Originalets titel: How Long Can Hitler Stay?
Publicerat: Ffg. publicerad p� engelska i Class Struggle, september-oktober och november 1933.
�vers�ttning: G�ran K�llqvist
HTML: Martin Fahlgren
Efter en brand �r det sv�rt att st�lla i ordning igen. Efter ett allvarligt politiskt nederlag �r det �nnu sv�rare att hitta v�gen igen. Partierna �r ovilliga att erk�nna att de har blivit besegrade, i synnerhet om de har en stor del av ansvaret f�r nederlaget. Ju mer omfattande ett nederlag �r, ju sv�rare har det politiska t�nkandet att hitta nya st�ndpunkter, utarbeta nya perspektiv och underordna det fortsatta arbetets inriktning och hastighet under detta perspektiv.
Precis som i den revolution�ra kampens historia, finns det i den milit�rvetenskapliga historien ett flertal nederlag som �r resultatet av att ledningen inte hade utv�rderat omfattningen p� ett f�reg�ende nederlag, och f�rs�kte skyla �ver det med hj�lp av alltf�r tidiga anfall. Under ett krig leder kriminella f�rs�k av denna sort till att levande krafter, som har blivit moraliskt undergr�vda av de tidigare motg�ngarna, �del�ggs i massiv skala. Under den revolution�ra kampen fj�rmar de tidigare nederlagen de mest kampvilliga elementen fr�n massorna, varefter de faller offer f�r �ventyren.
Den nuvarande katastrofen i Tyskland �r utan tvekan det v�rsta nederlag som n�gonsin drabbat arbetarklassen. D�rf�r �r det s� viktigt med en fullst�ndig strategisk v�ndning, men desto envisare �r samtidigt partibyr�kratins motst�nd. Det �r inte de som orsakade nederlaget som kallas f�r �defaitister� � ty d� skulle de vara tvungna att kalla sig sj�lv f�r det � utan ist�llet de som drar de n�dv�ndiga politiska slutsatserna av nederlaget. Den nuvarande diskussionen om vilka perspektiven �r f�r den politiska utvecklingen i Tyskland har en enorm betydelse f�r Europas och hela v�rldens �de.
I samband h�rmed t�nker vi avst� fr�n att bed�ma socialdemokratin: detta partis uppr�rande f�rfall ger inte ens utrymme f�r byr�kratin att man�vrera om sitt anseende. Ledarna f�rs�ker inte ens l�tsas att de har n�gra id�er eller planer. Efter att fullkomligt ha tappat huvudet politiskt, koncentrerar de sig nu p� att r�dda huvudet fysiskt. Dessa personer har �nda sedan b�rjan av det imperialistiska kriget f�rberett sitt skamliga nederlag med hela sin politik.
Nu �r det bara det kommunistiska partiets inriktning som �r av politiskt intresse. Som massorganisation �r det fullst�ndigt krossat. Men den centrala apparaten finns kvar och den ger ut olaglig och emigrantlitteratur, kallar samman antifascistiska kongresser i utlandet, och utarbetar planer f�r kampen mot nazisternas diktatur. Alla de brister som pr�glar en besegrad stab f�r nu ett o�vertr�ffat uttryck i denna apparat.
�Fascisterna �r kalifer f�r en timme�, skriver Kominterns officiella organ. �Deras seger �r inte varaktig, och kommer snabbt att f�ljas av den prolet�ra revolutionen... Kampen f�r proletariatets diktatur st�r p� dagordningen i Tyskland.� Apparaten retirerar, �verger varenda st�llning, f�rlorar sina egna anh�ngare, men forts�tter att upprepa att den antifascistiska v�gen v�xer, att st�mningen stiger, att man m�ste vara redo f�r ett uppror, om inte imorgon s� inom n�gra m�nader. Den besegrade ledarstaben anv�nder optimistiska fraser som ett s�tt att bevara sig sj�lv politiskt. Ju djupare det tyska proletariatets inre liv kastas ner i m�rker, ju st�rre �r riskerna med hycklad optimism: det finns varken fackf�reningar, parlamentsval, medlemsavgifter eller tidningar � inga som helst uppgifter som kan bed�ma konsekvenserna av en felaktig politik eller st�ra ledarnas sinnesro.
Den viktigaste motiveringen till ledarnas lugnande prognos �r det faktum att Hitler �inte kommer att infria sina l�ften�. Som om Mussolini var tvungen att uppfylla sitt fantastiska program f�r att kunna h�lla sig kvar vid makten i mer �n tio �r! Bluffmakare straffas inte automatiskt med en revolution, utan revolutionen �r ett komplicerat socialt fenomen som bara uppst�r n�r en rad historiska villkor �r f�r handen. Vi ska �nnu en g�ng p�minna oss om vilka de �r: f�rvirring och splittring inom de h�rskande klasserna, missn�je inom sm�bourgeoisin som har f�rlorat tron p� den existerande samh�llsordningen, �kande kampvilja inom arbetarklassen, och slutligen en korrekt politik fr�n det revolution�ra partiet � s�dana �r de omedelbara f�ruts�ttningarna f�r en revolution. Existerar de?
Under de senaste �ren har Tysklands besuttna klasser varit indraget i ett grymt och f�r alla parter f�r�dande krig. Nu har de allihopa � om �n med tungt hj�rta � underkastat sig fascismen. Fiendskapen mellan jordbrukare och industri�gare, liksom mellan olika grupper av industri�gare, har inte f�rsvunnit, men vi kan vara �vertygade om att den snart kommer att bli reglerad.
Under den senaste perioden har den tyska sm�bourgeoisin sjudit som en kokande kastrull. Till och med deras nationalistiska fantasier inneh�ll ett element av samh�llelig fara. Nu har sm�bourgeoisin enats kring en regering som har rest sig dess rygg, och den tyglas av en rent milit�r organisation som har uppst�tt i dess mitt. Medelklasserna har blivit samh�llets viktigaste st�ttepelare. Slutsatsen �r obestridlig: vad g�ller stor- och sm�bourgeoisin har f�ruts�ttningarna f�r en revolution�r situation f�rsvunnit i fj�rran eller, vilket �r samma sak, i en obest�md framtid.
Vad g�ller arbetarklassen �r situationen lika uppenbar. Om den, p� grund av sitt ledarskaps brister, f�r n�gra m�nader sedan inte kunde f�rsvara sina m�ktiga lagliga positioner mot kontrarevolutionens angrepp, s� �r den nu, tv� dagar efter sammanbrottet, o�ndligt mycket mindre redo f�r ett angrepp mot fascismens m�ktiga lagliga positioner. De materiella och moraliska faktorerna har p� ett skarpt och djupg�ende s�tt f�r�ndrat styrkef�rh�llandena till proletariatets nackdel. Eller �r det fortfarande n�dv�ndigt att bevisa det? Situationen �r lika ogynnsam p� ledarskapets omr�de: kommunistpartiet existerar inte, apparaten �r ber�vat kritikens friskluft och kv�vs av en djup intern strid. I vilken mening kan man d� tala om att �kampen f�r proletariatets diktatur st�r p� dagordningen i Tyskland�? Vad betyder �dag� h�r?
Det �r inte sv�rt att f�ruts�ga att man, b�de uppriktigt och hycklande, kommer att avsl�ja v�r pessimism, v�r bristande tilltro till revolutionens skapande krafter, etc. Ynkliga f�rebr�elser! Vi vet lika v�l som alla andra att fascismen f�rsvarar en historiskt f�rlorad sak. Deras metoder kan uppn� imponerande men instabila resultat. Bara klasser som har �verlevt sig sj�lva kan kuvas med v�ld. Men proletariatet har alltid varit samh�llets viktigaste produktivkraft. F�r en tid kan den tillr�ttavisas, men det g�r inte att f�rslava den f�r alltid. Hitlers lovar att �omskola� arbetarna, men han tvingas anv�nda pedagogiska metoder som inte ens passar f�r att tr�na hundar. Fascismen kommer oundvikligen att bryta nacken mot arbetarnas of�rsonliga motst�nd. Men hur och n�r? Allm�nna historiska f�ruts�gelser avl�gsnar inte politikens br�nnande fr�ga: vad m�ste g�ras nu, och vad f�r i synnerhet inte g�ras, f�r att f�rbereda och skynda p� nationalsocialismens krossande?
Att r�kna med att det fascistiska f�rtrycket och den materiella n�den omedelbart kommer att leda till en revolution tyder p� den allra mest vulg�ra materialism. Givetvis �best�ms medvetandet av varat�. Men det inneb�r ingalunda att det finns ett mekaniskt och direkt samband mellan medvetandet och yttre omst�ndigheter. Tillvaron �terspeglas i medvetandet i enlighet med medvetandets lagar. Ett och samma objektivt faktum kan f� olika, och ibland motsatt, politisk effekt, beroende p� den �vergripande situationen och f�reg�ende h�ndelser. Under m�nsklighetens utveckling har f�rtryck f�ljaktligen ofta framkallat revolution�r ilska. Men efter kontrarevolutionens seger har f�rtrycket mer �n en g�ng sl�ckt protesternas sista gnista. En ekonomisk kris kan p�skynda det revolution�ra utbrottet, och det har h�nt mer �n en g�ng i historien. Men n�r krisen drabbar proletariatet efter ett tungt politiskt nederlag, d� kan den f�rv�rra s�nderfallet. L�t oss vara mer konkreta. Vi f�rv�ntar oss inte att en ytterligare f�rv�rring av den industriella krisen kommer att leda till n�gra omedelbara revolution�ra resultat.
F�rvisso visar historien att en l�ngvarig �terh�mtning inom industrin ofta har givit opportunisterna �vertaget inom arbetarklassen. Men efter en l�ng period av kris och reaktion �kar en uppg�ng i konjunkturen tv�rtom arbetarnas aktivitet, och driver in dem p� kampens v�g. Vi anser i m�nga avseenden att denna variant �r den mest sannolika.
Men f�r n�rvarande ligger inte tyngdpunkten p� konjunkturella prognoser. Tunga psykologiska sv�ngningar av m�ngmiljonh�vdade massor kr�ver l�ng tid: det b�r vara v�r utg�ngspunkt. F�r�ndringar av konjunkturen, sammandrabbningar inom de besuttna klasserna, internationella problem, kan och kommer att p�verka arbetarna.
Men yttre h�ndelser kan inte helt enkelt upph�va massmedvetandets inre lagar, de till�ter inte arbetarna att genast sudda ut konsekvenserna av nederlaget och p� s� s�tt �ppna en ny sida i den revolution�ra kampens bok. �ven om en synnerligen gynnsam f�r�ndring av de inre och yttre villkoren skulle inneb�ra att en v�ndning b�rjade visa sig redan efter en exceptionellt kort tid, l�t oss s�ga ett eller tv� �r, s� �r fr�gan om vilken politik vi ska ha densamma under de kommande tolv eller tjugofyra m�naderna, allt medan kontrarevolutionen kommer att g�ra ytterligare er�vringar. Utan ett korrekt perspektiv g�r det inte att utarbeta en realistisk taktik. Det g�r inte att ha ett korrekt perspektiv om man inte inser att det inte �r den prolet�ra revolutionen som f�r n�rvarande h�ller p� att mogna i Tyskland, utan att tv�rtom den fascistiska kontrarevolutionen f�rdjupas. Och det �r inte samma sak!
Byr�kratin, �ven den revolution�ra, gl�mmer alltf�r l�tt att proletariatet inte bara �r ett objekt utan �ven ett subjekt f�r politiken. Nazisterna t�nker med ett slag mot huvudet f�rvandla arbetarna till rasismens homunculi [bokstavligen �sm� m�n�, anv�nds ofta i betydelsen �ok�nda huvudrollsinnehavare� � �a]. Kominterns ledarskap t�nker sig tv�rtom att Hitlers slag kommer att g�ra arbetarna till lydiga kommunister. B�da utr�kningarna �r fel. Arbetarna �r inte lera i h�nderna p� en krukmakare. De b�rjar inte om historien p� nytt varje g�ng. De hatar och f�raktar nazisterna, och �r minst av allt ben�gna att �terg� till den politik som ledde in dem i Hitlers snara. Arbetarna k�nner sig lurade och f�rr�dda av sina egna ledare. De vet inte vad som beh�ver g�ras, men de vet vad man inte ska g�ra. De �r outs�gligt pl�gade och vill bryta sig loss ur den onda cirkeln av f�rvirring, hot, l�gner och skr�vel, f�r att v�ja �t sidan, ducka, v�nta p� att stormen bl�ser �ver, vila sig fr�n att beh�va avg�ra fr�gor som ligger �ver deras f�rm�ga. De beh�ver tid f�r att l�ka s�ren efter disillusionen. Det vanliga namnet p� detta tillst�nd �r politisk likgiltighet. Massorna faller ner i en argsint passivitet. Ett inte s� litet antal s�ker skydd i de fascistiska organisationerna. Man kan givetvis inte j�mf�ra individuella politikers demonstrativa �verg�ng till fascismens sida med arbetares anonyma intr�de i diktaturens tv�ngsorganisationer. Det f�rstn�mnda handlar om karri�rism, det andra att m�la sig i skyddsf�rg, att underkasta sig bossen. Men det faktum att massor av arbetare byter sida och st�ller sig under fanan med hakkorset �r ett obestridligt bevis p� den k�nsla av hj�lpl�shet som har gripit proletariatet. Reaktionen har uppenbarligen tr�ngt djupt in i arbetarklassen. Och det �r inte bara f�r en enda dag.
I detta l�ge �r den h�gljudda partibyr�kratin, som inte har gl�mt n�gonting och inte l�rt n�gonting, uppenbarligen politiskt otidsenlig. Arbetarna m�r illa av den officiella ofelbarheten. Apparaten blir alltmer isolerad. Arbetarna vill inte f�rst piskas av Hitlers knutpiska, och sedan dessutom av den skr�vlande optimismens knutpiska. De vill h�ra sanningen. Den skriande mots�ttningen mellan de officiella perspektiven och de verkliga f�rh�llandena demoraliserar bara de avancerade arbetarna �nnu mer.
Det som kallas massornas radikalisering �r en komplicerad molekyl�r process i det kollektiva medvetandet. F�r att hitta tillbaka till v�gen m�ste arbetarna f�rst av allt f�rst� vad som har h�nt. Det �r ot�nkbart med en radikalisering utan att massorna har tillgodogjort sig sitt eget nederlag � eller att �tminstone f�rtruppen kritiskt har omv�rderat historien och h�jt sig �ver nederlaget till ett nytt skede.
Denna process har fortfarande inte p�b�rjats. Mellan de optimistiska utropen tvingas apparatens press sj�lv medge att nazisterna inte bara forts�tter att st�rka sina st�llningar i byarna, och underbl�ser b�ndernas hat mot arbetarna s� att det blir vitgl�dande, utan �ven att utrensningarna av de sista arbetarkommunisterna forts�tter inom industrin, dessutom utan att det g�rs n�got motst�nd. Inget av detta �r ov�ntat. Den sida som besegras f�r b�ra konsekvenserna av nederlaget.
I sin jakt efter ett st�d f�r sina optimistiska perspektiv kastar sig byr�kratin inf�r dessa fakta, fr�n sin naturliga subjektivism till en fullst�ndig fatalism. �ven om st�mningarna bland massorna �r p� nedg�ng, s�ger de lugnande, s� kommer hitlerismen �nd� snart att explodera som ett resultat av sina egna mots�ttningar. S� sent som ig�r ans�g de att alla partier i Tyskland � fr�n nazisterna till socialdemokratin � bara var olika varianter p� fascismen och genomf�rde samma program. Nu s�tter de allt sitt hopp till mots�ttningar inom fiendel�gret.
Misstagen i de nya politiska kalkylerna �r inte mindre grova �n de gamla. De gamla kapitalistiska partiernas �motst�nd� mot nazisterna �r bara det instinktiva motst�nd som en sjuk person g�r n�r en fris�r eller arm�kirurg drar ut hans ruttna tand. Polisen har exempelvis ockuperat det tyska Nationalistpartiets lokaler. H�ndelserna f�rl�per enligt schemat. Konflikten mellan Hugenberg och Hitler kommer bara att vara en episod p� v�gen mot att all makt samlas i Hitlers h�nder. F�r att kunna fullf�lja sin uppgift m�ste fascismen sm�lta samman med statsapparaten.
Troligen �r m�nga av fascisternas fotfolk redan missn�jda: de fick inte ens plundra som de ville. Men oavsett hur skarpt detta missn�je kan bli, s� kan det inte bli en verklig politisk faktor. Regeringsapparaten kommer att en efter en krossa de b�ngstyriga vaktgardena, ombilda de op�litliga avdelningarna, muta topparna. Det �r allm�nt sett helt oundvikligt att sm�bourgeoisins breda massor kommer att lugna ner sig. Innan de av fascismen f�rr�dda underskikten �terg�r till sin bottentillvaro kan det i vissa fall f�reg�s av utbrott av missn�je. Men att f�rv�nta sig sj�lvst�ndiga revolution�ra initiativ fr�n detta h�ll �r hursomhelst uteslutet.
De nationalsocialistiska fabrikskommitt�erna beror o�ndligt mycket mindre p� arbetarna �n vad de reformistiska fabrikskommitt�erna gjorde p� sin tid. I h�ndelse av ett spirande �teruppvaknande kan f�rvisso till och med de fascistiska fabrikskommitt�erna bli st�djepunkter f�r arbetarklassens framryckning. 9 januari 1905 blev de arbetarorganisationer som den tsaristiska ochranan hade skapat under en dag en h�vst�ng f�r revolutionen.[1] Men nu, n�r de tyska arbetarna genomlider sm�rtsamma besvikelser och f�rnedring, vore det absurt att f�rv�nta sig att de kommer att inleda en verklig kamp under de fascistiska byr�kraternas ledning. Fabrikskommitt�erna kommer att utses uppifr�n och formas till organ f�r att f�rr�da och f�rtrycka arbetarna.
Vi f�r inte lura oss sj�lva! Ett nederlag som skyls �ver med illusioner inneb�r en katastrof. R�ddningen utg�rs av klarhet. Endast en skoningsl�s kritik av alla misstag och fel kan f�rbereda den stora h�mnden.
Det f�r anses bevisat av erfarenheterna att den tyska fascismen arbetar i ett h�gre tempo �n den italienska fascismen � inte bara d�rf�r att Hitler kan dra nytta av Mussolinis erfarenheter, utan framf�rallt p� grund av samh�llsstrukturens h�gre niv� i Tyskland och landets mycket skarpare mots�ttningar. Utifr�n detta kan man dra slutsatsen att den regerande nationalsocialismen kommer att bli snabbare f�rbrukad �n sin italienska f�reg�ngare. Men �ven om den f�rfaller och faller s�nder, s� kan inte nationalsocialismen falla av sig sj�lv. Den m�ste st�rtas. Det g�r inte att �ndra den politiska regimen i dagens Tyskland utan ett uppror. F�r n�rvarande finns det f�rvisso inga direkta och omedelbara framtidsutsikter om ett s�dant uppror, men oavsett vilka omv�gar utvecklingen kommer att ta, s� m�ste de oundvikligen leda till ett uppror.
Som bekant �r inte sm�bourgeoisin f�rm�gen till en sj�lvst�ndig revolution�r politik. Men sm�bourgeoisins politik och st�mningar �r ingalunda helt betydelsel�sa f�r �det som drabbar den regim som har uppr�ttats med dess hj�lp. Precis som medelklassernas besvikelser och missn�je redan har f�rvandlat den italienska fascismen, kommer de att omvandla nationalsocialismen fr�n en folkr�relse till en polisapparat. Oavsett hur stark den m� vara i sig sj�lv, s� kan inte apparaten ers�tta att den levande kontrarevolutionen genomtr�nger samh�llets alla porer. Fascismens byr�kratiska degenerering inneb�r d�rf�r b�rjan till slutet f�r den.
Men i detta skede m�ste en ny sv�righet visa sig. Under inverkan fr�n nederlaget v�xer proletariatets �terh�llsamma tendenser. Arbetarna blir f�rsiktiga, misstrogna och avvaktande. �ven om reaktionens mest v�ldsamma utbrott har upph�rt, s� �r den fascistiska statens h�rda lava en alltf�r hotfull p�minnelse om vad som har h�nt. S�dan �r den politiska situationen i dagens Italien. F�r att l�na fr�n ekonomins begreppsv�rld, kan man s�ga att den sm�borgerliga reaktionens besvikelse och missn�je f�rbereder den tidpunkt d� arbetarr�relsens sv�ra kris kommer att �verg� i en depression, som d�refter i ett visst l�ge kommer att l�mna plats f�r en �terh�mtning. Det �r fullst�ndigt meningsl�st att redan nu f�rs�ka f�ruts�ga hur och n�r och under vilka paroller denna �terh�mtning kommer att inledas: den ekonomiska utvecklingens olika skeden �r alltid �ov�ntade�, och det g�ller �nnu mer den politiska utvecklingens stadier.
F�r en organism som just har genomg�tt en allvarlig sjukdom �r det s�rskilt viktigt med en riktig behandling. Precis som f�r de arbetare som har blivit �verk�rda av fascismens �ngv�lt, kommer en �ventyrspolitisk taktik oundvikligen att orsaka ett �terfall i apati. En alltf�r tidig aktiespekulation leder s�ledes ofta till att krisen �teruppst�r. Exemplet Italien visar att ett tillst�nd av politisk depression kan dra ut i �ratal, speciellt om det politiska ledarskapet �r felaktigt. En riktig politik kr�ver att proletariatet inte p�tvingas en felaktig marschrutt, utan att perspektiven och parollerna f�r kampen h�mtas ur r�relsens levande dialektik. Gynnsamma yttre stimuli kan avsev�rt f�rkorta processens olika stadier: det �r inte alls n�dv�ndigt att depressionen beh�ver vara i flera �r som i Italien. Men det g�r inte att hoppa �ver de grundl�ggande stadier d� massorna reser sig. Att skynda p� utan att f�rs�ka hoppa �ver � d�ri ligger det revolution�ra ledarskapets hela konst! N�r arbetarr�relsen v�l har slitit sig loss fr�n fascismens blytunga barlast, s� kan den p� relativt kort tid bli mycket omfattande. F�rst d�refter, och endast under proletariatets ledning, kan sm�bourgeoisins missn�je f� en progressiv politisk roll och �teruppr�tta en gynnsam situation f�r den revolution�ra kampen.
De h�rskande klasserna m�ste ta itu med den andra sidan av denna process. N�r den fascistiska staten har f�rlorat st�det inom sm�bourgeoisin, s� kommer den att bli en mycket otillf�rlitlig f�rtryckarapparat. Kapitalets politiker kommer att bli tvungna att nyorientera sig. Mots�ttningarna inom de besuttna klasserna kommer att bryta fram till ytan.
N�r Hitler st�lls inf�r massor som g�r p� offensiven, s� kommer han att m�rka att hans eftertrupp �r op�litlig. En omedelbart revolution�r situation kommer allts� att uppst�, och f�reb�da nationalsocialismens sista timme.
Men innan proletariatet kan st�lla sig dessa stora uppgifter m�ste den g�ra en balansr�kning �ver historien. Denna balansr�knings mest allm�nna formulering �r: de gamla partierna har g�tt under. En liten minoritet av arbetarna s�ger redan: det �r n�dv�ndigt att f�rbereda ett nytt parti. Socialdemokratins motbjudande slapphet och den officiella pseudobolsjevismens kriminella oansvar kommer att br�nnas upp i kampens l�gor. Herrar nazister har talat om en ras av krigare. Timmen kommer att sl� d� fascismen kommer att drabba samman med en o�vervinnlig ras av revolution�ra k�mpar.
[1] Ochranan var den tsaristiska hemliga polisen. Under Sergej Zubatov drev ochranan en sorts �polissocialism�, och organiserade fackf�reningar under polisens beskydd som en f�rebyggande �tg�rd. Dessa fackf�reningar blev k�rnan i r�relsen f�r generalstrejken 1905.