid helt och hållet användas för att ersätta det investerade variabla kapitalet; mervärdet vore försvunnet. Men förutsättningen var att mervärdekvoten skulle förbli konstant, alltså som i I vara 50%. Detta är möjligt bara om arbetsdagen förlänges med hälften, ökas till 15 timmar. De 20 arbetarna producerade då på 15 timmar ett totalvärde av 45, och samtliga betingelser vore uppfyllda:

II. 90 c + 30 v + 15 m; C = 120, m' = 50%, p' = 12¹/₂%.

I detta fall använder de 20 arbetarna inte mer arbetsmedel, verktyg, maskiner o.s.v. än i fall I, men råmaterial eller hjälpämnen måste ökas med hälften. Faller priset på dessa ämnen skulle alltså övergång från I till II enligt våra förutsättningar redan vara mycket mera ekonomiskt acceptabel även för ett enskilt kapital. Och kapitalisten skulle hålla sig någorlunda skadeslös för den värdeförlust, som eventuellt drabbade honom på grund av det konstanta kapitalets värdeminskning, genom större profit.

Om vi nu antar, att det variabla kapitalet minskar i stället för att öka, behöver vi bara vända på vårt ovanstående exempel, sätta II som det ursprungliga kapitalet och övergå från II till I.

II. 90 c + 30 v + 15 m förvandlas då till

I. 100 c + 20 v + 10 m. Det är tydligt att denna omställning ingenting ändrar i fråga om de ömsesidiga profitkvoterna och de betingelser som reglera deras ömsesidiga förhållanden.

Sjunker v från 30 till 20, emedan en tredjedel mindre arbetare sysselsättas vid växande konstant kapital, så har vi framför oss den moderna industrins normalfall: stigande arbetsproduktivitet, allt större mängd produktionsmedel använda av allt mindre antal arbetare. Att denna rörelse oundvikligt är förenad med den sjunkande profitkvot, som samtidigt uppträder, kommer att påvisas i tredje avdelningen av denna bok.

Men sjunker v från 30 till 20, då samma antal arbetare sysselsättes men till lägre lön, så förblir vid oförändrad arbetsdag den totala värdeprodukten som förut = 30 v + 15 m = 45. Annars skulle mervärdet stiga till 25 och mervärdekvoten från 50% till 125% eftersom v fallit till 20, vilket strider mot förutsättningen. För att hålla oss inom betingelserna för vårt fall måste mervärdet, vid kvoten 50%, i stället falla till 10, alltså den totala värdeprodukten från 45 till 30. Detta är endast möjligt genom att arbetsdagen förkortas med en tredjedel. Då har vi som ovan:

100 c + 20 v + 10 m; m' = 50%, p' = 8¹/₃%.

Det behöver knappast nämnas, att denna nedsättning av arbetstiden vid sjunkande lön inte skulle kunna förekomma i praktiken. Här är detta likgiltigt. Profitkvoten är en funktion av flera variabler, och om vi vill veta hur dessa variabler inverka på profitkvoten, måste vi i tur och ordning undersöka hur var och en enskilt inverkar på denna, utan att då ta hänsyn till om en sådan isolerad verkan ifråga om ett enda kapital ekonomiskt sett kan förekomma eller inte.

2. m' konstant, v variabelt, C förändrat genom variation av v

Detta fall skiljer sig endast till graden från det föregående. I stället för att c ökar i samma mån som v minskar eller c minskar i samma mån som v ökar, förblir här c konstant. Men under nutida betingelser för storindustri och jordbruk är det variabla kapitalet bara en relativt liten del av totalkapitalet. Därför är minskning eller ökning av detta totalkapital tämligen obetydlig i den mån de bestämmas genom förändringar i det variabla kapitalet. Om vi återigen utgår från ett kapital:

I. 100 c + 20 v + 10 m; C = 120, m' = 50%, p' = 8¹/₃%
så skulle detta förvandlas exempelvis till
II. 100 c + 30 v + 15 m; C = 130, m' = 50% p' = 11⁷/₁₃%.

Det motsatta fallet, när det variabla kapitalet sjunker, skulle åter åskådliggöras genom den motsatta övergången från II till I.

De ekonomiska betingelserna skulle väsentligen vara desamma som i föregående fall och behöver därför inte någon ytterligare förklaring. Övergången från I till II omfattar: arbetets produktivitet minskar till hälften, att utnyttja 100 c erfordrar en halv gång till så mycket arbete i II som i I. Detta fall kan förekomma i jordbruket.[9*]

Men under det att i föregående fall totalkapitalet förblev konstant genom att konstant kapital förvandlades till variabelt eller tvärtom, bindes här tillskottskapital när den variabla delen ökar, när den minskar frigöres tidigare utnyttjat kapital.

3. m' och v konstant, c och därmed också C variabla

I detta fall förändras ekvationen:

			v				v
p'	=	m'		blir: p'₁	=	m'		,
			C				C₁

efter strykning av de på båda sidor förekommande faktorerna har vi:

p'₁ : p' = C : C₁ ;

vid samma mervärdekvot och samma variabla kapitaldelar förhåller sig profitkvoterna omvänt som totalkapitalet.

Har vi t.ex. tre kapital eller tre olika tillstånd hos samma kapital:

I.	80	c + 20 v + 20 m; C =	100	, m' = 100%, p' =	20	%;
II.	100	c + 20 v + 20 m; C =	120	, m' = 100%, p' =	16	¹/₃%;
III.	60	c + 20 v + 20 m; C =	80	, m' = 100%, p' =	25	%;

så förhåller sig:

20% : 16²/₃% = 120 : 100 och 20% : 25% = 80 : 100.

Den tidigare givna allmänna formeln för variationer av v/C vid konstant m' var:

			ev				v
p'₁	=	m'		; nu blir den: p'₁	=	m'		,
			EC				EC

då v inte undergår någon förändring, alltså faktorn e = v₁/v här blir 1.

Då m'v = m, mervärdets mängd, och då m' och v båda förblir konstanta, så blir också m oberörd av C:s variation; mervärdets mängd förblir densamma som före förändringen.

Om c sjönk till noll, så vore p' = m', profitkvoten lika med mervärdekvoten.

Förändringen av c kan uppstå, dels om enbart värdet av det konstanta kapitalets materiella beståndsdelar förändras, dels om den tekniska sammansättningen av totalkapitalet förändras, vilket innebär en förändring av arbetetsproduktivitet inom den berörda produktionsgrenen. I det senare fallet skulle den med storindustrins och jordbrukets utveckling stigande produktiviteten av det samhälleliga arbetet betinga, att övergången försiggår i produktionsföljden (i ovanstående exempel) från III till I och från I till II. Ett arbetskvantum som betalas med 20 och producerar ett värde av 40 skulle till att börja med utnyttja arbetsmedel till ett värde av 60. Vid stigande produktivitet och konstant värde skulle utnyttjade arbetsmedel kunna växa först till 80 och sedan till 100. Den omvända ordningsföljden skulle betinga avtagande produktivitet. Samma arbetskvantum skulle kunna sätta mindre produktionsmedel i rörelse, driften inskränktes. Sådant kan förekomma i jordbruk, gruvor o.s.v.

Att spara in konstant kapital är betydelsefullt för kapitalisten. Det höjer profitkvoten och frigör kapital. Denna punkt liksom den inverkan som prisförändringar har på det konstanta kapitalets beståndsdelar, särskilt råvarorna, ska vi senare undersöka ännu närmare.

Här visar det sig återigen, att det konstanta kapitalets variation inverkar på samma sätt på profitkvoten, oberoende av om den framkallats genom att de materiella beståndsdelarna i c ökat eller minskat eller enbart genom att deras värde förändrats.

4. m' konstant, v, c och C samtliga variabla

I detta fall förblir den allmänna formeln för den förändrade profitkvoten:

			ev
p'	=	m'
			EC

bestämmande. Av detta framgår, att vid konstant mervärdekvot:

a) profitkvoten faller, om E är större än e, d.v.s. om det konstanta kapitalet förökas genom att totalkapitalet växer proportionellt mer än det variabla kapitalet. Går ett kapital om 80 c + 20 v + 20 m över i sammansättningen

170 c + 30 v + 30 m, så förblir m' = 100%, men v/C faller från 20/100 till 30/200 trots att både v och C har ökat, och profitkvoten faller i motsvarande grad från 20% till 15%.

b) profitkvoten förblir oförändrad bara när e = E, d.v.s. om bråket v/C vid skenbar förändring behåller samma värde, d.v.s. om täljare och nämnare multipliceras eller divideras med samma tal. 80 c + 20 v + 20 m och 160 c + 40 v + 40 m har till synes samma profitkvot av 20%, om m' förblir = 100% och v/C = 20/100 = 40/200 representerar samma värde.

c) profitkvoten stiger, om e är större än E, d.v.s. om det variabla kapitalet växer i kraftigare proportion än totalkapitalet. Blir 80 c + 20 v + 20 m i stället till 120 c + 40 v + 40 m, så stiger profitkvoten från 20% till 25%, ty vid oförändrat m' har v/C = 20/100 stigit till 40/160, från 1/5 till 1/4.

Storleksförändring av v och C i samma riktning kan uppfattas så, att bägge till en viss grad variera i samma proportion, så att v/C så långt förblir oförändrad. Utöver denna grad skulle blott den ena av dem variera, och vi har därmed reducerat detta mera komplicerade fall till ett av de föregående enklare.

Om t.ex. 80 c f 20 v + 20 m övergår i 100 c + 30 v + 30 m, så blir förhållandet mellan v och c, alltså även mellan v och C, oförändrat vid denna variation ända till 100 c + 25 v + 25 m. Så långt blir alltså profitkvoten oberörd. Vi kan nu ta 100 c + 25 v + 25 m till utgångspunkt. Vi finner att v stigit med 5 till 30 v och därigenom C från 125 till 130, därmed har vi det andra fallet, den enkla variationen av v och den därigenom förorsakade variationen av C framför oss. Profitkvoten, som ursprungligen var 20%, stiger genom denna tillsats av 5 v vid lika mervärdekvot till 23¹/₁₃%.

Samma reduktion till ett enklare fall kan förekomma, även om v och C ändra storlek i motsatt riktning. Utgår vi ännu en gång från 80 c + 20 v + 20 m och låter det övergå till formen: 110 c + 10 v + 10 m, skulle vid en ändring till 40 c + 10 v + 10 m profitkvoten bli densamma som i början, nämligen 20%. Satsar man 70 c till denna mellanform sänkes profitkvoten till 8¹/₃%. Detta fall har åter reducerats till en variation av en enda variabel, nämligen av c.

En samtidig variation av v, c och C erbjuder alltså inga nya synpunkter och kan i sista instans ständigt återföras till ett fall, där endast en faktor är variabel.

T.o.m. det enda återstående fallet är faktiskt redan klarlagt. Det fall nämligen, då v och C förblir numeriskt lika stora men deras konkreta beståndsdelar förändras i värde. Då anger v en förändrad kvantitet verksamt arbete, c en förändrad kvantitet produktionsmedel, som användes.

I 80 c + 20 v + 20 m representerar 20 v ursprungligen lönen för 20 arbetare 10 timmar om dagen. Stiger nu lönen för var och en av dem från 1 till 1¹/₄. Då kan 20 v endast betala 16 arbetare i stället för tidigare 20. Men om de 20 på 200 arbetstimmar producerade ett värde av 40, kommer de 16 på 10 timmar per dag alltså totalt 160 arbetstimmar att blott producera ett värde av 32. Sedan 20 v dragits av för lön återstår bara 12 för mervärde. Mervärdets kvot har då fallit från 100% till 60%. Men då enligt förutsättningen mervärdets kvot måste förbli konstant, så måste arbetsdagen förlängas med en fjärdedel från 10 timmar till 12¹/₂. Om 20 arbetare på 10 timmar dagligen = 200 arbetstimmar producerar ett värde av 80, så producerar 16 arbetare på 12¹/₂ timmar dagligen = 200 timmar samma värde, kapitalet 80 c + 20 v skulle som förut producera ett mervärde av 20.

Omvänt: sjunker lönen så att 20 v betalar lönen för 30 arbetare, så kan m' förbli konstant, endast om arbetsdagen förkortas från 10 till 6¹/₂ timmar, 20 × 10 = 30 × 6²/₃ = 200 arbetstimmar.

Hur långt c vid dessa motsatta antaganden kan tänkas förbli oförändrad som värdeuttryck i pengar men ändå representera en förändrad mängd produktionsmedel som motsvarar de ändrade förhållandena har i väsentliga drag redan avhandlats här ovan. I sin rena form kan troligen detta fall endast undantagsvis förekomma.

Vad beträffar värdeförändringen av beståndsdelar i c, som förstorar eller minskar mängden av dem men låter värdesumman c förbli oförändrad, berör den varken profitkvoten eller mervärdekvoten, så länge den inte drar med sig någon förändring beträffande storleken av v.

Härmed har vi uttömmande behandlat alla möjliga fall av variationer v, c och C i vår ekvation. Vi har sett, att profitkvoten vid konstant mervärdekvot kan falla, vara oförändrad eller stiga, eftersom minsta ändring i förhållandet v till c, resp. C är tillräcklig för att även ändra profitkvoten. Vidare har det visat sig, att vid variationen av v överallt finnes en gräns, då en oförändrad mervärdekvot m' blir ekonomiskt omöjlig. Då varje ensidig variation av c likaledes måste komma till en gräns, där v inte längre kan förbli konstant, visar det sig, att det finns gränser för de möjliga variationerna av v/C, bortom dessa gränser måste m' likaledes bli variabel. Vid variationer av m', som vi nu ska undersöka, kommer denna växelverkan mellan de olika variablerna i vår ekvation att framträda ännu tydligare.

II. m' variabel

En allmän formel för profitkvoterna vid olika mervärdekvoter, antingen v/C förblir konstant eller varierar, får man om vi låter ekvationen:

			v
p'	=	m'
			C

övergå i den andra:

			v₁
p'₁	=	m'₁		,
			C₁

där p'₁, m'₁ v₁ och C₁ anger de förändrade värdena av p', m', v och C. Vi har då:

			v			v₁
p' : p'₁	=	m'		=	m'₁		,
			C			C₁

och ur detta:

		m'₁		v₁		C
p'₁	=		×		×		×	p'	.
		m'		v		C₁

1. m' variabel, v/C konstant

I detta fall har vi ekvationerna:

			v					v
p'	=	m'		;	p'₁	=	m'₁		,
			C					C

v/C likvärdiga i båda. Därför förhåller sig:

p' : p'₁ = m' : m'₁.

Profitkvoterna för två kapital med lika sammansättning förhåller sig som de båda mervärdekvoterna. Då det i bråket v/C inte kommer an på den absoluta storleken av v och C utan på förhållandet mellan dem, gäller detta för alla kapital av lika sammansättning, vilken deras absoluta storlek än må vara.

80	c + 20 v + 20 m; C =	100	, m' =	100	%, p' =	20	%
160	c + 40 v + 20 m; C =	200	, m' =	50	%, p' =	10	%
100% : 50% = 20% : 10%.

Är den absoluta storleken av v och C densamma i båda fallen, så förhåller sig profitkvoterna dessutom som mervärdemängderna:

p' : p'₁ = m'v : m'₁v = m : m₁.

T.ex.:

80	c + 20 v + 20 m; m' =	100	%, p' =	20	%,
80	c + 20 v + 10 m; m' =	50	%, p' =	10	%,

20% : 10% = 100 × 20 : 50 × 20 = 20 m : 10 m.

Det framgår nu, att ifråga om kapital av absolut eller procentuellt lika sammansättning mervärdekvoten kan vara olika endast om antingen arbetslönen eller arbetsdagens längd eller arbetets intensitet är olika. I de tre fallen:

I.	80	c + 20 v + 10 m; m' =	50	%, p' =	10	%
II.	80	c + 20 v + 20 m; m' =	100	%, p' =	20	%
III.	80	c + 20 v + 40 m; m' =	200	%, p' =	40	%,

frambringas en total värdeprodukt i I om 30 (20 v + 10 m), i II av 40, i III av 60. Detta kan ske på tre olika sätt.

För det första om arbetslönerna är olika, alltså 20 v i varje enskilt fall står för olika arbetarantal. Antar vi, att i I 15 arbetare sysselsättas 10 timmar till en lön av 11/3 £ och producerar ett värde av 30 £, varav 20 £ ersätter lönen och 10 £ återstår för mervärdet. Faller lönen till 1 £, så kan 20 arbetare sysselsättas 10 timmar och producerar då ett värde av 40 £, 20 £ lön och 20 £ mervärde. Faller lönen ytterligare till 2/3 £, så sysselsättas 30 arbetare 10 timmar och producera ett värde av 60 £, varav sedan 20 £ avdragits för lön 40 £ återstår för mervärde.

Detta fall: konstant procentuell sammansättning av kapitalet, konstant arbetsdag, konstant arbetsintensitet, förändring av mervärdekvoten genom förändring av arbetslönen är den enda där Ricardos antagande passar:

"Profites will be high or low, exactly in proportion as wages would be low or high." <"Profiten skulle bli hög eller låg exakt i proportion till hur hög eller låg lönen vore."> (Principles, ch. I, sect. III, p. 18, i Works of D. Ricardo, Ed. MacCulloch, 1852.)

För det andra om arbetets intensitet är olika. Då gör t.ex. 20 arbetare med samma arbetsmedel och 10 arbetstimmar dagligen i I 30, i II 40, i III 60 st. av en bestämd vara. Av denna representerar varje stycke utom värdet av de däri förbrukade produktionsmedlen ett nyvärde av 1 £. Då varje gång 20 st. = 20 £ ersätter arbetslönen, återstår för mervärdet i I 10 st. = 10 £, i II 20 st. = 20 £, i III 40 st. = 40 £.

För det tredje, arbetsdagen är av olika längd. Om vid lika arbetsintensitet 20 arbetare arbetar i I 9 timmar dagligen, i II 12 och i III 18 timmar dagligen, så förhåller sig deras totalprodukt 30 : 40 : 60 som 9 : 12 : 18 och då lönen var gång är lika med 20, så återstår återigen 10, resp. 20 och 40 för mervärde.

Höjning eller sänkning av arbetslönen inverkar alltså i omvänd riktning, höjning eller sänkning av arbetsintensiteten och förlängd eller förkortad arbetsdag i samma riktning på mervärdekvotens höjd och därmed vid konstant v/C på profitkvoten.

2. m' och v variabla, C konstant

I detta fall gäller proportionen:

			v			v₁
p' : p'₁	=	m'		:	m' ₁		=	m'v : m'₁ v₁	=	m : m₁	.
			C			C

Profitkvoterna förhålla sig till varandra som de resp. mervärdemängderna. Variation av mervärdekvoten när det variabla kapitalet förblev konstant betydde förändring i värdeproduktens storlek och fördelning. Samtidig variation av v och m' innebär också alltid en annan fördelning men inte alltid en storleksförändring av värdeprodukten. Tre fall är möjliga:

a) Variationen av v och m' försiggår i motsatt riktning men med samma kvantitet; t.ex.:

80	c + 20 v + 10 m; m' =	50	%, p' =	10	%.
90	c + 10 v + 20 m; m' =	200	%, p' =	20	%.

Värdeprodukten är i båda fallen lika, alltså även den presterade kvantiteten arbete; 20 v + 10 m = 10 v + 20 m = 30. Skillnaden är bara att i första fallet 20 betalas i lön och 10 återstår för mervärde, medan i andra fallet lönen bara utgör 10 och mervärdet därför 20. Detta är det enda fall, där vid samtidig variation av v och m' arbetarantal, arbetsintensitet och arbetsdagens längd förbli oberörda.

b) Variationen av m' och v sker även här i motsatt riktning men inte med samma kvantitet hos bägge. Då överväger i variationen antingen v eller m'.

I.	80	c + 20 v + 20 m; m' =	100	%, p' =	20	%
II.	72	c + 28 v + 20 m; m' =	71³/₇	%, p' =	20	%
III.	84	c + 16 v + 20 m; m' =	125	%, p' =	20	%

I exemplet I betalas en värdeprodukt av 40 med 20 v: i II en av 48 med 28 v, i III en av 36 med 16 v. Både lön och värdeprodukt har förändrats. Men ändring av värdeprodukten betyder ändring av den presterade arbetskvantiteten, alltså antingen av arbetarantalet, arbetets varaktighet eller dess intensitet eller flera av dessa tre.

c) Variationen av m' och v sker i samma riktning; då förstärker den ena verkan av den andra.

90	c +	10	v +	10	m; m' =	100	%, p' =	10	%
80	c +	20	v +	30	m; m' =	150	%, p' =	30	%
92	c +	8	v +	6	m; m' =	75	%, p' =	6	%

Även här är de tre värdeprodukterna olika. Nämligen 20, 50 och 14; och denna olikhet i storleken av arbetskvantiteten inskränker sig åter till förändringar i arbetarantalet, arbetets varaktighet, arbetets intensitet eller flera eller också alla dessa faktorer.

3. m', v och C variabla

Detta fall erbjuder inga nya synpunkter och löses genom den under II, m' variabel givna formeln.

Effekten av mervärdekvotens storleksförändring på profitkvoten ger alltså följande fall:

1. p' ökar eller minskar i samma förhållande som m', om v/C förblir konstant.

80	c + 20 v + 20 m; m' =	100	%, p' =	20	%.
80	c + 20 v + 10 m; m' =	50	%, p' =	10	%.
100% : 50% = 20% : 10%.

2. p' stiger eller faller proportionellt mer än, om v/C rör sig i samma

riktning som m', d.v.s. tilltar eller avtar om m' gör detta.

80	c + 20 v + 10 m; m' =	50	%, p' =	10	%.
70	c + 30 v + 20 m; m' =	66²/₃	%, p' =	20	%.
50% : 66²/₃% < 10% : 20%.

3. p' stiger eller faller proportionellt mindre än m', om v/C ändrar sig i motsatt riktning mot m' men i mindre proportion.

80	c + 20 v + 10 m; m' =	50	%, p' =	10	%.
90	c + 10 v + 15 m; m' =	150	%, p' =	15	%.
50% : 150% > 10% : 15%.

4. p' stiger, trots att m' faller, eller faller trots att m' stiger, om v/C förändras omvänt proportionellt och mer än m'.

5. p' förblir slutligen konstant trots att m' stiger eller faller, om v/C ändrar storlek i motsatt riktning men precis samma proportion som m'.

Det är bara detta sista fall, som ännu kan behöva någon förklaring. Som vi tidigare sett ifråga om variationerna av v/C, att samma mervärdekvot kan uttryckas i mycket olika profitkvoter, så ser vi här, att samma profitkvot kan grunda sig på mycket olika mervärdekvoter. Men när m' är konstant är varje godtycklig ändring i förhållandet mellan v och C tillräcklig för att framkalla en olikhet i profitkvoten, vid en storleksförändring av m' däremot måste en storleksförändring i motsatt riktning, som noggrant svarar mot den av m' uppträda i v/C för att profitkvoten ska bli densamma. Detta är ifråga om ett och samma kapital eller två kapital i samma land endast undantagsvis möjligt. Tar vi t.ex. ett kapital

80 c + 20 v + 20 m; C = 100, m' =100%, p' = 20%,

och antaga att arbetslönen faller, så att samma arbetarantal kan erhållas för 16 v som tidigare för 20 v, så får vi, vid för övrigt oförändrade förhållanden, när 4 v har frigjorts

80 c + 16 v + 24 m; C = 96, m' = 150%, p' = 25%.

För att nu p' skulle vara = 20% som förut måste totalkapitalet växa till 120, alltså det konstanta till 104:

104 c + 16 v + 24m; C = 120, m' = 150%, p' = 20%.

Detta vore möjligt endast om samtidigt med. lönesänkningen en ändring i arbetets produktivitet ägde rum, som krävde denna förändrade sammansättning av kapitalet. Eller också att det konstanta kapitalets nominella värde steg från 80 till 104, kort sagt ett sådant tillfälligt sammanträffande av betingelser, som det endast undantagsvis kan förekomma. I själva verket är en ändring av m', som inte samtidigt betingar en ändring av v och därigenom också av v/C tänkbar endast under alldeles bestämda förhållanden, nämligen i sådana industrigrenar, där enbart fast kapital och arbete utnyttjas och arbetsmaterialet levereras av naturen.

Men, när två länders profitkvoter jämföras, är det annorlunda. Samma profitkvoter uttrycker då i själva verket mestadels olika mervärdekvoter.

Ur samtliga fem fallen framgår alltså, att en stigande profitkvot kan motsvara en fallande eller stigande mervärdekvot, en fallande profitkvot kan motsvara en stigande eller fallande mervärdekvot, en konstant profitkvot kan motsvara en stigande eller fallande mervärdekvot. Att en stigande, fallande eller konstant profitkvot också kan motsvara en konstant mervärdekvot, har vi sett under I.

Två huvudfaktorer bestämmer alltså profitkvoten: mervärdets kvot och kapitalets värdesammansättning. Verkningarna av dessa två faktorer kan kort sammanfattas enligt följande. Vi kan därvid uttrycka sammansättningen i procent, då det i detta sammanhang är likgiltigt, från vilken av de båda kapitaldelarna ändringen utgår: Profitkvoterna för två kapital eller för samma kapital under två successiva tillstånd

är lika:

1. vid lika procentuell sammansättning av kapitalen och lika mervärdekvot;

2. vid olika procentuell sammansättning och olika mervärdekvot, om mervärdekvoternas produkter med de procentuella variabla kapitaldelarna (m' och v), d.v.s. de procentuellt i förhållande till totalkapitalet beräknade mervärdemängderna (m = m'v) är lika, med andra ord, när i bägge fallen faktorerna m' och v står i omvänt förhållande till varandra.

De är olika:

1. vid procentuell sammansättning, om mervärdekvoterna är olika, de förhålla sig då som mervärdekvoterna;

2. vid lika mervärdekvot och olika procentuell sammansättning, de förhålla sig då som de variabla kapitaldelarna;

3. vid olika mervärdekvot och olika procentuell sammansättning, då de förhålla sig som produkterna m'v. d.v.s. som de procentuellt i förhållande till totalkapitalet beräknade mervärdemängderna.[10*]

FJÄRDE KAPITLET

Omslagets inverkan på profitkvoten

[Omslagets inverkan på produktionen av mervärde, alltså också av profit, har behandlats i andra boken. Kort sammanfattat kännetecknas det av att omslaget fordrar en viss tid varför hela kapitalet inte samtidigt kan användas i produktionen. En del ligger hela tiden i träda, antingen i form av penningkapital, råvaror i förråd, färdigt men ännu osålt varukapital eller ännu inte förfallna fordringar. Kapitalet i aktiv produktion, som är verksamt när mervärdet frambringas och tillägnar sig detta, minskas hela tiden med denna del. Härigenom minskas också mervärdet. Ju kortare omslagstiden är, desto mindre i jämförelse med det hela blir denna ofruktsamma del av kapitalet, desto större blir alltså vid i övrigt lika förhållanden det mervärde som kan utvinnas.

I andra boken har redan i detalj utvecklats hur en förkortning av omslagstiden, eller den ena av dess två avsnitt, produktionstiden och cirkulationstiden, stegrar mängden av producerat mervärde. Men då profitkvoten endast uttrycker den producerade mervärdemängdens förhållande till det i dess produktion engagerade totalkapitalet, så är det tydligt, att varje sådan förkortning stegrar profitkvoten. Det som utvecklats om mervärdet i andra bokens andra avdelning gäller lika mycket profiten och profitkvoten och behöver inte upprepas här. Vi vill endast på förhand betona ett par huvudmoment.

Det viktigaste medlet att förkorta produktionstiden är att höja arbetets produktivitet, vilket vanligen kallas industriellt framåtskridande. Innebär denna förkortade produktionstid en kraftig förstärkning av det totala kapitalutlägget genom anskaffning av dyrbara maskiner o.s.v. sänkes profitkvoten, som beräknas på totalkapitalet. Behövs inte detta kapitalutlägg kan profitkvoten stiga. Detta gäller otvivelaktig många av de senaste framstegen i metallurgi och kemisk industri. De av Bessemer, Siemens, Gilchrist-Thomas och andra nyupptäckta förfaringsmetoderna i järn- och stålberedningen förkortar till ett minimum för relativt obetydliga kostnader tidigare mycket långvariga processer. Beredningen av alisarin eller krappfärgämnet ur stenkolstjära åstadkommer på några veckor, och med den redan tidigare för tjärfärgämnen använda fabriksutrustningen, samma resultat som tidigare fordrade år. Ett år behövde krappen för att växa, sedan lät man rötterna eftermogna flera år innan man använde dem för färgning.

Det viktigaste medlet för att förkorta cirkulationstiden är förbättrade kommunikationstider. Här har de senaste femtio åren medfört en revolution, som endast kan jämföras med den industriella revolutionen under sista hälften av förra århundradet. Landsvägen har undanträngts av järnvägen, de långsamma och oregelbundna segelfartygen av snabba och regelbundna ångbåtslinjer, och hela jordklotet omspännes av telegraftrådar. Först genom Suezkanalen öppnades Öst-Asien och Australien på allvar för ångbåtstrafiken. Cirkulationstiden för en varusändning till Öst-Asien, 1847 ännu minst 12 månader (se bok II, sid. 225-226) har nu reducerats till ungefär lika många veckor. De båda stora krishärdarna från tiden 1825-1857, Amerika och Indien, har genom denna omvälvning av samfärdsmedlen ryckt 70 till 90% närmare de europeiska industriländerna och därmed förlorat en stor del av sin explosionsbenägenhet. Omslagstiden för hela världshandeln har i samma mån förkortats, och aktionsförmågan för det kapital, som har del i denna, stegrats till mer än det dubbla eller tredubbla. Att detta inte blivit utan verkan på profitkvoten är självklart.

För att i renodlad form beskriva hur totalkapitalets omslag inverkar på profitkvoten måste vi för de två kapital vi ska jämföra anta att alla andra betingelser är lika. Förutom mervärdekvoten och arbetsdagen antar vi alltså särskilt den procentuella sammansättningen lika. Vi tar nu ett kapital A med sammansättningen 80 c + 20 v = 100 C, vilket med en mervärdekvot av 100% slår om två gånger om året. Då är årsprodukten:

160 c + 40 v + 40 m. Men för att få fram profitkvoten beräknar vi dessa 40 på det satsade kapitalvärdet 100, inte på det omslagna 200, och erhåller p' = 40%.

Vi jämför därmed ett kapital B = 160 c + 40 v = 200 C, som slår om med samma mervärdekvot om 100% men bara en gång om året. Då är årsprodukten som ovan:

160 c + 40 v + 40 m. Men denna gång ska de 40 m beräknas på ett satsat kapital om 200, detta ger i profitkvot bara 20%, alltså endast hälften av kvoten för A.

Av detta framgår: vid kapital av lika procentuell sammansättning, vid lika mervärdekvot och lika arbetsdag förhålla sig profitkvoterna för två kapital omvänt som deras omslagstider. Om i de bägge jämförda fallen antingen sammansättningen eller mervärdekvoten eller arbetsdagen eller arbetslönen inte är lika, så kan detta visserligen föranleda andra olikheter i profitkvoten. Men dessa är oberoende av omslaget och ovidkommande i detta sammanhang. De har f.ö. redan behandlats i kap. 3.

Den direkta inverkan, som den förkortade omslagstiden har på produktionen av mervärdet, alltså även profiten, är att den stegrar det variabla kapitalets verksamhet. Härom mera i bok II, kap. 16, det variabla kapitalets omslag. Det visade sig där, att ett variabelt kapital om 500, som slår om 10 gånger om året, på denna tid tillägnar sig lika mycket mervärde som ett variabelt kapital om 5.000, som vid lika mervärdekvot och lika arbetslön bara slår om en gång om året.

Vi tar ett kapital I bestående av 10.000 fast kapital, vars årliga förslitning är 10% = 1.000, 500 cirkulerande konstant och 500 variabelt kapital. Vid en mervärdekvot av 100% slår det variabla kapitalet om 10 gånger om året. För enkelhetens skull antar vi i alla följande exempel, att det cirkulerande konstanta kapitalet slår om på samma tid som det variabla, vilket också i praktiken mestadels blir fallet. Då kommer produkten av en sådan omslagsperiod att vara:

100 c (förslitning) + 500 c + 500 v + 500 m = 1.600

och produkten för hela året av 10 sådana omslag:

1.000 c (förslitning) + 5.000 c + 5.000 v + 5.000 m = 16.000,

C = 11.000, m = 5.000, p' = 5.000/11.000 = 45⁵/₁₁%.

Låt oss nu ta ett kapital II: fast kapital 9.000, årlig förslitning av detta 1.000, cirkulerande konstant kapital 1.000, variabelt kapital 1.000, mervärdekvot 100%, antal årliga omslag för det variabla kapitalet: 5. Produkten av varje omslagsperiod för det variabla kapitalet kommer då att bli:

200 c (förslitning) + 1.000 c + 1.000 v + 1.000 m = 3.200, och den totala årsprodukten vid 5 omslag:

1.000 c (förslitning) + 5.000 c + 5.000 v + 5.000 m = 16.000,

C = 11.000, m = 5.000, p' = 5.000/11.000 = 45⁵/₁₁%.

Så tar vi ett kapital III. I detta ingår inget fast kapital, däremot 6.000 cirkulerande konstant och 5.000 variabelt. Vid 100% mervärdekvot slår det om en gång om året. Totalprodukten för året är då:

6.000 c + 5.000 v + 5.000 m = 16.000,

C = 11.000, m = 5.000, p' = 5.000/11.000 = 45⁵/₁₁%.

Vi har alltså i alla tre fallen samma årliga mängd mervärde = 5.000, och då totalkapitalet i alla tre fallen är lika, nämligen = 11.000, samma profitkvot om 45⁵/₁₁%.

Har vi däremot för kapital I i stället för 10 bara 5 årliga omslag av den variabla delen, så ställer sig saken annorlunda. Produkten av ett omslag är då:

200 c (förslitning) + 500 c + 500 v + 500 m = 1.700.

Eller årsprodukt:

1.000 c (förslitning) + 2.500 c + 2.500 v + 2.500 m = 8.500,

C = 11.000, m = 2.500, p' = 2.500/11.000 = 22⁸/₁₁%.

Profitkvoten har sjunkit till hälften, emedan omslagstiden har fördubblats.

Mängden mervärde, som utvinnes under ett år, är alltså lika med den mängd mervärde, som utvunnits av det variabla kapitalet under ett år, multiplicerad med antalet sådana omslag per år. Kallar vi det årligen utvunna mervärdet eller profiten M, det under en omslagsperiod utvunna mervärdet m, antalet årliga omslag av det variabla kapitalet n, så är M = mn, och den årliga mervärdekvoten M' = m'n, vilket redan har förklarats i bok II, kap. 16, 1.

Formeln för profitkvoten p' = m'(v/C) = m'(v/(c+v)) är naturligtvis riktig endast om täljarens v är detsamma som nämnarens. I nämnaren är v den totala genomsnittligt som variabelt kapital i arbetslön använda delen av totalkapitalet. Täljarens v är närmast bestämt endast därigenom, att det producerat och tillägnat sig en viss mängd mervärde = m, vars förhållande till detta m/v utgör mervärdekvoten m'. Endast på detta sätt har ekvationen p' = m/(c+v) förvandlats till den andra: p' = m'(v/(c+v)). Täljarens v blir nu precisare bestämt så långt att det måste vara lika nämnarens v, d.v.s. med den totala variabla delen av kapitalet C. Med andra ord, ekvationen p' = m/C låter sig utan fel förvandlas till den andra p' = m'(v/(c+v)) endast om m betyder det under en omslagsperiod av det variabla kapitalet producerade mervärdet. Omfattar m bara en del av detta mervärde, så är m = m'v visserligen riktigt, men detta v är här mindre än v i C = c + v; emedan mindre än hela det variabla kapitalet betalas ut i arbetslön. Men omfattar m mer än mervärdet av ett omslag av v, så fungerar en del av detta v eller också det hela två gånger, först i det ena, sedan i det andra omslaget, resp. det andra och ytterligare omslag. Det v, som producerar mervärdet och är summan av alla betalda arbetslöner, är alltså större än v i c + v, och beräkningen blir felaktig.

För att formeln för årsprofitkvoten ska bli exakt måste vi i stället för den enkla mervärdekvoten sätta in mervärdets årskvot, alltså i stället för m' sätta M' eller m'n. Vi måste med andra ord multiplicera m', mervärdekvoten - eller vilket är samma sak den i C inneslutna kapitaldelen v - med n, antalet omslag per år för detta variabla kapital, och vi får: p' = m'n(v/C) , vilket är formeln för beräkning av årsprofitkvoten.

Men hur stort det variabla kapitalet är i ett företag, vet kapitalisten själv i de flesta fall inte. I andra bokens åttonde kapitel har vi sett, att den enda skillnad inom hans kapital, som kapitalisten uppfattar som väsentlig, är skillnaden mellan fast och cirkulerande kapital. Vi kommer att se flera exempel på detta. Ur den kassa där kapitalisten förvarar den del av sitt variabla kapital, som han just har i kontanter eller på bank, hämtar han pengar för arbetslöner. Ur samma kassa hämtar han pengar till råmaterial och hjälpämnen och krediterar samma kassakonto. Även om han förde ett särskilt konto över de utbetalda arbetslönerna, så skulle detta visserligen utvisa den därför utbetalda summan, alltså vn, men inte själva det variabla kapitalet v. För att komma fram till detta måste han utföra en särskild beräkning. Vi ska här ge ett sådant exempel.

Vi använder det i bok I, sid. 188 beskrivna bomullsspinneriet med 10.000 spindlar och antar därvid, att de för en vecka i april 1871 angivna data behålla sin giltighet för hela året. Det fasta kapital som nedlagts i maskiner var 10.000 £. Cirkulerande kapital finns inte angivet. Vi förutsätter 2.500 £, en tämligen hög siffra som kan försvaras av ett ytterligare antagande, som vi måste göra, att inga kreditoperationer äger rum, alltså ingen varaktig eller tillfällig användning av främmande kapital. Veckoproduktens värde var sammansatt av 20 £ för maskinslitage, 358 £ cirkulerande konstant kapitaltillskott (hyra 6 £, bomull 342 £, kol, gas, olja 10 £), 52 £ i arbetslön utbetalat variabelt kapital och 80 £ mervärde, alltså:

20 c (förslitning) + 358 c + 52 v + 80 m = 510.

Det varje vecka satsade cirkulerande kapitalet var alltså 358 c + 52 v = 410, och dess procentuella sammansättning = 87,3 c + 12,7 v. Detta beräknat på hela det cirkulerande kapitalet om 2.500 £ ger 2.182 £ konstant och 318 £ variabelt kapital. Då totalutlägget för arbetslön under året utgjorde 52 × 52 £, alltså 2.704 £, är det tydligt, att det variabla kapitalet 318 £ under året slog om nästan 8¹/₂ gånger. Mervärdets kvot var 80/52 = 153^11/₁₃%. Ur dessa element beräknar vi profitkvoten genom att i formeln p' = m'n(v/C) sätta in värdena: m' = 153¹¹/₁₃, n = 8¹/₂, v = 318, C = 12.500

alltså:

p' = 153¹¹/₁₃ × 8¹/₂ × 318/12.500 = 33,27%.

Vi kontrollerar genom att använda den enkla formeln p' = m/C. Det totala mervärdet eller profiten under året belöper sig till 80 × 52 £ = 4.160 £, detta dividerat med totalkapitalet 12.500 £ ger nästan precis som ovan 33,28%. En abnormt hög profitkvot, som bara kan förklaras ur för tillfället ytterst gynnsamma förhållanden (mycket låga bomullspriser och mycket höga garnpriser) och i verkligheten säkerligen inte kunde gälla hela året.

I formeln p' = m'n(v/C) är m'n ju det som i andra boken betecknades som mervärdets årskvot. Den utgör i ovanstående exempel 153¹¹/₁₃% × 8¹/₂ eller noga räknat 1.307⁹/₁₃%. Om alltså en viss hedersman känner sig upprörd över den oerhörda årskvoten för mervärde, 1.000%, som uppställts i ett exempel i andra boken, så kommer han kanske att lugna sig, då han sett detta ur den levande praktiken i Manchester hämtade verkliga exempel. En mervärdets årskvot på över 1.300%. I tider av högkonjunktur, som vi visserligen sedan lång tid tillbaka inte haft, är en sådan kvot ingalunda någon sällsynthet.

I förbigående sagt har vi här ett exempel på den faktiska sammansättningen av kapitalet inom den moderna storindustrin. Totalkapitalet fördelas på 12.182 £ konstant och 318 £ variabelt kapital, tillsammans 12.500 £, eller procentuellt: 97¹/₂ c + 2¹/₂ v = 100 C. Bara en fyrtiondel av hela summan används för att betala arbetslön men detta sker genom att den återvänder åtta gånger om året.

Mycket få kapitalister får väl det infallet att göra sådana beräkningar angående sitt eget företag, och statistiken tiger nästan fullständigt angående förhållandet mellan det samhälleliga totalkapitalets konstanta och variabla del. Bara den amerikanska folkbokföringen ger vad som under nutida förhållanden är möjligt: summan av de i varje affärsgren betalda arbetslönerna och de profiter som gjorts. Hur tvivelaktiga dessa data än må vara, eftersom de vilar på okontrollerade uppgifter av industriägarna själva, så är de ändå mycket värdefulla och de enda uppgifter vi har om dessa fakta. I Europa är vi alltför finkänsliga för att begära sådana avslöjanden av storindustrin. - FE.]

FEMTE KAPITLET

Ekonomisering i användningen av det konstanta kapitalet

1. I allmänhet

Ökningen av det absoluta mervärdet eller en förlängning av merarbetet och därmed arbetsdagen, vid konstant variabelt kapital, alltså vid användning av samma arbetarantal till nominellt samma lön - varvid det är likgiltigt om övertiden blir betald eller inte - sänker relativt det konstanta kapitalets värde jämfört med totalkapitalet och det variabla kapitalet och höjer därigenom profitkvoten, även om vi bortser från mervärdets tillväxt och mängd och den eventuellt stigande mervärdekvoten. Omfattningen av det konstanta kapitalets fasta del, fabriksbyggnader, maskinen o.s.v., förblir densamma vare sig arbetet pågår 16 eller 12 timmar. Att förlänga arbetsdagen kräver inga nya utlägg i denna den mest kostnadskrävande delen av det konstanta kapitalet. Dessutom reproduceras då det fasta kapitalets värde under färre omslagsperioder, alltså förkortas den investeringstid som behövs för att uppnå en viss profit. Därför stegrar en förlängning av arbetsdagen profiten även om övertiden betalas, och till en viss gräns t.o.m. om den betalas högre än de normala arbetstimmarna. Den ständigt växande betingelsen i det moderna industrisystemet att öka det fasta kapitalet har därför varit en kraftig sporre för profithungriga kapitalister att förlänga arbetsdagen.[11*]

Det föreligger inte samma förhållande vid konstant arbetsdag. Här är det nödvändigt att antingen öka antalet arbetare och i ett bestämt förhållande till detta antal också mängden fast kapital, byggnader, maskiner etc., för att exploatera en större mängd arbete (vi bortser här från löneavdrag och nedpressning av lönen under det normala). Eller att öka arbetets intensitet och därmed höja arbetets produktivkraft, för att överhuvud taget dra ut mera relativt mervärde. I de industrigrenar, som använder råmaterial, växer det konstanta kapitalets cirkulerande del genom att mer råmaterial bearbetas under en given tidrymd; dessutom ökar antalet maskiner som samma antal arbetare sköter, alltså även denna del av det konstanta kapitalet. Ökningen av mervärdet åtföljes alltså av en ökning av det konstanta kapitalet, ökad exploatering av arbetet och fördyring av de produktionsbetingelser som gäller för exploatering av arbetet, d.v.s. större kapitalinvesteringar. Härigenom minskas profitkvoten å ena sidan om den höjes å den andra.

En hel rad löpande omkostnader förblir oförändrade eller nästan oförändrade vid längre liksom vid kortare arbetsdag. Kostnaderna för att leda 500 arbetare med 18 arbetstimmar är mindre än för att leda 750 arbetare 12 timmar.

"En fabriks driftkostnader för 10-timmarsarbete är nästan lika höga som för 12-timmars." (Rep. Fact. Oct. 1848, s. 37.)

Stats- och kommunalskatter, brandförsäkring, lön åt olika fast anställda, maskineriets värdeminskning och diverse andra omkostnader i en fabrik ökas oförändrat vid lång eller kort arbetstid. I samma skala som produktionen avtar stiger de jämfört med profiten. (Rep. Fact, Oct. 1862, s. 19.)

Den tid, som behövs för att värdet av maskineriet och andra beståndsdelar av det fasta kapitalet ska reproduceras, bestämmes i praktiken inte av den tid de faktiskt är brukbara utan genom den totala varaktigheten av den arbetsprocess i vilken de ingår och kan utnyttjas. Måste arbetarna slava 18 timmar i stället för 12, så blir det tre dagar mera per vecka, av en vecka blir en och en halv, av två år tre. Betalas inte övertiden så skänker arbetarna alltså utom den normala merarbetstiden på två veckor bort en tredje gratis, på två år ett tredje. Då stegras maskineriets värdereproduktion med 50% och uppnås på 2/3 av den eljest nödvändiga tiden.

För att undgå onödiga komplikationer utgår vi i denna undersökning, liksom vid undersökningen av prisfluktuationerna för råmaterialet (i kap. 6), från den förutsättningen att mervärdets mängd och kvot är givna.

Redan vid analysen av samverkan, arbetsdelningen och maskintekniken betonades att ekonomiseringen, när det gäller produktion i stor skala, väsentligen vilar på att den fungerar som betingelse för samhälleligt kombinerat arbete, alltså som en samhällelig betingelse för arbetet. Arbetsmedlen konsumeras gemensamt i produktionsprocessen av totalarbetaren i stället för att i splittrad form konsumeras av många ensamma eller på sin höjd i liten skala omedelbart samverkande arbetare. I en stor fabrik med en eller två huvudmotorer växer kostnaden för dessa inte i samma proportion som deras styrka räknad i hästkrafter och därmed deras verkningsområde. Kostnaderna för transmissionsmaskineriet växer inte i samma proportion som den mängd arbetsmaskiner som det sätter i rörelse. Själva arbetsmaskinen blir inte dyrare i förhållande till det stigande antal verktyg den representerar o.s.v. Produktionsmedlens koncentration inbesparar vidare byggnader av alla slag, inte bara för de egentliga verkstäderna utan också lagerlokaler o.s.v. På samma sätt förhåller det sig med utgifterna för belysning, bränsle och dylikt. Andra produktionsbetingelser förblir desamma, antingen de utnyttjas av få eller många.

Hela denna ekonomisering, som vilar på produktionsmedlens koncentration och deras användning i stor skala, förutsätter emellertid stora grupper av arbetare som samverkar, alltså en samhällelig kombination av arbetet. Den har alltså sin källa i det samhälleliga arbetet likaväl som merarbetet har sin källa i varje enskild arbetares merarbete, om det betraktas isolerat. T.o.m. de ständiga förbättringarna, som är möjliga och nödvändiga, bygger endast och allenast på de samhälleliga erfarenheter och iakttagelser, som den i stor skala kombinerade totalarbetarens produktion medför och tillåter.

Detsamma gäller om den andra stora grenen av ekonomisering med produktionsbetingelserna. Vi menar återförvandlingen av produktionens avfall i nya produktionselement, i samma eller i en annan produktionsgren. De processer varigenom detta avfall från produktionens och därmed också konsumtionens kretslopp - den må vara produktiv eller individuell - kan återföras. Även denna gren av besparingar, som vi senare ska gå närmare in på, är resultat av det samhälleliga arbetet i stor skala. Det är den däremot svarande stora förekomsten av dessa avfall, som gör dem till nya handelsobjekt och därmed till nya beståndsdelar av produktionen.

Bara som avfall från en samproduktion, därmed produktion i stor skala, får det betydelse för produktionsprocessen och blir bärare av bytesvärde. Detta avfall förbilligar - bortsett från den tjänst det fullgör som nytt produktionselement - i den mån det åter kan säljas, kostnaderna för råmaterial. I dessa kostnader inräknas alltid normalt avfall, nämligen den del som genomsnittligt kan beräknas gå förlorad vid bearbetningen. En minskning av kostnaderna för denna del av det konstanta kapitalet höjer i motsvarande mån profitkvoten vid given storlek av det variabla kapitalet och given mervärdekvot.

Om mervärdet är givet, kan profitkvoten ökas endast genom att värdet på det för varuproduktionen erforderliga kapitalet minskar. Ingår det konstanta kapitalet i varornas produktion är det inte dess bytesvärde utan dess bruksvärde som är av betydelse. Hur mycket arbete linet i ett spinneri kan suga upp beror inte på dess värde utan på dess kvantitet, om arbetets produktivitetsgrad, d.v.s. det tekniska utvecklingsstadiet är givet. På samma sätt är den hjälp, som t.ex. tre arbetare kan ha av en maskin, inte beroende av dess värde utan av dess bruksvärde som maskin. På ett stadium av den tekniska utvecklingen kan en dålig maskin vara dyr, på ett annat en god maskin vara billig.

Den ökade profit, som en kapitalist får genom att t.ex. bomull och spinnmaskiner blir billigare, är ett resultat av arbetets stegrade produktivitet visserligen inte i spinneriet utan i maskin- och bomullsfabrikationen. För att materialisera, alltså tillägna sig, en viss mängd merarbete behövs det mindre utlägg för arbetsbetingelser. De kostnader som krävs för att tillägna sig denna mängd merarbete bortfaller.

Det har redan talats om den besparing som uppstår genom att produktionsmedlen användes gemensamt av totalarbetaren - den samhälleligt kombinerade arbetaren - i produktionsprocessen. Inbesparing av konstant kapital som en följd av att cirkulationstiden blir kortare (kommunikationsmedlens utveckling är här den viktigaste faktorn) kommer att behandlas här nedan. Men först en påminnelse om den ekonomisering som blir ett resultat av de fortlöpande förbättringarna av maskinerna, nämligen 1) förbättringar av materialet, t.ex. järn i stället för trä; 2) av maskinfabrikationen överhuvud taget, som innebär att ehuru värdet av det konstanta kapitalets fasta del ständigt växer med arbetets utveckling mot allt större enheter, växer det inte alls i samma grad;[12*] 3) de speciella förbättringar som får redan befintliga maskiner att arbeta billigare och med högre verkningsgrad, t.ex. förbättringar av ångpannan etc., mera i detalj om detta senare; 4) att avfallet minskar genom bättre maskiner.

Allt som minskar nedslitningen av maskinerna och det fasta kapitalet överhuvud under en given produktionsperiod förbilligar inte bara den enskilda varan, varje enskild vara representerar den bråkdel av förslitningen som ingår i dess pris, utan minskar det alikvota kapitalutlägget för denna period. Reparationsarbeten o.d., som blir nödvändiga måste räknas till maskineriets ursprungliga kostnader. Blir de lägre genom att maskineriet får större varaktighet minskar i samma mån priset för detta.

Om all ekonomisering av detta slag gäller till stor del som tidigare, att den är möjlig endast för den kombinerade arbetaren och ofta kan förverkligas endast vid arbeten i ännu större skala, att den alltså kräver ännu större kombination av arbetare direkt i produktionsprocessen.

Men å andra sidan framstår här utvecklingen av arbetets produktivkraft i en industrigren, t.ex. i produktionen av järn, kol, maskiner, i byggnadskonsten o.s.v., i sin tur som delvis sammanhängande med framsteg på den intellektuella produktionens område, särskilt i fråga om naturvetenskapen och dess användning, som betingelse för en minskning av produktionsmedlens värde och därmed av deras kostnader i andra industrigrenar, t.ex. textilindustrin eller jordbruket. Detta säger sig själv, eftersom varan som kommer ut som produkt av en industrigren åter ingår som produktionsmedel i en annan. Hur billig den blir, är beroende av arbetets produktivitet i den produktionsgren vars produkt den är. Samtidigt är dess lägre pris en betingelse för inte endast att de varor blir billigare i vilkas produktion den ingår som produktionsmedel, utan också för en värdeminskning av det konstanta kapitalet, som produktionsmedlet är en del av, och därmed för en höjning av profitkvoten.

Det karaktäristiska för detta slags besparing av konstant kapital, som ett resultat av industrins fortskridande utveckling, är att profitkvotens stegring i en industrigren betingas av utvecklingen av arbetets produktivkraft i en annan. Här kan. kapitalisten åter tillgodogöra sig en vinst, som är produkten av det samhälleliga arbetet, även om den inte utvunnits som en direkt produkt av de arbetare han själv exploaterar. Denna utveckling av produktivkrafterna kan i sista instans alltid föras tillbaka på den samhälleliga karaktären av det verksamma arbetet; på arbetsdelningen inom samhället och på det intellektuella arbetets, särskilt naturvetenskapens, utveckling. Kapitalisten utnyttjar fördelarna av hela den samhälleliga arbetsdelningens system, utvecklingen av arbetets produktivkraft i dess yttre avdelning, den som levererar honom produktionsmedel. Så sjunker det relativa värdet på det konstanta kapital, som kapitalisten använder, och profitkvoten höjes.

Utom denna höjning av profitkvoten, genom besparingar i mängden arbete, som erfordras för att producera konstant kapital, uppkommer en annan höjning ur besparingen i användningen av det konstanta kapitalet själv: Genom koncentration av arbetare och deras samverkan i stor skala inbesparas å ena sidan konstant kapital. Samma byggnader, anordningar för belysning och värme o.s.v. kostar proportionsvis mindre för stor än för liten produktionsskala. Detsamma gäller för kraft- och arbetsmaskineri. Trots att dess absoluta värde stiger, faller det relativt i proportion till ökningen av produktionen och till det variabla kapitalets storlek eller till den mängd arbetskraft som sättes i rörelse. Å andra sidan består den ekonomisering, som ett kapital åstadkommer i sin egen produktion först och främst i ekonomisering av arbetet, d.v.s. i att reducera sina egna arbetares betalda arbete. Den tidigare nämnda ekonomin består däremot i att utvinna största möjliga andel av andra arbetares obetalda arbete så ekonomiskt fördelaktigt som möjligt, d.v.s. i den givna produktionsskalan med lägsta möjliga kostnad. I den mån som denna ekonomisering inte beror på den redan påvisade exploateringen av det samhälleliga arbetets produktivitet, när det producerar nytt konstant kapital, utan i besparingar vid användningen av det konstanta kapitalet är den ett direkt resultat av det gemensamma arbetet, arbetets samhälleliga form, antingen inom själva produktionsgrenen eller i produktionen av maskineri o.s.v. i en skala vari dess värde inte växer i samma grad som dess bruksvärde.

Här måste två punkter hållas i minnet: Om värdet av c = 0, så vore p' = m', och profitkvoten maximal. Men för det andra: viktigt för den direkta exploateringen av arbetet är inte värdet av de exploateringsmedel som användes, varken av det fasta kapitalet eller råvaror och hjälpämnen. Såvida de suger upp arbete, tjänar som material och förmedlare för arbetets och därigenom också merarbetets försakligande, är bytesvärdet av maskineri, byggnader, råvaror etc. fullständigt likgiltigt. Det som betyder något är deras mängd, som den tekniskt erfordras för att förbindas med en viss mängd levande arbete, och deras ändamålsenlighet, alltså inte bara lämpligt maskineri utan också goda råvaror och hjälpämnen. Av råvarornas kvalitet beror t.ex. profitkvoten. Gott material lämnar mindre avfall. Det kräves alltså en mindre mängd råvaror för att suga upp samma mängd arbete. Vidare är det motstånd som möter arbetsmaskinen mindre. Detta kan också ha en viss inverkan på mervärdet och på mervärdekvoten. Om råvaran är dålig behöver arbetaren mera tid för att bearbeta samma kvantitet. Vid oförändrad betalning medför det att merarbetet minskar. Detta har en betydande inverkan på kapitalets reproduktion och ackumulation, vars utveckling är ännu mer beroende av produktiviteten än av mängden förbrukat arbete, som visas i första boken, sid. 528-539.

Därför är kapitalistens fanatism, när det gäller ekonomisering med produktionsmedel, begriplig. Att ingenting kommer bort eller förslösas, att produktionsmedlen förbrukas endast på det sätt som produktionen kräver, hänger dels på arbetarnas träning och utbildning, dels på den disciplin som kapitalisten utövar över kombinationen av arbetare och som blir överflödig i ett samhällstillstånd, där arbetarna arbetar för egen räkning. Redan nu är den nästan överflödig i fråga om stycklön. Denna fanatism får ett motsatt uttryck i försämring eller förfalskning av produktionens beståndsdelar, vilket är ett viktigt medel för att sänka det konstanta kapitalets värde i förhållande till det variabla och på så sätt höja profitens kvot. Sedan tillkommer också, som en viktig del av bedrägeriet, försäljning av dessa delar av produktionen över deras värde, i den mån som detta värde återkommer i produkten. Detta moment spelar en viktig roll särskilt i den tyska industrin, vars grundsats är: folk kommer säkert att uppskatta att vi först skickar dem fina prover och sedan dåliga varor. Emellertid ska vi inte behandla dessa till konkurrensen hörande företeelser här.

Lägg märke till att denna stegring av profitkvoten genom sänkning av det konstanta kapitalets värde, d.v.s. genom att göra det mindre dyrt, inte är beroende av vad den ifrågavarande industrigrenen producerar, antingen det är lyxprodukter eller existensmedel som ingår i arbetarnas konsumtion eller produktionsmedel överhuvud taget. Denna omständighet får betydelse endast då det är fråga om mervärdekvoten, som väsentligen är beroende av arbetskraftens värde, d.v.s. värdet av de existensmedel arbetaren vanligen använder. Här är däremot mervärde och mervärdekvot förutsatta som givna. Hur mervärdet förhåller sig till totalkapitalet - och detta bestämmes av profitkvoten - hänger under dessa förhållanden enbart på det konstanta kapitalets värde, inte alls på bruksvärdet av dess beståndsdelar.

Att produktionsmedlen relativt sett blir billigare utesluter naturligtvis inte, att deras absoluta värdesumma växer, ty det absoluta omfånget av deras användning ökar utomordentligt med utvecklingen av arbetets produktivkraft och den samtidigt växande produktionsskalan. Ekonomisering i användningen av konstant kapital är, från vilken sida den än betraktas, uteslutande ett resultat av att produktionsmedlen fungerar och förbrukas gemensamt av arbetare i olika kombinationer, så att de besparingar som uppstår är en produkt av det omedelbart produktiva arbetets samhälleliga karaktär, men också ett resultat av arbetsproduktivitetens utveckling inom områden som levererar kapitalet dess produktionsmedel. Ställer man totalarbetet mot totalkapitalet, inte bara de arbetare mot kapitalisten X, som just han använder, framstår åter denna ekonomi som en produkt av det samhälleliga arbetets produktivkrafter, med den enda skillnaden att kapitalisten X inte bara utnyttjar arbetsproduktiviteten i sin egen verkstad utan också arbetsproduktiviteten i andras. Men ändå framstår för kapitalisten hushållningen med hans konstanta kapital som en för hans arbetare alldeles främmande förutsättning. Något som inte angår dem. De har inget att göra med detta. Däremot har kapitalisten alltid klart för sig att arbetarna har att göra med hur mycket eller litet arbete han kan köpa för samma penningsumma (så framträder i hans medvetande transaktionen mellan kapitalist och arbetare). Denna ekonomisering i användning av produktionsmedlen, denna metod att uppnå ett visst resultat med minsta möjliga utgifter, framstår i ännu högre grad än någon annan av de krafter som arbetet innesluter som en inneboende kraft i kapitalet och som en metod, speciell och karaktäristisk för det kapitalistiska produktionssättet.

Föreställningen om detta ligger nära till hands, eftersom den har ett sken av att motsvara verkligheten, och kapitalförhållandet fördöljer det inre sammanhanget genom den isolering och det främlingsskap, den fullständiga brist på inflytande för arbetaren som råder, när det gäller de betingelser som är avgörande för hans arbete.

För det första: De produktionsmedel, av vilka det konstanta kapitalet består, representerar enbart kapitalistens pengar (liksom den romerska gäldenärens kropp sin borgenärs pengar, enligt Linguet [10]) och har relationer endast till dessa, medan arbetaren, såvida han kommer i beröring med dem i den konkreta produktionsprocessen, befattar sig med dem enbart som bruksvärden i produktionen, som arbetsmedel och arbetsmaterial. Om detta värde avtar eller tilltar är alltså en sak som lika litet berör hans förhållande till kapitalisten som den omständigheten, om han arbetar med koppar eller järn. Givetvis älskar kapitalisten att uppfatta saken annorlunda, som vi senare ska visa, så snart en värdetillväxt av produktionsmedel och därigenom en minskning av profitkvoten äger rum.

För det andra: Såvida dessa produktionsmedel i den kapitalistiska produktionsprocessen också användes för att exploatera arbete, är frågan om deras relativa prisbillighet eller höga pris lika litet arbetarens bekymmer som det är hästens, om han styres med dyrare eller billigare betsel och tömmar.

Slutligen, som vi tidigare har sett, betraktar arbetaren i verkligheten sitt arbetes samhälleliga karaktär, dess kombination med andras arbete för ett gemensamt ändamål, som ett förhållande till en främmande makt. Betingelserna för att göra denna kombination verklig är främmande ägodelar, som han likgiltigt skulle förlösa, om han inte tvingades till att ekonomisera med dem. Helt annorlunda är förhållandet i de fabriker som tillhör arbetarna själva, t.ex. i Rochdale [11].

Därför behöver det knappast nämnas, att om arbetets produktivitet i en produktionsgren visar sig som billigare eller bättre produktionsmedel i en annan och därmed höjer dess profitkvot, framstår detta allmänna sammanhang i det samhälleliga arbetet för arbetarna som fullständigt främmande. Något som i verkligheten bara angår kapitalisten, eftersom det är han ensam som köper dessa produktionsmedel och tillägnar sig dem. Att han köper arbetarnas produkt i en annan produktionsgren med arbetarnas produkt i sin egen och därmed förfogar över andra arbetares produkt bara därför att han tillägnat sig sina egnas utan vederlag, detta är ett sammanhang, som cirkulationsprocessen o.s.v. till hans lycka fördöljer.

Till detta kommer, att liksom storproduktionen kan utveckla sig först i den kapitalistiska formen, så låter profithungern å ena sidan, konkurrensen å den andra, som tvingar till möjligast billiga produktion av varor, denna ekonomisering i användningen av det konstanta kapitalet framstå som säregen för det kapitalistiska produktionssättet och därmed som kapitalistens funktion.

Liksom det kapitalistiska produktionssättet driver fram en ständig utveckling av det samhälleliga arbetets produktivkrafter, tvingar det fram besparingar i användningen av konstant kapital.

Det stannar dock inte vid detta främlingsskap och denna likgiltighet som arbetaren, bäraren av det levande arbetet, känner inför den ekonomiska, d.v.s. rationella och sparsamma användningen av hans arbetsbetingelser. I enlighet med sin motsägelsefulla natur går det kapitalistiska produktionssättet ännu längre. Det räknar slöseri med arbetarens liv och hälsa och försämring av hans existensmöjligheter till ekonomisering i användningen av det konstanta kapitalet och därmed som ett medel att höja profitkvoten.

Då arbetaren tillbringar största delen av sitt liv i produktionsprocessen, så är dess betingelser till stor del avgörande för hans aktiva livsprocess, hans livsbetingelser. Ekonomiseringen med dessa livsbetingelser är en metod att höja profitkvoten, alldeles som vi tidigare har sett att rovdriften med arbetskraft, som förvandlar arbetaren till ett arbetsdjur, är en metod att påskynda kapitalets självförmering, mervärdeproduktionen. Denna ekonomisering kan gå så långt som till att tränga ihop arbetare i trånga, osunda lokaler, vilket kapitalisterna kallar att spara på utrymmet, att farligt maskineri utan skyddsanordningar samlas på små ytor, att inga skyddsåtgärder vidtagas i produktionsprocesser som till sin natur är hälsovådliga eller, som i gruvarbete, farliga. För att nu inte tala om frånvaron av alla anstalter för att göra produktionsprocessen mera mänsklig, tillfredsställande eller åtminstone dräglig. Detta skulle från kapitalistisk ståndpunkt vara ett meningslöst slöseri. Den kapitalistiska produktionen är överhuvud, trots all sin gnidighet, genomgående slösaktig med människomaterialet; liksom den i cirkulationen på grund av sin metod att fördela produkterna genom handel byggd på konkurrens förslösar mycket av sina materiella medel, så att samhället genom detta på det ena hållet förlorar vad den enskilde kapitalisten vinner på det andra.

Kapitalet har en tendens att i den direkta användningen av levande arbete reducera det till minsta möjliga arbete och att ständigt avkorta det arbete, som är nödvändigt för framställning av en produkt, genom att exploatera arbetets samhälleliga produktivkrafter. Alltså ekonomiserar kapitalet så mycket som möjligt med det direkt använda levande arbetet. En andra tendens är då att använda detta arbete, som reducerats till sitt minsta möjliga mått, under de mest ekonomiska betingelserna, d.v.s. reducera värdet av det använda konstanta kapitalet till dess nödvändiga minimum. Då varornas värde bestämmes genom den i dem innehållna nödvändiga arbetstiden, inte genom den arbetstid som faktiskt förbrukats, så är det kapitalet, som först realiserar denna norm och även oavlåtligen förkortar den för produktionen av en vara samhälleligt nödvändiga arbetstiden. Härigenom reduceras priset på varan till sitt minimum, då det för dess produktion erfordrade arbetet reduceras till sitt minimum.

I fråga om ekonomisering i användningen av det konstanta kapitalet måsta man göra en avgränsning. Växer mängden och därmed värdesumman av det använda kapitalet, så är detta i första hand endast koncentration av mera kapital hos enskilda kapitalister. Men det är just denna större, koncentrerade mängd - vilken mestadels också motsvarar ett i absoluta tal större men relativt mindre antal anställda arbetare - som gör ekonomisering med det konstanta kapitalet möjlig. För den enskilde kapitalisten växer omfattningen av det nödvändiga kapitalutlägget, särskilt ifråga om fast kapital; men dess värde avtar relativt i förhållande till mängden bearbetat material och det exploaterade arbetet.

Detta ska nu helt kort analyseras genom några enstaka exempel. Vi börjar i slutet, med ekonomin i produktionsbetingelserna, så långt dessa också samtidigt framstår som existens- och livsbetingelser för arbetarna.

2. Besparingar i arbetsbetingelser på arbetarnas bekostnad

Kolgruvor. Uraktlåtenhet gällande de nödvändigaste utgifterna

"Under den konkurrens som råder mellan gruvägarna ... gör man inte flera utgifter än som är nödvändigt för att övervinna de mest påtagliga fysiska svårigheterna. Konkurrensen mellan gruvarbetarna, som vanligen är flera än som behövs för arbetet, gör att de gärna utsätter sig för en stor mängd faror och ohälsosamma förhållanden för en lön, som endast obetydligt överstiger den som jordbruksarbetarna i grannskapet har, eftersom de i detta yrke också kan använda sina barn för förtjänst. Denna dubbla konkurrens är fullkomligt tillräckligt ... för att åstadkomma, att en stor del av gruvorna drivas med mycket ofullständig dränering och ventilation, ofta med dåligt byggda schakt, dåligt transportmaskineri, dåliga mekaniker, och illa konstruerade och utbyggda stollgångar och transportbanor. Detta orsakar en förstöring av liv, lemmar och hälsa, vars statistik skulle visa upp en skrämmande bild." (Firts Report on Children's Employment in Mines and Collieries etc. 21 april 1829 s. 102.)

I de engelska kolgruvorna dödades omkring år 1860 i genomsnitt 15 man per vecka. Enligt en rapport om olyckshändelser i kolgruvor (6 febr. 1862) dödades på de tio åren 1852-61 sammanlagt 8.466. Men rapporten konstaterar att detta antal är alltför lågt, då en stor mängd olycks- och dödsfall inte alls anmäldes under de första åren, när inspektörerna var nyanställda och deras områden alldeles för stora. Just den omständigheten att, trots det alltjämt mycket stort antal olyckor och ett alltför litet antal inspektörer med små befogenheter, olycksfallen har sjunkit i antal sedan inspektionen inrättades, visar den naturliga tendensen hos den kapitalistiska exploateringen. - Dessa människooffer är till största delen orsakade av gruvägarnas smutsiga girighet. De öppnade t.ex. ofta bara ett schakt, så att ingen effektiv ventilation var möjlig och inte heller någon reservutgång fanns om denna enda täpptes till.

Den kapitalistiska produktionen, när vi betraktar den i enskilda enheter och isolerad från cirkulationsprocessen och överdrifterna i konkurrensen, är utomordentligt sparsam med det materialiserade, i varor försakligade arbetet. Däremot är den långt mer än något annat produktionssätt en slösare med människor, med levande arbetare, en slösare inte bara med kött och blod utan också med nerver och hjärna. I själva verket är det endast förmedelst ett oerhört skövlande av individuell utveckling, som mänsklighetens utveckling överhuvudtaget har kunnat säkerställas och genomföras under den historiska epok som direkt föregår den medvetna reorganiseringen av det mänskliga samhället. Då hela den ekonomisering, som vi här behandlar, uppstår ur arbetets samhälleliga karaktär, så är det i verkligheten just denna direkt samhälleliga karaktär, som framkallar detta slöseri med arbetarnas liv och hälsa. I detta avseende är den redan av fabriksinspektören B. Baker framkastade frågan karaktäristisk:

"The whole question is one for serious consideration, in what way this sacrifice of infant life occasioned by congregational labour can be best averted?" <"Hela frågan måste allvarligt övervägas, hur dessa barnoffer, som förorsakas av att arbetare tränges samman i massor, bäst kan avvärjas."> (Rep. Fact. Oct. 1863, s. 157.)

Fabriker. Hit hör att man motarbetar varje åtgärd för arbetarnas säkerhet, bekvämlighet och hälsa också i de egentliga fabrikerna. En stor del av de bulletiner, som meddelar antalet sårade och dödade i den industriella armén (se de årliga fabriksrapporterna) gäller dessa. Här tillkommer bristande utrymme och ventilation o.s.v.

Så sent som i oktober 1855 beklagar sig Leonard Horner över att många fabriksägare gör motstånd mot lagbestämmelserna om skyddsanordningar vid drivremmar som går horisontalt, trots att faran hela tiden har bevisats genom olycksfall, ofta med dödlig utgång och skyddsanordningarna varken är dyrbara eller på något sätt stör driften. (Rep. Fact., Oct. 1855, s. 6.) I sitt motstånd mot dessa och andra lagliga bestämmelser får fabrikanterna ett gott stöd av de oavlönade fredsdomare, som ska döma i sådana mål och som ofta själva är fabrikanter eller vänner till dem. Överdomare Cambell gav uttryck för arten av dessa herrars domar, när han om ett mål som överklagats hos honom sade: "Detta är inte en tolkning av en parlamentsakt, det är helt enkelt att avskaffa den" (a.a., s. 11). - I samma rapport berättar Horner att maskineriet i många fabriker sättes i gång utan att någon signal har givits. Men då det alltid finns något att ordna med även i ett stillastående maskineri är alltid några händer och fingrar sysselsatta i detta, och ständiga olycksfall uppstår enbart av denna anledning (a.a., s. 44). I Manchester hade fabrikanterna denna tid bildat en förening för att bekämpa fabrikslagstiftningen, den s.k. "National Association for the Amendment of the Factory Laws". Den hade i mars 1855 samlat in en summa på över 50.000 £ genom att medlemmarna betalat 2 sh per antalet hästkrafter i sina fabriker. Pengarna skulle användas för att betala medlemmarnas processkostnader i anledning av fabriksinspektörernas rättsliga anmärkningar och processerna skulle föras för föreningens räkning. Det gällde att bevisa att "döda är inte att mörda" [12], om det sker för profitens skull. Fabriksinspektören för Skottland, sir John Kincaird, berättar om en firma i Glasgow, att man där använde järnskrot till att utrusta hela maskineriet med skyddsanordningar, vilket kostade firman 9 £ 1 sh. Hade den varit ansluten till nämnda förening, så hade den fått betala för sina 110 hästkrafter 11 £ i bidrag, alltså mer än vad hela skyddsanordningen kostat. Men denna National Association hade uttryckligen bildats år 1854 just för att trotsa den lag som föreskrev sådana skyddsanordningar. Från 1844 till 1854 hade fabrikanterna inte tagit någon hänsyn till lagen, men detta år meddelade fabriksinspektörerna, på anvisning av Palmerston, att lagen nu skulle tillämpas på allvar. Genast bildade fabrikanterna sin förening. Bland dess mest framstående medlemmar var många själva fredsdomare och skulle i denna egenskap tillämpa lagen. När i april 1855 den nye inrikesministern, sir George Grey, framförde ett kompromissförslag, enligt vilket regeringen skulle nöja sig med formella bestämmelser vars praktiska betydelse var närmast obefintlig, tillbakavisade föreningen med förtrytelse även detta. I flera processer ägnade sig den kände ingenjören William Fairbairn åt att som sakkunnig slå ett slag för kapitalets ekonomi och hotade frihet. Fabriksinspektionens chef, Leonard Horner, förföljdes och motarbetades på alla sätt av fabrikanterna.

Fabrikanterna vilade inte förrän de erhållit ett utslag från Court of Queens bench [13] enligt vilket 1844 års lag inte föreskrev några skyddsanordningar för horisontella drivremmar som var dragna mer än 7 fot över golvet. År 1856 lyckades de slutligen genom skrymtaren Wilson-Patten - en av dessa fromma människor vars religion bara är ett yttre sken och som alltid är villiga att uträtta smutsiga ärenden för penningens riddare - att genomföra en parlamentsakt, som passade dem under de omständigheter som då rådde. Lagen upphävde faktiskt alla skyddsbestämmelser för arbetarna och hänvisade dem för skadestånd vid olycksfall genom maskinerna till de vanliga domstolarna (rena hånet med hänsyn till engelska rättegångskostnader), medan den samtidigt genom speciella, spetsfundiga föreskrifter angående den expertis som var nödvändig gjorde det nästan omöjligt för fabrikanterna att förlora en process. Följden var att olycksfallen snabbt ökade. Under halvåret maj - oktober hade inspektör Baker en tillväxt av olycksfallen på 21% enbart i förhållande till föregående halvår. 36,7% av samtliga olycksfall hade det enligt hans åsikt varit möjligt att förebygga. Visserligen hade 1858 och 1859 antalet olycksfall minskat betydligt i jämförelse med 1845 och 1846, nämligen med 29%, medan samtidigt antalet arbetare i de industrigrenar som inspektionen omfattade hade ökat med 20%. Men vad var anledningen? I den mån tvisten hittills löst (till 1865) beror det huvudsakligen på att nytt maskineri har införts. Där har skyddsanordningar redan från början anbringats med fabrikantens gillande, eftersom det inte kostar honom något extra. Det hade också lyckats några arbetare att erhålla avsevärd skadeersättning på rättslig väg för sina förlorade armar och att få dessa domar bekräftade i högsta instans (Rep. Fact., 30 april 1861, s. 31, dito april 1862, s. 17).

Så långt om ekonomisering med medlen för att skydda arbetarna till liv och lem (däribland också många barn) för de faror som uppstår, när de ska användas tillsammans med maskinerna.

Arbete i slutna lokaler överhuvud. - Det är väl bekant i hur hög grad ekonomisering i fråga om utrymme och därmed i fråga om byggnader är orsak till att många arbetare trängas samman i alltför små lokaler. Till detta kommer ekonomisering när det gäller ventilationen. Tillsammans med den längre arbetstiden åstadkommer dessa båda faktorer en stor ökning av sjukdomar i andningsorganen och följaktligen ökad dödlighet. Följande exempel är tagna från rapporter i Public Health, 6. Rep. 1863. De har sammanställts av den från Första boken välkände dr John Simon.

Liksom det är arbetarnas kombination och deras samverkan, som möjliggör användning av maskineri i stor skala, koncentration av produktionsmedel och ekonomisering i deras användning, såväl som detta samarbete massvis i slutna rum och under omständigheter för vilka det avgörande inte är arbetarnas hälsa utan att framställningen av produkten underlättas - så är denna koncentration av många arbetare i samma verkstad, vilken å ena sidan är källa till växande profit för kapitalisten, å andra sidan också, om den inte kompenseras såväl genom kortare arbetstid som genom särskilda skyddsanordningar, orsak till slöseri med arbetarnas liv och hälsa.

Doktor Simon uppställer som en regel, bevisad med en mängd statistik:

"I samma mån som befolkningen i ett område blir hänvisad till kollektivt inomhusarbete, stiger vid i övrigt lika omständigheter dödlighetstalet i dessa distrikt till följd av lungsjukdomar" (s. 23). Orsaken är den dåliga ventilationen. "Och sannolikt finns det i hela England inte ett enda undantag från den regeln, att i varje distrikt som har en betydande kollektiv inomhusindustri, dessa arbetares ökade dödlighet är tillräckligt stor för att prägla hela distriktets dödlighetsstatistik med ett tydligt överskott av lungsjukdomar" (s. 23).

Ur dödlighetsstatistiken gällande industrier som bedrivas inomhus, och som 1860 och 1861 undersöktes av hälsovårdsstyrelsen framgår: samma antal män mellan 15 och 25 år, som i de engelska åkerbruksdistrikten har 100 dödsfall av lungsot och andra lungsjukdomar, har i Coventry 163 dödsfall av lungsot, i Blackburn och Skipton 167, i Congleton och Bradford 168. I Leicester 171, i Leek 182, i Macclesfield 184, i Bolton 190, i Nottingham 192, i Rochdale 193, i Derby 198, i Saleford och Ashton-under-Lyne 203, i Leeds 218, i Preston 220 och i Manchester 263 (s. 24). Den efterföljande tabellen ger ännu mer slående exempel. Den ger dödsfallen i lungsjukdomar med skilda siffror för kvinnor och män i åldern 15-25 år och beräknade på 100.000. De utvalda distrikten är sådana, där enbart kvinnorna är sysselsatta i inomhusindustrier, männen däremot i alla möjliga arbetsgrenar.

I distrikt med sidenindustri, där männen i större utsträckning deltar i fabriksarbetet, är också deras dödlighet hög. Dödlighetskvoten för lungsot o.s.v. för båda könen avslöjar här, som det heter i rapporten,

"de ohyggliga (atrocious) sanitära förhållanden, under vilka en stor del av vår sidenindustri bedrives".

Och det är just denna sidenindustri, i vilken fabrikanterna begärde och delvis också erhöll extra lång arbetstid för barn under 13 år genom att åberopa de speciellt hälsosamma arbetsförhållandena i deras fabriker (Första boken, kap. 8, sid. 252).

Distrikt	Huvudindustri	Dödsfall i lung- sjukdomar mellan 15 och 25 år beräknade på 100.000

		Män	Kvinnor
Berkhampstead	Halmflätning bedriven av kvinnor	219	578
Leighton Buzzard	Halmflätning bedriven av kvinnor	309	554
Newport Pagnell	Spetsfabrikation bedriven av kvinnor	301	617
Towcester	Spetsfabrikation bedriven av kvinnor	239	577
Yeovil	Handsmakeri, mestadels kvinnor	280	409
Leek	Sidenindustri, övervägande kvinnor	437	856
Congleton	Sidenindustri, övervägande kvinnor	566	790
Macclesfield	Sidenindustri, övervägande kvinnor	593	890
Sunda lantbruks- distrikt	Jordbruk	331	333

"Sannolikt har ingen av de hittills undersökta industrierna kunnat visa upp en värre bild än den som doktor Smith ger av skrädderierna ... Verkstäderna är mycket olika i sanitärt hänseende, säger han, men nästan alla är överfyllda, dåligt ventilerade och ohälsosamma ... I sådana rum är det naturligtvis hett, men om man tänder gasljuset, vid dimma under dagen och alla vinterkvällar, så stiger temperaturen till 80 á 90 grader (Fahrenheit = 27-38 °C) och förorsakar drypande svett och kondensation av andedräkten på glasrutorna, så att vatten oupphörligt rinner eller droppar från takfönstren, och arbetarna är tvungna att hålla några fönster öppna, fastän de då oundvikligen blir förkylda. - Tillståndet i 16 av de mest betydande verkstäderna i Londons Westend beskriver han: Det största kubikinnehåll, som i dessa dåligt ventilerade rum kommer på en arbetare, är 270 kubikfot, det minsta 105 fot, i genomsnitt för alla bara 156 fot per man. I en verkstad i vilken ett galleri har byggts runt om och som har enbart takljus, sysselsättas från 92 till över 100 människor. En stor mängd gaslågor brinner. Avträdena ligger tätt intill, och rummet överstiger inte 150 kubikfot per man. I en annan verkstad, som bara kan betecknas som en hundkoja inne på en gård, som endast får ljus uppifrån och med ett litet takfönster som enda möjlighet till ventilation, arbetar 5 eller 6 människor i ett rum om 112 kubikfot per man" och "i dessa ohyggliga (atrocious) verkstäder, som dr Smith beskriver, arbeta skräddarna vanligen 12 till 13 timmar om dagen och tidvis pågår arbetet under 14 till 16 timmar" (s. 25, 26, 28).

Antal sysselsatta personer	Industrigrenar och dessas lokalisering	Dödlighetstal per 100.000 i åldern
		25-35	35-45	45-55

958.265	Jordbruk, England och Wales	743	805	1.145
22.301 män och 12.377 kvinnor	Skräddare, London	958	1.262	2.367
13.803	Sättare och tryckare, London	894	1.747	2.367

(s. 30) Till detta kan anmärkas, och det har faktiskt redan gjorts av John Simon, chef för den medicinska avdelningen, som har utarbetat rapporten; att för åldrarna 25-35 år dödligheten har angivits alltför låg för skräddare, sättare och tryckare i London. I båda dessa branscher kommer ett stort antal unga människor (sannolikt upp till 30-årsåldern) från landsbygden som lärlingar och elever, d.v.s. för vidare utbildning hos mästare i London. De ökar antalet sysselsatta, på vilket dödlighetstalen för industrier i London måste beräknas; men bidraga inte i samma mån till antalet dödsfall i London, eftersom deras uppehåll där endast är tillfälligt. Blir de sjuka under denna tid så reser de hem till landsbygden, och där registreras dödsfallet om de dör. Denna omständighet berör ännu mer de tidigare åldrarna och gör att dödlighetssiffrorna för dessa åldrar i London är fullständigt värdelösa som måttstock på industrins hälsofarlighet (s. 30).

Sättarnas förhållande liknar skräddarnas men till bristen på ventilation och förpestad luft kommer också nattarbete. Deras vanliga arbetstid varar 12 till 13 timmar, många gånger 15 till 16.

"Stor hetta och kväljande luft, så snart gasljuset tänts ... Det förekommer inte sällan att dunster från ett gjuteri eller från maskineri eller stank från en avloppsbrunn i bottenvåningen stiger upp och försämrar de redan dåliga förhållandena i det övre rummet. Den upphettade luften i de undre rummen värmer alltid upp de övre genom golvet, och om rummen är låga och förbrukningen av gas stor är detta ett svårt missförhållande. Ännu sämre är det, när ångpannorna står i det undre rummet och fyller hela huset med olämplig hetta ... Allmänt kan det sägas, att vädringen genomgående är bristfällig och totalt otillfredsställande för att avlägsna hettan och gasens förbränningsprodukter när belysning är nödvändig, och att i många verkstäder, särskilt då de tidigare har varit bostadshus, tillståndet är högst beklagligt." "I några verkstäder, särskilt för veckotidningar, där även pojkar om 12 till 16 år arbetar, pågår arbetet nästan oavbrutet två dagar och en natt. I andra sätterier, inriktade på att utföra arbeten som snabbt ska vara färdiga, ger inte ens söndagen någon vila för arbetaren och hans arbetstid är 7 i stället för 6 dagar i veckan" (s. 26, 28).

Modister och finsömmerskor (milliners and dressmakers) sysselsatte oss redan i Första boken (kap. 8, sid. 218) med anledning av överarbetet. I vår rapport beskrives deras arbetslokaler av doktor Ord. Även om de under dagen kan vara någorlunda, är de under de timmar då gasljuset brinner överhettade, unkna och osunda. I 34 verkstäder av den bättre sorten fann doktor Ord, att genomsnittstalet kubikfot per arbeterska var:

"I fyra fall mer än 500; i fyra andra 400-500, i fem [andra 300-400; i fem andra 250-300; i sju andra] 200-250; i fyra 150-200; och slutligen i nio endast 100-150. Inte ens de bästa av dessa fall ger tillräckligt utrymme för långvarigt arbete, om inte lokalen är mycket väl ventilerad. Även om ventilationen är god blir verkstäderna mycket heta och kvava efter mörkrets inbrott på grund av de många gaslågor som är nödvändiga."

Och så här lyder doktor Ords rapport om en verkstad av den lägre klassen, som drevs för en mellanhands räkning (middleman):

"Ett rum, 1.280 kubikfot, med 14 personer. Utrymme för var och en 91,5 kubikfot. Arbeterskorna såg utarbetade och eländiga ut. Deras förtjänst uppgavs vara 7-15 sh. per vecka förutom te ... Arbetstid 8-8. Det lilla rummet där dessa 14 personer var hopträngda var dåligt ventilerat. Det fanns två fönster som kunde öppnas och en öppen spis, men denna hade stängts till. Några särskilda anordningar för ventilation fanns inte" (s. 27).

Samma rapport anmärker angående modisternas och sömmerskornas överarbete:

"De unga kvinnornas överarbete i fashionabla modebutiker varar ungefär fyra månader av året, och då är det så ohyggligt att det vid flera tillfällen för ett ögonblick har framkallat överraskning och ovilja bland allmänheten. Under dessa månader pågår arbetet i verkstaden i regel 14 timmar, när brådskande beställningar hopar sig 17-18 timmar. Andra årstider arbetas det sannolikt 10-14 timmar i verkstaden. De som har hemarbete är regelbundet i verksamhet 12 eller 13 timmar. I konfektionen av damkappor, kragar, skjortor o.s.v., även arbete med symaskiner, är de timmar som tillbringas i den gemensamma verkstaden färre, inte mer än 10-12, men", säger doktor Ord, "de regelbundna arbetstimmarna kan i många firmor utökas betydligt genom särskilt betald övertid, och i andra tar man arbetet med hem för att göra det färdigt efter den reguljära arbetstiden. Vi kan tillfoga, att det ena likaväl som det andra slaget av överarbete ofta är framtvingat" (s. 28).

John Simon anmärker i en not till denna sida:

"Herr Redcliffe, sekreterare i Epidemiological Society, som hade särskilt goda tillfällen att undersöka hälsotillståndet hos modisterna i de finaste modehusen, fann på 20 flickor, som sade om sig själva att de mådde 'fullständigt bra', bara en som var frisk. De övriga visade olika grader av fysisk kraftnedsättning, nervös svaghet och många funktionsstörningar av dessa anledningar. Han anger som orsaker: i första hand arbetstidens längd, som han uppskattar till minst 12 timmar dagligen t.o.m. under lågsäsong, sedan 'trängsel och dålig ventilation i verkstäderna, luft som fördärvats av gaslågor, otillräcklig eller dålig näring och dåliga bostäder'."

Den slutsats, som den engelska hälsovårdsstyrelsens chef kommer fram till, är:

"för arbetarna är det praktiskt omöjligt att hålla fast vid det som teoretiskt är deras primära rätt till hälsovård: rättigheten att under det gemensamma arbete för vilket dess köpare har fört dem tillsammans, denne ska så långt det är honom möjligt och på egen bekostnad avlägsna alla onödigt hälsofarliga förhållanden; och att, då arbetarna själva faktiskt inte har möjlighet att framtvinga rättvisa i sina hälsofrågor, kan de lika litet vänta sig något verksamt bistånd från de tjänstemän, som ska tillämpa Nuisances Removal Acts [C] oavsett vad lagen kan förväntas innehålla" (s. 29). "Utan tvivel kommer definitionen av den exakta gräns vid vilken företagare ska vara underkastad reglering att innebära vissa tekniska svårigheter. Men ... i princip är hälsokravet allmängiltigt. I otaliga arbetares och arbeterskors intresse, dessa som nu får sitt liv i onödan förkrympt och förkortat genom de oändliga fysiska lidanden som just deras arbete medför, vågar jag uttala den förhoppningen, att de sanitära förhållandena vid arbete lika allmängiltigt ska ställas under lämpligt lagligt skydd. Åtminstone så att effektiv ventilation av alla inomhuslokaler säkerställes, och att i varje arbetsgren som är av hälsofarlig natur, dess speciella hälsorisker så mycket som möjligt begränsas" (s. 63).

3. Ekonomisering i energiproduktion och kraftöverföring samt i byggnader

I sin rapport för oktober 1852 citerar L. Horner ett brev av den berömde ingenjören James Nasmyth från Patricroft, ånghammarens uppfinnare. Där det bl.a. heter:

"Allmänheten har mycket liten kännedom om den oerhörda tillväxt av drivkraft, som har uppnåtts genom sådana systemändringar och förbättringar (ifråga om ångmaskiner) som jag talar om. Maskinkraften i vårt distrikt (Lancashire) var under nära 40 år nedtryckt av en räddhågad och vidskeplig tradition, men nu är vi lyckligt frigjorda. Under de sista 15 åren, men särskilt de senaste 4 (sedan 1848) har några mycket viktiga förändringar ägt rum i de kondenserande ångmaskinernas arbetssätt ... Resultatet var att samma maskiner kunde utföra en mycket större arbetsprestation än tidigare och dessutom förbrukade betydligt mindre kol ... Under många år efter det att ångkraften införts i fabrikerna i detta distrikt var den hastighet, vid vilken man ansåg att de kondenserande ångmaskinerna bäst kunde utnyttjas, ungefär 220 fot kolvslag per minut, d.v.s. en maskin med 5 fots kolvslag var enligt föreskrifterna begränsad till 22 vevaxelrotationer per minut. Det ansågs inte lämpligt att driva maskinen hastigare, och då hela maskineriet var anpassat för dessa 220 fot kolvslag per minut, behärskade denna långsamma och meningslöst begränsade hastighet hela driften under många år. Men slutligen prövade man en större hastighet, antingen på grund av lycklig okunnighet om föreskrifterna eller på grund av insikten hos någon djärv nydanare, och då resultatet var högst gynnsamt följdes exemplet av andra. Man gav som man sade maskinen lösa tyglar och ändrade huvudhjulen i överföringsmekanismen på så sätt, att ångmaskinen kunde göra 300 fot och mer per minut, medan maskineriet hölls kvar vid sin tidigare hastighet ... Denna större hastighet hos ångmaskinen är nu den vanliga, eftersom det visade sig att man inte bara vann mer användbar kraft ur samma maskin utan rörelsen också var mera regelbunden till följd av att svänghjulets rörelsemoment var större. Vid konstant ångtryck och konstant vakuum i kondensatorn erhöll man mera kraft genom att helt enkelt låta kolven löpa snabbare. Om vi t.ex. genom lämplig förändring kan få en ångmaskin, som vid 200 fot per minut ger 40 hästkrafter, att vid oförändrat ångtryck och vakuum gör 400 fot per minut, så får vi precis den dubbla kraften, och då ångtryck och vakuum i båda fallen är desamma, så blir påfrestningen på de enskilda maskindelarna och därmed faran för olycksfall endast obetydligt ökad. Hela skillnaden är, att vi konsumerar mera ånga i proportion till den hastigare kolvrörelsen, eller nästan så mycket. Vidare slites lager och andra för friktion utsatta delar något snabbare men knappast så mycket att det är värt att notera ... Men om samma maskin ska leverera mer kraft genom hastigare kolvrörelse måste mer kol förbrännas under samma ångpanna eller också måste en panna med större avdunstningsförmåga användas, kort sagt mer ånga frambringas. Följaktligen gjorde man detta. De gamla 'påskyndade' maskinerna utrustades med pannor som kunde frambringa mer ånga och levererade sedan i många fall 100% mer arbete. Framemot 1842 började ångmaskinerna i Cornwalls gruvor väcka uppmärksamhet för den utomordentligt billiga kraft som de levererade. Konkurrensen mellan bomullsspinnerierna tvingade fabrikanterna att söka huvudkällan till sin profit i besparingar, och den märkvärdiga skillnaden i kolförbrukning per hästkraft och timme som maskinerna i Cornwall uppvisade, liksom de utomordentliga ekonomiska prestationerna av Woolfs dubbelcylindermaskiner, gjorde att frågan om besparing av bränsle kom i förgrunden också i vårt distrikt. Maskinerna i Cornwall och Woolfs dubbelcylindermaskiner levererade per 3¹/₂ till 4 pund kol en hästkraft i timmen, medan maskinerna i bomullsdistrikten i allmänhet förbrukade 8 till 12 pund per hästkraften och timme. Denna högst betydande skillnad gjorde att fabrikanter och maskinbyggare i vårt område försökte använda de medel som redan var vanliga och hade gett så utomordentliga resultat i Cornwall och Frankrike. Där hade det höga kolpriset tvingat fabrikanterna att ingående granska denna kostsamma gren av sin rörelse. Detta ledde till mycket viktiga resultat. För det första blev många pannor, vilkas halva yta under den gamla goda tiden av hög profit varit utsatta för den kalla yttre luften, nu täckta med tjocka lager av filt eller tegel och murbruk eller på något annat sätt. Härigenom förhindrades utstrålning av den med så mycket kostnad frambragta hettan. Ångrör skyddades på samma sätt, också maskinens cylinder kläddes över med filt och trä. För det andra tillkom användningen av högtryck. Hittills hade säkerhetsventilerna varit så avvägda att de öppnades vid ett ångtryck av 4, 6 eller 8 skålpund per kvadrattum. Nu fann man att om trycket höjdes till 14 eller 20 skålpund ... en mycket betydande kolbesparing uppnåddes. Med andra ord, fabriken presterade samma arbete med betydligt mindre kolförbrukning... De som hade medel och var tillräckligt djärva utvidgade systemet med ökat tryck och expansion allt mer och använde ändamålsenligt konstruerade ångpannor, som levererade ånga med ett tryck om 30, 40, 60 och 70 skålpund per kvadrattum. Ett tryck som skulle ha gjort en ingenjör av den gamla skolan helt vettskrämd. Men då det ekonomiska resultatet av detta stegrade ångtryck ... mycket snabbt visade sig i en form som inte kunde missförstås, nämligen pund, shilling och pence, blev högtryckspannor vid kondenseringsmaskiner närmast en regel. De som önskade genomföra reformen i full skala ... använde snart Woolfs maskintyp, nämligen den med två cylindrar till varje maskin, i vilken ångan ur pannan lämnar så mycket kraft åt den ena cylindern, som kan utvinnas genom överskottet över det atmosfäriska trycket, varefter den i stället för att som tidigare gå ut i fria luften efter varje kolvslag föres in i en lågtryckscylinder av ungefär 4 gånger större kubikinnehåll för att ytterligare expandera och därefter ledas in i kondensatorn. De flesta fabriker som byggts under senare tid drives med Woolfs maskiner. De presterar per 3¹/₂ till 4 skålpund kol en hästkraft per timme. I det gamla systemet behövde maskinerna 12 till 14 skålpund för detta. En utmärkt anordning har gjort det möjligt att använda Woolfs system med dubbelcylindern eller den kombinerade hög- och lågtryckscylindern även på äldre maskiner och på så sätt höja deras prestationer med samtidigt minskad kolförbrukning. Samma resultat har man under de senaste 8 till 10 åren uppnått genom att förbinda en högtrycksmaskin med en kondenseringsmaskin, så att den förbrukade ångan från den förstnämnda överföres till den senare och driver denna. Detta system är användbart i många fall."

"Det är inte möjligt att erhålla en detaljerad uppräkning över den ökade arbetsprestationen av en ångmaskin sedan någon eller alla dessa nyare förbättringar har installerats. Men jag är säker på, att för samma vikt ångmaskiner erhålla vi nu minst 50% mer tjänster eller arbete i genomsnitt, och att i många fall samma ångmaskin, som vid tiden för den begränsade hastigheten 220 fot i minuten gav 50 hästkrafter, nu levererar över 100. De mycket goda ekonomiska resultaten av högtrycksångans användning i kondenseringsmaskiner såväl som de höjda fordringar, som ställs på de gamla ångmaskinerna på grund av att affärsverksamheten utvidgats, har under de sista tre åren lett till införande av rörpannor och därigenom återigen betydligt minskat kostnaderna för att producera ånga." (Rep. Fact. Oct. 1852, s. 23-27.)

Vad som gäller om den maskin som alstrar kraft gäller också om den som förmedlar kraften och om arbetsmaskineriet.

"Den snabba takten under de allra senaste åren i utvecklingen av förbättringar i maskineriet har gjort det möjligt för fabrikanterna att utvidga produktionen utan tillskott av drivkraft. En sparsammare användning av arbetet har blivit nödvändig genom att arbetsdagen förkortats, och i de flesta väl ledda fabriker överväger man alltid, hur man ska öka produktionen och minska utgifterna. Jag har en uppställning framför mig, som välvilligt iordningställts av en mycket intelligent herre i mitt distrikt, gällande antal och ålder för de i hans fabrik sysselsatta arbetarna, de använda maskinerna och den utbetalade lönen under tiden från 1840 till nu. I oktober 1840 sysselsatte hans firma 600 arbetare, varav 200 under 13 år. Oktober 1852 bara 350 arbetare, varav endast 60 under 13 år. Samma antal maskiner, utom ett fåtal, var i drift, och samma summa arbetslön betalades ut båda åren." (Redgraves rapport i Rep. Fact. Oct. 1852, s. 58.)

Dessa förbättringar i arbetsmaskineriet får sin fulla verkan först när maskinerna uppställas i nya ändamålsenligt inrättade fabriksbyggnader.

"Med avseende på förbättringar i maskineriet måste jag anmärka, att ett stort framsteg har gjorts framför allt i konstruktionen av nya fabriksbyggnader som passar för uppställandet av detta nya maskineri ... I bottenvåningen spinner jag allt mitt garn, och på detta enda golv sätter jag upp 29.000 dubbelspindlar. Enbart på detta utrymme inbesparar jag åtminstone 10% arbete. Inte så mycket beroende på några framsteg i principerna för garnspinning utan genom att maskineriet koncentrerats under en enda ledning, så att jag kan driva det nämnda antalet spindlar med en enda drivrem. Jämfört med andra firmors arbete för att hålla igång samma antal spindlar sparar jag härigenom 60 och i andra fall 80%. Dessutom blir det stora besparingar av olja, drivaxlar och fett ... Kort sagt, med bättre inrättningar i fabriken och förbättrat maskineri har jag lågt räknat sparat 10% arbete och har vid sidan av detta en stor besparing av kraft, kol, olja, talg, drivaxlar och remmar etc." (Vittnesmål av ägare till ett bomullsspinneri. Rep. Fact. Oct. 1863, s. 110.)

4. Utnyttjande av produktionens avfall

Användningen av avfallet från produktion och konsumtion utvidgas med det kapitalistiska produktionssättet. Med produktionsavfall förstår vi avfall från industri och jordbruk, med konsumtionsavfall dels exkrement från människans naturliga ämnesomsättning, dels den form som konsumtionsartiklarna får sedan de har använts och förbrukats. Produktionsavfallet kan alltså i den kemiska industrin vara de biprodukter som gå förlorade vid produktion i liten skala eller de järnspånor som hopar sig vid maskinfabrikation och återvänder som råvara i järnproduktionen etc. Konsumtionens avfall är människornas naturliga utsöndringar, klädrester i form av lump o.s.v. Konsumtionsavfallet är viktigast för jordbruket. Ifråga om dess användning förekommer i den kapitalistiska hushållningen ett stort slöseri; i London t.ex. vet man inte något bättre att ta sig till med avfallet från 4¹/₂ miljon människor än att med ohyggliga kostnader använda det till att förpesta Themsen.

En höjning av priset på råvarorna ger den naturliga impulsen till att utnyttja avfallet.

I sin helhet är betingelserna för denna återanvändning: massförekomst av sådant avfall som kan utnyttjas endast i stor skala; förbättring av sådant maskineri som kan användas för att bearbeta tidigare obrukbara ämnen till en form som är användbar för nyproduktion; vetenskapliga framsteg, särskilt inom kemin, som avslöjar nyttiga egenskaper hos sådant avfall. Inom jordbruk som drivs som trädgårdsodling som i Lombardiet, i södra Kina och i Japan förekommer visserligen besparingar av detta slag i stor omfattning, men som helhet är jordbrukets produktivitet i detta systemet köpt till priset av stort slöseri med mänsklig arbetskraft som härigenom undandrages andra produktionsområden.

Det s.k. avfallet eller spillet spelar en stor roll i nästan alla industrier. Fabriksrapporten i december 1863 anger som en viktig orsak till att storarrendatorerna i England och på Irland så ogärna och endast sällan odlade lin: "Den stora mängd avfall ... som uppstår vid beredning av lin i de små vattendrivna verkstäder där linet häcklas (scutch milis) ... Avfallet vid bomullsberedning är mycket obetydligt men vid linberedningen stort. Effektiv blötläggning och mekanisering av häcklandet kan reducera denna nackdel ... På Irland häcklas linet ofta på ett så bedrövligt sätt att 28-30% går till spillo,"

allt detta kunde man undvika genom att använda bättre maskiner. Så mycket blånor föll nu bort att fabriksinspektören säger:

"Det har meddelats mig, att arbetarna vid många av linberedningsverkstäderna på Irland ofta tar med avfallet hem för att använda det som bränsle, och ändå är detta avfall mycket värdefullt" (a.a. s. 140).

Bomullsavfallet ska vi senare behandla i samband med råvarornas prisfluktuationer.

Yllefabrikanterna var klipskare än linberedarna.

"Tidigare var det vanligt att bannlysa all beredning av ullavfall och yllelump från användning i nytillverkning, med dessa fördomar har fullkomligt försvunnit när det gäller the shoddy trade (konstullindustrin), som har blivit en viktig gren inom Yorkshires ylledistrikt. Även affärer med bomullsavfall kommer utan tvivel snart att räknas som en affärsgren som tillgodoser ett erkänt behov. För 30 år sedan var yllelumpen, d.v.s. trasor, gamla kläder o.s.v. av ylle, värd i genomsnitt 4 £ 4 sh. per ton. De senare åren värderas den till 44 £ per ton. Och efterfrågan har stigit så att även lump som innehåller en blandning av bomulls- och ylletyg kan utnyttjas. Man har funnit medel som förstör bomullen utan att skada ullen. Nu är tusentals arbetare sysselsatta med att tillverka shoddy och konsumenten har fördel av detta. Han kan nu köpa tyg av god genomsnittskvalitet till ett mycket måttligt pris." (Rep. Fact. Dec. 1863, s. 107.)

Redan i slutet av 1862 utgjordes en tredjedel av den engelska industrins ullförbrukning av sådan föryngrad konstull. (Rep. Fact., Oct. 1862, s. 81.) Den "stora fördelen" för "konsumenten" består i att hans yllekläder blir utslitna på en tredjedel och ser luggslitna ut på en sjättedel av den tid som var vanlig förr.

Den engelska sidenindustrin befann sig på samma sluttande bana. 1839- 1862 hade förbrukningen av äkta råsiden minskat något, medan förbrukningen av sidenavfall fördubblats. Med förbättrade maskiner kunde man av detta annars tämligen värdelösa ämne tillverka ett siden som var användbart för många ändamål.

Men det mest slående exemplet på användning av avfall lämnar den kemiska industrin. Den förbrukar inte bara sitt eget avfall, genom att finna nya sätt att använda dem, utan också de mest olikartade avfall från andra industrier. Förvandlar t.ex. den tidigare nästan oanvändbara gastjäran till anilinfärger, krappfärgämnen (alisarin) och nu också till mediciner.

Denna ekonomisering med avfallet genom nyanvändning i produktionen, är en sida av saken. Man måste också ekonomisera genom att undvika allt onödigt spill, alltså reducera produktionsavfallet till ett minimum och maximera den omedelbara utnyttjandegraden av alla råvaror och hjälpämnen som ingår i produktionen.

Besparingar som minskar avfallet är till en del betingade av det använda materialets kvalitet. Olja och såpa kan sparas genom att maskindelarna noggrant anpassas och slipas. Detta gäller hjälpämnen. Men till en del, och detta är det viktigaste, beror det på kvaliteten av de maskiner och verktyg som användes om en större eller mindre del av råvaran blir spill i produktionsprocessen. Slutligen beror det också på råvarans kvalitet. Den är i sin tur betingad av utvecklingen inom den extraktiva industrin och jordbrukskulturen, där råvarorna frambringas (av kulturens framsteg i egentlig mening), och av förbättringar av de processer som råvarorna genomgår innan de kommer till fabriken.

"Parmentier har bevisat att konsten att mala spannmål har förbättrats betydligt sedan inte så långt tillbaka, exempelvis Ludvig XIV:s tid, så att de nya kvarnarna jämfört med de gamla av samma mängd spannmål kan leverera en halv gång till så mycket bröd. Man har för årlig konsumtion per invånare i Paris från början räknat 4 setiers spannmål, sedan 3 och slutligen 2. I våra dagar räknar man med endast 1¹/₃ setier eller ungefär 342 skålpund per kapita ... I Perce, där jag länge bott, har klumpigt konstruerade kvarnar, som hade kvarnstenar av granit och trapp, ombyggts enligt lagarna för mekaniken, som de sista 30 åren gjort så stora framsteg. Man har försett dem med goda kvarnstenar från La Ferté, man malar spannmålen två gånger, man har satt mjölsikten i en kretsformig rörelse och produkten mjöl av en bestämd mängd spannmål har ökat med 1/6. Den enorma skillnaden mellan den dagliga spannmålsförbrukningen hos romarna och hos oss är därför lätt att förklara. Hela orsaken ligger helt enkelt i de bristfälliga metoderna vid malning och brödberedning. Detta anser jag också vara förklaringen till ett märkligt faktum som Plinius anför, XVIII, c. 20,2 ... 'Mjölet såldes i Rom allt efter kvaliteten för 40, 48 eller 96 ass per modius. Dessa priser, som var mycket höga i förhållande till de gällande spannmålspriserna, förklaras av de dåtida kvarnarnas outvecklade tillstånd och de därav följande höga malningskostnaderna.' " (Dureau de la Malle, Écon. Pol. des Romains. Paris 1840, I. s. 280.)

5. Ekonomisering genom uppfinningar

Dessa besparingar i förbrukningen av fast kapital är som sagt ett resultat av att arbetsbetingelserna användas i stor skala, kort sagt, att de tjänar som betingelse för omedelbart samhälleligt arbete eller för en omedelbar samverkan inom produktionsprocessen. Detta är dels ett oeftergivligt krav om de mekaniska och kemiska uppfinningarna ska kunna användas utan att fördyra varans pris, vilket alltid är ett conditio sine qua non <oundgänglig betingelse>. Dels blir de besparingar som uppstår vid gemensam konsumtion möjliga först genom produktion i stor skala. Slutligen: det är först den kombinerade arbetarens erfarenheter som kan upptäcka och påvisa var och på vilket sätt besparingarna kan göras, hur de upptäckter som gjorts kan på bästa sätt användas och vilka konkreta svårigheter som måste övervinnas när en teori ska omsättas i praktiken - dess användning i produktionsprocessen o.s.v.

I förbigående kan sägas, att man bör skilja mellan allmänt arbete och gemensamt, kooperativt, arbete. Båda spelar sin roll i produktionsprocessen och övergår i varandra men har också vissa skiljaktigheter. Allmänt arbete är allt vetenskapligt arbete, alla upptäckter och uppfinningar. Dessa är beroende av dels samverkan mellan levande arbete och dels utnyttjande av tidigare generationers arbete, medan däremot gemensamt arbete endast förutsätter individernas direkta samverkan.

Ovanstående får ytterligare bekräftelse av vad som ofta iakttagits:

1) Den stora skillnaden i kostnader mellan den första modellen av en ny maskin och den efterföljande tillverkningen av samma modell (om detta, se Ure och Babbage) [14].

2) De mycket större kostnader ett företag som bygger på nya uppfinningar har, jämfört med senare företag, som så att säga bygger på dess ruiner, ex suis ossibus <av dess skelett>. Detta går så långt, att de första företagarna mestadels gör konkurs och först efterföljarna lyckas, sedan de fått byggnader, maskiner o.s.v. billigt. Det är därför mestadels den mest värdelösa och miserabla sorten av penningkapitalister, som drar den största profiten ur all ny utveckling av människoandens allmänna arbete och dess samhälleliga användning genom kombinerat arbete.

SJÄTTE KAPITLET

Effekterna av prisförändringar

1. Råvarornas prisfluktuationer, deras direkta effekter på profitkvoten

Här förutsättes liksom tidigare, att ingen förändring sker ifråga om mervärdekvoten. Denna förutsättning är nödvändig om man vill renodla fallet. Vid konstant mervärdekvot skulle det vara möjligt, att ett kapital sysselsatte ett växande eller minskande antal arbetare, till följd av sammandragning eller expansion förorsakad av de fluktuationer i råvarornas pris som vi här ska behandla. I ett sådant fall skulle mervärdets mängd kunna variera vid konstant mervärdekvot. Men också detta kan här lämnas ur räkningen som ett specialfall. Om förbättringar i maskineri och prisförändringar på råvaran verkar samtidigt, antingen på mängden arbetare, som ett givet kapital sysselsätter, eller på arbetslönens höjd, så behöver man bara sammanställa 1) den effekt som variationen i det konstanta kapitalet åstadkommer på profitkvoten, 2) den effekt som variationen i arbetslön åstadkommer på profitkvoten. Svaret ger då sig självt.

Men här måste rent allmänt anmärkas liksom vid det tidigare fallet: förekommer variationer orsakade av besparingar av konstant kapital eller av fluktuationer i råvarornas pris, så berör de alltid profitkvoten, även om arbetslönen, alltså mervärdets kvot och mängd, lämnas helt oberörd. De förändrar i m'(v/C) storleken av C och därmed hela bråkets värde. Det är alltså även här alldeles likgiltigt - i motsats till vad vi fann vid analysen av mervärdet - i vilka produktionsområden dessa variationer försiggå; om de av dem berörda industrigrenarna producera existensmedel för arbetarna eller konstant kapital för produktion av sådana existensmedel. Detta gäller också för variationer inom lyxproduktionen, och med lyxproduktion förstås i detta sammanhang all produktion som inte är nödvändig för reproduktionen av arbetskraften.

Med råvaror inbegripas här också hjälpämnen såsom indigo, kol, gas etc. Såvida maskineriet ingår under denna rubrik, består dess eget råmaterial av järn, trä, läder etc. Dess eget pris påverkas därför av prisfluktuationer på det material som ingår i dess konstruktion. Höjes detta pris genom prisfluktuationer vare sig gällande det material som maskineriet består av eller hjälpämnen som förbrukas när det användes, faller profitkvoten i motsvarande mån. Vid prissänkning tvärtom.

I de följande undersökningarna kommer vi att begränsa oss till prisfluktuationer hos råvarorna, endast när de ingår i varans produktionsprocess, inte när de är material till maskiner, som fungerar som arbetsmedel, eller hjälpämnen för dessa. Till detta kan anmärkas: naturrikedomar av järn, kol, trä o.s.v. som är huvudbeståndsdelar i konstruktion och användning av maskineri etc. framstår här som en kapitalets spontana fruktbarhet och är en faktor i bestämningen av profitkvoten som är oberoende av om arbetslönen är hög eller låg.

Då profitkvoten är m/C eller m/(c+v), så är det klart att allt, som förorsakar en förändring i storleken av c och därmed av C, likaledes förorsakar en förändring i profitkvoten, även om m och v och deras ömsesidiga förhållande förblir oförändrat. Råvaran utgör emellertid en huvuddel av det konstanta kapitalet. Till och med i sådana industrigrenar där ingen egentlig råvara ingår är den med som hjälpämne eller som beståndsdel av maskiner o.s.v. och påverkar därigenom dess prisfluktuationer och i samma mån profitkvoten. Faller råvarans pris med en summa = d, så går m/C eller m/(c+v) över i m/(C-d) eller m/((c-d)+v). Därför stiger profitkvoten. Omvänt. Stiger priset på råämnet, sa blir nu av m/C eller m/(c+v) i stället m/(C+d) eller m/((c+d)+v); därför faller profitkvoten. Vid för övrigt lika omständigheter faller och stiger profitkvoten därför i omvänd riktning mot råvarans pris. Av detta framgår bland annat hur viktigt ett lågt pris på råvaran är för industriländer, t.o.m. om fluktuationerna i priset på råvara inte alls åtföljes av ändringar i produktens avsättningsmöjligheter, alltså alldeles bortsett från förhållandet mellan utbud och efterfrågan.

Vidare framgår att utrikeshandeln inverkar på profitkvoten, även bortsett från all inverkan den har på arbetslönen genom förbilligande av de nödvändiga existensmedlen. Den påverkar nämligen priserna på de rå- eller hjälpämnen som ingår i industrin och jordbruket. Det är den ännu alltigenom bristfälliga insikten i profitkvotens natur och dess specifika skiljaktighet från mervärdets kvot som är skuld till att å ena sidan ekonomer, som genom praktiska erfarenheter har fastställt en betydande inverkan av råvarupriser på profitkvoten, ger en fullständigt felaktig teoretisk förklaring (Torrens [15]), medan å andra sidan ekonomer, som håller sig till allmänna principer, som Ricardo [16], inte inser att t.ex. världshandeln har inflytande på profitkvoten.

Detta klargör emellertid den stora betydelsen för industrin av att tullarna på råvaror upphävdes eller minskades. Redan det rationellt utvecklade skyddstullsystemet gjorde största möjliga reduktion av importtullarna på råvaror till en av sina huvudprinciper. Detta och avskaffande av spannmålstullarna [17], var det viktigaste målet för de engelska frihandelsanhängarna, som framför allt var angelägna om att också importtullen på bomull avskaffades.

Användningen av mjöl i bomullsindustrin kan tjäna som exempel på betydelsen av prisnedsättning för ett ämne, som visserligen inte är råmaterial i egentlig mening utan ett hjälpämne och samtidigt ett betydelsefullt livsmedel. Redan år 1837 beräknade R. H. Greg[13*], att de vid denna tid i Storbritannien drivna 100.000 maskinvävstolarna och 250.000 handvävstolarna årligen förbrukade 41 miljoner pund mjöl för att glätta varpen. Han beräknade att ytterligare en tredjedel av denna kvantitet användes för blekning och andra processer och uppskattade totalvärdet av det förbrukade mjölet till minst 342.000 £ årligen för de sista tio åren. En jämförelse med mjölpriserna på kontinenten visade, att det pristillägg på mjöl, som spannmålstullarna påtvingat fabrikanterna, årligen hade uppgått till 170.000 £. För 1837 uppskattar Greg det till minst 200.000 £ och talar om en firma för vilken pristillägget på mjöl årligen utgjorde 1.000 £. Till följd av detta

"har storfabrikanter, omsorgsfulla och beräknande affärsmän sagt, att tio timmars dagligt arbete skulle vara alldeles tillräckligt, om spannmålstullarna avskaffades". (Rep. Fact. Oct. 1848, s. 98.)

Spannmålstullarna blev avskaffade; dessutom tullen på bomull och andra råvaror, men knappt var detta uppnått, så blev fabrikanternas opposition mot tiotimmarslagen häftigare än någonsin. Och när tio timmars arbetsdag i fabrikerna trots detta blev lag, var den första reaktionen ett försök att pressa ned lönerna. Värdet av råvaror och hjälpämnen ingår omedelbart och i sin helhet i värdet av den produkt i vilken de förbrukas, medan värdet av det fasta kapitalets beståndsdelar ingår i produkten så småningom, efterhand som de förslitas. Därav följer, att råmaterialets pris i mycket högre grad inverkar på produktens pris än priset på det fasta kapitalet, trots att profitkvoten bestämmes genom det använda kapitalets totala värdesumma utan hänseende till hur mycket av denna som konsumerats, när produkten framställdes.

Men det är klart - även om detta bara nämnes i förbigående, då vi här alltjämt förutsätta att varorna säljas till sitt värde, att alltså de prisfluktuationer, som uppstår genom konkurrensen ännu är ovidkommande - att en utvidgning eller inskränkning av marknaden är beroende av den enskilda varans pris och utvidgas eller inskränkes i omvänt förhållande till prisets stigande eller fallande. Det visar sig faktiskt också, att när råmaterialets pris stiger, ökar varans pris inte i proportion till detta, och när råvarans pris sjunker, faller varans pris inte i samma proportion. Därför sjunker profitkvoten mera, när råvarans pris ökar, och stiger högre, när råvarans pris minskar, än vad fallet vore om varorna såldes till sitt värde.

Vidare: när arbetets produktivkraft växer, ökar massan och värdet av det använda maskineriet men inte proportionellt med tillväxten av produktivkraft, d.v.s. maskineriets leverans av en ökad produkt. I de industrigrenar, där råmaterial ingår, d.v.s. där arbetsobjektet själv är produkt av tidigare arbete, uttryckes den växande produktivkraften av arbetet just i de proportioner, vari en större kvantitet råmaterial absorberar en bestämd mängd arbete, alltså i den växande mängd råmaterial, som t.ex. på en arbetstimme förvandlas till produkt, bearbetas till vara. Alltså i samma mån som arbetets produktivkraft utvecklas, bildar råvarans värde en ständigt växande beståndsdel av varuproduktens värde, inte bara därför att råvarans värde i sin helhet ingår i varuprodukten utan därför att i varje bråkdel av totalprodukten andelen förslitet maskineri och andelen nytillsatt arbete ständigt minskar. Till följd av denna fallande rörelse växer proportionsvis den andra värdedelen, som bildas av råvaran, om denna tillväxt inte upphäves genom att råvarans värde minskar i motsvarande grad, på grund av den växande produktiviteten av det arbete, som behövs för att frambringa den.

Vidare: råvaror och hjälpämnen är, liksom arbetslönen, beståndsdelar av det cirkulerande kapitalet och måste alltså fortlöpande ersättas helt ur försäljningen av produkten. Av maskineriet behöver endast förslitningen ersättas och detta närmast i form av en reservfond - varvid det i verkligheten inte är så väsentligt om varje enskild försäljning ger sin andel till denna reservfond, förutsatt att hela årsförsäljningen levererar sin årsandel. Även detta visar, hur en höjning av priset på råvaran, om den leder till att det pris som realiseras genom försäljningen inte räcker för att ersätta alla de element som ingår i varan, kan beskära eller hämma hela reproduktionsprocessen eller göra det omöjligt att fortsätta processen i en skala som för dess tekniska grundval är den mest lämpliga, så att antingen bara en del av maskineriet kan sysselsättas eller hela maskineriet inte kan arbeta full tid.

Slutligen växer de kostnader som avfallet förorsakar i direkt förhållande till råvarans prisförändringar; växer om priset stiger och minskar om det faller. Men också här finns en gräns. År 1850 heter det:

"En källa till betydande förluster vid prisstegring på råvara, nämligen avfallet, skulle den som inte själv sysslar med spinneri knappast komma att tänka på. Man berättade för mig, att om bomullen stiger, spinnarens kostnader särskilt för sämre kvaliteter bomull stiger proportionsvis mer än prisökningen anger. Avfallet vid spinning av grova garner uppgår till dryga 15%. Om alltså denna procentsats förorsakar en förlust på 1/2 d. per pund vid ett bomullspris på 3¹/₂ d., så stiger denna förlust per pund till 1 d., när priset gått upp till 7 d. per pund." (Rep. Fact. Oct. 1863, s. 106.)

Men när bomullspriset till följd av det amerikanska inbördeskriget steg rekordhögt, så att något liknande inte inträffat på nästan 100 år, blev rapporten helt annorlunda :

"Det pris som nu betalas för bomullsavfall och dess återinförande i fabriken som råmaterial erbjuder en viss ersättning för den skillnad i avfallsförlust som finns mellan indisk och amerikansk bomull. Denna skillnad är ungefär 12¹/₂%. Förlusten vid förbearbetningen av indisk bomull är 25%, så att bomullen i verkligheten kostar spinnaren 1/4 mer än han betalar för den. Förlusten genom avfall hade inte så stor betydelse när amerikansk bomull kostade 5 eller 6 d. per pund, eftersom den inte var högre än 3/4 d. per pund, men nu är den mycket viktig, då bomullen kostar 2 sh. per pund och avfallsförlusten alltså utgör 6 d.[14*]" (Rep. Fact. Oct. 1863, s. 106.)

2. Värdestegring och värdeminskning, frigörande och bindning av kapital

De företeelser, som vi analyserar i detta kapitel, förutsätter för sin fulla utveckling kreditväsendet och konkurrensen på världsmarknaden, som överhuvud taget bildar grundval och livsatmosfär för det kapitalistiska produktionssättet. Men dessa mer specifika former för kapitalistisk produktion kan behandlas i full utsträckning först när kapitalets allmänna natur är klart uppfattad, dessutom ligger det utanför den plan vi uppgjort för detta verk och hör hemma i dess eventuella fortsättning. Inte desto mindre kan de företeelser som nämns i rubriken här behandlas i allmänhet. De har nära förbindelse, för det första med varandra och för det andra både med profitkvot och profitmängd. Helt kort skulle de diskuteras här redan av det skälet, att de ger ett sken av att inte bara profitkvoten utan också mängden profit - som i verkligheten är identisk med mängden mervärde - kan öka eller minska oberoende av mervärdets rörelse, både då det gäller dess mängd och dess kvot.

Ska frigörande och bindning av kapital betraktas som helt andra fenomen än värdestegring och värdeminskning?

Frågan är då: vad förstår vi med frigörande och bindning av kapital? Värdestegring och värdeminskning är självklara. De betyder endast att ett givet kapital ökar eller minskar i värde som ett resultat av allmänna ekonomiska förhållanden - ty det handlar inte om ett särskilt öde för något visst individuellt kapital. Alltså att värdet av ett kapital som investerats i produktionen stiger eller faller, bortsett från dess värdeökning genom det merarbete som tillförts.

Med bindning av kapital förstår vi, att bestämda, givna andelar av produktens totalvärde måste återförvandlas i element av konstant eller variabelt kapital om produktionen ska fortgå i samma skala. Med frigörande av kapital förstår vi, att en del av produktens totalvärde, som skulle ha återförvandlats till antingen konstant eller variabelt kapital, blir disponibelt och överflödigt om produktionen ska fortgå i samma skala. Detta frigörande eller denna bindning av kapital skiljer sig från frigörande eller bindning av reveny. Om det årliga mervärdet för ett kapital C är t.ex. = X, kan en reduktion av priset på varor som ingår i kapitalisternas konsumtion göra x - a tillräckligt för att åstadkomma samma mängd nyttigheter o.s.v. som tidigare. En del av revenyn = a är alltså frigjord, och kan tjäna till att utöka konsumtionen eller att återförvandlas till kapital (till ackumulationen). Omvänt: om x + a behövs för att kapitalisterna ska ha samma standard som tidigare, måste de antingen inskränka sig eller också måste den del av inkomsten = a, som tidigare ackumulerades, nu utges som reveny.

Värdestegring och värdeminskning kan antingen träffa konstant eller variabelt kapital eller båda, i det konstanta kapitalet kan det beröra den fasta eller den cirkulerande delen eller båda.

Till konstant kapital måste vi räkna råvaror och hjälpämnen samt halvfabrikat; här sammanfattade under namnet råmaterial, dessutom maskineri och annat fast kapital.

I den tidigare analysen behandlade vi särskilt råvarornas pris- eller värdevariationer, med avseende på dessas inflytande på profitkvoten, och uppställde den allmänna lagen, att vid i övrigt lika förhållanden är profitkvoten omvänt proportionell till råvarans värdestorlek. Och detta är obetingat riktigt ifråga om sådant kapital, som nyinvesteras i företag där kapitalanläggningen, förvandlingen av pengar till kapital, först äger rum.

Men bortsett från detta i nyanläggning investerade kapital, finns en stor del av det redan fungerande kapitalet i cirkulationssfären. Där en del föreligger som varor på marknaden väntande på att förvandlas i pengar och en annan del alltid föreligger som pengar i någon form som ska återförvandlas i produktionsbetingelser. Slutligen finns en del i produktionssfären, dels i den ursprungliga formen av produktionsmedel, råvaror, hjälpämnen, inköpta halvfabrikat, maskiner och annat fast kapital och dels som produkt i den pågående tillverkningsprocessen. Effekten av värdestegring eller värdeminskning är här mycket beroende av de olika delarnas relativa proportioner. För att förenkla frågan kan vi till en början utelämna allt fast kapital och enbart behandla den av råvaror, hjälpämnen, halvfabrikat, marknadsförda varor och varor under tillverkning bestående delen av det konstanta kapitalet.

Stiger priset på råvaror, t.ex. bomull, så stiger också priset på bomullsvarorna - halvfabrikat som garn och färdiga varor som tyger o.s.v. - som fabricerades med billigare bomull. Detsamma gäller värdet på den bomull som finns i lager och den som man just förbehandlar. Eftersom den senare genom återverkan blir ett uttryck för mera arbetstid, tillför den åt produkten, som den ingår i, ett högre värde än den själv ursprungligen hade och som kapitalisten betalat.

Stiger alltså priset på råmaterial samtidigt som en betydande mängd färdiga varor finns på marknaden, oberoende av deras tillverkningsstadium, så stiger värdet av dessa varor, och därmed försiggår en höjning av värdet på det existerande kapitalet. Detta gäller också de förråd av råvaror o. dyl. som producenterna har. Denna värdestegring kan hålla den enskilde kapitalisten, eller en hel speciell sfär inom den kapitalistiska produktionen, skadeslös och mer än så för den sänkta profit, som är en följd av prisstegring på råvaran. Utan att ingå på detaljer i konkurrensens verkningar kan vi dock för fullständighetens skull fastslå: 1) om de förråd av råvaror som finns lagrade har betydande storlek, motverkar de den prisstegring som uppstått vid råvarornas ursprungliga produktionsort; 2) om halvfabrikat och färdigvaror pressar marknaden, hindras deras pris från att öka i proportion till priset på råvaran.

Det motsatta inträffar vid prisfall på råvaror, vilket vid för övrigt lika förhållanden höjer profitkvoten. De varor, som finns på marknaden, och de som ännu är under tillverkning samt råvaruförråden minskar i värde och motverkar därigenom den samtidiga stegringen av profitkvoten.

Effekten av prisvariationer för råvaror blir mer utpräglad ju mindre förråd som finns i produktionssfären och på marknaden t.ex. vid affärsårets slut, den tidpunkt då den stora mängden råvaror som jordbruksprodukter efter skörden levereras.

I hela vår undersökning utgår vi från förutsättningen att höjning eller sänkning av priserna är uttryck för verkliga värdeförändringar. Men då det här är fråga om den effekt, som dessa prisförändringar har på profitkvoten, har orsaken egentligen ingen betydelse. Detta gäller även om priserna stiger och faller inte till följd av värdeförändringar utan av inverkan från kreditsystemet, konkurrensen etc.

Då profitkvoten är lika med förhållandet mellan produktvärdets överskott och värdet av det investerade totalkapitalet, så vore en höjning av profitkvoten, som orsakas av att det investerade kapitalet minskar i värde, förbunden med förlust av kapitalvärde. På motsvarande sätt skulle en minskning av profitkvoten, som orsakades av att det investerade kapitalet steg i värde, möjligtvis kunna vara förbunden med vinst.

Beträffande den andra delen av det konstanta kapitalet, maskineri och fast kapital i allmänhet, så kan de värdestegringar som försiggår på detta område och som framför allt gäller byggnader, jordegendom o.s.v. inte få en tillfredsställande behandling utan jordränteteorin och hör därför inte hemma här. Men av allmän betydelse i fråga om värdeminskning är: 1) De ständiga förbättringar, som relativt sett minskar bruksvärdet och därmed värdet av existerande maskiner, fabriksbyggnader o.s.v. Denna process har en särskilt våldsam effekt under den första period, då ett nykonstruerat maskineri ännu inte nått en viss grad av fulländning och därför ofta blir gammalmodigt innan det hunnit nyproducera sitt värde. Detta är ett av skälen till den under sådana perioder vanliga måttlösa förlängningen av arbetstiden. Arbete dag och natt med ständig skiftgång för att maskineriets värde ska nyproduceras på kortare tid utan att maskineriets förslitning beräknas för hög. Kan man inte på detta sätt utjämna maskineriets korta användningstid (dess korta livstid på grund av förbättringar som kan förutses), så avger den en alltför stor värdedel moralisk förslitning till produkten. Den blir då alltför dyrbart för att kunna konkurrera med hantverksarbete.[15*]

När maskineri, utrustning och fabriksbyggnader, det fasta kapitalet överhuvud, har uppnått en viss mognad, så att det för en längre tid kan förbli oförändrat åtminstone till sin grundkonstruktion, inträder en liknande värdeminskning till följd av förbättringar i metoden att reproducera detta fasta kapital. Värdet av maskineri o.s.v. sjunker, men nu emedan det kan reproduceras billigare, inte för att det undantränges eller minskar i värde genom nytt, mer produktivt maskineri. Detta är en av orsakerna till att djärva storföretag blomstra först i andra hand, sedan den förste ägaren gjort bankrutt, och den andre som köpt billigt därför kan börja sin produktion med mindre kapitalutlägg.

Speciellt när det gäller jordbruket är det påfallande, att förhållanden som höjer eller sänker produkternas pris också höjer eller sänker kapitalets värde, eftersom det senare till stor del består just av dessa produkter, som spannmål, boskap o.s.v. (Ricardo [19]).

Det återstår nu att behandla det variabla kapitalet.

Om arbetskraftens värde stiger, därför att värdet av de existensmedel som är nödvändiga för dess reproduktion stiger, eller tvärtom sjunker, därför att värdet på dessa existensmedel minskar - värdestegring eller värdeminskning av det variabla kapitalet uttrycker ingenting annat än dessa två fenomen - så motsvarar, vid konstant längd av arbetsdagen, mervärdets fall denna värdestegring och växande mervärde denna värdeminskning. Men även andra omständigheter - frigörande och bindning av kapital - kan vara förbundna med detta. De har tidigare inte undersökts och ska nu i korthet anges.

Om arbetslönen sjunker till följd av att arbetskraftens värde sjunker (något som till och med kan sammanhänga med att det verkliga priset på arbetet ökar) så frigöres alltså en del av det kapital som hittills varit investerat i arbetslöner. Variabelt kapital har frigjorts. För kapital som nyinvesterats betyder detta helt enkelt att det arbetar med högre mervärdekvot. Samma mängd arbete sättes i rörelse med mindre pengar än förut, då ökar den obetalda delen arbete på den betalda delens bekostnad. Men när det gäller tidigare investerat kapital stegras inte bara mervärdets kvot utan en del av det i arbetslöner investerade kapitalet blir nu fritt. Det var tidigare bundet och utgjorde en stående del, som måste dras bort från den ersättning man fick för produkten, utges i arbetslön och fungera som variabelt kapital om företaget skulle kunna fortsätta i samma omfattning. Nu kan denna del användas för nya investeringar, antingen för att utvidga samma företag eller för operationer inom ett annat produktionsområde.

Vi kan exempelvis anta, att 500 £ från början behövts för att sätta 500 arbetare per vecka i arbete, men att nu bara 400 £ behövs. Om mängden producerat värde båda gångerna var = 1.000 £ var mängden mervärde per vecka från början = 500 £, mervärdekvoten 500/500 = 100%; men efter lönesänkningen blir mervärdemängden 1.000 £ - 400 £ = 600 £ och dess kvot 600/400 = 150%. Och denna höjning av mervärdekvoten är den enda effekten för den, som med ett variabelt kapital av 400 £ och motsvarande konstant kapital startar ett nytt företag inom samma produktionsområde. Men inom ett redan fungerande företag skulle vid en sådan satsning mervärdemängden 500 £ stiga till 600 £ och mervärdekvoten från 100 till 150% till följd av det variabla kapitalets värdeminskning. Dessutom frigöras 100 £ variabelt kapital, som på nytt kan exploatera arbete. Samma arbetsmängd blir alltså fördelaktigare utnyttjad, men dessutom kan de 100 £ som frigjorts göra det möjligt att med samma variabla kapital på 500 £ exploatera flera arbetare än förut till den höjda mervärdekvoten.

Nu den omvända situationen. Antag att den ursprungliga proportionen i produktfördelningen vid 500 sysselsatta arbetare är = 400 v + 600 m = 1.000, alltså mervärdets kvot = 150%. Arbetaren erhåller alltså här per vecka 4/5 £ = 16 sh. Om till följd av det variabla kapitalets värdestegring 500 arbetare nu per vecka kostar 500 £, så blir veckolönen för vardera = 1 £, och 400 £ kan sätta bara 400 arbetare i rörelse. Sysselsättes samma arbetarantal som hittills, så har vi 500 v + 500 m = 1.000; mervärdets kvot har sjunkit från 150 till 100%, alltså med en tredjedel. För ett nyplacerat kapital skulle den enda effekten vara att mervärdets kvot blev mindre. Vid i övrigt lika förhållanden skulle profitkvoten ha sjunkit om också inte i samma proportion. Om t.ex. c = 2.000, så har vi i det ena fallet 2.000 c + 400 v + 600 m = 3.000. m' = 150%, p' = 600/2.400= 25%.

I andra fallet 2.000 c + 500 v + 500 m = 3.000. m' = 100%, p' = 500/2.500

= 20%. Däremot vore effekten på det redan tidigare investerade kapitalet dubbel. Med 400 £ variabelt kapital kan nu bara 400 arbetare sysselsättas och det till en mervärdekvot av 100%. De ger alltså ett totalt mervärde om endast 400 £. Då vidare ett konstant kapital till ett värde av 2.000 £ behöver 500 arbetare för att sätta det i rörelse, så kan 400 arbetare bara sätta ett konstant värde om 1.600 £ i rörelse. Om produktionen ska fortsätta i den dittillsvarande skalan och inte en femtedel av maskineriet stoppas, så måste det variabla kapitalet höjas med 100 £ för att som förut sysselsätta 500 arbetare; och detta är möjligt bara om man binder kapital som hittills varit disponibelt, så att en del av ackumulationen, som skulle användas till utvidgning nu bara tjänar till att fylla ut det som fattas, eller också tar man en del av det gamla kapitalet som var bestämd att utges som reveny. Med 100 £ ökat utlägg i variabelt kapital produceras då 100 £ mindre mervärde. För att sysselsätta samma antal arbetare kräves mera kapital, och dessutom har det mervärde som varje arbetare levererar blivit mindre.

De fördelar som uppstår genom frigörande och de nackdelar som uppstår genom bindning av variabelt kapital existerar enbart för det redan investerade kapital som reproducerar sig under de givna förhållandena. För nyinvesterat kapital inskränker sig fördelen av det ena, nackdelen av det andra till stegring eller minskning av mervärdets kvot och motsvarande, men dock inte proportionell förändring av profitkvoten.

Det frigörande och den bindning av variabelt kapital som nu analyserats är resultat av värdeminskning och värdestegring av det variabla kapitalets beståndsdelar, d.v.s. av kostnader för att reproducera arbetskraften. Men variabelt kapital kunde också frigöras om vid konstant lönekvot ett mindre antal arbetare behövdes för att sätta samma mängd konstant kapital i rörelse. På samma sätt kan också motsatsen förekomma, om variabelt tillskottskapital bindes genom att flera arbetare behövs för samma mängd konstant kapital, då arbetets produktivkraft har minskat. Om däremot en del av det kapital som tidigare använts som variabelt användes som konstant, alltså endast en förändrad fördelning mellan beståndsdelarna i samma kapital föreligger, så har detta visserligen inflytande både på mervärdekvot och profitkvot, men hör inte hemma under rubriken bindning och frigörande av kapital.

Vi har redan sett, att konstant kapital kan bli bundet eller frigjort till följd av att värdet av de element det består av ökar eller minskar. Bortsett från detta är det möjligt att binda konstant kapital (utan att någon del av det variabla förvandlas till konstant) endast om arbetets produktivkraft tilltar, alltså samma mängd arbete frambringar större produkt och därmed sätter mer konstant kapital i rörelse. Under vissa förhållanden kan detta förekomma också om produktivkraften avtar, som t.ex. i åkerbruk, om samma arbetsmängd behöver mer produktionsmedel, som gödsel, utsäde, dränering o.s.v., för att åstadkomma samma produkt. Konstant kapital kan frigöras utan värdeminskning, om förbättringar, utnyttjande av naturkrafter o.s.v. gör det möjligt för ett konstant kapital av mindre värde att tekniskt göra samma tjänst som tidigare ett kapital av större värde.

Vi såg i Andra boken, att sedan varorna omsatts i pengar, försålts, en viss del av dessa pengar åter måste omsättas tillbaka till materiella delar av det konstanta kapitalet i de proportioner, som den bestämda tekniska karaktären av varje given produktionsgren kräver. Bortsett från arbetslönen, det variabla kapitalet, är i alla grenar råmaterialet det viktigaste elementet. Då inberäknas hjälpämnen, som är särskilt viktiga i produktionsgrenar, som inte använder råvara i ordets egentliga mening, t.ex. gruvindustrin och den extraktiva industrin i allmänhet. Den del av priset, som ska ersätta maskineriets förslitning, beräknas tämligen nominellt så länge maskineriet är arbetsdugligt. Det har inte så stor betydelse om det betalas och ersättes i pengar i dag eller i morgon eller under ett annat avsnitt av kapitalets omslagstid. Annorlunda med råmaterialet. Stiger dess pris, så är det kanske omöjligt att få ut fullständig ersättning för detta ur varans värde sedan arbetslönen avdragits. Därför blir det avbrott, svåra sammanstötningar, t.o.m. katastrofer i reproduktionsprocessen vid häftiga prisförändringar. Särskilt för åkerbruksprodukter, råvaran från den organiska naturen, som är underkastade sådana prisförändringar till följd av växlande skördeutfall o. dyl. - bortsett denna gång från kreditsystemet. Samma arbetskvantitet kan här materialiseras i mycket olika mängder bruksvärden till följd av naturförhållanden som inte kan kontrolleras, gynnsamma eller ogynnsamma årstider o.s.v. Ett bestämt mått av dessa bruksvärden kommer sedan att ha mycket olika pris. Om värdet x representeras av 100 £ i varan a, så är priset på ett pund av a = x/100; om av 1.000 £ a är priset på ett pund av a = x/1.000 o.s.v. Detta är alltså det ena elementet för råvarans prisfluktuationer.

Ett annat - som omnämnes här endast för fullständighetens skull, eftersom konkurrensen och kreditsystemet ännu ligger utanför vår analys - är detta: Det ligger i sakens natur, att växt- och djurämnen, vars tillväxt och produktion är underkastade bestämda organiska lagar, inte snabbt kan förmeras i samma utsträckning som maskiner och annat fast kapital, t.ex. kol och malm. I ett industriellt utvecklat land kan sådan produktion utökas med kort varsel, om naturliga betingelser finns. Därför är det möjligt och i utvecklad kapitalistisk produktion rent av oundvikligt, att produktionen och ökningen av den del av det konstanta kapitalet som består av fast kapital, som maskiner o. dyl., har ett betydande försprång framför den del som består av organiska råvaror. Då stiger efterfrågan på dessa råvaror och detta medför 1) att de hämtas från större avstånd, eftersom det höjda priset kan täcka större transportkostnader; 2) att produktionen av dessa råvaror ökas, vilket enligt sakens natur först kanske ett helt år senare höjer mängden av produkter; och 3) att man utnyttjar ersättningsämnen som tidigare inte använts och tar tillvara avfallet bättre. Om prisstegringen börjar ha ett markerat inflytande på produktionens och utbudets omfattning, har vanligen den vändpunkt passerats där efterfrågan sjunker på grund av den långvariga, oavbrutna stegringen av priset på råvaror och varor i vilka dessa ingår, och detta återverkar på råvarans pris. Bortsett från de konvulsioner som detta förorsakar, genom att kapital i olika former sjunker i värde, finns ytterligare omständigheter, som vi här helt kort ska beröra.

Det redan sagda har klargjort, att ju mer utvecklad den kapitalistiska produktionen är, med möjlighet till snabb och ständig ökning av den del av det fasta kapitalet som består av maskiner o. dyl., och ju hastigare ackumulationen (särskilt i tider av högkonjunktur) är, desto större är den relativa överproduktionen av maskineri och annat fast kapital, desto oftare förekommer relativ underproduktion av vegetabiliska och animaliska råämnen, desto mer utpräglad den tidigare påvisade prisstegringen och den däremot svarande reaktionen. Desto tätare kommer alltså de omvälvningar, som har sin grund i dessa våldsamma prisfluktuationer, som berör ett av reproduktionsprocessens viktigaste element.

Men kommer nu ett sammanbrott av dessa höga priser, därför att de har framkallat en minskad efterfrågan, medan de samtidigt har åstadkommit en utvidgad produktion i ett område och ett utbud i andra avlägsna och tidigare obetydligt eller inte alls utnyttjade produktionsområden; så måste resultatet av denna utvidgade produktion och detta utbud som överstiger efterfrågan - särskilt med de gällande höga priserna - betraktas från flera olika synpunkter. Råmaterialprisets plötsliga sammanbrott lägger en hämsko på reproduktionen och så återställes monopolet för de ursprungsländer, som producerar under de gynnsammaste betingelserna, kanske återupprättat med vissa inskränkningar men dock återupprättat. Till följd av den givna impulsen fortsätter visserligen råmaterialets reproduktion i utvidgad skala särskilt i de länder, som mer eller mindre besitter monopol på denna produktion. Men den grundval som produktionen har fått genom utökat maskineri o.s.v. och som efter en del fluktuationer nu ska tjäna som ny normal grundval, som ny utgångspunkt, är mycket utvidgad genom utvecklingen under den senaste omslagscykeln. Under tiden har den just stegrade reproduktionen i en del av de sekundära tillförselkällorna bromsats. Så kan man t.ex. i exporttabellerna få konkreta exempel på att under det senaste trettio åren (1865) den indiska bomullsproduktionen alltid har växt när det varit brist i den amerikanska produktionen och sedan plötsligt sjunkit för mer eller mindre långvariga perioder. Under tider då råvaror blir dyra sammansluter sig industrikapitalisterna, bildar organisationer för att reglera produktionen: Så t.ex. i Manchester 1848, när bomullspriset steg, likadant på Irland ifråga om lin. Men så snart det omedelbara hindret är borta och konkurrensens allmänna princip "köpa på billigaste marknad" (i stället för att, som dessa organisationer försöker, stimulera produktionsförmågan i lämpliga odlingsländer, oberoende av det just då rådande pris till vilket dessa kunde leverera sin produkt) - alltså, så snart konkurrensprincipen åter är allenarådande, överlåter man åt "priset" att reglera tillgången. Varje tanke på gemensam, allomfattande och långsiktig kontroll av råvaruproduktionen - en kontroll som är alldeles oförenlig med den kapitalistiska produktionens lagar, och därför alltid förblir en from önskan eller begränsas till gemensamma åtgärder, som undantagsvis kan förekomma i tider av stor omedelbar fara och rådlöshet - ger plats för tron att utbud och efterfrågan regleras ömsesidigt.[16*]

Kapitalisternas vidskepelse i detta avseende är så grov, att t.o.m. fabriksinspektörerna gång på gång i sina rapporter ger uttryck för den största häpnad. Växlingen mellan goda och dåliga år driver också fram billiga råvaror. Bortsett från den omedelbara effekt som detta har på efterfrågans storlek tillkommer den tidigare nämnda effekten på profitkvoten som stimulans. Och den tidigare beskrivna processen, då produktionen av råvaror så småningom överträffas av produktion av maskineri o. dyl., upprepas då i ännu större skala. En verklig förbättring av råämnet, så att det levereras inte bara i önskad mängd utan också i önskad kvalitet, t.ex. bomull av amerikansk kvalitet från Indien, skulle fordra långvarig, regelbundet växande, stadig europeisk efterfrågan (helt bortsett från de ekonomiska betingelserna för den indiske producenten i hans hembygd). Som det nu är, utvecklas produktionssfären för råmaterial endast stötvis, plötsligt utvidgad och sedan åter våldsamt sammandragen. Allt detta, liksom hela den kapitalistiska produktionens väsen, kan man utmärkt studera med den bomullsbrist som uppstod 1861- 65 som exempel. Då ytterligare tillkom att denna råvara, ett av de viktigaste elementen i reproduktionen, för en tid var alldeles oåtkomligt. Priset kan nämligen stiga också när utbudet är tillräckligt, om än under svårare betingelser. Eller det kan föreligga en verklig brist på råvara. Det var den sistnämnda situationen som ursprungligen orsakade bomullskrisen.

Ju närmare vi kommer vår egen tid i produktionens historia, desto mer regelbundet finner vi, särskilt i de avgörande industrigrenarna, denna återupprepade växling mellan relativ dyrtid och dess följdverkan, sjunkande värde för de ur den organiska naturen hämtade råvarorna. Detta, som vi nu analyserat, kommer man att finna illustrerat i de följande exemplen, som hämtats ur fabriksinspektörernas rapporter.

Den lärdom historien ger oss, vilken också framgår ur andra undersökningar rörande jordbruket, är den, att det kapitalistiska systemet motarbetar ett rationellt bedrivande av jordbruk eller att rationellt jordbruk är oförenligt med det kapitalistiska systemet (trots att detta befordrar dess utveckling) medan det har behov av småbönder som arbetar för egen räkning eller sammanslutna producenters kontroll. Nu följer de nyssnämnda exemplen från de engelska fabriksrapporterna.

"Tillståndet för affärsverksamheten har förbättrats; men cykeln av goda och dåliga tider förkortas med ökningen av maskineriet, och då därmed också efterfrågan på råvaror ökas, upprepas även ändringarna i affärsläget tätare ... Just nu är inte bara förtroendet återställt efter paniken år 1857, utan själva paniken verkar vara alldeles bortglömd. Om denna förbättring ska fortsätta eller inte beror i stor utsträckning på råvarornas pris. Jag ser redan förebud till att i några fall det maximum uppnåtts efter vilket fabrikationen gradvis blir mindre profitgivande, tills den slutligen upphör att alls lämna någon profit. Tar vi t.ex. de för kamgarnsföretagen så vinstgivande åren 1849 och 1850, kan vi se att priset för engelsk ull stod i 13 pence och på australisk i 14-17 pence per pund och att i genomsnitt för de tio åren 1841-1850 genomsnittspriset för engelsk ull aldrig steg över 14 pence, australisk aldrig över 17 pence per pund. Men i början av olycksåret 1857 stod australisk ull i 23 pence, den föll i december då paniken var som värst till 18 pence. Under loppet av 1858 har den åter stigit till det nuvarande priset om 21 pence. Engelsk ull började 1857 likaledes med 20 pence, steg i april och september till 21 pence, föll i januari 1858 till 14 pence, och har sedan stigit till 17, så att den nu står 3 pence per pund högre än genomsnittet för de anförda 10 åren ... Detta visar enligt min mening, att man antingen har glömt bankrutterna vid samma priser år 1857; eller att nätt och jämt så mycket ull produceras som de spolar som är i bruk kan bearbeta; eller också kommer priserna på yllevävnader att stiga under lång tid ... Men tidigare erfarenheter har visat mig, hur på otroligt kort tid spolar och vävstolar inte bara mångfaldigas i antal utan också ökar sin hastighet; vidare att vår ullexport till Frankrike ökas i nästan samma proportion, medan fårens slaktålder blir allt lägre både här och i utlandet beroende på att befolkningen snabbt ökar, och att uppfödarna så snabbt som möjligt vill förvandla sitt kreatursbestånd i pengar. Jag har ofta oroat mig för personer, som jag har sett utan kännedom om dessa förhållanden placera duglighet och kapital i företag, vars hela resultat är beroende av tillförseln av en produkt, som bara kan ökas enligt bestämda organiska lagar ... Samma förhållande för efterfrågan och tillgång på alla råvaror ... synes förklara många fluktuationer i bomullshandeln, liksom den engelska ullmarknadens läge hösten 1857 och den affärskris som var en följd av detta."[17*] (R. Baker, Rep. Fact. Oct. 1858, s. 56-61.)

Kamgarnsindustrin i West-Riding i Yorkshire hade sötebrödsdagar 1849-50. Där sysselsattes år 1838 29.246 personer, 1843 37.060, 1845 48.097, 1850 74.891. I samma distrikt: 1838 2.768 mekaniska vävstolar, 1841 11.458, 1843 16.870, 1845 19.121 och 1850 29.539. (Rep. Fact., 1850, s. 60.) Denna högkonjunktur för kamgarnsindustrin började redan i oktober 1850 visa oroande tecken. I rapporten april 1851 säger underinspektör Baker om Leeds och Bradford:

"Affärernas tillstånd är sedan någon tid mycket otillfredsställande. Kamgarnsspinnarna förlora raskt profiterna från 1850 och flertalet väverier går inte heller särskilt bra. Jag tror, att för närvarande mera maskineri än någonsin förut står stilla i ullbranschen, och även linnespinnerierna avskedar arbetare och stoppar maskiner. Textilindustrins cykler är just nu ytterst ovissa, och vi kommer nog snart till insikt om ... att inget samband finns mellan spolarnas produktionsförmåga, råämnets mängd och befolkningens ökning" (s. 52).

Detsamma gäller för bomullsindustrin. I den just citerade rapporten av oktober 1858 heter det:

"Sedan arbetstiden i fabrikerna har blivit bestämd, har beräkningen av kvantiteterna förbrukat råämne, produktion och löner reducerats till enkel reguladetri i alla textilindustrier ... jag citerar ett föredrag om bomullsindustrin, som nyligen hölls av nuvarande borgmästaren i Blackburn, mr Baynes, i vilket han sammanställt industristatistiken för sitt eget distrikt med så stor noggrannhet som möjligt:

'Varje verklig och mekanisk hästkraft driver 450 arbetande mule-spolar med förspinnare eller 200 throstle-spolar eller 15 vävstolar för 40 inches bred väv, med uppvindning, varpning och limning. Varje hästkraft sysselsätter vid spinning 2¹/₂ arbetare, vid vävning 10; genomsnittslönen är något över 10¹/₂ sh. i veckan per person ... Genomsnittlig grovlek på garn som spinnes och väves är från nr 30-32 för varpen och nr 34-36 för inslaget; antar vi spinnprodukten som produceras per vecka vara 13 uns per spole, så ger detta 824.700 pund garn per vecka, för vilket 970.000 pund eller 2.300 balar bomull till ett pris av 28.300 £ förbrukas ... I vårt distrikt (inom en radie av 5 engelska mil omkring Blackburn) är bomullsförbrukningen per vecka 1.530 pund eller 3.650 balar till ett inköpspris av 44.625 £. Detta är 1/18 av alla bomullsspinnerier i hela det förenade konungariket och 1/16 av alla mekaniska väverier.'

Enligt mr Baynes beräkning skulle alltså totalantalet bomullsspolar i konungariket vara 28.800.000 och för att hålla dessa i full sysselsättning skulle årligen fordras 1.432.080.000 pund bomull. Men bomullsimporten var efter avdrag av exporten 1856 och 1857 bara 1.022.576.832 pund. Det måste alltså föreligga en brist på bomull motsvarande 409.503.168 pund. Mr Baynes, som hade vänligheten att diskutera denna punkt med mig, tror att en beräkning av den årliga bomullsförbrukningen, grundad på förbrukningen i distriktet Blackburn, utfaller för högt till följd av skillnader inte bara ifråga om grovleken på det spunna garnet utan också ifråga om maskineriets kvalitet. Han uppskattar den totala årliga bomullsförbrukningen i det förenade konungariket till 1.000 milj. pund, men om han har rätt och det verkligen föreligger ett importöverskott av 22¹/₂ milj., så tycks efterfrågan och tillgång redan i det närmaste balansera varandra, även om vi inte räknar med det tillskott av spolar och vävstolar, som enligt mr Baynes installeras i hans eget distrikt och att döma av detta sannolikt också i andra" (s. 59, 60).

3. Allmän illustration: bomullskrisen 1861-1865

Förhistorien 1845-1860

1845. Bomullsindustrins blomstringstid. Mycket lågt bomullspris. L. Horner säger:

"Under de senaste 8 åren har jag inte upplevt någon så livlig affärsperiod som den som rått sista sommaren och hösten. Särskilt i bomullsspinnerierna. Detta halvår har jag varje vecka fått anmälningar om nya investeringar i fabriker. Än har det varit fråga om nybyggnader, än har de få fabriker som stått tomma hyrts av nya företagare eller de som var i drift utvidgats, uppställt nya starkare ångmaskiner och ökat arbetsmaskineriet." (Rep. Fact. Nov. 1845, s. 13.)

1846. Klagomålen börjar.

"Redan en lång tid tillbaka hör jag klagomål från många bomullsfabrikanter angående affärernas tryckta läge ... under de sista 6 veckorna har en del fabriker börjat arbeta kortare tid, vanligen 8 timmar per dag i stället för 12. Detta ser ut att sprida sig ... det har skett en stor prishöjning på bomull ... inte någon prishöjning på produkterna, utan ... deras pris är lägre än före höjningen på bomull. Den stora ökningen av antalet bomullsfabriker under de sista 4 åren måste ha haft till följd å ena sidan en starkt ökad efterfrågan på råvara och å andra sidan ett starkt ökat utbud av produkter på marknaden. Båda orsakerna måste gemensamt ha verkat nedpressande på profiten, så länge utbudet av råvara och efterfrågan på produkter förblev oförändrad. Men de har verkat ännu starkare emedan bomullsimporten ganska nyligen var otillfredsställande och å andra sidan efterfrågan på bomullsprodukter avtagit på flera marknader både inom och utom landet." (Rep. Fact. Dec. 1846, s. 10.)

Den stigande efterfrågan på råämnen och den överfyllda marknaden för produkter har naturligtvis ett samband. I förbigående sagt begränsade sig industriutvidgningen vid denna tid och den efterföljande stockningen inte till bomullsdistrikten. I Bradfords kamgarnsdistrikt fanns 1836 bara 318 men 1846 däremot 490 fabriker. Dessa tal uttrycker ändå inte på långt när produktionens verkliga stegring, då de tidigare fabrikerna utvidgades betydligt. Detta gäller i hög grad också linnespinnerierna.

"De har alla mer eller mindre bidragit till den överfyllda marknaden under de sista 10 åren. Den nuvarande stockningen kan tillskrivas detta ... Ett tryckt affärsläge följer helt naturligt på en så rask utvidgning av fabriker och maskineri." (Rep. Fact. Okt. 1846, s. 30.)

1847. I oktober penningkris. Diskonto 8%. Redan tidigare sammanbrott för svindeln med järnvägsaktier och det ostindiska växelrytteriet. Men:

"Herr Baker ger mycket intressanta detaljer angående den till följd av expansionen inom dessa industrier under de sista åren stegrade efterfrågan på bomull, ull och lin. Han betraktar den ökade efterfrågan på dessa råämnen, särskilt därför att den uppträdde vid denna tidpunkt då utbudet sjunkit långt under genomsnittet, som nära nog tillräcklig för att förklara det nuvarande tryckta läget inom dessa affärsgrenar även utan hänvisning till den rubbade penningmarknaden. Denna åsikt bekräftas fullständigt av mina egna iakttagelser och vad jag erfarit av affärskunnigt folk. Dessa affärsgrenar var alla i ett mycket tryckt läge, redan då diskonteringar lätt kunde erhållas till 5% och mindre. Däremot var utbudet av råsiden rikligt, priserna hyggliga och affärerna i överensstämmelse med detta livliga tills ... under de sista två eller tre veckorna, då penningkrisen otvivelaktigt inte bara berört sidenfabrikanterna själva utan ännu mer deras viktigaste kunder, fabrikanterna av modevaror. En blick på de offentliggjorda ämbetsrapporterna visar, att bomullsindustrin under de sista tre åren ökats med nära 27%. Till följd av detta har bomullen stigit i runt tal från 4 pence till 6 per pund, medan garn tack vare den ökade tillgången bara står obetydligt över sitt tidigare pris. Ylleindustrin började 1836 att expandera. Sedan har den växt med 40% i Yorkshire och i Skottland ännu mer. Ännu större är tillväxten i kamgarnsindustrin.[18*] Beräkningarna visar här för samma tidrymd en utvidgning av över 74%. Förbrukningen av råull har därför blivit enorm. Linneindustrin visar sedan 1839 en tillväxt av ungefär 25% i England, 22% i Skottland och nära 90% på Irland[19*]. Följden av detta, tillsammans med några dåliga linskördar, var att råvaran steg med 10 £ per ton, garnpriset däremot föll med 6 pence per bunt." (Rep. Fact. Oct. 1847, s. 30, 31.)

1849. Efter de sista månaderna 1848 blev affärerna åter livliga.

"Linpriset som var så lågt, att det tycktes säkerställa en dräglig profit under nästan alla framtida förhållanden, har föranlett fabrikanterna att ideligen utvidga sina företag. Ullfabrikanterna var i början av året en tid mycket hårt sysselsatta ... jag fruktar emellertid att försäljning av yllevaror till kommissionärer ofta ersätter verklig efterfrågan och att perioden av skenbar högkonjunktur, d.v.s. full sysselsättning inte alltid täcker perioden av legitim efterfrågan. Under några månader har kamgarnsaffärerna gått särskilt bra ... I början av denna period stod ullen speciellt lågt. Spinnerierna hade täckt sitt behov till fördelaktiga priser och säkerligen också i betydande kvantiteter. När ullpriserna i samband med vårauktionerna steg hade spinnerierna fördel av detta, och den behöll de, då efterfrågan på deras tillverkning blev avsevärd och trängande." (Rep. Fact. 1849, s. 42.)

"Om vi betraktar de variationer i affärsläget, som förekommit i fabriksdistrikten under de senaste 3 eller 4 åren, så tror jag att vi måste medge, att någonstans finns en allvarlig orsak till störningar ... Kan inte den oerhörda produktivkraften hos det ökade maskineriet ha tillfört ett nytt element?" (Rep. Fact. April 1849, s. 42.)

I november 1848, maj och sommaren till oktober 1849, blev affärslivet alltmer intensivt.

"För det mesta gäller detta om fabrikation av kamgarnstyger, vilken är lokaliserad till trakten av Bradford och Hallifax, denna affärsgren har inte någonsin tidigare ens tillnärmelsevis haft en sådan omfattning ... Spekulationen i råvarar och ovissheten ifråga om den sannolika tillförseln har av ålder framkallat större oro och tätare svängningar i bomullsindustrin än i någon annan affärsgren. Här förekommer för tillfället en anhopning av förråd av grövre bomullsvaror, som oroar de mindre spinnfabrikanterna, och redan har berört dem så ofördelaktigt att flera av dem arbetar korttid." (Rep. Fact. Oct. 1849, s. 64, 65.)

1850. April. Fortfarande goda affärer. Undantag:

"Stark depression i en del av bomullsindustrin beroende på otillräcklig tillgång på råvara, speciellt för grova garnnummer och tyngre vävnader ... Man befarar att det för kamgarnsföretagen nyuppförda utökade maskineriet kommer att medföra en liknande reaktion. Herr Baker beräknar, att enbart år 1849 produkten av vävstolar i denna affärsgren stigit med 40% och av spolarna med 25 till 30%, och utvidgningen pågår alltjämt i samma skala." (Rep. Fact. April 1850, s. 54.)

1850. Oktober.

"Det höga bomullspriset fortsätter ... att förorsaka ett mycket tryckt läge i denna industrigren, särskilt för sådana varor för vilka råvaran utgör en betydande del av produktionskostnaden. Den stora prishöjningen på råsiden har också medfört ett pressat läge i den industrin. (Rep. Fact. Oct. 1850, s. 14.)

Enligt den här citerade rapporten, som lämnats av en kommitté för Kungliga samfundet för linodling på Irland, hade där det höga priset på lin och samtidigt låga priset på andra lantbruksprodukter säkerställt en betydande ökning av linproduktionen för det följande året (s. 33).

1853. April. Utpräglad högkonjunktur.

"Inte vid någon tidigare tidpunkt under de 17 år jag å ämbetets vägnar tagit del av tillståndet i Lancashires fabriksdistrikt, har jag sett en sådan allmän högkonjunktur; verksamheten är i alla grenar utomordentlig", säger L. Horner. (Rep. Fact. April 1853, s. 19.)

1853. Oktober. Depression i bomullsindustrin.

"Överproduktion." (Rep. Fact. Oct. 1853, s. 15.)

1854. April.

"Ullaffärerna har, ehuru inte så storartade, lämnat full sysselsättning åt alla fabriker, likaså bomullsindustrin. Kamgarnsaffärerna var hela senaste halvåret genomgående oregelbundna ... I linneindustrin förekom störningar på grund av den minskade tillförseln av lin och hampa från Ryssland till följd av Krimkriget." (Rep. Fact. 1854, s. 37.)

1859.

"Affärerna inom den skotska linneindustrin är ännu tryckta ... då råvaran är knapp och dyr; den dåliga kvaliteten på den föregående skörden i Östersjöländerna, som är våra huvudleverantörer, kommer att ha en skadlig inverkan på affärerna inom detta område. Däremot är jute, som i många grövre varor så småningom undantränger linet, varken ovanligt dyrt eller sällsynt ... ungefär hälften av maskineriet i Dunby spinner nu jute. (Rep. Fact. April 1859, s. 30.) - "Till följd av det höga priset på råvaran är linnespinnerierna fortfarande inte lönsamma, och medan alla andra fabriker arbeta full tid, har vi åtskilliga exempel på att linnemaskineriet står stilla ... Jutespinneriet ... befinner sig i ett mer tillfredsställande läge, då denna råvara nyligen sjunkit till ett måttligare pris." (Rep. Fact. Oct. 1859, s. 30.)

Amerikanska inbördeskriget. Bomullshungern. Det åskådligaste exemplet på avbrott i produktionsprocessen genom knapphet och fördyring av råvara.

1860. April.

"Angående affärernas tillstånd gläder det mig att kunna meddela er, att trots det höga priset på råvarorna alla textilindustrier med undantag för siden, har haft god sysselsättning under det sista halvåret ... I några av bomullområdena har man sökt arbetskraft genom annonser, och från Norfolk och andra lantliga grevskap har arbetare vandrat dit ... Det ser ut att vara stor brist på råvara i alla industrigrenar. Det är ... endast denna brist som utgör ett hinder för oss. I bomullsföretagen har antalet nyinrättade fabriker, utvidgande av redan befintliga och efterfrågan på arbetare troligen aldrig varit så stark som nu. Man söker i alla riktningar efter råvara." (Rep. Fact. April 1860.)

1860. Oktober.

"Tillståndet för affärerna i bomulls-, ull- och lindistrikten har varit gott. På Irland ska det t.o.m. ha varit mycket bra sedan mer än ett år och skulle ha varit ännu bättre utan det höga priset på råvaran. Linspinnerierna tycks vänta mer otåligt än någonsin på att hjälpkällorna i Indien ska öppnas genom järnvägarna, och på motsvarande utveckling av dess jordbruk för att slutligen kunna ... få en tillförsel av hampa som motsvarar deras behov." (Rep. Fact. Oct. 1860, s. 37.)

1861. April.

"Affärsläget är för ögonblicket tryckt... ett fåtal bomullsfabriker arbeta reducerad tid, och många sidenfabriker är endast delvis sysselsatta. Råvaran är dyr. I nästan alla textilgrenar står den över det pris till vilket den kan bearbetas för den stora massan konsumenter." (Rep. Fact. April 1861, s. 33.)

Nu visade det sig att man 1860 hade fått en stor överproduktion inom bomullsindustrin. Effekten gjorde sig märkbar också under näst kommande år.

"Det har tagit mellan 2 och 3 år, innan överproduktionen från 1860 absorberats av världsmarknaden." (Rep. Fact. Oct. 1863, s. 127.) "Det svåra läget för bomullsvaror på marknaderna i Ostasien i början av 1860 hade en motsvarande återverkan på affärerna i Blackburn, där i genomsnitt 30.000 mekaniska vävstolar var nästan uteslutande sysselsatta med produktion för dessa marknader. Efterfrågan på deras arbete var därför redan begränsad många månader innan verkningarna av bomullsblockaden gjorde sig märkbara ... Lyckligtvis bevarades härigenom många fabrikanter från ruin. Förråden steg i värde så länge man höll dem i lager, och sålunda kunde man undvika den förskräckliga värdeminskning, som annars varit oundviklig i en sådan kris." (Rep. Fact. Oct. 1862, s. 28, 29.)

1861. Oktober.

"Affärerna har sedan någon tid varit mycket tryckta ... Det är troligt att många fabriker kommer att förkorta arbetstiden under vintermånaderna. Detta var emellertid att vänta ... alldeles bortsett från de orsaker, som har avbrutit vår vanliga bomullsimport från Amerika och vår export, skulle en förkortning av arbetstiden under den kommande vintern blivit nödvändig till följd av den starka ökningen av produktionen de sista tre åren och de störningar som uppstått på den indiska och den kinesiska marknaden." (Rep. Fact. Oct. 1861, s. 19.)

Bomull av avfall. Ostindisk bomull (Surat). Inflytande på arbetarnas lön. Förbättringar av maskineri. Bomull utdrygat med stärkelse och mineralier. Stärkelseklistrets inverkan på arbetarna. Övergång till spinning av tunnare garner. Fabrikanternas bedrägerier.

"En fabrikant skriver till mig: 'Vad beträffar att uppskatta bomullsförbrukning per spole, så tar vi nog inte tillräckligt stor hänsyn till det faktum, att om bomullen är dyr varje fabrikant som spinner de vanliga garnnumren (intill nr 40, huvudsakligen nr 12-32), spinner så fina nummer som han på något vis kan. Han spinner nr 16 i stället för tidigare nr 12 eller nr 22 i stället för nr 16 o.s.v., och fabrikanten, som väver dessa fina garner, kommer att åstadkomma den vanliga vikten på sin kattunväv genom att sätta till mera klister. Detta hjälpmedel begagnas nu i verkligt skamlig utsträckning. Jag har från säker källa erfarit, att det fanns ordinära shirtings <skjorttyg> för export, som vägde 8 pund per styck och av dessa var 2³/₄ pund klister. I vävnader av annat slag blandar man ofta in upp till 50% klister, så att fabrikanten alls inte behöver ljuga, då han skryter med att han blir en rik man av att sälja sitt tyg för mindre pengar per pund än han betalt för garnet.' " (Rep. Fact. April 1864, s. 27.)

"Jag har också hört sägas, att vävarna anser att klistret är orsak till deras stigande sjuklighet. Det användes för varpen av ostindisk bomull och består nu inte som tidigare enbart av mjöl utan av ett surrogat, som har den stora fördelen att det ökar vävens vikt, så att 15 pund garn när det vävts blir 20 pund." (Rep. Fact. Oct. 1863, s. 63.) (Detta surrogat var malen talk, kallad chinaclay, eller gips, kallad french chalk.) - Vävarnas förtjänst (arbetarnas) minskas mycket genom användning av surrogat för mjöl som varpklister. Detta klister gör garnet tyngre men också hårt och sprött. Varje tråd av varpen går i vävstolen igenom den så kallade solven, vars starka trådar håller varpen i det riktiga läget. De hårdlimmade varptrådarna förorsakar oupphörliga trådbristningar i solven. Varje bristning betyder för vävaren 5 minuters tidsförlust för reparation och vävaren måste nu använda åtminstone tio gånger så mycket tid som förut för att reparera sådana skador. Vävstolen presterar naturligtvis under arbetstimmarna så mycket mindre" (a.a. s. 42, 43).

"I Ashton, Stalybridge, Mossley, Oldham o.s.v. har inskränkning av arbetstiden med en tredjedel införts, och arbetstiden förkortas ytterligare varje vecka ... Samtidigt med denna förkortning av arbetstiden nedsättes också arbetslönen i många grenar" (s. 13).

I början av år 1861 förekom en strejk bland arbetarna vid de mekaniska vävstolarna i några delar av Lancashire. Åtskilliga fabrikanter hade proklamerat en lönesänkning på 5 till 7¹/₂%. Arbetarna begärde att lönerna skulle vara oförändrade men arbetstiden förkortas. Detta beviljades inte och det blev strejk. Efter en månad måste arbetarna kapitulera. Men nu fick de båda delarna:

"Utom den lönesänkning, som arbetarna till sist gick med på, arbetar man nu också i många fabriker korttid." (Rep. Fact. April 1861, s. 23.)

1862. April.

"Sedan min sista rapport har arbetarnas lidanden ökat betydligt. Men aldrig tidigare i industrins historia har så plötsliga och svåra lidanden burits med så mycken tyst resignation och tålmodig självkänsla." (Rep. Fact. April 1862, s. 10.) - "De för tillfället helt arbetslösa arbetarna tycks inte vara proportionellt mycket flera nu än 1848, då en allmän panik rådde som var betydande nog för att de oroliga fabrikanterna skulle känna sig föranlåtna att sammanställa en statistik över bomullsindustrin liknande den som nu utkommer varje vecka ... I maj 1848 var av samtliga bomullsarbetare i Manchester 15% arbetslösa, 12% arbetade korttid, medan över 70% var sysselsatta full tid. Den 28 maj 1862 var 15% arbetslösa, 35% arbetade korttid, 49% full tid ... I grannskapet, t.ex. Stockport, är procenttalet icke fullt sysselsatta och arbetslösa högre och fullt sysselsatta mindre", detta därför att man där spinner grövre garn än i Manchester (s. 16).

1862. Oktober.

"Enligt den senaste officiella statistiken [1861] fanns i Förenade konungarikena 2.887 bomullsfabriker, därav 2.109 i mitt distrikt (Lancashire och Cheshire). Jag visste väl att en mycket stor del av de 2.109 fabrikerna i mitt distrikt var små företag, som bara sysselsatte ett fåtal personer. Men det har överraskat mig att upptäcka hur stort detta antal är. I 392 eller 19% är drivkraften, ånga eller vatten, under 10 hästkrafter; i 345 eller 16% mellan 10 och 20 hästkrafter; i 1.372 är den 20 hästkrafter och mera ... En mycket stor del av dessa småfabrikanter - mer än en tredjedel av totalsiffran - var själva för inte så länge sedan arbetare. Det är folk som inte förfogar över något kapital ... Huvudvikten måste alltså läggas på de övriga två tredjedelarna." (Rep. Fact. Oct. 1862, s. 18, 19.)

Enligt samma rapport var då 40.146 eller 11,3% av bomullsarbetare i Lancashire och Cheshire fullt sysselsatta; med inskränkt arbetstid 134.767 eller 38%, arbetslösa 179.721 eller 50,7%. Om man bortser från uppgifterna från Manchester och Bolton, där det huvudsakligen spinns fina mummer, en gren av bomullsindustrin som drabbades proportionsvis mindre av bomullshungern, så visar sig förhållandena ännu ogynnsammare, nämligen: fullt sysselsatta 8,5%, korttidsarbetande 38%, arbetslösa 53,5% (s. 19, 20).

"Det innebär en väsentlig skillnad för arbetaren, om det är god eller dålig bomull som bearbetas. Under årets första månader, då fabrikanterna försökte hålla sina fabriker igång genom att köpa allt de kunde komma över till rimligt pris, kom hel del dålig bomull in i fabriker, där tidigare god bomull varit vanlig. Skillnaden i lön för arbetarna var så stor, att många strejker förekom, eftersom de inte kunde få en dräglig utkomst för den gamla stycklönen ... i några fall utgjorde skillnaden vid användning av dålig bomull t.o.m. vid full arbetstid hälften av den totala lönen." (S. 27.)

1863. April.

"Under loppet av detta år kommer inte mycket mer än hälften av bomullsarbetarna att få full sysselsättning." (Rep. Fact. April 1863, s. 14.)

"En mycket allvarlig nackdel vid användning av ostindisk bomull, så som fabrikerna nu måste använda den, är att maskineriets hastighet måste vara mycket lägre. Under de senaste åren har man gjort sitt yttersta för att påskynda hastigheten, så att samma maskineri kunde göra mer arbete än tidigare. Men den minskade hastigheten drabbade arbetarna lika mycket som fabrikanterna, ty de flesta arbetare betalades efter stycklön, spinnarna så och så mycket per pund spunnet garn, vävarna så och så mycket per vävt stycke. Även för andra arbetare, som betalas per vecka, skulle lönen minska till följd av minskad produktion. Enligt mina undersökningar ... och de uppgifter jag erhållit angående bomullsarbetarnas förtjänster under loppet av detta år ... framgår en minskning av i genomsnitt 20%, i några fall 50%, beräknat efter de lönenivåer som rådde 1861" (s. 13). - "Den intjänade summan beror på ... vad för material som bearbetas ... Arbetarnas läge i avseende på det intjänade lönebeloppet är bra mycket bättre nu (oktober 1863) än förra året vid denna tid. Maskineriet har förbättrats, man känner råvaran bättre, och arbetarna bli lättare färdiga med svårigheter, som de i början hade att kämpa mot. Förra våren var jag i Preston i en syskola (välgörenhetsinrättning för arbetslösa); två unga flickor som dagen förut hade skickats till ett väveri där fabrikanten hade uppgett att de kunde förtjäna 4 sh. i veckan, bad nu att få komma tillbaka till skolan och klagade över att de inte ens hade kunnat förtjäna 1 sh. i veckan. Jag har hört om 'self-acting minders' ... män som sköter ett par automatiska mule-spolar, vilka efter 14 dagars full arbetstid hade förtjänat 8 sh. 11 pence, och av denna summa drog man av för hushyran, varvid dock fabrikanten (ädelmodigt!) gav dem halva hyran tillbaka som gåva. Dessa minders fick med sig hem summan 6 sh. 11 pence. På många orter förtjänade self-acting minders 5-9 sh. i veckan, vävarna 2-6 sh. i veckan under de sista månaderna 1862 ... För närvarande är tillståndet mera normalt, ehuru lönerna i de flesta distrikten ännu är mycket låga ... Flera andra omständigheter vid sidan om den indiska bomullen med dess korta fibrer och förorenade tillstånd har bidragit till den låga förtjänsten. Så är det t.ex. brukligt att man blandar rikligt med bomullsavfall i den indiska bomullen, och detta stegrar naturligtvis svårigheterna för spinnaren ännu mera. På grund av att fibrerna är korta slitas trådarna lättare av, då de dras ut ur spolen och när garnet vrides, och spolen kan inte hållas i gång lika regelbundet som annars ... Likaså kan en väverska ofta bara övervaka en vävstol och endast ett fåtal klarar mer än två med hänsyn till den spända övervakning man måste ägna trådarna ... I många fall är arbetarnas lön rent av nedsatt med 5, 7¹/₂ 10% ... i flertalet fall måste arbetaren se till att på något sätt bli färdig med den råvara har erhållit och med den vanliga lönesättningen ta ut vad han förmår i förtjänst ... En annan svårighet, som vävarna ibland måste övervinna, är att de av dålig råvara ska göra en god väv och straffas med löneavdrag, om arbetet inte utfaller till belåtenhet." (Rep. Fact. Oct. 1863, s. 41-43.)

Lönerna var miserabla även då det arbetades full tid. Bomullsarbetarna inställde sig beredvilligt till alla de offentliga arbeten, dränering, vägbyggande, stenhuggning, stenläggning av gator, som de anvisades för att få understöd (vilket faktiskt var ett understöd åt fabrikanterna, se Bok I, s. 555-566) av de lokala myndigheterna. Hela bourgeoisin vaktade arbetarna. Erbjöds en arbetare den eländigaste svältlön och inte ville ta den, så ströks han från understödslistan av understödskommittén. Såtillvida var det en gyllene tid för herrar fabriksägare, att arbetaren måste antingen svälta ihjäl eller arbeta till vilken lön som helst, som bourgeoisin fann mest profitabel, varvid understödskommittén agerade som dess gårdvar. Samtidigt gjorde fabrikanterna i samförstånd med regeringen allt vad de kunde för att förhindra utvandring, dels för att hålla i beredskap sitt i form av arbetarnas kroppar existerande kapital, dels för att tillförsäkra sig den bostadshyra, som de pressade ut av arbetarna.

"Understödskommittéerna agerade obevekligt på denna punkt. Arbetare, som erbjudits arbete, ströks från deras lista och blev således tvungna att anta det erbjudna arbetet. Om de vägrade ... så var orsaken den, att förtjänsten endast skulle bli nominell men arbetet synnerligen tungt (a.a., s. 97).

Arbetarna var beredda att ta vilket arbete som helst, där de anställdes enligt Public Works Act [D].

"De grunder enligt vilka industriarbeten organiserades växlade mycket i olika städer. Men även på de orter där arbetet i det fria inte angavs som arbetsprov (labour test) betalades detta arbete antingen med bara den vanliga understödssumman eller i varje fall endast obetydligt högre, så att det i verkligheten blev detsamma" (s. 69). "Public Works Act 1863 skulle avhjälpa detta onda och göra det möjligt för arbetaren att förtjäna sitt bröd som oberoende daglönare. Syftet med denna lag var trefaldigt: 1) att möjliggöra för lokala myndigheter att låna pengar (efter tillstånd av chefen för statens centrala fattigvårdsmyndighet) av statliga långivare; 2) att underlätta förbättringar i städerna inom bomullsdistrikten; 3) att förskaffa de sysslolösa arbetarna arbete och lönande förtjänst (remunerativ wages)."

Till slutet av oktober 1863 hade lån enligt denna lag beviljats till ett belopp av 883.700 £ (s. 70). Arbetena var i huvudsak kanal- och vägbygge, stenläggning av gator, dammbyggnader för vattenverk etc.

Mr Henderson, ordförande för kommittén i Blackburn, skriver om detta till fabriksinspektör Redgrave:

"Av alla de erfarenheter jag gjort under denna tid av lidande och elände, har ingenting gjort sådant intryck och berett mig en sådan glädje som den glada beredvillighet med vilken de sysslolösa arbetarna i detta distrikt mottagit det arbete som erbjudits dem av myndigheterna i Blackburn enligt Public Works Act. Man kan knappast tänka sig en större kontrast i fråga om arbete än den mellan bomullsspinnaren, som tidigare yrkesskicklig arbetare i fabriken, och nu som daglönare i en avloppskanal 14 eller 18 fot djup."

(De förtjänade därvid efter familjens storlek 4-12 sh. per vecka, sistnämnda väldiga summa skulle många gånger räcka för en familj om 8 personer. Herrar spetsborgare hade dubbel profit av detta: för det första fick de till exceptionellt låga räntor pengar för att förbättra sina rökiga och försummade städer; för det andra betalade de arbetarna långt under de vanliga lönesatserna.)

"Van som bomullsspinnaren är vid nästan tropisk hetta under arbetet, vid att skicklighet och noggrannhet i handgreppen är honom till oändligt mer nytta än muskelkraft, van vid den dubbla, många gånger nästan tredubbla avlöningen jämfört med vad han nu kan erhålla, så innebär hans villiga antagande av den erbjudna sysselsättningen en förening av självförnekelse och hänsyn, som länder honom till högsta ära. I Blackburn har folket prövats i nästan varje möjligt slag av arbete i det fria. Vid utgrävning av styv, tung lera på avsevärda djup, i torrläggning, stenhuggning, vägbygge, utgrävning av avloppskanaler under gatorna på 14, 16 och ibland 20 fots djup. Ofta står de där i 10-12 tum djup smuts och vatten, och varje gång är de samtidigt utsatta för en fuktiga kyla som inte överträffas inom något distrikt i England, om det överhuvudtaget uppnås" (s. 91-92). - "Arbetarnas hållning har varit i det närmaste oklanderlig ... deras beredvillighet att ta utomhusarbete och göra det bästa av situationen" (s. 69).

1864. April.

"Ibland hör man i olika distrikt klagomål över brist på arbetare, huvudsakligen i vissa grenar, t.ex. väverierna ... men dessa klagomål beror lika mycket på den låga lönen för arbetarna på grund av de dåliga garnsorter som användas, som på någon verklig knapphet på arbetare i denna speciella gren. Talrika lönetvister förekom förra månaden mellan vissa fabrikanter och deras arbetare. Det är beklagligt, att strejker förekommer så ofta ... Verkningarna av Public Works Act uppfattas av fabrikanterna som en konkurrens, och till följd av detta har lokalkommittén i Bacup nedlagt sin verksamhet, ty ehuru inte alla fabriker är i gång, har det dock visat sig råda en viss brist på arbetare." (Rep. Fact. April 1864, s. 9-10.)

Det var visserligen hög tid för herrar fabrikanter. Till följd av Public Works Act växte nu efterfrågan så mycket, att många fabriksarbetare i stenbrotten vid Bacup förtjänade 4-5 sh. per dag. Och sålunda blev de offentliga arbetena så småningom inställda - denna nya version av Ateliers nationaux från 1848 [20], men denna gång upprättade till gagn för bourgeoisin.

Experimente in corpore vili <Experiment med en värdelös kropp>

"Även om jag har angivit den mycket nedsatta lönen (för fullt sysselsatta), arbetarnas verkliga förtjänst i de olika fabrikerna, så innebär ju detta inte att de vecka efter vecka förtjänar samma summa. Arbetarnas förtjänster är tvärtom utsatta för stora svängningar till följd av fabrikanternas ständiga experimenterande med olika sorter och proportioner av bomull och avfall i samma fabrik. 'Blandningarna' som man kallar dem växlar ofta, och arbetarnas förtjänst stiger och faller med bomullsblandningens kvalitet. Ibland är den endast 15% av den tidigare förtjänsten och några veckor föll den till 50 eller 60% därav."

Inspektör Redgrave, som rapporterar detta, återger nu lönesammandrag hämtade ur verkligheten, varav följande exempel bör vara tillräckliga: A, vävare, familj 6 personer, arbetar 4 dagar i veckan: 6 sh. 8¹/₂ pence. B. tvinnare, 4¹/₂ dag i veckan: 6 sh. C, vävare, familj 4 personer, 5 dagar i veckan: 5 sh. 1 pence. D, förspinnare, familj 6 personer, 4 dagar i veckan: 7 sh. 10 pence. E, vävare, familj 7 personer, 3 dagar: 5 sh. o.s.v. Redgrave fortsätter :

"Ovanstående uppställningar förtjänar att beaktas, ty de bevisa, att arbetet skulle bli en olycka för många familjer, då det inte bara reducerar inkomsten utan trycker ner den så djupt, att den blir fullständigt otillräcklig för att tillgodose mer än en liten del av deras absoluta behov, om inte tillskott i form av understöd skulle ges i de fall, då familjens förtjänst inte uppnår den summa som de skulle få som understöd, om de alla var utan arbete." (Rep. Fact. Oct. 1863, s. 50-53.)

"Inte under någon vecka sedan 5 juni 1863 har den genomsnittliga totala sysselsättningen för alla arbetare varat mer än två dagar, 7 timmar och några minuter" (a.a., s. 121).

Från krisens början till 25 mars 1863 utbetalades nära 3 milj. £ av fattigvårdsmyndigheterna, den centrala understödskommittén och Maison-House-kommittén i London (s. 13).

"I ett distrikt där det finaste garnet spinnes ... få spinnarna lida en indirekt lönesänkning med 15% till följd av övergången från South Sea Island bomull till egyptisk bomull .... I ett vidsträckt distrikt, där bomullsavfall användes i stor mängd till blandning med indisk bomull, har spinnarna fått lönen reducerad med 5% och dessutom förlorat ytterligare 20 till 30% genom att de måste arbeta med denna indiska Surat-bomull och avfall. Vävarna har nu 2 vävstolar i stället för som tidigare 4. 1860 tjänade de för varje vävstol 5 sh. 7 pence, 1863 bara 3 sh. 4 pence ... Böterna, som tidigare [för spinnare som vävde amerikansk bomull] varierade från 3 pence till 6, är nu från 1 sh. till 3 sh. 6 pence."

I ett distrikt där egyptisk bomull användes blandad med ostindisk:

"Genomsnittslönen för en mule-spinnare var 1860 18-25 sh. och är nu 10-18 sh. Detta är inte enbart orsakat av den sämre bomullskvaliteten utan också av mule-spolens minskade hastighet för att garnet ska tvinnas hårdare, något som under normala tider enligt lönelisten betalades extra" (s. 43, 44, 45-50). "Ehuru den ostindiska bomullen kanske här och där kan bearbetas med profit för fabrikanten, så visar det sig dock (se lönelistan s. 53), att arbetarna blir lidande jämfört med 1861. Blir det vanligt att använda Surat, så kommer arbetarna att fordra samma förtjänst som 1861, men detta skulle allvarligt minska fabrikantens profit, i fall det inte utjämnades antingen genom bomullens pris eller fabrikantens" (s. 105).

Bostadshyra.

"Arbetarnas hyra, om de hus som de bor i tillhör fabrikanten, drages ofta av från lönen, t.o.m. om de endast arbeta korttid. Trots detta har värdet av dessa byggnader sjunkit och husen kan nu köpas 25-50% billigare än tidigare. En stuga som annars kostade 3 sh. 6 pence per vecka kan man nu hyra för 2 sh. 4 pence och ibland ännu mindre" (s. 57).

Utvandring. Fabrikanterna var naturligtvis emot att arbetarna skulle utvandra. Å ena sidan därför att de

"i väntan på bättre tider ville behålla medlen för att kunna driva sina fabriker på fördelaktigaste sätt." Men dessutom "är många fabrikanter ägare till de hus där de arbetare som de sysselsätta bo, och åtminstone några av dem räkna obetingat med att senare kunna kräva ut en del av den förfallna hyran" (s. 96).

Herr Bernal Osborn säger i ett tal till sina väljare den 22 oktober 1864, att Lancashires arbetare uppfört sig som de antika filosoferna (stoikerna). Inte som får?

SJUNDE KAPITLET

Tillägg

Antag, som vi förutsatt i detta avsnitt, att den i varje särskild produktionsgren utvunna profitmängden är lika med den summa mervärde, som det inom denna sfär investerade totalkapitalet producerar. Borgaren kommer ändå inte att betrakta profiten som identisk med mervärdet, d.v.s. med obetalt merarbete, och detta av följande skäl:

1) I cirkulationsprocessen glömmer han produktionsprocessen. Att realisera varornas värden - realiserandet av deras mervärde ingår - gäller för honom som en produktion av detta mervärde. [Ett tomrum i manuskriptet antyder att Marx hade för avsikt att utveckla denna punkt ytterligare. - FE.]

2) Det visar sig, att även om man förutsätter samma exploateringsgrad av arbetet och bortser från alla modifikationer som kreditsystemet kan föranleda, från alla kapitalisternas försök att överlista och lura varandra och från varje speciellt gynnsamt val av marknad, så kan profitkvoten vara mycket olika. Den kan variera allt efter råvarans dyrare eller billigare pris och mer eller mindre sakkunniga inköp, efter maskineriets ändamålsenlighet och det mer eller mindre perfekta samspel som hela inriktningen av produktionsprocessens olika nivåer har uppnått och slöseriet med råmaterial övervunnits, ledning och uppsikt förenklats och effektiviserats o.s.v. Kort sagt, är mervärdet för ett bestämt kapital givet, så beror det ändå i hög grad på den individuella affärsdugligheten hos kapitalisten eller hans underhuggare och bokhållare, om detta samma mervärde ska visa sig i en större eller mindre profitkvot och därmed om det lämnar en större eller mindre profitmängd. Samma mervärde om 1.000 £, produkten av 1.000 £ arbetslön, är t.ex. i företaget A utvunnet av 9.000 £ konstant kapital och i företaget B av 11.000 £ konstant kapital. I fallet A har vi p' = 1.000/10.000 = 10%. I fallet B har vi p' = 1.000/12.000 = 8¹/₃%. Totalkapitalet producerar förhållandevis mer profit i A än i B, emedan profitkvoten i det senare fallet är högre än i det förra, trots att det investerade variabla kapitalet i båda fallen är 1.000 och det mervärde man utvinner ur detta likaledes är 1.000, alltså lika stor exploatering av lika många arbetare i båda fallen. Denna olikhet i utvinningen av samma mängd mervärde eller olikheten i profitkvoter och därmed i profiterna själva, vid lika exploatering av arbetet kan också ha andra orsaker. Den kan t.o.m. bero uteslutande på skillnader i den affärsskicklighet med vilken dessa båda företag ledas. Och denna omständighet föranleder kapitalisten att tro - övertygar honom - att hans profit inte beror på exploateringen av arbetet utan åtminstone delvis på andra därav oberoende omständigheter, särskilt emellertid på hans individuella insats.

Det som utvecklats i denna första avdelning visar felaktigheten i åsikten (Rodbertus [21]) att (till skillnad från jordräntan, där jordarealen förblir densamma medan jordräntan växer) en förändring av ett enskilt kapitals storlek inte inverkar på förhållandet mellan profit och kapital och därmed på profitkvoten, eftersom profitmängden växer om kapitalmängden, som den beräknas på, växer och omvänt.

Detta är riktigt endast i två fall. För det första, när - förutsatt att alla övriga förhållanden, särskilt profitkvoten, förblir konstanta - det sker en förändring i värdet av den vara som är penningvara. (Detsamma äger rum vid den enbart nominella värdeförändringen; värdetecknens stigande eller fallande vid i övrigt lika förhållanden.) Totalkapitalet kan vara = 100 £ och profiten = 20 £, profitkvoten alltså = 20%. Stiger eller faller guldvärdet nu med 100%, så kommer i första fallet samma kapital som tidigare var värt 100 £ att vara värt 200 £, och profiten kommer att ha ett värde av 40 £, d.v.s. representeras av detta penningbelopp i stället för tidigare av 20 £. I det andra fallet sjunker kapitalet till ett värde av 50 £, och profiten framträder i en produkt till ett värde av 10 £. Men i båda fallen är 200 : 40 = 50 : 10 = 100 : 20 = 20%. I alla dessa fall hade det i själva verket inte skett någon storleksförändring i kapitalvärdet utan endast i penninguttrycket för detta värde och mervärde. Alltså kunde inte heller m/C eller profitkvoten beröras därav.

Det andra fallet är då en verklig storleksförändring av värdet förekommer men denna förändring inte är åtföljd av en förändring i förhållandet v : c, d.v.s. om vid konstant mervärdekvot det i arbetskraft utlagda kapitalets (det variabla kapitalet betraktat som index för den i rörelse satta arbetskraften) förhållande till det i produktionsmedel utlagda kapitalet förblir detsamma. Under dessa förhållanden, antingen vi har att göra med C eller nC eller C/n, t.ex. 1.000 eller 2.000 eller 500, blir profiten vid 20% profitkvot i första fallet = 200, i andra = 400, i tredje = 100; men 200/1.000 = 400/2.000 = 100/500 = 20%. D.v.s. profitkvoten förblir här oförändrad, eftersom kapitalets sammansättning förblir densamma och inte berörs av dess storleksförändring. Tillväxt eller minskning av profitmängden anger därför i detta fall endast tillväxt eller minskning i storleken av det använda kapitalet.

I första fallet försiggår alltså endast en skenbar storleksförändring av det investerade kapitalet, i andra fallet försiggår en verklig storleksförändring men ingen ändring i kapitalets organiska sammansättning, förhållandet mellan dess variabla och dess konstanta del. Men med undantag för dessa två fall är storleksförändring i investerat kapital antingen följd av en tidigare värdeförändring i någon av dess beståndsdelar och därmed (såvida inte mervärdet själv förändras tillsammans med det variabla kapitalet) en förändring i den relativa storleken av dess beståndsdelar; eller också är denna storleksförändring (såsom vid arbeten i stor skala, införande av nytt maskineri o. dyl.) orsaken till en förändring i den relativa storleken av dess båda organiska beståndsdelar. I alla dessa fall måste därför vid f.ö. lika omständigheter en förändring av storleken av det investerade kapitalet medföra en samtidig förändring i profitkvoten.

En höjning av profitkvoten är alltid orsakad av att mervärdet ökar relativt eller absolut i förhållande till dess produktionskostnader, d.v.s. till det investerade totalkapitalet eller att differensen mellan profitkvot och mervärdekvot minskar.

Profitkvotens fluktuationer, då de är oberoende av förändringar i kapitalets organiska beståndsdelar eller av kapitalets absoluta storlek, är möjliga genom att värdet av nyinvesterat kapital, fast eller cirkulerande, stiger eller faller till följd av sådan ökning eller minskning av den för dess reproduktion nödvändiga arbetstiden, som är oberoende av det redan existerande kapitalet. Värdet av varje vara - alltså även av de varor, som kapitalet består av - är betingat av den samhälleligt nödvändiga arbetstid som fordras för dess reproduktion, inte av någon i den särskilda varan innesluten arbetstid. Denna reproduktion kan försiggå under förhållanden som är försvårade eller underlättade i jämförelse med den ursprungliga produktionens betingelser. Om det under de förändrade omständigheterna skulle behövas dubbelt eller tvärtom hälften så lång tid för att reproducera samma materiella kapital, så skulle det vid oförändrat penningvärde vara värt 200 £ resp. 50 £ om det tidigare var värt 100. Berörde denna värdeökning eller värdeminskning alla delar av kapitalet likformigt, så skulle också profiten på motsvarande sätt uttryckas i den dubbla eller bara halva penningsumman. Men innesluter den en förändring i kapitalets organiska sammansättning, genom att höja eller sänka antingen den variabla eller den konstanta kapitaldelen, så kommer profitkvoten vid i övrigt lika omständigheter att tillväxa vid relativt växande och att falla vid relativt sjunkande variabelt kapital. Är det enbart penningvärdet av det nyinvesterade kapitalet som stiger eller faller (orsakat av en värdeförändring av pengarna), så stiger eller faller mervärdets penninguttryck i samma proportion. Profitkvoten förblir oförändrad.

Avd. 2 =>

Noter:

[1*] Vilken förvirring som härigenom kan uppstå i huvudet på en ekonom har visats med N. W. Senior som exempel i bok I, kap. 7, sid. 192-196.

[2*] Vi vet i själva verket redan, att mervärdet endast är en följd av den värdeförändring, som försiggår med v, den kapitaldel, som omsatts i arbetskraft, att alltså v + m = v + Δv(v + ett inkrement av v). Men värdets verkliga och relativa förändring fördunklas därigenom, att det variabla kapitalets tillväxt även medför en ökning av totalkapitalet. Det var från början 500 och har växt till 590. (Bok I, kap. 7, sid. 183.)

[3*] Malthus, "Principles of Pol. Econ.", 2nd ed. London 1836, sid. 268.

[4*] "Capital: that which is expended with a view to profit." Malthus, "Definitions in Pol. Econ.", London 1827, sid. 86.

[5*] Jämför bok I, kap. 17.

[6*] R. Torrens, An Essay on the Production of Wealth. London 1821, s. 51-53, s. 70 och 71.

[7*] Malthus, Definitions in Pol. Econ., London 1853, s. 70, 71.

[8*] "Vid givet värde och lika exploateringsgrad av arbetskraften förhåller sig de av olika kapital producerade mängderna värde och mervärde direkt som storleken av dessa kapitals variabla beståndsdelar, d.v.s. deras i levande arbetskraft omsatta delar." (Bok I, kap. 9, sid. 265.)

[9*] Här står i manuskriptet: Att undersöka: hur detta fall sammanhänger med jordräntan.

[10*] I manuskriptet finns dessutom mycket utförliga beräkningar över differensen mellan mervärdekvot och profitkvot (m' - p'), som har diverse intressanta säregenheter och vars förändringar anger de fall, då de båda kvoterna avlägsna sig från eller närma sig varandra. Dessa förändringar kan även åskådliggöras i kurvor. Jag avstår från att återge detta material, då det är av mindre betydelse för syftet med denna bok. Det räcker här att helt enkelt påpeka detta för de läsare, som vill göra vidare undersökningar på denna punkt. - FE.

[11*] "Då i alla fabriker ett mycket högt belopp av fast kapital har nedlagts i byggnader och maskiner, så kommer vinsten att bli desto större ju större antalet timmar är, under vilka detta maskineri kan hållas i arbete." (Rep. of Insp. of Fact. Oct. 31, 1858, s. 8.)

[12*] S. Ure, om framsteg i konstruerandet av fabriker.

[13*] The Factory Question and the Ten Hours Bill, av R. H. Gregg, London 1837, s. 115.

[14*] Rapportens slutsats innehåller ett misstag. I stället för 6 d. förlust genom avfall ska det vara 3 d. Denna förlust är visserligen 25% för indisk bomull, men bara 12¹/₂ -15% för amerikansk, och det är den senare som det talas om här, liksom tidigare i samma mening, där procentsatsen vid priset 5 eller 6 d. är korrekt. Visserligen ökade proportionen avfall ofta betydligt ifråga om den amerikanska bomull, som under de sista åren av inbördeskriget kom till Europa. - FE.

[15*] Exempel finns bl.a. hos Babbage [18]. Det vanliga hjälpmedlet - att sänka arbetslönen - har också använts här, och denna ständiga värdeminskning har en helt annan effekt än den herr Carey drömmer om i sin harmoniska hjärna.[E]

[16*] Sedan detta skrevs (1865), har konkurrensen på världsmarknaden hårdnat betydligt genom den hastiga utvecklingen av industrin i alla kulturländer, särskilt i Amerika och Tyskland. Det faktum att de enormt expanderande moderna produktivkrafterna dag för dag växer ut över de gränser, som lagarna för det kapitalistiska varuutbytet uppställt - detta faktum tränger nu allt tydligare fram även i kapitalistens medvetande. Det visar sig särskilt på två sätt. Först den nya allmänna skyddstullsmanin, som skiljer sig från den gamla protektionismen i synnerhet genom att den ger mest skydd åt de artiklar, som är lämpliga för export. För det andra kartellerna (trusterna) mellan fabrikanter inom hela produktionssfärer, som ska reglera produktion och därmed priser och profiter. Det är klart, att dessa experiment kan praktiseras endast så länge det ekonomiska klimatet är relativt gynnsamt. Första storm måste omintetgöra dem och visa att även om produktionen otvivelaktigt behöver regleras, är det inte kapitalistklassen, som är den lämpliga för detta uppdrag. Under tiden har trusterna ingen annan uppgift än att se till att de små slukas av de stora ännu snabbare än förut. - FE.

[17*] Det är klart, att vi inte med Baker vill förklara ullkrisen 1857 som beroende på missförhållandet mellan råvara och fabrikat. Detta missförhållande var själv ett symptom och krisen en allmän. - FE.

[18*] Man skiljer i England mycket noga mellan woollen manufacture, som spinner och väver stickgarn av kort ull (Leeds, viktigaste centrum) och worsted manufacture, som spinner och väver kamgarn av lång ull (Badford i Yorkshire huvudsäte). - FE.

[19*] Denna snabba utvidgning av maskinspinning av linnegarn på Irland gav dödsstöten åt exporten av tyskt (schlesiskt, lausitzer, westfaliskt) av handspunnen vara vävt linne. - FE.