Den 15 augusti 1936 meddelade den sovjetiska nyhetsbyr�n Tass att de gamla bolsjevikerna Zinovjev, Kamenev och 14 ytterligare personer inom kort skulle st�llas inf�r r�tta, anklagade f�r att i maskopi med Trotskij ha �gnat sig �t f�rr�deri och konspiration riktat mot Sovjetunionen och ha f�rberett mordf�rs�k mot Stalin och andra sovjetiska ledare. R�tteg�ngen �ppnades 19 augusti och p�gick t o m 24 augusti, d� domstolen tillk�nnagav att samtliga 16 anklagade d�mts till d�den (och att Trotskij skulle �omedelbart h�ktas�). D�dsdomarna verkst�lldes i gryningen den 25 augusti.[1]
Fr�n det att Tass tillk�nnagav anklagelserna riktades v�rldens blickar mot Trotskij, den ende som hade reella m�jligheter att f�rsvara sig. Fram till dess hade han levt en ganska lugn tillvaro p� den norska landsbygden, men nu str�mmade pressen till fr�n n�r och fj�rran f�r att h�ra vad han hade att s�ga om r�tteg�ngen i Moskva. Och han gav intervjuer, gjorde uttalanden, skickade artiklar och brev till tidningar m m. En del av dessa letade sig �ven till den svenska pressen och det �r dessa som har vi samlat nedan.
Det flesta texterna �r h�mtade fr�n Folkets Dagblad (organ f�r Socialistiska Partiet) och Arbetaren (syndikalistisk). Dessutom ing�r en artikel som �versatts fr�n norska. Texterna redovisas i den tidsordning de nedtecknades, inte i den ordning de publicerades. Jag har �standardiserat� skrivningen av ryska namn och r�ttat n�gra uppenbara stavfel, f � �r de of�r�ndrade, dvs det delvis n�got �lderdomliga spr�kbruket har bibeh�llits.
Trotskij hade t�nkt g�ra en noggrannare analys av r�tteg�ngen sedan den avslutats. Av detta blev inget. Under h�rda p�tryckningar fr�n s�v�l Moskva (som kr�vde att Trotskij skulle tystas), som fr�n en ohelig allians av borgerlig h�ger, nazister och kommunister i Norge, gav den norska �arbetarregeringen� vika f�r trycket och satte munkavle p� Trotskij: Fr�n den 28 augusti 1936 till den 9 januari 1937, d� Trotskij anl�nde till Mexiko, det nya asyllandet, var han n�stan helt avskuren fr�n omv�rlden. Den norska regeringen inf�rde t o m speciallagar, f�r att g�ra det om�jligt f�r Trotskij att f�rsvara sin sak (han f�rbj�ds t o m att f�rsvara sig r�ttsligt utomlands !).
Isaac Deutscher, Trotskijs biograf, ger ocks� en l�sv�rd skildring av det hela (i slutet av kapitel 4, �En folkfiende�, av Den f�rvisade profeten). Ett l�ngre utdrag ur Deutschers bok (det avsnitt som behandlar hur det gick till n�r den norska regeringen s�g till att Trotskij tystades och internerades) finns med som bilaga till denna artikelsamling.
Och sist, men inte minst, ska vi inte gl�mma Trotskijs 4 timmar l�nga f�rsvarstal, Bakom lyckta d�rrar, inf�r domstol i Drammen den 11 december 1936, d�r han grundligt avsl�jar hur den norska regeringen agerat f�r att tysta honom m m.
OBS texterna nedan �r ordnade efter publiceringsdatum i pressen.
Martin Fahlgren
Folkets Dagblad m�ndagen den 17 augusti [2]
Men hoppas att kritiken v�xer
Kristiansand, l�rdag (TT)
Tidningen S�rlandet har p� l�rdagen f�relagt Trotskij fredagens Moskvatelegram, i vilket han beskylles f�r st�mplingar mot de ryska makthavarna. Trotskij gjorde d�rvid f�ljande uttalande:
�Jag m�ste s�ga att p�st�endena i detta telegram �r en av de st�rsta f�rfalskningarna i hela den politiska historien.
Den h�rskande byr�kratin kallar varje kritik som �r riktad mot den f�r sammansv�rjning. Jag hoppas att kritiken sprider sig mera och mera i Sovjet-Unionen, vilket jag endast kan h�lsa med gl�dje. Det �r m�jligt att t�mligen omfattande kritiskt inst�llda kretsar �beropar sig p� mitt namn, dvs mina id�er och skrifter. Men Tass� meddelande p�st�r �ven, att det r�r sig om en terroristisk sammansv�rjning mot regimens ledare och att denna sammansv�rjning ledes av mig fr�n Norge.
Jag f�rklarar h�rmed att detta p�st�ende icke �ger den ringaste sanning. Fr�n 1897, d� jag tr�dde in i den revolution�ra r�relsen, har jag varit och �r liksom alla ryska marxister en of�rsonlig motst�ndare till individuell terror.
Jag fastsl�r att sedan jag kom till Norge har jag icke haft n�gon f�rbindelse med Sovjet-Unionen, har icke f�tt ett enda brev d�rifr�n eller s�nt ett enda brev dit, vare sig direkt eller genom andra personer.
Hela min verksamhet i fr�ga om Sovjet-Unionen har inskr�nkt sig till mina artiklar, som offentliggjorts i v�rldspressen, och i en bok som inom en snar framtid kommer ut i flera l�nder.
D� jag �r heml�s och d� jag nu utnyttjar asylr�tten i Norge, tror jag att det enda m�jliga s�ttet att f� det p�st�endet pr�vat, att jag fr�n Norge skulle ha lett denna terroristiska sammansv�rjning blir att tills�tta en kompetent regeringskommission, som skulle unders�ka anklagelserna i dokumenten. Jag � min sida �r fullt villig att avgiva fullst�ndig r�kenskap f�r min verksamhet i Norge, dag f�r dag och timme f�r timme. Denna min bevisning kunde kompletteras med att arbetarnas organisationer �ver hela v�rlden tillsatte en opartisk internationell kommission, som i Sovjet-Unionen skulle pr�va anklagelserna p� platsen, komma i intim kontakt med de anklagade och d�refter offentligg�ra en rapport om sina unders�kningar. Jag vill s�ga att denna komme att uppl�sa hela anklagelsen till ett intet. Jag har ingenting att frukta och inget att f�rtiga i denna sak.�
Ur Arbetaren 25 augusti 1936 (som f�tt texten fr�n Arbeiderbladet, Oslo) [3]
Intervju med Dagbladet
21 augusti 1936
� I februari 1929 kom jag till Konstantinopel utvisad fr�n Sovjet utan mitt samtycke. Tre eller fyra veckor senare offentliggjorde jag en artikel i Bulletin de l�Opposition�
Det �r organet f�r Trotskijoppositionen, s�ger han, och i det f�rsta numret av denna Bulletin, som utkom i Paris i juli 1929, skrev jag f�ljande:
Oppositionen har f�tt r�tt i alla fr�gor. Men byr�kratin k�mpar icke f�r n�got program utan f�r en ny herreklass� intressen. D�rf�r kan den icke upptaga n�gon politisk kamp mot oss. Stalin har bara en utv�g: att draga en blodig gr�ns mellan det officiella partiet och oppositionen. Det �r absolut n�dv�ndigt f�r honom att s�tta oppositionen i f�rbindelse med attentat, f�rberedelser av v�pnade uppror osv. Men just detta s�tter sig oppositionens ledning emot. D�rav kommer Stalins plan att s�nda ledningen till utlandet (vid detta tillf�lle planerade man flera utvisningar), f�r att p� s� s�tt f� fria h�nder vid behandlingen av de unga medlemmar av oppositionen, vars namn �r ok�nda f�r massan, s�rskilt i utlandet. D�rf�r m�ste man r�kna med att n�r oppositionens fr�msta krafter �r utvisade, kommer Stalins klick att f�rs�ka p� ett eller annat s�tt dra in n�gon oppositionell grupp i ett �ventyr, och om detta misslyckas, att fabricera ett �attentat� eller en �milit�r sammansv�rjning�, som sedan skall l�ggas oppositionen till last.
� Inneb�rden i detta �r klar, s�ger Trotskij. Redan 1929 sade jag till mina unga v�nner i Ryssland: Tag er i akt! Provokat�rer kommer att f�rs�ka f�rm� en del av er till farliga �ventyr.
Om ni tar och l�ser igenom de artiklar jag skrivit i bulletinen, ska ni finna [att jag alltid varit emot][4] individuell terror, som f�r �vrigt marxismen kategoriskt f�rkastar. Icke mindre �n 20-30 g�nger har jag avr�tt fr�n dess begagnande. Byr�kratin beh�ver attentat f�r att f�rsvara terrorismen. Diktatorerna framst�ller det alltid s�, att de vill ge folket frihet, men s� kommer dessa attentat och f�rhindrar det�
Det f�rsta attentatet var mordet p� Kirov i december 1934. Jag n�mner nu alla data ur minnet, s�ger Trotskij. Allt i denna sak strandar p� kronologin. GPU kan m�nga saker, men kronologins konst beh�rskar den ej. Kirov var ingen politiker. Han var en genomsnittsbyr�krat med vissa administrativa egenskaper men hade ingen politisk betydelse i mina �gon. N�r jag s�g att han var m�rdad, t�nkte jag, att det m�ste vara en personlig h�mnd eller en kvinnoaff�r. Jag kunde om�jligt t�nka mig Kirov som offer f�r ett politiskt attentat. Ett par veckor senare l�mnade Sovjetregeringen tv� tydliga f�rklaringar. F�rst hette det, att attentatet var f�r�vat av vitgardistiska terrorister som i dussintals kommit fr�n utlandet. I samband h�rmed avr�ttades ocks� flera hundra man.
S� den 17 december meddelades f�r f�rsta g�ngen att m�rdaren, Nikolajev, 1926 hade tillh�rt Sinovjevs Leningradopposition. Men denna upplysning hade inget v�rde, ty 1926 tillh�rde hela Leningradorganisationen oppositionen. Senare blev Sinovjevs Moskvagrupp indragen i aff�ren.
Vid denna tidpunkt n�mndes �ver huvud icke mitt namn. Det var bara tal om Sinovjevanh�ngare. Alla visste att jag och Sinovjev stod i v�ldsam mots�ttning till varandra. Vid detta tillf�lle kunde man icke s�ga Trotskijster-Sinovjevister s� som man s�ger nu. Mitt namn kom f�rst fram i anklagelseskriften. Allts�, h�ll klart f�r er de olika versionerna om attentatet p� Kirov. F�rst var det vitgardister, s� var det Nikolajev ensam och s� blev Sinovjev och Kamenev moraliskt ansvariga.
Mitt namn blev f�rsta g�ngen n�mnt i anklagelseskriften, sedan man uppgivit versionen med Sinovjev och Kamenev. I anklagelseskriften heter det, att Nikolajev har erk�nt, att han har f�rbindelse med en konsul f�r en fr�mmande makt! Denne gav honom 5 000 rubel och sade, att han kunde s�tta honom i f�rbindelse med Trotskij om Nikolajev l�mnade honom ett brev fr�n Trotskijgruppen. Detta �r allt som s�gs. Unders�kningsdomaren har icke fr�gat om brevet var skrivet, om det var �verl�mnat och om n�got svar kommit fr�n Trotskij. Om Nikolajev hade skrivit till mig och jag svarat, skulle det ha varit av enorm betydelse f�r m�let. Men d�rf�r s�gs inget p� denna punkt. Denna tystnad �r den st�rsta anklagelsen mot GPU.
P� grund av att en konsul var indragen i aff�ren kr�vde den diplomatiska k�ren i Moskva att f� veta vem han var. Efter att l�nge ha dr�jt med svaret f�rklarade Sovjetregeringen, att det var den lettiske konsuln, Skuenek[5]. Men det �r v�rt att l�gga m�rke till att Sovjetregeringen icke gjorde n�gon f�rest�llning i Riga. Skuenek reste fritt till Finland. Och, tillfogade Trotskij, han fick nog sina resekostnader betalda.
Men hela saken med konsuln har man l�tit falla. Jag har fr�gat m�nga g�nger: Varf�r �talade man honom icke? Fick han brevet av Nikolajev?
Den nuvarande processen �r ingen ny process. Det �r bara en f�rb�ttrad upplaga av processen i januari 1935. Men jag ber om f�rl�telse, s�ger pl�tsligt Trotskij, nu har jag h�llit p� att gl�mma ett av de viktigaste kapitlen. Efter processen med Sinovjev och Kamenev kom det en tredje process. Icke mot mig men mot chefen f�r GPU i Leningrad, Medved. Han och flera andra h�gre partifunktion�rer blev d�mda till flera �rs f�ngelse. Medved blev anklagad f�r att ha vetat om attentatet men icke f�rhindrat det. Han svarade, som alla anklagade i de politiska processerna, ja till allt. Den enda f�rklaringen till denna process �r att Medevev hade f�tt i uppdrag att arrangera ett attentat. Men detta skulle icke komma till utf�rande. Men p� den punkten klickade det. Annars �r det of�rklarligt hur Nikolajev kunnat komma in till Kirov.
Den 16 januari 1935 skrev jag i Bulletinen, att det skulle vara felaktigt att tro, att Stalin icke skulle f�rs�ka att p�b�rda oss en ny aff�r konstruerad av GPU-agenter. I ett brev till en av mina v�nner skrev jag, att nu b�rjar den period, d� man blandar samman politisk opposition med kriminella f�rbrytelser. Jag tog icke fel, Trotskij ler ironiskt och h�ller fram en morgontidning med referat fr�n processen. Nu har man f�rberett sig i tv� �r, men man har icke funnit n�got annat �n Kirov-aff�ren att bygga p�. Man kommer bara dragande med nya vittnen och nya komplikationer. Nu har jag icke bara organiserat attentatet, nu har jag ocks� haft f�rbindelser med Gestapo. Men tycker ni icke, att det �r konstigt, att jag med en s� m�ktig bundsf�rvant som Gestapo p� ett och ett halft �r icke kunnat organisera ett nytt attentat, s� att icke G. P. U. skulle beh�va gripa till Kirov-aff�ren igen?
Men varf�r denna nya process? Jag skrev att den skulle komma. M�nniskorna i Sovjet �ro icke dummare �n andra. Det var m�nga som sade, att Sinovjev och Kamenev voro oskyldiga och att det som sagts om Trotskij var vr�vel [=struntprat]. Detta har ocks� kommit till Stalins �ron. Enligt vad jag har h�rt, har Krupskaja, Lenins �nka, och en rad gamla bolsjeviker bett f�r Sinovjev och Kamenev. D�rf�r var det n�dv�ndigt med en ny process f�r att �teruppr�tta tilliten till ledaren � der F�hrer. M�nga av namnen, som nu n�mnas, k�nner jag icke, anar icke vilka de �ro. Denna g�ng �r konsuln f�rsvunnen, han spelar ingen roll l�ngre. D�remot ha nya personer dykt upp. �r det icke m�rkligt, att jag inf�r alla mina anh�ngare har tagit avst�nd fr�n terrorismen, men dessa skulle jag ha givit i uppdrag att utf�ra attentat. I K�penhamn m�tte jag icke en enda ryss. Jag skulle i december 1932 ha givit en person i uppdrag att m�rda Stalin, men kongressen h�lls f�rst 1935. Och d�r fann man attentatorn l�pande omkring med en revolver i fickan. Jag skulle allts� ha v�ntat i tre �r med attentatet�
Detta kallar jag f�r dumt. Det som TASS meddelar, tyder p� att man h�ller hela v�rlden f�r narrar. I Oslo har jag icke tagit emot ett enda bes�k av n�gon ryss, och jag har icke direkt eller indirekt skrivit ett enda brev till Ryssland. Jag vet vad ett brev fr�n mig betyder f�r den som f�r det. Fr�n min yngste son har jag p� de tv� senaste �ren icke h�rt n�got, vet icke var han finns.
Och detta brev, som jag skulle ha s�nt till Dreizer[6] med instruktioner om vad jag ville. Stalin m�ste ju veta, att jag icke �r s� dum, att jag ger skriftlig order om att han skall m�rdas. Herrar f�rfalskare arbeta lite f�r grovt. De f�rakta v�rldsopinionen litet f�r mycket, det �r helt enkelt l�gn man opererar med h�r.
Jag har alltid st�tt f�r vad jag menar. Jag har sagt �ppet ifr�n. Hade jag velat bruka individuell terror i Ryssland hade jag sagt det. Men fr�n 1902 till 1936, i ett tredjedels �rhundrade, har jag bek�mpat den individuella terrorn. Jag har tidigare pr�vat f�ngelse f�r min politiska uppfattning, och jag hade icke vikit tillbaka f�r att s�ga det, om jag varit anh�ngare av individuell terror.
Folkets Dagblad tisdagen den 25 augusti
�Den definitiva tillintetg�relsen av det gamla bolsjevikpartiet.�
Oslo, m�ndag (TT)
Trotskij har f�r Norsk Telegrambyr� gjort f�ljande uttalande om domen i Moskvaprocessen: D�dsstraffen var ju oundg�ngliga. Den andra Kirovprocessen mot Sinovjev och de andra har ju kommit till st�nd av den orsaken att ingen politiskt t�nkande hade trott p� �ktheten av beskyllningarna i den f�rsta processen i januari 1935. Det existerar et motsatsf�rh�llande, i det man tvingat fram de s.k. erk�nnandena av de anklagade genom att lova dem att de skulle f� beh�lla livet. Regeringen kommer s�kert icke att k�nna sig h�mmad av detta motsatsf�rh�llande. Ingen kan n�mligen kontrollera om GPU:s obekanta spioner Berman & consortes verkligen blivit arkebuserade eller om de fortfar med sitt arbete under andra namn. Ingen vet idag, om de fjorton, som blev d�mda till d�den tillsammans med attentatsmannen Nikolajev, verkligen allesammans arkebuserats, men det som synes l�ngt viktigare politiskt sett �r fr�gan om Sinovjevs, Kamenevs och de andra gamla bolsjevikernas �de. Regeringen kommer �ven f�r deras vidkommande knappast att k�nna sig bunden av GPU:s l�ften. Regeringen kan endast g�ra tv� saker med de d�mda: antingen verkligen arkebusera dem och d�rmed l�mna bevis f�r �ktheten av deras anklagelse mot sig sj�lva, eller �ndra d�dsstraffen till livstids f�ngelse och l�ssl�ppa dem senare. Regeringen kommer s�kert att tr�ffa sitt val med h�nsynstagande till det intryck, som processen och sj�lva domen g�r i hela v�rlden.
Tomskij och Sokolonikov ber�vade sig sj�lva livet. P� detta s�tt visade de att de icke �nskade p�taga sig skulden och smutskasta sig sj�lva. Deras handlingss�tt m�ste s�kert ha gjort ett djupt intryck ocks� p� de makthavande i Sovjet-Unionen och kommer s�lunda att utg�ra en viktig faktor i det definitiva avg�randet som tr�ffas av regeringen.
Om Tomskijs sj�lvmord f�rklarar Trotskij, att det �r ett logiskt led i Moskvaprocessernas kedja: Tomskij var en av de starkaste personligheterna i Sovjet-Unionen och av de st�rsta gestalter som ryska proletariatet frambragt ur sina egna led. Det bolsjevikiska partiets politiska byr� hade som bekant fr�n b�rjan f�ljande sammans�ttning: Lenin, Trotskij, Sinovjev, Kamenev, Rykov, Tomskij och Stalin. Lenin �r d�d och de �vriga fem �r anklagade som terrorister och f�r att ha sammansvurit sig mot den sovjetstat de sj�lva bildat. Den politiska avsikten med processen �r den definitiva tillintetg�relsen av det gamla bolsjevikpartiet, dess traditioner och program. Tomskijs sj�lvmord avslutar d�rf�r en hel historisk epok och �ppnar en ny.
Folkets Dagblad onsdagen den 26 augusti
Till redaktionen f�r Social-Demokraten, K�penhamn
H�gt �rade redaktion!
Jag finner i oslotidningen �Dagbladet� f�r den 20 augusti ett utdrag av en av edra artiklar om moskvaprocessen, vari det talas om mitt korta uppeh�ll i K�penhamn. Denna artikel som av en h�ndelse blev bekant f�r mig, tillm�ter jag den st�rsta betydelse.
Sedan jag l�st de f�rsta TASS-meddelandena om moskvaanklagelsen i de norska tidningarna, sade jag genast i redakt�r Konrad Knudsens (Norska Arbetarpartiet) familjekrets ungef�r f�ljande:
Berman-Jorem[9], som synes vara ett av huvudvittnena mot mig, �r f�r mig alldeles obekant. Det m�ste vara en av G.P.U:s provokat�rer! Men mannen har, tycks det mig, mycket illa valt tiden och platsen f�r sin p�st�dda kontakt med mig. Ty just i K�penhamn fick jag hos en av mina senare avlidna v�nner B�ggilds, hem meddelandet om Sinovjevs d�d, vilket likv�l efter�t visade sig vara felaktigt. Jag gav d� genast i n�rvaro av n�gra v�nner en kort karakteristik �ver Sinovjev, vari jag p�pekade att han 1923-1926 skarpt bek�mpade mig och mina v�nner, och fr�n 1926 till 1928 n�rmade sig v�ra positioner f�r att fr�n �r 1928 till sin (p�st�dda) d�d �terigen bli min fiende. Men jag sade att vi icke desto mindre �r de enda som �r kallade att f�rsvara hans minne mot f�rtalet fr�n stalinpressens sida. Samma tankar upprepade jag samma eller n�sta dag inf�r en st�rre v�nkrets. Trots att eder medarbetare endast ur andra hand k�nner hela episoden, (n�mligen av den nu avlidna B�gglid) �terger han den med f�rtr�fflig noggrannhet. Den slutsats sin den f�r mig obekante artikelf�rfattaren drar av denna episod �r f�rintande f�r Berman-Jorems vittnesb�rd. Ocks� till en levande Sinovjev kunde jag i november 1932 icke s�nda n�gra politiska f�rtroendeuppdrag, ty jag betraktade honom som politisk motst�ndare, och �nnu mindre till en Sinovjev som jag just under mitt korta uppeh�ll i K�penhamn ans�g som en nyss avliden motst�ndare.
Man kan ytterligare till�gga att alla v�nner � med undantag av B�ggild � som var n�rvarande vid mina tv� korta minnestal �ver Sinovjev, �r i livet och alldeles s�kert �r redo att avl�gga vittnesb�rd.
Jag kan bara f�rs�kra s�v�l edra l�sare som den offentliga opinionen, att alla andra vittnesutsagor och bek�nnelser ingalunda �r byggda p� s�ker grundval. Jag hoppas inom den n�rmaste framtiden kunna bevis detta p� grundval av dokument � och med hj�lp av frivilliga � icke avpressade � vittnesutsagor, och d�rigenom fullst�ndigt s�ndermala G.P.U:s sk�ndliga hopkok.
I det jag p� f�rhand tackar eder f�r offentligg�randet av detta brev, tecknar jag med st�rsta h�gaktning
Leo Trotskij
(22 augusti 1936)
Folkets Dagblad onsdagen den 26 augusti[10]
�beropar danska vittnen, vill ha dansk och norsk r�tteg�ng.
Fr�n Leo Trotskij har Folkets Dagblad mottagit nedanst�ende uppseendev�ckande brev som vi � d� vi utf�rligt �tergivit den andra partens telegram fr�n den makabra r�tteg�ngen i Moskva � inte vill neka plats:
De v�rldsbekanta politikerna Sinovjev, Kamenev och andras �bek�nnelser� utg�r genom sitt inneh�ll och sin ton en krass bekr�ftelse p� min f�rsta f�rklaring den 19 augusti, att de anklagade i verkligheten �r �klagare. Vid den f�rsta r�tteg�ngen den 15 januari 1935 anklagades Sinovjev och Kamenev som Kirovmordets moraliska upphovsm�n och de f�rklarade sig d� skyldiga som enbart moraliska upphovsm�n till Kirovmordet. Nu anklagas de som direkta organisat�rer av samma terrorakt och f�rberedandet av andra, samt f�rklarar sig med samma framtvingade beredvillighet som s�dana. Ingen av dem s�ger emellertid ett enda ord om huruvida han �ver huvud taget st�tt i n�got konkret f�rh�llande till attentatorn Nikolajev och i s� fall i vilket som vilka medhj�lpare han betj�nat sig av, p� vilken plats, vid vilken tid och med vilka sammankomster �gt rum etc., etc. Allm�nne �klagaren � sin sida undviker omsorgsfullt att besv�ra anklagade och vittnen med s�dana fr�gor. Sinovjevs, Kamenevs och de andras f�rklaringar l�ter som ledande artiklar ur �Pravda� och �Izvestija�, vilkas mest betydande redakt�rer (Bucharin, Radek) f�r �vrigt beskylls f�r att ha vetat om terrorakterna. Man kan, och det med r�tta, moraliskt v�rdes�tta dessa medvetet falska sj�lvbeskyllningar, vilka egentligen utg�r en anklagelse mot en annan person � n�mligen undertecknad.[12]� Men man f�r d�rvid icke f�rlora ur sikte att dessa 100-procentiga bek�nnnelser, som �r rent formella, och icke uppvisar n�got konkret inneh�ll, i dessa olyckliga anklagades mun �r ett medel att s�ga den offentliga opinionen: allt �r l�gn och f�rfalskning.
Utom den f�r mig obekante Berman-Jorem f�rklarar den f�r mig lika ok�nde Fritz David, att han fr�n mig i K�penhamn skulle ha mottagit instruktioner f�r terroristiska handlingar. Dessa vittnen bevisar genom sina utsagor att de icke har en aning om villkoren f�r mitt uppeh�ll i K�penhamn. Jag kom dit med fyra unga v�nner direkt fr�n Prinkipo. D� detta var min f�rsta resa till V�steuropa efter sexton�rigt avbrott, s� b�r d�rj�mte v�nner fr�n Tyskland, Holland, Belgien, Frankrike, Norge och andra l�nder � icke mindre �n 30 � 40 personer � medr�knas, utom de danska v�rdarna � ena sidan och de m�nga journalisterna, fotograferna, filmm�nnen o.s.v. � den andra. De unga m�nnen var angel�gna om min s�kerhet, huruvida med r�tt eller or�tt m� l�mnas d�rh�n. Till mitt arbetsrum man icke f� tilltr�de annat �n genom ett annat rum, d�r alltid 4, 5 � 6 eller �nnu flera v�nner h�ll vakt. Det �r s�ledes uteslutet att n�gon kunde bes�ka mig, vars identitet icke fastst�llts av flera nu i V�steuropa levande v�nner. Varje normal domstol hade s�ledes haft den fullst�ndiga m�jligheten att genom vittnesutsagor pr�va vad som p�st�s av de tv� G-P.U.-agenterna, vilka s�ger sig ha erh�llit de terroristiska instruktionerna av mig i K�penhamn, och �vertyga sig om deras fullst�ndiga oh�llbarhet.
Alla de terrorister, som p�st�s ha skickats av mig fr�n utlandet, �beropar sig p� min son, Leon Sedov, p� sin tid student i Berlin, men nu bosatt i Paris, d�r han nyss tagit sin examina vid Sorbonne. Av dessa genom TASS omsorgsfullt s�llade utsagor framg�r med tydlighet att �terroristerna� skulle ha utvalts av min son och att endast tv� av dem skulle ha kommit i direkt ber�ring med mig i K�penhamn. Det framg�r d�rav att jag genom en ung student skulle ha givit uppmaningar till terrorhandlingar �t f�r mig obekanta personer, vilket i och f�r sig �r en absurditet. Jag f�rklarar n�dv�ndigheten att begagna sig av denna absurditet d�rigenom, att G.P.U:s provokat�rer hade l�ttare att n�rma sig en student vid h�gskolan i Berlin eller �tminstone upps�ka honom, �n vad fallet var betr�ffande mig. D�rvid f�rs�ker man ocks� att kompromettera den unge mannen inf�r de franska myndigheterna. Varje person, som �r i st�nd att t�nka en politisk tanke, borde sj�lv kunna bilda sig ett omd�me �ver denna punkt. Anklagelserna betr�ffande mina p�st�dda f�rbindelser med Gestapo �r i all sin fr�ckhet s� klumpiga och enfaldiga att de icke beh�ver vederl�ggas.
Dessa meddelanden ha endast provisorisk karakt�r. Jag �r nu i f�rd med att bearbeta hela materialet ur juridisk och politisk synpunkt i form av en broschyr. Jag �r emellertid beredd att svara v�rldspressen p� alla speciella fr�gor som r�r mig. Det b�sta vore enligt min mening, om det f�rslag som den konservativa norska tidningen �Morgonbladet� framlade den 21 augusti � att l�ta en oberoende norsk domstol unders�ka de anklagelser som sovjetmyndigheterna framkastar mot mig � f�rverkligades s� snart som m�jligt. Naturligtvis �r jag ocks� beredd att inst�lla mig inf�r en dansk domstol f�r att avl�gga r�kenskap f�r mina handlingar p� dansk mark. Ett fritt och �ppet r�tteg�ngsf�rfarande vore h�r av historisk betydelse � icke f�r min skulle, utan f�r sakens skull.
H�nefoss den 23 augusti 1936
Leo Trotskij
Ur Arbetaren / Folkets Dagblad 26 augusti 1936
25 augusti 1936
Alla de sexton som blevo d�mda i Moskvaprocessen ha avr�ttats. Det var intet annat att g�ra f�r �klagarna. I h�ndelse av ben�dning kunde en eller annan ha rivit hela det n�t i stycken som spunnits av G. P. U. Nu �ro b�de de, som anklagade sig sj�lva, och de, som spionerat, bringade till evig tystnad. Mig s�ker man utpeka som huvudman, men jag lever och framst�ller krav p� att man inleder r�ttslig unders�kning mot mig. Min terroristiska verksamhet skulle enligt �talen s�rskilt ha bedrivits fr�n Danmark, Frankrike och Norge. De f�rbrytelser jag anklagas f�r �ro straffbara i dessa l�nder. Jag framst�ller d�rf�r krav p� att det f�retages r�ttsliga �tg�rder mot mig. Det �r min plikt att avsl�ja en av de st�rsta f�rbrytelserna i v�rldshistorien.
Ur Arbetaren 26 augusti 1936
22 augusti 1936
� I b�rjan av 1930 s�kte jag efter en sekreterare, som f�rstod ryska. Min tyske v�n, Franz Pfemfert, en radikal skriftst�llare, som nu livn�r sig som fotograf i Karlsbad, och hans hustru, vilken �versatt mina �Minnen� till tyska, mottog en ans�kan fr�n en lettisk medborgare vid namn V. Olberg, som ville komma till Prinkipo, som min sekreterare. Pfemferts inbj�do Olberg till sitt hem, f�r att komma underfund med vad f�r slags m�nniska han var. Den 1 april 1930 skrev Pfemfert till mig. �Olberg g�r det mest otillfredsst�llande och op�litliga intryck.� Brevet meddelar d�refter att Olberg, som tidigare varit stalinist, f�rklarat, att han just bytt uppfattning och anslutit sig till oppositionen, varp� han st�llt en m�ngd indiskreta fr�gor om den ryska oppositionen, om Trotskij och hans livsf�ring. �Vi f� icke�, forts�tter Pfemfert i detta brev, �underv�rdera Stalinklicken.� Den kommer inte att underl�ta n�got f�r att s�ka f� in spioner i v�ra led. Det �r m�jligt att Olberg nu �r mera journalist, �n agent f�r Stalin. Men han �r en hysterisk, arrogant och taktl�s typ. Edert hem �r ingen plats f�r Olberg, ty han skulle under loppet av 24 timmar bli en outh�rdlig b�rda f�r er. M�jligtvis, nej, s�kert ocks� f�r framtiden. Han skulle anv�nda sitt bes�k hos er, f�r att �skriva� eller rapportera till G.P.U.� I ett brev av den 2 april skrev Pfemfert. �Vi voro f�rskr�ckta, n�r vi h�rde att Olberg skulle bes�ka er�. I brevet betecknas Olberg som en degenererad och korrumperad typ.
Efter s�dana �rekommendationer�, slutar Trotskij, var det inte l�ngre fr�ga om att anst�lla Olberg som min sekreterare. Han f�rsvann totalt ur mitt minne tills det nu meddelades, att jag skulle ha instruerat honom att resa till Moskva f�r att m�rda Stalin. Allt vad jag vet om denne man �r beskrivningen i dessa tv� brev. Det faktum att G.P.U. inte kan hitta b�ttre vittnen mot mig, kastar ett skarpt ljus �ver hela processen. Jag hoppas att inom loppet av den n�rmaste tiden ocks� kunna skaffa upplysningar om andra vittnen.
Publicerat i norska tidningen S�rlandet 28 augusti 1936.[13]
�vers�ttning (fr�n norska): Martin Fahlgren
Herr Scharffenbergs f�rslag om att jag skulle inst�lla mig till Moskvar�tteg�ngen, som f � redan f�tt sin fatala avslutning � f�r att ber�tta sanningen p� samma s�tt som Dimitrov skall ha gjort i r�tteg�ngen om Riksdagshusbranden f�refaller mig vara mer patetiskt �n genomf�rbart. Dimitrov reste inte till r�tteg�ngen i Tyskland f�r att avsl�ja l�gnen. Han arresterades i Tyskland. Det var inte Dimitrov, utan Torgler som frivilligt inst�llde sig till myndigheternas f�rfogande. Och alla betecknade honom som en f�rr�dare, redan innan han avsl�jade sig som en f�rr�dare. Dimitrov imponerade med sitt mod, inte med sina faktiska vittnesm�l, f�r i f�ngenskap kunde han bidra med mycket lite f�r att avsl�ja den nationalsocialistiska sammansv�rjningen. Det gjordes mycket mer f�r att avsl�ja det hela fr�n utlandet: de anklagade hade sovjetregeringen i ryggen.
I Moskva-aff�ren har sovjetregeringen avvisat varje intervention fr�n socialistiska och fackliga representanter. Den m�ste avsluta aff�ren s� snabbt och s� radikalt som m�jligt. Mitt �upptr�dande� i r�ttssalen � om detta �verhuvudtaget vore m�jligt � skulle under dessa betingelser bara betyda att jag, bunden till h�nder och f�tter, utl�mnade mig till dem som sammansvurit sig mot v�rldsopinionen.
Vari best�r d� mina bevis mot detta oerh�rda hopkok fr�n Moskva? D�ri att hela min verksamhet, min korrespondens och mina personliga f�rbindelser �terges minuti�st i mina arkiv, s� att varje jurist, varje psykolog och varje politiskt t�nkande m�nniska p� grundval av kontinuiteten i de tankar, som jag uttryckt s�v�l offentligt som privat, m�ste komma till slutsatsen att hela mitt hela mitt v�sen inte bara st�r fr�mmande inf�r varje f�rbindelse med Gestapo utan ocks� varje slags individuell terror. Hundratals av gamla och unga mellan- och v�steuropeiska v�nner uppr�tth�ll under denna tid n�ra f�rbindelser med mig. � M�nga av dem bodde veckor, m�nader, ja �rsvis i mitt hus. Deras vittnesm�l kommer att vara av avg�rande betydelse f�r avsl�jandet av det brottsliga hopkoket.
Tror Scharffenberg att jag i Moskva skulle f� m�jlighet att kalla dessa vittnen inf�r r�tten och g�ra mina dokument k�nda f�r offentligheten? De olyckliga anklagade har ju via sina �verenskommelser med stats�klagaren om hur de skulle upptr�da inf�r r�tta tvingats att avst� fr�n all juridisk assistans, eftersom varje halvt om halvt oberoende f�rsvarsadvokat skulle bli till en o�vervinnlig katastrof f�r s�v�l de anklagande som de sj�lvanklagande.
Hur kan man under dessa f�rh�llanden tro att jag i Moskva kunde bidra det allra minsta till att saken klarades upp? Enligt min mening �r det r�ttsmyndigheterna i de land, d�r jag p�st�s ha anstiftat f�rbrytelserna, som �r skyldiga att st�mma mig inf�r r�tta. Jag kr�ver inget annat. Sovjetregeringen har alla m�jligheter till att leverera bevis f�r min skuld � om den inte fruktar offentlighetens ljus.
Herr Scharffenberg menar att �ran st�r �ver livet. Ingen har n�gonsin beh�vt p�minna mig om detta. De vederb�randes politiska �ra � ocks� min, f�rs�vitt man betraktar mig som en av de drabbade � kan bara f�rsvaras med sanningen. Men som varje politiskt t�nkande f�rst�r �r det nu fullst�ndigt uteslutet att kunna hj�lpa sanningen att segra i Moskva. De som �r bekymrade �ver sanningen kan hj�lpa mig att grundligt avsl�ja Moskva-hopkokets verkliga karakt�r. Inte av h�nsyn till mig, utan av h�nsyn till saken.
Ur Moskvaprocessen: R�ttvisa eller justitiemord. En granskning av processmaterialet, Stockholm 1936, s. 44�47
23 augusti 1936
I. Genom beslutet av Sovjet-Unionens centrala exekutivkommitt� av den 20 februari 1932 f�rklarades jag f�rlustig mitt medborgarskap. Jag svarade med ett ��ppet brev till Centrala Exekutivkommitt�ns presidium�. Detta brev (av den 1 mars 1932) offentliggjordes f�rst i �Oppositionens bulletin� i Berlin i mars 1932. I detta ��ppna brev� heter det: �Man borde �ntligen f�lja Lenins sista energiska r�d och avl�gsna (avs�tta) Stalin.�
Detta vid den tiden p� alla civiliserade spr�k publicerade brev betecknades vid processen som ett �hemligt dokument� och tolkades som direktiv om mord p� Stalin. Det �r otroligt, men sant!
II. Av de 16 arkebuserade k�nde jag personligen alla utom Olberg, Berman-Jurin, Fritz David, M. Lurie och N. Lurie.
Olberg skrev i januari-juli 1930 tolv brev till mig fr�n Berlin, liksom ocks� m�nga andra f�r mig ok�nda �ldre och yngre marxister, och �ven icke-marxister, fr�n alla v�rldsdelar. Jag besvarade alltid alla brev, �ven de obetydliga.
(Undantag g�r jag endast n�r det g�ller vansinniga, autografsamlare och pietister, som hyser oro f�r min sj�l.)
Olbergs brev till mig och �ven avskrifterna av mina svar till honom har jag nu funnit allesamman. De h�nf�r sig n�stan uteslutande till Tysklands kommunistiska parti, Hitler-faran, v�nsteroppositionen o. s. v. (Denna brevv�xling kan n�r som helst framl�ggas f�r varje domstol.)
Herr Pfemferts och hans frus varningsbrev (av den 1 och 2 april 1930) finns i original hos mig.
Sedan dess har jag gl�mt bort Olberg, �ven till namnet. F�rst under Moskvaprocessen var det en ung v�n som gjorde mig uppm�rksam p� att han vid ordnandet av mina gamla papper lagt m�rke till detta namn. P� detta s�tt kom jag p� ovann�mnda brev.
Berman, David och herrarna Lurie har jag aldrig h�rt talas om f�re processen, �nnu mindre sammantr�ffat med dem. Vad betr�ffar de p�st�dda bes�ken i K�penhamn torde det bli n�dv�ndigt att jag skriver �nnu utf�rligare d�rom, ty hela K�penhamnsepisoden (den viktigaste!) �r ett h�gst olyckligt p�hitt av f�rfalskarna inom G. P. U. Varenda detalj kan vederl�ggas o�terkalleligt!
Vad Dreizer betr�ffar, s� sade mig det namnet f�rst ingenting. Men min hustru kom ih�g att en officer med detta namn verkligen befann sig bland de officerare, som under n�gra veckor frivilligt bevakade min privatbostad, sedan jag i november 1927 l�mnat Kreml. �r 1928 �kapitulerade� Dreizer med en mycket fientlig udd mot mig. D�refter f�rsvann han fullst�ndigt fr�n min horisont och �ven ur mitt minne. Fr�n utlandet har jag aldrig skrivit till honom, inte en enda rad � och �ver huvud taget icke haft n�gon f�rbindelse med honom.
III. Sj�lvklart �r min son beredd att upptr�da som vittne inf�r domstolen. Hans eventuella uttalanden �r av st�rsta vikt. Det �r tillr�ckligt att n�mna att min son aldrig har varit i K�penhamn. Att han i november 1932 under mitt och min hustrus uppeh�ll i K�penhamn (vi tillbragte 9 dagar d�r!) befann sig i Berlin, kan ovederl�ggligt bevisas.
IV. Av de arkebuserade k�nde jag v�l eller t�mligen v�l: Sinovjev, Kamenev, Jevdokimov, Bakajev (�sinovjevisterna�), Smirnov, Ter-Vaganjan, Mratsjkovskij (f. d. �trotskister�), vilka emellertid kapitulerat redan 1928-1929 och offentligt upptr�tt mot mig.
V. Mindre v�l k�nde jag Reingold (�sinovjevist�), Pikel och Golzman har jag sett ett par g�nger. Pikel var en tid �sinovjevist�. Ingen hyste f�rtroende f�r honom. Jag hade ingen f�rbindelse med honom. Golzman h�rde �ver huvud taget icke till oppositionen. Om jag minns r�tt, �sympatiserade� han med den, som m�nga av de l�gre statstj�nstem�nnen under dessa �r. Jag s�g honom i livet ett par tre g�nger. Det �r m�jligt, ja t. o. m. sannolikt, att han i januari 1928 bes�kte oss i v�rt hem i Moskva � liksom hundratals andra �liberala� sovjettj�nstem�n, f�r att ta avsked av mig och min hustru f�re v�r f�rvisning till Centralasien.
Sedan dess har jag i varje fall aldrig sett till honom och har inte heller n�gonsin st�tt i skriftlig f�rbindelse med honom.
Om hans vistelse i Berlin kan jag ingenting upplysa.
Under de �ren (1930�1933) � �kollektiviseringens� �r � fanns det ganska m�nga missn�jda sovjettj�nstem�n, som under sin vistelse i utlandet l�mnade t�mligen fritt lopp �t sina kritiska uttalanden, �tminstone mellan fyra v�ggar. Mina meningsv�nner i Europas olika l�nder samlade ihop dylika �kritiska uttalanden� f�r att st�lla dem till mitt f�rfogande. Av detta material gjorde jag artiklar f�r �Ryska Bulletinen� o. s. v. Ocks� min son skickade under sin vistelse i Berlin flera g�nger till mig s�dana brev. Man kan finna dem allesammans publicerade i �Ryska Bulletinen�. De �r av st�rsta intresse f�r att l�ra k�nna den politiska sinnesf�rfattningen b�de hos mig, hos min son och hos hans tillf�lliga bes�kare fr�n Sovjet�Unionen. Har min son i detta sammanhang n�mnt namnet Golzman f�r mig? Jag minns det inte och inte min hustru heller. Det �r m�jligt att v�r son i detta liksom i andra fall �ver huvud taget icke angivit sin k�lla, ty min brevv�xling �r aldrig s�ker f�r beslag och de �kritiska� personerna fr�n Sovjet-Unionen riskerar ju ganska mycket. F�r �vrigt hade namnet Golzman icke sagt mig mycket.
VI. Jag minns ganska v�l att min son en g�ng tr�ffade Smirnov p� en gata i Berlin � helt och h�llet ov�ntat f�r b�da parterna. Smirnov stod mig t�mligen n�ra �nda till �r 1929, n�rmare �n alla de �vriga anklagade. Han var �rlig och uppriktig, h�ngiven id�n, men icke sj�lvst�ndig och en smula l�ttf�rdig. Han beh�vde n�gon att h�lla sig till. Efter min utvisning avlade han syndabek�nnelse (skarp mot mig) och blev i pressen betecknad som politiskt d�d. Under kollektiviseringens �r syntes han �nnu en g�ng som s� m�nga andra ha r�kat i en halvt oppositionell st�mning. I denna sinnesf�rfattning var han d� han tr�ffade min son. Han ber�ttade �tskilligt om de oppositionella v�nnerna, om tendenserna i Sovjet-Unionen, om mots�ttningarna inom byr�kratin och annat. (Om allt detta kan man l�sa n�rmare i �Ryska Bulletinen�.) Att min son, som d� var 24 �r gammal, skulle ha kunnat ge denne gamle, brutne man �terroristiska direktiv�, �r det klumpigaste vanvett!
[Noterna avl�gsnade � Red]
Hur bekl�mmande processen och avr�ttningarna �n var, v�ckte de till liv en f�rnyad stridsanda hos Trotskij. Han var fast besluten att m�ta utmaningen med hela den samlade kraft och sj�lvk�nsla som han en g�ng visat prov p� under inb�rdeskrigets f�rsta stora drabbningar. Han hade varit den huvudanklagade i processen mot Zinovjev och Kamenev, och han visste att det skulle komma nya r�tteg�ngar, d�r han skulle p�tvingas den �nnu tyngre b�rdan av �nnu groteskare anklagelser. Han k�mpade f�r sitt liv och sin heder, f�r sina �nnu levande barn, f�r alla de d�mda gammalbolsjevikers v�rdighet som inte hade n�gon m�jlighet att f�rsvara sig. Han pekade p� processens alla absurditeter och sj�lvmots�gelser. Han gjorde sitt yttersta f�r att avsl�ja dess f�rfalskningar och skingra dess mysterier. Han visste att han stod ensam mot Stalins enorma makt och de horder av propagandister som tj�nade den. Men han hade �tminstone frihet att yttra sig och att organisera sina motattacker, och han besl�t att utnyttja den friheten till det yttersta. P� processens andra dag l�t han sig utf�rligt intervjuas av Arbeiderbladet som n�sta dag, den 21 augusti, under rubriken �Trotskij s�ger att Moskvas anklagelser �r falska� publicerade intervjun p� sin f�rstasida och inte l�t sin l�sekrets sv�va i okunnighet om tidningens partitagande f�r Trotskij. Han gjorde uttalanden f�r amerikanska, engelska och franska nyhetsbyr�er och f�r en m�ngd journalister som hastigt farit till Oslo. Han stod i stridens mitt, och det var br�ttom. Han var tvungen att tillbakavisa Stalins anklagelser innan m�nsklighetens h�pnad och uppr�rdhet avtrubbat dess f�rm�ga att fatta det som h�nde. Det enda han beh�vde var friheten att f�rsvara sig sj�lv.
Pl�tsligt och f�rs�tligt ber�vades han den friheten, och de som ber�vade honom den var samma personer, som nyligen lovat honom sin v�nskap och hedrat honom och ber�mt sig av att ha givit honom en fristad. Den 26 augusti, dagen efter Moskvaprocessens slut, fick han bes�k av tv� poliskommissarier som p� justitieministerns order meddelade honom att han brutit mot de regler som g�llde f�r hans vistelse i landet. De bad honom underteckna en f�rbindelse att han i framtiden skulle avst� fr�n alla inblandningar, �direkta eller indirekta, muntliga eller skriftliga, i andra l�nders aktuella politiska angel�genheter�, och att han som f�rfattare skulle �strikt begr�nsa sin verksamhet till historiska arbeten och allm�nt teoretiska utl�ggningar, som inte riktade sig mot n�got enskilt land�. Kravet l�t som ett sk�mt. Hur skulle han kunna undvika att yttra sig om �andra l�nders aktuella politiska angel�genheter� just nu, n�r Stalin anklagat honom f�r att vara bundsf�rvant med Hitler och ledare f�r en liga sabot�rer och l�nnm�rdare? Hur skulle han kunna begr�nsa sig till �teoretiska utl�ggningar, som inte riktade sig mot n�got enskilt land�!? Hans tystnad skulle bara understryka de falska anklagelser som Stalin nu basunerade ut �ver v�rlden. Han v�grade absolut att underteckna f�rbindelsen. Polisen satte honom d� i husarrest, st�llde vakter utanf�r d�rrarna till hans rum och f�rbj�d honom att yttra sig offentligt.
Vad l�g bakom norska regeringens pl�tsliga attitydf�r�ndring? Den 29 augusti �verl�mnade sovjetambassad�ren i Oslo, Jakubovitj, en formell not med krav om att Trotskij skulle utvisas. Noten h�vdade att Trotskij anv�nde Norge som �bas f�r sin konspiration�. Den h�nvisade till domarna som f�llts av h�gsta domstolen i Moskva. Och den slutade med ett knappt f�rt�ckt hot: �Sovjetregeringen �nskar g�ra klart att ett fortsatt uppeh�llstillst�nd f�r Trotskij ... kommer att ... skada de v�nskapliga relationerna mellan Sovjetunionen och Norge och bryta mot ... reglerna f�r all mellanfolklig samvaro.� Detta h�nde tre dagar efter det att Trotskij satts i husarrest, en omst�ndighet som till�t Trygve Lie att best�mt p�peka, att ingripandet mot Trotskij inte berott p� den sovjetiska framst�llningen. Sovjetambassad�ren hade emellertid, redan n�gra dagar tidigare, i en muntlig d�marche kr�vt Trotskijs utvisning. �Sv�righeten, att best�mma exakt datum f�r sovjetambassad�rens f�rsta beg�ran om att vi skulle v�gra Trotskij asyl,� skriver Koht, �beror p� att beg�ran framst�lldes muntligt och inte tycks finnas registrerad n�gonstans. Jag var, vid det tillf�llet, inte sj�lv i Oslo utan p� resa i mitt valdistrikt i norr, och utrikesminister Trygve Lie fungerade som min st�llf�retr�dare.� Men faktum �r att ambassad�ren bes�kte Trygve Lie strax efter det att Arbeiderbladet publicerat sin intervju med Trotskij om Moskva-processen, och det �r ot�nkbart, att han inte d� skulle ha protesterat mot att intervjun tryckts i regeringspartiets tidning och beg�rt Trotskijs utvisning. Oslo surrade av rykten om, att han ocks� hotat att bryta handelsf�rbindelserna med Norge, och att rederierna och fiskeindustrin uppmanat regeringen att inte g� emot deras intressen under en period av l�gkonjunktur och arbetsl�shet. �Mina regeringskolleger var r�dda f�r ekonomiska sanktioner,� s�ger Koht, �trots att ryssarna ingenting sagt om att de t�nkte genomf�ra n�gra s�dana. Jag trodde inte de skulle bojkotta oss kommersiellt, och jag ans�g att v�r handel med Ryssland � det var i huvudsak sill vi exporterade � hur som helst inte var s� stor, att vi beh�vde vara oroliga. Jag motsatte mig d�rf�r f�rslaget om en internering av Trotskij. Men jag r�stades ned av mina kolleger i minist�ren.�
Ministrarna fruktade en brytning med Ryssland och ett valnederlag som f�ljd av denna komplikation. Trots att de visste att p�st�endena om att Trotskij anv�nde Norge som bas f�r terroristisk verksamhet var falska, och trots att de sagt just det i svaret p� den ryska noten, gav de d�rf�r efter f�r p�tryckningarna. Men de kunde inte utvisa Trotskij, ty inget annat land ville ta emot honom. De kunde heller inte �verl�mna honom till sovjetregeringen, som inte beg�rt att f� honom utl�mnad, trots att Trotskij utmanat Stalin p� just den punkten. (En s�dan beg�ran skulle ha gjort det n�dv�ndigt f�r en norsk domstol att ta upp fallet till behandling, och d� skulle Trotskij haft m�jlighet att tillbakavisa anklagelserna.) Eftersom ministrarna inte v�gade reta Moskva, genom att l�ta Trotskij f�rsvarstala offentligt, besl�t de att internera honom. Men deras demokratiska samvete och deras ministerv�rdighet till�t dem inte att erk�nna, att de gav efter f�r hotelser och inte i sitt eget land kunde ge fristad �t en person, som de visste var oskyldig och som de prisat f�r hans storhet. De tvingades d�rf�r s�tta hans skuldl�shet i fr�ga. De v�gade inte ta upp Vysjinskijs anklagelser, ty �ven om de saknade mod att st� f�r sanningen, var de heller inte dj�rva nog att ta s�dana falsarier f�r god vara. De var sm� m�nniskor som bara kunde komma med sm� l�gner. De besl�t att anklaga Trotskij f�r att missbrukat deras f�rtroende genom att kritisera fr�mmande regeringar och vara engagerad i Fj�rde Internationalen, trots att de visste och medgav, att ingen av dessa aktiviteter var olaglig. Sedan f�rs�kte de f� fram bevis p� hans f�rseelser. Men var skulle de hitta dem? I en domstolslokal i Oslo satt Quislings m�n och viftade med de pappersark som de lagt beslag p� i Knudsens hem och som bl.a. var en utskrift av Trotskijs artikel �Den franska revolutionen har b�rjat�. Hade han inte h�r angripit den franska folkfronten och Blums minist�r? Var inte det en verksamhet �riktad mot v�nligt sinnad nation�? Artikeln var emellertid varken hemlig eller olaglig. Den hade st�tt tryckt i amerikanska Nation och i tv� sm� trotskisttidningar, Verit� och Unser Wort, och arbetarpartiets ministrar kunde heller inte s� g�rna anv�nda sig av papper som stulits fr�n Trotskijs skrivbord av Quislings m�n. Justitieministern hade i sitt arkiv polisrapporterna om Trotskijs kontakter med Fj�rde Internationalen. Men regeringen hade betraktat de kontakterna som sj�lvklara, och den hade ignorerat rapporterna s� sent som i juni, n�r den utan vidare f�rl�ngt hans uppeh�llstillst�nd. Vart de �n v�nde sig, kunde de inte hitta n�gra respektabla sk�l f�r att v�gra honom asyl.
Men en v�gran var de tvungna att prestera, �ven om r�ttsunderlaget f�r den skulle vara ett fuskverk. Allt eftersom tiden gick och Moskvas vrede blev mer och mer h�gljudd, blev de allt r�ddare f�r att deras sm� intressen och sm� anseenden skulle kl�mmas s�nder mellan giganternas sk�ldar, och de f�rbannade den stund n�r de lovat denna j�tte tilltr�de till sitt land. Men han var i deras v�ld, och det stod dem fritt att g�ra honom till sin f�nge. De gjorde det fumligt, ty de sk�mdes �ver att ha blivit Stalins medbrottslingar. Men, f�r att citera en norsk f�rfattare, �d�ligt samvete och skamk�nsla f�rvandlar inte ofta en missd�dare till botg�rare ... han m�ste skaffa sig ett t�nkt f�rsvar f�r sina illg�rningar. Och det �r inte ovanligt att missd�daren b�rjar hata sitt offer.� Och ministrarnas egenk�rlek hade n�rts s� enormt, n�r de varit v�rdar f�r �Lenins n�rmaste medarbetare�, att de blev tv�ra och sm�sinta i rollen som hans f�ngvaktare.
Den 28 augusti infann sig Trotskij med poliseskort i r�tten i Oslo f�r att en andra g�ng vittna i aff�ren med Quislings m�n. Han uppt�ckte genast att han var d�r som anklagad snarare �n som vittne. Quislings m�n h�vdade, att de avsl�jat hans �illojala� beteende i Norge, och domaren utsatte honom f�r ett n�rg�nget f�rh�r. Hade han under uppeh�llet i Norge brevv�xlat med sina kamrater i utlandet? Hade han givit dem politiska direktiv? Hade han i sina artiklar kritiserat n�gon utl�ndsk regering? Trotskij svarade jakande p� fr�gorna, trots att de inte hade n�got juridiskt samband med det fall som domstolen hade att ta st�llning till, och som g�llde om de anklagade gjort sig skyldiga till bedr�geri och st�ld genom att f�rkl�da sig till poliser och bryta sig in i Knudsens hus. Domaren f�rklarade d�refter att Trotskij sj�lv bevisat att han brutit mot reglerna f�r sin vistelse i landet. Trotskij svarade, att han aldrig lovat att avst� fr�n att uttrycka sina �sikter och brevv�xla med sina kamrater, och att han var beredd att genast bevisa att han inte bedrivit n�gon olaglig eller konspiratorisk verksamhet. I det �gonblicket avbr�t domaren honom och bad honom l�mna vittnesb�set.
Polisen k�rde honom direkt fr�n domstolen till justitieministeriet d�r ministern, omgiven av dignit�rer, myndigt bad honom att �gonblickligen underteckna f�ljande deklaration:
�Jag, Leo Trotskij, f�rklarar h�rmed att jag, min hustru samt mina sekreterare ej skola, under tiden f�r v�r vistelse i Norge, bedriva n�gon politisk verksamhet riktad mot nationer med vilka Norge har v�nskapliga f�rbindelser. Jag f�rklarar vidare, att jag skall bo p� s�dan plats, som regeringen finner sk�l att utv�lja eller godk�nna ... att jag, min hustru samt mina sekreterare p� intet s�tt skola ... taga befattning med politiska fr�gor av dagsaktuellt intresse i Norge eller utomlands ... att jag, som f�rfattare, skall begr�nsa min verksamhet till arbeten av historisk, biografisk samt sj�lvbiografisk karakt�r ... att (mina) ... skrifter av teoretisk natur ... ej skola vara riktade mot n�gon fr�mmande nations regering. Jag samtycker �ven till att all post, alla telegram och telefonsamtal, mottagna eller avs�nda av mig, min hustru eller mina sekreterare, censureras ...�
Tjugo �r senare kunde vittnen till denna scen fortfarande minnas glimten av f�rakt i Trotskijs blick och d�net av hans r�st n�r han v�grade att underteckna pappret. Hur v�gade ministern, fr�gade han, f�rel�gga honom ett s� skamligt dokument? V�ntade han sig verkligen att en person med Trotskijs f�rflutna skulle s�tta sitt namn under det? Det, ministern beg�rde av honom, var en fullst�ndig underkastelse och en avs�gelse av varje r�tt att uttrycka politiska �sikter. Hade han, Trotskij, varit beredd att acceptera s�dana villkor, skulle han inte nu ha befunnit sig i landsflykt och inte varit beroende av Norges tvivelaktiga g�stfrihet. Trodde sig Trygve Lie m�ktig nog att kunna avtvinga honom det som Stalin aldrig kunnat avtvinga honom? Norska regeringen hade vetat vem han var, n�r den sl�ppt in honom i landet � hur v�gade den d� beg�ra, att inte ens hans teoretiska skrifter skulle riktas mot n�gon fr�mmande regering? Hade han n�gonsin lagt sig i n�gra inre norska angel�genheter � hade de p� denna punkt n�got att kritisera honom f�r? Ministern medgav att det hade de inte. Trodde de d� att han anv�nde Norge som bas f�r n�gon terroristisk verksamhet? Nej, svarade Trygve Lie, det trodde regeringen absolut inte. Anklagade de honom f�r konspiratorisk eller olaglig verksamhet riktad mot fr�mmande regering? Nej, svarade ministern �n en g�ng, det var inte fr�ga om n�gon konspiratorisk eller olaglig verksamhet. Det regeringen anklagade Trotskij f�r, var att han brutit sitt l�fte om att avst� fr�n varje form av politisk verksamhet, och beviset p� det var hans artikel �Den franska revolutionen har b�rjat� och hans f�rbindelser med Fj�rde Internationalen. Trotskij nekade till att ha avgivit n�got s�dant l�fte. Ingen kommunist, ingen socialist kan n�gonsin f�rbinda sig att avst� fr�n all politisk verksamhet. Vad trodde egentligen ministern att socialism och socialistisk moral var f�r n�got? I vilken mening var artikeln om Frankrike mer klanderv�rd �n den intervju f�r Arbeiderbladet, som Trotskij givit Trygve Lie sj�lv, efter det att Lie f�rs�krat honom att han inte br�t mot uppeh�llstillst�ndets regler genom att uttrycka sina politiska �sikter? Och hur v�gade regeringen grunda sin anklagelse mot honom p� ett dokument inf�rskaffat av nazistiska tjuvar? L�t den sig dirigeras av en Hitler-liga?
H�r h�jde Trotskij r�sten, s� den genlj�d genom ministeriets f�rhallar och korridorer: �Det h�r �r er f�rsta kapitulation f�r nazismen i ert eget land. Den kommer att st� er dyrt. Ni tror ni �r s�kra och fria nog att kunna behandla en politisk flykting hur som helst. Men den tid �r inte avl�gsen � kom ih�g det! � n�r nazisterna skall f�rdriva er alla fr�n ert land, alla, inklusive er pantoffel-minister-president.� Trygve Lie ryckte p� axlarna �t den egendomliga profetian.
Men mindre �n fyra �r senare skulle samma regering fly fr�n Norge och de invaderande nazitrupperna, och n�r ministrarna och deras gamle kung Haakon hopkurade stod p� stranden och �ngsligt inv�ntade en b�t som skulle f�ra dem till England, mindes de med b�van Trotskijs profetiska ord som nu besannats.
Efter detta m�te h�ll Trygve Lie Trotskij i str�ngare husarrest, f�rvisade hans tv� sekreterare och placerade ut vaktposter i Knudsens hem, f�r att hindra Trotskij fr�n att tala ens med Knudsen. Genom att beordra dessa f�rsiktighets�tg�rder �verskred han sina befogenheter, ty enligt Norges grundlag hade han inte r�tt att ber�va n�gon m�nniska friheten, som inte dessf�rinnan d�mts av norsk domstol. M�nga blev uppr�rda och protesterade, bland dem �ven konservativa grupper, s� tre dagar efter Trotskijs arrestering fick Lie kungen att underteckna ett beslut som gav utrikesministern extraordin�ra befogenheter i denna undantagssituation, och den 2 september befallde han att Trotskij och Natalja skulle transporteras fr�n Knudsens hem till Sundby, i Hurum, som l�g vid en fjord trettio kilometer s�der om Oslo, och d�r placeras i ett litet hus hyrt f�r detta �ndam�l av ministeriet. De bevakades dag och natt och var tvungna att leva samman med tjugo st�velklampande, pipr�kande och kortspelande poliser. Ingen fick bes�ka Trotskij, utom hans norske advokat � inte ens hans franske advokat fick tilltr�de. Han f�rv�grades f�ngens vanliga r�tt att motionera eller promenera utomhus. Han beh�vde s�rskilt tillst�nd f�r att f� k�pa en tidning, och han var tvungen att f� hela sin korrespondens censurerad. Censorn var medlem av Quislings parti, och detsamma g�llde f�r en av de tv� vaktofficerarna, Jonas Lie, som skulle bli polischef under Quislings tid vid makten. �Isoleringen av Trotskij var s� total,� minns Knudsen, �att Trygve Lie vid ett flertal tillf�llen, �ven efter det att jag blivit medlem av stortinget, v�grade ge mig tillst�nd att fara till Hurum. F�rst efter mycket om och men och efter l�nga f�rseningar fick jag skicka en radio till Trotskij � till en b�rjan var han t.o.m. f�rbjuden att lyssna p� radioprogram.�
Allt detta gjordes f�r att hindra Trotskij fr�n att svara p� Stalins anklagelser. Men han gav inte tappt. Han skrev artiklar som i detalj avsl�jade r�tteg�ngen mot Zinovjev och Kamenev, och i brev till sina anh�ngare och till Ljova gav han dem instruktioner om, hur de skulle propagera mot utrensningarna och hur de skulle samla faktiskt material f�r att kunna motbevisa varje punkt i Vysjinskijs anklagelseakt. Under protest �verl�mnade han artiklarna och breven till censorn och v�ntade sedan ot�ligt och i veckor p� svaren. Inga kom. Utan hans vetskap konfiskerade censorn allt han skrev. Under tiden lyssnade Trotskij och Natalja dagligen p� Radio Moskva som dundrade ut sina anklagelser och fick dem att eka som en domedagskakafoni �ver hela v�rlden. Trotskij undrade, hur m�nga det var, som nu b�rjade �terh�mta sig efter den f�rsta h�pna chocken och l�ngsamt v�nja sig vid att tro det otroliga? Hade inte de v�ldiga giftmolnen fr�n Moskva redan bl�st in �ver folks t�nkande och f�rgiftat det? Det faktum, att norska regeringen funnit det l�mpligt att internera honom, fick ovillkorligen m�nga att v�nda sig mot honom. Den allm�nna �sikten var, att om han verkligen varit oskyldig, skulle hans norska socialistv�nner s�kert inte ha ber�vat honom friheten. T.o.m. hans tystnad tycktes tala mot honom, och hans fiender gjorde stor sak av den. Knappt fjorton dagar efter interneringen skrev Vysjinskij, i Bolsjevik, att Trotskij tydligen inte hade n�got att f�rsvara sig med, eftersom han inte sagt n�got.
F�r att komma ur f�llan f�rs�kte Trotskij inleda en �rekr�nkningsprocess mot tv� norska redakt�rer, en nazist och en stalinist, som i sina tidningar Fritt Folk och Arbeideren st�tt Vysjinskijs anklagelser. Puntervold, Trotskijs norske advokat, l�mnade in st�mningsans�kan den 6 oktober, och domstolen hade redan kallat parterna i m�let � fallet skulle upp f�re m�nadens slut � n�r regeringen satte stopp f�r r�ttsf�rberedelserna. Hade den v�l internerat Trotskij, f�r att g�ra det om�jligt f�r honom att svara Stalin, kunde den inte nu till�ta honom att anv�nda en domstol som talartribun. Men enligt lagen kunde den heller inte hindra honom fr�n att g�ra det, ty �ven f�rbrytare hade r�tt att inf�r r�tta f�rsvara sig mot sm�delser och f�rtal. Men Trygve Lie l�t sig inte hejdas av juridiska finesser, och p� samma s�tt som han, efter interneringen av Trotskij, skaffat sig r�tten att genomf�ra den, fick han den 29 oktober till st�nd �nnu ett �provisoriskt kungligt beslut� som meddelade, att �utl�nning internerad enligt best�mmelserna i kung�relsen av den 31 augusti 1936 (Trotskij var den ende utl�nning som internerats i enlighet med den kung�relsen) m� ej framtr�da som k�rande i norsk domstol utan justitieministeriets medgivande�. Inget �medgivande� kom naturligtvis fr�n ministeriet, och domstolen f�rbj�ds att ta upp Trotskijs m�l mot de tv� redakt�rerna.
Trotskij bad d� sin franske advokat �ppna �rekr�nkningsprocesser mot stalinistiska redakt�rer i Frankrike, Tjeckoslovakien, Schweiz, Belgien och Spanien, i hopp om han, �ven om han inte kallades som vittne, skulle kunna framl�gga sin sak genom juridiska ombud. Norrm�nnen borde, kan det tyckas, ha haft f�ga att inv�nda mot detta � de hade ingen laglig r�tt att hindra honom fr�n att f�ra sin talan i utl�ndska domstolar. Men vid det h�r laget fanns det inga gr�nser l�ngre f�r regeringens beredvillighet att g�ra Stalin mer v�nligt st�md. �Efter �verl�ggningar med regeringen har justitieministeriet beslutat,� f�rklarade Trygve Lie, �att mots�tta sig Leo Trotskijs f�rs�k att under sin vistelse i Norge f�ra sak i utl�ndska domstolar.� Vidare f�rbj�d ministern Trotskij att kommunicera med advokater utomlands. Nu hade han �ntligen och en g�ng f�r alla f�tt honom f�ngslad och f�rsedd med munkavle.
[1] Om Moskvar�tteg�ngarna, se t ex Moskvar�tteg�ngarna av Kenth-�ke Andersson.
[2] Uttalandet, som gjordes 15 augusti 1936, publicerades ursprungligen i norska tidningen S�rlandet 16 augusti, �r en redigerad version av L�t oss ta reda p� fakta.
[3] Intervjun gjord den 21 augusti f�r den norska tidningen Dagbladet. En engelsk version av intervjun finns i Writings of Leon Trotsky 1935�36 (under titeln �A revolutionary, not a terrorist�), fast den engelska versionen �r l�ngre och skiljer sig ocks� inneh�llsm�ssigt n�got fr�n den som vi �terger h�r (den �r uppenbarligen f�rkortad och redigerad)
[4] Tillagt i enlighet med engelska �vers�ttningen � Arbetaren har uppenbarligen ett korrekturfel h�r.
[5] Namnet brukar skrivas Skujeneck
[6] Brukar stavas Dreitzer
[7] Uttalandet gjordes till NTB, Norska telegrambyr�n, den 24 augusti 1936
[8] Detta brev nedtecknads den 22 augusti och skickades till danska tidningen Social-Demokraten som dock inte publicerade det. D�remot publicerades det av det svenska Folkets Dagblad. Rubriken �En avsl�jande episod� �r dock inte fr�n Folkets Dagblad (d�r brevet publicerades ihop med n�sta text, �Sensationell f�rklaring av Leo Trotskij�), utan det �r den rubrik det givits i Writings of Leon Trotsky 1935�36.�
[9] Namnet brukar skrivas Berman-Jurin
[10] Nedtecknat 23 augusti 1936. En engelsk version av detta uttalande finns i Writings of Leon Trotsky [1935-36], s. 464-466 under rubriken �Statement on the trial�.
[11] Namnet brukar skrivas Berman-Jurin
[12] H�r har �vers�ttningen r�ttats. /MF
[13] Skrivet 24 augusti 1936