Originalets titel: The question of trade union unity
�vers�ttning: Martin Fahlgren
HTML: Martin Fahlgren
Annan version: Finns i pdf-format p� www.marxistarkiv.se � direktl�nk.
P� fr�gan om arbetarorganisationernas enhet finns ingen enkel l�sning som �r giltig f�r alla slags organisationer och i alla situationer.
Fr�gan kan besvaras mest kategoriskt f�r partiets vidkommande. Partiets fullst�ndiga oberoende �r en grundl�ggande f�ruts�ttning f�r revolution�r handling. Men inte ens denna princip kan p� f�rhand ge n�got utt�mmande svar p� fr�gorna: N�r och under vilka f�ruts�ttningar m�ste det ske en splittring eller, tv�rtom, en sammanslagning med en n�rst�ende politisk str�mning? S�dana fr�gor avg�rs fr�n fall till fall p� grundval av en konkret analys av utvecklingen och de politiska f�ruts�ttningarna. Det avg�rande kriteriet �r hur som helst behovet att det organiserade proletariatets avantgarde, partiet, uppr�tth�ller sin fullst�ndiga sj�lvst�ndighet och oberoende p� grundval av ett klart handlingsprogram.
Men just denna l�sning p� fr�gan om partiet, inte bara till�ter, utan n�dv�ndigg�r i regel en helt annan h�llning till fr�gan om enhet i arbetarklassens �vriga massorganisationer: fackf�reningarna, kooperativen, sovjeterna.
Alla dessa organisationer har sina egna � och inom vissa ramar oberoende � uppgifter och arbetsmetoder. F�r det kommunistiska partiet �r dessa organisationer f�rst och fr�mst ett forum f�r revolution�r skolning av stora delar av arbetarklassen och f�r rekrytering av de medvetna arbetarna. Ju st�rre massan �r i en viss organisation, desto st�rre m�jligheter har det revolution�ra avantgardet. Det �r d�rf�r i regel inte den kommunistiska, utan den reformis�tiska flygeln som tar initiativ till splittring av massorganisationerna.
Det r�cker att j�mf�ra bolsjevikernas upptr�dande 1917 med hur de brittiska fackf�reningarna agerade under de senaste �ren. Bolsjevikerna stannade inte bara kvar i samma fackf�reningar som mensjevikerna, utan i vissa fackf�reningar tolererade de en mensjevikisk ledning �ven efter oktoberrevolutionen, trots att bolsjevikerna hade den �verv�ldigande majoriteten i sovjeterna. I de brittiska fackf�reningarna d�remot, driver man p� initiativ av Labourpartiets ledare, ut kommunisterna inte bara ur labour-partiet, utan �ven n�r s� �r m�jligt ur fackf�reningarna.
�ven i Frankrike splittrades fackf�reningarna p� initiativ av reformisterna, och det �r ingen tillf�llighet, att den revolution�ra fackf�reningsorganisationen, d� den blev tvungen att existera sj�lvst�ndigt, tog namnet Unitaire[1] (enhetsf�rbundet).
Kr�ver vi i dag att kommunisterna ska l�mna CGT? Inte alls. Tv�rtom m�ste den revolution�ra flygeln i Jouhauxs konfederation (CGT) st�rkas. Redan i och med detta visar vi, att splittringen av fackf�reningsorganisationen p� intet s�tt �r en principfr�ga f�r oss. Alla de ultrav�nsteristiska principiella inv�ndningar som kan framf�ras mot fackf�reningarnas enhet, g�ller f�rst och fr�mst kommunisternas deltagande i CGT. Inte desto mindre m�ste varje revolution�r, som inte har f�rlorat kontakten med verkligheten, erk�nna att uppbygget av kommunistiska fraktioner i de reformistiska fackf�reningarna �r en mycket viktig uppgift. En av uppgifterna f�r dessa fraktioner m�ste vara att f�rsvara CGTU inf�r de reformistiska fackf�reningarnas medlemmar. Det kan man bara g�ra genom att visa att kommunisterna inte vill att fackf�reningarna splittras, utan tv�rtom alltid �r beredda att �teruppr�tta fackf�renings�r�relsens enhet.
Om man s� bara f�r ett �gonblick tror, att kommunister �r tvungna att splittra fack�f�re�ningarna p� grund av sin plikt att uppst�lla en revolution�r politik mot reformisternas politik, d� kan man inte begr�nsa sig till enbart Frankrike. Man m�ste d� kr�va att kommunisterna oavsett styrkef�rh�llandena bryter med de reformistiska fackf�reningarna och �ven bildar egna fackf�reningar i Tyskland, i England, i USA osv. I vissa l�nder har kommunisterna faktiskt gjort detta. Vid speciella tillf�llen l�mnar reformisterna inget annat val. Vid andra tillf�llen g�r kommunisterna ett uppenbart misstag, n�r de ger efter f�r reformisternas provokationer. Men hittills har kommunisterna aldrig och ingenstans motiverat splittringen av fackf�reningarna med att det principiellt �r otill�tet att arbeta tillsammans med reformisterna i de prolet�ra massorganisationerna.
Vi t�nker inte behandla kooperativ, d�r erfarenheterna inte tillf�r n�got avg�rande till vad som sagts ovan, utan ska ta sovjeterna som exempel. De uppst�r under de mest revolution�ra perioderna, n�r alla problem framst�r knivskarpt. Kan man ens f�r ett �gonblick t�nka sig att skapa kommunistiska sovjeter som en motvikt till socialdemokratiske sovjeter? Det skulle inneb�ra att man tog d�d p� sj�lva sovjetid�n. I b�rjan av 1917 var bolsjevikerna fortfarande en obetydlig minoritet i sovjeterna. Under flera m�nader � och det var en period d�r m�nader motsvarade �r, om inte �rtionden � tolererade bolsjevikerna en klassamarbetande majoritet i sovjeterna, trots att de redan representerade en �verv�ldigande majoritet i fabriks�kommitt�erna. �ven efter makt�vertagandet tolererade bolsjevikerna slutligen mensjevikerna i sov�jeter�na, s� l�nge de sistn�mnda representerade en viss del av arbetarklassen. Det var f�rst n�r mensjevikerna fullst�ndigt hade misskrediterat och isolerat sig sj�lva, och hade f�rvandlas till en klick, som de kastades ut ur sovjeterna.
I Spanien kan parollen om sovjeter redan inom en snar framtid i praktiken st�llas p� dag�ordningen. I s� m�tto som kommunisterna tar ett kraftfullt och dj�rvt initiativ skall sj�lva bildandet av sovjeter (juntas), inte ses som n�got annat �n ett tekniskt-organisatoriskt avtal med fackf�reningarna och socialisterna om metoden och intervallerna f�r val av arbetar�representanter. Att under dessa f�rh�llanden framf�ra id�n om att man inte f�r arbeta med reformisterna i massorganisationerna skulle vara en av de mest katastrofala formerna av sekterism.
Hur kan en s�dan h�llning fr�n v�r sida gentemot de reformistiskt ledda prolet�ra organisa�tionerna g� ihop med v�r v�rdering av reformismen som den imperialistiska borgarklassens v�nsterflygel? Denna mots�ttning �r inte formell, utan dialektisk, dvs. den h�rr�r ur klass�kampens sj�lva f�rlopp. En avsev�rd del av arbetarklassen (majoriteten i en rad l�nder) avvisar v�r uppfattning av reformismen; i andra l�nder har de inte ens st�llt sig denna fr�ga. Hela problemet best�r just i att leda massorna till revolution�ra slutsatser p� grundval av v�ra gemensamma erfarenheter med dem. Vi s�ger till de icke-kommunistiska och antikommunis�tiska arbetarna: �I dag tror ni fortfarande p� de reformistiske ledarna som vi anser vara f�rr�dare. Vi kan inte och �nskar inte p�tvinga er v�r uppfattning med makt. Vi vill �vertyga er. L�t oss d�rf�r str�va efter att k�mpa tillsammans och v�rdera metoderna och resultaten av denna kamp.� Detta betyder: Fullst�ndig frihet f�r grupper inne i de f�renade fack�f�re�ningarna, d�r fackf�reningsdisciplinen g�ller f�r alla.
Det kan inte finnas n�gon annan principiell h�llning.
* * *
Kommunistiska f�rbundets [v�nsteroppositionen i Frankrike] exekutivkommitt� prioriterar f�r n�rvarande helt korrekt fr�gan om enhetsfronten. Detta �r det enda s�ttet att hindra reformis�ter�na, och framf�rallt deras v�nsterflygels agenter, Monattes anh�ngare, fr�n att st�lla den formella parollen om enhet i motsatsst�llning till klasskampens praktiska uppgifter. Vassart[2] har som motvikt mot den impotenta, officiella linjen f�rt fram id�n om en enhetsfront med de lokala fackf�reningsorganisationerna. Detta s�tt att st�lla fr�gan �r korrekt, i den meningen att det under lokala strejker f�rst och fr�mst �r en fr�ga om att arbeta med lokala fackf�reningar och speciella federationer. Det �r likas� sant, att de l�gre delarna av den reformistiska apparaten �r mer k�nsliga f�r press fr�n arbetarna. Men det vore felaktigt att g�ra en principiell skillnad mellan �verenskommelser med de lokala opportunisterna och med deras chefer. Allt beror av de aktuella omst�ndigheterna, hur starkt massornas tryck �r, och av de aktuella uppgifternas karakt�r.
Sj�lvfallet g�r vi aldrig �verenskommelser med reformister, oavsett om de �r lokala eller centrala, till oundg�ngliga f�ruts�ttningar f�r kampen i varje specifikt fall. Vi orienterar oss inte efter reformisterna, utan efter de objektiva omst�ndigheterna och massornas aktuella sinnesst�mning. Samma sak g�ller de krav som framf�rs. Det skulle vara �desdigert om vi p� f�rhand accepterade enhetsfronten p� reformisternas villkor, dvs. p� grundval av minimikrav. De arbetande massorna kommer inte att ta upp kampen f�r krav som de uppfattar som fantastiska. Om kraven d�remot p� f�rhand �r f�r begr�nsade, d� kanske arbetarna s�ger till sig sj�lva: �Det �r inte v�rt m�dan.�
Uppgiften best�r inte i att varje g�ng formellt f�resl� reformisterna en enhetsfront, utan i att tvinga p� dem omst�ndigheter som p� b�sta m�jliga s�tt motsvarar situationen. Allt detta kr�ver en aktiv och man�verduglig strategi. I vilket fall som helst �r det obestridligt att detta �r det enda s�ttet p� vilket CGTU till en viss grad kan mildra konsekvenserna av massornas uppdelning i tv� fackf�reningsorganisationer, att den kan l�gga ansvaret f�r splittringen p� de som �r de verkligt ansvariga, och framf�ra sin egen uppfattning om kampen.
Det s�regna med situationen i Frankrike ligger i det faktum att tv� fackf�reningsorganisa�tioner har existerat var f�r sig under m�nga �r. St�llda inf�r r�relsens tillbakag�ng under de senaste �ren har folk vant sig vid splittringen; mycket ofta har den helt enkelt gl�mts bort. Men n�r arbetarmassorna �ter vaknar, kan man f�rutse att de oundvikligen kommer att �ter�uppliva parollen om fackf�reningsorganisationernas enhet. Om man tar i beaktande, att �ver nio tiondelar av det franska proletariatet st�r utanf�r fackf�reningarna, �r det uppenbart, att n�r detta �teruppvaknande skjuter fart, d� kommer trycket fr�n de oorganiserade att v�xa. Med en korrekt politik skulle denna press vara till f�rdel f�r det kommunistiska partiet och CGTU.
Om en aktiv enhetsfrontspolitik skulle bli den fr�msta metoden i det franska kommunist�partiets fackf�reningsstrategi under n�sta period, s� skulle det inte desto mindre vara fullst�ndigt felaktigt att st�lla enhetsfrontspolitiken i mots�ttning till fackf�reningsorganisa�tionernas enhet.
Det �r helt obestridligt, att arbetarklassens enhet bara kan f�rverkligas p� en revolution�r grundval. Enhetsfrontspolitiken �r ett av medlen f�r att frig�ra arbetarna fr�n det reformistiska inflytandet och n�r allt kommer omkring att r�ra sig mot arbetarklassens verkliga enhet. Vi m�ste st�ndigt f�rklara denna marxistiska sanning f�r de avancerade arbetarna. Men ett aldrig s� korrekt historiskt perspektiv kan aldrig i sig ers�tta massornas levande erfarenhet. Partiet �r f�rtruppen, men i sitt arbete, i synnerhet i fackf�reningsarbetet, m�ste det kunna v�nda sig till eftertruppen. Det m�ste i sj�lva verket visa arbetarna � en g�ng, tv� g�nger, ja �ven tio g�nger om s� beh�vs � att det st�ndigt �r redo att hj�lpa dem att �teruppr�tta fackf�renings�organisa�tionernas enhet. Och p� detta omr�de f�rblir vi trogna den marxistiska strategins avg�rande princip: att kombinera kampen f�r reformer med kampen f�r revolution.
Vilken inst�llning har idag de tv� fackf�reningskonfederationerna till enheten? F�r arbetarnas breda massa m�ste den f�refalla fullst�ndigt identisk. Det �r sant att det administrativa skiktet i b�da organisationerna f�rklarat att enhet bara kan uppn�s �underifr�n� p� grundval av den egna organisationens principer. Genom att g�mma sig bakom parollen om enhet underi�fr�n, som l�nats fr�n CGTU, utnyttjar den reformistiska konfederationen arbetarklassens gl�mska och okunnigheten hos den yngre generationen, som inte vet n�got om Jouhaux, Domoulins och kompanis splittringsarbete. Monattes anh�ngare bist�r samtidigt Jouhaux genom att ers�tta arbetar�r�relsens kampuppgifter med enbart en paroll om fackf�reningsenhet. Som �rligt hovfolk riktar de alla sina anstr�ngningar mot CGTU f�r att fr�n den rycka loss st�rsta m�jliga antal fackf�reningar, gruppera dessa kring sig sj�lva och sedan ta upp f�rhandlingar med den reformistiska konfederationen p� en j�mlik fot.
S� vitt jag kan bed�ma fr�n det material som jag har tillg�ng till, har Vassart uttalat sig f�r att kommunisterna sj�lva ska framf�ra parollen om en sammanslagningskongress mellan de tv� fackf�reningskonfederationerna. Detta f�rslag avvisades kategoriskt; f�rslagsst�llaren ankla�gades f�r att ha g�tt �ver till Monattes st�ndpunkter. D� jag saknar information �r jag of�r�m�gen att f�rdjupa mig i denna diskussion. Men jag anser inte att det finns n�gon anledning f�r de franska kommunisterna att �verge parollen om en sammanslagnings�kongress. Tv�rtom.
Monattes anh�ngare s�ger: �De �r b�da splittrare, den ene lika mycket som den andre. Det �r bara vi som �r f�r enhet. Arbetare st�d oss.� Reformisterna svarar: �Vi �r f�r enhet underifr�n�, dvs. �vi� kommer storsint att till�ta arbetarna att �terv�nda till v�r organisation. Vad har den revolution�ra konfederationen att s�ga om detta? �Det �r inte f�r inte som vi kallar oss sj�lva f�r enhets-konfederationen. Vi �r beredda att �stadkomma enhet i fack�f�renings�r�relsen redan i dag. Men f�r att uppn� detta har inte arbetarna n�gon anv�ndning f�r skumma hovm�n, som inte har n�gon fackf�reningsorganisation bakom sig, och som lever p� splittringar som maskar p� ett varigt s�r. Vi f�resl�r att man f�rbereder, och efter en specificerad period, genomf�r en sammanslagningskongress p� grundval av demokrati i fackf�reningarna.�
Detta s�tt att st�lla fr�gan skulle omedelbart rycka undan marken under f�tterna p� Monattes anh�ngare, en fullst�ndigt steril politisk gruppering, som dock �r i st�nd att sprida stor f�rvirring i proletariatets led. Men kommer inte likvideringen av denna grupp av m�klare st� oss f�r dyrt? Man kommer att inv�nda att ifall reformisterna verkligen samtycker till en enhetskongress, s� kommer kommunisterna att bli i minoritet, och CGTU m�ste d� l�mna �ver sin plats till CGT.
S�dana argument kan bara l�ta �vertygande f�r en facklig v�nster�byr�krat som k�mpar f�r sitt eget �oberoende� samtidigt som han gl�mmer bort perspektivet och upp�gifterna f�r r�relsen som helhet. �ven om den revolution�ra flygeln f�r en tid skulle f�rbli i minoritet, s� kommer enheten mellan de tv� fackf�reningskonfederationerna efter relativt kort tid att visa sig vara f�rdelaktig f�r just kommunismen och bara f�r kommunismen. Enheten mellan konfedera�tionerna skulle medf�ra en betydande tillstr�mning av nya medlemmar. Tack vare detta skulle krisens verkningar avspegla sig innanf�r fackf�reningarna p� ett mer djupg�ende och av�g�rande s�tt. Inom ramen f�r den framstigande nya v�gen, skulle v�nsterflygeln kunna inleda en avg�rande kamp f�r att er�vra den f�renade konfederationen. Bara sekterister eller funktio�n�rer, inte prolet�ra revolution�rer, kan f�redra en s�ker majoritet i en sn�v och isolerad fack�f�reningskonfederation i st�llet f�r oppositionsarbete i en bred och verklig massorganisation.
F�r en t�nkande marxist �r det helt uppenbart, att en av orsakerna som bidragit till de enorma misstag som CGTU-ledningen har beg�tt, var att folk som Monmusseau, Semard och andra utan teoretisk f�rberedelse eller revolution�r erfarenhet utan vidare kunde proklamera sig sj�lva som �herrar� i en oberoende organisation, och f�ljaktligen hade m�jlighet att experi�mentera med den efter Losovskijs, Manuilskijs och kompanis order.[3] Det �r obestridligt, att om inte reformisterna vid en viss punkt hade splittrat konfederationen, d� skulle Monmousseau och Co kunnat r�kna med bredare massor. Redan detta faktum borde ha bromsat deras byr�kratiska �ventyrspolitik, Detta �r orsaken till att f�rdelarna med enhet i nuvarande situation, idag skulle ha varit mycket st�rre �n nackdelarna. Om den revolution�ra flygeln i en f�renad konfederation med cirka 1 miljon arbetare, f�rblir i minoritet under ett eller tv� �r, d� kommer dessa tv� �r otvivelaktigt att vara mer fruktbara f�r att skola inte bara de kommunistiska fack�f�reningsm�nnen utan hela partiet, �n fem �rs �oavh�ngigt� sicksackande i ett CGTU som f�rsvagas alltmer.
Nej, det �r inte vi, utan reformisterna, som b�r frukta facklig enhet. Om de g�r med p� en enhetskongress � inte i ord utan i praktiken � d� kommer arbetar�r�relsen i Frankrike att kunna l�mna sin �terv�ndsgr�nd. Men det �r just d�rf�r som reformisterna inte kommer att g� med p� detta
F�rh�llandena under krisen skapar stora problem f�r reformisterna, f�rst och fr�mst i fack�f�reningsfr�gan. Det �r d�rf�r de m�ste g�mma sig bakom sin v�nsterflygel; det �r enhetens m�klare som erbjuder dem detta skydd.
Att avsl�ja reformisternas splittringsarbete och Monatteanh�ngarnas snyltande �r nu en av de viktigaste och n�dv�ndigaste uppgifterna. Parollen om enhetskongressen kan i mycket h�g grad bidra till att l�sa denna uppgift. N�r Monattes anh�ngare talar om enhet, riktar de denna paroll mot kommunisterna; n�r CGTU sj�lva f�resl�r en v�g till enhet, kommer den att rikta ett d�dligt slag mot Monattes anh�ngare och f�rsvaga reformisterna. �r det inte uppenbart?
Det �r sant att vi p� f�rhand vet att reformisternas motst�nd kommer att medf�ra att parollen om enhet inte f�r n�rvarande kan ge de stora resultat som skulle uppn�s vid verklig enhet mellan fackf�reningsorganisationerna. Men ett mer begr�nsat resultat kommer otvivelaktigt att kunna uppn�s om kommunisterna f�r en korrekt politik. De breda arbetarmassorna kommer att se vem som verkligen �r f�r enhet och vem som �r emot, och kommer att �ver�tygas om att de inte har n�gon anv�ndning av m�klarnas tj�nster. Der r�der ingen tvivel om att Monattes anh�ngare i det l�nga loppet kommer att reduceras till ingenting, CGTU kommer att k�nna sig starkare, och CGT svagare och mer instabilt.
Men om det �r s� sakernas tillst�nd ligger till, inneb�r det d� inte att det bara kr�vs en man�ver snarare �n att f� till st�nd en effektiv enhet? Denna inv�ndning kan inte skr�mma oss. Detta �r det s�tt p� vilket reformisterna bed�mer hela v�r enhetsfrontspolitik, de f�rklarar att v�ra f�rslag �r en man�ver bara d�rf�r att de sj�lva inte vill leda kampen.
Det skulle vara helt felaktigt att g�ra en principiell �tskillnad mellan enhetsfrontspolitiken och f�rslaget om en sammanslagning av fackf�reningsorganisationerna. F�rutsatt att kommunis�terna bevarar sitt partis, sin fackf�reningsfraktions, hela sin politiks fullst�ndiga oberoende, s� �r sammanslagningen av konfederationerna inget annat �n en variant av enhetsfrontspolitiken, en mer utvecklad och bredare form. N�r de f�rkastar v�rt f�rslag, f�rvandlar reformisterna det till en �man�ver�. Men fr�n v�r sida �r det en legitim och absolut n�dv�ndig �man�ver�; det �r den slags man�ver som skolar de arbetande massorna.
* * *
Vi s�ger det �n en g�ng: Kommunistiska f�rbundets exekutivkommitt� agerar helt korrekt n�r det entr�get upprepar att aktionsenhet inte kan skjutas upp tills sammanslagningen av fack�f�reningsorganisationerna. Denna id� m�ste forts�tta att utvecklas som hittills, f�rklaras och till�mpas i praktiken. Men det utesluter inte plikten att dj�rvt, vid en best�md och v�l vald tidpunkt, framf�ra fr�gan om sammanslagning av konfederationerna (eller t o m av enbart enskilda federationer).
Hela fr�gan g�ller om den kommunistiska ledningen �r i st�nd till att genomf�ra en s� dj�rv man�ver. Det f�r framtiden utvisa. Men om (kommunist)partiet och CGTU:s ledning v�grar att f�lja F�rbundets r�d idag � vilket �r det troligaste � kan det mycket v�l h�nda, att de blir tvungna att f�lja det i morgon. Det �r on�digt att till�gga, att vi inte g�r fackf�reningsenheten till en fetisch. Vi skjuter inte upp fr�gan om kamp, tills enheten �r uppn�dd. F�r oss handlar det inte om ett universalmedel, utan om en lektion i speciella avg�rande saker, som de arbetare, som har gl�mt eller inte k�nner till det f�rg�ngna m�ste l�ra sig.
Vi st�ller naturligtvis inte upp n�gra principiella villkor f�r att delta i enhetskongressen.
N�r enhetens hovfolk, som inte sk�ms f�r billiga fraser, s�ger att en f�renad konfederation m�ste baseras p� klasskampens princip osv, leker de med ord i opportunisternas intresse. Som om man p� allvar skulle kunna be Jouhaux och Co. att � med h�nvisning till enhet med kommunisterna � betr�da klasskampens v�g, som dessa herrar medvetet har �vergett med h�n�visning till enhet med bourgeoisin. Och vad menar dessa m�klare sj�lva, alla dessa Monatte-, Zyromsky- och Domoulin-typer, med �klasskamp�? Nej, vi �r st�ndigt beredda att st� f�r fackf�reningsenhet, inte f�r att (med hj�lp av kvacksalvaraktiga formler) �korrigera� kapitalets lakejer, utan f�r att slita bort arbetarna fr�n deras f�rr�diska inflytande. De enda vill�kor vi har st�llt upp har karakt�ren av organisatoriska garantier f�r fackf�renings�demo�krati, f�rst och fr�mst minoritetens r�tt att kritisera, naturligtvis under f�ruts�ttningen att de underordnar sig fackf�reningsdisciplin. Vi ber inte om n�got annat, och vi f�r v�r del lovar inget mer.
L�t oss t�nka oss att [kommunistiska] partiet f�ljer v�rt r�d � �ven om det inte sker omedel�bart. Hur borde dess centralkommitt� d� agera? F�rst av allt skulle den bli tvungen att inom partiet f�rbereda en kampanjplan, att i ljuset av de lokala fackf�reningsf�rh�llandena disku�tera den i alla fackf�reningsfraktioner, s� att parollen om enhet effektivt kan framf�ras sam�tidigt ovanifr�n och nerifr�n. F�rst efter ett noggrant f�rberedelsearbete, efter att ha eliminerat alla tvivel och alla missf�rst�nd i sina egna led, skulle CGTU-ledningen v�nda sig till den reformistiska konfederationens ledning med konkret utformade f�rslag om att bilda en paritets�kommision f�r att f�rbereda � under en period av exempelvis tv� m�nader � sammanslagningskongressen till vilken alla landets fackf�reningsorganisationer m�ste ha tilltr�de. Samtidigt v�nder sig alla lokala CGTU-organisationer till lokala CGT-organisationer med samma f�rslag, formulerat precist och konkret.
Kommunistpartiet skulle genomf�ra en bred agitation i hela landet, d�r man st�dde och f�rklarade CGTU:s initiativ. Under en viss tid m�ste uppm�rksamheten hos bredast m�jliga delar av arbetarklassen, f�rst och fr�mst bland CGT-arbetarna, inriktas mot den enkla id�n, att kommunisterna f�resl�r en omedelbar sammanslagning av fackf�reningsorganisationerna. Oavsett vilken h�llning reformisterna intar, vilka knep de tillgriper, kommer kommunisterna att vinna p� en s�dan kampanj, �ven om deras f�rslag i denna f�rsta omg�ng inte blir mer �n en demonstration av deras inst�llning.
Kampen f�r en enhetsfront upph�r inte f�r ett �gonblick under denna period. Kommunisterna forts�tter att angripa reformisterna i provinserna och i centrum, p� basis av arbetarnas stigande aktivitet, f�rnyar sina erbjudanden om gemensam kamp p� grundval av enhets�fronten, avsl�jar reformisterna och st�rker sina egna led osv. Och det kan mycket v�l h�nda, att kommunisterna inom sex m�nader, ett eller tv� �r, blir tvungna att upprepa sitt f�rslag om en sammanslagning av de tv� fackf�reningskonfederationerna och s�ledes s�tta reformisterna i en �nnu vanskligare situation �n f�rsta g�ngen.
En verklig bolsjevikisk politik m�ste just ha en s�dan karakt�r. Den m�ste modigt g� p� offensiven, samtidigt som den genomf�r en man�ver. Enbart p� detta s�tt kan r�relsen undg� stagnation, befrias fr�n parasit�ra formationer, och arbetarklassens utveckling fram mot revolutionen p�skyndas.
Det ovanst�ende f�rslaget har ingen mening och kan inte lyckas, med mindre �n att initiativet kommer fr�n CGTU och kommunistpartiet. F�rbundets uppgift best�r naturligtvis inte i att p� egen hand framf�ra parollen om en enhetskongress, att st�lla sig sj�lv b�de mot CGTU och CGT. F�rbundets uppgift �r att pressa det officiella [kommunist]partiet och CGTU fram mot en dj�rv enhetsfrontspolitik och sporra dem att � p� basis av denna politik � vid en l�mplig tidpunkt, och i framtiden kommer det att komma m�nga s�dana tillf�llen, genomf�ra en avg�rande offensiv f�r en sammanslagning av fackf�reningsorganisationerna.
F�r att fullg�ra sina uppgifter gentemot [kommunist]partiet, m�ste F�rbundet � och det �r dess f�rsta plikt � bringa ordning i sina egna led i fackf�reningsr�relsen. Denna uppgift kan inte senarel�ggas. Den m�ste l�sas, och den kommer att bli l�st.
25 mars 1931.
[1] Unitaire (enhets-). Det namn som v�nsterflygelns fackf�reningssammanslutning i Frankrike antog var Conf�d�ration G�n�rale du Travail Unitaire (CGTU), medan namnet p� h�gerflygelns sammanslutning var Conf�d�ration G�n�rale du Travail (CGT).
[2] Vassart, Albert (1898-1958). En av det kommunistiska partiets ledare i de r�da fackf�reningarna, som efter att under den �tredje perioden� ha varit en gl�dande ultrav�nster-anh�ngare bek�mpade kommunistpartiets politik. I sin polemik betecknar KP-ledarna ibland Vassarts position som �halv-trotskistisk�.
[3] Losovskij, Manuilskij och Co. A. Losovskij var ordf�rande i R�da Fackf�reningsinternationalen (Profintern). Dmitrij Manuilskij (1883-1959) var ordf�rande f�r Komintern fr�n 1929 till 1934, dvs. under den �tredje perioden�.