K�lla: Marx Engels Werke bd XXIII, s. 11-802; "Das
Kapital. Band I. Kritik der politischen �konomie".
�vers�ttning: Ivan Bohman
Digitalisering: Jonas Holmgren
Korrektur: -
P� ytan av det borgerliga samh�llet framtr�der arbetarens l�n som arbetets pris, en best�md summa pengar som betalas f�r en best�md m�ngd arbete. Man talar om arbetets v�rde, och detta v�rde, uttryckt i pengar, kallas arbetets n�dv�ndiga eller naturliga pris. Man talar � andra sidan om arbetets marknadspriser, d.v.s. priser som fluktuerar kring dess n�dv�ndiga pris.
Men vad �r en varas v�rde? Den konkreta formen f�r det samh�lleliga arbete, som har anv�nts vid dess produktion. Och varmed m�ter vi storleken av detta v�rde? Med storleken av det arbete som varan inneh�ller. Varmed skulle vi allts� best�mma v�rdet av t.ex. en 12-timmars arbetsdag? Med de 12 arbetstimmar, som en 12-timmars arbetsdag inneh�ller. Men detta �r en absurd och inneh�llsl�s tavtologi.[726*]
F�r att kunna s�ljas som vara p� marknaden m�ste arbetet i varje fall existera, innan det s�ljes. Men om arbetaren vore i st�nd att ge sitt arbete en sj�lvst�ndig form, s� skulle han s�lja vara och inte arbete.[727*]
Bortsett fr�n dessa mots�gelser skulle ett direkt utbyte av pengar, d.v.s. materialiserat arbete, mot levande arbete antingen upph�va den v�rdelag som f�rst kan utvecklas fritt p� det kapitalistiska produktionss�ttets grundval, eller ocks� upph�va denna kapitalistiska produktionsmetod sj�lv, som vilar just p� l�narbetet. En 12-timmars arbetsdag frambringar t.ex. ett penningv�rde p� 6 sh. Antingen bytes lika v�rden, och d� f�r arbetaren 6 sh. f�r sina 12 timmars arbete. Priset p� hans arbete skulle d� vara likamed priset p� hans produkt. I s� fall frambringar han inget merv�rde f�r arbetsk�paren, de 6 sh. f�rvandlas inte till kapital, och grundvalen f�r det kapitalistiska produktionss�ttet f�rsvinner. Men det �r just den grundvalen, som �r f�ruts�ttningen f�r att han s�ljer sitt arbete, att det �r l�narbete. Eller ocks� f�r han f�r 12 timmars arbete mindre �n 6 sh., d.v.s. han f�r mindre �n 12 timmars arbete i utbyte mot de 12 timmar han utf�r. 12 timmars arbete bytes mot 10 eller 6 timmars arbete. Detta likst�llande av olika storheter upph�ver inte endast v�rdebest�mningen. En s�dan meningsl�s sj�lvmots�gelse kan �verhuvud inte ens uttalas eller formuleras som lag.[728*]
Det tj�nar ingenting till att s�ka f�rklara detta byte av en st�rre m�ngd arbete mot en mindre genom att s�ga, att formen �r olika i de b�gge fallen, att arbetet i ena fallet �r materialiserat, i andra fallet levande.[729*] F�rklaringen �r s� mycket mera misslyckad, som en varas v�rde inte beror p� den m�ngd arbete, som verkligen �r nedlagd i den, utan av den m�ngd levande arbete som �r n�dv�ndig f�r varans produktion. L�t en vara representera 6 arbetstimmar. Om en uppfinning g�r det m�jligt att producera den p� 3 timmar, s� sjunker v�rdet av de varor, som redan �r producerade, till h�lften. Varans v�rde motsvarar nu 3 timmars samh�lleligt n�dv�ndigt arbete i st�llet f�r som tidigare 6 timmar. Det �r allts� det arbete, som �r n�dv�ndigt f�r produktionen, inte det som faktiskt anv�nts, som best�mmer varans v�rdestorlek.
Vad penning�garen direkt m�ter p� varumarknaden, �r i sj�lva verket inte arbetet utan arbetaren. Och denne s�ljer sin arbetskraft. S� snart arbetet verkligen b�rjat, tillh�r arbetskraften inte l�ngre honom sj�lv, och han kan d�rf�r inte vidare s�lja den. Arbetet �r v�rdets huvudinneh�ll och inneboende m�tt, men det har inget eget v�rde.[730*]
Uttrycket "arbetets v�rde" inte endast uppl�ser v�rdebegreppet utan f�rvandlar det till dess direkta motsats. Det �r ett fingerat utryck alldeles som t.ex. jordens v�rde. Dessa fingerade uttryck kommer emellertid ur sj�lva produktionsf�rh�llandena. De �r beteckningar f�r v�sentliga f�rh�llandens yttre f�reteelseformer. Att den omedelbara iakttagelsen ofta ger en bakv�nd bild av verkligheten, �r en t�mligen k�nd sak i alla vetenskaper utom i den politiska ekonomin.[731*]
Den klassiska politiska ekonomin l�nade kritikl�st begreppet "arbetets pris" fr�n vardagslivet f�r att sedan efter�t st�lla fr�gan: hur best�mmes detta pris? Den blev snart klar �ver att v�xlingarna i f�rh�llandet mellan tillg�ng och efterfr�gan inte f�rklarar annat, �n att arbetets marknadspriser sv�nger �ver och under en best�md storlek, alldeles som priserna p� alla andra varor. Om tillg�ng och efterfr�gan t�cker varandra, s� upph�r prissv�ngningarna under i �vrigt of�r�ndrade f�rh�llanden. Men d� upph�r ocks� tillg�ng och efterfr�gan att f�rklara n�gonting. N�r tillg�ng och efterfr�gan t�cker varann, �r arbetets pris dess naturliga pris, som best�mmes oberoende av f�rh�llandet mellan tillg�ng och efterfr�gan. Detta naturliga pris var det egentliga f�rem�let f�r analysen. Eller man unders�ker de v�xlande marknadspriserna under en l�ngre tidsperiod, t.ex. ett �r, och finner att v�xlingarna upph�ver varandra och ger ett medelv�rde, en konstant storhet. Denna m�ste naturligtvis best�mmas p� annat s�tt �n de avvikelser, som �msesidigt upph�ver varandra. Detta best�mmande pris, som beh�rskar och reglerar det tillf�lliga marknadspriset, arbetets "n�dv�ndiga pris" (fysiokraterna) eller dess "naturliga pris" (Adam Smith), kan inte vara annat �n dess v�rde uttryckt i pengar som f�r varje annan vara.
P� detta s�tt trodde sig de politiska ekonomerna kunna tr�nga fram genom arbetets tillf�lliga priser och n� fram till dess v�rde. Liksom f�r andra varor best�mdes detta v�rde i sin tur genom produktionskostnaderna. Men vad �r produktionskostnaden - f�r arbetaren, d.v.s. kostnaden f�r att producera eller reproducera arbetaren sj�lv? Omedvetet kom den politiska ekonomin att ta upp denna fr�ga i st�llet f�r den ursprungliga, som g�llde produktionskostnaden f�r arbetet som s�dant, ett problem med vilket man inte kom ur fl�cken. Vad nationalekonomerna kallar arbetets v�rde,[CLIX*] �r d�rf�r i sj�lva verket v�rdet av den arbetskraft, som finns i arbetarens personlighet, och som �r lika �tskild fr�n sin funktion, arbetet, som en maskin �r skild fr�n de arbetsmoment den utf�r. Man var s� upptagen med skillnaden mellan arbetets marknadspriser och dess s� kallade v�rde, med f�rh�llandet mellan detta v�rde och profitkvoten, med f�rh�llandet mellan arbetet och de varuv�rden arbetet frambringar o.s.v., att man aldrig uppt�ckte, att analysen i sin utveckling inte endast hade f�rt fr�n arbetets marknadspriser till dess s.k. v�rde, utan ocks� hade lett till att arbetets v�rde �terigen hade blivit uppl�st i arbetskraftens v�rde. Den klassiska politiska ekonomins bristande kunskaper om de resultat, som dess egen analys hade �stadkommit, dess okritiska accepterande av begrepp som "arbetets v�rde", "arbetets naturliga pris" o.s.v. som definitiva exakta uttryck f�r de v�rdef�rh�llanden, som behandlades, invecklade ekonomerna, som vi senare skall se, i ol�sliga sv�righeter och sj�lvmots�gelser, medan de samtidigt lade en s�ker grund f�r vulg�rekonomin, som av princip endast sysslar med banaliteter och yttre former.
L�t oss nu unders�ka, vilka former arbetskraftens v�rde och pris antar efter f�rvandlingen till arbetsl�n.
Vi vet, att arbetskraftens dagsv�rde �r ber�knat efter en viss livsl�ngd hos arbetaren och en d�remot svarande l�ngd p� arbetsdagen. L�t oss anta, att den sedvanliga arbetsdagen omfattar 12 timmar, och att arbetskraftens dagsv�rde �r 3 sh., som i sin tur �r penninguttrycket f�r ett v�rde, som motsvarar 6 arbetstimmar. Om arbetaren f�r 3 sh., s� f�r han v�rdet av sin arbetskraft f�r en 12 timmars arbetsdag. Om man nu s�ger, att arbetskraftens dagsv�rde �r v�rdet av en dags arbete, s� blir resultatet: 12 timmars arbete �r v�rt 3 sh. Arbetskraftens v�rde best�mmer allts� arbetets v�rde eller - uttryckt i pengar - arbetets n�dv�ndiga pris. Om � andra sidan arbetskraftens pris avviker fr�n dess v�rde, s� avviker ocks� arbetets pris fr�n dess s� kallade v�rde.
D� arbetets v�rde endast �r ett irrationellt uttryck f�r arbetskraftens v�rde, �r det sj�lvklart, att arbetets v�rde alltid m�ste vara mindre �n dess v�rdeprodukt, eftersom kapitalisten alltid l�ter arbetskraften fungera l�ngre �n vad som �r n�dv�ndigt f�r att reproducera dess eget v�rde. I f�reg�ende exempel �r v�rdet av den arbetskraft, som verkar i 12 timmar, likamed 3 sh., ett v�rde som kr�ver 6 timmar f�r att reproduceras. Dess v�rdeprodukt �r d�remot 6 sh., emedan arbetskraften i sj�lva verket fungerar under 12 timmar och dess v�rdeprodukt inte beror p� dess eget v�rde utan p� tidsl�ngden f�r dess funktion. Man erh�ller allts� det till synes absurda resultatet, att ett arbete som frambringar ett v�rde p� 6 sh., sj�lvt �r v�rt 3 sh.[732*]
Det visar sig vidare, att det v�rde p� 3 sh., som den betalda delen av arbetsdagen frambringar och som motsvarar 6 timmars arbete, framtr�der som v�rdet av eller priset p� hela den 12 timmars arbetsdag, som vid sidan av de 6 betalda arbetstimmarna ocks� inneh�ller 6 obetalda arbetstimmar. Arbetsl�nens form utpl�nar allts� varje sp�r av arbetsdagens uppdelning i n�dv�ndigt arbete och merarbete, i betalt och obetalt arbete. Allt arbete framtr�der som betalt arbete. I dagsverkssystemet skiljer sig rent p�tagligt, till tid och rum, den dagsverksskyldiges arbete f�r sig sj�lv och hans tv�ngsarbete f�r jord�garen. I slavsystemet framtr�der t.o.m. den del av arbetsdagen, d� slaven endast ers�tter v�rdet av sina egna existensmedel och allts� i verkligheten arbetar f�r sig sj�lv, s�som arbete f�r hans herre. Allt hans arbete framtr�der som obetalt arbete.[733*] I l�narbetet ser d�remot �ven merarbetet eller det obetalda arbetet ut som betalt arbete. I det ena fallet d�ljer egendomsf�rh�llandet, att slaven arbetar f�r sig sj�lv, i andra fallet d�ljer penningf�rh�llandet, att l�narbetaren gratisarbetar f�r kapitalisten.
Det �r d�rf�r av avg�rande betydelse, att arbetskraftens v�rde och pris f�rvandlas till arbetsl�n, till v�rde eller pris p� arbetet sj�lvt. B�de arbetarens och kapitalistens r�ttsf�rest�llningar, hela det kapitalistiska produktionss�ttets mystik, alla dess frihetsillusioner, allt vr�vel fr�n vulg�rekonomernas sida beror p� denna yttre form, som visar raka motsatsen till det verkliga f�rh�llandet, som den d�ljer. Om v�rldshistorien har beh�vt l�ng tid f�r att komma underfund med arbetsl�nens hemlighet, s� �r � andra sidan ingenting l�ttare att f�rst� �n denna f�reteelseforms orsaker och existensber�ttigande.
Byteshandeln mellan kapital och arbete f�rsigg�r synbarligen p� precis samma s�tt som k�p och f�rs�ljning av varje annan vara. K�paren l�mnar en viss penningsumma, s�ljaren en artikel som inte �r pengar. R�ttsmedvetandet erk�nner h�r p� sin h�jd en materiell olikhet, som har f�tt sitt uttryck i de r�ttsligt likv�rdiga formlerna: Do ut des, do ut facias, facio ut des och facio ut facias.[CLX*]
Vidare: D� bytesv�rde och bruksv�rde i och f�r sig �r storheter, som inte kan j�mf�ras, s� f�refaller s�dana uttryck som "arbetets v�rde", "arbetets pris" inte mera irrationella �n uttryck som "bomullens v�rde", "bomullens pris". D�rtill kommer, att arbetaren f�r betalt, sedan han har levererat sitt arbete. Men genom sin funktion som betalningsmedel f�rverkligar pengarna efter�t den s�lda varans v�rde eller pris, allts� i detta fall det levererade arbetets v�rde eller pris. Slutligen �r det "bruksv�rde", som arbetaren levererar kapitalisten, i verkligheten inte arbetskraft utan en funktion d�rav, ett best�mt nyttigt arbete, skr�dderiarbete, skomakeriarbete, spinneriarbete etc. Sett fr�n en annan synpunkt �r arbetet den enda v�rdeskapande faktorn, en egenskap som skiljer det fr�n alla andra varor, men som faller utanf�r gr�nserna f�r det allm�nna medvetandet.
Om vi ser saken fr�n den arbetares st�ndpunkt, som tar emot 6 timmars v�rdeprodukt, l�t oss s�ga 3 sh., som betalning f�r 12 timmars arbete, s� �r hans 12 timmars arbete i verkligheten det k�pmedel, varmed han betalar de 3 sh. V�rdet av hans arbetskraft kan variera med v�rdet av hans normala existensmedel, fr�n 3 till 4 sh. eller fr�n 3 till 2 sh. Eller arbetskraftens pris kan stiga till 4 sh. eller falla till 2 sh. p� grund av v�xlingar i f�rh�llandet mellan tillg�ng och efterfr�gan, �ven om arbetskraftens v�rde f�rblir of�r�ndrat och medan arbetaren alltj�mt forts�tter att arbeta 12 timmar per dag. Det f�refaller honom d�rf�r, som om varje f�r�ndring i storleken av den betalning han f�r beror p� en motsvarande f�r�ndring i v�rdet eller priset p� hans 12 arbetstimmar. Denna omst�ndighet f�rledde tv�rtom Adam Smith, som betraktar arbetsdagen som en konstant storhet,[734*] till p�st�endet att arbetets v�rde �r konstant, medan � andra sidan existensmedlens v�rde varierar, vilket medf�r att samma arbetsdag kan representera en st�rre eller mindre summa pengar f�r arbetaren. Smith s�ger:
"Priset (i arbete), som arbetaren betalar, m�ste alltid vara detsamma, vilken kvantitet varor han �n m� f� i utbyte. Priset kan visserligen r�cka till st�rre eller mindre varukvantiteter, men d� �r det varornas v�rde som varierar, inte arbetets, f�r vilket de k�pes."[734a*]
Om vi ser saken ur kapitalistens synpunkt, visar det sig visserligen, att han vill ha s� mycket arbete som m�jligt f�r s� lite pengar som m�jligt, och att han d�rf�r i praktiken endast �r intresserad f�r skillnaden mellan arbetskraftens pris och det v�rde arbetet frambringar. Men han s�ker f� k�pa alla varor s� billigt som m�jligt, och han tror, att f�rklaringen till hans profit ligger i det enkla fifflet: k�pa under v�rdet och s�lja �ver v�rdet. D�rf�r begriper han inte heller, att om n�got s�dant som arbetets v�rde verkligen funnes och han verkligen betalade detta v�rde, s� kunde det inte finnas n�got kapital och hans pengar kunde inte f�rvandlas till kapital.
Dessutom medf�r arbetsl�nens verkliga r�relse en del fenomen, som ser ut att bevisa, att det inte �r arbetskraftens v�rde som betalas, utan i st�llet v�rdet av dess funktion, arbetet sj�lvt. Dessa fenomen kan vi placera i tv� stora grupper: 1:o. Arbetsl�nen v�xlar med arbetsdagens l�ngd. Man kunde lika g�rna dra den slutsatsen, att det inte �r maskinens v�rde utan dess verkningar, som betalas, eftersom det kostar mera att hyra en maskin f�r en vecka �n f�r en dag. 2:o. Arbetare kan ha olika l�n, fast�n de utf�r samma arbete. Dylika individuella variationer i arbetsl�nen finner man ocks� i slavsystemet, d�r man s�ljer sj�lva arbetskraften frankt och fritt och utan l�tsade samvetsbet�nkligheter, och den individuella skillnaden ger inte anledning till n�gra illusioner. Under slavsystemet �r det slav�garen, som f�r vinsten eller f�r b�ra f�rlusten, om arbetskraften �r b�ttre eller s�mre �n genomsnittet. Under l�nesystemet d�remot �r det arbetaren sj�lv, som f�r b�ra f�ljderna, emedan hans arbetskraft i detta fall s�ljes av honom sj�lvt, i f�rra fallet av tredje person.
Alla yttre former, som omedelbart kan iakttas, framkallar alltid direkt de sedvanliga f�rest�llningsformerna, medan de underliggande orsakerna medvetet m�ste uppdagas av vetenskapen. Samma sak g�ller s�dana yttre former som "arbetets v�rde och pris" eller "arbetsl�n" i motsats till den underliggande verkligheten, "arbetskraftens v�rde och pris". Den klassiska politiska ekonomin har snuddat vid det verkliga sakf�rh�llandet, dock utan att medvetet formulera det. Det kan den inte, s� l�nge den �nnu �r skrudad i sin gamla borgerliga kostym.
Arbetsl�nen antar i sin tur en m�ngd m�ngskiftande former, vilket man dock inte m�rker n�got av i de ekonomiska l�rob�ckerna, som i sitt primitiva intresse f�r inneh�llet f�rsummar varje behandling av formskillnaderna. En framst�llning av alla dessa former h�r emellertid hemma i den speciella l�ran om l�nearbetet, allts� inte i f�religgande verk. De tv� dominerande grundformerna m�ste vi dock i korthet analysera.
Som vi minns, s�ljes alltid arbetskraften f�r best�mda tidsperioder. Arbetskraftens dagsv�rde, veckov�rde etc. representeras allts� direkt av "tidl�n", d.v.s. dagl�n, veckol�n o.s.v.
De lagar, som �r best�mmande f�r f�r�ndringarna i arbetskraftens pris och merv�rdets storlek, behandlades i femtonde kapitlet. Samma lagar omvandlas genom enkla formf�r�ndringar till lagar f�r arbetsl�nens r�relser. Skillnaden mellan arbetskraftens bytesv�rde och den kvantitet existensmedel, som arbetaren kan k�pa f�r sin l�n, framtr�der h�r som skillnaden mellan nominell l�n och reall�n. Det �r on�digt att i samband med dessa yttre former upprepa, vad som f�rut blivit sagt om det v�sentliga i formen. Vi skall d�rf�r inskr�nka oss till n�gra f� punkter, som �r karakteristiska f�r tidl�nen.
Den penningsumma,[735*] som arbetaren f�r f�r sitt dagsarbete, veckoarbete o.s.v., �r hans nominella arbetsl�n, ber�knad efter arbetskraftens v�rde. Det �r emellertid klart, att alltefter arbetsdagens l�ngd, allts� alltefter den arbetsm�ngd han dagligen levererar, kan samma dagl�n, veckol�n o.s.v. motsvara mycket olika priser p� arbetet, d.v.s. mycket olika penningbelopp f�r samma m�ngd arbete.[736*] N�r det g�ller tidl�n, m�ste man d�rf�r skilja mellan arbetsl�nens totalbelopp, d.v.s. dagl�nen, veckol�nen o.s.v., och arbetets pris. Hur skall man finna detta pris, d.v.s. penningv�rdet f�r en viss m�ngd arbete? Arbetets genomsnittspris f�r man genom att dividera arbetskraftens genomsnittliga dagsv�rde med genomsnittsarbetsdagens timantal. Om t.ex. arbetskraftens dagsv�rde �r 3 sh., v�rdeprodukten av 6 arbetstimmar, och arbetsdagen 12 timmar, s� blir priset f�r en arbetstimme 3 sh./12 = 3 pence. Det p� s� s�tt framr�knade priset f�r arbetstimmen tj�nstg�r som m�ttsenhet f�r arbetets pris.
D�rav f�ljer, att dagl�nen, veckol�nen o.s.v. kan f�rbi of�r�ndrad, �ven om arbetets pris best�ndigt sjunker. Om den vanliga arbetsdagen t.ex. �r 10 timmar och arbetskraftens dagsv�rde 3 sh., s� blir priset pr arbetstimme 33/5 pence. Det sjunker till 3 pence, om arbetsdagen �kas till 12 timmar, och till 22/5 pence, om den blir 15 timmar. Dagl�nen eller veckol�nen f�rblir trots detta of�r�ndrade. Omv�nt kan dagl�nen eller veckol�nen stiga, fast�n arbetets pris f�rblir of�r�ndrat eller t.o.m. sjunker. Om t.ex. arbetsdagen �r 10 timmar och arbetskraftens dagsv�rde 3 sh., s� blir priset p� en arbetstimme 33/5 pence. Om arbetaren p� grund av �kad syssels�ttning och under of�r�ndrat arbetspris arbetar 12 timmar, s� stiger hans dagl�n till 3 sh. 71/5 pence utan f�r�ndring i arbetets pris. Vi skulle f� samma resultat, om det vore arbetets intensiva i st�llet f�r dess extensiva storlek som �kade.[737*] Den nominella dag- eller veckol�nen kan allts� stiga, medan arbetets pris f�rblir of�r�ndrat eller sjunker. Detsamma g�ller om arbetarfamiljens inkomster, om den arbetsm�ngd, som familjef�rs�rjaren levererar, �kas genom �vriga familjemedlemmars arbete. N�r det g�ller att s�nka arbetets pris, finns det allts� metoder som �r oberoende av den nominella dag- eller veckol�nens minskning.[738*]
Som allm�n lag g�ller: Om dagens eller veckans arbetsm�ngd �r given, s� beror dag- eller veckol�nen p� arbetets pris, som sj�lvt varierar antingen med arbetskraftens v�rde eller med prisets avvikelser fr�n v�rdet. Om d�remot arbetets pris �r givet, s� beror dag- eller veckol�nen p� dags- eller veckoarbetets m�ngd.
M�ttsenheten f�r tidl�nen, priset pr arbetstimme, f�r man genom att dividera arbetskraftens dagsv�rde med den vanliga arbetsdagens timantal. Vi antar, att arbetsdagen varar 12 timmar, att arbetskraftens dagsv�rde �r 3 sh., v�rdeprodukten av 6 arbetstimmar. Arbetstimmens pris �r under dessa f�rh�llanden 3 pence, dess v�rdeprodukt 6 pence. Om nu arbetaren syssels�ttes mindre �n 12 timmar pr dag (eller mindre �n 6 dagar i veckan), t.ex. endast 6 eller 8 timmar, s� f�r han, med detta arbetspris, endast 2 eller 1 1� sh. i dagl�n.[739*] D� han enligt v�r f�ruts�ttning m�ste arbeta i genomsnitt 6 timmar f�r att producera ett v�rde, som motsvarar v�rdet av hans arbetskraft, och d� han enligt samma f�ruts�ttning endast arbetar h�lften av varje arbetstimme f�r sig sj�lv och den andra h�lften f�r kapitalisten, s� �r det klart, att han inte kan �stadkomma den erforderliga v�rdeprodukten av 6 timmar, om han arbetar mindre �n 12 timmar. Medan vi tidigare har sett de �del�ggande f�ljderna av �verarbete, s� uppt�cker vi h�r k�llan till de lidanden, som drabbar arbetaren genom underarbete.
Om timl�nen fastst�lles p� det s�ttet, att kapitalisten inte f�rpliktar sig att betala en viss dag- eller veckol�n utan endast betala f�r de arbetstimmar han behagar syssels�tta arbetaren, s� kan han anv�nda honom under kortare tid �n den, som ursprungligen l�g till grund f�r best�mmandet av timl�nen eller arbetsprisets m�ttsenhet. D� denna m�ttsenhet best�mmes av f�rh�llandet arbetskraftens dagsv�rde/arbetsdag av given l�ngd f�rlorar den givetvis all mening, n�r arbetsdagen inte inneh�ller ett best�mt antar arbetstimmar. Sammanhanget mellan det betalda och det obetalda arbetet f�rsvinner. Kapitalisten kan nu pressa ut en viss m�ngd merarbete fr�n arbetaren utan att l�mna honom den arbetstid, som �r n�dv�ndig f�r hans eget underh�ll. Syssels�ttningen blir ryckig och oregelbunden, och kapitalisten kan alldeles efter eget godtycke och tillf�lliga intressen l�ta det ohyggligaste �verarbete omv�xla med relativ eller fullst�ndig arbetsl�shet. Under f�rev�ndningen, att han betalar "normalt arbetspris", kan han f�rl�nga arbetsdagen l�ngt ut�ver det normala och utan att l�mna n�gon motsvarande kompensation �t arbetaren. D�rf�r utbr�t �r 1860 en v�lorganiserad revolt bland byggnadsarbetarna i London f�r att s�tta stopp f�r kapitalisternas f�rs�k att inf�ra timl�n av denna typ. Lagen om normalarbetsdagen gjorde slut p� detta oskick men hade naturligtvis ingen betydelse, n�r det g�llde det underarbete, som beror p� den h�rdnande konkurrensen med maskinerna, anv�ndningen av mindre kvalificerad arbetskraft och partiella eller allm�nna kriser.
Samtidigt som dag- eller veckol�nen stiger, kan arbetspriset nominellt f�rbli konstant och �nd� sjunka under sin normala niv�. Detta sker, varje g�ng arbetsdagen f�rl�nges ut�ver sin normala l�ngd, medan priset p� arbetet och p� arbetstimmen f�rblir konstant. Om i br�ket arbetskraftens dagsv�rde/arbetsdagen = t/n n�mnaren n v�xer, s� v�xer t�ljaren t �nnu fortare, eftersom slitet p� arbetskraften �kar betydligt fortare �n arbetsdagen. I m�nga industrigrenar, d�r tidl�n �r f�rh�rskande, och d�r arbetstiden inte �r lagligen begr�nsad, har d�rf�r spontant uppst�tt en vana att r�kna arbetsdagen som normal ("normal working day", "the day's work", "the regular hours of week") endast till en viss punkt, t.ex. t.o.m. den tionde timmen. D�rut�ver kallas arbetstiden f�r �vertid (overtime), och denna betalas pr timme b�ttre (extra pay), ehuru till�gget ofta �r l�jligt l�gt.[740*] Den normala arbetsdagen existerar h�r som en br�kdel av den verkliga arbetsdagen, och den senare r�cker ofta under hela �ret l�ngre �n den f�rra.[741*] �vertidsbetalningen f�r allt arbete ut�ver en viss normal gr�ns har i m�nga brittiska industrier lett till att timl�nen f�r den s.k. normalarbetstiden �r s� l�g, att arbetarna tvingas att ta p� sig det b�ttre betalda �vertidsarbetet f�r att �verhuvud kunna f�rs�rja sig.[742*] En laglig begr�nsning av arbetsdagen g�r slut p� detta lurendrejeri.[743*]
Det �r ett allm�nt k�nt faktum, att ju l�ngre arbetsdagen �r i en industrigren, desto l�gre �r arbetsl�nen.[744*] Fabriksinspekt�r A. Redgrave illustrerar detta i en j�mf�rande �versikt f�r tjugo�rsperioden 1839-1859, som visar, att arbetsl�nen stigit i de fabriker, som varit underst�llda tiotimmarslagen, medan den minskat i de fabriker, d�r man arbetat 14 � 15 timmar om dagen.[745*]
Vi har tidigare formulerat lagen: Om arbetets pris �r givet, s� beror dag- eller veckol�nen p� dags- eller veckoarbetets m�ngd. Av denna lag f�ljer n�rmast, att ju l�gre arbetspriset �r, desto st�rre m�ste arbetsm�ngden vara eller desto l�ngre arbetsdagen, f�r att arbetaren skall kunna tillf�rs�kra sig �tminstone en torftig genomsnittsl�n. Arbetets l�ga pris verkar h�r som en sporre till att f�rl�nga arbetsdagen.[746*]
Men varje f�rl�ngning av arbetsdagen framkallar ocks� omv�nt en s�nkning av arbetspriset och d�rmed ocks� en s�nkning av dag- eller veckol�nen.
Arbetsprisets best�mning genom formeln arbetskraftens dagsv�rde/arbetsdag av given l�ngd visar, att varje f�rl�ngning av arbetsdagen s�nker arbetets pris, om ingen kompensation sker p� annat s�tt. Men samma f�rh�llanden, som g�r det m�jligt f�r kapitalisten att f�rl�nga arbetsdagen, till�ter honom f�rst och tvingar honom senare att s�nka arbetets pris �ven nominellt, tills totalpriset f�r det �kade timantalet sjunker, allts� dag- eller veckol�nen. Det �r tillr�ckligt att h�r h�nvisa till tv� omst�ndigheter. Om en man utf�r 1� eller 2 mans arbete, s� v�xer utbudet p� arbete, �ven om tillg�ngen p� arbetskraft p� arbetsmarknaden f�rblir of�r�ndrad. Den p� s� s�tt framkallade konkurrensen bland arbetarna g�r det m�jligt f�r kapitalisten att trycka ner arbetspriset, medan omv�nt fallande arbetspris s�tter honom i st�nd att i �nnu h�gre grad skruva upp arbetstiden.[747*] Men snart blir denna f�rfogander�tt �ver en onormalt stor m�ngd obetalt arbete, j�mf�rt med samh�lleligt normala f�rh�llanden, ett vapen i konkurrensen mellan kapitalisterna inb�rdes. En del av varupriset best�r i arbetets pris. Den del av arbetets pris, som inte betalas, �r det on�digt att r�kna in i varupriset. Den delen kan sk�nkas �t varuk�paren. Det �r det f�rsta steg, som konkurrensen driver kapitalisten till. Det andra steget best�r i att han tvingas att ur varans f�rs�ljningspris utesluta �tminstone en del av det onormalt stora merv�rde, som han har uppn�tt genom arbetsdagens f�rl�ngning. P� detta s�tt uppkommer osedvanligt l�ga f�rs�ljningspriser p� varorna, i b�rjan mera sporadiskt men efterhand mera permanent, och blir varaktiga orsaker till usla arbetsl�ner och �verm�ttan l�ng arbetstid. Ursprungligen var det l�ga f�rs�ljningspriset en produkt av dessa omst�ndigheter. Det f�r r�cka med dessa antydningar, d� analysen av konkurrensen egentligen inte h�r hit. Men nu skall vi f�r ett �gonblick l�ta kapitalisten sj�lv tala:
"I Birmingham �r konkurrensen mellan m�starna s� h�rd, att m�nga av oss �r tvungna att som f�retagare g�ra saker, som vi eljest skulle sk�mmas f�r. Men i alla fall tj�nar vi inte mer pengar (and yet no more money is made), utan det �r bara allm�nheten, som har f�rdel d�rav."[748*]
Vi kommer ih�g de tv� slagen av Londonbagare, av vilka den ena gruppen s�lde br�det till fullt pris, medan den andra s�lde det till underpris. De som tog ut fullt pris, anklagade sina konkurrenter inf�r den parlamentariska unders�kningskommissionen:
"De existerar endast genom att f�r det f�rsta bedra allm�nheten (genom att f�rfalska varan) och f�r det andra genom att ur sin personal pressa ut 18 arbetstimmar f�r 12 timmars l�n ... Det obetalda arbetet (the unpaid labour) �r vapnet i konkurrenskampen ... Konkurrensen mellan bagarm�starna g�r det s� sv�rt att avskaffa nattarbetet. En 'underseller', som s�ljer sitt br�d under den kostnad, som varierar med mj�lpriset, h�ller sig skadesl�s genom att pressa ut mer arbete av sitt folk. Om jag inte tar ut mer �n 12 timmar av mina anst�llda men min konkurrent tar ut 18 eller 20 timmar, s� kan han h�lla ett l�gre f�rs�ljningspris. Om arbetarna kunde framtvinga betalning f�r �vertidsarbete, s� skulle det snart bli slut p� detta fiffel ... En stor del av dem, som arbetar �t 'undersellers', �r utl�nningar, ungdomar och andra, som �r tvungna att n�ja sig med vilken l�n som helst, som erbjudes dem."[749*]
Denna klagovisa �r intressant �ven ur den synpunkten, att den visar, att det endast �r produktionsf�rh�llandenas yttre sken, som avspeglas i kapitalisthj�rnan. Kapitalisten vet inte, att �ven det normala priset p� arbetet innesluter en viss m�ngd obetalt arbete, och att just detta obetalda arbete �r den normala k�llan till hans vinst. Begreppet merarbetstid existerar �verhuvud inte f�r honom, ty det inneslutes i den normala arbetsdagen, som han menar sig betala med dagl�nen. Men begreppet �vertid k�nner han, f�rl�ngningen av arbetstiden ut�ver dess normala gr�ns, som motsvarar arbetets sedvanliga pris. Gentemot de konkurrenter, som s�ljer varorna till underpris, kr�ver han t.o.m., att de skall betala extra l�n f�r denna �vertid. Men han vet inte heller, att denna �vertid trots extrabetalningen inneh�ller obetalt arbete p� samma s�tt som den vanliga arbetstiden. Priset p� 1 timme av en 12 timmars arbetsdag �r t.ex. 3 pence, v�rdeprodukten av 1/2 arbetstimme, medan priset p� 1 timmes �vertidsarbete �r 4 pence, v�rdeprodukten av 2/3 arbetstimme. I f�rsta fallet till�gnar sig kapitalisten utan betalning h�lften av en arbetstimme, i senare fallet tredjedelen d�rav.
Styckl�nen �r ingenting annat �n en f�rvandlad form av tidl�nen, liksom tidl�nen �r en f�rvandlad form av arbetskraftens v�rde eller pris.
Vid f�rsta p�seendet verkar det, som om styckl�nen vore en betalning f�r det bruksv�rde arbetaren har framst�llt, f�r det arbete som redan �r nedlagt i produkten, och inte en betalning f�r arbetskraften, f�r levande arbete. Det ser ut, som om priset f�r detta arbete inte som vid timl�nen best�mmes genom formeln arbetskraftens dagsv�rde/arbetsdag av given l�ngd utan genom arbetarens prestationsf�rm�ga.[750*]
Redan det faktum, att b�gge formerna f�r arbetsl�n f�rekommer vid sidan av varandra i samma industrigrenar, borde vara �gnat att rubba tron p� att dessa skenbilder motsvarar verkligheten. Exempel:
"Typograferna i London arbetar i regel p� ackord, medan timl�n �r ett undantag. Men i landsorten �r tv�rtom timl�n regel och ackordsl�n undantag. Skeppstimmerm�nnen i London arbetar p� ackord, medan timl�n �r vanlig i alla mindre engelska hamnar."[751*]
I samma sadelmakarverkst�der i London betalas ofta f�r samma arbete styckl�n �t fransm�n och timl�n �t engelsm�n. I de egentliga fabrikerna, d�r ackordsl�n �r den dominerande formen, finns alltid arbetsmoment, som av tekniska sk�l inte kan m�tas p� detta s�tt, och som d�rf�r betalas efter timl�n.[752*] I och f�r sig �r det klart, att arbetsl�nens v�sen inte p�verkas av att l�nen ber�knas efter olika metoder, �ven om den ena ber�kningsgrunden kan gynna den kapitalistiska produktionens utveckling mer �n den andra.
Vi antar, att den vanliga arbetsdagen utg�r 12 timmar, varav 6 betalda och 6 obetalda. Arbetsdagens v�rdeprodukt �r 6 sh., en arbetstimmes v�rdeprodukt allts� 6 pence. L�t oss vidare anta, att erfarenheten visat, att en arbetare med genomsnittlig arbetsintensitet och duglighet, som allts� endast f�rbrukar den samh�lleligt n�dv�ndiga arbetstiden f�r att framst�lla sin produkt, producerar 24 stycken eller 24 m�tbara delar av en sammanh�ngande produkt p� 12 timmar. V�rdet av dessa 24 stycken �r, efter avdrag av den satsade konstanta kapitaldelen, 6 sh. och v�rdet pr styck allts� 3 pence. Arbetaren f�r 1� pence pr st. och tj�nar s�ledes 3 sh. p� 12 timmar. P� samma s�tt som det betr�ffande timl�nen �r likgiltigt, om man s�ger, att arbetaren arbetar 6 timmar �t sig sj�lv och 6 timmar �t kapitalisten, eller att han varje timme arbetar 1/2 timme �t sig sj�lv och 1/2 timme �t kapitalisten, s� �r det ocks� h�r likgiltigt, om man s�ger, att h�lften av varje stycke betalas, medan den andra h�lften inte betalas, eller om man s�ger, att de f�rsta 12 styckena endast ers�tter arbetskraftens v�rde, medan de 12 sista representerar merv�rdet.
Ber�kningsmetoden �r lika irrationell f�r styckl�nen som f�r tidl�nen. Medan t.ex. 2 exemplar av en vara, efter avdrag av v�rdet av d�ri f�rbrukade produktionsmedel, �r v�rda 6 pence, emedan de inneh�ller en timmes arbete, f�r arbetaren 3 pence f�r dem. Styckl�nen uttrycker i verkligheten inte n�got direkt v�rdef�rh�llande. Vad som sker, �r inte att den enskilda varans v�rde m�tes med hj�lp av den arbetstid, som �r nedlagd i den, utan det �r tv�rtom det utf�rda arbetet som m�tes i antalet varor, som arbetaren producerar. Vid tidl�n m�tes arbetet direkt genom sin tidsl�ngd, vid styckl�nen d�remot genom den produktm�ngd, som arbetet framst�ller under en best�md tidsenhet.[753*] Arbetstidens pris best�mmes till slut i b�gge fallen genom ekvationen: dagsarbetets v�rde = arbetskraftens dagsv�rde. Styckl�nen �r allts� endast en modifierad form av tidl�n.
L�t oss nu lite n�rmare unders�ka styckl�nens karakteristiska s�regenheter.
Arbetets kvalitet kontrolleras h�r genom sj�lva arbetsprodukten, som m�ste vara av genomsnittlig kvalitet, om full styckl�n skall utbetalas. Ackordsystemet ger d�rf�r en m�ngd f�rev�ndningar f�r l�neavdrag och annat kapitalistiskt fiffel.
Systemet ger kapitalisten en ganska exakt m�ttstock f�r arbetets intensitet. Endast den arbetstid, som frambringar en p� f�rhand erfarenhetsm�ssigt best�md varum�ngd betalas som samh�lleligt n�dv�ndig arbetstid. I de st�rre skr�dderierna i London kallas d�rf�r ett visst stycke arbete, t.ex. en v�st, f�r "en timme", "en halvtimme" etc., med ett timv�rde p� 6 pence. P� detta s�tt blir det fastslaget, hur stor produkt en arbetstimme i genomsnitt skall ge. Vid nya moder, reparationsarbeten etc. uppst�r tvist mellan arbetsk�pare och arbetare om hur l�ng arbetstid ett visst arbetsmoment skall representera, tills �ven h�r erfarenheten f�r avg�ra fr�gan. Ett liknande f�rh�llande r�der i Londons m�belfabriker och �ven andra f�retag. Om arbetaren inte har genomsnittlig prestationsf�rm�ga och allts� inte kan leverera ett visst minimum dagsverke, s� blir han avskedad.[754*]
D� arbetets kvalitet och intensitet h�r kontrolleras genom sj�lva l�neformen, blir en stor del av arbets�vervakningen �verfl�dig. Ackordsl�nen utg�r d�rf�r grundvalen f�r den hemindustri, som vi tidigare har beskrivit, och f�r en systematisk exploatering, som i stort sett kan indelas i tv� huvudformer. � ena sidan �kas m�jligheterna f�r parasiter att tr�nga sig in mellan kapitalisterna och l�narbetarna genom att arrendera arbetet (subletting of labour). Parasiternas vinst kommer helt och h�llet ur differensen mellan det arbetspris, som kapitalisten betalar, och den del d�rav, som arbetaren verkligen f�r som arbetsl�n.[755*] Denna metod har i England f�tt den passande ben�mningen "sweating system" (utsvettningssystem). � andra sidan m�jligg�r ackordssystemet f�r kapitalisten att sluta avtal med enskilda arbetare p� grundval av best�mda ackordsatser, varvid dessa arbetare �tar sig att anskaffa och avl�na sina hj�lparbetare. I manufakturen uppr�ttas s�dana avtal med ledaren f�r en grupp, i gruvan med kolbrytaren, i fabriken med den egentliga maskinarbetaren o.s.v. Kapitalets exploatering av arbetarna f�rmedlas h�r genom arbetare, som exploaterar andra arbetare.[756*]
N�r ackordsl�nen en g�ng �r fastst�lld, ligger det naturligtvis i arbetarens eget intresse att sp�nna sin arbetskraft s� h�rt som m�jligt, vilket g�r det l�ttare f�r kapitalisten att �ka arbetets normala intensitet.[756a*] Det �r ocks� ett personligt intresse f�r arbetaren att f�rl�nga arbetsdagen, emedan hans dag- eller veckol�n d�rigenom �kar.[757*] D�rmed intr�der den reaktion, som vi skildrat redan i samband med tidl�nen, bortsett fr�n att arbetets pris i verkligheten sjunker, n�r arbetsdagen f�rl�nges, �ven om styckl�nen f�rblir of�r�ndrad.
Vid tidl�n betalas i allm�nhet samma arbetsl�n f�r samma slags arbete. Vid ackordsl�n d�remot m�tes visserligen arbetstidens pris med en best�md produktm�ngd, men d� den ene arbetaren under en best�md tidsenhet framst�ller endast en minimiprodukt, en annan en genomsnittsprodukt och en tredje mer �n genomsnittet, s� kommer arbetsl�nen att variera med respektive arbetares arbetsf�rm�ga. Det blir allts� stora olikheter mellan de enskilda arbetarnas verkliga inkomster allt efter vars och ens duglighet, energi, kraft och uth�llighet.[758*] Detta �ndrar givetvis ingenting i det r�dande f�rh�llandet mellan kapital och l�narbete. F�r det f�rsta utj�mnas de individuella olikheterna f�r verkstaden som helhet, s� att genomsnittsprodukten n�stan alltid framst�lles p� en given tid, och s� att den utbetalda totall�nen utg�r industrigrenens genomsnittsl�n. F�r det andra blir f�rh�llandet mellan arbetsl�n och merv�rde of�r�ndrat, d� den enskilde arbetarens individuella l�n motsvarar den m�ngd merv�rde, som han individuellt levererar. Men det st�rre spelrum, som ackordsl�nen ger den enskilde arbetaren, har � ena sidan en tendens att utveckla hans individualitet och d�rmed ocks� hans frihetsk�nsla, sj�lvst�ndighet och sj�lvkontroll, medan � andra sidan den inb�rdes konkurrensen mellan arbetarna uppmuntras. Styckl�nen har d�rf�r en tendens att, samtidigt som den h�jer vissa individuella arbetsl�ner, s�nka sj�lva genomsnittsl�nen. Men n�r en viss ackordsl�n har stabiliserats genom en l�ngre tids sedvana och det �r f�renat med speciella sv�righeter att s�nka den, h�nder det ocks�, att arbetsgivaren anv�nder maktspr�k f�r att f�r�ndra den till timl�n. Bandv�varnas stora strejk i Coventry 1860 var riktad mot en dylik f�r�ndring.[759*] Slutligen �r styckl�nen ocks� ett viktigt st�d f�r det tidigare skildrade timl�nesystemet.[760*]
Den hittills gjorda analysen visar, att ackordsl�nen �r den l�neform, som b�st passar det kapitalistiska produktionss�ttet. Trots att den inte alls �r ny - den figurerar officiellt vid sidan av timl�nen bl.a. i franska och engelska arbetarlagar fr�n 14:e �rhundradet - f�r den dock ingen st�rre betydelse f�rr�n under den egentliga manufakturperioden. Under storindustrins Sturm- und Drangperiod, s�rskilt tiden 1797-1815, anv�ndes ackordsl�nen som ett medel till att f�rl�nga arbetsdagen och s�nka arbetsl�nen. Man finner mycket viktigt material r�rande arbetsl�nens f�r�ndringar under denna period i bl�b�ckerna: "Report and Evidence from the Select Committee on Petitions respecting the Corn Laws" (parlamentssessionen 1813-14) och "Reports from the Lords' Committee, on the state of the Growth, Commerce and Consumption of Grain and all Laws relating thereto" (sessionen 1814-15). Man finner h�r de dokumenterade bevisen f�r den fortg�ende s�nkningen av arbetspriset sedan b�rjan av revolutionskrigen. I v�verierna t.ex. hade styckl�nerna sjunkit s� mycket, att dagl�nen l�g l�gre �n f�rut, trots att arbetsdagen var f�rl�ngd.
"V�varens verkliga inkomster �r betydligt mindre �n f�rut. I j�mf�relse med den vanlige arbetaren var hans �verl�gsenhet tidigare mycket stor, men den �r nu n�stan helt f�rsvunnen. I sj�lva verket �r skillnaden mellan kvalificerade och okvalificerade arbetares l�n nu mindre �n n�gonsin."[761*]
Hur f�ga nytta jordprolet�rerna hade av den med ackordsl�nen �kade arbetsintensiteten och arbetstiden, visar f�ljande citat, som �r h�mtat ur en f�rsvarsskrift f�r gods�garna och arrendatorerna:
"Den oj�mf�rligt st�rre delen av jordbruksarbetet utf�res av folk, som lejts f�r dag eller p� ackord. Deras veckol�n utg�r ungef�r 12 sh., och �ven om man kan f�ruts�tta, att en man som arbetar p� ackord, vilket sporrar till h�rd anstr�ngning, kan f�rtj�na 1 eller kanske 2 sh. mer �n med veckol�n, finner man �nd�, om man ber�knar hans totalinkomst, att vad han f�rlorar under �ret p� grund av arbetsl�shet �ter upp detta tillskott ... Vidare skall man i allm�nhet finna, att dessa m�ns l�ner st�r i en viss proportion till de n�dv�ndiga existensmedlens pris, s� att en man med tv� barn �r i st�nd att underh�lla sin familj utan underst�d av kommunen."[762*] Hade mannen tre barn, var han allts� redan h�nvisad till den offentliga v�lg�renheten![CLXIII*]
Malthus anm�rkte den g�ngen betr�ffande de fakta, som offentliggjorts av parlamentet:
"Jag m�ste tillst�, att jag med oro betraktar den stora utbredningen av ackordsl�nen. Verkligt h�rt arbete 12 � 14 timmar om dagen �r f�r mycket f�r en m�nsklig varelse."[763*]
I de verkst�der, som �r underst�llda fabrikslagen, blir ackordsl�nen allm�n regel, eftersom kapitalisten inte kan ut�ka arbetsdagen p� annat s�tt �n genom att �ka arbetets intensitet.[764*]
N�r arbetets produktivitet �ndras, �ndras ocks� den arbetstid, som �r n�dv�ndig f�r framst�llning av en best�md m�ngd produkter. Som f�ljd d�rav f�r�ndras �ven ackordssatserna, som �r uttryck f�r priset p� en best�md arbetstid. I v�rt f�reg�ende exempel producerades 24 stycken p� 12 timmar, medan de 12 timmarnas v�rdeprodukt var 6 sh., arbetskraftens dagsv�rde 3 sh., arbetstimmens pris 3 pence och l�nen pr styck 1� pence. Varje stycke inneh�ll 1/2 arbetstimme. Om nu samma arbetsdag p� grund av f�rdubblad produktivitet frambringar 48 stycken i st�llet f�r 24, medan alla andra faktorer f�rblir of�r�ndrade, s� sjunker styckl�nen fr�n 1� pence till 3/4 penny, eftersom varje stycke nu endast inneh�ller 1/4 i st�llet f�r 1/2 arbetstimme. 24 × 1� pence = 3 sh. och 48 × 3/4 penny = likaledes 3 sh. Med andra ord: Ackordsl�nen sjunker i samma proportion som antalet producerade stycken under den givna tiden �kar[765*] och allts� den p� varje stycke anv�nda tiden minskar. Denna �ndring av styckl�nen, som egentligen endast �r skenbar, �stadkommer st�ndiga strider mellan kapitalister och arbetare. Antingen emedan kapitalisten h�rigenom skaffar sig en f�rev�ndning att verkligen neds�tta arbetspriset, eller emedan arbetets stegrade produktivkraft �tf�ljes av stegrad arbetsintensitet. Eller av den orsaken, att arbetaren verkligen tror, att han betalas f�r sin produkt och inte f�r sin arbetskraft, och d�rf�r mots�tter sig varje l�nes�nkning, som inte motsvaras av en s�nkning av varans f�rs�ljningspris.
"Arbetarna h�ller noga reda p� r�varans pris och priset p� de fabricerade artiklarna och kan d�rf�r noggrant ber�kna arbetsgivarnas profit."[766*]
S�dana krav avf�rdar kapitalisterna p� goda grunder s�som grova villfarelser r�rande l�nearbetets natur.[767*] De gormar om denna fr�ckhet att vilja beskatta industrins framsteg och f�rklarar kort och gott, att arbetets produktivitet �verhuvud inte ang�r arbetaren.[768*]
I femtonde kapitlet behandlade vi de m�nga olika f�rh�llanden, som kan f�rorsaka f�r�ndringar i arbetskraftens absoluta eller relativa v�rde (d.v.s. j�mf�rt med merv�rdet), samtidigt som den m�ngd existensmedel, som motsvarar arbetskraftens pris, � andra sidan kan variera ganska oberoende av detta pris.[769*] Som redan tidigare n�mnts, medf�r omvandlingen av arbetskraftens v�rde eller pris till arbetsl�n, att �ven dessa lagar omvandlas till lagar f�r arbetsl�nens f�r�ndringar. Dessa f�r�ndringar beror p� en rad f�rh�llanden, som kan utvecklas olika i respektive l�nder, vilket medf�r att l�neniv�n ocks� varierar fr�n land till land. N�r man skall j�mf�ra l�neniv�n i olika l�nder, m�ste man ta h�nsyn till alla de f�rh�llanden, som har betydelse f�r f�r�ndringar i arbetskraftens v�rde, den levnadsstandard, som naturf�rh�llandena och den historiska utvecklingen har skapat, de n�dv�ndiga existensmedlens pris och m�ngd, arbetarnas utbildningskostnader, kvinno- och barnarbetets roll, arbetets produktivitet, dess intensitet och arbetsdagens l�ngd. �ven den ytligaste j�mf�relse kr�ver f�rst och fr�mst, att genomsnittsdagl�nen f�r samma yrke i olika l�nder omr�knas till lika l�nga arbetsdagar. D�refter m�ste dagl�nen �ter omr�knas till styckl�n, eftersom endast denna kan tj�na som m�ttstock b�de f�r arbetets produktivitet och dess intensitet.
Varje land har en viss genomsnittsintensitet i arbetet, och om arbetsintensiteten vid produktionen av en vara understiger detta genomsnitt, f�rbrukas mera �n den samh�lleligt n�dv�ndiga arbetstiden, och d� �r arbetet inte heller arbete av normal kvalitet. Det v�rde som frambringas kan alltid m�tas genom arbetstidens l�ngd, s�vida inte arbetets intensitet avviker fr�n det nationella genomsnittet. Men v�rldsmarknadens v�rden best�mmes inte av arbetsintensiteten i ett enskilt land. V�rldsmarknadens eget genomsnitt �r h�r best�mmande, medan arbetsintensiteten i det enskilda landet ibland ligger �ver, ibland under detta genomsnitt. P� v�rldsmarknaden �r det universella arbetet m�ttsenheten. Det mer intensiva nationella arbetet frambringar d�rf�r p� samma tid st�rre v�rden, m�tt med v�rldsmarknadens v�rdem�tt, �n det mindre intensiva nationella arbetet, och motsvarar d�rf�r ocks� en st�rre penningsumma.
I sin internationella till�mpning modifieras v�rdelagen �nnu mera d�rigenom, att p� v�rldsmarknaden r�knas det mer produktiva arbetet �ven som mer intensivt, om inte konkurrensen tvingar den mer produktiva nationen att s�nka varornas f�rs�ljningspris till deras v�rde.
Arbetets intensitet och produktivitet i ett land h�jer sig �ver den internationella niv�n, i samma utstr�ckning som landets kapitalistiska utveckling ligger �ver det internationella genomsnittet.[769a*] De olika varum�ngder av samma slag, som framst�lles p� samma arbetstid i olika l�nder, har allts� �ven olika internationellt v�rde, vilket kommer till uttryck i olika f�rs�ljningspriser, d.v.s. i olika penningsummor allt efter de internationella v�rdena. Pengarnas relativa v�rde kommer allts� att vara mindre i en nation med h�gt utvecklad kapitalistisk produktion �n i en nation, d�r detta produktionss�tt inte hunnit s� l�ngt. D�rf�r m�ste ocks� den nominella arbetsl�nen, som �r arbetskraftens v�rde, uttryckt i pengar, vara h�gre i den f�rstn�mnda nationen �n i den senare, men detta inneb�r f�r ingen del, att reall�nen eller den m�ngd existensmedel, som st�lles till arbetarens f�rfogande, ocks� �kar.
Men �ven bortsett fr�n denna olikhet i pengarnas k�pkraft i olika l�nder skall man ofta finna, att dagl�nen, veckol�nen o.s.v. �r h�gre, ju mera utvecklad den kapitalistiska produktionen �r, medan � andra sidan arbetets relativa pris, dess pris j�mf�rt med produktv�rdet och med merv�rdet, �r l�gre.[770*]
J. W. Cowell, medlem av 1833 �rs fabrikskommission, kom efter noggrann unders�kning av spinnerierna till det resultatet, att "i England �r l�nerna faktiskt l�gre f�r fabrikanterna �n p� kontinenten, fast de kan vara h�gre f�r arbetarna". (Ure: a.a., s. 314.) Den engelske fabriksinspekt�ren Alexander Redgrave p�visar i fabriksrapporten av 31 okt. 1866 genom en statistisk j�mf�relse med kontinentalstaterna, att arbetet i relation till produkten blir dyrare p� kontinenten, trots att l�nerna �r l�gre och arbetstiden mycket l�ngre d�r �n i England. En engelsk direkt�r i en bomullsfabrik i Oldenburg ber�ttar, att arbetsdagen d�r �r 14� timmar, fr�n kl. 5.30 p� morgonen till kl. 8 p� kv�llen, �ven l�rdagar, och att de tyska arbetarna under ledning av engelska f�rm�n frambringar n�got mindre produktm�ngd under en arbetsdag �n de engelska arbetarna under en 10-timmarsdag, och �nnu mycket mindre, om de har tyska f�rm�n. L�nen �r mycket l�gre �n i England, i vissa fall endast 50 % av den engelska, men antalet arbetare i f�rh�llande till maskineriet �r mycket st�rre, f�r vissa avdelningar i proportionen 5:3.
Hr Redgrave ger mycket detaljerade uppgifter om de ryska bomullsfabrikerna. Materialet hade han f�tt av en engelsk direkt�r, som nyligen varit anst�lld i Ryssland. I detta Ryssland, d�r s� mycket el�nde frodats, har ocks� de ohyggligheter, som vi s� v�l k�nner till fr�n den engelska textilindustrins barndom, f�tt rika m�jligheter att breda ut sig. Industriledarna �r naturligtvis engelsm�n, eftersom de inf�dda ryska kapitalisterna �r odugliga att sk�ta fabriksf�retag. Trots allt �verarbete, kontinuerligt dag- och nattarbete och den skamligaste underbetalning av arbetarna kan de ryska fabrikerna klara sig i konkurrensen endast genom h�ga inf�rseltullar p� fr�mmande varor.
Jag �terger slutligen en j�mf�rande �versikt av hr Redgrave �ver genomsnittsantalet spindlar pr fabrik och arbetare i olika europeiska l�nder. Han anm�rker sj�lv, att han insamlat siffermaterialet mot slutet p� 1850-talet, och att sedan dess utvecklingen g�tt fort i England. Han f�ruts�tter emellertid ett relativt lika stort framsteg i de aktuella kontinentall�nderna, varf�r siffermaterialet b�r ha beh�llit sitt v�rde f�r j�mf�relsen.
| Genomsnittsantal spindlar per fabrik: | Genomsnittsantal spindlar per arbetare: | |||||
|---|---|---|---|---|---|---|
| i | England | 12.600 | i | Frankrike | 14 | |
| ,, | Schweiz | 8.000 | ,, | Ryssland | 28 | |
| ,, | �sterrike | 7.000 | ,, | Preussen | 37 | |
| ,, | Sachsen | 4.500 | ,, | Bayern | 46 | |
| ,, | Belgien | 4.000 | ,, | �sterrike | 49 | |
| ,, | Frankrike | 1.500 | ,, | Belgien | 50 | |
| ,, | Preussen | 1.500 | ,, | Sachsen | 50 | |
| ,, | Tyska sm�staterna | 55 | ||||
| ,, | Schweiz | 55 | ||||
| ,, | Storbritannien | 74 | ||||
"Denna j�mf�relse", s�ger hr Redgrave, "�r ogynnsam f�r Storbritannien av flera sk�l men s�rskilt d�rf�r, att d�r finns ett mycket stort antal fabriker, som ocks� driver maskinv�vning i f�rening med spinningen, och tabellen fr�nr�knar inte v�varna. De utl�ndska fabrikerna �r d�remot i regel rena spinnerier. Om vi noggrant kunde j�mf�ra verkligt likartade fabriker, s� kunde jag r�kna upp m�nga bomullsspinnerier i mitt distrikt, d�r maskiner med 2.200 spindlar �vervakas av en enda man (minder) med tv� kvinnliga hantlangare och dagligen fabricerar 220 pund garn, som m�ter 400 miles' l�ngd." ("Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1866", s. 31-37.)
Det �r v�lbekant, att engelska bolag har �vertagit byggandet av j�rnv�gar i b�de �steuropa och Asien, och att de vid sidan av de inf�dda �ven anv�nder en del engelska arbetare. Den praktiska n�dv�ndigheten har tvingat dem att ta med i ber�kningen, att arbetsintensiteten �r olika i olika l�nder, och de har inte lidit n�got men d�rav. Erfarenheten har l�rt dem, att �ven om arbetsl�nen mer eller mindre motsvarar den genomsnittliga arbetsintensiteten, �r �nd� arbetets pris i f�rh�llande till produkten i allm�nhet l�gre, ju h�gre arbetsintensiteten �r.
I "Essay on the rate of Wages",[771*] en av hans tidigaste ekonomiska skrifter, s�ker H. Carey p�visa, att arbetsl�nerna i olika l�nder f�rh�ller sig till varandra direkt som de olika nationella arbetsdagarnas produktivitet, f�r att sedan av detta internationella f�rh�llande dra den slutsatsen, att arbetsl�nen �verhuvud stiger och sjunker med arbetets produktivitet. Om Carey hade f�rs�kt att bevisa sina egna premisser i st�llet f�r att, sin vana trogen, r�ra ihop en brokig blandning av okritiskt och ytligt sammanrafsat statistiskt material, skulle det omedelbart ha visat sig, hur absurd denna slutledning �r, vilket hela v�r analys av merv�rdets produktion ocks� visar. Det b�sta �r, att han inte p�st�r, att saken f�rh�ller sig s�, som den enligt teorin egentligen skulle. Statens inblandning har n�mligen f�rfalskat de naturliga ekonomiska f�rh�llandena. Man m�ste d�rf�r ber�kna de nationella arbetsl�nerna, som om den del, som tillfaller staten i form av skatt, i verkligheten tillf�lle arbetaren sj�lv. Borde inte hr Carey ta sig en funderare p� om inte dessa "statskostnader" ocks� �r "naturliga frukter" av den kapitalistiska utvecklingen? Tankeg�ngen �r fullt v�rdig den man, som b�rjade med att f�rklara, att de kapitalistiska produktionsf�rh�llandena berodde p� eviga natur- och f�rnuftslagar, vilkas fria harmoniska spel endast st�rdes genom statens inblandning, f�r att efter�t uppt�cka, att Englands fantastiska inflytande p� v�rldsmarknaden, ett inflytande, som synbarligen inte beror p� den kapitalistiska produktionens naturlagar, motiverar statsinblandning, n�mligen statens skydd �t dessa natur- och f�rnuftslagar, med andra ord det protektionistiska systemet. Han uppt�ckte vidare, att Ricardos och andras teorier, som klarl�gger mots�ttningar och sj�lvmots�gelser i samh�llet, inte �r den verkliga ekonomiska utvecklingens produkt inom id�v�rlden, utan att tv�rtom den kapitalistiska produktionens verkliga mots�ttningar i England och p� andra h�ll �r resultat av Ricardos och hans l�rjungars teorier! Slutligen uppt�ckte han, att det till syvende og sist �r handeln, som f�rst�r det kapitalistiska produktionss�ttets inneboende sk�nhet och harmoni. Ett steg till - och han uppt�cker kanh�nda, att den enda ol�genheten i den kapitalistiska produktionen �r sj�lva kapitalet. Endast en man med s� fruktansv�rd kritikl�shet och s�dan falsk l�rdom var fullt kvalificerad att, trots sitt protektionistiska k�tteri, bli den hemliga inspirationsk�llan f�r Bastiat och alla andra nutida frihandelsoptimister.[772*]
[726*] "Ricardo undviker ganska skickligt en sv�righet, som till en b�rjan verkar mots�ga hans teori, att v�rdet beror p� den i produktionen f�rbrukade arbetsm�ngden. Om denna princip skall till�mpas fullt konsekvent, s� blir f�ljden, att arbetets v�rde �r beroende p� den arbetsm�ngd, som anv�nts f�r dess framst�llning, vilket uppenbarligen saknar mening. Med en skicklig v�ndning l�ter d�rf�r Ricardo arbetets v�rde bero p� den arbetsm�ngd, som beh�vs f�r att producera l�nen eller, f�r att anv�nda hans eget uttryckss�tt, han p�st�r, att arbetets v�rde skall m�tas efter den arbetsm�ngd, som erfordras f�r att producera l�nen; d�rmed menar han arbetsm�ngden som erfordras f�r att producera de pengar eller varor, som arbetarna erh�ller. Det �r detsamma som att p�st�, att v�rdet av ett tyg skall best�mmas, inte efter den arbetsm�ngd som anv�nts f�r dess produktion, utan efter den arbetsm�ngd som anv�nts f�r att producera det silver, som tyget utbytes mot." ([S. Bailey,] "A Critical Dissertation on the Nature etc. of Value", s. 50, 51.)
[727*] "Om man kallar arbetet f�r en vara, s� liknar det dock inte en vara, som f�rst produceras i utbytessyfte och sedan skickas ut p� marknaden, d�r det m�ste utbytas i best�mda m�ngder mot andra varor i enlighet med tillg�ngen p� olika varuslag. Arbetet skapas i det �gonblick det f�res i marknaden, eller r�ttare sagt: det f�res i marknaden, innan det �nnu har skapats." ("Observations on some verbal disputes etc.", s. 75, 76.)
[728*] "Om arbetet betraktas som en vara och kapitalet, som arbetet skapar, ocks� betraktas som en vara, och om v�rdet av dessa tv� varor beror p� arbetsm�ngden, s� skulle en given m�ngd arbete ... utbytas mot den kapitalm�ngd, som har skapats med hj�lp av samma m�ngd arbete. Tidigare utf�rt arbete skulle ... utbytas mot samma m�ngd nyutf�rt arbete. Men arbetets v�rde, j�mf�rt med v�rdet av andra varor ... best�mmes inte av lika stora m�ngder arbete." (E. G. Wakefield: i hans upplaga av A. Smiths "Wealth of Nations", London 1836, bd I, s. 231 n.)
[729*] "Man m�ste vara �verens om (ocks� ett slags 'contrat social'[CLVIII*]), att i varje fall, d� utf�rt arbete skall utbytas mot p�g�ende arbete, den senare" (kapitalisten) "far ut ett st�rre v�rde �n den f�rre" (arbetaren). (Simonde de Sismondi: "De la Richesse Commerciale", Gen�ve 1803, vol. I, s. 37.)
[730*] "Arbetet, v�rdets enda m�ttstock ... skaparen av all rikedom, �r ingen vara." (Th. Hodgskin: "Popular Political Economy", s. 186.)
[731*] Att d�remot f�rklara s�dana uttryck som licentia poetica, avsl�jar bara analysens of�rm�ga. Proudhon s�ger: "Man s�ger om arbetet, att det har ett v�rde ('valoir'), inte s� mycket som egentlig vara utan med h�nsyn till de v�rden, som man antar ligger potentiellt inneslutna d�ri. Arbetets v�rde �r ett bildligt uttryck o.s.v." H�rtill anm�rker jag: "Han ser i varan arbete, som �r en fruktansv�rd realitet, endast en grammatisk omskrivning. P� s� s�tt blir hela det nuvarande, p� arbetets varukarakt�r grundade samh�llet fr�n och med nu en grammatikalisk frihet, grundad p� ett bildligt uttryck. Om samh�llet vill 'bortta alla ol�genheter', som det lider under, n�, m� det d� ta bort de anst�tliga uttrycken, m� det �ndra spr�ket; och det beh�ver f�r den sakens skull bara v�nda sig till akademin och av den kr�va en ny upplaga av dess ordbok." (K. Marx: "Filosofins el�nde", sv. uppl., Sthlm 1949, s. 54.) �nnu bekv�mare �r det naturligtvis att utg� ifr�n att arbetets v�rde i det hela taget inte betyder n�gonting. D� kan man utan vidare l�ta det betyda vadsomhelst. Som t.ex. J. B. Say: "Vad �r v�rde?" Svar: "Vad en sak �r v�rd." Fr�ga: "Vad �r pris?" Svar: "Ett tings v�rde, uttryckt i pengar." Fr�ga: "Har jorden v�rde?" Svar: "Ja, f�r att vi �s�tter den ett pris." V�rde �r allts�, vad en sak �r v�rd, och jorden har "v�rde", f�r att man uttrycker dess v�rde i Pengar. Detta �r i varje fall en mycket enkel f�rklaring till orsakssammanhangen.
[732*] Jfr "Till kritiken av den politiska ekonomin" (sv. uppl. Sthlm 1943), d�r jag s�ger (s. 55): "Hur leder produktion p� basen av det endast genom arbetstiden best�mda bytesv�rdet till det resultatet, att arbetets bytesv�rde �r mindre �n bytesv�rdet f�r dess produkt? Detta problem l�ser vi genom att unders�ka kapitalet."
[733*] "Morning Star", ett av Londons barnsligt naiva frihandelsorgan, bedyrade under det amerikanska inb�rdeskriget ideligen med all den moraliska uppr�rdhet, som en m�nniska kan �stadkomma, att negrerna i Sydstaterna [131] arbetade alldeles gratis. Tidningen borde ha f�retagit en j�mf�relse mellan dagskostnaderna f�r en av dessa negrer och motsvarande kostnader f�r t.ex. en fri arbetare i Londons East End.
[734*] Adam Smith h�nsyftar endast tillf�lligtvis p� f�r�ndringen av arbetsdagen, n�r han behandlar ackordsl�nen.
[734a*] A. Smith: "Wealth of Nations", bok I, kap. 5. - K/RS.
[735*] Penningv�rdet f�ruts�ttes h�r alltid vara konstant.
[736*] "Arbetets pris �r den summa, som betalas f�r en best�md m�ngd arbete." (Sir Edward West: "Price of Corn and Wages of Labour", London 1826, s. 67). West �r f�rfattare till den anonyma skriften "Essay on the Application of Capital to Land. By a Fellow of the University College of Oxford", London 1815, en epokg�rande skrift i den politiska ekonomins historia.
[737*] "Arbetsl�nen beror p� arbetets pris och det presterade arbetets m�ngd ... En h�jning av arbetsl�nen betyder inte n�dv�ndigtvis en �kning av arbetets pris. Genom l�ngre arbetstid och st�rre anstr�ngning kan arbetsl�nen avsev�rt �kas, medan arbetets pris �nd� f�rblir of�r�ndrat." (West: a.a., s. 67, 68, 112.) Huvudfr�gan: Hur best�mmes "arbetets pris"? avf�rdar West f.�. med n�gra banala fraser.
[738*] Detta har den mest fanatiske f�retr�daren f�r den industriella bourgeoisin i 18:e �rhundradet, den av oss ofta citerade f�rf. till "Essay on Trade and Commerce", en riktig k�nsla av, ehuru hans framst�llning verkar f�rvirrad: "Det �r arbetets m�ngd och inte dess pris" (d�rmed menar han den nominella dag- eller veckol�nen), "som best�mmes av priset p� existensmedel. Om priserna p� existensmedel sjunker kraftigt, s� minskar ocks� i proportion d�rtill arbetsm�ngden ... Fabrikanterna vet, att det finns olika metoder att h�ja eller s�nka arbetets pris, f�rutom den att �ndra dess nominella storlek." (a.a., s. 48, 61.) I "Three Lectures on the Rate of Wages", London 1830, vari N. W. Senior anv�nder Wests skrift utan att ange k�llan, s�ger han bl.a.: "Arbetaren �r huvudsakligen intresserad av arbetsl�nens storlek" (s. 14). Allts�: arbetaren �r huvudsakligen intresserad av det han f�r, det nominella l�nebeloppet, inte av det han l�mnar i utbyte, arbetsm�ngden!
[739*] Verkningarna av en s�dan onormal minskning av arbetstiden �r n�got helt annat �n verkningarna av en allm�n, lagligen genomf�rd f�rkortning av arbetsdagen. Det f�rstn�mnda har ingenting att g�ra med arbetsdagens absoluta l�ngd och kan intr�ffa likav�l vid en 15 timmars arbetsdag som vid en 6 timmars. Arbetets normala pris �r ber�knat p� att arbetaren i f�rsta fallet �r i arbete 15 timmar, i senare fallet 6 timmar pr dag i genomsnitt. Verkan blir d�rf�r densamma, om han i f�rra fallet arbetar endast 7� timmar, i senare fallet endast 3 timmar.
[740*] "�vertidstill�gget" (i spetsmanufakturen) "�r s� litet, 1/2 penny o.s.v. pr timme, att det st�r i pinsam kontrast till de stora ol�genheter, som �vertidsarbetet medf�r f�r arbetarens h�lsa och livskraft ... Den lilla extrainkomsten m�ste till p� k�pet ofta anv�ndas till ink�p av extra livsmedel." ("Children's Employment Commission, 2nd Report", s. XVI, n. 117.)
[741*] T.ex. i tapetfabrikerna f�re den nyligen inf�rda fabrikslagen. "Vi arbetade utan matraster, s� att dagsverket om 10� timmar var slut kl. 4.30 e.m., och allt arbete d�refter var �vertid, som s�llan upph�rde f�re kl. 8 e.m., varf�r vi i sj�lva verket arbetade �vertid �ret runt." (Mr Smiths Evidence i "Children's Employment Commission, 1st Report", s. 125.)
[742*] T.ex. i de skotska blekerierna. "I vissa delar av Skottland bedrevs denna industri" (f�re fabrikslagens inf�rande 1862) "efter �vertidssystemet, d.v.s. 10 timmar g�llde som normal arbetsdag. F�r denna fick en man 1 sh. 2 pence. H�rtill kom emellertid en daglig �vertid p� 3 � 4 timmar, som betalades med 3 pence pr timme. F�ljden av detta system blev: en man som endast arbetade den normala tiden tj�nade bara 8 sh. i veckan. Utan �vertidsarbete kunde han inte existera." ("Report of Insp. of Fact. for 30th April 1863", s. 10). "Extrabetalningen f�r �vertid �r en lockelse, som arbetarna inte kan motst�." ("Report of Insp. of Fact. for 30th April 1848", s. 5.) Bokbinderierna i Londons City anv�nder m�nga unga flickor fr�n 14 � 15 �r, och de har l�rlingskontrakt, som stipulerar best�mda arbetstimmar. Men �nd� arbetar de den sista veckan i varje m�nad till 10, 11, 12 och 1 p� natten, tillsammans med de �ldre arbetarna i ett mycket blandat s�llskap. "M�starna lockar" (tempt) "dem med extrabetalning och pengar till en god kv�llsvard", som de intar p� n�gon krog i grannskapet. Den stora liderlighet, som s�lunda uppkommer bland dessa 'young immortals'[CLXI*]) ("Children's Employment Commission, 5th Report", s. 44, n. 191), uppv�ges d�rav, att de bl.a. ocks� binder in m�nga biblar och uppbyggelseb�cker.
[743*] Se "Report of Insp. of Fact. for 30th April 1863", s. 5. Med alldeles riktig kritik av sakf�rh�llandet f�rklarade byggnadsarbetarna i London under den stora strejken och lockouten 1860, att de kunde acceptera timl�nen endast under tv� betingelser: 1. att j�mte timl�nen en normalarbetsdag p� resp. 9 och 10 timmar fastst�lldes, samt att timl�nen f�r 10-timmarsdagen skulle vara h�gre �n f�r 9-timmarsdagen; 2. att varje timme ut�ver normalarbetsdagen skulle s�som �vertid betalas f�rh�llandevis h�gre.
[744*] "Det �r ett bekant faktum, att d�r l�ng arbetstid �r regeln, d�r finner man ocks� de l�ga l�nerna." ("Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1863", s. 9.) "Det arbete, som endast ger sv�ltl�n, varar i regel orimligt l�nge." ("Public Health, 6th Report 1864", s. 15.)
[745*] "Reports of Insp. of Fact. for 30th April 1860", s. 31, 32.
[746*] Spiksmederna i England m�ste t.ex. p� grund av det l�ga arbetspriset arbeta 15 timmar om dagen f�r att f� ut den torftigaste veckol�n. "Dagen har m�nga, m�nga arbetstimmar, och han m�ste arbeta h�rt hela tiden f�r att f� ut 11 pence eller 1 sh., och d�rifr�n avr�knas 2� � 3 pence f�r verktygsslit, uppv�rmning och materialspill." ("Children's Employment Commission, 3rd Rep.", s. 136, n. 671.) Kvinnorna f�rtj�nar med samma arbetstid endast 5 sh. i veckan. (a.a., s. 136, n. 674.)
[747*] Om en fabriksarbetare t.ex. v�grade att arbeta de vanliga m�nga timmarna, "skulle han inom kort ers�ttas av n�gon, som vore beredd att arbeta hur l�nge som helst, och den tredskande skulle allts� kastas p� gatan." ("Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1848", Evidence, s. 39, n. 58.) "Om en man arbetar f�r tv�, kommer profitkvoten i allm�nhet att stiga ... emedan den �kade tillg�ngen p� arbete neds�tter dess pris." (Senior: "Three Lectures on the Rate of Wages", s. 14.)
[748*] "Children's Employment Commission, 3rd Report", Evidence, s. 66, n. 22.
[749*] "Report etc. relative to the Grievances complained of by the journeymen bakers", London 1862, s. LII och ibid., Evidence n. 479, 359, 27. Emellertid l�ter �ven de bagare, som s�ljer br�det till fullt pris, sina arbetare "i allm�nhet b�rja arbetet kl. 11 p� kv�llen eller tidigare, och de f�r ofta forts�tta till kl. 7 n�sta kv�ll", vilket bagarnas talesman Bennett sj�lv medger, (ibid. s. 22.)
[750*] "Ackordssystemet bildar epok i arbetarens historia. Det bildar ett mellanled mellan st�llningen som dagl�nare, beroende av kapitalistens vilja, och kamratligt samverkande arbetare, som ger hopp om att i en inte alltf�r avl�gsen framtid arbetaren och kapitalisten skall f�renas i en person. Ackordsarbetare �r i sj�lva verket sina egna m�stare, �ven om de arbetar med f�retagarens kapital." (John Watts: "Trade Societies and Strikes, Machinery and Cooperative Societies", Manchester 1865, s. 52, 53.) Jag citerar denna lilla skrift, emedan den �r en verklig slasktratt, fylld med allehanda, f�r l�nge sen ruttnad apologetisk sm�rja. Samme watts predikade f�rr owenism och publicerade 1842 en annan liten skrift: "Facts and Fictions of Political Economy", vari han bl.a. karakteriserar egendom som st�ld. Men det �r redan l�nge sen.
[751*] T. J. Dunning: "Trades Unions and Strikes", London 1860, s. 22.
[752*] S� h�r kan en blandning av dessa tv� former av arbetsl�n gynna fabrikantens snikenhet: "En fabrik syssels�tter 400 man, varav h�lften har styckl�n och d�rmed ett direkt intresse att arbeta �vertid. De andra 200 har dagl�n, arbetar lika l�nge som de f�rstn�mnda men f�r inte betalt f�r �vertiden ... Dessa 200 mans arbete under 1/2 timme �r v�rt lika mycket som en persons arbete under 50 timmar eller 5/6 av en mans veckoarbete och ger f�retagaren en betydlig vinst." ("Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1860", s. 9.) "Alltj�mt f�rekommer �vertidsarbete i stor utstr�ckning, och i de flesta fall skyddas systemet av lagen sj�lv. Jag har i flera tidigare rapporter ... p�visat den or�tt som beg�s mot de arbetare, som inte har ackordsl�n utan veckol�n." (Leonard Horner i "Reports of Insp. of Fact. for 30th April 1859", s. 8, 9.)
[753*] "L�nen kan m�tas p� tv� s�tt: antingen efter den tid arbetet varar, eller efter dess produkt." ("Abr�g� �l�mentaire des principes de l'Economie Politique", Paris 1796, s. 32.) F�rfattare till denna anonyma skrift var G. Garnier.
[754*] "En viss m�ngd bomull �verl�mnas till honom" (spinnaren), "och det �ligger honom att efter en viss tid i dess st�lle leverera en best�md m�ngd twist eller garn av en viss finhetsgrad, varp� hans f�r s� och s� mycket f�r varje pund levererad spunnen vara. Om arbetet �r av bristf�llig kvalitet, drabbas han av straff; om kvantiteten �r mindre �n det f�r en viss arbetstid fastst�llda minimum, s� blir han avskedad och en duktigare arbetare anst�lles." (Ure: a.a., s. 317.)
[755*] "Om arbetsprodukten genoml�per m�nga h�nder, som alla skall ha del i vinsten, d� f�r den sista i raden, arbeterskan, som verkligen utr�ttat arbetet, en orimlig liten betalning f�r sitt arbete." ("Children's Employment Commission, 2nd Report", s. LXX, n. 424.)
[756*] T.o.m. den apologetiske Watts anm�rker: "Det vore en stor f�rb�ttring av ackordsystemet, om alla deltagare i ett ackordsarbete sl�te sig samman i ett gemensamt avtal och var och en finge l�n efter sin arbetsinsats, i st�llet f�r att, som nu �r fallet, en enskild man drar f�rdel av att utnyttja sina kamrater." (a.a., s. 53.) Ang�ende ruttenheten i detta system jfr "Children's Employment Commission, 3rd Report", s. 66, n. 22; s. 11, n. 124; s. XI, n. 13, 53, 59 etc.
[756a*] Detta naturliga resultat f�rb�ttras ofta med konstlade medel. Inom maskintillverkningen i London �r det t.ex. ett vanligt knep, "att kapitalisten v�ljer ut en man med �verl�gsen fysisk kraft och f�rdighet till ledare f�r en grupp arbetare. Han betalar honom kvartalsvis eller i andra terminer en till�ggsl�n, p� villkor att han skall g�ra allt f�r att hetsa sina medarbetare - vilka endast f�r den vanliga l�nen - att g�ra sitt yttersta ... Detta f�rklarar utan n�gra som helst kommentarer kapitalisternas j�mmer �ver att 'fackf�reningarna f�rlamar energi, �verl�gsen skicklighet och arbetsf�rm�ga (stinting the action, superior skill and working power')." (Dunning: "Trades Unions and Strikes", s. 22, 23.) D� f�rf. sj�lv �r arbetare och sekreterare i en fackf�rening, kunde detta betraktas som en �verdrift. Men man kan ju ocks� l�sa artikeln "Labourer" i J. Ch. Mortons "h�gst respektabla" lantbrukslexikon, d�r denna metod rekommenderas arrendatorn s�som l�mplig.
[757*] "Alla som arbetar p� ackord ... drar f�rdel av att �verskrida arbetsdagens lagliga gr�nser. Det har visat sig, att kvinnorna i textilindustrin �r s�rskilt villiga att arbeta p� �vertid." ("Rep. of Insp. of Fact. for 30th April 1858", s. 9.) "Detta ackordsystem, som �r s� f�rdelaktigt f�r kapitalisterna ... syftar direkt till att hetsa de unga krukmakarna till h�rt �verarbete under de 4 � 5 �r, d� de arbetar p� ackord men till l�ga priser. Detta �r en av de st�rsta orsakerna till krukmakarnas fysiska degeneration." ("Children's Employment Commission, 1st Rep.", s. XIII.)
[758*] "D�r arbetet i n�got yrke betalas pr styck eller efter ackord ... kan l�nerna variera i h�g grad ... Men vid dagl�n fastst�lles i allm�nhet en j�mn l�neniv�, som b�de arbetare och f�retagare accepterar som l�nenorm f�r arbetarens genomsnittliga prestationsf�rm�ga i det ifr�gavarande yrket." (Dunning: a.a., s. 17.)
[759*] "Hantverksges�llernas arbete betalas pr dag eller pr styck (� la journ�e ou la pi�ce) ... M�starna vet ungef�r, hur mycket arbetarna dagligen kan prestera, och betalar dem d�rf�r ofta i proportion till det utf�rda arbetet; d�rf�r arbetar dessa ges�ller i eget intresse s� mycket de f�rm�r och utan vidare uppsikt." (Cantillon: "Essai sur la Nature du Commerce en G�n�ral, �d. Amsterdam" 1756, s. 185, 202. Den f�rsta uppl. utkom 1755.) Cantillon, ur vars arbete Quesnay, sir James Stewart och Adam Smith har h�mtat mycket material, framst�ller allts� redan h�r styckl�nen som en endast modifierad form av tidl�nen. Den franska upplagan presenteras i titeln som en �vers�ttning fr�n den engelska, men den engelska upplagan: "The Analysis of Trade, Commerce etc. by Philipp Cantillon, late of the City of London, Merchant", �r inte endast av senare datum (fr�n 1759), utan inneh�llet visar ocks�, att det �r en senare bearbetning. S� �r t.ex. i den franska upplagan Hume inte n�mnd, medan omv�nt i den engelska upplagan Petty knappast figurerar. Den engelska upplagan �r teoretiskt av mindre intresse men inneh�ller allehanda speciella uppgifter om engelsk handel, �delmetallhandel o.s.v., som saknas i den franska upplagan. Den engelska upplagans p�st�ende p� titelbladet, att skriften �r "taken chiefly from the Manuscript of a very ingenious Gentleman deceased, and adopted etc."[CLXII*] synes d�rf�r vara rent uppdiktat, n�got p� den tiden mycket vanligt. [132]
[760*] "Hur ofta har vi inte sett, att man i m�nga verkst�der anst�ller flera arbetare, �n som �r beh�vliga. Ofta anst�ller man arbetare i v�ntan p� en order, som �nnu �r alldeles os�ker, som kanske existerar bara i fantasin. D� man betalar arbetarna p� ackord, menar man att man inte l�per n�gon risk, eftersom alla tidsf�rluster f�r b�ras av de inte sysselsatta arbetarna." (H. Gregoir: "Les Typographes devant le Tribunal Correctionnel de Bruxelles", Bryssel 1865, s. 9.)
[761*] "Remarks on the Commercial Policy of Great Britain", London 1815, s. 48.
[762*] "A Defence of the Landowners and Farmers of Great Britain", London 1814, s. 4, 5.
[763*] Malthus: "Inquiry into the Nature etc. of Rent", London 1815 [s. 49, not.]
[764*] "De som arbetar p� ackord utg�r sannolikt fyra femtedelar av alla arbetare i fabrikerna." ("Rep. of Insp. of Fact. for 30th April 1858", s. 9.)
[765*] "Spinnmaskinens produktivkraft kan noggrant m�tas, och betalningen f�r det utf�rda arbetet avtar, n�r maskinens produktivkraft �kar, men inte i samma proportion." (Ure: a.a., s. 317.) Det sista idealiserade p�st�endet upph�ver Ure sj�lv. Han medger t.ex., att ett st�rre antal spindlar medf�r �kat arbete. Arbetet avtar allts� inte i den m�n dess produktivitet �kar. Vidare: "Genom denna �kning h�jes maskinens produktivkraft med 1/5. Om detta sker, f�r spinnaren inte l�ngre betalning i samma proportion som f�rut f�r det presterade arbetet. Men d� hans l�n inte minskas i samma proportion, 1/5, h�jer f�rb�ttringen" (av maskineriet) "hans penninginkomst f�r varje timme han arbetar" - men, men - "denna framst�llning kr�ver en viss korrigering ... Spinnaren m�ste nu betala n�got mer till de minder�riga hj�lparbetarna av de extra 6 pence som han tj�nar, och samtidigt blir en del av de vuxna arbetarna �verfl�diga" (ibid. s. 321) - vilket ingalunda visar n�gon tendens till �kning av arbetsl�nen.
[766*] H. Fawcett: "The Economic Position of the British Labourer", Cambridge o. London 1865, s. 178.
[767*] I Londontidningen "Standard" 26 okt. 1861 finner man en notis om en process, som firma J. Bright & Co �ppnat inf�r Rochdalemagistraten "mot representanter f�r mattv�varnas fackf�rening f�r hotelser. Brights hade inf�rt nya maskiner, som skulle framst�lla 240 yards mattor p� samma tid och med samma arbete" (!) "som tidigare beh�vdes f�r att producera 160 yards. Arbetarna hade ingen r�tt att kr�va n�gon del av den profit, som uppn�ddes genom att f�retagarens kapital investerades i maskinella nyanskaffningar. Herrarna Bright f�reslog d�rf�r, att styckl�nen skulle s�nkas fr�n 1� pence pr yard till 1 penny, varigenom arbetarnas inkomst skulle f�rbli of�r�ndrad. Men detta var en nominell l�nes�nkning, varom arbetarna, s�som det p�st�s, inte i f�rv�g hade vederb�rligen underr�ttats."
[768*] "Fackf�reningarna f�rs�ker, i sin iver att h�lla arbetsl�nerna uppe, att f� del i profiten av f�rb�ttrat maskineri!" (S� gr�sligt!) "... De beg�r h�gre l�n, f�r att arbetet �r f�rkortat ... med andra ord, de f�rs�ker l�gga en skatt p� industriella f�rb�ttringar." ("On Combination of Trades", ny ed. London 1834, s. 42.)
[769*] "Det �r felaktigt att p�st�, att l�nen" (det �r h�r fr�ga om penningl�nen) "har stigit, f�r att den r�cker till att k�pa mera av en billigare vara." (David Buchanan i hans utg�va av Adam Smiths "Wealth of Nations", 1814, bd I, s. 417, not.)
[769a*] P� annat st�lle skall vi unders�ka, vilka omst�ndigheter i fr�ga om produktiviteten som kan modifiera denna lag f�r enskilda produktionsgrenars vidkommande.
[770*] James Anderson anm�rker i polemik mot Adam Smith: "Det f�rtj�nar ocks� observeras, att arbetets pris visserligen skenbart �r l�gre i fattiga l�nder, d�r jordens produkter och s�rskilt spannm�len �r billigare, men att det dock faktiskt i regel �r h�gre d�r �n i andra l�nder. Ty det �r inte dagl�nen, som utg�r arbetets verkliga pris, �ven om det verkar s�. Det verkliga priset �r, vad en viss m�ngd f�rdig produkt faktiskt kostar f�retagaren, och ur denna synpunkt �r arbetet n�stan alltid billigare i rika l�nder �n i fattigare, trots att priset p� spannm�l och andra livsmedel i regel �r betydligt l�gre i fattiga �n i rika l�nder ... Arbetsl�nen pr dag �r mycket billigare i Skottland �n i England, medan ackordsarbete i allm�nhet �r billigare i England." (James Anderson: "Observations on the means of exiting a spirit of National Industry etc.", Edinburgh 1777, s. 350, 351.) Omv�nt medf�r � sin sida l�ga l�ner en f�rdyring av arbetet. "Arbetet �r dyrare p� Irland �n i England, trots att eller snarare p� grund av att l�nerna �r s� mycket l�gre." (Not 2.079 i "Royal Commission on Railways, Minutes", 1867.)
[771*] Essay on the rate of Wages: with an Examination of the Causes of the Differencies in the Conditions of the Labouring Population throughout the World", Philadelphia 1835.
[772*] I fj�rde boken skall jag n�rmare visa, hur ytlig hans vetenskap �r. - Noten ej medtagen i franska upplagan. - RS.
[CLVIII*] Samh�llsf�rdrag.
[CLIX*] value of labour
[CLX*] "Jag ger, f�r att du skall ge; jag ger, f�r att du skall prestera; jag presterar, f�r att du skall ge; jag presterar, f�r att du skall prestera."
[CLXI*] "unga od�dliga sj�lar"
[CLXII*] "huvudsakligen h�mtad och bearbetad fr�n en mycket spirituell, avliden gentlemans manuskript"
[CLXIII*] Sista meningen finns inte i 4:e upplagan, men den finns hos Sandler (och hos Kautsky). - IB.