Brevet skrevs den 11 juli 1929. Först publicerat i La Verité nr 4 1939.
Översättning från engelska ur "Writings of Leon Trotsky 1929", Pathfinder Press, 1975.
Översättningen publicerade första gången 1987 som en pamflett med översättarens förord och noter. Till denna upplaga har översättningen putsats en aning och förordet lyft bort. För översättning, noter och digitalisering svarar Socialisten.
Kära kamrat Paz.
Till det gemensamma brevet - som jag inte behöver kommentera på det sätt som vore korrekt i mitt svar eftersom jag är säker på att jag kommer att samarbeta med majoriteten av de undertecknade, som undertecknade av misstag - till detta brev lägger du ett privat brev som ger mig möjlighet att besvara dig fullkomligt ärligt, fullkomligt fritt och även fullkomligt brutalt.
Du kallar mig "boss" och genom att ge mig den beteckningen ger du dig själv rätten att instruera och styra mig. Du tar varje tillfälle i akt att påpeka för mig hur en "boss" borde uppföra sig, hur han borde organisera sin tid, vilka arbetsuppgifter han borde lägga åt sidan för att ägna sig åt andra uppgifter som du ger honom.
Kanske kan du tillåta mig att fråga dig huruvida din tid och dina krafter är organiserade i överensstämmelse med denna stora revolutionära uppgift som du vill vara "centralfigur" i? Därför att ditt brev tar bara upp denna enda fråga: Vem kommer att vara centralfigur? Din brytning i frågan om veckotidningen, den fientlighet du visar den, dina anklagelser mot Gourget(1) och nu mot Rosmer(2), snurrar kring precis samma "axel".
Jag vet inte om jag är "boss", och speciellt inte om jag är den boss du anser vara passande. Jag tror knappast det. Men i mina relationer till såväl vänner som fiender har jag inga andra hänsynstaganden än revolutionens sak. Personliga fördomar är absolut främmande för mig.
Som jag har sagt många gånger önskade jag att Contre le Courant(3) skulle bli veckotidning. I Konstantinopel motsatte du dig endast de finansiella aspekterna av projektet. Du berättade, vilket jag redan visste, att utgifterna för Contre le Courant täcktes av pengar från den ryska oppositionen(4), och i och med att dessa fonder tömdes skulle det bli svårt att fortsätta ge ut tidningen som veckotidning. Argumentet föreföll mig underligt. Jag kunde inte förstå det. Jag sade till mig själv: "Det var bara en anmärkning i förbigående. Jag borde inte överdriva dess betydelse".
Det är korrekt att jag var tvungen att gå med på ditt förslag om en fjortondagarstidning, men för mig (och för dig) var det frågan om en tillfällig åtgärd, för två eller tre månader på sin höjd. Det beslut som faktiskt togs var för en veckotidning med perspektiv på en dagstidning, och det här visas också i din anteckningsbok. Men ni har inte kommit i närheten av en dagstidning, eller vecko tidning, eller ens fjortondagarstidning.
Contre le Courant har blivit en samling ryska dokument, mer så nu än förr. Man lär sig ingenting om den franska rörelsen genom den tidningen. Vi utarbetade också andra förslag till massarbete. Ingenting har blivit verklighet. Jag kan inte se minsta spår av strävanden i den riktningen i Contre le Courant. Och efter att jag väntat tålmodigt i fyra månader, efter att jag upprepade gånger insisterat på att vi måste ge oss ut ur de stängda rummen, och du bara svarat med historier om Treint(5) och Souvarine(6) - efter fyra månader presenterar du ett utdrag ur din anteckningsbok för att rättfärdiga ditt dokumenterande. Men det är en notaries uppförande, inte en revolutionärs. Och här är den avgörande poängen. För att publicera våra dokument i Ryssland har våra vänner givit allt de haft och offrat allt människor hängivna sin sak kan offra. I Paris var det inte fråga om att göra så mycket.
För att producera en veckotidning skulle det inte krävas mer än sekundära, obetydliga uppoffringar - uppoffringar i tid och pengar. Man börjar, man sätter ett bra exempel och sen ställer man krav på andra därför att man har rätt att ställa krav i den gemensamma sakens namn. Men du har börjat med att slå fast frånvaron av en ekonomisk grundval, och sen, för att "fördjupa" teorin om frånvaro, lägger du till frånvaron av en teoretisk grundval. Allt som sagts och gjorts fram till nu är tomt och betydelselöst. För att göra något "handfast" måste vi vänta på din pamflett. Och det är ett omåttligt hyckleri alltsammans. Du skulle inte, under andra omständigheter, behöva dra till med det hår otroliga argumentet om du inte hade satt dig i en så vansklig situation att du till vilket pris som helst måste hitta skuggan av ett argument.
Du kan inte hitta uttryck kraftiga nog för att bringa de fem kamrater i vanrykte som "hämtade sin inspiration från Konstantinopel". Denna sarkasm hör inte hemma här och är dålig smak. Dessa kamrater kom oavsett hur upptagna de var med att tjäna sitt levebröd, till min hjälp på eget initiativ och egen risk här i Konstantinopel vid en mycket svår tidpunkt. Deras hjälp var ovärderlig. Allt det här är riktigt. Men det finns en annan sida av historien. Jag sade till mig själv efter att ha observerat dem på nära håll att kamrater som är förmögna till sådana initiativ och sådana personliga uppoffringar är revolutionärer, eller kan bli det. För, kamrat Paz, det är på det viset revolutionärer formas.
Man kan ha såväl kloka som okunniga, intelligenta eller medelmåttiga revolutionärer. Men man kan inte ha revolutionärer som saknar viljan att ta sig över hinder, som saknar hängivenhet och en anda av uppoffringar.
Jag misstog mig inte. Dessa unga kamrater förklarade att de var beredda att ge sin tid, sin kraft och sina tillgångar för en veckotidning, och mobilisera andra för den. Så de gör vad de har lovat, och du saboterar deras arbete i stället för att hjälpa dem. Och det är alltid p g a frågan om "centralfigur".
Men hur föreställer du dig ställningen för en veckotidning, med sikte på att bli dagstidning, i en rörelse som måste ha förgreningar överallt? Tror du den uppgiften kan utföras genom att man ägnar den stympade tid som blir över från en väldigt upptagen advokatpraktik? Tror du att du kan klara av rörelsen, eller ens en veckotidning knuten till rörelsen, i förbigående, som en sekundär syssla? Jag har en annan uppfattning om den revolutionära "centralfiguren". Jag tror att den person som ansvarar för en arbetartidning, speciellt med den viktiga uppgift vår tidning har, borde syssla enbart med den uppgiften.
Jag har funderat en hel del på den här frågan efter ditt besök i Konstantinopel, da jag för första gången fick reda på att du var en mycket upptagen advokat. Men jag sa till mig själv att efter som du ville ta ansvar för veckotidningen skulle du naturligtvis dra de nödvändiga slutsatserna. Och eftersom jag inte betraktade vårt förhållande som mellan "boss" och slav påpekade jag inte hur din tid måste fördelas mellan revolutionen och domstolen. Jag antar att du vet att när Haase(7) ville bli en av centralfigurerna i det tyska partiet(8) fann han det nödvändigt att lämna sin advokatpraktik i Königsberg. Vid kongressen i Jena(9) prisades Haase mycket - även av Bebel -- för att ha offrat sin årliga inkomst på 36 000 mark. Vi ryssar - jag var själv närvarande på kongressen - var ganska, irriterade över lovsångerna som vi ansåg vara förträffligt småborgerliga. Jag talade även, om den incidenten i ett av mina inlägg för att karaktärisera det tyska partiets avsaknad av revolutionär anda. Och trots allt var Haase inte redo för de revolutionära situationerna och händelsernas snabba vändning.
Jaa ska inte dra upp det ryska partiets meritlista i tider av illegalt arbete. En person som tillhörde rörelsen tillhörde den inte bara genom sina materiella bidrag utan också med kropp och själ. Han identifierade sig öppet med den sak han tjänade, och det var genom en sådan utbildningsprocess vi kunde skapa de kämpar som blev de många "centralfigurerna" i den proletära revolutionen.
Kamrat Paz, jag talar ärligt och t o m brutalt för att rädda vad som räddas kan. Det finns ingen tid till förskönande omskrivningar, situationen är allt för allvarlig för något sådant. Jag är varken fanatiker eller sekterist. Jag kan mycket väl förstå en person som sympatiserar med den kommunistiska saken utan att ge bryta upp från sin miljö. Den sortens hjälp kan vara väldigt värdefull för oss. Men det är hjälp från en sympatisör.
Jag diskuterade den här frågan i ett brev till mina amerikanska vänner. Eastman(10) hade skrivit till mig utan att använda några omskrivningar själv, att hans personliga situation var på ett visst sätt. Han betecknar sig som "medlöpare" och strävar inte, enligt egen utsago, efter en ledande roll i oppositionens rörelse(11). Han nöjer sig med att bistå den. Han gör översättningar, han har överlämnat sina copyrighträttigheter till The Militant(12) e t c. Och varför? Han kan inte ge sig fullständigt för rörelsen. Och han har handlat korrekt.
Du måste förstå att en person som är "centralfigur", dvs den mest ledande eller en av de mest ledande, förbehåller sig rätten att uppmana arbetarna att göra stora uppoffringar, t o m av sina liv.
Denna rätt medför inte ett mindre betydande ansvar. Tvärtom. Varje medveten arbetare kommer oundvikligen att fråga sig: "Om X som uppmanar mig att göra stora uppoffringar använder fyra femtedelar eller två tredjedelar av sin tid inte till att säkerställa min seger utan till att säkra sin egen borgerliga existens, så visar det att han inte tror att den socialistiska revolutionen är nära förestående".
Den arbetaren har rätt.
Var snäll och lägg programmet åt sidan! Det är inte fråga om program. Det är fråga om revolutionär aktivitet i allmänhet. Marx sa en gång att "ett steg av verklig rörelse är värt mer än tio program.."(13). Marx var trots det en expert på program och t o m manifest. Åtminstone var han lika mycket expert som du och jag!
För att, avsluta. Ditt brev och framförallt din politiska attityd visar mig att kommunism för dig är en ärlig idé snarare än en livsövertygelse. Likväl är den här beskrivningen väldigt abstrakt. Nu är det nödvändigt (och det har varit nödvändigt en längre tid) att dra upp en verksamhet som involverar dig fullt ut, och du börjar instinktivt motsätta dig det p g a din kluvna hållning. När du är inbjuden att delta svarar du "inga resurser och otillräckliga styrkor", och. när andra börjar söka efter resurser och styrkor säger du "om inte jag är "centralfigur" är jag emot".
Det du gör är otroligt! Även om du inte tror på en veckotidning borde du vänta tyst, och inte sabotera den! Du har ingen erfarenhet i den här frågan och du går i blindo mot en ny katastrof! Imorgon kommer du att påkalla teoretiska, filosofiska, politiska
och filologiska meningsskiljaktigheter för att rättfärdiga din hållning. Det är inte svårt att förstå vart det här ska sluta! Om du inte vill gå in på arenan, vänta tyst, håll en vänlig neutralitet och spela inte upp det sorgliga spektaklet av principlös opposition, dikterad enbart av personliga skäl.
Med största önskan att rädda vår politiska vänskap,
L. Trotskij
Noter
(1) Gourget. Pierre Gourget, medlem av Franska oppositionens cirklar, som då stod Trotskij närmast. Kapitulerade 1932 för stalinismen och återvände till kommunistpartiet.
(2) Rosmer. Alfred Rosmer (1877-1964), medlem av Kominterns exekutivkommitté 1920, ledare för franska kommunistpartiet, utesluten 1924 för sin opposition. En av ledarna för internationella vänsteroppositionen och medlem av internationella sekretariatet fram till november 1930, då han drog sig tillbaka p g a meningsskiljaktigheter med Trotskij. Återupptog samarbetet med Trotskij 1936.
(3) Contre le Courant. "Mot strömmen", Första numret kom ut i november 1927. Tidningen dog troligtvis strax efter att Trotskij brutit med Maurice Paz.
(4) Contre le Courant fick finansiellt stöd från ryska vänsteroppositionen via Pjatakov (uteslöts ur SUKP 1927). Även det tyska Leninbund fick finansiellt stöd av Pjatakov. Leninbund var under en kort tid involverat i I.L.O.
(5) Trient. Albert Trient (1889-1972), zinovjevit som uteslöts ur franska kommunistpartiet 1927. Många ur vänsteroppositionen vägrade att ha något med honom att göra p g a hans roll i de utrensningar som varit tidigare. Trient tillbringade en kort tid inom vänsteroppositionen innan han blev syndikalist.
(6) Souvarine. Boris Souvarine, anti-stalinist under 20-talet och anti-leninist under 30-talet. Enligt Trotskij var han prototypen för cynism och defaitism. Anhängare av teorin att stalinism är en naturlig utveckling av bolsjevism.
(7) Haase. Hugo Haase (1863-1919), centrist under första världskriget och en av grundarna av det oavhängiga socialdemokratiska partiet i april 1917. Mördad av en högerextremist 1919.
(8) Tyska partiet. Här avses det tyska socialdemokratiska partiet.
(9) Kongressen i Jena. I september 1911 höll det tyska socialdemokratiska partiet kongress i Jena, (liten stad strax söder om Leipzig i nuvarande DDR), där man bl a valde August Bebel till ordförande och Hugo Haase till vice ordförande. Trotskij talar om "vi ryssar..." som var närvarande på kongressen. Vilka ryssar det är fråga om vet vi inte, men helt klart är att Lenin inte deltog på kongressen. Han var då på ett möte med internationella socialistiska byrån i Zurich.
(10) Eastman. Max Eastman (1883-1969), chefredaktör för den revolutionära tidningen The Masses före första världskriget. Sympatiserade tidigt med vänsteroppositionen, men började motsätta sig den marxistiska filosofin under 20-talet och motsatte sig socialismen överhuvudtaget under 30-talet. Han slutade som reaktionär redaktör för Reader's Digest (Det bästa). Sin stora insats gjorde han som översättare. Han översatte bl a Trotskijs böcker Den ryska revolutionens historia och Den förrådda revolutionen från ryska till engelska.
(11) Oppositionens rörelse. D v s vänsteroppositionens rörelse.
( 12) The Militant. De amerikanska trotskisternas tidning. Första numret utkom 1928.
( 13) Ett välkänt citat av Marx. Citatet kommer ursprungligen från det brev Marx skrev till Bracke den 5 maj 1875. Brevet skrevs i samband med Marx kritik av Gotha-programmet. Om den exakta ordalydelsen ges olika bud. I "Marx/Engels brev i urval" (Gidlunds, Marxistiskt bibliotek) översätter man Marx: "varje reellt steg framåt är mera värt än ett dussin program". Den översättningen gjordes senast 1972.
Samma brev finns översatt i "Marx/Engels i programfrågor". (Proletärkultur, Marxismens klassiker 8) och där har meningen fått följande lydelse: "Varje steg av verklig rörelse är viktigare än ett dussin program". Proletärkulturs bok kom ut 1982, och man kan tänka sig att Proletärkultur gjort en förbättrad översättning av Marx brev. Därför bör den senare versionen vara mer troget originalet.
De defekter Trotskij ger citatet då han bl a talar om tio program i stället för ett dussin kommer sig säkerligen av att han tar citatet fritt ur minnet.