Ur Fj�rde Internationalen 4/94
Originalets titel: C'est la Marche des Evenements (ryska: Tjto i Kak Proizosjlo?)
�vers�ttning: Lars Gus Kaage
HTML: Martin Fahlgren
I februari 1929 anl�nde den ryske revolution�ren Leo Trotskij till Turkiet. Han var f�rvisad ur den stat, Sovjetunionen, som han i hela sitt politiska liv slagits f�r - inte minst under den ryska revolutionen 1917.
Nu var det Josef Stalin, i spetsen f�r den alltmer ansv�llande och maktfullkomliga byr�kratin, som tagit makten i det sovjetiska kommunistpartiet. Trotskij och v�nsteroppositionen var ute ur leken i den politiska striden i kommunistpartiet och i staten. Steg f�r steg skulle Stalin krossa och senare fysiskt utrota all politisk - och annan - opposition.
Hur kunde detta h�nda? Det �r en fr�ga som Leo Trotskij f�rs�kte besvara i denna artikel. Mycket av det Trotskij skrev var avsett f�r medlemmar i revolution�ra organisationer och l�sare av radikala tidningar. H�r v�nder hansig emellertid till en bredare allm�nhet i en popul�rt h�llen historieskrivning. F�r f�rsta g�ngen kunde han fritt och obehindrat ber�tta om kampen inom det sovjetiska kommunistpartiet efter Lenins d�d 1924.
Ursprungligen publicerades f�ljande artiklar som en serie och publicerades i ett flertal st�rre tidningar runt om i v�rlden, bl a New York Times och Dagens Nyheter, d�r de publicerades den 26, 27 och 28/2 samt 1/3. Artiklarna skrevs i Turkiet, alla �r daterade den 25 februari 1929 och de sammanst�lldes i pamfletten Vad h�nde och hur? [ryska: Tjto i Kak Proizosjlo?]
Till sist ett varmt tack till Per-Olof Mattsson f�r granskning av och kommentarer till �vers�ttningen.
LGK
Sensationen �r politikens ofr�nkomliga f�ljeslagare. N�r det g�ller min utvisning fr�n Sovjetunionen har denna f�ljeslagare emellertid antagit alltf�r groteska dimensioner. Dessutom �r sensationsmakeriet en fiende till den politik som st�ller sig h�ga m�ls�ttningar. Mitt syfte n�r jag skriver dessa rader �r inte att skapa ytterligare sensation, utan tv�rtom att ta udden av denna genom att f�rse den allm�nna opinionen med objektiv information - s� l�ngt objektivitet kan uppn�s i en politisk kamp.
F�r att d�mpa sensationsmakeriet, l�t mig redan fr�n b�rjan n�mna det som man f�r f�ruts�tta inte �r n�dv�ndigt f�r de l�sare som p� det hela taget �r v�linformerade, n�mligen att min inst�llning till oktoberrevolutionen, sovjetmakten, marxismen och bolsjevismen[1] f�rblir of�r�ndrad. Vi m�ter inte den historiska processen med det personliga �dets m�ttstock.
Det �r sant att jag nu tillgriper ett s�tt att kommunicera med allm�nheten som �r ganska exceptionellt j�mf�rt med de metoder jag vanligtvis anv�nt mig av under mitt politiska liv. Men detta beror p� de exceptionella villkor jag nu lever under.
En lavin av gissningar, p�fund och fantasier har satts i rullning kring fr�gan om mitt personliga �de - n�got jag inte borde oroa mig s�rskilt mycket f�r, om det inte samtidigt negativt p�verkade den sak jag k�mpar och har k�mpat f�r. Jag har ingen anledning att p� n�got mystiskt s�tt d�lja mitt personliga �de, framf�r allt inte d� det p� ett eller annat s�tt best�ms av den allm�nna utvecklingen. Tv�rtom. I dag mer �n n�gonsin ligger det i mitt intresse att framst�lla verkligheten s�dan den �r - inte bara f�r mina v�nner utan ocks� f�r mina fiender. Min m�ls�ttning �r inte propaganda utan information.
De villkor jag st�llde till pressagenturerna var fullst�ndig frihet att framf�ra mina �sikter. Mina artiklar skulle publiceras som de var eller inte alls.
Jag skriver detta i Konstantinopel, dit det sovjetiska fartyget Iljitj f�rde mig den 12 februari fr�n Odessa. Det var inte jag som valde Konstantinopel till uppeh�llsort, trots p�st�enden d�rom i ett antal tidningar. Mina n�rmaste v�nner i Tyskland och Frankrike hade helt r�tt n�r de antog att jag f�rdes till Turkiet mot min vilja.
Till den turkiske polisofficer som bordade �ngaren vid Buyukdere f�r att kontrollera passagerarnas papper - det fanns inga passagerare p� b�ten f�rutom min familj och GPU:s[2] agenter - l�mnade jag �ver f�ljande uttalande f�r vidare befordran till den turkiska republikens president, Kemal Pasha:[3]
"President Pasha: Vid Konstantinopels inlopp har jag �ran att informera Er om att jag anl�nt till den turkiska gr�nsen, men inte av eget val och den enda anledningen till att jag g�r �ver denna gr�ns �r att jag med v�ld tvingas till det. Jag ber er, Herr President, att motta min reserverade h�gaktning.
12 februari 1929"
Eftersom jag trots kraftiga protester utvisades fr�n Sovjetunionen, skulle jag naturligtvis ha f�redragit att komma till ett land, vars spr�k, sociala liv och kultur jag b�ttre k�nde till. Men flyktingars intressen g�r mycket s�llan ihop med intressena hos de m�nniskor, som s�nder dem i exil.
S� var det 1916, n�r den franska republikens regering tv�ngsdeporterade mig till Spanien, ett land vars spr�k jag inte beh�rskade. Den liberala spanska regeringen under ledning av Se�or Romanones gjorde det heller inte m�jligt f�r mig att f� tid att l�ra mig Cervantes spr�k, utan skyndade sig att arrestera mig utan minsta grund och deporterade mig till motsatta sidan av Atlanten.[4]
Om skadegl�dje vore till�ten i politiken, kunde man s�ga att jag snart skulle 8 en ovanlig sorts tillfredsst�llelse: Malvy,[5] radikalernas inrikesminister, som utvisat mig fr�n Frankrike, blev sj�lv snart utvisad fr�n Frankrike av regeringen Clemenceau.[6] Men mer skulle f�lja. Chefen f�r den franska politiska polisen, Monsieur Bidet-"Fauxpas", vars rapporter l�g till grund f�r min utvisning fr�n Frankrike, arresterades 1918 i Ryssland, d� han utf�rde ett inte alltigenom v�nligt sinnat uppdrag. D� han f�rdes inf�r mig p� krigskommissariatet, svarade Bidet p� min fr�ga, "Hur kunde detta h�nda?", med den vaga, men p� sitt s�tt magnifika formuleringen: "C'est la marche des evenements!" [S� kan det g�!]
Den epok som inleddes med det senaste v�rldskriget �r i allra h�gsta grad en epok av omv�lvningar och tv�ra politiska v�ndningar. Vi har bevittnat allt f�r m�nga �verraskningar och fler l�r komma under l�ng tid fram�ver. I alla kommer polisfilosofens klassiska formulering att vara giltig: "S� kan det g�!"
Jag vill inte sticka under stol med det faktum att jag betraktar min utvisning ur Sovjetunionen som n�got annat �n historiens sista ord. Det handlar givetvis inte bara om mitt personliga �de. Historiens v�g �r slingrig och fylld av upp- och nedf�rsbackar, det �r det minsta man kan s�ga. Men det jag l�rt mig av den historiska objektivitetens skola �r att man f�r finna sig i den v�g som den faktiska utvecklingen utstakat f�r en.
Men l�t mig f�rst f�rmedla de fakta som beh�vs f�r att kunna f�rst� vad det var som h�nde.
I januari 1928 utesl�t det sovjetiska kommunistpartiets femtonde kongress - i sj�lva verket en kongress f�r byr�kraterna i Stalins[7] fraktion - oppositionen[8] fr�n partiet och sanktionerade regeringens repression mot den.[9] Strax efter�t s�ndes m�nga hundra - och i dag m�nga tusen - medlemmar av oppositionen i exil till olika platser i Sibirien och Centralasien.
Bland dem var Christian Rakovskij, f�re detta ordf�rande i Folkkommissariernas R�d i Ukraina och ambassad�r i Frankrike, som kan tillgodor�kna sig fyrtio �rs kamp f�r arbetarklassens sak i Frankrike, Bulgarien, Rum�nien och Ryssland; Karl Radek, en av de mest framst�ende internationella marxistiska f�rfattarna; I. N. Smirnov, fram till arresteringen folkkommissarie och en av de �ldsta partibyggarna; Smilga, en av oktoberrevolutionens och R�da Arm�ns organisat�rer; Preobrazjenskij, en oerh�rt bildad ekonom, som var ekonomisk r�dgivare under f�rhandlingarna med Frankrike; Muralov och Mratjkovskij, R�da Arm�ns organisat�rer och marskalkar under det revolution�ra kriget; Beloborodov, folkkommissarie i inrikesministeriet innan han deporterades; Sosnovskij, som med sin penna p� ett lysande s�tt tj�nade partiet som journalist och samh�llskommentator; Kasparova, ledare f�r partiets och Kommunistiska Internationalens arbete bland �sterns kvinnor; Boguslavskij, tidigare president i Folkkommissariatens r�ds "junior"-r�d; o s v.[10]
Dessa m�nniskors livsverk, och dussintals andra oppositionella som jag inte n�mnt, �r ouppl�sligen f�rbundna med de tre revolutionernas storslagna historia: 1905, februari 1917 och oktober 1917.[11] Det personliga �det f�r m�nga av dem kan utg�ra �mnen f�r storslagna dramer. Men viktigare �nd� �r att det knappast g�r att ifr�gas�tta att de f�rvisade politiskt har gjort sovjetrepubliken o�ndligt mycket st�rre tj�nster �n de som f�rvisade dem.
Den plats som uts�gs f�r min exil var Alma-Ata, Kazakstans nya huvudstad, en malariah�rjad stad, utsatt f�r jordb�vningar och �versv�mningar, vid foten av Tjansjan-massivet omkring 150 miles fr�n Moskva. H�r tillbringade min fru, min son[12] och jag ett �r l�sandes b�cker - och i den storslagna naturen i omr�det. Det tog fr�n tjugo dagar till en m�nad eller tv� - och ibland �nnu l�ngre tid - f�r tidningar och brev att anl�nda, beroende p� �rstiden och sinnesst�mningen hos myndigheterna i Moskva.
�ven om vi f�r varje steg vi tog m�tte hemliga v�nner, var vi fullst�ndigt isolerade fr�n inv�narna i �vrigt, f�r var och en som f�rs�kte ta kontakt med oss bestraffades, ibland mycket h�rt. V�ra enda kontakter med v�rlden utanf�r, var genom de jaktturer jag och min son f�retog, �tf�ljda av GPU-agenter. D� levde vi veckovis nomadliv p� salt�ngarna och de halvt-om-halvt �kenartade stepperna, t�ltade ute under stj�rnorna eller i kirgisiska kibitkas och red p� kameler. Detta omr�de �r ber�mt f�r sin rikedom p� vildgetter, vildsvin, ankor, g�ss och andra villebr�d, men ocks� f�r sina giftiga ormar, skorpioner och spindlar. I januari i �r fick jag genom telegram veta att tre tigrar hade visat sig 150 miles fr�n Alma-Ata och kom upp l�ngs floden Ili fr�n sj�n Balkasj. Min son och jag funderade p� om vi skulle f�rklara krig - ett defensivt krig, f�rst�s - eller appellera till Kelloggs anti-krigspakt.[13] Min son och jag hade �nnu inte kommit fram till ett beslut ang�ende de balkasjiska rovdjuren, d� nya h�ndelser pl�tsligt f�r�ndrade v�ra �den.
Det hela b�rjade med v�r korrespondens. Under de f�rsta tio m�naderna av exil n�dde trots allt h�lften av v�ra brev - �ven om de censurerades - fram till mottagarna. Brevv�xlingen mellan de deporterade var mycket omfattande. Ibland var breven omfattande politiska avhandlingar och reproducerades vida omkring, f�r att n� landets politiska centra, men �ven utanf�r gr�nserna. De trycktes och spreds p� olika s�tt. Mot slutet av oktober i fiol skedde en pl�tslig f�r�ndring. V�r kommunikation med likt�nkande, v�nner och till och med sl�ktingar stoppades hastigt och pl�tsligt; brev och telegram n�dde �ver huvud taget inte fram. Vi fick genom speciella kontakter veta att det p� telegrafbyr�n i Moskva travades hundratals telegram adresserade till mig, framf�r allt under firandet av oktoberrevolutionen och andra revolution�ra h�gtider. Ringen sl�ts allt t�tare omkring oss.
Man m�ste h�lla i minne att inte bara de vanliga medlemmarna utan ocks� funktion�rerna i Stalins partiapparat hade sv�rt att sv�lja repressalierna mot oktoberrevolutionens mest framst�ende personer. De blidkades med partitopparnas argument om att h�rda tag skulle underl�tta den fullst�ndiga enigheten inom partiet och g�ra det m�jligt att arbeta i lugn och ro. Stalins fraktion trodde, eller lovade �tminstone, att trotskisternas aktiviteter skulle upph�ra genom att s�nda oppositionens ledare i inre exil.
Men det var precis vad som inte h�nde. �ret efter den femtonde kongressen var det mest bekymmersamma �ret underpartiets existens. I sj�lva verket var det f�rst efter den femtonde kongressen som breda grupper inom partiet och arbetarklassen verkligen b�rjade intressera sig f�r den p�g�ende kampen i partitoppen och inse att den g�llde grundl�ggande principiella skillnader, eftersom dussintals, hundratals och till och med tusentals m�nniskor som var v�lk�nda �ver hela landet, eller �tminstone i sina hemtrakter, distrikt eller fabriker, var beredda p� att uteslutas ur partiet och deporteras f�r sina �sikters skull.
Under 1928 v�xte oppositionen avsev�rt, trots den fortsatta repressionen, framf�r allt p� viktiga industriarbetsplatser. Detta ledde till en intensifiering av repressionen och framf�r allt f�rbud mot att de f�rvisade korresponderade, de fick inte ens meddela sig med varandra. Vi f�rv�ntade oss ytterligare �tg�rder av samma slag och vi tog inte miste.
Den 16 december anl�nde en speciell representant f�r GPU fr�n Moskva. I GPU:s namn vidarebefordrade han ett ultimatum till mig: att g�ra slut p� oppositionens kamp; annars skulle �tg�rder vidtas f�r att fullst�ndigt isolera mig fr�n det politiska livet. Ingenting sades om n�gon landsf�rvisning. S� vitt jag kommer ih�g handlade det underf�rst�tt om �tg�rder inom landet. Jag besvarade detta ultimatum i ett brev adresserat till partiets centralkommitt� och Kominterns[14] presidium, d�r jag f�rklarade de grundl�ggande principer jag f�ljde. Det k�nns n�dv�ndigt att h�r citera n�gra utdrag ur brevet:
"Kravet p� att jag skulle dra mig ur politiken �r likv�rdigt med att kr�va att jag skulle ge upp kampen f�r den internationella arbetarklassens intressen, en kamp som jag oavbrutet har f�rt i trettiotv� �r, under hela mitt medvetna liv. De som f�rs�ker framst�lla denna aktivitet som 'kontrarevolution�r' �r de som jag inf�r den internationella arbetarklassen anklagar f�r att trampa Marx och Lenins l�ra i smutsen, f�r att skada v�rldsrevolutionens historiska intressen, f�r att bryta med oktoberrevolutionens tradition och arv och f�r att omedvetet, och d�rf�r �nnu v�rre, bana v�gen f�r thermidor." [15]
Jag utel�mnar det d�rp� f�ljande avsnittet i dokumentet, som �r en uppr�kning av de viktigaste skillnaderna mellan oss n�r det g�ller inhemska och internationella fr�gor. L�ngre fram i brevet st�r f�ljande:
"En period av reaktion kan inte endast intr�ffa efter en borgerlig revolution utan ocks� efter en prolet�r. I sex �r har vi levt i Sovjetunionen med en st�ndigt �kande reaktion mot Oktober, som banat v�gen f�r thermidor. Det tydligaste och mest full�ndade uttrycket f�r denna reaktion inom partiet �r f�rf�ljandet och det organisatoriska utdrivandet av v�nsterflygeln."
"I sitt senaste f�rs�k att motst� de �ppet thermidorianska inslagen, lever Stalinfraktionen p� 'vrakspillrorna' av oppositionens id�er. N�r det g�ller kreativitet �r den impotent. Kampen mot v�nstern har ber�vat den all stabilitet. Dess praktiska politik vilar p� l�s grund; den �r falsk, mots�gelsefull och ogenomf�rbar. Den h�gljudda kampanjen mot h�gerfaran best�r fortfarande till tre fj�rdedelar av hyckleri och tj�nar framf�r allt som ett kamouflage inf�r massorna, f�r att d�lja det verkliga utrotningskriget mot bolsjevik-leninisterna."
Mitt brev avslutades s� h�r:
"I den deklaration vi tillst�llde [Kominterns] sj�tte [v�rlds]kongress... gick vi i svarom�l mot anklagelsen om fraktionellt arbete genom att s�ga att detta bara skulle upph�ra om artikel 58, [16] som f�rr�diskt riktades mot oss, upph�vdes och vi sj�lva �ter fick bli medlemmar i partiet, inte som �ngerfulla syndare, utan som revolution�ra k�mpar som inte f�rr�der sin fana."
Och som om jag redan p� f�rhand hade k�nt till det ultimatum som �verl�mnades till mig i dag, skrev jag f�ljande, ordagrant �tergivet:
"Endast fullkomligt korrumperade byr�krater skulle kunna kr�va denna avsv�rjelse fr�n revolution�rer' (avsv�rjelse fr�n politisk aktivitet, d v s att tj�na partiet och den internationella arbetarklassen)."
"Endast usla renegater skulle kunna avge ett s�dant l�fte." "Jag �ndrar ingenting i dessa ord." "�t var och en hans besk�rda del. Ni t�nker forts�tta med era aff�rer som hj�lper klasskrafter som �r fientliga gentemot arbetarklassen p� traven. Vi vet v�r plikt, och vi kommer fullg�ra den till slutet.
L. Trotskij. Alma-Ata, 16 december 1928."
F�r att rekapitulera: Jag hade besvarat kravet p� att jag skulle upph�ra med all politisk aktivitet med att s�ga att endast korrupta byr�krater skulle kunna st�lla s�dana krav och att endast renegater skulle g� med p� dem. Stalinisterna sj�lva hade knappast f�rv�ntat sig n�got annat svar. D�refter gick en m�nad utan att n�got h�nde. V�ra f�rbindelser med den �vriga v�rlden hade fullst�ndigt avbrutits, �ven de illegala som uppr�tth�llits av unga anh�ngare, som �vervann de st�rsta sv�righeter och fram till slutet av 1928 omsorgsfullt f�rs�g mig i Alma-Ata med oerh�rt riklig information fr�n Moskva och andra centra. Under januari i �r fick vi bara Moskvas tidningar. Ju mer de skrev om kampen mot h�gerflygeln,[17] desto s�krare blev vi p� att v�nstern ocks� skulle angripas. Detta �r Stalins politiska metod.
GPU-representanten fr�n Moskva, Volinskij, stannade kvar i Alma-Ata hela denna tid, i v�ntan p� instruktioner. Den 20 januari kom han till v�rt hus �tf�ljd av ett stort antal bev�pnade GPU-agenter, som besatte alla in- och utg�ngar, och �verl�mnade f�ljande utdrag fr�n dagordningen p� GPUs speciella konferens den 18 januari 1929:
"G�llande: fallet medborgare Trotskij, Leo Davidovitj, under Strafflagens artikel 58:10, �talad f�r kontrarevolution�ra handlingar, som kommit till uttryck i organiseringen av ett olagligt anti-sovjetisktparti, vars aktivitet p� senare tid haft syftet att framprovocera anti-sovjetiska handlingar och f�rberedelse av v�pnat uppror mot sovjetmakten. Beslut: Medborgare Trotskij, Leo Davidovitj, utvisas fr�n Sovjetunionens territorium."
N�r jag ombads att skriva p� att jag hade informerats om detta beslut, skrev jag:
"GPUs beslut, kriminellt till sitt inneh�ll och illegalt till sin form, har tillk�nnagivits mig, 20 januari 1929. Trotskij."
Jag betecknade beslutet som kriminellt, eftersom det anklagade mig f�r att ha f�rberett v�pnad kamp mot sovjetmakten, en medveten l�gn. En s�dan formulering, som Stalin beh�vde f�r att r�ttf�rdiga min deportering, tenderar i sig att undergr�va sovjetmakten p� det mest fruktansv�rda s�tt. F�r om det vore sant att oppositionen, som leds av m�nniskor som hj�lpte till att organisera oktoberrevolutionen och bygga upp sovjetrepubliken och R�da Arm�n, f�rberedde sig f�r att med v�pnat v�ld st�rta sovjetmakten, skulle detta i sig k�nneteckna en f�r�dande situation i landet.
Om det vore s�, skulle till och med den mest avogt inst�llde kontrarevolution�re agent fr�n den borgerliga v�rlden tvingas s�ga:
"Vi beh�ver inte skynda oss att uppr�tta ekonomiska f�rbindelser med Sovjet; det �r b�ttre att v�nta och se hur den v�pnade konflikten avl�per."
Lyckligtvis �r GPUs formulering en ren och sk�r l�gn fr�n polisens sida. Vi �r helt �vertygade om att sovjetmakten fortfarande lever kvar och att den visar en stor anpassningsf�rm�ga. V�r politiska kurs inneb�r reformer inifr�n. Jag tar tillf�llet i akt att f�rklara detta inf�r v�rlden och d�rigenom �tminstone delvis mildra det hot mot sovjetrepublikens intressen som GPU:s alltigenom falska formuleringar, dikterade av Stalin, inneb�r. Hur stora de inhemska problemen i Sovjetrepubliken �n m� vara i dag, och dessa har inte bara uppst�tt ur de objektiva f�rh�llandena utan ocks� genom den impotenta sicksack-politiken, misstar sig alla de som p� nytt ser fram mot sovjetmaktens skyndsamma sammanbrott grovt, liksom de tidigare gjort.
Herr Chamberlain[18] har uppenbarligen inga s�dana illusioner. Han g�r efter mer praktiska kriterier. Om man skall tro p� de entr�gna reportagen i massmedia, framf�r allt reportaget i den amerikanska tidskriften The Nation, har Herr Chamberlain sagt att fullst�ndiga diplomatiska f�rbindelser med Sovjetunionens skulle vara fullt m�jliga dagen efter Trotskij hade, som han framst�llde det, "st�llts mot muren". Denna koncisa formulering hedrar den konservativa ministerns temperament, som n�r han talar om den amerikanska flottan snarare anv�nder vegetarianens spr�kbruk.
�ven om jag inte �r betrodd n�gon diplomatisk makt, v�gar jag mig, i sakens eget intresse (och delvis ocks� mitt eget), �nd� p� att ge den brittiske utrikesministern r�det att inte alltf�r bokstavligt insistera p� sitt krav. Stalin har visat sin beredvillighet att tillr�ckligt v�l uppfylla Herr Chamberlains �nskningar genom att utvisa mig fr�n Sovjetunionen. Att han inte gick vidare berodde inte p� bristande vilja att vara till lags. Det vore alltf�r d�raktigt att g�ra detta till en orsak att f�rsvaga den sovjetiska ekonomin och den brittiska industrin. Dessutom vill jag p�peka att internationella f�rh�llanden grundas p� principen om �msesidighet, reciprocitet. Men detta �r ett obehagligt �mne och jag f�redrar att l�mna det.
I mitt skriftliga svar p� att jag k�nde till GPU:s beslut karakt�riserade jag beslutet inte bara som kriminellt till sitt inneh�ll, utan ocks� illegalt till sin form. Med detta menade jag att GPU m� st�lla en person inf�r valet att l�mna landet som en bestraffning om denne accepterar detta, men GPU kan inte f�rvisa n�gon som inte g�r med p� detta.
D� jag fr�gade hur jag skulle bli deporterad och till vilket land, fick jag svaret att jag skulle bli informerad i det europeiska Ryssland av en GPU-representant som skulle m�ta mig d�r. Hela n�sta dag gick �t f�r att snabbt packa, n�stan bara manuskript och b�cker. V�ra tv� f�gelhundar, pointers, s�g uppjagade p� alla de h�gljudda m�nniskorna i det annars s� tysta hush�llet. I f�rbig�ende vill jag n�mna att GPU-agenterna inte var det minsta fientliga. Tv�rtom.
I gryningen den 22 januari �kte min hustru, min son och jag, tillsammans med GPU-eskorten, i en buss som k�rde oss p� en v�g fylld av t�tt packad sn� till Kurdajs bergspass. D�r m�ttes vi av kraftiga vindar och kraftig yrsn�. Den starka traktorn som skulle dra oss genom passet, sj�nk hel och h�llen ner i sn�raset tillsammans med de sju motorfordon den drog. Under den kraftiga yrsn�n i passet, fr�s sju m�n och m�nga h�star ihj�l. Vi fick s�tta oss i sl�dar. Det tog oss mer �n sju timmar att resa omkring tjugo miles. L�ngs den sn�fyllda v�gen m�tte vi m�nga �vergivna sl�dar, deras skaklar stack upp, m�nga laster med material till j�rnv�gen mellan Turkestan och Sibirien som h�ll p� att byggas, m�nga fat med fotogen - allt nersjunket i sn�n. M�nniskor och h�star hade tagit sin tillflykt till kirgizernas n�raliggande vinterl�ger.
P� andra sidan passet steg vi p� nytt ombord p� en buss, och vid Pisjpek (i dag omd�pt till Frunze) p� ett t�g. I Moskvatidningarna vi hittade l�ngs v�gen, visades att den allm�nna opinionen f�rbereddes p� landsf�rvisningen av oppositionens ledare.
I Aktjubinsk-regionen fick vi genom telegram reda p� att f�rvisningsorten var Konstantinopel i Turkiet. Jag beg�rde att f� tr�ffa tv� medlemmar av min familj i Moskva.[19] De f�rdes till Rjazjsk-stationen och f�rdes under bevakning till oss. Den nye GPU-representanten, Bulanov, f�rs�kte �vertyga mig om f�rdelarna med att �ka till Konstantinopel. Men jag v�grade kategoriskt. Bulanov inledde telegramv�gen en f�rhandling med Moskva. D�r hade allt f�rutsetts, f�rutom m�jligheten att jag frivilligt skulle v�gra l�mna landet.
V�rt t�g dirigeras om, rullas sakta tillbaka l�ngs sp�ret och stannar slutligen p� ett sticksp�r n�ra en �de liten station, och d�r blir det stillast�ende mellan tv� bj�lkar av tunt tr�. Dag efter dag g�r. Alltfler tomma konservburkar samlas runt t�get. Kr�kor och skator samlas till fest i allt st�rre flockar. Det finns inga kaniner runtomkring; en fruktansv�rd epidemi hade utrotat dem den h�sten. R�vens jaktstig gick d�rf�r nattetid r�tt till v�rt t�g.
Loket och en p�kopplad vagn �ker dagligen till en st�rre station f�r att h�mta huvudm�let. Influensan h�rjar i v�r vagn. Vi l�ser om Anatole France och Kljutjetskijs historik �ver Ryssland. Kylan g�r ner till minus 53 grader celsius. V�rt t�g rullar fram och tillbaka f�r att f�rhindra att hjulen fryser fast i r�lsen. Avl�gsna radiostationer anropar oss, s�ker sig fram i etern f�r nyheter om var vi befinner oss. Vi h�r inte deras fr�gor; vi spelar schack. Men �ven om vi hade h�rt dem, hade vi inte kunnat svara; eftersom vi kommit till platsen p� natten, visste vi sj�lva inte var vi befann oss - bara att det var n�gonstans i Kursk-regionen.
P� s� vis gick tolv dygn. Under tiden fick vi h�ra om nya arresteringar - flera hundra m�nniskor, d�ribland hundrafemtio medlemmar av ett s� kallat "trotskistiskt centra". Bland de tillk�nnagivna namnen fanns Kavtaradze, f�re detta ordf�rande i Folkkommissariernas r�d i Georgien; Mdivani, den tidigare sovjetiske handelsrepresentanten i Paris; Voronskij, partiets b�ste litteraturkritiker; och Drobnis, en av de mest heroiska personerna i den ukrainska revolutionen. De var alla centrala gestalter i partiet, m�nniskor som organiserade oktoberrevolutionen.
Den 8 februari tillk�nnagav Bulanov:
"Trots Moskvas stora anstr�ngningar, har den tyska regeringen kategoriskt v�grat inresetillst�nd till Tyskland. Jag har f�tt slutorder p� att f�ra er till Konstantinopel."
"Men jag �ker inte dit frivilligt; och jag kommer tillk�nnage en deklaration med den inneb�rden vid den turkiska gr�nsen."
"Det f�r�ndrar ingenting; ni kommer hur som helst att f�ras till Turkiet."
"D� har ni gjort upp med den turkiska polisen om att tv�ngsdeportera mig till Turkiet."
"Det vet jag ingenting om", svarade han. "Vi utf�r bara v�ra order."
Efter tolv dagars stillast�ende, for v�rt t�g p� nytt iv�g. Det lilla t�get blev allt l�ngre ju st�rre eskorten blev. Under f�rden, fr�n Pisjpek, fick vi inte lov att l�mna vagnen. Nu �kte vi med full fart s�derut. De enda stoppen var vid mindre stationer f�r att fylla p� vatten och br�nsle. Dessa extrema f�rsiktighets�tg�rder vidtogs skyndsamt eftersom demonstrationerna p� centralstationen i Moskva n�r jag s�ndes i exil i januari 1928 inte hade gl�mts bort; demonstranterna hindrade d� med v�ld t�get fr�n att avg� till Tasjkent och det enda m�jliga var att i hemlighet deportera mig f�ljande dag.
De tidningar vi fick under f�rden gav eko av den nya stora kampanjen mot "trotskisterna". Mellan raderna lyste vissa tecken p� stridigheterna i partitoppen kring min deportering igenom. Stalin-fraktionen hade br�ttom. Och de hade all anledning: det var inte bara politiska sv�righeter utan ocks� fysiska. �ngaren Kalinin som skulle f�ra oss fr�n Odessa hade frusit inne. Isbrytarnas anstr�ngningar misslyckades. Moskva stod vid telegraftr�den och skyndade p� det hela. �ngaren Iljitj gjordes snabbt klar.
V�rt t�g anl�nde till Odessa natten till den 10 februari. Genom f�nstret s�g jag v�lk�nda platser. Jag hade tillbringat sju �r av min skoltid i staden. V�rt lok k�rdes �nda fram till �ngaren. Det var fruktansv�rt kallt. Trots den sena timmen omgavs kajen av GPU-trupper och agenter. H�r tvingades vi ta avsked av de tv� familjemedlemmar som delat f�ngenskapen med oss under tv� veckor.
D� vi kikade ut genom t�gf�nstret p� den v�ntande �ngaren, kunde vi inte l�ta bli att dra oss till minnes en annan b�t som en g�ng hade f�rt oss till en destination vi inte sj�lva valt. Det var i mars 1917, utanf�r Halifax i Kanada, d� brittiska marinsoldater, inf�r �gonen p� en stor skara passagerare, burit av mig fr�n den norska �ngaren Christianiafjord, med vilken jag f�rdats med alla n�dv�ndiga dokument och visa mot Christiania [Oslo] och Petrograd. V�r familj var den samma d�, bara tolv �r yngre. Min �ldste son var elva, och han bankade sin lilla n�ve mot en av de brittiska marinsoldaterna innan jag kunde hindra honom. Genom att g�ra s� hade han naivt hoppats att befria mig och framf�r allt f� mig i vertikal st�llning igen. I st�llet f�r Petrograd, blev min of�rutsedda destination ett koncentrationsl�ger.
Iljitj, utan last eller passagerare, lade ut ungef�r klockan ett p� natten. I sextio miles br�t en isbrytare v�g f�r oss. Den kuling som tidigare rasat i omr�det fl�ktade oss nu bara l�tt med sina sista vingslag. Den 12 februari gick vi in i Bosporen.
Till den turkiske polisofficer som p� f�rhand varnats om att �ngaren medf�rde min familj och mig sj�lv, �verl�mnade jag meddelandet att jag f�rdes till Konstantinopel mot min vilja. Det var resultatl�st. �ngaren fortsatte p� sin kurs. Efter tjugotv� dagars resande, efter att ha tillryggalagt fyratusen mil, befann vi oss i Konstantinopel.
Hur kunde detta egentligen h�nda?
Fr�gan kan besvaras p� tv� s�tt: antingen genom att beskriva de inre mekanismerna bakom kampen mellan de h�rskande grupperna eller genom avsl�ja de grundl�ggande sociala krafterna bakom den.
B�da f�rh�llningss�tten �r riktiga. Och de utesluter inte varandra �msesidigt; de kompletterar snarare varandra. F�r l�saren �r det naturligt att f�rst vilja veta hur denna radikala f�r�ndring i ledarskapet egentligen gick till, med vilka medel Stalin lyckades bli herre �ver partiapparaten och rikta den mot andra. J�mf�rt med den grundl�ggande fr�gan om klasskrafternas styrkef�rh�llanden och de olika stadierna i revolutionens utveckling, �r fr�gan om personliga grupperingar och sammans�ttningar bara av andrahandsv�rde. Men inom dessa ramar �r den fullkomligt ber�ttigad. Och den m�ste besvaras.
Vad �r Stalin? Om man skall g�ra en koncis karakt�risering m�ste man s�ga: han �r den mest framst�ende medelm�ttan i v�rt parti. Han har beg�vats med ett praktiskt handlag, en stark vilja och �r envis som en �sna n�r det g�ller att f� igenom sin vilja. Hans politiska vision �r oerh�rt tr�ngsynt. Och hans teoretiska niv� �r lika primitiv. Hans ihoprafsade arbete, Leninismens grunder, i vilken han gjorde ett f�rs�k att ge partiets teoretiska traditioner sin besk�rda del, �r fylld av element�ra fel. Hans okunnighet i utl�ndska spr�k - han kan inte ett enda - g�r att han bara f�r andrahandsinformation om det politiska livet i andra l�nder. Hans t�nkande �r sv�rartat empiriskt och fullkomligt tomt p� kreativ fantasi. F�r den ledande kretsen inom partiet (i vidare kretsar var han helt ok�nd) tycktes han alltid best�md att spela andrahands- eller �nnu mer underordnade roller. Och det faktum att han i dag spelar den ledande rollen �r inte s� mycket en avspegling av hans egen personlighet, som en karakt�risering av den nuvarande �verg�ngsperioden som k�nnetecknas av ett instabilt j�mviktsl�ge. Med Helvetius[20] ord:
"Varje tid har sina stora personligheter och om dessa saknas, uppfinns de."
Liksom alla empiriker �r Stalin mots�gelsefull. Han handlar p� grundval av impulser och utan perspektiv. Hans politiska kurs �r en sick-sack-linje. F�r varje tv�rv�ndning finner han p� en f�r �ndam�let passande teoretisk banalitet, eller �verl�ter �t andra att g�ra det. Han �ger en extraordin�r oceremoniell inst�llning till fakta och m�nniskor. Han finner det aldrig pinsamt att i dag kalla n�got vitt, som i g�r var svart. Man kan utan sv�righeter sammanst�lla en f�rbluffande tjock katalog med Stalins mots�gelsefulla uttalanden. Jag citerar bara ett av dem, som dessutom passar b�ttre i en tidningsartikel �n andra. Jag ber p� f�rhand om urs�kt f�r att exemplet ber�r mig personligen. P� senare �r har Stalin koncentrerat sitt arbete p� vad som kallas avglorifiering av Trotskij. En ny historieskrivning �ver oktoberrevolutionen har hastigt utarbetats, j�mte en historik �ver R�da Arm�n och en ny partihistoria.
Stalin gav signal om att se �ver den r�dande uppfattningen genom att den 19 november 1924 f�rklara att: "Trotskij spelade och kunde inte ha spelat n�gon speciell roll i partiet eller i oktoberupproret." Han b�rjade upprepa detta p�st�ende s� ofta han bara kunde. Stalin p�mindes om en artikel som han sj�lv hade skrivit p� revolutionens f�rsta �rsdag. Artikeln sade bokstavligt: "Hela arbetet med att praktiskt organisera upproret utf�rdes under den omedelbara ledningen av ordf�randen f�r Petrograd-sovjeten, Trotskij. Man kan med s�kerhet s�ga att partiet principiellt och fr�mst har Trotskij att tacka f�r garnisonens snabba �verg�ng till sovjetens sida och den kompetenta organiseringen av Milit�rrevolution�ra kommitt�ns arbete."
Hur tog sig Stalin ur denna pinsamma sj�lvmots�gelse? Mycket enkelt: genom att intensifiera str�mmen av invektiv mot "trotskisterna". Det finns hundratals exempel p� detta. Hans kommentarer om Zinovjev och Kamenev[21] �r anm�rkningsv�rda f�r sina likaledes uppenbara mots�gelser. Och man kan lugnt luta sig tillbaka i �vertygelsen om att Stalin inom den n�rmaste framtiden kommer att b�rja, p� det mest giftiga s�tt, uttrycka samma omd�men om Rykov, Bucharin och Tomskij,[22] som han hitintills har avf�rdat som elakt f�rtal av oppositionen.
Hur v�gar han inl�ta sig p� s�dana flagranta mots�gelser? Svaret �r att han h�ller sina tal eller skriver sina artiklar f�rst n�r hans motst�ndare ber�vats alla m�jligheter att svara. Stalins polemik �r bara ett f�rsenat eko av hans organisatoriska teknik. Stalinismen k�nnetecknas framf�r allt av att partiapparaten �r sj�lvg�ende.
Lenin kommenterade i sitt s� kallade testamente[23] tv� k�nnetecknande drag hos Stalin: grovhet och illojalitet.[24] Men dessa utvecklades till fullo f�rst efter Lenins d�d. Stalin anstr�nger sig att skapa en s� giftig atmosf�r som m�jligt i den inre partikampen med avsikt att st�lla partiet inf�r splittringens fullbordade faktum.
"Denna kock kommer bara att laga v�l pepprade r�tter", varnade Lenin partiet s� tidigt som 1922.[25] GPUs dekret med anklagelser om att oppositionen f�rberedde v�pnad kamp �r inte Stalins enda "pepprade" r�tt. I juli 1927, d v s d� oppositionen fortfarande fanns kvar i partiet och dess f�retr�dare fortfarande satt i centralkommitt�n, st�llde Stalin pl�tsligt fr�gan: "�r oppositionen verkligen mot att Sovjetunionen segrar i det kommande slaget mot imperialismen?"
Det beh�vs knappast s�gas att det inte fanns minsta grund f�r denna insinuation. Men kocken hade redan b�rjat tillaga den r�tt han kallade artikel 58. Eftersom fr�gan om oppositionens inst�llning till f�rsvaret av Sovjetunionen har internationell betydelse, bed�mer jag det i sovjetrepublikens intresse vara n�dv�ndigt att citera utdrag ur det tal jag h�ll som svar p� Stalins fr�ga:
"L�t oss f�r �gonblicket l�mna de skaml�sa of�rsk�mdheterna i fr�gan d�rh�n", sade jag i mitt tal vid centralkommitt�ns och den centrala kontrollkommissionens gemensamma plenum i augusti 1927. "Och l�t oss inte nu uppeh�lla oss vid Lenins noggrant avv�gda karakt�risering av Stalins metoder - 'grov och illojal'. Vi kommer att besvara fr�gan som den �r st�lld. Blott de vita gardena[26] kan 'vara mot att Sovjetunionen segrar i det kommande slaget mot imperialismen'... Vad Stalin verkligen har i sinnet �r en annan fr�ga, n�mligen 'tror oppositionen verkligen att Stalins ledarskap �r of�rm�get att verkligen leda Sovjetunionen till en seger?'... Ja, oppositionen tror att Stalins ledarskap g�r segern sv�rare.... Alla oppositionella... kommer, i h�ndelse av krig, att ta varje post, vid fronten eller bakom linjerna, som partiet anvisar dem... Men ingen av dem kommer att ge upp sin r�tt och skyldighet att k�mpa f�r en korrigering av partiets kurs... F�r att sammanfatta: f�r det socialistiska fosterlandet? Ja! F�r den stalinistiska kursen? Nej!"
�n i dag beh�ller dessa ord, trots de f�r�ndrade omst�ndigheterna, sin fulla kraft och �r lika bindande nu som de var d�.
J�mte oppositionens p�st�dda f�rberedelser f�r en v�pnad kamp och v�r p�st�dda negativa inst�llning till f�rsvaret av Sovjetunionen, �r jag tvungen att rikta uppm�rksamheten p� en tredje r�tt fr�n Stalins specialmeny - anklagelsen om terroristiska handlingar. N�r jag anl�nde till Konstantinopel uppt�ckte jag att vissa obskyra rapporter redan f�rekommit i v�rldspressen om p�st�dda terroristiska sammansv�rjningar som ocks� innefattade vissa grupper i den "trotskistiska" oppositionen. K�llan till dessa rykten �r uppenbar f�r mig. I brev fr�n Alma-Ata varnade jag ofta mina v�nner f�r att Stalin, eftersom han hade valt sin v�g, skulle finna det allt mer br�dskande och n�dv�ndigt att uppt�cka "terroristiska sammansv�rjningar" bland "trotskisterna".
Att tillskriva oppositionen, som leds av en sorts generalstab av erfarna och ansvarsk�nnande revolution�rer, planer p� ett v�pnat uppror, var en inte s�rskilt enkel uppgift. Det vore l�ttare att tillskriva vissa anonyma "trotskistiska" grupper terroristiska planer. Det �r uppenbarligen s� Stalin g�r fram i dag. Genom att skrika ut en f�rtida varning till alla som vill lyssna, kanske man inte kan f� alla Stalins planer att g� i st�pet, men �nd� �tminstone g�ra hans uppgifter sv�rare. Det �r d�rf�r jag g�r det.
Stalins kampmetoder �r s�dana att jag s� tidigt som 1926 k�nde mig tvingad att tala om f�r honom, under ett m�te med politbyr�n,[27] att han h�ll p� att g�ra sig sj�lv till kandidat f�r rollen som revolutionens och partiets d�dgr�vare. Jag upprepar den varningen i dag med f�rdubblad emfas. �ven i dag �r vi helt �vertygade om att partiet skall lyckas besegra Stalin - och inte Stalin partiet.
Stalin valdes till generalsekreterare 1922, medan Lenin fortfarande var i livet. Vid den tiden hade posten mer en teknisk �n politisk karakt�r. Icke desto mindre var Lenin redan d� motst�ndare till Stalins kandidatur.
Det var just med avseende p� detta som han talade om en kock med f�rk�rlek f�r pepprade r�tter. Men han lade sig i denna fr�ga inf�r de �vriga medlemmarna av politbyr�n, om �n med liten entusiasm: "Vi f�r v�l prova och se hur det g�r."
Lenins sjukdom f�r�ndrade fullst�ndigt situationen. Fram till dess hade Lenin st�tt i maktens centrum, i ledningen f�r politbyr�n. Den andra arbetsniv�n, den att genomf�ra de centrala besluten, �verl�mnades till Stalin i egenskap av generalsekreterare. Alla de �vriga medlemmarna av politbyr�n var sysselsatta med sina egna speciella funktioner.
N�r Lenin f�rsvann fr�n scenen, �vergick maktcentrat automatiskt i Stalins h�nder. Detta s�gs som en provisorisk l�sning. Ingen f�reslog n�gra f�r�ndringar, eftersom alla hoppades att Lenin snabbt skulle tillfriskna.
Under tiden arbetade Stalin febrilt med att v�lja ut sina egna v�nner f�r avancemang inom partiapparaten. Lenin blev, d� han h�mtat sig fr�n det f�rsta slaganfallet och tillf�lligt �terv�nde till arbetet 1922-23, f�rf�rad �ver hur l�ngt byr�kratiseringen av partiapparaten fortskridit och hur allsm�ktig den verkade i f�rh�llande till partiets medlemmar.
Lenin insisterade p� att jag skulle bli hans st�llf�retr�dare i Folkkommissariernas r�d och diskuterade med mig om att f�ra en gemensam kamp mot Stalins byr�kratism. Uppgiften var att genomf�ra denna kamp med minsta m�jliga konvulsioner och chocker f�r partiet.
Men Lenins h�lsa blev �terigen s�mre. I sitt s� kallade testamente, skrivet den 4 januari 1923, framh�rdade Lenin i r�det att partiet skulle f�rflytta Stalin fr�n det centrala arbetet p� grund av hans illojalitet och tendens att missbruka makten. Men �terigen blev Lenin s�ngliggande. Det provisoriska arrangemanget med Stalin vid rodret togs �ter upp. Samtidigt minskade hoppet om att Lenin skulle bli frisk mycket snabbt. Framtidsutsikterna att han skulle tvingas dra sig tillbaka fr�n arbetet helt och h�llet f�rde upp fr�gan om partiets ledning i f�rgrunden.
Vid den tiden hade inga �siktsskillnader av principiell natur �nnu tagit form. Den gruppering som gick emot mig hade en mycket personlig karakt�r. Zinovjevs, Stalins & co l�senord var "l�t inte Trotskij ta �ver ledningen av partiet".
Under Zinovjevs och Kamenevs kamp mot Stalin l�ngre fram, r�jdes alla hemligheter fr�n denna tidigare period av deltagarna i sammansv�rjningen sj�lva. F�r det var en sammansv�rjning.
En hemlig politbyr� (septemviratet) skapades. Den bestod av alla medlemmarna i den officiella politbyr�n f�rutom mig sj�lv, och dessutom Kujbysjev,[28] nuvarande ordf�randen f�r h�gsta nationella ekonomiska r�det. Alla fr�gor avgjordes p� f�rhand i detta hemliga centra, vars medlemmar ing�tt �msesidiga �verenskommelser. De kom �verens om att inte polemisera mot varandra, och samtidigt s�ka efter tillf�llen att angripa mig. Det fanns liknande hemliga centra i de lokala organisationerna, och de var underordnade septemviratet i Moskva genom en strikt disciplin. Speciella koder anv�ndes i kommunikationerna. Detta var en v�lorganiserad illegal grupp inom partiet, ursprungligen riktad mot en person. M�nniskor utvaldes f�r f�rtroendeuppdrag och ansvariga funktioner i partiet och i staten enligt ett enda kriterium: att de var mot Trotskij.
Under det utdragna "interregnum"[29] som skapats genom Lenins sjukdom, genomf�rdes detta arbete utan uppeh�ll, om �n f�rsiktigt och i det f�rdolda; i h�ndelse av att Lenin skulle tillfriskna, s� skulle de minerade broarna finnas kvar intakta. Konspirat�rerna agerade genom f�rsiktiga antydningar. Kandidaterna till olika uppdrag blev tvingade att gissa vad som f�rv�ntades av dem. De som "gissade r�tt" kl�ttrade snabbt uppf�r stegen. P� s� vis uppstod en speciell sorts karri�rism, som senare fick den folkliga beteckningen "anti-trotskism". Genom Lenins d�d fick konspirat�rerna fria h�nder och kunde komma fram i ljuset.
Partimedlemmar som h�jde sina r�ster i protest mot denna sammansv�rjning blev offer i f�rr�diska angrepp under de mest l�ngs�kta f�rev�ndningar, ofta rent uppdiktade. � andra sidan kunde moraliskt op�litliga element av den sort som under de fem f�rsta �ren av sovjetmakt skoningsl�st skulle ha drivits ut fr�n partiet, k�pa sig "livf�rs�kringar" genom att bara f�lla fientliga anm�rkningar mot Trotskij. Fr�n slutet av 1923 och fram�t, p�gick samma arbete i alla Kominterns partier: en del ledare detroniserades och andra utn�mndes i deras st�lle uteslutande p� grundval av deras inst�llning till Trotskij. En intensiv, artificiell urvalskampanj genomf�rdes, d�r inte de b�sta valdes utan de mest anpassningsbara. Den generella politiken var att ers�tta sj�lvst�ndiga och beg�vade m�nniskor med medelm�ttor som bara hade partiet att tacka f�r sin st�llning. Och det h�gsta uttrycket f�r denna partiapparatens medelm�ttighet blev Stalin sj�lv.
Mot slutet av 1923 var tre fj�rdedelar av apparaten genomg�ngen och inr�ttad efter linjerna, redo att f�ra kampen ute i partiet. Alla sorters vapen stod redo i v�ntan p� signalen till anfall. S� lj�d signalen. De tv� f�rsta �ppna "diskussions"-kampanjerna mot mig, p� h�sten 1923 och h�sten 1924, sammanf�ll - i b�da fallen - med att jag blev sjuk. Detta hindrade mig fr�n att bevista alla partim�ten.
Under starka p�tryckningar fr�n centralkommitt�n, inleddes genomg�ngen av partimedlemmarna fr�n alla h�ll samtidigt. Mina gamla �siktsskillnader med Lenin, som inte bara gick tillbaka till revolutionen utan �ven v�rldskriget och som sedan l�nge var uppklarade i v�rt gemensamma arbete, drogs pl�tsligt upp i dagens ljus, f�rvr�ngda, �verdrivna, och f�r de oinvigda i partiet framst�llda som oerh�rt viktiga och br�nnande fr�gor. Medlemmarna var f�rbluffade, ur fattningen, uppskr�mda. Samtidigt f�rflyttades urvalsmetoden av personal ner ett steg. Nu blev det om�jligt att inneha en post som fabrikschef, sekreterare i en fabrikskommitt�, ordf�rande f�r en distriktsstyrelse, bokh�llare eller protokollf�rare om man inte kunde framst�lla sig sj�lv som anti-trotskist.
Jag undvek att g� in i denna strid s� l�nge som m�jligt, eftersom det handlade om en principl�s sammansv�rjning riktad mot mig personligen, �tminstone under det f�rsta stadiet. Det stod klart f�r mig att en s�dan strid, s� snart den br�t ut oundvikligen skulle vara mycket extrem och under den revolution�ra diktaturen skulle den ocks� kunna f� mycket farliga konsekvenser. H�r �r inte tillf�llet att diskutera huruvida det var riktigt att, till priset av mycket stora personliga eftergifter, f�rs�ka uppr�tth�lla grunderna f�r ett kollektivt arbete, eller om jag skulle ha g�tt till en allm�n offensiv, trots avsaknaden av tillr�ckliga politiska sk�l f�r en s�dan handling. Faktum �r att jag trots allt �nd� valde det f�rsta alternativet, och jag �ngrar det inte. Det finns segrar som leder en in i �terv�ndsgr�nden, och det finns nederlag som banar nya breda v�gar.
�ven sedan de djupg�ende politiska skillnaderna hade kommit upp i ljuset, och st�llt de personliga intrigerna i bakgrunden, f�rs�kte jag h�lla dispyten inom ramarna f�r en diskussion om principer. P� s� vis f�rs�kte jag motverka eller f�rhindra att fr�gorna forcerades f�r att m�jligg�ra att de stridande opinionerna och f�ruts�gelserna skulle kunna testas mot fakta och erfarenheter.
I kontrast till detta f�rs�kte Zinovjev, Kamenev och Stalin, som till en b�rjan f�rsiktigt dolde sig bakom de andra tv�, med hela sin kraft forcera fr�gan. De ville �ver huvud taget inte att partiet skulle ra tid att t�nka �ver �siktsskillnaderna och pr�va dem mot verkligheten. N�r Zinovjev och Kamenev br�t med Stalin, inledde den senare automatiskt samma l�gnaktiga anti-"trotskistiska" kampanj mot dem, med dess oemotst�ndliga malande kraft, som de tre tillsammans utvecklat under tre �rs tid.
Det f�reg�ende �r inte n�gon historisk f�rklaring av Stalins seger, utan bara en kortfattad beskrivning av hur segern vanns. Minst av allt �r det en klagan �ver intrigmakeriet. En politisk linje, d�r orsaken till dess nederlag �terfinns i motst�ndarnas intrigerande, �r blind och patetisk. Intrigerande �r en speciell sorts teknik f�r att genomf�ra en uppgift; den kan bara spela en underordnad roll. Stora historiska fr�gor f�r sin l�sning genom m�ktiga sociala krafters handling, inte sm�aktigt man�vrerande.
Stalins seger uttrycker, i all sin instabilitet och ovisshet, betydande f�r�ndringar i f�rh�llandet mellan klasserna i det revolution�ra samh�llet. Det �r en seger, eller halvt om halvt en seger, f�r vissa skikt eller grupperingar �ver andra. Det �r en �terspegling av internationella f�r�ndringar som har �gt rum under de senaste �ren. Men dessa fr�gor �r s� omfattande att de m�ste behandlas separat.
Jag n�jer mig med en fr�ga. Trots alla missuppfattningar och f�rvirringen i v�rldspressen, fientligt inst�lld till bolsjevismen, i v�rderingen av de olika stadierna och h�ndelserna i den inre kampen i Sovjetunionen, har den �nd� i stort sett lyckats bryta igenom det yttre h�ljet och kommit in p� sj�lva k�rnpunkten f�r denna kamp - n�mligen att Stalins seger �r en seger f�r de mer moderata, mer konservativa, byr�kratiska, egendomsstr�vande och nationellt begr�nsade str�mningarna �ver de str�mningar som st�der den prolet�ra internationella revolutionen och bolsjevikpartiets traditioner.
I s� m�tto har jag ingen anledning att protestera mot det lovordande av Stalins realism som s� ofta f�rekommer i den borgerliga pressen. Hur solid och l�ngvarig denna seger blir och vilken riktning utvecklingen tar i framtiden - det �r n�got helt annat.
Sedan oktoberrevolutionen har denna fr�ga aldrig l�mnat v�rldspressens spalter. F�r n�rvarande diskuteras den i samband med min utvisning ur Sovjetunionen, vilket bolsjevismens fiender betraktar som ett symptom p� en sedan l�nge emotsedd "uppl�sning". Att utvisningen inte bara spelar en personlig roll, utan ocks� en politisk kan jag knappast f�rneka. Jag skulle emellertid inte r�da n�gon att utifr�n detta snabbt dra slutsatsen att det �r "b�rjan p� slutet".
Det beh�ver knappast p�minnas om att historiska f�ruts�gelser, till skillnad fr�n astronomiska, alltid �r villkorliga, och inneh�ller olika m�jligheter och alternativ. Varje exakt f�rutbest�mdhet vore bara l�jlig n�r det handlar om en strid mellan levande krafter. N�r man g�r historiska f�ruts�gelser �r konsten att skilja mellan det m�jliga och det om�jliga och skilja ut de mest troliga varianterna fr�n alla dem som �r teoretiskt m�jliga.
Om man skall vara v�lgrundad, m�ste varje svar p� fr�gan om vart den sovjetiska revolutionen �r p� v�g, vara resultatet av en analys av alla de inneboende krafterna och av situationen i v�rlden, vilket revolutionen �r en del av. En studie av detta slag skulle kr�va en hel bok. I Alma Ata b�rjade jag skriva p� en s�dan bok, och jag hoppas att kunna avsluta den inom en n�ra framtid.
H�r kan jag bara skissera hur man s�ker sig fram till ett svar p� fr�gan: �r det sant att Sovjetunionen st�r p� randen till underg�ng? Har landets resurser utt�mts? Vad kommer att f�lja om Sovjet g�r under - demokrati? diktatur? �terinf�rande av monarkin?
Den revolution�ra processens f�rlopp �r mycket mer komplex �n en fors. Men i b�da fallen �r det som kan f�refalla att vara en mycket paradoxal f�r�ndring av riktningen, faktiskt helt normalt, dvs i enlighet med naturens lagar. Det finns ingen anledning att f�rv�nta sig en schematisk eller ytlig �verensst�mmelse med s�dana lagar. Man m�ste ta sin utg�ngspunkt i hur naturen normalt fungerar, vilket i det h�r fallet avg�rs av vattnets hela fl�de, den lokala geologiska reliefen, de r�dande vindf�rh�llandena, o s v. I politiken inneb�r detta att man m�ste kunna se bortom revolutionens h�gsta uppsving, f�r att f�ruts�ga m�jligheten av och t o m det troliga i pl�tsliga, ibland utdragna nedg�ngsperioder; och � andra sidan, i tider av djupaste nedg�ng, t ex under Stolypins[30] kontrarevolution (1907-1910), f�rm� urskilja f�ruts�ttningarna f�r ett nytt uppsving.
De tre revolutioner som intr�ffat i Ryssland under det senaste kvartsseklet utg�r i sj�lva verket olika stadier i en och samma revolution. Mellan de tv� f�rsta stadierna gick det tolv �r; mellan det andra och det tredje - bara nio m�nader.
De elva �rens sovjetiska revolution kan i sin tur indelas i olika stadier, med tv� huvudavdelningar. Lenins sjukdom och inledningen av kampen mot "trotskismen" kan, grovt, ses som skiljelinjen mellan dem. Under den f�rsta perioden spelade massorna den avg�rande rollen. Historien k�nner inte till n�gon annan revolution som satt s� stora massor i r�relse som under oktoberrevolutionen. �nd� finns det excentriker som betraktar Oktober som ett �ventyr. Med detta resonemang, reducerar de det som de sj�lva f�rsvarar till noll och intet. F�r av vilket v�rde �r ett samh�llssystem om det kan st�rtas genom ett "�ventyr"? I sj�lva verket vilade oktoberrevolutionens framg�ngar - det faktum att den h�ll ut under de mest kritiska �ren mot en sv�rm av fiender - p� massornas aktiva deltagande och initiativ i st�derna och p� landsbygden. Det var endast p� denna grundval som en regeringsapparat och R�da Arm�n kunde v�xa fram. Detta �r den viktigaste slutsats som jag kan dra fr�n mina erfarenheter d�rvidlag.
Den andra perioden, som medf�rde en radikal f�r�ndring av ledarskapet, k�nnetecknas av en icke ifr�gas�ttbar minskning av massornas direkta deltagande. Forsen rann �terigen i de gamla f�rorna. �ver och bortom massorna tornar den administrativa apparaten upp sig allt h�gre. Sovjetstaten blir, liksom arm�n, byr�kratiserad. Avst�ndet mellan de styrande skikten och massorna v�xer alltmer. Apparaten f�r en alltmer sj�lvtillr�cklig karakt�r. Regimens representanter blir alltmer �vertygade om att oktoberrevolutionen just genomf�rdes f�r att koncentrera makten i deras h�nder och f�r att de skulle f� en privilegierad st�llning.
Jag tror inte att det finns n�gon anledning att f�rklara att de verkliga mots�ttningar som utvecklas i sovjetstaten i dag och som jag pekat p�, inte p� n�got vis kan tj�na som argument f�r ett anarkistiskt "f�rkastande" av staten, d v s n�got enkelt och ofruktbart "f�rkastande" i st�rsta allm�nhet.
I ett anm�rkningsv�rt brev som r�r fenomenet med urartningen i statsapparaten och partiet, har min gamle v�n Rakovskij p� ett sl�ende s�tt visat att en sj�lvst�ndig byr�krati, efter er�vringen av makten, skiljde ut sig fr�n arbetarklassens milj� och att denna "frig�relse" till en b�rjan bara var funktionell, men sedan blev social.[31] Naturligtvis utvecklades byr�kratin i f�rh�llande till de omfattande f�r�ndringarna som skedde i landet. Genom den nya ekonomiska politiken (NEP),[32] �terkom eller nyskapades ett mycket brett sm�borgerligt skikt i st�derna. De liberala yrkena �teruppstod. P� landsbygden h�jde den rike bonden, kulaken, sitt huvud. Breda sektorer inom �mbetsmannak�ren n�rmade sig, just f�r att de hade uppst�tt ovanf�r massorna, de borgerliga skikten och uppr�ttade familjeband med dem. I allt h�gre grad s�g byr�kratin egna initiativ eller kritik fr�n massorna som st�rande moment. Apparaten lyckades l�ttare ut�va p�tryckningar p� massorna eftersom, vilket redan n�mnts, st�mningen av reaktion i massornas psykologi uttrycktes genom en otvetydig tillbakag�ng p� deras politiska aktivitet. Det har p� senare tid ofta h�nt att arbetarna har f�tt h�ra byr�krater eller de nya egendoms�gande elementen �verl�gset och myndigt ryta �t dem: "Det �r inte 1918 l�ngre." Med andra ord, styrkef�rh�llandena har skiftat till arbetarklassens nackdel.
Samtidigt med denna process �gde interna f�r�ndringar rum i det h�rskande partiet. Man f�r inte f�r ett �gonblick gl�mma att den �verv�ldigande majoriteten av de miljontals partimedlemmarna i dag bara har en vag f�rst�else av vad partiet var under den f�rsta revolutionsperioden, f�r att inte tala om den underjordiska f�rrevolution�ra perioden. Det r�cker att n�mna att 75 eller 80 procent av medlemmarna ansl�t sig till partiet f�rst efter 1923. Antalet medlemmar som var aktiva f�re revolutionen �r mindre �n en procent. Med b�rjan 1923 har partiet p� konstgjord v�g blivit uttunnat med en hel massa halvr�a rekryter, vilkas roll var att tj�na som ett l�ttp�verkat och formbart material i h�nderna p� den professionella apparaten. Detta dr�nkande av partiets revolution�ra k�rna var den n�dv�ndiga f�ruts�ttningen f�r att apparaten skulle kunna besegra "trotskismen".
L�t oss h�r notera att byr�kratiseringen av partiet och de statliga organisationerna ledde till en mycket utbredd korruption och egenm�ktighet. V�ra motst�ndare pekar p� detta med skadefylld gl�dje. Det vore onaturligt f�r dem att g�ra n�gonting annat. Men n�r de f�rs�ker f�rklara dessa fenomen med avsaknaden av en parlamentarisk demokrati, r�cker det att svara med att peka p� den l�nga raden av "Panama-aff�rer", som b�rjade med den som, �ven om den inte var den f�rsta, blivit en neds�ttande term f�r allt av detta slag, och som slutade med den senaste "Panama-aff�ren", Paris-tidningen Gazette och den f�rre franske ministern Klotz.[33] Om n�gon t�nker p�st� att Frankrike utg�r ett undantag och att t ex korruption bland politiker och regeringstj�nstem�n i F�renta staterna �r ok�nt, skulle vi g�ra allt f�r att f�rst� dem.
Men l�t oss �terv�nda till �mnet. Majoriteten inom den �mbetsmannak�r som har rest sig �ver massorna �r djupt konservativ. De �r ben�gna att tro att allt som beh�vs f�r det m�nskliga v�lbefinnandet redan �r gjort, och att betrakta var och en som inte erk�nner detta som sin fiende. Dessa elements inst�llning till oppositionen �r i grunden hatisk; de anklagar oppositionen f�r att genom att f�ra fram kritik ha uts�tt missn�je bland massorna mot dem sj�lva, f�r att ha undergr�vt regimens stabilitet och f�r att ha hotat Oktobers landvinningar med den "permanenta revolutionens"[34] sp�ke. Detta konservativa skikt, som utg�r Stalins m�ktigaste st�d i hans kamp mot oppositionen, f�refaller att r�ra sig allt l�ngre h�gerut, i riktning mot nya egendoms�gande element, �n Stalin sj�lv eller den innersta k�rnan i hans fraktion. D�rav den p�g�ende kampen mellan Stalin och h�gerflygeln; d�rav ocks� de kommande nya utrensningarna i partiet, inte bara av "trotskister", vilkas antal avsev�rt har �kat efter uteslutningarna och deporteringarna, utan ocks� av de mest urartade elementen inom byr�kratin. P� detta vis har Stalins halvhj�rtade politik utvecklats i en rad sick-sack-sv�ngar. Detta har lett till att de tv� flyglarna inom partiet, h�gern och v�nstern, har vuxit sig starkare - p� den styrande centerfraktionens bekostnad.
�ven om kampen mot h�gerflygeln inte avf�rts fr�n dagordningen, f�rblir huvudfienden f�r Stalin, liksom tidigare, v�nstern. I dag beh�ver inte detta l�ngre bevisas. Det var uppenbart f�r oppositionen f�r ett tag sedan. S� tidigt som under de f�rsta veckornas kampanj mot h�gerflygeln, skrev jag i ett brev till mina anh�ngare fr�n Alma-Ata den 10 november f�rra �ret, att Stalins taktiska m�ls�ttning var att, i det r�tta �gonblicket, "n�r h�gerflygeln var tillr�ckligt uppskr�md, pl�tsligt rikta elden mot v�nstern... Kampanjen mot h�gern har bara syftet att bygga upp tillr�cklig slagkraft f�r ett nytt v�ldsamt angrepp mot v�nstern. Den som inte inser detta, har inte heller begripit n�gonting." Denna f�ruts�gelse besannades snabbare och mer fullst�ndigt �n vad man kunde f�rv�nta sig.
N�r n�gon som deltagit i en revolution b�rjar avfalla utan att bryta med det st�d revolutionen har i samh�llet, tvingas avf�llingen kalla nedg�ngen f�r en uppg�ng och l�tsas att den h�gra handen �r den v�nstra. Det �r just d�rf�r som stalinisterna anklagar oppositionen f�r "kontrarevolution" och g�r desperata f�rs�k att f�ra ihop motst�ndarna inom v�nstern och h�gern i samma s�ck. Samma syften tj�nas i dag av anv�ndningen av ordet "emigrerad". I verkligheten finns det tv� sorters emigranter i dag: en som drevs bort av det massomfattande upproret under revolutionen; och den andra, som tj�nar som en m�tare p� de framg�ngar som de fientligt inst�llda krafterna till revolutionen haft.
N�r oppositionen talar om thermidor, och g�r en analogi med den klassiska franska revolutionen fr�n det sena 1700-talet, har den i tankarna faran f�r att - som redan angetts n�r det g�ller fenomenet och tendensen - stalinisternas kamp mot v�nsterflygeln kan bli utg�ngspunkten f�r en dold f�r�ndring av sovjetmaktens sociala natur.
Fr�gan om thermidor, som spelat en s� betydande roll i kampen mellan oppositionen och den h�rskande fraktionen, kr�ver ytterligare f�rklaringar.
Den f�rre franske presidenten Herriot[35] uttryckte nyligen �sikten att sovjetregimen, som under tio hela �r grundats p� v�ld, just genom detta faktum utf�rdat sin egen dom. Under sitt bes�k i Moskva 1924, f�rs�kte Herriot, som jag f�rstod det d�, inta en mer sympatisk, �ven om den inte ens d� var s�rskilt tydlig, h�llning till sovjeterna. Men nu, d� ett �rtionde passerat, anser han att tiden �r mogen att dra tillbaka sitt st�d f�r oktoberrevolutionen. Jag erk�nner att jag inte f�rst�r radikalens politiska t�nkande s�rskilt v�l. Revolutioner har aldrig utf�rdat kortsiktiga skuldsedlar till n�gon. Det tog den stora franska revolutionen tio �r att f�ra landet till bonapartismen,[36] inte att inr�tta demokrati. Det g�r �nd� inte att ifr�gas�tta att om jakobinerna inte hade ut�vat repressalier mot girondisterna och p� s� vis visat v�rlden hur man radikalt tar itu med den gamla ordningen, hade hela m�nskligheten varit ett huvud kortare.[37]
Den revolution har �nnu inte intr�ffat som inte p�verkat m�nsklighetens �de. P� samma s�tt har revolutionen inte alltid bevarat de landvinningar som uppn�tts under dess h�gsta uppg�ngsfas. Efter det att vissa klasser, grupper eller individer gjort revolution, b�rjar andra profitera p� den. Bara en hoppl�s lismare skulle f�rneka den stora franska revolutionens v�rldshistoriska betydelse, �ven om den reaktion som kom efter var s� djup att den ledde landet till �terins�ttandet av bourbonerna vid makten. Det f�rsta steget p� v�gen mot reaktion var thermidor. De nya makthavarna och de nya egendoms�garna ville njuta frukterna av revolutionen i lugn och ro. De gamla of�rsonliga jakobinerna var ett hinder f�r dem. De nya egendoms�gande skikten v�gade �nnu inte framtr�da under sin egen fana. De beh�vde skydd fr�n jakobinerna sj�lva. De valde f�r en kortare tid ut vissa jakobinska ledare av andra eller tredje rangen. Dessa jakobiner simmade medstr�ms och banade v�gen f�r Napoleon Bonaparte, som med sina bajonetter och lagar konsoliderade de nya �gandef�rh�llandena. Vissa thermidorianska drag, om �n helt s�rpr�glade, kan ocks� �terfinnas i sovjeternas land. De har p� ett sl�ende s�tt blivit tydliga under de senaste �ren. De som i dag sitter vid makten spelade antingen en underordnad roll under revolutionens f�rsta tid, eller var uttalade motst�ndare mot revolutionen och sl�t upp bakom den f�rst sedan den segrat. De tj�nar nu fr�mst som t�ckmantel f�r de skikt och grupperingar som, samtidigt som de �r fientligt inst�llda till socialismen, �r alltf�r svaga f�r att genomf�ra en kontrarevolution�r omst�rtning och d�rf�r s�ker en fredlig thermidoriansk omsv�ngning tillbaka till den v�g som leder till ett borgerligt samh�lle; de f�rs�ker "rulla nerf�r kullen med bromsarna p�" som en av deras ideologer framst�llde det.
Det vore emellertid ett stort misstag att betrakta hela denna process som om den vore fullbordad. Till lycka f�r en del, men till olycka f�r andra, �r det l�ngt kvar dit. Den historiska analogin �r en frestande, men av den orsaken ocks� farlig metod. Att anta att det finns n�gon s�rskild cyklisk revolutionslag, som alltid d�mer revolutionerna att g� fr�n de gamla bourbonerna till nya, �ver ett bonapartistiskt stadium, vore ett alltf�r ytligt t�nkande. Varje revolutions utveckling best�ms av den unika kombinationen av de krafter som verkar p� den nationella scenen och i hela den internationella situationen. Det �r �nd� sant att det finns vissa gemensamma drag f�r alla revolutioner, som g�r det m�jligt och faktiskt absolut n�dv�ndigt att g�ra analogier, om vi skall ta del av l�rdomarna av det f�rflutna och inte f�r varje nytt stadium b�rja om historien fr�n noll. Det �r m�jligt att i sociologiska termer f�rklara varf�r det finns en tendens till att thermidor, bonapartism och restauration kan �terfinnas i varje segerrik revolution v�rdig namnet.
Vad det hela handlar om �r hur starka dessa tendenser �r, det s�tt p� vilket de kombineras, de villkor under vilka de utvecklas. N�r vi talar om bonapartismens faror, betraktar vi det inte som en p� f�rhand dragen slutsats, som best�ms av n�gon abstrakt historisk lag. Revolutionens framtida �de avg�rs av hur den kamp utvecklas, som de levande krafterna i samh�llet utk�mpar. Det kommer fortfarande att finnas upp- och nedg�ngar. Hur l�ngvariga de blir avg�rs till stor del av situationen i Europa och v�rlden. I en tid som v�r, kan bara en politisk r�relseriktning betraktas som fullst�ndigt krossad i sina minsta best�ndsdelar, om den misslyckas med att f�rst� de objektiva orsakerna till att den lidit nederlag; den k�nner sig som en hj�lpl�s tr�flisa p� floden - om en tr�flisa kan s�gas ha k�nslor.
"Om sovjetmakten st�lls inf�r v�xande sv�righeter; om ledarskapets kris i diktaturen blir alltmer akut; om faran f�r bonapartism inte kan uteslutas - vore det d� inte b�ttre att sl� in p� en demokratisk v�g?"
Denna fr�ga st�lls antingen r�ttframt eller ocks� finns den som ett underliggande tema i en m�ngd artiklar som r�r de senaste h�ndelserna i sovjetrepubliken.
Det �r inte min avsikt att h�r ge mig in i en diskussion om vad som �r det b�sta eller inte b�sta. Mitt syfte �r att bringa i dagen vad som �r det troligaste, d v s vart den objektiva utvecklingens logik leder. Och jag har kommit till den slutsatsen att vad som �r minst troligt, eller mer exakt, vad som �r fullst�ndigt uteslutet �r en �verg�ng fr�n sovjeterna till en parlamentarisk demokrati.
M�nga tidningar har artigt och p� ett popul�rt spr�k f�rklarat f�r mig att min utvisning var en f�ljd av att demokratin saknades i Ryssland, och att jag d�rf�r inte skall klaga. F�r det f�rsta har jag inte klagat inf�r n�gon; f�r det andra har jag ocks� haft tillf�lle att bli utvisad fr�n ett flertal demokratier. Att sovjeternas motst�ndare betraktar den nuvarande akuta krisen f�r Sovjetunionens ledarskap som en oundviklig f�ljd av att det r�der diktatur - en diktatur som jag givetvis b�r det fulla ansvaret f�r - �r helt i sin ordning. I den mest allm�nna bem�rkelsen �r denna observation riktig. Jag �r inte p� minsta vis beredd, p� grund av att jag befinner mig i landsflykt, att g�ra upp med den historiska determinismen. Men om det inte var en slump att ledarskapets kris v�xte fram ur diktaturen, v�xte heller inte diktaturen fram av en slump ur den kortlivade demokrati som ersatte tsarv�ldet i februari 1917. Om diktaturen har gjort sig skyldig till repressionen och all annan ondska, varf�r visade sig demokratin maktl�s att r�dda landet fr�n diktaturen? Och var finns beviset f�r att det nu vore m�jligt att h�rt ans�tta diktaturen?
F�r att n�rmare f�rklara min uppfattning, m�ste jag utvidga den geografiska referensramen och �tminstone peka p� vissa tendenser i den politiska utvecklingen i Europa sedan kriget, som inte bara var en episod vilken som helst, utan en blodig prolog till en ny era.
N�stan alla de som var ledare under kriget �r fortfarande i livet. Majoriteten av dem sade d� att det var det sista kriget, att efter det skulle freden och demokratin r�da. En del av dem trodde t o m p� vad de sade. Men i dag skulle ingen av dem ha dj�rvheten att upprepa de orden. Varf�r? P� grund av att kriget f�rde in oss i en period av stora sp�nningar och konflikter, med en framtid med fler stora krig. I denna timme rusar kraftfulla t�g mot varandra p� v�rldsherrav�ldets sp�r. Vi kan inte m�ta v�r epok med artonhundratalets m�ttstock, som fr�mst var den utvidgade demokratins �rhundrade. I m�nga aspekter kommer nittonhundratalet att skilja sig mer fr�n artonhundratalet, �n hela den moderna historien skiljer sig fr�n medeltiden.
I en Wien-tidning r�knade Herriot nyligen upp orsakerna till att demokratin har f�tt ge vika f�r diktaturen. Efter den revolution�ra maktens installerande i Ryssland och den revolution�ra r�relsens nederlag i ett antal l�nder, har vi bevittnat uppr�ttandet av fascistiska diktaturer i hela s�dra och �stra Europa. Hur kan man f�rklara att demokratins "altarljus" har sl�ckts? Ibland s�gs det att det i det h�r fallet handlar om efterblivna eller omogna stater. Men denna f�rklaring g�ller knappast f�r Italien. Men inte ens n�r den �r sann, f�rklarar den n�gonting. Under artonhundratalet ans�gs en historisk lag g�lla, som innebar att alla efterblivna nationer skulle g� uppf�r demokratins stege. Men varf�r drivs dessa nationer under nittonhundratalet in p� diktaturens v�g? Vi tror att f�rklaringen kan s�kas i fakta. De demokratiska institutionerna har visat att de inte kan st� emot trycket av de mots�ttningar som finns i dag, oavsett om de �r nationella eller internationella eller, vilket �r vanligast, en kombination av de b�da. Oavsett om detta �r bra eller d�ligt, �r det ett faktum.
G�r man en analogi med ett elektricitetsverk, kan man s�ga att demokratin kan definieras som ett system med proppar och str�mbrytare som skydd mot �verbelastade str�mmar i den nationella eller sociala kampen. Ingen period under m�nsklighetens historia har ens tilln�rmelsevis varit s� �verfylld av mots�ttningar som v�r. Ledningarna �verbelastas allt oftare p� olika h�ll i det europeiska kraftn�tet. Under inverkan av de alltf�r sp�nningsfyllda klass- och internationella mots�ttningarna, g�r demokratins proppar eller exploderar. Det �r framf�r allt detta kortslutningen f�r diktaturen handlar om.
Samtidigt �kar mots�ttningarna inom varje land och i v�rldsskala. Det �r knappast n�gon tr�st att denna process bara fatt genomslag i den kapitalistiska v�rldens periferi. Gikt kan b�rja i lillfingret eller stort�n, men snart nog n�r den hj�rtat. Det spelar heller ingen roll hur tillst�ndet �r i de l�nder d�r kapitalismen �r stark och demokratin har en stark tradition - en fr�ga vi inte kan g� in p� h�r - det vi hittills har pekat p� tror vi kastar tillr�ckligt ljus �ver den fr�ga som st�lldes i titeln p� denna artikel.
N�r m�nniskor st�ller demokratin i mots�ttning till sovjeterna t�nker de oftast bara p� det parlamentariska systemet. De gl�mmer bort fr�gans andra och avg�rande aspekt - n�mligen att oktoberrevolutionen banade v�gen f�r den st�rsta demokratiska revolutionen i m�nsklighetens historia. Konfiskeringen av godsen, det fullst�ndiga avskaffandet av klassprivilegierna och klasskillnaderna i det ryska samh�llet, tillintetg�randet av den tsaristiska byr�kratiska och milit�ra apparaten, inf�randet av j�mst�lldhet mellan nationerna och nationellt sj�lvbest�mmande - allt detta var grundl�ggande demokratiska uppgifter som februarirevolutionen knappt st�llde sig innan den �verl�mnade dem, n�stan or�rda, �t oktoberrevolutionen att avsluta. Det var just sammanbrottet f�r den liberala och socialistiska koalitionen, dess of�rm�ga att genomf�ra dessa uppgifter, som m�jliggjorde sovjetdiktaturen, grundad p� en allians mellan arbetarna, b�nderna och de f�rtryckta nationaliteterna. Just samma orsaker som hindrade v�r br�ckliga och historiskt f�rsenade demokrati fr�n att genomf�ra denna element�ra historiska uppgift, kommer ocks� f�rhindra demokratin fr�n att i framtiden verkligen fungera i landet. F�r under den tid som har g�tt, har problemen och sv�righeterna vuxit sig allt st�rre samtidigt som demokratin f�rsvagats.
Sovjetsystemet �r inte bara en form f�r maktut�vning som abstrakt kan j�mf�ras med den parlamentariska. Det �r framf�r allt en ny form f�r �gandef�rh�llanden. I grund och botten handlar det om �gandet av jorden, bankerna, gruvorna, fabrikerna och j�rnv�garna. De arbetande massorna kommer mycket v�l ih�g hur aristokraterna, de stora gods�garna, �mbetsm�nnen, l�nehajarna, kapitalisterna och direkt�rerna var i det tsaristiska Ryssland. I de breda befolkningslagren finns det otvivelaktigt ett mycket legitimt missn�je med den nuvarande situationen i sovjetstaten. Men de vill inte ha tillbaka gods�garna, �mbetsm�nnen eller direkt�rerna. Man kan inte �verse med s�dana "bagateller" genom att bara rabbla upp plattityder om demokrati. Mot gods�garnas �terkomst kommer b�nderna i dag att k�mpa p� samma s�tt som de gjorde f�r tio �r sedan, till sista blodsdroppen. Den store egendomsinnehavaren kan bara �terv�nda till sina egendomar fr�n exilen gr�nsle �ver en kanon, och han m�ste ocks� tillbringa n�tterna vid kanonen. Det �r sant att b�nderna har l�ttare att f�rsona sig med kapitalisternas �terkomst, eftersom den statliga industrin hittills f�rsett dem med industriprodukter till s�mre villkor �n k�pm�nnen tidigare gav dem. Detta �r, vilket vi i f�rbig�ende s�ger, roten till alla de interna konflikterna. Men b�nderna kommer ih�g att gods�garna och kapitalisterna var den gamla regimens siamesiska tvillingar, att de drog sig tillbaka fr�n scenen samtidigt, att de under inb�rdeskriget stred mot sovjeterna tillsammans, att fabriks�garna tog tillbaka fabrikerna i de territorier som de vita ockuperade, och gods�garna tog tillbaka jorden. B�nderna f�rst�r att kapitalisterna inte skulle komma tillbaka ensamma, utan i s�llskap med gods�garna. Det �r d�rf�r b�nderna inte vill ha n�gon av dem tillbaka. Och h�ri ligger en m�ktig styrka, om �n i negativ form, f�r sovjetregimen.
Saker m�ste kallas vid sina r�tta namn. Vad det hela handlar om �r inte att inf�ra n�gon sorts uppl�st demokrati utan om att �ter f� Ryssland att sl� in p� den kapitalistiska v�gen. Men hur skulle den ryska kapitalismen se ut i sin andra upplaga? Under de senaste femton �ren har v�rldskartan f�r�ndrats oerh�rt. De starka har blivit �nnu starkare, de svaga oj�mf�rbart svagare. Kampen om v�rldsherrav�ldet har antagit j�ttelika proportioner. Denna kamp utspelas p� de svaga och efterblivna nationernas benknotor. Ett kapitalistiskt Ryssland skulle inte ens f� den tredje-rangens st�llning som det tsaristiska Ryssland skulle ha f�tt efter v�rldskriget. I dag skulle den ryska kapitalismen vara en beroende, till h�lften kolonial kapitalism utan n�gra framtidsutsikter. Ryssland i andra upplagan, skulle f� en st�llning n�gonstans mellan Ryssland i f�rsta upplagan och Indien.
Sovjetsystemet, med dess nationaliserade industri och monopol p� utrikeshandeln, �r, trots alla mots�ttningar och sv�righeter, ett system som v�rnar om landets ekonomiska och kulturella oberoende. Detta f�rstod till och med m�nga demokrater, som lockades �ver till sovjetsidan, inte av socialismen, utan av en patriotism som hade upptagit en del av historiens element�ra l�rdomar. Till denna kategori h�r ocks� m�nga inom den inf�dda tekniska intelligentian, liksom den nya skolan av f�rfattare som jag, i avsaknad av ett b�ttre namn, har kallat "medl�parna".
Det finns en handfull impotenta principryttare som skulle vilja ha demokrati utan kapitalism. Men de allvarligt syftande krafter i samh�llet som �r fientligt inst�llda till sovjetregimen, vill ha kapitalism utan demokrati. De omfattar inte bara de gamla �garna, som ber�vats sin egendom, utan ocks� de v�lb�rgade b�nderna. N�r b�nderna har v�nt sig mot revolutionen, har de alltid kommit bonapartismen till st�d.
Sovjetmakten v�xte fram som en f�ljd av de j�ttelika mots�ttningarna p� den internationella och inhemska scenen. Det �r hoppl�st att tro att liberala eller socialistiska demokratiska "str�mbrytare" skulle kunna motst� dessa mots�ttningar, som under det g�ngna kvartsseklet aldrig tidigare varit s� stora; eller att de skulle kunna "reglera" de bortdrivna gamla h�rskande klassernas h�mndlystnad och l�ngtan efter att f� komma tillbaka. Dessa element kan radas upp l�ngs en l�ng linje, d�r k�pm�nnen och industri�garna h�ller fast kulaken, gods�garen h�ller fast k�pmannen, monarkin klamrar sig fast bakom dem och de utl�ndska kreditgivarna kommer p� tampen. Och alla str�var efter att ta t�ten i landet i h�ndelse av att de segrar.
Napoleon sammanfattade korrekt h�ndelseutvecklingen under den revolution�ra eran, som dominerades av extremerna, n�r han sade: "Europa kommer antingen att beh�rskas av republikanerna eller kosackerna". I dag �r det riktigare att s�ga: "Ryssland kommer antingen att domineras av sovjeterna eller bonapartisterna."
Vad jag just har sagt antyder att jag inte �r helt �vertygad om att det finns n�gra absoluta garantier f�r att sovjetmakten kommer att bli best�ndig. Om oppositionen hade ansett detta, hade den kamp som vi f�r mot faran f�r bonapartismen varit meningsl�s. Jag �r �n mindre villig att p�st� att sovjetsystemets varaktighet kan f�rbli op�verkad av den politik som den nuvarande sovjetiska regeringen f�r. Den bitterhet med vilken v�r interna kamp har f�rts visar helt och fullt hur farlig vi anser att Stalins sick-sack-politik �r f�r sovjetmakten. Men just det att vi f�rt denna kamp, vittnar ocks� om att vi inte p� l�nga v�gar har en s� kallad pessimistisk inst�llning. Vi drivs av �vertygelsen om att sovjetsystemet har stora inneboende reserver och resurser. Oppositionen str�var inte efter att sovjetmakten bryter samman, utan att den st�rks och utvecklas.
V�ra slutsatser kan formuleras i f�ljande kortfattade f�rslag:
1. Oberoende av sitt socialistiska uppdrag har sovjetregimen, som fr�mst h�mtar sitt st�d ur de mest medvetna delarna av industriarbetarklassen, sina sociala och historiska r�tter i de breda befolkningslagrens djup och utg�r ett skydd mot en restauration och en garanti f�r oberoende, d v s en utveckling utan koloniala drag.
2. Den huvudsakliga historiska striden mot Sovjetunionen och den huvudsakliga striden mot det kommunistiska styret, har utk�mpats, inte f�r att ers�tta diktaturen med demokrati, utan f�r att ers�tta den nuvarande �verg�ngsregimen med en kapitalistisk, vilken oundvikligen skulle bli en beroende och halvt-om-halvt kolonial kapitalism.
3. Under dessa omst�ndigheter kan en omsv�ngning �ver till den kapitalistiska sidan bara genomf�ras genom ett utdraget och grymt inb�rdeskrig, som f�ljs av en �ppen eller f�rdold utl�ndsk intervention.
4. Den enda politiska form som denna omst�rtning kan anta �r en milit�rdiktatur, en samtida variant av bonapartismen. Men den kontrarevolution�ra diktaturen skulle utg�ra en spr�ngbr�da och en m�ktig drivkraft f�r en ny oktoberrevolution.
5. Oppositionens kamp f�rs endast och fullst�ndigt inom ramarna f�r sovjetsystemet; dessutom utg�r den en direkt kontinuitet med och en vidareutveckling av bolsjevismens grundl�ggande politik. Det nuvarande stadiet i denna kamp �r inte "den sista striden", utan, s� att s�ga, konjunkturellt.
6. Den fortsatta utvecklingen av sovjetsystemet, och d�rmed ocks� oppositionens vidare �den, �r inte bara avh�ngig inhemska faktorer utan beror i mycket h�g grad p� hur situationen i v�rlden utvecklas. Hur kommer utvecklingen att se ut i den kapitalistiska v�rlden? Hur kommer de starkaste staterna, som �r i behov av att expandera, breda ut sig p� v�rldsmarknaden? Vilken form kommer de �msesidiga relationerna mellan de europeiska staterna att ta under de kommande �ren - och, vilket �r avsev�rt mycket mer betydelsefullt, hur kommer f�rh�llandena mellan F�renta staterna och Europa, och d� fr�mst Storbritannien att se ut?
Det finns en massa profeter, som, utan att t�nka efter f�rst, st�ller fr�gan om sovjetrepublikens framtida �de, men som f�rblir tysta n�r det g�ller det kapitalistiska Europas framtid. �nd� �r dessa tv� fr�gor, �ven om de st�r i mots�ttning till varandra, ouppl�sligen f�renade.
[1] Bolsjevismen var en riktning inom den marxistiska r�relsen, som organiserades av V I Lenin. Den verkade fr�n 1903 som en fraktion (i mots�ttning till mensjevikerna) inom Rysslands Socialdemokratiska Arbetarpartiet, inom Andra Internationalen. Den formerades senare till ett sj�lvst�ndigt parti, Bolsjevikpartiet, och ledde den ryska oktoberrevolutionen 1917. 1918 bytte de namn till Kommunistiska Partiet (bolsjevikerna) och var 1919 en av initiativtagarna till grundandet av Kommunistiska Internationalen (Komintern). Leo Trotskij blev medlem i bolsjevikpartiet 1917 och betraktade efter Lenins d�d 1924 V�nsteroppositionen som de riktiga arvtagarna till boljsevismen. "Gammelbolsjeviker" kallades de som ansl�t sig till partiet f�re Oktoberrevolutionen.
[2] GPU var en f�rkortning p� den sovjetiska hemliga polisen; andra namn var Tjekan, NKVD, MVD, och KGB.
[3] Mustafa Kemal Atat�rk (1881-1938), f�re 1934 k�nd som Kemal Pasha, Turkiets president fr�n 1923 �nda fram till sin d�d. Det moderna Turkiets grundare.
[4] Alvaro Romanones (1863-1950), spansk industri�gare och storgods�gare, monarkistisk statsman som f�respr�kade reformering av monarkin. Trotskij utvisades fr�n Spanien i slutet av 1916, efter mindre �n tv� m�naders vistelse i landet. I januari 1917 anl�nde han till New York, och kom via Kanada (d�r han internerades) till Petrograd och den p�g�ende ryska revolutionen i maj.
[5] Louis Malvy, (1875-1949), radikal socialist, inrikesminister 1914-17.
[6] Georges Clemenceau (1841-1929), socialistisk radikal i sin ungdom, blev en av Frankrikes ledande kapitalistiska politiker, premi�rminister 1917-20, huvudarkitekt bakom Versailles-f�rdraget efter f�rsta v�rldskriget. L�g bakom den imperialistiska interventionen mot den unga Sovjetstaten.
[7] Josef Stalin (1879-1953), "gammelbolsjevik", uts�gs till Folkkommissarie f�r nationalitetsfr�gor i den f�rsta sovjetiska regeringen och till generalsekreterare f�r SUKP(b) 1922. Lenin kr�vde 1923 att han skulle avs�ttas fr�n posten som generalsekreterare eftersom Stalin utnyttjade den f�r att byr�kratisera partiet och statsapparaten. Efter Lenins d�d 1924, r�jde Stalin steg f�r steg alla oppositionella ur v�gen, d�ribland Trotskij, tills han blev den verklige diktatorn under 1930-talet.
[8] V�nsteroppositionen (bolsjevik-leninisterna) bildades 1923 som en fraktion inom SUKP(b), stalinisterna och andra kallade dess medlemmar f�r "trotskister", en ben�mning som Trotskij ogillade och oftast satte inom citattecken. Efter Trotskijs exil till Turkiet och genom n�rmare kontakter med oppositionella grupper i andra l�nder, bildades Internationella V�nsteroppositionen 1930 som en fraktion inom Komintern och dess partier.
�D�refter arbetade den, eftersom den ans�g att Komintern fullst�ndigt sp�rat ur, f�r att bygga upp en ny (Fj�rde) International. Fj�rde Internationalens grundningskongress �gde rum 1938. F�r vidare l�sning se David S Law "V�nsteroppositionen i Sovjet 1923" i nr 4-89, temanumret om Fj�rde Internationalens bildande i nr 4-88, samt temanumret om V�nsteroppositionen i nr 4-92.
[9] Trotskij tar miste p� n�r SUKPs femtonde kongress �gde rum. Den h�lls i december 1927 och inte i januari 1928; deporteringen av v�nsteroppositionens anh�ngare inleddes i omfattande skala i januari.
[10] N�stan alla dessa ledare f�r v�nsteroppositionen gav vika f�r trycket fr�n den stalinistiska apparaten, efter att de uteslutits ur partiet och s�nts i inre exil. De gjorde upp med sina tidigare �sikter och ans�kte ocks� �ter om medlemskap. Men trots att de kapitulerade, utsattes de f�r falska anklagelser, d�mdes och avr�ttades eller f�ngslades efter Moskva-r�tteg�ngarna 1936-38 eller f�rsvann utan r�tteg�ng. Karl Radek (1885-1939), Ivan T. Smilga (1892-1938) och Jevgenij Preobrazjenskij (1886-1937) kapitulerade i juli 1929; Ivan N. Smirnov (1881-1936) kapitulerade i oktober samma �r; Michail Boguslavskij (1886-1937), Sergej Mratjkovskij (1883-1936), Alexander Beloborodov (1891-1938), Christian Rakovskij (1873-1941) och Lev S. Sosnovskij (1886-1934) kapitulerade inte f�rr�n 1934; Nikolaj L. Muralov (1877-1937) l�mnade oppositionen utan n�gon formell kapitulation.
[11] Revolutionen 1905, d� sovjeterna (eller arbetarr�den) f�r f�rsta g�ngen v�xte fram, misslyckades med att st�rta tsaren. Under revolutionen var Trotskij ordf�rande f�r sovjeten i Petrograd. Efter�t f�ngslades han och s�ndes i exil till Sibirien. Den f�rsta av de b�da revolutionerna 1917, februarirevolutionen, ledde till att tsaren st�rtades och att en pro-kapitalistisk provisorisk regering uppr�ttades. Den st�ddes av de nyligen �terskapade sovjeterna. Den andra, oktoberrevolutionen, st�rtade den provisoriska regeringen och skapade en ny regering, som grundade sin makt p� sovjeterna, som d� leddes av bolsjevikerna.
[12] Trotskijs hustru, Natalia Sedova (1882-1962) och son, Leo Sedov (1906-38), f�ljde frivilligt med Trotskij d� han deporterades till Alma-Ata 1928 och f�ljde �ven med i exilen i Turkiet 1929. Natalia Sedova, som gick med i den revolution�ra r�relsen under student�ren, arbetade som direkt�r f�r Sovjetrysslands museer och konstdepartementet inom utbildningskommissariatet. Leo Sedov, var sj�lv en framst�ende politiker, redigerade tillsammans med Trotskij Oppositionsbulletinen, och var under flera �r medlem av Internationella sekretariatet. Han dog p� ett sjukhus i Paris kort efter Fj�rde Internationalens grundande under omst�ndigheter som tyder p� att han f�ll offer f�r GPU.
[13] Kelloggpakten var ett avtal som 1928 utarbetades av Frank Kellogg (1856-1937), utrikesminister i F�renta staterna. Avtalet f�rkastade kriget som ett nationellt politiskt instrument. Avtalet undertecknades ursprungligen av femton stater, det ratificerades sammanlagt av sextiotre stater, d�ribland Sovjetunionen. Trotskijs sarkastiska kommentar uttrycker hans negativa �sikt om s�v�l avtalet som att Sovjetunionen skrivit under det.
[14] Komintern (Kommunistiska eller Tredje Internationalen) organiserades under Lenins ledarskap som den revolution�ra efterf�ljaren till Andra Internationalen. Under Lenins tid h�lls v�rldskongresserna varje �r - de f�rsta fyra fr�n 1919-22 - trots inb�rdeskriget och Sovjetunionens utsatta l�ge. Trotskij ans�g att besluten fr�n de fyra kongresserna utgjorde en programmatisk h�rnsten f�r Internationella V�nsteroppositionen och Fj�rde Internationalen. Den femte v�rldskongressen, som Stalin-Kamenev-Zinovjev fullst�ndigt kontrollerade, h�lls 1924, den sj�tte v�rldskongressen inte f�rr�n 1928 och den sjunde f�rst 1935. Trotskij betecknade den senare som en "likvidationskongress". Den sjunde kongressen var den sista, innan Stalin som en eftergift till de imperialistiska allierade egenm�ktigt beslutade att uppl�sa Komintern. F�r vidare l�sning, se Fernando Claudins tv�bandsverk, Krisen inom den kommunistiska r�relsen - fr�n Komintern till Kominform, Bokf�rlaget R�da Rummet och F�rlaget Barrikaden, Surte 1980 (finns p� MIA: Krisen i den kommunistiska r�relsen, band 1)
[15] Den 9 thermidor (7 juli) 1794, var det datum i den nya kalender som inf�rts under den franska revolutionen, d� de radikala jakobinerna under ledning av Robespierre st�rtades av en h�gerflygel inom det revolution�ra l�gret; �ven om thermidor-anh�ngarna �ppnade en reaktion�r politisk period som n�dde sin h�jdpunkt genom Napoleon Bonapartes makt�vertagande den 18 brumaire (19 november) 1799, gick de inte s� l�ngt som att �terinf�ra det gamla feodala systemet. Trotskij kallade den konservativa stalinistiska byr�kratin f�r thermidoriansk, eftersom han ans�g att dess politik banade v�gen f�r en kapitalistisk kontrarevolution. 1929 och sex �r fram�ver, anv�nde sig Trotskij av j�mf�relsen med thermidor som ett k�nnetecken p� n�r makten g�r �ver fr�n en klass till en annan, d v s den borgerliga kontrarevolutionens seger i Sovjetunionen. 1935 f�r�ndrade han sin teori, och anv�nde d�refter analogin f�r att beskriva den reaktion�ra utveckling som �gde rum "inom revolutionens samh�lleliga grundvalar" och som d�rf�r inte f�r�ndrade statens klasskarakt�r.
[16] Artikel 58 i den sovjetiska strafflagen, anv�ndes f�r att bestraffa dem som deltog i kontrarevolution�r aktivitet mot Sovjetstaten. Under Stalin omvandlades den till ett instrument i fraktionskampen f�r att f�ngsla, utvisa, bestraffa, eller avr�tta de politiska motst�ndarna.
[17] H�gerflygeln inom SUKP(b), �ven kallad h�geroppositionen. Trotskij var en h�rdnackad motst�ndare mot h�gerflygelns politik, som han trodde skulle medf�ra att kapitalismen st�rktes i Sovjetunionen. Men han ans�g dess ledare vara kommunister och var mot att de utesl�ts ur partiet och partiledningen. Sedan 1923 hade h�gerflygeln varit i allians med stalinisterna (som Trotskij kallade centrister, eftersom de vacklade mellan reform och revolution) mot V�nsteroppositionen. Kort efter uteslutningen av V�nsteroppositionen h�rdnade mots�ttningarna mellan stalinisterna och ledarna f�r H�geroppositionen (Bucharin, Rykov och Tomskij). Stalinisterna genomf�rde 1928 en v�ldsam kampanj mot "h�geravvikarna". �ven H�geroppositionens folk str�k med under stalinisternas terror.
[18] Austen Chamberlain (1863-1937), konservativ brittisk politiker.
[19] De tv� medlemmar av Trotskijs familj som levde i Moskva var hans yngste son, Sergej Sedov (1908-1937) och Leo Sedovs fru. Sergej, vetenskaplig tekniker, var helt ointresserad av politik. Han arresterades 1934 som en repressalie�tg�rd mot Trotskij, och rapporterades ha d�tt i ett koncentrationsl�ger efter att ha v�grat ta avst�nd fr�n fadern.
[20] Claude Adrien Helvetius (1715-1771), fransk upplysningsfilosof.
[21] Grigorij Zinovjev (1883-1936) och Leo Kamenev (1883-1936) var b�da "gammelbolsjeviker" som innehade h�ga poster under Lenins tid. Zinovjev var ordf�rande f�r Komintern (1919-26) och Kamenev var Lenins st�llf�retr�dare. Tillsammans med Stalin inledde de korst�get mot "trotskismen" 1923. 1926-27 bildade de ett block tillsammans med Trotskij mot Stalin (F�renade Oppositionen). De utesl�ts fr�n SUKP(b) 1927, kapitulerade inf�r Stalin och blev �ter medlemmar. 1932 utesl�ts de p� nytt, kr�p �ter till korset, men d�mdes till tio �rs f�ngelse 1935. 1936 �talades de vid den f�rsta sk�deprocessen i Moskva och avr�ttades.
[22] Alexej Rykov (1881-1938), Nikolaj Bucharin (1888-1938) och Michail Tomskij (1886-1936) var ocks� "gammelbolsjeviker" med �rtionden av revolution�r verksamhet bakom sig. De bildade tillsammans med Stalin ett block mot V�nsteroppositionen 1923-28. Rykov valdes 1917 till kommissarie i Inrikeskommissariatet och efter Lenins d�d till ordf�rande i Folkkommissariernas r�d (1924-30). Bucharin var redakt�r f�r Pravda 1918-29 och ordf�rande f�r Komintern 1926-29. Tomskij var mest k�nd som ledare f�r de sovjetiska fackf�reningarna. Alla tre kapitulerade f�r Stalin 1929 och fick d�refter bara underordnade roller, men detta r�ddade dem inte. Tomskij begick sj�lvmord under Moskvar�tteg�ngen 1936, och Rykov och Bucharin avr�ttades efter att ha blivit d�mda vid r�tteg�ngen 1938.
[23] Lenins testamente skrevs i december 1922 och januari 1923 och inneh�ll hans slutgiltiga omd�men om de sovjetiska ledarna. Eftersom Lenin kr�vde att Stalin skulle avs�ttas som generalsekreterare, undertrycktes det i Sovjetunionen till efter Stalins d�d (1956).
[24] "Stalin �r alltf�r grov... D�rf�r f�resl�r jag kamraterna att �verv�ga ett s�tt att f�rflytta Stalin fr�n [generalsekreterarposten] och till den utse en annan person, som �r �verl�gsen kamrat Stalin bara i ett avseende, n�mligen att han �r tolerantare, lojalare, h�vligare och mer uppm�rksam mot kamraterna, mindre nyckfull o s v." V. I. Lenin De sista breven och artiklarna, Arbetarkultur & Progress. Sovjet 1975 �.a. P� MIA: Sista breven
[25] Det �r Trotskij anger f�r Stalins utn�mnande till generalsekreterare och Lenins kommentar var 1921. Detta har �ndrats i denna utg�va. Stalin utn�mndes till generalsekreterare den 3 april 1922, omedelbart efter SUKP(b)s elfte kongress. I Mitt liv, (delar av denna bok finns utgiven p� svenska p� Bokf�rlaget R�da Rummet, Stockholm 1983) skriver Trotskij att det var Zinovjev som vid den tionde kongressen 1922 f�reslog Stalin som kandidat till posten och att valet av Stalin skedde efter kongressen. Faktum �r att Stalin ut�kade sin organisatoriska kontroll �ver partiet vid denna kongress. �ven om han inte var medlem av sekretariatet d�, ersattes dess medlemmar av Stalins anh�ngare, Molotov, Jaroslavskij och Michailov. N�r Stalin ingick i sekretariatet 1922, var det som dess "generalsekreterare" Enligt Robert C. Tucker (Stalin as Revolutionary, W. W. Norton 1973) formaliserades den situation som b�rjade 1921 vid valen under den elfte kongressen.
[26] De vita gardena, eller De vita, kallades de ryska kontrarevolution�ra trupperna efter oktoberrevolutionen. Talet Trotskij citerar ur finns �tergivet i The Stalin School of Falsification, Pathfinder Press, New York 1972. P� svenska Stalins f�rfalskarskola
[27] Politbyr�n (den politiska byr�n) var under Lenins tid ett underordnat organ till partiets centralkommitt�. Den f�rsta politbyr�n, som valdes 1919, bestod av Kamenev, Krestinskij, Lenin, Stalin och Trotskij. Det m�te Trotskij refererar till h�lls den 25 oktober 1926. D� bestod politbyr�n av Bucharin, Kalinin, Molotov, Rykov, Stalin, Tomskij, Trotskij, Vorosjilov och Zinovjev. D� Trotskij deporterades 1929, bestod den av Bucharin, Kalinin, Kujbysjev, Molotov, Rudzutak, Rykov, Stalin, Tomskij och Vorosjilov. Bucharin och Tomskij avsattes 1929 och Rykov 1930.
[28] Valerian Kujbysjev (1888-1935), "gammelbolsjevik". Innehade m�nga viktiga poster. Han var en h�ngiven stalinist innan han blev ledare f�r landets "finansdepartement". Detaljerna kring hans mystiska d�d �r fortfarande inte k�nda.
[29] Interregnum, mellanregering, interimsregering; period d� det inte finns n�gon sj�lvklar och allm�nt erk�nd ledare.
[30] Peter Stolypin (1862-1911), reaktion�r tsaristisk politiker, premi�rminister efter nederlaget f�r den ryska revolutionen �r 1905. Inf�rde en jordreform, vars syften var att frambringa ett skikt av v�lb�rgade b�nder.
[31] Rakovskijs brev till Valentinov skrevs den 6 augusti 1928. Finns �versatt till svenska av Per-Olof Mattsson i temanumret om V�nsteroppositionen av tidskriften Fj�rde internationalen nummer 4-92 (se: Brev till Valentinov: Maktens "yrkesfaror").
[32] Den nya ekonomiska politiken (NEP) inf�rdes 1921 och ersatte krigskommunismen, som verkat under inb�rdeskriget och lett till en drastisk minskning av jordbruks- och industriproduktionen. F�r att s�tta fart p� ekonomin efter inb�rdeskriget, inf�rdes NEP som en tillf�llig �tg�rd. D�rigenom �terupplivades delvis frihandeln i Sovjetunionen och utl�ndska koncessioner till�ts vid sidan av de nationaliserade och statligt kontrollerade delarna av ekonomin. NEP-m�nnen, som var de stora vinnarna, s�gs som den potentiella basen f�r kapitalismens �terinf�rande. NEP efterf�ljdes 1928 av den f�rsta fem�rsplanen och den efterf�ljande tv�ngskollektiviseringen av jorden, �ven om Stalin fram till 1930 fortsatte att h�vda att NEP fortfarande g�llde.
[33] Panama-aff�rerna var en neds�ttande term f�r korruption som f�rst togs i bruk i slutet av 1800-talet i samband med ett franskt bolag som byggde Panama-kanalen. Dess ekonomiska mellanhavanden innefattade svindleri av sm� investerare och mutor till ministrar, parlamentsledam�ter och domare.
�� I den h�r �syftade Panama-aff�ren, 1928-29, var Louis Klotz, f�re detta fransk finansminister inblandad. Han avgick som senator efter att ha blivit anklagad f�r checkbedr�gerier. �garen till Paris-tidningen Gazette, Hanau, och hennes medarbetare, anklagades ocks� f�r bedr�geri.
[34] Den permanenta revolutionens teori utarbetades av Trotskij och Parvus vid tiden f�r den ryska revolutionen 1905. I teorin s�gs det att arbetarklassen, trots sin litenhet, �ven i industriellt efterblivna och underutvecklade l�nder kan spela den ledande rollen. �ven om Lenin och bolsjevikerna ansl�t sig till denna uppfattning efter 1917 �rs revolution, riktade stalinisterna under 1920-talet elden mot den efter att de antagit teorin om socialismen i ett enda land. F�r vidare l�sning, se Trotskij, Resultat och framtidsutsikter, Bokf�rlaget R�da Rummet, Stockholm 1983 och Teorin om den permanenta revolutionen av Pierre Frank i Fj�rde internationalen, nr 3-83.
[35] Edouard Herriot (1872-1957) var ledare f�r det borgerliga Radikala (eller Radikala Socialistiska) Partiet i Frankrike. F�respr�kade klassamarbete med arbetarpartierna och var premi�rminister i tv� omg�ngar.
[36] Bonapartism �r ett marxistiskt begrepp som beskriver en diktatur eller en regim som �r snarlik diktaturen under en period n�r en klass styre inte �r s�krat. Den baserar sig p� milit�ren, polisen och den statliga byr�kratin, snarare �n p� parlamentariska partier eller massr�relser. Trotskij s�g p� 30-talet tv� sorters bonapartism - borgerlig eller sovjetisk. Hans s�rskilde den borgerliga bonapartismen fr�n fascismen, �ven om b�da hade funktionen av att uppr�tth�lla det kapitalistiska systemet.
[37] Jakobiner var det folkliga namnet p� ledarna f�r den franska revolutionen mot feodalismen. V�nsterjakobinerna (Berget) leddes av Robespierre och Marat, h�gerflygeln (Girondisterna) leddes av Brissot, och centristerna av Danton. V�nsterjakobinerna tog �ver regeringsmakten och genomf�rde mycket radikala reformer 1793, till dess de st�rtades �ret d�rp�.