Originalets titel: Why The Soviet Bureaucracy is not a New Ruling Class (i Monthly Review 31, 1979, s 63-86).
�vers�ttning: G�ran K�llqvist
Digitalisering: Martin Fahlgren
�ntligen har Paul Sweezy b�rjat diskutera den marxistiska traditionen � som han erk�nner p� det hela taget f�retr�ds av trotskismen � i fr�ga om den ryska revolutionen och dess senare �de. F�rvisso avvisar han fortfarande denna tolkning. Men han �r �tminstone beredd att diskutera den, och hans f�rsta kommentarer som finns i Monthly Review (oktober 1978) �r av provisorisk karakt�r[*]. Genom att besvara dem och de v�sentligaste inv�ndningar de reser hoppas vi kunna bidra till en konstruktiv debatt om en avg�rande fr�ga f�r den internationella arbetarr�relsens framtid � b�de med Paul Sweezy, Monthly Reviews redakt�rer och l�sarna av denna tidskrift.
Sweezy l�xar upp oss f�r att vi � 40 �r efter att Trotskij gjorde sin analys 1939 � upprepar tesen att Sovjetunionens �de och d�rmed fr�gan om byr�kratins karakt�r fortfarande inte �r avgjord. Sweezy h�vdar att det g�r att f�rst� Trotskij eftersom han st�llde fr�gan i ett kortsiktigt perspektiv. Mandel, forts�tter han, upprepar bara Trotskij utan att inse att sj�lva den tidsskala han anv�nder undergr�ver teorins trov�rdighet.
Den detalj Sweezy verkar missa �r att de problem Trotskij behandlar inte handlar om tidsskalan utan grundl�ggande utvecklingstrender i den d�tida v�rlden. Det blir uppenbart om vi �terigen �terger de tv� stycken ur Trotskijs artikel Sovjetunionen i krig som Sweezy citerar:
Om det emellertid medges att det nuvarande kriget inte kommer att framkalla revolution utan ett f�rtvinande proletariat, s� �terst�r ett annat alternativ: monopolkapitalismens fortsatta nedg�ng, dess fortsatta sammanv�xt med staten och ers�ttandet av demokratin, d�r den �nnu finns kvar, med en totalit�r regim. Proletariatets of�rm�ga att ta ledningen �ver samh�llet kan under dessa f�rh�llanden faktiskt leda till framv�xten av en ny h�rskande klass ur den bonapartistiska fascistbyr�kratin.
Och vidare:
Om oktoberrevolutionen mot all sannolikhet under det nuvarande kriget, eller omedelbart d�refter, misslyckas att finna sin f�rl�ngning i n�got av de avancerade l�nderna; och tv�rtom, om proletariatet �verallt sl�s tillbaka p� alla fronter � d� skulle vi utan tvekan tvingas att ta upp fr�gan om en omv�rdering av v�r uppfattning av dagens epok och dess drivkrafter. I s� fall skulle det inte vara fr�ga om att s�tta en glosboksetikett p� SSSR eller det stalinistiska g�nget utan om en ny v�rdering av det v�rldshistoriska perspektivet f�r de n�sta decennierna om inte seklen: Har vi n�tt den socialistiska revolutionens och det socialistiska samh�llets epok, eller, tv�rtom, epoken f�r den totalit�ra byr�kratins f�rfallande samh�lle?[1]
Men, betonar Sweezy, den prolet�ra revolutionen har inte segrat i n�got utvecklat land, varken under Andra v�rldskriget eller omedelbart efter det. Det �r otvivelaktigt sant. Men Sweezy gl�mmer den andra delen av den fr�ga som Trotskij st�ller: har �proletariatet f�rtvinat�? Till antalet? Vad g�ller utbildning? Vad g�ller organisationsniv� eller stridbarhet? Hur kan man driva en s�dan tes efter maj 1968, som s�g tre g�nger s� m�nga strejkande som ockuperade fabriker i Frankrike som den tidigare rekordniv�n fr�n juni 1936? Efter h�sten 1969 i Italien, som s�g �tta g�nger s� m�nga arbetare som ockuperade fabriker som under den ber�mda strejkv�gen i november 1920? Efter de sex f�rsta m�naderna 1976 i Spanien, som s�g tre g�nger s� m�nga strejkande som vid revolutionens h�jdpunkt 1936? Och d� har vi inte r�knat med Storbritannien, Japan, mindre europeiska l�nder som Portugal och andra st�llen, d�r arbetarklassens kamp under det senaste �rtiondet med r�ge har passerat de h�gsta niv�erna fr�n f�re kriget.
Har proletariatet ��verallt slagits tillbaka p� alla fronter�? Har den (borgerliga) demokratin, d�r den fortfarande existerade 1939-40, ersatts av totalit�ra regimer? �terigen, uppenbarligen inte. S� det �r inte av gammal vana eller av �verdriven respekt f�r �l�raren� som vi h�ller fast vid Trotskijs begrepp fr�n 1939 �rs teser. Vi drar denna slutsats eftersom vi grundar oss p� ett sakligt bokslut �ver vad som har h�nt under de senaste 40 �ren.
I sj�lva verket �r och f�rblir fr�gan om hur den l�ngsamma utvecklingen ser ut densamma som den Trotskij st�ller i sin artikel fr�n 1939. Men tidsskalan var uppenbarligen felaktig. Och p� grund av det utel�mnades en �mellanliggande� variant, som just f�rklarar varf�r fr�gan fortfarande inte har avgjorts av historien. V�rldsrevolutionen tilltog efter Andra v�rldskriget. Arbetarklassens kamp f�rtvinade inte utan fick ett uppsving. Men p� grund av de effekter som 20 �rs nederlag f�r revolutionen hade f�tt p� arbetarklassens normala medvetande s� var detta uppsving bara delvis och kunde d�rmed till st�rsta delen kanaliseras av politiska krafter fr�n, eller som hade sitt ursprung i, den traditionella arbetarr�relsens byr�kratier (det brittiska Labourpartiet, de franska, italienska och grekiska kommunistpartierna, titoismen, maoismen, etc).
I en del halvkoloniala l�nder hindrade inte detta att det blev nya segerrika socialistiska revolutioner, �ven om de redan fr�n b�rjan var byr�kratiskt f�rvanskade (Jugoslavien, Kina, Vietnam). I de imperialistiska l�nderna, d�r borgarklassen �r mycket m�ktigare och det d�rmed kr�vs ett mycket h�gre medvetande och ledarskap inom proletariatet f�r att revolutionen ska segra, ledde det � andra sidan till att masskampens antikapitalistiska m�jligheter urvattnades, men inte utan att arbetarklassen lyckades er�vra nya och viktiga reformer i det borgerliga samh�llet, och hindrade borgarklassen fr�n att ta till �ppna diktaturer.
Av sk�l som vi inte kan g� in p� h�r f�ljde sedan en period av accelererad ekonomisk tillv�xt i de imperialistiska l�nderna, som innebar en ny tillv�xt av proletariatet. Det lade i sin tur grunden till nya revolution�ra m�jligheter i v�st � d�r explosionen i maj 1968 �r det f�rsta uttrycket. Med andra ord slog inte �proletariatet till retr�tt p� alla fronter� utan det �gde rum ett uppsving som inte var nog f�r att st�rta kapitalismen, men r�ckte till f�r att f�rhindra att man gradvis gled in i �den totalit�ra byr�kratins f�rfallande samh�lle�. Men efter efterkrigskapitalismens �l�nga expansionsv�g� f�ljde sv�ngningen i slutet av 1960-talet som obevekligt har inlett en period av djupa och utdragna kriser, som p� nytt st�ller fr�gan som Trotskij gjorde det.
L�t oss till�gga att Trotskijs artikel fr�n 1939 bara var ett f�rsta utkast till de historiska perspektiv som Andra v�rldskriget st�llde. I ett mer programmatiskt dokument � hans verkliga politiska testamente � Fj�rde internationalens manifest om det imperialistiska kriget och den prolet�ra v�rldsrevolutionen (maj 1940), s� st�ller Trotskij fr�gan om tidsskalan p� ett mycket mer realistiskt s�tt:
Kommer inte revolutionen att f�rr�das �ven denna g�ng, eftersom det finns tv� Internationaler i imperialismens tj�nst, medan de verkligt revolution�ra elementen utg�r en liten minoritet?.. F�r att finna ett riktigt svar p� denna fr�ga m�ste man st�lla den korrekt. Naturligtvis kan och kommer ett eller annat uppror att sluta i nederlag p� grund av det revolution�ra ledarskapets omogenhet. Men det �r inte en fr�ga om ett enstaka uppror. Det �r en fr�ga om en hel revolution�r epok...
Det �r n�dv�ndigt att f�rbereda sig inf�r m�nga �r, ja t o m decennier av krig, uppror, korta perioder av vapenstillest�nd, nya krig, nya uppror. Ett ungt, revolution�rt parti m�ste grundas p� detta perspektiv. Historien kommer att ge det tillr�ckligt med tillf�llen och m�jligheter att testa sig sj�lvt, att samla erfarenhet och att mogna[2]
I denna mening �r den tidsskala f�r efterkrigsperioden som Sweezy st�ller mot Trotskijs teser just den som Trotskij r�knade med n�r han st�llde fr�gan p� ett mer programmatiskt och mindre propagandistiskt s�tt. Men, kan man fr�ga, vad har allt detta att g�ra med den sovjetiska byr�kratins klasskarakt�r? N�r vi besvarar denna fr�ga befinner vi oss i trotskismens, det vill s�ga den nutida revolution�ra marxismens, historiska k�rnpunkt. Trotskismen anser att arbetare och fattigb�nder ska ta makten n�rhelst m�jligheten uppst�r. Under imperialismens tids�lder kan m�jligheterna uppst� i ett mindre utvecklat land innan det uppst�r i de mer utvecklade. Men makt�vertagandet (och upph�vandet av det privata �gandet av produktionsmedlen) �r bara en n�dv�ndig men i sig sj�lv otillr�cklig f�ruts�ttning f�r att bygga socialismen. Denna process kan bara bli framg�ngsrik i internationell skala. (Den ska givetvis inledas varhelst makten har tvingats ur kapitalisternas h�nder.)
Stalinismen, byr�kratins seger i Sovjetunionen, �r en f�ljd av v�rldsrevolutionens delvisa nederlag. V�rldsrevolutionen spred sig inte till de utvecklade l�nderna. Men inte heller besegrades den s� sv�rt att kapitalismen kunde �teruppr�ttas i Sovjetunionen (imperialisterna f�rs�kte h�rt att uppn� det 1918-21, 1941-44 och �terigen, om �n mindre direkt, 1948-51). Sovjetunionens slutgiltiga �de beror p� utg�ngen av den v�rldsomfattande kampen mellan kapital och arbete. Om v�rldsproletariatet besegras p� ett avg�rande s�tt d� kommer byr�kratin att bli en ny h�rskande klass (om det �r en ny klass eller en kapitalistisk klass �r en annan fr�ga). Om d�remot den socialistiska revolutionen segrar i v�st eller den politiska revolutionen segrar i �steuropa, d� kommer det sovjetiska proletariatet snabbt att st�rta den byr�kratiska makten i Sovjetunionen innan byr�kratin har f�tt chansen att bli en s�dan ny h�rskande klass.
Vi betonar: �eller den politiska revolutionen segrar i �steuropa�. Ty Sweezys andra argument � tanken att arbetarklassen accepterar regimen om �n motstr�vigt � mots�gs av imponerande h�ndelser som han �verhuvudtaget inte n�mner: arbetarupproren i Tyska demokratiska republiken 1953, den ungerska revolutionen 1956, Pragv�ren 1968 och de polska arbetarnas upprepade massuppror. Har inte dessa historiska h�ndelser i sj�lva verket givit ett verkligt �konkret� inneh�ll till den �abstrakta� tanke p� en politisk revolution som Trotskij och Fj�rde internationalen f�rde fram f�r 45 �r sedan?
Antagandet att den sovjetiska byr�kratin �r en ny h�rskande klass g�r inte ihop med en riktig analys av den verkliga utvecklingen och sovjetsamh�llets och ekonomins mots�ttningar under de senaste 50 �ren. Utifr�n den historiska materialismens synvinkel m�ste ett s�dant antagande inneb�ra att det har uppst�tt ett nytt utsugande produktionss�tt i detta land. Om s� var fallet s� skulle vi f�r f�rsta g�ngen i historien m�ta en �h�rskande klass� vars allm�nna upptr�dande och egna intressen (som givetvis styr detta upptr�dande) g�r mot den befintliga samh�llsekonomiska systemets behov och inre logik. Ett av den sovjetiska ekonomins viktigaste k�nnetecken �r faktiskt att det �r om�jligt att f�rlika planeringens behov, att optimera den ekonomiska tillv�xten (inte utifr�n en �absolut� synvinkel utan inifr�n systemets egen logik), med byr�kratins materiella egenintressen.
Alla de p� varandra f�ljande ekonomiska reformer som byr�kratin har genomf�rt i Sovjetunionen � fr�n �terinf�randet av f�retagsbaserad kostnadsbokf�ring (chozrazjot) under Stalin till Chrusjtjovs sovnarchoz-experiment, till Libermans tillt�nkta anv�ndning av vinsten som indikator p� den allm�nna ekonomiska effektiviteten, till Kosygins inf�rande av �blandade indikatorer� f�r att m�ta denna effektivitet � har varit t�nkta att �vervinna denna mots�ttning, men utan n�gra varaktiga framg�ngar. Det �r l�tt att f�rklara denna uppenbara paradox genom att betona byr�kratins parasiterande karakt�r som st�r i direkt mots�ttning till systemets logik. Man kan ocks� till�gga att en samh�llelig planering bara kan fungera friktionsfritt n�r den leds av de associerade producenterna, vars materiella intressen �r �social utdelning� och inte egna s�rskilda f�rdelar som st�ller fabrik mot fabrik, stad mot stad, bransch mot bransch och region mot region. Men allt detta inneb�r att byr�kratin � som just �r ute efter s�dana s�rskilda f�rdelar � inte �r en ny h�rskande klass som leder ett nytt sj�lvreproducerande produktionss�tt, utan en utv�xt p� samh�llet under �verg�ng mellan kapitalism och socialism. Den byr�kratiska regimen �r inte bara alltmer sl�saktig. Den f�rhindrar ocks� systemet med ekonomisk planering, som grundas p� socialiserad egendom, att fungera effektivt. Och detta otvivelaktiga faktum g�r i sig sj�lv inte ihop med att kalla byr�kratin en h�rskande klass och Sovjetunionen ett nytt �exploaterande produktionss�tt� vars �r�relselagar� aldrig har specificerats.
F�r det andra skulle vi, �terigen f�r f�rsta g�ngen i historien, st� inf�r en h�rskande klass som inte kan fortleva med hj�lp av det samh�llsekonomiska systemets eget funktionss�tt. Det finns inga garantier f�r att en byr�krat kommer att f�rbli byr�krat. Det finns �nnu mindre garantier f�r att hans eller hennes s�ner eller d�ttrar kommer att f�rbli byr�krater. Vi kan h�lla med om att den vertikala r�rligheten � som under Stalin var en av samh�llets viktigaste s�kerhetsventiler � under de senaste decennierna har minskat avsev�rt i det sovjetiska samh�llet. �Gubbv�ldet� inom presidiet �r ett symboliskt tecken p� vad som h�nder inom hela det sovjetiska samh�llet. Byr�kraternas �anst�llningstrygghet� har utan tvekan �kat. Men det leder bara till �kade sociala sp�nningar (till exempel tryck f�r att f� tillg�ng till h�gre utbildning), och �r inte n�gon verklig l�sning p� byr�kraternas of�rm�ga att garantera att deras maktst�llning och privilegier blir best�ndiga. Dessutom �r dessa st�llningar fortfarande i huvudsak knutna till speciella funktioner d�r de �r beroende av politiska beslut (till exempel den �k�nda nomenklaturan) och inte av en speciell roll inom den samh�lleliga produktionsprocessen. H�rav f�ljer byr�kraternas p�tryckningar f�r att f� varaktiga band till speciella fabriker, f�retag, truster (det vill s�ga att �terinf�ra privategendom i ordets ekonomiska betydelse innan det �terinf�rs i juridisk mening). H�rav det st�ndiga trycket fr�n breda skikt inom byr�kratin f�r att f� en kvalitativt �kad sj�lvst�ndighet p� fabriks- eller branschniv� (det vill s�ga att undkomma den centraliserade planens j�rnh�rda ramar). H�rav deras tendens att ackumulera privat kapital med hj�lp av mutor, korruption, �gr� och svart marknadsverksamhet, hamstring av utl�ndsk valuta och guld, etc. H�rav f�ljer ocks� trenden mot en allt st�rre �symbios� med deras motsvarighet i v�st, inklusive skapandet av bankkonton i banker i v�st (speciellt tydligt i �folkdemokratierna�).
Allt detta pekar i riktning mot att det kan uppst� en �ny h�rskande klass� � inte en �ny klass� utan en gammal vanlig kapitalistklass som grundas p� privat egendom. Men innan denna process kan f�rverkligas m�ste man �vervinna tv� v�ldiga hinder: arbetarklassens motst�nd, som under loppet av ett s�dant �teruppr�ttande skulle tendera att f�rlora det de v�rderar allra mest med den nuvarande organisationen (i sj�lva verket troligen det enda de v�rdes�tter): garanterad anst�llningstrygghet, det vill s�ga r�tten till arbete, full syssels�ttning, och som ett resultat av det ett mycket mindre hektiskt arbetstempo �n i v�st; och motst�ndet fr�n viktiga delar av statsapparaten (beakta hur Tito slog ner p� de jugoslaviska �biljon�rerna� i b�rjan av 1970-talet, n�r faran f�r �teruppr�ttande blev verklig). S� att s�ga att en ny h�rskande klass existerar och styr feltolkar de verkliga samh�lleliga strider som �ger rum i dessa l�nder. Det f�ruts�tter att en kamp vars utg�ng fortfarande �r �ppen redan har avgjorts i det f�rflutna.
F�r det tredje skulle vi, likas� f�r f�rsta g�ngen i historien, st� inf�r en �h�rskande klass� som representerar ett �produktionss�tt� som n�r det �st�rtas� l�mnar den grundl�ggande strukturen intakt. I ett v�lk�nt stycke i Kapitalets tredje band skriver Marx att varje produktionss�tt karakteriseras av ett speciellt s�tt att till�gna sig den samh�lleliga merproduktionen. I Sovjetunionen till�gnas den samh�lleliga merproduktionen p� ett tv�faldigt s�tt: i form av bruksv�rden, s�tillvida den till st�rsta delen utg�rs av ytterligare utrustning och r�varor, och i form av varor, s�tillvida den till mindre del utg�rs av lyxvaror (och speciella tj�nster) som byr�kratin k�per med sina privilegierade inkomster. Men denna dubbla form att till�gna sig den samh�lleliga merproduktionen skulle inte f�r�ndras efter att den byr�kratiska diktaturen har st�rtats � om s� bara d�rf�r att de sovjetiska arbetarna s�kerligen inte kommer att omvandla produktionsmedlen till varor (vilket vore att �teruppr�tta kapitalismen!), utan ocks� d�rf�r att de inte p� kort sikt kommer att kunna avskaffa konsumtionsartiklarnas karakt�r som varor (en ny revolution i Sovjetunionen skulle inte g�ra det m�jligt att bygga socialismen i ett land). Likas� skulle varken undertryckandet av det privata �gandet av produktionsmedlen eller den centraliserade planeringen eller det statliga monopolet p� utrikeshandeln f�r�ndras av en s�dan revolution (som vi d�rf�r f�redrar att kalla f�r en politisk revolution). Sammantaget leder alla dessa faktorer uppenbarligen till att den ekonomiska strukturen i grunden �r of�r�ndrad.
F�rvisso kommer det att ske en radikal f�r�ndring av systemets arbetsmetoder. Den stora massan av producenter kommer att f� det avg�rande ordet om vad som produceras och hur det produceras. De sociala oj�mlikheterna kommer att minskas radikalt. Det enorma sl�seri som den byr�kratiska vansk�tseln orsakar kommer att upph�ra. Organiseringen av arbetet och dess hierarkiska struktur kommer att ses �ver p� ett radikalt s�tt. Men sj�lva den uppbyggnad som skisseras ovan � den specifika formen f�r hur den samh�lleliga merproduktionen till�gnas � f�rblir i grunden densamma.
F�r det fj�rde leder antagandet att byr�kratin �r en ny h�rskande klass till slutsatsen att vi f�r f�rsta g�ngen i historien st�r inf�r en �h�rskande klass� som inte existerar innan den faktiskt h�rskar. Varifr�n kommer den? Sweezy svarar: �Den nya utsugande klassen utvecklas ur de f�rh�llanden som revolutionen sj�lv skapade.� Men detta kringg�r faktiskt sj�lva fr�gan. Samh�llsklasser �r grupper av m�nniskor som deltar i speciella f�rh�llanden som h�rr�r ur produktionsprocessen (�produktionsf�rh�llanden�). Samh�lleliga f�r�ndringar kan f�r�ndra dem, men de kan inte skapa dem fr�n ingenting. I sj�lva verket blir en konsekvent teori om en �ny h�rskande klass� i Sovjetunionen bara begriplig om man f�ruts�tter att delar av arbetarklassen (arbetarbyr�kratin och arbetararistokratin) och intelligentsian (sm�bourgeoisien och h�gre statstj�nstem�n) var en slumrande ny h�rskande klass redan innan de �tog makten�, det vill s�ga innan �revolutionen�.[3] Men ett s�dant antagande leder till v�ldiga konsekvenser, som omfattar praktiskt taget alla delar av den samtida klasskampen i hela v�rlden, och inneb�r en revidering av den marxistiska teorins alla best�ndsdelar. Och utan detta antagande blir uppfattningen om en �ny h�rskande klass� som har uppst�tt �ur den historiska processen� helt absurd � byr�kratin grep trots allt makten. Hur kan ett �icke existerande� samh�llsskikt gripa makten?
Tanken att sovjetbyr�kratin (precis som den fackliga byr�kratin i v�st) inte har kapat navelstr�ngen till arbetarklassen, och att dess speciella intressen och politiska beslut kan betraktas inom ramen f�r detta speciella parasiterande f�rh�llande till proletariatet, leder till slutsatsen att klasskampen i de kapitalistiska l�nderna fortfarande �r en tv�delad process: kapital mot arbete (d�r byr�kratin i det stora hela fungerar som �kapitalets st�llf�retr�dare bland arbetarna�).
Tanken att den sovjetiska byr�kratin �r en ny h�rskande klass och den oundvikliga slutsatsen att de kommunistpartier som inte sitter vid makten � �tminstone vad g�ller deras centrala apparater � kan betraktas som k�rnan till en ny m�jlig utsugande klass, leder med n�dv�ndighet till att vi m�ste �ndra hela v�rt s�tt att se p� hela 1900-talets historia. Klasskampen blir nu tredelad: �kapital mot arbete mot den nya m�jliga utsugande klassen�.
Det handlar inte bara om att justera den historiska analysen (som i och f�r sig redan det vore h�rresande, och �tminstone s�vitt de bevis vi har tillg�ng till �r en om�jlig uppgift). Det f�r politiska f�ljder av mycket stor och allvarlig omfattning. Vi har d� bara kvar att v�lja mellan tv� onda ting, som b�da leder till slutsatser som s�tter f�respr�karna f�r teorin om en �ny utsugande klass� i direkt mots�ttning till den internationella arbetarklassens kamp f�r frig�relse. Ty det finns faktiskt bara tv� s�tt att se p� den p�st�dda nya �utsugande klassen�. Antingen �r den i sin helhet och i allt v�sentligt progressiv i j�mf�relse med kapitalistklassen, det vill s�ga den st�r i samma f�rh�llande till borgarklassen som borgarklassen stod till den halvfeodala aristokratin f�re och under de borgerliga revolutionerna. En s�dan hypotes skulle naturligtvis ligga helt i linje med en h�rd kritik av dess exploaterande natur. Men det skulle inneb�ra att man under alla direkta konflikter mellan borgarklassen och den �m�jliga nya klassen� skulle ge samma �kritiska st�d� till den �nya klassen� som Kommunistiska manifestet t�nker sig f�r den revolution�ra borgarklassen. Och man skulle d� � �tminstone delvis, om �n inte fullst�ndigt � bli tvungen att begr�nsa arbetarklassens antibyr�kratiska kamp f�r att inte f�rhindra den �progressiva� byr�kratins seger �ver den reaktion�ra borgarklassen.
Sj�lva tanken p� en socialistisk revolution och arbetarklassens makt�vertagande skulle �tminstone bli oviss. F�rvisso kan man s�ga att den f�rfallande kapitalismen antingen skulle kunna leda till socialism eller till att det uppr�ttas ett nytt klassystem, som �r progressivt j�mf�rt med kapitalismen. Men i s� fall skulle vi bli tvungna att beteckna alla segerrika revolutioner som har �gt rum hittills som �byr�kratiska revolutioner� och inte prolet�ra revolutioner. D� skulle det minst sagt vara trov�rdigt att p�st� att tanken p� en direkt �verg�ng fr�n kapitalism till socialism �r ett utopiskt begreppsm�ssigt misstag fr�n Marx� och marxisternas sida.
Om den �nya h�rskande klassen� �r progressiv i j�mf�relse med kapitalismen, d� skulle det inneb�ra att klassamh�llet, tv�rtemot vad Marx trodde, inte har utt�mt sina progressiva m�jligheter i och med kapitalismens uppkomst. Det skulle fortfarande vara m�jligt med en ny och betydelsefull utveckling av produktivkrafterna � som i det l�nga loppet skulle leda till en vidare utveckling av den �samh�lleliga individen�, det vill s�ga av m�nniskans frihet � utan att avskaffa klassamh�llet. D� skulle socialismen bara vara att f�redra moraliskt, inte som en historisk n�dv�ndighet f�r att undvika barbari och m�nsklighetens f�rfall.
S� trots att man utg�r fr�n att f�rd�ma byr�kratin som nya utsugare, blodsugare, arbetarklassens d�dsfiender och fiender till m�nniskans frihet, etc, etc � och utan tvekan h�rr�r 99% av varje sj�lvutn�mnd marxists verkliga motiv f�r att kalla byr�kratin f�r en ny h�rskande klass snarare ur en s�dan f�rst�elig moralisk indignation �n ur en kylig vetenskaplig analys � s� hamnar man paradoxalt nog i att historiskt r�ttf�rdiga samma byr�krati, om inte att bli en �ppen f�rsvarare av alla dess brott.
Det �r ingen slump. Inom den klassiska marxismens begreppsramar �r klasser � inklusive h�rskande klasser � �tminstone under n�gon del av sin existens historiskt oundvikliga, det vill s�ga n�dv�ndiga instrument f�r organiseringen av samh�llet. Om den sovjetiska byr�kratin �r en ny h�rskande klass och progressiv j�mf�rt med borgarklassen, d� �r slutsatsen obestridlig: den har �tminstone tillf�lligt spelat en n�dv�ndig och progressiv roll i det sovjetiska samh�llet. S� efter en l�ng omv�g skulle man hamna vid utg�ngspunkten. Visserligen �r inte Gulag s� bra, den h�rdaste arbetslagstiftningen i v�rlden var ganska osmaklig, men fanns det egentligen n�got alternativ? Ryssland m�ste trots allt industrialiseras och moderniseras, och det g�r inte att g�ra omelett utan att kn�cka n�gra �gg � man kunde bara �vervinna underutvecklingen med hj�lp av barbariska medel. Ig�r kallade �vi� det att bygga socialismen �med hj�lp av barbariska medel�. Idag kallar �vi� det att bygga ett nytt klassamh�lle framf�r kapitalismen �med hj�lp av barbariska medel�. Men idag, precis som ig�r, m�ste �vi� �objektivt� medge att byr�kratin � trots alla dess despotiska brott � �r �historiskt n�dv�ndig�. Och s� vidare i all o�ndlighet.
Denna f�lla �r l�tt att undvika med hj�lp av den marxistiska, med andra ord trotskistiska, tolkningen av Sovjetunionens historia och byr�kratins roll. Allt som �r progressivt i Rysslands, Kinas, etc utveckling �r resultatet av en socialistisk revolution. Allt som �r reaktion�rt �r resultatet av byr�kratins makt. Det finns ingen logisk sammankoppling mellan de tv�, utan de st�r i skarp mots�ttning till varandra. Det inneb�r att byr�kratin inte �r en klass utan en parasiterande tum�r p� proletariatets kropp: att det sovjetiska samh�llet inte �r ett nytt diktatoriskt produktionss�tt utan ett samh�lle i �verg�ng mellan kapitalism och socialism, som har hejdats i sin progressiva utveckling � k�rt fast, frusit fast � av en byr�kratisk diktatur som m�ste st�rtas f�r att p� nytt �ppna v�gen till socialismen.
Och om antagandet att byr�kratin i egenskap av h�rskande ny klass �r progressiv i j�mf�relse med borgarklassen leder till allvarliga slutsatser, d� har antagandet att den �r reaktion�r j�mf�rt med kapitalisterna tio g�nger v�rre konsekvenser. Det skulle betyda att man, om man st�lls inf�r en konflikt mellan den �nya klassen� eller den m�jliga �nya klassen� och borgarklassen, skulle bli tvungen att ge kritiskt st�d �t den sistn�mnda mot den f�rstn�mnda.
Om det borgerliga samh�llet inte har lett och � �tminstone inom �versk�dlig framtid � inte kommer att leda till prolet�ra utan till �byr�kratiska� revolutioner, om kapitalismen i ett dussintal l�nder inte har ersatts av en arbetarstat (om �n sv�rt byr�kratiserad) utan av ett despotiskt klassamh�lle, d� �r det uppenbart att det var n�got grundl�ggande fel i Marx� och de klassiska marxisternas historiska prognoser och perspektiv. Dessutom var det uppenbarligen n�got i grunden fel med deras sociala, ekonomiska och politiska analys av sj�lva det borgerliga samh�llet, av karakt�ren p� dess inre mots�ttningar och i synnerhet av det moderna proletariatets karakt�r.
Marx� uppfattning av socialismen � som fram till slutet av 1920-talet delades av n�stan alla socialister � var ett fritt samh�lle av associerade producenter som utvecklades ur arbetarklassens (den l�nearbetande klassens) speciella ekonomiska, sociala, politiska, kulturella och till och med psykologiska s�rdrag, som skisserades i det Kommunistiska manifestet och f�rfinades i Marx� och Engels� senare skrifter i denna fr�ga.
Om man tror att kapitalismen kan leda b�de till ett nytt klassamh�lle och � eller snarare ist�llet f�r � till socialismen, att arbetarklassen sj�lv skulle kunna lyfta upp en s�dan ny �utsugande h�rskande klass� ist�llet f�r att leda m�nsklighetens �vergripande befrielse, d� uppst�r fr�gan: var inte analysen av den moderna arbetarklassens revolution�ra och befriande resurser fullst�ndigt felaktig �nda fr�n b�rjan? Det �r m�nga teoretiker som har g�tt l�ngt i denna riktning, och Baran-Sweezys sista kapitel i Monopolkapitalet �r den f�rsta och mest anm�rkningsv�rda ansatsen l�ngs denna v�g. Rudolf Bahro har fl�ckat sin annars imponerande bok Alternativet � den �verl�gset mest ing�ende kritik som har kommit ut om ett land som styrs av den stalinistiska byr�kratin sedan Trotskijs Den f�rr�dda revolutionen � av en �nnu mer r�ttfram och konstlad bed�mning: �Proletariatet k�mpar spontant bara f�r att anta borgarklassens levnadss�tt, eller �tminstone sm�bourgeoisiens som ligger n�rmast det.� Som man kunde v�nta sig uttryckte Herbert Marcuse entusiastiskt att han var �verens med denna bed�mning.
L�t oss inte dr�ja vid fr�gan om ett s�dant f�rkastande av den klassiska marxistiska analysen av arbetarklassen � den i v�st s�v�l som den i Sovjetunionen � inneb�r att socialismen och det klassl�sa samh�llet har blivit om�jligt eller inte. De olika f�rs�ken att hitta ett annat �revolution�rt subjekt� som kan ers�tta det moderna proletariatet � b�nder i tredje v�rlden, revolution�ra studenter, intelligentsian, eller till och med marginaliserade utfattiga stackare � f�rsummar att ta h�nsyn till Marx� viktigaste landvinning f�r den socialistiska r�relsen: att karakt�ren p� det samh�lle som skulle skapas �tminstone stod i ett v�xelf�rh�llande till det �revolution�ra subjektets� samh�lleliga karakt�r, ekonomiska makt, samh�llspolitiska resurser och materiella intressen, och inte till i vilken grad den ena eller andra folkgruppen var moraliskt indignerad och gjorde individuellt uppror mot den existerande samh�llsordningen. Det g�r inte att visa hur n�gon av de ovan n�mnda samh�llsskikten i n�gon h�gre utstr�ckning �n den moderna arbetarklassen skulle kunna utveckla de n�dv�ndiga materiella och samh�lleliga f�rh�llanden som kr�vs f�r att f� till st�nd ett verkligt klassl�st samh�lle. Men st�mmer det att 150 �rs klasskamp fr�n det moderna proletariatets sida (om vi bortser fr�n den f�rsta periodens hungerrevolter, som Bahro helt r�tt utel�mnar ur sin analys och karakterisering) kan sammanfattas i formuleringen att den tenderar att �spontant bara... anta borgarklassens � eller sm�bourgeoisiens � levnadss�tt�?
F�r att g�ra en s� of�rsvarlig generalisering m�ste man vara v�ldigt blind f�r den rika, m�ngsidiga och lidelsefulla historia som arbetarklassens kamp utg�r, d�r kapitel med trist �konformism� st�r sida vid sida med kapitel med hisnande f�rm�ga till fantasifullhet, dj�rv uppfinningsf�rm�ga, makal�st hj�ltemod! Var arbetarna i Pariskommunen, de revolution�ra arbetarna i Ryssland 1917-21, i Tyskland 1918-23, i Spanien 1936-37, i Jugoslavien 1941-45, i Ungerns i oktober-november 1956, p� Kuba 1959-65, i Frankrike i maj 1968, i Prag 1968-69, i Italien p� h�sten 1969, i Portugal 1975, i Iran 1979, bara ben�gna att �spontant... anta borgarklassens levnadss�tt�? Och �terigen: betedde sig arbetarna i Spanien 1975-76 i linje med Bahros regler � d�r vi f�r f�rsta g�ngen i historien under en intakt fascistisk f�rtryckarapparat fick bevittna flera politiska regionala generalstrejker f�r det typiskt �borgerliga livsstilskravet� att f�rsvara och befria politiska f�ngar? Och detta �r bara de mest framtr�dande exemplen som dyker upp i huvudet. Man skulle kunna l�gga dussintals exempel till denna lista � m�nga �ven fr�n den amerikanska arbetarklassens historia.
Inf�r denna verkliga bild av arbetarklassens kamp under det senaste seklet, inf�r dessa �verv�ldigande historiska bevis, m�ste vi formulera om fr�gan �Varf�r har det inte �gt rum n�gon segerrik socialistisk revolution i v�st?� p� ett historiskt riktigt s�tt: Varf�r har det hittills inte �gt rum n�gon s�dan seger, trots proletariatets periodiskt �terkommande spontana f�rs�k att omvandla samh�llet l�ngs socialistiska linjer � f�rs�k som uppenbarligen bekr�ftar att s�dana segrar �r m�jliga? D� m�ste vi leta efter svaret i form av hur sv�rt detta f�retag �r, den subjektiva faktorns roll, behovet av ett revolution�rt ledarskap, det prolet�ra klassmedvetandets oj�mna utveckling, den roll som medveten broms som f�rst spelades av socialdemokratin (Tyskland 1918-19), och senare av de stalinistiska partierna (Spanien 1936-37), det vill s�ga den verkliga historiska dialektiken mellan v�rldssocialismens objektiva och subjektiva f�ruts�ttningar. V�rldssocialismen kan bara komma till st�nd som ett medvetet f�retag av ett samh�lle som objektivt och materiellt kan f�rverkliga den. Det finns ingen s�dan kraft i det borgerliga samh�llet vid sidan av det moderna proletariatet.
Marxister �r inte religi�sa personer. V�r �vertygelse om proletariatets revolution�ra resurser grundar sig p� en vetenskaplig analys och noggrann unders�kning av de historiska vittnesb�rden � inte p� en irrationell tro eller formalistiska resonemang. Om de �verv�ldigande historiska bevisen skulle visa att Marx� antaganden var felaktiga, d� skulle vi inte ha n�got annat val �n att s�ga sanningen � i Marx� sanna anda, som inte bara p� sk�mt sa att hans favoritvalspr�k var de omnibus dubitandum [man b�r tvivla p� allt � �a.].
Men vi vill h�vda att de bevis som historien presenterat hittills inte motiverar n�gra s�dana f�rhastade generaliseringar. B�de kapitalismen i v�st och byr�kratins diktaturer befinner sig idag i en djup och ol�slig kris � inte marxismen. Om man vill undvika att ta sin tillflykt till simpla rationaliseringar av sitt eget missn�je �ver att den historiska processen g�r relativt l�ngsamt, sin avsmak f�r de politiska vilseledarna, sin egen tr�tthet och demoralisering, d� ska man beh�lla sitt sinne f�r proportioner och s�ga: l�t oss v�nta och se hur arbetarna kommer att k�mpa under de kommande decennierna, nej halva seklet. Och l�t oss inte v�nta passivt utan g�ra allt vi kan f�r att garantera att denna arbetarkamp leder till en segerrik socialistisk revolution, innan vi g�r n�gra f�r tidiga bokslut och innan barbariet tar �ver.
Vi �r tillbaka d�r vi b�rjade, och det s� det f�rsl�r. Ja, fr�gan om den sovjetiska byr�kratin �r en ny h�rskande klass h�nger direkt samman med fr�gan om v�rldsrevolutionens och d�rmed m�nsklighetens framtid. Den �r ocks� direkt knuten till fr�gan om arbetarklassens revolution�rt socialistiska m�jligheter, till sj�lva socialismens m�jlighet, med andra ord till den vetenskapliga socialismen som s�dan. Ty dessa fr�gor st�r i centrum f�r Marx� analys och det �marxistiska systemet�. Och det finns inte n�got som helst tecken p� att detta system inte �r lika stabilt och fast grundat som n�gonsin.
[*] Sweezys artikel: Finns det en h�rskande klass i Sovjetunionen?
[1]�L Trotskij, Sovjetunionen i krig.
[2]�L Trotskij, Fj�rde internationalens manifest om det imperialistiska kriget och den prolet�ra v�rldsrevolutionen.
[3]�Byr�kratins makt�vertagande var inte bara en �utveckling ur de f�rh�llanden som skapades av revolutionen sj�lv� � ett p�st�ende som undviker att ta st�llning till den konkreta politiska kamp som �gde rum i Sovjetunionen p� 1920-talet! Det utvecklades ur en framg�ngsrik politisk kontrarevolution (en �kontrarevolution i revolutionen� om man s� �nskar, vars klassiska f�reg�ngare var Termidor under den franska revolutionen). I ljuset av dessa fakta g�r Sweezy v�nsteroppositionen en allvarlig or�tt n�r han inte n�mner att den s� tidigt som 1923 � m� s� vara kanske ett par �r f�r sent � inledde en konsekvent kamp f�r sovjetdemokrati och utvidgade politiska r�ttigheter f�r arbetarklassen.