Isaac Deutscher arkivet

Isaac Deutscher

Om Trotskijs 'Våra politiska uppgifter'


Utdrag i ur Den väpnade profeten, René Coeckelberghs Bokförlag 1971. Först publicerad på engelska 1952 i The Prophet Armed. Svensk översättning Martin Peterson. Se även här för ett längre utdrag ur Trotskijs 'Våra politiska uppgifter'.


Han höll fast vid den anti-liberala attityd som på det hela taget varit den förhärskande inom den gamla Iskra. Under långa debatter med mensjevikerna började han inse hur mycket som på denna kritiska punkt skiljde honom från dem och hur litet som skiljde honom från Lenin.

Men innan han lämnade mensjevikerna angrep han återigen Lenin med en störtflod av sårande invektiv som, gjorde varje försoning dem emellan praktiskt taget omöjlig. I april 1904 lämnade Trotskij Iskra. I augusti utkom i Genève hans pamflett Våra politiska uppgifter som han tillägnade 'Min käre lärare Paul B. Axelrod'. Det historiskt och biografiskt intressanta med pamfletten ligger i det faktum att den var den skarpaste anklagelseskrift som någon socialist någonsin levererat mot Lenin. Den är också intressant på grund av det tänkesätt, som den gav upphov till, och de häpnadsväckande glimtar av historisk intuition som fanns spridda över de mer än hundra tättryckta smädelsesidorna.

'Just vid en tidpunkt', började Trotskij med en hänsyftning på det rysk-japanska kriget, 'när historien har ställt oss inför den enorma uppgiften att hugga av världsreaktionens knut, tycks de ryska socialdemokraterna inte bry sig om något annat än en futtig inre strid.' Vilken 'hjärtslitande tragedi' detta var och vilken 'mardrömslik atmosfär' det skapade! ... 'nästan alla var medvetna om splittringens brottsliga karaktär, men ingen kunde frigöra sig från historiens järngrepp'. Den djupaste orsaken till delningen låg i den svårighet som partiet hade haft med att jämka samman sina demokratiska och socialistiska uppgifter. Ryssland hade ännu inte genomgått en borgerlig demokratisk revolution och det låg i partiets omedelbara intresse att störta tsarens envälde. Socialismen var emellertid dess verkliga om än avlägsna mål. Partiet slets ständigt mellan dessa två strävanden. Närhelst en kontrovers uppstod i dess led, anklagade varje sida den andra för att överge proletariatets klassintressen till förmån för en borgerlig demokrati. 'Varje grupp som representerar rar en ny inriktning utesluter sina föregångare. Var och en som kommer med nya idéer ser den föregående perioden som endast en grov avvikelse från den rätta vägen, ett historiskt missförstånd ...’49

Så, fortsatte han, hade Lenin och den gamla Iskra som helhet behandlat ekonomisterna som trots sin begränsning ändå hade väckt den ryska arbetarklassen. Mensjevikerna var den första grupp som 'försökt etablera sig själva på föregångarnas skuldror, inte på deras brutna ben', och enbart detta var ett tecken på mognad. Ekonomisterna 'hade vänt sig till proletariatet, men inte i socialdemokratisk anda' utan i opolitisk fackföreningsanda. Iskra hade å andra sidan riktat sitt socialdemokratiska budskap till intelligentian, inte till arbetarna. Lenin hade hårdfört drivit in den revolutionära intelligentian i en marxistisk ortodoxi, en ovillkorlig underkastelse under Marx' auktoritet, i hopp om att på detta sätt kunna utbilda intelligentians män till pålitliga ledare för en omogen och försagd arbetarrörelse. Men det Lenin försökte var endast att skynda på historiens gång: ty att vara i besittning av en proletär doktrin, som marxismen, 'var ingen ersättning för ett politiskt utvecklat proletariat'.50 Lenin misstrodde massorna och intog en högdragen attityd gentemot deras obildade aktiviteter, hävdade att arbetarna inte själva kunde höja sig från fackföreningskorporativism till revolutionär socialism och att all socialistisk ideologi fördes in i arbetarrörelsen 'utifrån', genom den revolutionära intelligentsian. Detta, skrev Trotskij, var teorier för en 'ortodox teokrati' och Lenins organisationsplan passade för ett parti som tänkte 'ersätta arbetarklasserna med sig självt', handla som ombud i deras namn och för deras räkning, vad än arbetarna kände och tänkte.

Mot denna 'substitutism' (zamestitelstyo), som Trotskij kallade den, mot denna ide om ett parti fungerande som ett locum tenens för proletariatet, ställde han Axelrods plan för ett 'parti på bred basis', med de europeiska socialdemokratiska partierna som modell.51 'Lenins metoder leder till följande: partiorganisationen (den politiska partimaskinen) ersätter först partiet som helhet, därefter ersätter centralkommittén organisationen, slutligen ersätter en enda "diktator" centralkommittén ...'52 'Garantierna för sin stabilitet måste partiet söka i sin egen bas, i ett aktivt proletariat fullt av självtillit och inte i partitoppen, som revolutionen .. . plötsligt kan komma att svepa bort med sin vinge . . .' Efter en ironisk travesti på Lenins 'vedervärdiga, tygellösa och demagogiska' stil,53 och efter en del hån mot Lenins försök att ingjuta disciplin i partiet, frågade Trotskij: 'Är det så svårt att förstå att varje allvarligt syftande grupp ... som ställs inför dilemmat om den, av disciplinskäl, tyst skall utplåna sig själv eller, utan hänsyn till disciplinen, slåss för sin existens - tveklöst kommer att välja den senare kursen ... och säga: åt skogen med den "disciplin" som undertrycker rörelsens vitala intressen.' Historien kommer inte att säga att disciplin skulle ha rått även om världen tvingats gå under. Den kommer till slut att rättfärdiga dem som hade 'den mer fullkomliga och djupare insikten om revolutionens uppgifter'.54

Den märkligaste delen av pamfletten är dess sista kapitel om 'Jakobinism och socialdemokrati'. 55

Vid kongressen tillbakavisade Trotskij den anklagelse för jakobinism som ekonomisterna riktade mot Iskra som helhet. Nu vände han denna anklagelse mot Lenin. Lenin bemötte den nästan med stolthet: 'En revolutionär socialdemokrat', genmälde han, 'är just en Jakobin, men en som är oskiljaktigt förbunden med proletariatets organisation och medveten om dess klassintressen.' Som Trotskijs pamflett visar, utvecklade han sin anklagelse i ljuset av sin nyligen gjorda detaljstudie av den franska revolutionen, och han pekade framåt mot det kommande ryska revolutionsdramat. Jakobinens och socialdemokratens karaktärer, fastslog han, är båda exklusiva. Den franska revolutionen kunde, på grund av den tidens begränsningar, endast bygga upp ett borgarsamhälle med den borgerliga egendomen som grund. Jakobinismen (detta 'maximum av radikalism som borgarsamhället varit i stånd till') eftersträvade att permanenta ett flytande, kvasiegalitärt revolutionsklimax som var oförenligt med den fundamentala rörelsen i tiden. Detta var ett på förhand dömt Utopia: historien skulle ha tvingats hejda sitt förlopp för att rädda jakobinismen. Konflikten mellan jakobinismen och dess tidsålder förklarar den jakobinska mentaliteten och handlingsmetodiken. Robespierre och hans vänner hade sin metafysiska föreställning om Sanningen, sin Verité, men de kunde inte vara säkra på att deras Verité skulle vinna folkets hjärtan och sinnen. Med morbid misstänksamhet såg de sig omkring och hittade fiender krypande från alla hörn. De tvingades dra en skarp skiljelinje mellan sig själva och den övriga världen och de drog den med giljotinens egg. 'Varje försök att sudda ut (denna skiljelinje) mellan jakobinism och den övriga världen hotade att lösgöra inre centrifugala krafter ...' Robespierres politiska instinkt sade honom att han endast genom ett permanent belägringstillstånd kunde förlänga revolutionens timliga klimax. 'De sparade ingen mänsklig hekatomb när det gällde att bygga en piedestal för sin Sanning ... Motsvarigheten till deras absoluta tro på en metafysisk idé var deras absoluta misstro mot levande människor.'

Socialdemokraten, fortsatte Trotskij, skilde sig från jakobinen genom sin optimism, ty han var i harmoni med rörelsen i sin tid. Vid tröskeln till det tjugonde seklet, och efter framväxten av den moderna industrin och arbetarklasserna, var socialismen inte längre Utopia. Socialdemokraten och jakobinen stod för 'två motsatta världar, doktriner, taktiker och mentaliteter ... De var utopister, vi vill ge uttryck åt den objektiva rörelsen. De var idealister ... vi är materialister ... de var rationalister, vi är dialektiker ... De högg av huvuden, vi bildar dem med klassmedvetenhet.'

Trotskij förnekade inte att det fanns likheter mellan jakobinen och socialdemokraten. Båda var oförsonliga: jakobinen kämpade mot moderantismen, socialisten är motståndare till all reformistisk opportunism. Men socialdemokraten hade ingen användning för giljotinen. 'En jakobinsk tribunal skulle ha dömt hela den internationella arbetarrörelsen för' moderation och Marx' lejonhuvud skulle ha varit det första att rulla under giljotinen.'56'Robespierre brukade säga: "Jag känner till endast två partier, de goda och de dåliga medborgarna", och denna aforism finns ingraverad i hjärtat på Maximilian Lenin', vars 'illasinnade och moraliskt frånstötande misstänksamhet är en ren karikatyr på den tragiska jakobinska intoleransen ...'

(I samma stycke beskrev han Lenin som 'en skicklig statistiker och slarvig advokat'.)

Ett glasklart val - det var Trotskijs slutsats - måste göras mellan jakobinism och marxism. I sitt försök att förena dessa två övergav Lenin i själva verket socialismen och uppställde sig själv som ledare för en revolutionär flygel inom den borgerliga demokratin. Detta var huvudpunkten i Trotskijs anklagelse om att Lenin höll på att förändras från socialist till radikal-borgerlig politiker, eftersom endast en borgerlig politiker kunde misstro de arbetande klasserna så intensivt som Lenin.57 Lenins anhängare gick t.o.m. längre och föreställde sig rent ut sin 'diktatur över proletariatet' och då man läste hur några bolsjeviker (här citerade Trotskij deras flygblad som publicerats i Ural) förespråkade behovet av ett absolut likformigt parti, 'kände man en rysning utefter ryggraden'.

Han avrundade sitt resonemang med följande apell mot likformigheten:

”Den nya regimens uppgifter kommer att bli så komplicerade att de inte kan lösas på annat sätt än genom tävlan mellan olika ekonomiska och politiska metoder, genom långa 'dispyter', genom en systematisk kamp mellan inte endast den socialistiska och den kapitalistiska världen utan också mellan många riktningar inom socialismen, riktningar som oundvikligen kommer att uppstå så snart proletariatets diktatur ger upphov till tiotals och hundratals nya ... problem. Ingen stark, 'dominerande' organisation ... kommer att kunna undertrycka dessa riktningar och kontroverser ... Ett proletariat, kapabelt att utöva sin diktatur över samhället, kommer inte att tolerera någon diktatur över sig självt ... Arbetarklassen ... kommer otvivelaktigt att ha en hel del politiska invalider i sina led ... och en stor barlast i form av förlegade idéer som den kommer att bli tvungen att kasta överbord. Liksom nu kommer den under sin diktatoriska tid att tvingas befria sig från falska teorier och borgerliga erfarenheter och ur sina led rensa ut politiska fraseologer och bakåtblickande revolutionärer... Men denna svåra uppgift kan inte lösas genom att över proletariatet placera några väl utvalda personer... eller en person som förses med makt att likvidera och vanära”58

Bland de skrifter, som kom från Trotskijs produktiva penna under loppet av fyra decennier, är denna det kanske mest häpnadsväckande dokumentet, inte minst för att det innehåller en sådan egendomlig blandning av stora idéer och småaktiga polemiska trick, av skarpsinniga historiska insikter och svulstiga förkonstlingar. Knappast någon mensjevikisk skribent attackerade Lenin med så mycken personlig bitterhet. 'Vedervärdig', 'tygellös', 'demagogisk', 'slarvig advokat', 'illasinnad och moraliskt frånstötande' var de epitet Trotskij kastade mot den man som nyligen hade räckt honom en broderlig hand, som hade kallat honom till Västeuropa, som hade talat för honom och försvarat honom mot Plechanovs förtal. Marxister, och i synnerhet ryska marxister, var förvisso vana att framlägga sina synpunkter med hänsynslös uppriktighet. Men i regel avstod de från smutskastning. Trotskijs brott mot denna regel kan inte enbart förklaras av hans ungdomliga iver - han visade här upp ett karaktärsdrag som han aldrig riktigt skulle frigöra sig från: han kunde inte skilja på idéer och människor.

Han stödde inte heller sina anklagelser på några fakta som kunde göra dem betydelsefulla för historikern. Lenin hade hittills inte utstött någon medlem ur partiet. Allt han gjort var att insistera på giltigheten i det mandat, som kongressen hade givit honom, och att påpeka för oppositionen, att om den envisades med att motarbeta kongressens formella beslut och att bojkotta den valda ledningen, skulle han tvingas vidta åtgärder mot dem. Såtillvida betedde han sig som vilken som helst ledare för vilket som helst parti skulle ha betett sig under liknande omständigheter.59 Eftersom mensjevikerna genom en serie tillfälligheter och personliga ståndpunktsbyten först hade återerövrat Iskra och sedan praktiskt taget kört bort Lenin från ledarskapet, kom hans formella makt att vara under mycket kort tid, och medan den varade gjorde han ingenting för att sätta sina varningar till oppositionen i verket. När oppositionen en gång kommit i överläge tillställde dess ledare Lenin exakt samma varning, om än med mindre rätt, eftersom de inte hade valts vid någon kongress.60

Trotskij visste allt detta och han sade det också i sin pamflett. Hans anklagelser grundades därför enbart på slutsatser han själv dragit och på en teori som han själv hade. Lenin hade framhållit att den revolutionära intelligentian historiskt sett spelat en bestämd roll inom arbetarrörelsen och försett den med den marxistiska åskådning som arbetarna inte skulle ha skaffat sig själva. Trotskij såg i detta synsätt en förnekelse av arbetarklassens revolutionära förmåga och en strävan hos intelligentian, vars språkrör Lenin var, att hålla arbetarrörelsen under sitt förmyndarskap. I detta såg han planer på en jakobinliknande eller, som vi nu skulle säga, totalitär diktatur. Ändå hade många andra socialistiska författare understrukit intelligentians speciella roll inom arbetarrörelsen; och Lenin hade faktiskt hämtat sitt synsätt från Kautsky, den erkände auktoriteten när det gällde marxistisk teori.61

Båda fraktionerna, mensjevikerna såväl som bolsjevikerna, leddes av intellektuella: vid kongressen strax innan hade endast tre arbetare visat sig i den stora skaran delegater. Det fanns därför ingen anledning att peka ut enbart Lenin som talesman för de intellektuellas ambitioner. I Lenins uppfattning om den revolutionära regimen, såsom han hittills hade utvecklat den, fanns inte något som Trotskij kunde grunda sina anklagelser på. Vid denna tid, och under många år framöver, framhöll Lenin att en revolutionär regering i Ryssland skulle bildas genom en koalition av partier och att socialisterna inte kunde ha anspråk på att utgöra ens en majoritet inom den.62 Tanken på en monolitisk stat hade han överhuvud aldrig snuddat vid. Trotskij själv skulle snart stå mycket närmare denna ides än Lenin: i motsats till Lenin skulle han inom kort börja förespråka proletariatets diktatur som det direkta målet för en revolution i Ryssland, vilket inte nödvändigtvis behövde leda till en monolitisk stat, men som otvivelaktigt innebar ett närmande till den. I korthet kunde Trotskij varken faktiskt eller teoretiskt finna någon viktigare förutsättning för sitt förhandsporträtt av Lenin som den ryske Robespierre som med giljotinen drog en skiljelinje mellan sitt parti och den övriga världen. Det krävdes en högtflygande och ansvarslös fantasi hos pamflettmakaren för att ge en så förvrängd spegelbild av sin motståndare.

Och ändå var detta en sann spegling av framtiden, även om den ryske Robespierre som fanns i bilden inte skulle bli Lenin i så hög grad som hans efterträdare, som vid denna tid fortfarande var en okänd kaukasisk socialdemokrat. Så trovärdig var faktiskt denna spegling av framtiden att man i den finner alla den ryska revolutionens dramatiska element i en förvirrad blandning. Där finns, först och främst, dilemmat mellan de borgerligt demokratiska och de socialistiska syftena med revolutionen, ett dilemma som ofta skulle återkomma. Vidare finns konflikten där mellan bolsjevismens två sidor, den marxistiska och den jakobinska, en konflikt som aldrig skulle lösas varken hos Lenin eller inom bolsjevismen i stort eller ens hos Trotskij själv. Även om Trotskij nu ville framtvinga ett klart val mellan marxism och jakobinism, tillät omständigheterna varken Lenin eller Trotskij att göra detta val. Dessutom visade spegeln i förväg de stadier genom vilka revolutionspartiet skulle gå fram med sin 'substitutism': 'Partimaskinen ersätter partiet; därefter ersätter centralkommittén partimaskinen; slutligen ersätter diktatorn centralkommittén.' Detta är i själva verket rubriker för många ännu avlägsna kapitel i revolutionens annaler. Återigen kunde Trotskij här inte ha någon aning om att han själv en dag skulle gå mycket längre än Lenin, när det gällde att predika och glorifiera denna 'substitutism', innan han med fasa ryggade tillbaka inför dess fullbordan. Sedan finns där också den grymma bilden av denna fullbordan: bilden av den sjukligt misstänksamme diktatorn som är 'försedd med makt att vanära och likvidera', som ser fiender krypa fram ur varje hörn och som, utan att spara på mänskliga hekatomber, slåss för att hålla kvar ett revolutionens klimax och som hermetiskt avskiljer revolutionen från den övriga världen. Och som i ett preludium till en klassisk tragedi visar sig de järtecken som tycks peka framåt mot Trotskijs eget öde: Han talar för en fri tävlan mellan idéer och strömningar, en talan som han kommer att föra med nästan samma ord inför bolsjevismens tribunaler tjugo år senare. Han känner sig nu övertygad om att 'en arbetarklass som är i stånd att utöva sin diktatur över samhället inte kommer att tolerera någon diktator över sig', och han är omedveten om att det han säger inbjuder till den svåraste frågan av alla: vad kommer att hända om arbetarklassen efter revolutionen inte är i stånd att utöva sin diktatur över samhället? Han förlitar sig på att historien en gång skall rättfärdiga dem som hyser 'den fullkomligare och djupare förståelsen' för sin tids behov, en förlitan som han kommer att fortsätta att ge uttryck åt under resten av sitt liv, fram till det ögonblick då en mördares rostiga yxa klyver hans hjärna. Och slutligen känner han, som i en förvarning om detta ögonblick, 'en kall rysning utefter ryggraden' vid blotta tanken på vad Lenins parti kan utvecklas till.

Vi kan inte i detalj rekonstruera den själsprocess som låg bakom denna framtidsvision. Den omständigheten, att han hade saknat gedigna grundförutsättningar för sina slutledningar, antyder att processen hade att göra mer med intuitiva förnimmelser än med förnuftsresonemang. Vi kan endast spåra några av de yttre stimuli som satte hans fantasi i rörelse. I allmänna ordalag hade jämförelsen mellan bolsjeviker och jakobiner redan gjorts av några mensjeviker. T.o.m. under sin tid som bundsförvant med Lenin hade Plechanov sagt om honom: 'Av sådant material skapas en Robespierre.' Detta obiter dictum upprepades av andra, först genom viskningar, sedan offentligt. Men knappt någon, ej ens dess upphovsman, menade det bokstavligt - det mottogs som ett av Plechanovs skämtsamma uttryck. Trotskij tog det bokstavligt eller åtminstone tillräckligt på allvar för att kasta sig in i jakobinismens historia och grundligt utforska den i avsikt att finna paralleller. Hans fantasi hade väckts av den jakobinska tragedin och flödade över av nyintagna bilder som han projicerade på de grupper och individer med vilka han stod i daglig kontakt och på Rysslands obestämda framtid. I ljuset av en strängt rationell analys kanske denna projektion skulle te sig omotiverad och nyckfull. Ett kyligare och bättre disciplinerat sinne skulle inte ha lånat sig till sådana visionära förutsägelser. Men Trotskij var behärskad av ett sjätte sinne, ett liksom intuitivt historiskt sinne, som gjorde honom unik bland politiska tänkare i sin generation och ibland utsatte honom nästan för åtlöje men som oftare rättfärdigades triumfatoriskt om än mycket försenat.

Bakom hans polemiska strävanden och fantasirika projektioner fanns den romantiske revolutionärens undertryckta känslor som, hur mycket han än själv argumenterade för behovet av ett hårt sammanhållet och disciplinerat parti, bröt ut i individualistiska protester mot verkligheten inom detta parti så snart han konfronterades med den. Hans läggning, hans smak och hans temperament revolterade mot den prosaiska och affärsmässiga beslutsamhet med vilken Lenin föresatte sig att hämta ned partiet från abstraktionernas himmel till det fasta organisationsplanet. Trotskijs protest var i det här sammanhanget inte olik den han som obehärskad sjuttonåring hade avfyrat mot Sokolovskaja, den första marxist han hade mött: 'Förbannelse över alla er som vill göra tillvaron torr och hård!' Hans utrop i Sjvigovskijs fruktträdgård, nyårsaftonen 1896, genljöd i hans antileninistiska utfall 1904.

Noter

49. N. Trotskij, Nasji Polititjeskije Zadatji, s. 4.
50. Ibid., s. 23.
51. Ibid., s. 50.
52. Ibid., s. 54.
53. Ibid., s. 75.
54. Ibid., s. 72.
55. Ibid.; s. 97-107.
56. Ibid., s. 95.
57. Trotskij citerade här Axelrod, som hade jämfört Lenins utveckling med Struves. I sin pamflett tecknade Trotskij också smickrande porträtt av mensjevikledarna, särskilt Axelnod och Martov, och beskrev den förre som 'en stor marxist och en genomträngande politisk begåvning' och den senare som 'sin generations Dobroljubov'.
58. Ibid., s. 105.
59. När Rosa Luxemburg angrep Lenin i Neue Zeit och därefter i Iskra (nr 69, 10 juli-1904) kritiserade hon honom för att omplantera europeiska - tyska och brittiska (fabianska) - organisationsmodeller i Ryssland. I det tyska socialdemokratiska partiet försvarade de moderata ledarna centralismen mot kritiken från den revolutionära flygeln. Karl Kautsky (Iskra, nr 66, 15 maj 1904) kritiserade Lenin av samma skäl och sade att det som var föda för Europa var ett gift för Ryssland. De ryska socialrevolutionärerna, bolsjevismens blivande fiender, uttryckte varmt gillande av Lenins inställning (se 'Evolutsia Russkoj Sots. Misli' i Vestnik Russkoj Revolutsij, nr 3). Man kan av detta lära hur ohistorisk den åsikt är som hävdas av både bolsjeviker och många av deras kritiker och som säger att det slag av centralism som Lenin representerade 1903 var utmärkande endast för bolsjevismen, var enbart dess förtjänst eller dess arvssynd.
60. Parvus, som stod närmare mensjevikerna än bolsjevikerna (se nästa kapitel), kritiserade mensjevikerna för att de accepterade de diktatoriska organisationsmetoder som de tillskrev Lenin. Parvus, Rossja i Revolutsia, s. 182 ff.
61. Lenin, Sotjinenja, vol. V (Tito Delat?), s. 354-5; K. Kautsky iNeue Zeit nr 3, 1901..
62. Lenin, op.cit., vol. VIII, s. 262-3; se nästa kapitel.