Originalets titel: Trotsky and the Trotskyists facing the Second World War
�vers�ttning: Martin Fahlgren
HTML: Martin Fahlgren
Artikeln publicerades ursprungligen i franska tidskriften Cahiers L�on Trotsky, no. 23, september 1985, s. 35-60 under titeln �Trotsky et les Trotskystes face � la deuxi�me guerre mondiale�. En engelsk �vers�ttning av artikeln publicerades i Revolutionary History, vol. 3, nr 4 1991 under rubriken �How Trotsky and the Trotskyists Confronted the Second World War�.
F�r n�gra �r sedan publicerade Daniel Gu�rin n�gra Trotskij-texter om Andra v�rldskriget.[1] Hans f�rord ledde till att han utsattes f�r tung eld fr�n olika grupper som gjorde anspr�k p� att vara trotskistiska. Han anklagades bland annat f�r att ha f�rvanskat Trotskijs t�nkande genom att godtyckligt f�rvr�nga det han hade skrivit, och f�r att ha misstolkat Trotskijs id�er, om inte i riktning mot socialpatriotism, s� �tminstone i riktning �t tr�ngsynt anti-fascism, och f�r att ha tagit sig friheten att framst�lla Trotskij som en �sovjetisk patriot�, f�r vilken n�dv�ndigheten av att �f�rsvara Sovjetunionen� fick f�retr�de framf�r alla andra �verv�ganden under kriget.[2]
Under arbetet med banden 22-24 av �uvres [fransk utg�va av Trotskijs verk] fick jag tillf�lle att granska de fullst�ndiga texterna av de dokument som Gu�rin hade publicerat. Dessutom har �ppnandet av den slutna delen av Harvard-arkivet gett tillg�ng till m�nga dokument, som sammantaget g�r det m�jligt att idag l�gga fram en tolkning av Trotskijs t�nkande, som varken �verensst�mmer med Gu�rins version eller med den som f�rf�ktats av de militanter som mot Gu�rin har f�rsvarat en �ortodoxi� byggd p� bolsjevikernas h�llning under F�rsta v�rldskriget � ett krig som �gde rum f�r l�nge sedan och som kommit l�ngt p� efterk�lken i f�rh�llande till Trotskijs t�nkande som tog ett spr�ng fram�t efter Hitlers stora er�vringar 1940.[3]
Trotskij f�rstod givetvis vad kriget och den f�rst�relse som f�ljde i dess sp�r innebar f�r den m�nskliga civilisationen. Men p� v�ren 1940 g�llde att, s�som ordspr�ket s�ger: �vinet �r upph�llt och m�ste drickas�. Trotskij var inte l�ngre ben�gen att bara lyfta fram revolutionen som ett s�tt att undkomma kriget. Kriget hade b�rjat och ingenting kunde r�dda m�nskligheten fr�n det. I krigets gigantiska sm�ltdegel, mitt under det obeskrivliga lidandet, urskiljde Trotskij den revolution�ra v�g som skulle v�xa fram och i vilken v�rldsrevolutionens nya etapper skulle ta form. Trotskij uttryckte detta mycket tydligt i en oavslutad artikel (skrivandet avbr�ts den 20 augusti 1940). Gu�rin k�nde till artikeln, men valde att ignorera den, otvivelaktigt d�rf�r att han inte f�rstod dess tankeg�ng:
Som vi mer �n en g�ng har slagit fast, �r det nuvarande kriget en forts�ttning p� det f�rra kriget. Men en forts�ttning betyder inte en upprepning. Som en allm�n regel �r en forts�ttning en utveckling, en f�rdjupning, en sk�rpning. V�r politik, det revolution�ra proletariatets politik gentemot det andra imperialistiska kriget, �r en forts�ttning av den politik som utarbetades under det f�rra imperialistiska kriget, huvudsakligen under Lenins ledning. Men en forts�ttning betyder inte en upprepning. �ven i detta fall �r forts�ttningen en utveckling, en f�rdjupning och en sk�rpning.[4]
Han utvecklade sedan vad han ans�g utg�ra skillnaderna � vad g�ller utveckling, kvantitativ och kvalitativ � mellan revolution�rernas politik under F�rsta och Andra v�rldskriget:
Under det f�rra kriget �verraskades inte bara proletariatet i sin helhet utan �ven dess f�rtrupp, och i viss mening f�rtruppens f�rtrupp. Utarbetandet av den revolution�ra politikens principer gentemot kriget inleddes n�r kriget redan var i full g�ng och milit�rapparaten h�rskade oinskr�nkt.[5]
Under F�rsta v�rldskriget f�ref�ll perspektivet av en revolution avl�gset �ven f�r Lenin. Han skrev att f�rst kommande generationer skulle f� uppleva det. Trotskij p�minde om:
F�re februarirevolutionen och till och med efter den, betraktade sig inte de revolution�ra elementen som utmanare om makten, utan bara som en opposition allra l�ngst ut till v�nster.[6]
D�rf�r var kampen f�r proletariatets oberoende, f�rkastandet av �borgfred� och n�dv�ndigheten av proletariatets klasskamp, som defensiva �tg�rder, de prim�ra uppgifterna under 1914-1918:
Den revolution�ra flygelns uppm�rksamhet riktade in sig p� fr�gan om att f�rsvara det kapitalistiska fosterlandet. Revolution�rerna besvarade naturligtvis denna fr�ga nekande. Det var helt r�tt. Detta rent negativa svar fungerade som grundval f�r propagandan och f�r att skola medlemmarna, men det gick inte att vinna massorna med ett s�dant svar, eftersom de inte ville veta av en utl�ndsk er�vrare.[7]
Trotskij erinrade om att bolsjevikerna i Ryssland lyckades vinna proletariatet och folkmajoriteten inom loppet av �tta m�nader och att denna framg�ng inte berodde p� en negativ v�gran att f�rsvara det borgerliga fosterlandet, utan p� massornas str�vanden, som bolsjevikerna f�rstod att besvara positivt:
Men den avg�rande rollen f�r detta spelades inte av en v�gran att f�rsvara det borgerliga fosterlandet, utan av parollen �All makt �t sovjeterna!� Och enbart denna revolution�ra paroll! Kritiken av imperialismen, dess militarism, f�rkastandet av ett f�rsvar av den borgerliga demokratin och s� vidare, kunde aldrig ha er�vrat folkets �verv�ldigande majoritet till bolsjevikernas sida.[8]
Enligt Trotskijs uppfattning stod skillnaden mellan F�rsta och Andra v�rldskriget att finna i den objektiva situationen, imperialismens allt djupare �terv�ndsgr�nd, och i de v�rldsomsp�nnande erfarenheter som arbetarklassen hade samlat. Genom det lidande och den utarmning som kriget orsakade, kr�vde dessa faktorer att proletariatet grep makten. Trotskij var kategorisk:
Detta perspektiv m�ste utg�ra grunden f�r v�r agitation. Det handlar inte bara om att ha en st�ndpunkt i fr�gan om den kapitalistiska militarismen och f�rkasta f�rsvaret av den borgerliga staten, utan om att direkt f�rbereda er�vringen av makten och f�rsvaret av det prolet�ra fosterlandet.[9]
N�r Trotskij m�rdades den 20 augusti 1940, hade i sj�lva verket de viktigaste best�ndsdelarna av Andra v�rldskrigets andra fas bara just framtr�tt efter den franska arm�ns kollaps. Han skrev att detta �inte bara [var] en episod, utan en integrerad del av �Europas katastrof��. De texter som g�r det m�jligt f�r oss att f�rst� konturerna till den uppfattning som Trotskij b�rjade utveckla betr�ffande kriget, som han b�rjade utforma samtidigt som han skisserade riktlinjer f�r de revolution�ra krafter som inte kunde undg� att uppst� ur det, finns i de anteckningar om kriget och Sovjetunionen som han gjorde under v�ren 1940.[10]
Daniel Gu�rin betonade kraftigt att Trotskij 1940 hade utformat en anm�rkningsv�rt exakt och precis bild av det kommande kriget. N�r m�n som hade st�tt honom n�ra resignerat befarade �rtionden av ett �brunt Europa� under nazistiskt v�lde, f�rutsp�dde Trotskij ett krig om v�rldshegemoni mellan Tyskland och USA och f�ruts�g dessutom den nazi-sovjetiska paktens kortlivade karakt�r, den framtida alliansen mellan Sovjetunionen och de borgerliga demokratierna, den japanska imperialismens inriktning, som var att undvika en sammandrabbning med Sovjetunionen, och m�nga andra s�rdrag, som framst�ende strateger och kommentatorer misslyckades att f�rutse.
Gu�rin undgick inte att l�gga m�rke till allt detta. Men han gjorde det om�jligt f�r sig sj�lv att tr�nga in till det som var k�rnan i Trotskijs t�nkande. Gu�rin begr�nsade analyserna, som endast hade skisserats, och s�rskilt Trotskijs f�rv�ntningar p� den revolution�ra r�relsen under kriget, till vad Gu�rin kallar �hans brinnande �vertygelse att det Andra v�rldskriget skulle sluta i en seger f�r v�rldsrevolutionen�. Gu�rin skrev att detta var en �felaktig st�ndpunkt� f�r vilken Trotskij �visade den yttersta tillf�rsikt�.
De insikter som Gu�rin inf�rskaffat fick p� detta s�tt honom att f�rneka Trotskijs revolution�ra perspektiv. Detta var tvekl�st inte Gu�rins avsikt, men en del av hans citat fick till resultat att Trotskij ikl�ddes en profets mantel, �ven i milit�ra fr�gor. Detta utg�r en f�rvr�ngd bild av Trotskij. Faktum �r att Gu�rin sj�lv �tergav m�nga av Trotskijs prognoser om att revolutionen n�rmade sig! Men vi m�ste vara r�ttvisa. Trotskij gjorde inte mer �n se glimtar av framtiden och ge antydningar i dessa fr�gor. Han varken f�rklarade eller utvecklade. De som f�rsvarar den �arkaiska� uppfattningen, uppfattad som en ortodoxi, har i allm�nhet ignorerat dessa antydningar. Som vissa av reaktionerna p� Gu�rins analyser visar, forts�tter de att ignorera dem n�r de blickar tillbaka p� den historiens sammanh�ngande massa som kriget nu f�rfaller dem vara.
Av dessa sk�l vill jag i denna artikel f�rs�ka p�visa huvudlinjerna i Trotskijs syn p� Andra v�rldskriget. Jag vill betona att hans vision inte bara omfattar viktiga aspekter av konflikten, utan �ven vissa aspekter av den period som skulle f�lja omedelbart efter kriget. Vi kommer h�r att bortse fr�n n�gra fr�gor, till exempel hans analyser av de f�r�ndringar som den sovjetiska byr�kratin genomdrev 1939 i Polen, och de som den hade dr�mt om att �stadkomma i Finland. Detta lade grunden till en teori om byr�kratiska satellitstater inom Sovjetunionens intressesf�r, som senare blev k�nda som buffertzonens l�nder. Detta �terfinns i dokumenten fr�n den interna diskussionen om Sovjetunionens karakt�r i Socialist Workers Party 1939-1940.
Trotskij ins�g att ett �brunt Europa� under den nazistiska kragst�veln inte skulle vara i tusen �r. Med f�rtr�stan gav han det som mest 10 �r. Han pekade s�rskilt p� vad den tyska arm�ns enorma er�vringar under nazisternas ledning skulle inneb�ra f�r de arbetande massorna i Europa:
De hyser ett k�nslom�ssigt hat mot Hitler uppblandat med f�rvirrade klassk�nslor. [11]
Enligt Trotskij har vi h�r den positiva infallsvinkel som det revolution�ra f�rberedelsearbetet i USA hade att bygga vidare p�. Detta var utg�ngspunkten utifr�n vilken han (inf�r sina n�got f�rvirrade kamrater i SWP) utvecklade id�n att de m�ste kr�va arbetar-officerare i arm�n och att alla arbetare skulle ges milit�r utbildning under facklig kontroll, som f�rberedelse f�r nya former av politiskt arbete i ett militariserat samh�lle. Dessa krav p� militarisering och kontroll � politiskt oberoende med hj�lp av vapen � framf�rdes vid sidan av agitatoriska paroller, f�r att �f�rklara f�r de miljontals amerikanska arbetarna att f�rsvaret av �deras demokrati� inte kan �verl�tas till en amerikansk marskalk P�tain�:
Ni arbetare vill f�rsvara och f�rb�ttra demokratin. Vi i Fj�rde internationalen vill g� l�ngre. Vi �r dock beredda att tillsammans med er f�rsvara demokratin, enbart p� det villkoret att det m�ste vara ett verkligt f�rsvar, inte ett f�rr�deri � la P�tain. [12]
De �ortodoxa� uttolkarna av Trotskijs t�nkande har ofta betraktat detta som enbart ett taktiskt knep, en list, ett trick som syftade till att l�ta borgarklassen avsl�ja sitt sanna jag, att visa att den i sj�lva verket fruktade arbetarklassen mer �n fascisterna hemma och utomlands. Detta argument h�ller inte vid en seri�s granskning. Hur �r det m�jligt att ens p� den mest abstrakta niv�n f�rlika formeln �inte ... � la P�tain� med en viss vulg�r uppfattning om �defaitism� som aldrig var Trotskijs?
Det �r inte allt. I Trotskijs diskussioner med kamraterna i SWP, tvekade han inte att st�lla fr�gan om att �militarisera� partiet, om dess avst�ndstagande fr�n pacifistiska st�ndpunkter, som han kraftfullt f�rd�mde. Han fortsatte att deklarera att hans kamrater och alla revolution�rer m�ste bli �militarister�, det uttryck han anv�nde var �prolet�ra socialistiska revolution�ra militarister�.[13] De m�ste omvandla sig till �militarister� eftersom m�nsklighetens framtidsperspektiv var ett militariserat samh�lle och v�pnad kamp. De prolet�ra revolution�ra socialisterna m�ste bli militarister, eftersom m�nsklighetens �de skulle avg�ras med vapen i hand. Andra v�rldskriget hade b�rjat. Revolution�rerna m�ste f�rbereda sig f�r en v�pnad kamp om makten mot klassfienden som snabbt n�rmade sig. De kunde f�rbereda sig f�r denna kamp enbart genom att vara d�r massorna var. S�dan var Trotskijs �vertygelse.
Denna �vertygelse vilade p� en konkret prognos om massornas r�relse, s�rskilt i Europa. I en artikel fr�n 30 juni 1940 skisserade Trotskij ett perspektiv f�r den europeiska utvecklingen, som han f�rv�ntade sig skulle genomg� ett massuppror mot utl�ndsk ockupation:
I de besegrade l�nderna kommer massornas st�llning omedelbart att f�rs�mras drastiskt. Till det sociala f�rtrycket l�ggs ett nationellt f�rtryck, vars huvudb�rda ocks� f�r b�ras av arbetarna. Av alla former av diktatur �r en utl�ndsk er�vrares totalit�ra diktatur den mest outh�rdliga.[14]
Kan vi betvivla att Trotskij placerade revolution�rerna p� samma sida som de socialt och nationellt f�rtryckta, de som uppfattade en �fr�mmande er�vrares totalit�ra diktatur� som �outh�rdlig�?
Han visste att nazisterna skulle f�rs�ka utnyttja industrierna och naturresurserna i de l�nder som de hade er�vrat och ockuperat. Han visste att denna super-exploatering skulle driva massorna till armod. Han f�ruts�g att arbetarna och b�nderna skulle g�ra motst�nd: �Det �r om�jligt att placera en soldat med gev�r vid varje polsk, norsk, dansk, holl�ndsk, belgisk och fransk arbetare och bonde.� [15] Han satte tilltro till att Hitlers dominans �ver Europa skulle framkalla ett folkens allm�nna uppror:
Man kan med s�kerhet f�rv�nta sig att alla er�vrade l�nder snabbt omvandlas till krutdurkar. Risken �r snarast att explosionerna intr�ffar f�r tidigt, utan tillr�ckliga f�rberedelser och leder till isolerade nederlag. Det �r dock i allm�nhet om�jligt att tala om den europeiska revolutionen och v�rldsrevolutionen utan att r�kna med partiella nederlag.[16]
Det hot som h�ngde �ver Hitler var en prolet�r revolution i hela Europa. Trotskij f�ruts�g �f�rs�k att bjuda motst�nd och protester� fr�n massornas sida, �f�rst halvkv�vt och sedan mer och mer �ppet och dj�rvt�, vilket ockupationsarm�erna m�ste ingripa mot f�r att sl� ned och undertrycka.[17]
N�r Trotskij riktade sig till Dewey-kommissionen hade han gjort �tskillnad mellan den inst�llning som man borde inta i ett imperialistiskt land som befann sig i krig med Sovjetunionen � ena sidan och i ett imperialistiskt land allierat med detsamma � den andra. I det f�rsta fallet var det omedelbara m�let att desorganisera hela maskineriet och i synnerhet den milit�ra apparaten. I det andra fallet var det omedelbara m�let politisk opposition mot borgerligheten och f�rberedelse f�r den prolet�ra revolutionen.[18] Det var likaledes uppenbart att n�r Wehrmacht anf�ll Sovjetunionen var det n�dv�ndigt att i hela det ockuperade Europa, som en del av det v�pnade motst�ndet, desorganisera och sl� mot den tyska milit�rmaskinen, och det innebar v�pnad kamp.
Men f�r att f�rst� �tminstone n�gra av de aspekter av den kritik som vi har kallat �ortodox�, kan vi p�minna om att Vereeken och n�gra av hans politiska v�nner anklagade Trotskij f�r att f�rneka sina egna principer n�r han, i ett land som var allierat med Sovjetunionen, under f�rev�ndningen av att f�rsvara Sovjetunionen, �vergav �defaitismen� i h�ndelse av krig. Vi �terfinner lite av detta s�tt att t�nka i spanjoren Grandizo Munis� kritik av den politik som James P. Cannon och SWP f�rde i sitt f�rsvar under Minneapolis-r�tteg�ngen. Fj�rde internationalens politiska historia under Andra v�rldskriget visar styrkan i denna str�mning, som under �ortodoxins� fana ofta begr�nsade sig till pacifistiska st�ndpunkter, betraktade v�pnad kamp som ett deltagande i kriget och i union sacr�e [helig allians med borgarklassen � Red], och som ett accepterande av kriget, enbart f�r att det var v�pnad kamp. Denna str�mning var samtidigt b�de sekteristisk och konservativ.
Uppfattningen att den av Trotskij f�respr�kade politiken avsl�jade att han var anstruken av �sovjetisk patriotism� �r naturligtvis fullst�ndigt felaktig. Trotskij f�rklarade grunderna f�r sitt f�rsvar av Sovjetunionen tillr�ckligt ofta f�r att utesluta att n�gon skulle kunna ta denna f�rmodan p� allvar. Inte heller finns det i hans analyser eller paroller den minsta eftergift �t social-patriotism eller nationellt f�rsvar i ett imperialistiskt land. Han f�rklarade med kraft: �Varje sammanblandning med pacifisterna �r hundra g�nger farligare �n en tillf�llig f�rv�xling med de borgerliga militaristerna.�[19]
Gu�rin anser att Manifestet fr�n den internationella konferensen i maj 1940 �r �viktigast� i hans samling, �b�de till l�ngden och till inneh�llet�, och att det �med stor kraft och �vertygelse uttrycker den prolet�ra internationalismens grunder�. Trotskijs slutsats, som f�ljer efter uppmaningen till arbetarna att �bli skickliga specialister i krigskonsten�, l�mnar inget tvivel om saken:
Samtidigt gl�mmer vi inte f�r ett �gonblick att detta inte �r v�rt krig...� Fj�rde internationalen bygger inte sin politik p� de kapitalistiska staternas milit�ra framg�ngar, utan p� att omvandla det imperialistiska kriget till arbetarnas krig mot kapitalisterna, p� att st�rta de h�rskande klasserna i alla l�nder, p� den socialistiska v�rldsrevolutionen.[20]
Den fr�ga som stod i centrum f�r Trotskij var d�rf�r verkligen den om revolutionen, vilken form som den revolution�ra r�relsen skulle anta n�r den utvecklades ur kriget och den kapitalistiska v�rldens kris, som kriget b�de uttrycker och f�rdjupar, och som skapar f�ruts�ttningarna f�r arbetarklassens kamp om makten. Under kriget och inom ramen f�r samh�llets militarisering kunde man inte f�rest�lla sig denna kamp om den inte hade en praktisk koppling till den politiska kampen i en form som inte huvudsakligen var v�pnad klasskamp eller klasskrig. Endast of�rb�tterliga dr�mmare eller sekterister kunde t�nka sig n�got annat. Denna nya arena, d�r det skulle vara n�dv�ndigt att krossa militaristerna, kr�vde att revolution�rerna och arbetarklassen sj�lva militariserades.
Det finns vissa observationer som m�ste g�ras av den som vill unders�ka om de perspektiv som Trotskij 1940 skisserade var giltiga. F�r det f�rsta har kommunistpartier ofta lyckats sprida illusionen att de hade monopol p� den v�pnade kampen, som de i efterhand identifierat sin politik med. Detta har sin grund i att de p�bj�d �f�rsvar� av Sovjetunionen, vilket fr�n och med juni 1941 f�rvandlade dem till �motst�ndsm�n�. Men p� grundval av en viss utveckling av den v�pnade kampen, s� bestod detta �f�rsvar� av Sovjetunionen, s�som det uppfattades i Moskva, i sj�lva verket inte l�ngre av sabotage eller partisanoperationer mot den tyska milit�rapparaten. Det blev en direkt eller indirekt politisk kamp och vid behov ett f�rtryck av polisi�rt slag riktat mot sj�lva massr�relsen, n�rhelst, vilket n�stan alltid h�nde, den hotade att st�ra �verenskommelser mellan Sovjetunionen och dess allierade, ifr�gas�tta uppg�relser om inflytelsesf�rer, eller �nnu allvarligare, att utl�sa en revolution, vilket Stalin, Roosevelt och Churchill �nskade lika lite som Hitler, och som de i alla h�ndelser var fast beslutna att krossa om Hitler dessf�rinnan hade misslyckats med detta.
I sj�lva verket upplevde hela Europa en tysk ockupation, och drabbades i olika grad inte bara av nationellt f�rtryck, vilket varje land genomg�r n�r det ockuperas av en fr�mmande arm�, utan ocks� av en systematisk plundring som orsakade sv�lt i flera av l�nderna, och fattigdom i samtliga l�nder. P� detta s�tt skapades f�ruts�ttningar f�r ett revolution�rt uppsving. Det visade sig f�rst och med st�rst kraft i den imperialistiska kedjans svagaste l�nkar i Europa. Inf�r denna fara hade inte l�ngre de s�kerhetsventiler som den stalinistiska apparaten tillhandah�ll samma effektivitet i f�rh�llande till de gamla relationerna mellan partierna och massorna, och �ven till historiska omst�ndigheter av tillf�lligt slag. Inte desto mindre gick r�relsen fram�t via sina mots�ttningar.
Vi skall h�r f�rs�ka fastst�lla vilka allm�nna bekr�ftelser av Trotskijs perspektiv som kan �terfinnas i de fall d�r en revolution intr�ffade, och som av sin egen inneboende energi och s� l�ngt den kunde komma med egna kraftanstr�ngningar, br�t sig loss fr�n det officiella kommunistiska r�relsen, men d�r det saknades ett alternativ till det ledarskap som �verl�mnade dem till de allierades f�rtryck n�r den tyska imperialismen v�l f�ll. Ur denna synvinkel framst�r det grekiska exemplet som det mest l�rorika.
Vi ska f�rs�ka pr�va Trotskijs uppfattningar om Andra v�rldskriget genom att studera tv� aspekter av det: f�r det f�rsta revolten bland soldater och sj�m�n i den grekiska arm�n i Mellan�stern, och f�r det andra den v�pnade motst�ndskampen i Grekland, som krossades av den brittiska arm�n i december 1944 p� personlig order av Winston Churchill, som br�nnm�rkte det v�pnade motst�ndet som �segerrik trotskism�.
Ett av Greklands s�rdrag, som vi �ven finner i grannl�nderna Italien och Jugoslavien, �r att det hade blivit utsatt f�r en blodig milit�r/fascistisk regim, i detta fall general Metaxas� och kung Georg II:s 4 augusti-regim. Denna hade undertryckt arbetarr�relsen mycket h�rt, f�ngslat eller internerat arbetarr�relsens ledare och kadrer i �arnas f�ngelseh�lor.
Detta tvingade det grekiska kommunistpartiet (KKE) till en os�ker underjordisk tillvaro, som medf�rde att dess f�rbindelser med Moskva blev oregelbundna och br�ckliga. En sak som de grekiska kommunisterna, liksom kamraterna i grannlandet Jugoslavien, inte hade f�rst�tt om sin internationella r�relse, var att Metaxas� eftertr�dare och b�dlar efter hans d�d skulle bli �demokratiska allierade� och att �terins�ttandet av kungen skulle bli en positiv faktor i m�nsklighetens befrielse!
Omedelbart efter det tyska angreppet reste KKE parollen om en konstituerande f�rsamling. Detta �ppnade automatiskt upp den �kungliga fr�gan�. Kungen var i landsflykt, under Churchills beskydd. Kravet reste ett barri�r mellan den inre motst�ndsr�relsen och den landsflyktige kungen och var ett hinder f�r att anta den politik som Kommunistiska internationalen skulle diktera f�r KKE. Fr�n 1942 blev f�rbindelserna sv�ra inte bara mellan Moskva och KKE, utan �ven mellan partiledningen och ledarna f�r partisanerna. KKE hade b�rjat f�rs�ka kontrollera och centralisera verksamheten som bedrevs av partisanerna, vilka med vapen i hand v�xte sig allt starkare i bergen och i st�dernas arbetarkvarter. K�mparna leddes av andarter, kapetaner, som hade vunnit folkligt st�d genom att st�dja de fattiga b�ndernas krav.
I likhet med proletariatets, sm�bourgeoisins och b�ndernas motst�nd, uppstod inte den grekiska motst�ndsr�relsen som resultat av n�got organisatoriskt beslut. P� samma s�tt var det utanf�r varje organisatorisk ram som tv� studenter natten 30-31 maj 1941 besteg Akropolis och rev ner svastikan fr�n den. Andr� Kedros beskriver detta som �ett vansinnigt dj�rv och storartat meningsl�s handling�, f�r honom blev det �en symbol f�r den grekiska v�gran att underkasta sig�.[21] Vid denna tidpunkt organiserade eller tvingade arm�officerare ofta fram hemf�rlovning av den besegrade grekiska arm�n. De f�rsta gerillabanden d�k upp p� landsbygden, bev�pnade med gev�r och ammunition som man samlat in n�stan utan motst�nd p� slagf�lten och l�ngs de v�gar d�r arm�n hade besegrats.
Det fanns en tradition av jordbrukskamp i Grekland. �Banditen� hade l�nge betraktats som befriare och f�rsvarare, �lskad av de fattiga. Kedros ber�ttar hur byborna �frambringade bev�pnade band som ett motgift mot fattigdom och f�rtryck� som hade orsakats eller f�rv�rrats av ockupationen. Vi vet att sm� grupper bildades mer eller mindre �verallt. De st�tade med en m�ngd olika namn, fr�n �blandade kompanier� till �stormgrupper�. De bildades spontant och utvecklade egna ledarskap. En del av deras ledare var militanta unga m�n, medan andra hade vunnit sina sporrar genom att fly fr�n Metaxas� koncentrationsl�ger under arm�ns retr�tt.
Till en b�rjan �gnade sig inte KKE �t att organisera, centralisera och utveckla dessa grupper. Partiet fortsatte att lydigt f�lja p�buden fr�n Moskva. Det s�g som sin f�rsta uppgift att bilda en �nationell front� mot ockupationen, vilket innebar ett block med �vriga grekiska politiska grupperingar under en viss tid. Det lyckades dock inte med detta, fr�mst f�r att det trots sina anstr�ngningar inte kunde formulera en konsekvent politik betr�ffande �teruppr�ttandet av monarkin. Detta var en mycket k�nslig punkt i f�rh�llande till de egna anh�ngarna. Det var ocks� en mycket k�nslig punkt i f�rh�llande till de krafter som var knutna till bourgeoisin och gods�garna. Dessa ville inte bryta sig loss fr�n monarkin och deras brittiska �beskyddare� � de kunde heller inte g�ra det.
EAM (Nationella befrielsefronten) bildades i september 1941, men var inte mer �n en organisation som bar detta namn. Det var inte den nationella front som man ville ha. Vid KKE:s sida fanns d�r endast de mycket sm� socialistiska grupperingarna, tv� lika sm� �demokratiska� organisationer och fackf�reningarna. Men EAM accepterade bara en �nationell� grundval f�r kampen. Den v�grade att �verv�ga en social befrielse, och riktade sig till �nationen� oavsett klass. Den inriktade sig p� att f�rs�ka vinna st�d fr�n samh�llets �vre skikt och teg om arbetarnas krav.
Denna �nskan att uppr�tth�lla en �enad nation� mot inkr�ktarna � n�r nationen inte var enad � och att med tystnad bortse fr�n de klassm�ssiga r�tterna till det folkliga motst�ndet mot ockupanterna och mot de medlemmar i den grekiska borgarklassen som samarbetade med dem, f�rhindrade dock inte att arbetarna och de fattigaste befolkningsskikten fattade tag i ramen f�r den organisation som KKE erbj�d. De anv�nde den instinktivt f�r att k�mpa f�r sina krav. Tillstr�mningen av k�mpar gav EAM en arbetarklasskarakt�r, vilket EAM anstr�ngde sig f�r att motverka.
Arbetarna demonstrerade i tusental den 18 oktober 1941, den f�rsta �rsdagen av den italienska invasionen. I december 1941 tog studenterna upp kampen. Den 26 januari och 17 mars 1942 intogs gatorna av s�rade krigsveteraner, en s�rskilt f�rtryckt del av de fattiga, med st�d av militanter fr�n den underjordiska EAM kl�dda i sjuksk�terskeuniformer. Organisationen spreds och vidareutvecklades. Den 15 mars 1942 strejkades det till st�d f�r ekonomiska krav i flera st�der, inklusive Aten. Andra strejker f�ljde, t ex de som genomf�rdes av 40 000 tj�nstem�n, i vars ledning det fanns trotskistiska militanter. Sedan var det g�dselmedelarbetarnas strejk i Pireus i augusti 1942. Under tiden hade b�nderna p� Peloponnesos framg�ngsrikt iscensatt en rad demonstrationer. KKE beslutade att skicka en handfull av sina militanter f�r att organisera partisanerna, andarterna, inom ramen f�r Folkets nationella befrielsearm� (ELAS), EAM:s v�pnade gren.
En rapport fr�n det tyska Abwehr i november 1942 n�mnde att hela distrikt i Grekland var i h�nderna p� gerillan, som hade avr�ttat f�rr�dare, delat ut s�d som uttaxerats med tv�ng, och uppmanade byborna att fritt v�lja representativa ledare och diskutera alla sina problem p� ett demokratiskt s�tt. Andarternas kamp blev en faktor i klasskriget p� landsbygden, genom h�ndelseutvecklingens inneboende kraft och mot deras politiska ledares �nskan, som n�r partisangruppen under ledning av den ber�mde Aris Velouchiotis deltog i spektakul�ra sabotagehandlingar mot kommunikationer och transporter vilka desorganiserade den tyska krigsmaskinen.
Vi ska inte h�r f�rs�ka att i detalj �terge massr�relsens historia i Grekland. Den 22 december 1942 befann sig 40 000 personer i strejk. De demonstrationer och strejker som f�ljde tillk�nnagivandet av tv�ngsarbete i Tyskland, och som utvecklades fr�n den 24 februari till 5 mars 1943, resulterade i det enda tillf�lle n�r ockupationsmakten backat i denna fr�ga. 1943 var den v�pnade kampen inte l�ngre ett verk av sm� grupper, utan av verkliga milit�ra enheter. N�r de kom till en region i syfte att utvidga de befriade omr�dena, utbr�t omedelbart massuppror bland det bev�pnade folket. Kedros f�rklarade att �hela befolkningen var indragen i v�pnat motst�nd�. Massr�relserna i st�derna var om�jlig att undertrycka. I Aten den 25 juni 1943 genomf�rdes en generalstrejk mot avr�ttning av gisslan som hade gripits av ockupationsmakten. Den sp�rvagnsf�rarstrejk som inletts den 12 juni hade lett till att 50 sp�rv�gsarbetare d�mts till d�den. De r�ddades av generalstrejken. 1944 var inte bara stora landsbygdsomr�den befriade, utan de tyska trupperna levde under bel�gring i st�derna, som de bara kunde l�mna i bevakade konvojer. Det �r�da b�ltet�, arbetarkvarteren kring Aten, var ingenting mindre �n det bev�pnade folkets f�stningar.
Hela tiden fortsatte KKE-ledarna, som kontrollerade EAM och ELAS, att insistera p� att man utk�mpade en rent nationell kamp och f�rnekade att denna hade n�gon klasskarakt�r. Detta var ingalunda uppfattningen hos den grekiska regeringen som befann sig i exil, under beskydd av Winston Churchill. 1942 organiserade delar av officersk�ren � detta �statens ultimata b�lverk�, som Churchill sade p� Francos tid � grupperade i Grivas Chi-organisationen, Pan-organisationen, den milit�ra hierarkin, Zervas-anh�ngarna och Dentirisiterna knutna till Metaxas� underr�ttelsetj�nst � en motattack.
De f�rs�kte bilda nationella gerillor �i avsikt att bek�mpa den kommunistiska gerillan�, snarare �n de invaderande ockupanterna. H�r har vi den grekiska motsvarigheten till den serbiska �versten Mihailović i Jugoslavien, som ledde tjetnikerna, var minister i kungens exilregering, och bek�mpade Titos partisaner med vapen i hand. Det saknades inte pengar eller utrustning. De ville skapa nya formationer, men hoppades ocks� att undergr�va ELAS-militanterna, som ber�vades utrustning nu d� deras operationer verkade vara s�kra att lyckas. En av ledarna f�r det brittiska Special Operations Executive, Eddie Myers, citerade ett dokument om detta i sina memoarer. Det bekr�ftar Trotskijs analys, och visar hur klarsynt Churchill var, denne f�rsvarare av den best�ende ordningen, strategen p� klasskampens motsatta sida. Myers� �verordnade informerade honom i april 1943 om att �Kairo-myndigheterna anser att ett inb�rdeskrig n�stan �r oundvikligt efter befrielsen av Grekland�.[22]
Massr�relsen fyllde EAM:s och ELAS� led som gick fr�n klarhet till klarhet, svepte alla dessa avledningsman�vrer �t sidan och upph�rde aldrig att h�vda sin kontroll. �verste Saraphis, den �demokratiska� officer som utvalts till att vara Greklands Mihailović, beslutade att g� med i ELAS, eftersom han ins�g hur effektiv och representativ den var! Den italienska kapitulationen placerade mer vapen i h�nderna p� andarterna och deras civila bundsf�rvanter �n vad de allierade hade sl�ppt ned via fallsk�rm.
Det avg�rande �ret var 1943. Ioannis Rallis, en politiker som �ven tyskarna visste stod i kontakt med den brittiska underr�ttelsetj�nsten, blev premi�rminister i det ockuperade Grekland.[23] De h�rskande klasserna f�rberedde sig aktivt och medvetet f�r att omvandla det nationella kriget till ett inb�rdeskrig. I Aten fanns s�kerhetsbataljoner, en milis med ett ondskefullt rykte. I Kairo fanns bergsbrigaden. B�da var avsedda att krossa den folkliga r�relsen. KKE meddelade att det mer �n n�gonsin efterstr�vade samarbete med de �nationella gerillastyrkorna� och �nskade �tolerans�, vilket betydde att avst� fr�n en klasskampsstrategi, medan det samtidigt f�rbereddes attacker mot v�nstern. I mars 1943 kallades Aris Velouchiotis till Aten fr�n sin bas i bergen, trots de faror som en s�dan resa innebar, och fick en allvarlig reprimand. Denna maj m�nad, d� Kommunistiska internationalen uppl�stes, antog KKE en linje fr�n vilket det h�danefter inte skulle avvika:
KKE st�djer med alla m�jliga medel kampen f�r nationell befrielse och kommer att g�ra allt i sin makt f�r att hj�lpa till att samla alla patriotiska krafter i en of�rst�rbar nationell front, vilken kommer att ena hela folket f�r att skaka av sig det utl�ndska oket och vinna nationell befrielse vid v�ra stora allierades sida.[24]
Samtidigt utvecklade det sin egen politiska polis, OPLA, som hade rekryterats fr�n p�litliga m�rdare och anv�nde dem mer mot �trotskister� och v�nsteraktivister i de egna leden, �n mot verkliga kollaborat�rer.
Alla dessa tendensers politik utsattes f�r sitt f�rsta test n�r den grekiska arm�n i Egypten gjorde myteri. Historien om denna h�ndelse �r fortfarande ganska oklar, och f�refaller denne f�rfattare vara ett givande bidrag till diskussionen om den prolet�ra milit�ra politiken. Aff�ren intr�ffade i det som, i analogi med Frankrike, skulle kunna kallas det �fria Grekland�, vilket efter nederlaget f�r de grekiska styrkorna i april 1941 bestod av resterna av den grekiska arm�n och flottan, med h�gre civila tj�nstem�n och ministrar fr�n Kung Georg II:s regering i exil.
Dessa pampar, i synnerhet de milit�ra cheferna var viktiga personer i Metaxas� fascistiska diktatur. M�nga trodde att detta var anledningen till deras �f�rr�deri� vid den nazistiska invasionen. Trots det s�ger Dominic Eudes: �Vid sidan av den kungliga klicken av tj�nstem�n och politiker, bildades emellertid embryot till en ny grekisk arm� i Egypten.� [25] Den bestod av s�dana som hade flytt fr�n milit�ra enheter via havet, frivilliga som hade utst�tt oerh�rda strapatser f�r att ta sig individuellt till Egypten, och sj�m�n fr�n handelsflottan och �rlogsflottan. De var otvivelaktigt m�nniskor som ville �k�mpa mot fascismen f�r frihet och demokrati�, som den nye �liberala� regeringschefen uttryckte det. En sammandrabbning var oundviklig mellan huvuddelen av de 20 000 m�n som kom till Egypten f�r att bek�mpa fascismen och den monarkistiska klicken som, liksom Churchill, framf�r allt var intresserad av att �r�dda Grekland fr�n kommunismen�.
I oktober 1941 bildades inom den grekiska arm�n i Mellan�stern en hemlig organisation, den antifascistiska milit�ra befrielseorganisationen (ASO). Dess m�l var enkla, till och med mycket enkla. Den skulle skicka grekiska enheter till fronten, f�r att i Grekland k�mpa tillsammans med motst�ndsr�relsen och f�rhindra att arm�n i Egypten infiltrerades av anh�ngare till Metaxas, som ville �teruppr�tta sin regim i Grekland vid krigsslutet. De metaxistiska kadrerna kr�vde att kadrer som var positiva till ASO skulle avl�gsnas genom storskaliga avskedanden fr�n arm�n. De officerare som skulle uteslutas fr�n andra brigaden greps och ersattes. Myteristerna h�ll st�nd mot hoten. F�rsta brigaden st�dde dem. Regeringen gav vika och accepterade att de Metaxas-v�nliga officerarna isolerades, dels f�r att f�rhindra att man f�rlorade kontrollen �ver h�ndelserna, och dels f�r att f�rbereda en ny attack. Under de n�rmaste m�naderna ledde milit�ra direktiv till att enheterna skingrades, rebellerna straffades med disciplin�r tr�ning, och slutligen utrensades de subversiva elementen och de officerare som hade isolerats �terinsattes i nyckelpositioner.
Det andra myteriet var mer allvarligt och betydelsefullt. Kraven fr�n de officerare som stod under p�verkan av ASO var mer politiska �n tidigare. Under trycket av m�nnen framlade Kommitt�n f�r v�pnad samordning en petition, undertecknad av majoriteten av de grekiska soldaterna, s� snart den grekiska motst�ndsr�relsens provisoriska regering, PEEA [Politiska kommitt�n f�r nationell befrielse], hade bildats i Grekland. Petitionen kr�vde att det skulle bildas en riktig regering f�r �nationell enighet� p� grundval av PEEA:s f�rslag. Initiativet kom varken fr�n EAM/ELAS eller Grekland, utan helt enkelt fr�n de id�er som soldaterna utvecklade utifr�n situationen i sitt land och de f�rh�llanden under vilka de verkligen kunde �bek�mpa fascismen�.
Samma dag, 31 mars 1944, kr�vde soldatrepresentanterna och den blandade kommitt�n att sovjetambassaden skulle ta emot petitionen. Ambassad�ren st�ngde d�rrarna f�r dem. De fick inget gensvar eller n�got l�fte om st�d utom fr�n det brittiska labourpartiets v�nsterflygel. I Egypten fick de dock sympati fr�n den egyptiska befolkningen, som alltid stod n�ra de grekiska arbetarna. Det h�lls en serie m�ten och demonstrationer i Alexandria och Kairo. Den 4 april ingrep den egyptiska polisen p� den grekiska exilregeringens och britternas sida och grep ett 50-tal militanta arbetare och fackf�reningsledare, s�rskilt ledarna f�r de grekiska hamnarbetarna. Det brittiska �verkommandot avv�pnade f�r sin del tv� regementen och skickade 280 �huvudm�n� till koncentrationsl�ger. Den 5 april avv�pnade det den enhet som var knuten till den grekiska arm�ns �verkommando och internerade myteristerna. Vid det h�r laget stod myteristerna med ryggen mot v�ggen. F�rsta brigaden grep sina Metaxas-v�nliga bef�l, omorganiserade sitt kommando och v�grade att �verl�mna sina vapen som ett f�rspel till interneringen. R�relsen spreds till flottan, till jagaren Pindos, kryssaren Averoff, Ajax och �tskilliga fler. Bes�ttningarna valde blandade kommitt�er med representanter f�r manskapet och officerarna f�r att ta �ver bef�let. Den brittiske ambassad�ren vid den grekiska regeringen i Kairo, Reginald Leeper, telegraferade till Churchill: �Det som f�rsigg�r bland grekerna h�r �r ingenting mindre �n en revolution.� [26]
Churchill tog direkt och personligen kontroll �ver repressionen. Ankomsten av kung George II var b�de en symbol och en provokation. Den egyptiska ungdomens st�d f�r myteristerna var ett l�fte. Den 13 april meddelade amiral Cunningham att han hade beslutat sl� ned upproret med v�ld, och vid behov s�nka de grekiska fartygen p� sj�lva redden till Alexandria. De upproriska landstridskrafterna omringades, ber�vades vatten och sv�ltes ut. Den 22 april gjordes en lyckad r�d p� Ajax av den ledande Metaxas-anh�ngaren amiral Voulgaris. De �vriga fartygen hotades av brittiska kanoner och gav upp. General Paget satte in sina stridsvagnar mot den f�rsta brigaden, som ocks� kapitulerade. Inom n�gra f� dagar befann sig c:a 20 000 grekiska frivilliga fr�n Mellan�sternarm�n i koncentrationsl�ger i Libyen och Eritrea.[27]
Den grekiska arm�n i Mellan�stern existerade inte l�ngre, och i dess st�lle kunde man nu bilda s�rskilt preparerade stormtrupper, tekniskt utrustade och politiskt utbildade f�r inb�rdeskrig efter �befrielsen�.
Vi m�ste p�peka att den brittiska censuren undertryckte rapporter om denna episod i pressen. Det var ingen liten episod, i sj�lva verket var den mycket betydande, vilket otvivelaktigt f�rklarar de brittiska myndigheternas v�ldsamma reaktion. Den avsl�jade myten om �nationellt f�rsvar� och �nationell enighet�. 20 000 frivilliga ville ha �f�rsvar� och �enighet�, men det ville inte deras ledare och de krossade dem. H�ndelsen avsl�jade l�gnen om �kriget mot fascism f�r frihet och demokrati�. F�r grekerna var Metaxas en avskydd fascistisk diktator. Churchills politik gick ut p� att �terge makten till de krafter som Metaxas hade byggt p�.
Trotskijs anm�rkningar 1940 om kriget blev verklighet. De grekiska soldaterna i Mellan�stern ville sl�ss med vapen i hand mot fascismen. De kr�vde d�rf�r officerare som de kunde lita p�, allierade sig med arbetarr�relsen, och bildade sina egna sovjetliknande organisationer. Detta var precis i linje med det som Trotskij hade utvecklat n�r han skrev att f�rsvaret av deras �demokrati� inte kunde �verl�tas till s�dana som marskalk P�tain. Den massr�relse som f�ddes ur kriget antog denna inriktning och som Trotskij hade f�rutsett, gjorde den det i lika h�g grad i arm�n, denna centrala del i ett militariserat samh�lle, som i fabrikerna.
Samtalen i Moskva och de f�rhandlingar som f�ljde p� dem ledde till �verenskommelsen med Stalin som gav Churchill fria h�nder i Grekland. KKE och genom det EAM skulle i slut�ndan sj�lv placera snaran runt halsen p� den extraordin�ra massr�relsen i Grekland, efter att politiskt ha bidragit till att undertrycka myteristerna.
Efter april-krisen 1944, anf�rtroddes exilregeringen i Kairo �t George Papandreou, som bidragit till att utveckla den anti-kommunistiska r�relsen. Under hans p�tryckningar undertecknade ledarna f�r EAM och ELAS den 30 maj 1944 Libanon-deklarationen, som f�rd�mde ELAS� �terrorism�, myteristernas brist p� disciplin (av vilka m�nga avtj�nade straff f�r det), l�mnade fr�gan om monarki �ppen, och enades om ett enhetskommando f�r de v�pnade grekiska styrkorna och om att vid befrielsen �teruppr�tta ordningen �tillsammans med de allierade trupperna�. EAM och ELAS var missn�jda med detta, och kr�vde under flera veckors f�rhandlingar ministerposter och ett byte av premi�rminister.
Emellertid anl�nde en sovjetisk delegation, ledd av �verste Popov, och satte stopp f�r detta k�bbel. KKE och EAM intr�dde villkorsl�st i regeringen. N�r de tyska styrkorna l�mnade Aten den 12 oktober 1944, uppmanade KKE det grekiska folket att �svara f�r den allm�nna ordningen�. Det s�g �ven till att Papandreou kom till makten. Han kom med de brittiska styrkorna vid en tidpunkt d� ELAS ut�vade den verkliga makten i hela landet.
Churchill skulle provocera motst�ndsr�relsen n�r han beordrade general Scobie, bef�lhavare f�r de allierade styrkorna, att bevara kollaborat�rernas milit�ra enheter som �s�kerhetsbataljoner� och f�rbjuda att de utrensades, och se till att Papandreou-regeringen den 2 december kunde avv�pna ELAS-styrkorna. En demonstration mot avv�pningen av ELAS i Aten den 3 december besk�ts av polisen. Detta angrepp p� den st�rsta demonstrationen i Greklands historia som �gde rum p� Syntagma-torget [F�rfattningstorget] resulterade i dussintals d�da och hundratals s�rade. Trettiotre dagar av v�pnade strider f�ljde i Aten mellan den kring Scobie grupperade ordningsmakten och den lokala motst�ndsr�relsens styrkor.
Till slut genomf�rde Churchill sin plan att krossa den grekiska revolutionen. Han meddelade att han skulle ingripa f�r att f�rhindra en �hemsk massaker�, och f�r att stoppa vad han kallade en seger f�r den �triumferande trotskismen� � med ett flin av medbrottslighet i riktning mot Stalin.[28] Fr�n och med den 3 december var de ELAS-enheter vars ledare hade beslutat att inte ge upp sina vapen, paralyserade av f�rh�llningsorder att inte skjuta p� brittiska styrkor, som, med Churchills ord, var d�r med Roosevelts och Stalins �medgivande�. Andarterna i Makedonien, stormtrupperna och styrkorna i bergen beordrades att stanna kvar d�r de var och l�ta k�mparna i Aten tillintetg�ras. Det hj�ltemod som de visade prov p� r�ckte inte f�r att �vervinna den politik som f�rdes av ledare som hade beslutat sig f�r att leda dessa k�mpar till den kapitulation som Moskva kr�vde.
Varkiza-f�rdraget fr�n den 15 februari 1945 innebar avv�pning avmotst�ndsr�relsens samtliga styrkor, men ELAS-styrkorna i Aten hade v�grat att underkasta sig det. Styrkorna p� landsbygden hade inte gjort n�got f�r att st�dja dem. Denna g�ng f�rstod Aris Velouchiotis omfattningen av KKE:s svek. Han attackerades i KKE:s tidskrift Rizospastis [Radikalen] den 12 juni. Den 16 juni blev han m�rdad, och hans huvud uppvisades offentligt i byarna den 18 juni.[29] Hur m�nga andra motst�ndsk�mpar som vid denna tid f�ll offer f�r eldgivningen fr�n britterna och de kontrarevolution�ra enheter som tyskarna hade skapat i Aten och britterna i Kairo �r inte k�nt. Det kr�vdes dock flera �r ytterligare av stalinistiskt f�rr�deri f�r att utt�mma den grekiska revolutionens kamppotential.
Vi kan inte h�r g�ra en omfattande studie av den politik som trotskisterna f�rde under kriget, eller j�mf�ra den med den politik som Trotskij skisserade strax f�re sin d�d och som hans kamrater i allm�nhet var ovetande om vid denna tid. Detta kommer att bli f�rem�l f�r st�rre arbeten. Min okunnighet i det grekiska spr�ket hindrar mig fr�n att anv�nda mig av den forskning kring trotskisternas verksamhet under kriget som finns i Grekland. L�t oss hoppas att denna brist kommer att �tg�rdas.
Men l�t oss under tiden vara noga med att inte dra alltf�r f�rhastade slutsatser. Fr�n 4 augusti 1936 och fram�t utsattes trotskisterna f�r ett v�ldsamt f�rtryck. Den stora majoriteten av de trotskistiska militanterna arresterades och kastades i f�ngelse fr�n vilket m�nga aldrig �terv�nde. Flera ledande kadrer, inklusive Pantelis Pouliopoulos, f d generalsekreterare i KKE, d�dades under ockupationen. Illegalitetens villkor tycks ha varit s�rskilt sv�ra f�r dem eftersom de inte ens kunde delta i den sammanslagning av tre organisationer som ledarna 1938 hade kommit �verens om.
En del k�nda trotskistiska militanter lyckades faktiskt g� med i ELAS-enheter, d�r de sattes under noggrann observation och isolerades omsorgsfullt. Stalinisterna avl�gsnade p� ett eller annat s�tt alla trotskister som lyckades vinna ansvariga positioner i ELAS eller i folkarm�n. Mellan oktober och december 1944 genomf�rde dessutom OPLA, som egentligen var en grekisk GPU, en utrotningskampanj mot trotskisterna. I hela landet torterade och m�rdade OPLA-agenter s�dana militanter som Stavros Veroukhis, generalsekreterare f�r F�reningen f�r krigsskadade, och Thanassis Ikonomou, tidigare sekreteraren i Kommunistiska ungdomsf�rbundet p� Ghazi. Arbetare, hamnarbetare, metallarbetare och l�rare, alla drabbades lika. �Vi d�dade �ver 800 trotskister� skr�t Barzotas, en medlem av KKE:s politiska byr� 1947.
Vi har h�r inte de medel som kr�vs f�r att uppt�cka sanningen om den politik som de grekiska trotskisterna f�rde och hur de kunde ha undg�tt de fruktansv�rda �de som v�ntade dem. Rene Dazy citerar ett dokument fr�n 1943 i en grekisk trotskistisk publikation: �Anglo-amerikanerna kommer att �terf�ra statsmakten till bourgeoisien. De exploaterade kommer bara att ha bytt ut ett ok mot ett annat.� [30] Om s� verkligen var fallet, s� �r det uppenbart att de grekiska trotskisterna d�mde sig sj�lva till d�den genom att begr�nsa sig till negativa perspektiv och inte ta sin plats i massr�relsen.
Under pseudonymen M. Spiro erinrade Michel Raptis, p� den tiden europeisk sekreterare i Fj�rde Internationalen, strax efter h�ndelserna december 1944 om vad Trotskij hade skrivit om den v�pnade kampens era. Han hyllade de grekiska massornas aktivitet � �en revolution�r vind bl�ste genom arbetarnas stadsdelar och f�rorter i Aten� � och f�rklarade att deras verksamhet skulle �ta sin plats bland de finaste exemplen p� en prolet�r r�relse�. Men han sa ingenting om vad de grekiska trotskisterna gjorde. Han konstaterade ocks� att �trots det demokratiska och sm�borgerliga ledarskapets officiella folkfrontsideologi�, bibeh�ll EAM �ett stort m�tt av klassj�lvst�ndighet i handling�.[31] Det finns inget mer, och ofta mycket mindre, i dokumenten fr�n Fj�rde internationalen.
Den grekiska motst�ndsr�relsens historiker Andr� Kedros, vars syn p� stalinismen �r l�ngt ifr�n klar, betonar �Atenkuppens� internationella �terverkningar och effekter som en �tillr�ttavisning f�r alla motst�ndsr�relser som var kraftigt p�verkade av de kommunistiska partierna�. Inneb�r detta, som han h�vdar, att den brittiska repressionen i Grekland �v�gde tungt f�r besluten och taktiken fr�n Thorez, Togliatti och andra s�dana ledare�?[32] Denna st�ndpunkt kan inte godtas. Deras beslut och taktik best�mdes av samma faktorer som hade best�mt KKE:s taktik � och de hade fastst�llts i Moskva. Men det �r mycket troligt att det grekiska nederlaget f�rst�rkte den stalinistiska politiken som gick ut p� att kapitulera och �teruppr�tta den kapitalistiska ordningen i V�steuropa, och att det v�gde tungt och negativt p� dem som i hela Europa hade identifierat den nationella kampen med den sociala kampen, och hade trott att de hade funnit v�gen till revolution n�r de ansl�t sig motst�ndsr�relsen. Vi m�ste g�ra n�got som vi inte kan g�ra h�r: analysera utvecklingen konkret i vart och ett av Europas l�nder.
En unders�kning av de dokument som Prager har samlat i Les congr�s de la Quatri�me Internationale tillhandah�ller det grundl�ggande f�r att studera Fj�rde internationalen under kriget. Han har inte utel�mnat mycket, f�rutom de ursprungliga st�ndpunkterna som intogs av det tidigare PCI och dess systertendens som leddes av Vereeken i Belgien. I inledningen till den andra volymen, skriver han:
Kriget korrigerade kraftigt dem som hade tvivlat p� det l�mpliga i att grunda Fj�rde internationalen under en period av nedg�ng och med svaga krafter. Fj�rde internationalen konfronterade modigt v�ldet och f�rf�ljelsen fr�n �demokratiska� och fascistiska regimer, plus de stalinistiska ligister som attackerade v�ra organisationer. Trots sv�ra f�rluster som vi m�ste s�rja, och trots vissa oundvikliga enskilda sammanbrott �r det anm�rkningsv�rt att den inte bara uppr�tth�ll sina styrkor, utan �ven st�rkte och f�ryngrade dem i USA, Storbritannien och andra l�nder. �ven om den p� grund av de revolution�ra situationernas begr�nsningar och stalinismens uppg�ng inte kunde bryta igenom till massorna som den hade hoppats, s�g den inte desto mindre nya sektioner f�das.[33]
Detta var utan tvekan ett anm�rkningsv�rt resultat, men det stod i skarp kontrast till vad Trotskij hade skrivit i b�rjan av kriget, t ex om USA:
�nnu idag saknar den amerikanska arbetarklassen ett eget massparti. Men den objektiva situationen och de erfarenheter som de amerikanska arbetarna har samlat p� sig kan inom en mycket kort tidsperiod st�lla fr�gan om att er�vra makten p� dagordningen. Detta perspektiv m�ste utg�ra grunden f�r v�r agitation. Det handlar inte bara om att ha en st�ndpunkt i fr�gan om den kapitalistiska militarismen och att f�rkasta f�rsvaret av den borgerliga staten, utan om att direkt f�rbereda er�vringen av makten och f�rsvaret av det prolet�ra fosterlandet.[34]
Dessutom:
Vi har ett gynnsamt perspektiv framf�r oss, som p� alla s�tt r�ttf�rdigar en revolution�r verksamhet. Det �r n�dv�ndigt att utnyttja de m�jligheter som �ppnar sig och bygga det revolution�ra partiet.[35]
Inf�r dessa fullst�ndigt klara uttalanden kan historikern inte begr�nsa sig till att n�mna �de revolution�ra situationernas begr�nsningar� eller �stalinismens uppg�ng�, eller att f�resl� att vi �h�r har inslag som Trotskij inte kunde f�rutse�. Vi m�ste �tminstone erk�nna mots�ttningen, �ven om vi inte f�rklarar den, eller ens �verv�ger om det var Trotskij eller trotskisterna som hade fel.
Dessutom visar Prager att den prolet�ra milit�ra politiken, som SWP (US) antog p� f�rslag av Trotskij, m�tte omfattande motst�nd inom Fj�rde Internationalen. Han noterar att den belgiska sektionen str�k flera avsnitt som r�rde denna fr�ga fr�n den underjordiska versionen av Manifestet fr�n maj 1940. Han h�nvisar ocks� till den franska sektionens och det europeiska sekretariatets �reservationer�.[36]
1940 delades de franska trotskisterna i tv� tendenser �ver perspektiv som i slut�ndan stod lika l�ngt ifr�n varandra, som de b�da stod fr�n Trotskijs. Med utg�ngspunkt fr�n f�rest�llningen att den franska imperialismens nederlag och ockupationen av franskt territorium inte bara skulle leda till nationellt f�rtryck, utan till �terf�delsen av en verkligt �nationell fr�ga� som likt i ett kolonialt land alla klasser hade intresse av, skisserade majoriteten av POI, som organiserades kring de kommitt�er som publicerade La Verit�, en strategi enligt vilken bourgeoisin i ett ockuperat land blir en naturlig allierad till arbetarr�relsen, och den senare �gnar sig helt �t �nationellt motst�nd�. Gruppen kring La Seule Voie (Den enda v�gen), som hade uppst�tt ur PCI, och senare blev CCI, f�rnekade d�remot att en imperialistisk nation n�gonsin kunde bli en f�rtryckt nation efter ett milit�rt nederlag, och ans�g att nationella krav utgjorde �import av borgerlig ideologi i proletariatet f�r att demoralisera detta�.
Dessa tv� st�ndpunkter, som stod l�ngt fr�n varandra, var b�da p� sitt s�tt ett resultat av isolering. Under p�tryckningar fr�n det europeiska sekretariatet, �vergavs de gradvis. Det europeiska sekretariatet, under ledning f�rst av Marcel Hic, och sedan han arresterats, av Raptis, bildades i byn St Hubert i de belgiska Ardennerna. Detta var i sig en anm�rkningsv�rd politisk och organisatorisk bedrift, och innebar �ven en �terg�ng till en organisation som planerade och fungerade p� det internationella planet. 1944 str�lade de tv� st�ndpunkterna snabbt samman, medan CCI fortsatte att h�vda att det vid denna tidpunkt var en grundl�ggande plikt f�r revolution�rer att kraftfullt kritisera union sacr�e, att f�rklara f�r arbetarklassen att den m�ste f�rbereda sig f�r ett nytt �Juni 1936� p� global niv�, och samtidigt intensivt agitera f�r fraternisering med de tyska arbetarna. Prager sammanfattar p� ett adekvat s�tt samf�rst�ndet i fr�gan om den v�pnade kampen:
Relationerna till den officiella motst�ndsr�relsen kunde inte anta n�gon annan form �n oberoende, utan att vara �verens med �Fransm�nnens front�. Men denna struktur b�r inte f�rv�xlas med massr�relserna, inte heller inkludera dessa i samma f�rkastelsedom. Inte heller utesl�t dessa relationer individuellt deltagande i dessa r�relser f�r att p�verka vissa av dess medlemmar ... Detta arbete utvecklades inte tillr�ckligt, p� grund av bristande resurser och eftersom trotskisterna prioriterade kampen i fabrikerna. Det �ndrade s�kerligen inte m�rkbart maktbalansen eller h�ndelsef�rloppet. Trotskisternas brist p� framg�ng var inte fr�mst ett resultat av taktiska eller andra fel, utan berodde p� att de gick mot str�mmen och p� grund av stalinismens grepp om massorna.[37]
Alla tillg�ngliga uppgifter tyder p� att Trotskijs f�respr�kande en inriktning p� v�pnad kamp och hans f�rslag att revolution�ra socialister borde bli �militarister� f�r att spela sin roll i en militariserad v�rld, saknas i denna uppfattning, eller snarare reduceras den till en sekund�r �partisan�-niv� som �r helt underordnad �kampen i fabrikerna�. Uppt�ckten att �den v�pnade kampen� ut�vade en stark dragningskraft p� massorna m�ste ha orsakat m�nga problem i avsaknad av den aspekt som Trotskij bidrog med n�r han talade om �militarisering�.
Det provisoriska europeiska sekretariatets resolution om partisanr�relsen fr�n 1943 � som antogs i sin helhet 1944 av den europeiska konferensen � erk�nde den �delvis spontana karakt�ren� hos partisanr�relsen och f�rklarade att bolsjevik-leninisterna nu var �tvungna att ta h�nsyn till denna form av kamp�. Resolutionen konstaterade att �gerillar�relserna� var �milit�ra organisationer i den anglosaxiska imperialismens ledband�, men det p�pekas att ��ven om massdeltagandet p� Balkan och i v�st, efter de storskaliga deportationerna av arbetare till Tyskland, inte hade �ndrat dessa r�relsers karakt�r�, s� m�ste revolution�rerna l�gga fram ett program f�r dem, f�r att �f� dem att f�rst� att de m�ste spela rollen av v�pnade avdelningar i den prolet�ra revolutionens tj�nst�.[38] Resolutionen kom utan tvekan ganska sent.
Man skulle kunna f�rmoda att det f�rel�g en stor klyfta mellan europ�ernas st�ndpunkter, som Prager hade sammanfattat dem, och amerikanernas, vilka systematiskt under sina m�ten och i sina uttalanden under 1940 hade till�mpat den milit�ra politik som Trotskij hade f�respr�kat. I sj�lva verket visade sig en helt exceptionell sl�ktskap p� denna niv� likav�l som n�r det g�llde allm�nna principer. James P. Cannon kom under attack fr�n Munis f�r det �opportunistiska� s�tt p� vilket han presenterade SWP:s inst�llning till kriget vid r�tteg�ngen mot partiledarna i Minneapolis som inleddes den 27 oktober 1941. Cannon svarade i maj 1942:
Tack vare alla tv�ng och villfarelser, och tack vare arbetarbyr�kratins och de socialistiska och stalinistiska renegaternas f�rr�diska roll, accepterar och st�der massorna kriget idag, d v s de �r med borgarklassen och inte med oss. Problemet f�r v�rt parti �r, f�r det f�rsta, att f�rst� detta. F�r det andra att inta en st�ndpunkt av �politisk opposition�; och d�refter att, p� grundval av detta, f�rs�ka finna ett s�tt att n�rma sig de �rligt patriotiska arbetarna, och med hj�lp av propaganda f�rs�ka vinna dem fr�n borgarklassen till oss. I och med att vi �r en liten minoritet �r det de enda �handlingar� som f�r n�rvarande �r tillg�ngliga f�r oss.[39]
Om vi bortser fr�n tv� dokument som vid denna tidpunkt publicerades av Jean Van Heijenoort under pseudonymen Marc Loris[40], som d� var sekreterare i Fj�rde internationalen, kan man dra slutsatsen att, bortsett fr�n honom, som hade varit i kontakt med Trotskijs odogmatiska t�nkande i flera �r, ingen i eller kring Fj�rde internationalen hade f�rst�tt fr�gan om militarisering. Jean Rous, med sin Nationella revolution�ra r�relse[41], och Marcel Hic, med sin doktorsavhandling om den nationella fr�gan i Kommitt�erna f�r Fj�rde internationalen[42], missade b�da, var och en p� sitt s�tt, po�ngen.
Samtidigt l�ste de andra tendenserna fast sig i en f�rlamande ortodoxi, och l�pte risk att hamna i de �pacifistiska� tendenser som Trotskij hade varnat s� kraftigt f�r. Bortsett fr�n veteranen fr�n ryska v�nsteroppositionen, Tarov (AA Davtian), som under den falska identiteten Manouchian individuellt gick med i FTP/MOI och avr�ttades ihop med andra medlemmar av den grupp som fick sitt namn efter honom, k�nner vi bara till ett exempel p� motsatsen.
Det �r Chen Duxiu, vars framsynthet ledde honom att, strax efter han kom ut fr�n f�ngelset, ingripa i den politiska avdelningen i en arm�division, vars ledare f�rstod hur milit�r effektivitet beror p� politisk klarhet.[43] Detta f�retag kv�vdes i sin linda. Guomindang-polisen f�rstod faran b�ttre �n vad Chens egna kamrater gjorde.
Utifr�n samma synvinkel talar trotskisternas tveksamhet inf�r v�pnad motst�ndskamp f�r att det skulle vara intressant att studera hur revolutionen uppfattades i Fj�rde internationalen under kriget. Den f�rfaller ibland ha uppfattats som n�got apokalyptiskt, som skulle ske oberoende av vad som p�gick, och inte som resultat av n�got man hade arbetat f�r. Hade deras n�stan uteslutande �propagandistiska� skolning, som inbegrep att anv�nda f�rd�mandenas och �f�rklaringarnas� vapen � och som var den huvudsakliga verksamheten hos en organisation vars ledare ans�g sig �simma mot str�mmen� � f�rberett kadrerna f�r en s�dan �vertygelse?
Berodde inte de remarkabla svagheterna hos SWP:s resolution fr�n november 1943 delvis p� samma �propagandistiska� isolering? [44] Hur skulle m�nniskor � som f�rklarade att Kreml var of�rm�get att spela en kontrarevolution�r roll i stor skala, att den amerikanska imperialismen under den n�rmaste framtiden skulle spela samma plundrande roll i Europa som den tyska imperialismen, att de enda alternativen i Europa var en arbetarregering eller en brutal borgerlig diktatur, utan n�gra m�jligheter till en parlamentarisk regim, och som f�rkastade demokratiska krav med motiveringen att den europeiska arbetarklassen saknade �demokratiska illusioner� � kunna ta sin plats i utvecklingens str�m efter det att situationen hade genomg�tt en objektiv v�ndning?
Vi kan g� �nnu l�ngre och s�ga att om trotskisterna, efter att ha drivit denna linje under flera �r, hade hamnat, om inte i ledningen f�r en s�dan revolution�r r�relse, men faktiskt i den, d� skulle de varit tvungna att revidera marxismens och bolsjevismens ABC. De skulle ha varit tvungna att erk�nna det riktiga i en st�ndpunkt som sekterister alltid f�rsvarat, och enligt vilken revolution�rernas roll best�r i att begr�nsa sig till propaganda under perioder av reaktion, medan de v�ntar p� att pendeln ska sv�nga �t andra h�llet och �terf�ra massorna till dem.
Det som l�g bakom denna diskussion � eller snarare denna fr�nvaro av diskussion � om de mest avg�rande fr�gorna �r inte bara fr�gan om stalinismens roll, utan om den inriktning mot byggandet av det revolution�ra partiet, som Trotskij hade f�rsvarat 1940. V�rt intryck, efter att ha studerat dokumenten fr�n kriget, �r att det ofta gjordes h�nvisningar som mer liknade besv�rjelser �n betraktelser kring vad som hade uppn�tts och hur man skulle utarbeta en metod f�r partibygget. Det f�refaller mig � och det finns ingen illvilja h�r, eftersom jag var en av dem � att trotskisterna under denna period �tminstone l�rde sig hur man inte skulle bygga ett revolution�rt parti.
I ett nyutkommet arbete, Revolution�r tradition och ett �Nytt kommunistiskt parti� i Italien 1942-1945, har Serge Lambert visat att tv�rtemot legenden, s� besegrades inte den italienska revolutionen p� ett avg�rande s�tt under den kortlivade dubbelmakten 1945 mellan den allierade f�rvaltningen och de republikanska partisanernas kommitt�er, utan redan 1943 d� apparaten i Togliattis �nya parti�, som m�nnen fr�n Moskva uppr�ttade, br�t de spridda kommunistiska oppositionella gruppernas motst�nd.
N�r de hade �delagt alla m�jligheter att skapa ett revolution�rt parti, s� kunde det italienska kommunistpartiets ledare utan risk ge signalen till det som de kallade �upproret mot revolutionen�.[45] Dessutom p�visar Lambert klart att den avg�rande politiska svagheten hos m�nga av dessa grupper � av vilka n�gra utvecklade betydligt starkare v�pnade styrkor �n PCI � l�g i deras illusioner om att Sovjetunionen hade n�gon slags �objektivt revolution�r� karakt�r. De trodde att revolutionen spreds tillsammans med R�da arm�ns framryckning. Vi m�ter denna f�rest�llning inte bara i den v�lk�nda artikeln i La Verit� i februari 1944, utan i den trotskistiska pressen i hela v�rlden.[46]
Den fr�ga som vi h�r har f�rs�kt resa �r ingalunda akademisk. Var de trotskistiska organisationerna under Andra v�rldskriget, ledarna likv�l som medlemmarna, offer f�r en objektiv situation som �vergick deras f�rm�ga? Kunde de inte ha gjort mer �n vad de faktiskt gjorde, dvs att �verleva genom att rekrytera fler medlemmar och r�dda internationalisternas heder, genom att g� mot str�mmen och uppr�tth�lla det militanta arbetet med att fraternisera med tyska arbetare i uniform?
Om s� vore fallet skulle det vara n�dv�ndigt att erk�nna att Trotskij, med sin analys av den militarisering som m�ste genomf�ras och hans perspektiv p� att det revolution�ra partiet kunde byggas och kampen om makten b�rja p� kort tid, var helt isolerad 1940, inte bara fr�n vad som verkligen h�nde politiskt i v�rlden, utan ocks� fr�n den politiska verkligheten i sin egen organisation. Han n�rde d�rf�r illusioner och s�g m�jligheter till ett genombrott n�r Fj�rde internationalen faktiskt var d�md till vanmakt och under en l�ng tid var tvungen att simma mot str�mmen och konfronteras med �stalinismens grepp �ver massorna�.
Men vi kan d�remot f�rmoda att de trotskistiska organisationerna, deras medlemmar och ledare, var involverade och att de �tminstone har ett visst ansvar f�r sina egna motg�ngar. I s� fall kan vi, om vi utg�r fr�n premisserna i Trotskijs analys fr�n 1940, f�rmoda att det under Andra v�rldskriget utvecklades en massr�relse som grundades p� ett nationellt och socialt motst�nd, som stalinisterna gjorde sitt yttersta f�r att avleda, och som de i fallet Grekland ledde till underg�ng � en motst�ndsr�relse som trotskisterna varken kunde uppr�tth�lla eller anv�nda, eftersom de inte visste hur de skulle kunna ansluta sig till den och kanske �ven d�rf�r att de inte f�rstod den konkreta karakt�ren p� det historiska �gonblick som de genomlevde.
Vi anser att denna fr�ga f�rtj�nar att st�llas.
Pierre Brou�: Det italienska kommunistpartiet, kriget och revolutionen
Ernest Mandel: Vad Andra v�rldskriget egentligen handlade om och Individens roll i historien: Fallet Andra v�rldskriget
Brian Pearce: Marxisterna under Andra v�rldskriget
[1] Dessa dokument finns i L. Trotsky, Sur la Deuxi�me Guerre Mondiale, ursprungligen publicerad av La Taupe i Belgien, och har p� nytt utgetts av Seuil i Paris 1974. En del av Trotskij-artiklarna och -intervjuerna var f�rkortade genom utel�mnandet av avsnitt som inte direkt hade samband med Andra v�rldskriget, fr�mst s�dant som handlade om spanska inb�rdeskriget och Fj�rde internationalen.
[2] Gu�rins f�rord och efterskrift finns i svensk resp. engelsk �vers�ttning: Daniel Guerins förord till Trotskij om 2:a världskriget resp Guerin's postscript � Red.
� En del av dessa dokument publicerades 1945 i det europeiska sekretariatets Internbulletin (nr 5). N�gra medlemmar reagerade starkt mot Trotskij. En av dem, �Am�, fransman eller belgare, inskickade en artikel med rubriken �Till fr�gan om den prolet�ra milit�rpolitiken: D�dade den gamle mannen trotskismen?� till det Internationella sekretariatet. Artikeln karakteriserade Trotskijs inst�llning som �ren och sk�r chauvinism�, talade om �betydelsen av hans fel�, och tillskrev honom �beredvillighet att f�rsvara fosterlandet utan att f�rst st�rta bourgeoisin, samtidigt som man i agitationen talar om faran fr�n dess imperialistiska motst�ndare�.
� Han gick s� l�ngt som att fr�ga: �Vi m�ste �ppet och �rligt st�lla oss fr�gan om vi kan forts�tta att kalla oss �trotskister�, n�r ledaren f�r Fj�rde internationalen har dragit oss ned i social-chauvinismens tr�sk.� Artikeln finns i Internationella sekretariatets arkiv, som Institut L�on Trotsky har i sitt �go.
[3] L.D. Trotsky, �Bonapartism, Fascism and War�, Writings of Leon� Trotsky 1939-40, New York 1977, s. 410ff. Denna version har blivit n�got redigerad. En annan version, med redaktionella interpolationer, finns i L D Trotsky, The Struggle Against Fascism in Germany, New York 1971, s. 444ff. Den publicerades f�r f�rsta g�ngen i oktobernumret 1940 av tidskriften Fourth International (i det ofullst�ndiga skick som Trotskij efterl�mnat den vid sin d�d). [I forts�ttningen anv�nder vi oss av den svenska �vers�ttningen, Bonapartism, fascism, krig ]
[4] L.D. Trotskij, Bonapartism, fascism, krig.
[5] Ibid.
[6] Ibid. �vers�ttaren av Trotskij-artikeln tillfogade: �Flera citat fr�n Lenin under denna period passar Trotskijs beskrivning� och ger tv�: �Det �r emellertid m�jligt, att fem, tio eller �nnu fler �r kommer att f�rflyta, innan den socialistiska revolutionen b�rjar.� (Lenin, �Den socialistiska revolutionen och nationernas sj�lvbest�mmander�tt�, Valda verk i 10 band, bd 6, s. 50)[Den socialistiska revolutionen och nationernas sj�lvbest�mmander�tt], och: �Vi �ldre kommer kanske inte att uppleva de avg�rande striderna i denna kommande revolution.� (Lenin, (Lenin, �F�redrag om 1905 �rs revolution�, Valda verk i 10 band, bd 6, s. 244) [F�redrag om 1905 �rs revolution].
[7] Trotskij, op. cit..
[8] Op. cit., s. 412.
[9] Op. cit., s. 414.
[10] Dessa kommer att publiceras i volym 23 av �uvres och artiklarna och intervjuerna, d�ribland �Bonapartism, fascism och krig�, kommer att ing� i volym 26. [Jfr. L. D. Trotsky �On the Future of Hitler�s Armies�, Writings of Leon Trotsky 1939-40, op. cit., s. 406, �Fragments from the First Seven Months of the War�, �Fragments on the USSR�, �Preface to a Book on War and Peace�, Writings of Leon Trotsky: Supplement 1934-40, New York 1979, s. 72ff. � Red]
[11] L.D. Trotsky, �Discussions with Trotsky�, Writings of Leon Trotsky 1939-40, op. cit., s. 253.
[12] L.D. Trotsky, �How to Really Defend Democracy�, op. cit., s. 344-5.
[13] L.D. Trotsky, �Discussions with Trotsky�, op. cit., s. 257.
[14] L.D. Trotsky, �We Do Not Change Our Course�, op. cit., s. 297.
[15] Op. cit., s. 298
[16] ibid.
[17] L.D. Trotsky, �On the Future of Hitler�s Armies�, op. cit., s. 406.
[18] The Case of Leon Trotsky, New York 1969, s. 289-90
[19] L.D. Trotsky, �Discussions with Trotsky�, op. cit., s. 256.
[20] L.D. Trotsky, �Manifesto of the Fourth International on the Imperialist War and the Proletarian World Revolution�, op. cit., s. 222. [sv �vers Fj�rde internationalens manifest om det imperialistiska kriget]
[21] A. Kedros, La Resistance Gr�que: 1940-1944, s. 174.
[22] E. Myers, The Great Entanglement, s. 189.
[23] A. Kedros, op. cit., s. 199, n�mner en rapport fr�n den tyska polisen n�r Ioannis Rallis kom till makten: �Han uppfattas som konfidentiell r�dgivare �t Pangalos, som �r p� engelsm�nnens sida.� Kedros h�nvisar ocks� till den semi-fascistiska milit�ra hierarkin, general Papagos och Rallis: �Alla dessa m�n och grupperingar skulle ledas i en viss riktning genom en hemlig kunglig r�dgivare, som ocks� var en kyrklig prins, Atens metropolitan, Chrisanthios.� (p.179 )
[24] Svetozar Vukmanovic-Tempo, How and Why the People�s Liberation Struggle of Greece Met With Defeat, London 1985, ovan Kedros, op. cit., s. 409.
[25] D. Eudes, The Kapetanios, New Left Books, 1972, s. 75.
[26] W. Churchill, Andra v�rldskriget, band 5, Stockholm 1952, s. 531. Churchills redog�relse visar tydligt hur mycket han oroade sig f�r myteriet, och hur angel�gen han var att se det krossat.
[27] Officiella exilregeringsk�llor angav siffran 10 000.
[28] Den 19 december 1944 talade Churchill i underhuset och f�rsvarade sin anv�ndning av begreppet �trotskism�. Han sade:
�� �Jag tror att �trotskismen� �r en b�ttre definition av den grekiska kommunismen och vissa andra sekter �n den vanliga termen. Den har f�rdelen att vara lika hatad i Ryssland.�
� Detta f�ljdes av ett �l�ngvarigt skratt�. Den 13 december hade Churchill uppmanat den kommunistiske parlamentsledamoten William Gallacher att inte hetsa upp sig alltf�r mycket �ver situationen i Grekland, om han inte ville bli anklagad f�r �trotskism�. Intressant nog konstaterade Churchill att �rkebiskop Damaskinos, som mer eller mindre blivit tillsatt som regent av de brittiska myndigheterna, �hyste stor fruktan f�r en kommunistisk � eller trotskistisk som han sade � inblandning i Greklands angel�genheter�. (W. Churchill, Andra v�rldskriget, band 6, Stockholm 1954, s. 297).
� Churchill konstaterade att de brittiska massakrerna i Aten kritiserades skarpt i den amerikanska pressen och av det amerikanska utrikesdepartementet, och �ven i de brittiska tidningarna The Times och Manchester Guardian. Han tillade dock:
�� �Men Stalin h�ll noga fast vid v�r �verenskommelse i oktober, och under de m�nga veckornas gatustrider med kommunisterna i Aten l�stes inte ett f�rebr�ende ord i Pravda eller Izvestija.� (Ibid., s. 280) [Red. anm.]
[29] Det finns flera olika versioner om Aris d�d. I Kapetan Aris av Kostis Papakongos (Stockholm 1977) h�vdas att Aris gjorde sj�lvmord � alla mordteorier f�rkastas. I den av Brou� tidigare citerade boken The Kapetanios lutar f�rfattaren d�remot �t mordteorin. Vilken version som �r korrekt �r givetvis intressant, men inte av n�gon st�rre betydelse f�r en f�rst�else f�r det grekiska dramat i stort. � � anm
[30] R. Dazy, Fusillez les Chiens enrag�s, s. 266.
[31] M. Spiro, �Den grekiska revolutionen�, Quatri�me Internationale nr 14-15, januari-februari 1945. Ett specialnummer av International Internal Bulletin (januari 1945) om samma �mne n�mner inte ens f�rekomsten av trotskistiska organisationer i Grekland. Fourth International (februari 1945, organ f�r det amerikanska Socialist Workers Party, inneh�ller en artikel, �Civil War in Greece�, d�r avsnittet med rubriken �Trotskismen i Grekland� ) [se The Greek Civil War ] inskr�nker sig till allm�nna ordalag:
�� �ELAS �r �trotskistiskt� enbart i en mening � i den revolution�ra instinkten hos dess okuvliga k�mpar, i sin stora f�rm�ga till kamp och offer. Men dess program och ledarskap har ingen likhet med trotskismen.�
�� L�ngre fram f�rklarar den: �Trotskisterna kommer sluta sig samman f�r att ansluta sig till massorna och deras kamp.� Artikeln tillfogar att pga det terrorv�lde som utl�sts av stalinisterna skulle detta ta lite tid.
� Quatri�me Internationale (nr. 22-24, september-november 1945) inneh�ller en notis med rubriken �Grekland� som kr�ver att stalinisternas mord p� revolution�ra militanter i Grekland skall dras fram i ljuset, och ger en prelimin�r lista med namn. Fourth International �nr. 39 (fr�n oktober 1945) rapporterade i avdelningen �Inside the Fourth International� [se News from the International: Greece]:
� �Det Internationella kommunistiska partiets (Fj�rde internationalen) � det enda revolution�ra partiet i Grekland � tidningar �r olagliga. Detta partis medlemmar f�rf�ljs, jagas och d�das ofta av s�v�l regeringen som stalinisterna.�
� I sj�lva verket f�rel�g allvarliga meningsskiljaktigheter mellan det internationella sekretariatet och de grekiska trotskisterna. Den 25 november 1946 skrev Michel Raptis (Pablo) under namnet �Pilar� till grekiska sektionen:
�� �Det �r inte en fr�ga om att r�tta sig efter bokstaven i varje politisk resolution fr�n Internationalen. Men det �r inte heller en fr�ga om att inta en diametralt motsatt linje i s�dana viktiga fr�gor som inst�llningen till EAM och ELAS och h�ndelserna i december 1944.�
� Quatri�me Internationale (oktober-november 1946) rapporterade om f�reningskongressen i juli 1946, d�r KDKE bildades, och publicerade kongressmanifestet:
�� �Trots sina nationalistiska uttalanden, trots sin f�rsonings- och klassamarbetspolitik, lyckades det grekiska kommunistpartiet kring sig gruppera de krafter som historien satt i r�relse och som i sista hand var den prolet�ra revolutionens krafter.�
�� Rodolphe Prager h�vdar att de grekiska trotskisterna intog en �allm�nt avvisande h�llning till den nationella r�relsen�, att de tog avst�nd fr�n den och under inb�rdeskriget intog en neutral position som var �lika fientlig mot de tv� fraktionerna i kamp�:
�� �Det principiella misstaget var en of�rm�ga att urskilja den kraftiga anti-imperialistiska och anti-kapitalistiska underton, och dess revolution�ra dynamik, som spirade i denna massr�relse bakom de borgerliga och stalinistiska ledarnas ryggar. Okunnighet om denna verklighet hindrade trotskisterna fr�n att i december 1944 f�rst� att konflikten inte kunde reduceras till en konfrontation mellan den brittiska imperialismen � ena sidan och den sovjetiska byr�kratin och dess anh�ngare � den andra.� (R. Prager, Les Congres de la Quatri�me Internationale, band 2, s. 348-9, �jfr. R. Prager, �The Fourth International During the Second World War�, Revolutionary History volym 1, nr 3, h�sten 1988, s. 33)
� Detta �r ingen l�tt fr�ga att reda ut. Vi har i det Internationella sekretariatets arkiv funnit ett brev fr�n George Vitsoris d�r han protesterar mot att manifestet fr�n f�reningskongressen utel�mnat parollen �Dra tillbaka de brittiska trupperna� och anser det �oacceptabelt� att manifestet inte s�ger ett ord om stalinisternas mord p� trotskisterna.
[32] A. Kedros, op. cit., s. 512.
[33] R. Prager, op. cit., s. 2. Denna inledning finns inte med i den engelska �vers�ttningen.
[34] L.D. Trotsky, �Bonapartism, Fascism and War�, op. cit., s. 414. [svenska p� MIA: Bonapartism, fascism, krig]
[35] Op. cit., s. 413.
[36] Prager, op. cit., s. 13-4.
[37] Op. cit., s. 12.
[38] Op. cit., s. 221-3.
[39] James P Cannon, Socialism inf�r r�tta.
[40] En artikel av Van Heijenoort stod att l�sa i september- och novembernumren 1942 av tidskriften Fourth International, som i en redaktionell kommentar i oktobernumret beskrivs som �en diskussionsartikel�. I en artikel med rubriken �Vart �r Europa p� v�g?�, daterad juni 1941, skrev Loris att arbetarklassen skulle leda kampen mot Hitlers ockupation. Han betonade sedan det dialektiska sambandet mellan �nationell� och �social� frig�relse, dvs den prolet�ra revolutionen, samtidigt som han kritiserade de illusioner som skulle kunna uppst� ur den nationella befrielser�relsen. Artikeln publicerades i oktobernumret 1942 av La Verit�. Loris skrev:
� �Det �r inte marxisternas uppgift att f�reskriva den ena eller andra kampformen som de sj�lva kanske f�redrar. Uppgiften best�r i att f�rdjupa, bredda och systematisera alla yttringar av motst�nd, att bibringa dem en organisatorisk anda, och �ppna ett brett perspektiv f�r dem.�
� Artikeln verkar kritisera de europeiska �revisionisterna� n�r det g�llde den nationella fr�gan. Artikeln fr�n 1942 verkar snarare vara en polemik mot SWP:s st�ndpunkter. Ett av de dokument som Loris skrev 1944 framh�ller att �en av bolsjevismens l�rdomar� var f�raktet f�r det slags propaganda som bara f�rs�ker belysa socialismens f�rdelar, �f�rm�gan att k�nna av massornas str�vanden och dra nytta av deras progressiva sidor� och att veta �hur man genomf�r aktiviteter som kan vinna �ver massorna fr�n deras konservativa partier och ledare�. Mycket av den ursprungliga dokumentationen i diskussionen �gnades �t IKD:s �Tre teser� och deras st�ndpunkter n�r det g�llde den nationella fr�gan. Vi har inte h�r behandlat denna fr�ga, som involverar �ppen revisionism som d�ljer andra meningsskiljaktigheter. I vilket fall som helst ing�r de viktigaste dokumenten i andra volymen av Pragers samling.
[41] J�mf�r La Revolution Fran�aise, 1/1940, och de olika kommentarerna av J. Rabaut i Tout est Possible, s. 343-4 samt J P Joubert i Revolutionaires dans la SFIO, s. 224-6.
[42] Prager, op. cit., s. 92-101, och M. Dreyfus, �Les Trotskystes pendant la Deuxi�me Guerre Mondiale�, Le Mouvement Sociale, s. 20-2.
[43] P Brou�, Chen Duxiu och Fj�rde internationalen,1938-1942.
[44] Texten till denna resolution fr�n SWP:s nationella kommitt� publicerades i Quatri�me Internationale, nr. 11-12-13, september-november 1944, under titeln �Perspektiv och arbetsuppgifter f�r den europeiska revolutionen�. Det �tf�ljdes av en inledning som betonade �den m�rkliga �verensst�mmelsen mellan den allm�nna linjen i detta dokument och i resolutionen fr�n den europeiska konferensen i februari 1944�.
[45] Serge Lambert, Tradition Revolutionaire et �Parti Nouveau� Communiste en Italie, 1942-1945, avhandling i statsvetenskap, Grenoble 1985.
[46] Den underjordiska utg�van av La Verit� (10 februari 1944) hade p� sin f�rstasida rubriken �R�da arm�ns fana kommer att f�renas med v�ra r�da fanor�. I SWP:s Internal Bulletin (volym 8, nr 8) citerar Felix Morrow denna artikel och n�mner att liknande st�ndpunkter antagits av det bolsjevik-leninistiska partiet i Indien, La Voix de Lenin i Belgien, El Militante i Chile, etc. Naturligtvis �r det faktum att alla dessa reagerade p� samma s�tt inte n�dv�ndigtvis ett tecken p� att de var principiellt �verens. Det kan ocks� vara uttryck f�r konservativa reaktioner eller �verv�ldigande press p� dem.