Pravda no. 154, 12. Juli 1923
Hämtad ur: Litteratur och revolution utgiven av Partisanförlaget 1969.
HTML by Jørn Andersen for Marxists' Internet Archive.
Åttatimmarsdagen och rusdrycksförbudet är två ting som givit en ny inriktning åt arbetarens liv. Statsmonopolet på försäljningen av alkoholhaltiga drycker avskaffades på grund av kriget före revolutionen. Kriget krävde så gigantiska medel att tsarismen ansåg att de inkomster som kom från rusdrycksförsäljning var en betydelselös kvantitet man kunde avstå från, en miljard mer eller mindre utgjorde ingen märkbar skillnad. Detta avskaffande av alkoholmonopolet tog revolutionen upp för egen räkning; det var ett arv, ett saktillstånd som den godtog av egna principiella orsaker. Det är först sedan arbetarklassen vunnit makten som medveten byggare av en ny ekonomi, som statens kamp mot alkoholismen – lika mycket genom förbud som propaganda – har fått en historisk betydelse. Ur denna synpunkt förändrar avskaffandet av 'rusdrycksbudgeten' med anledning av det imperialistiska kriget, vilket var en tillfällig omständighet, absolut ingenting ifråga om det grundläggande faktum att likvideringen av företaget att förnedra folket genom dryckenskap är revolutionens förtjänst. Vidga, befästa, organisera och fullborda antirusdryckspolitiken i ett land där arbetet fått ny mening – det är vår uppgift. Våra ekonomiska såväl som kulturella framgångar kommer att stå i relation till minskningen av alkoholprocenten i vad som dricks. I detta avseende är ingen eftergift möjlig.
Vad angår åttatimmarsdagen är den framgent en direkt erövring av revolutionen, en av de viktigaste för övrigt. Åttatimmarsdagen innebär i sig en radikal förändring i arbetarens liv eftersom den befriar två tredjedelar av dagen från fabriksarbete. Det är grunden för en fundamental förändring vad beträffar arbetarens liv, kulturella utbildning och så vidare. Men det är endast början. Arbetarens liv kommer att bli så mycket bättre, så mycket fullständigare och meningsfullare som staten omdömesgillt kommer att utnyttja arbetstiden. Oktoberomvälvningens betydelse, har vi sagt, består just i att varje arbetares ekonomiska framgångar automatiskt medför en höjning av den materiella och kulturella nivån för arbetarklassen i dess helhet. 'Åtta timmars arbete, åtta timmars sömn, åtta timmars fritid'; detta är arbetarrörelsens gamla motto. Under de förhållanden som här råder får det en helt ny innebörd: ju mer produktiva de åtta arbetstimmarna kommer att bli, ju mer de åtta timmarna av sömn kommer att förflyta i bra hygieniska förhållanden, desto mera meningsfulla och på desto högre kulturell nivå kommer de åtta timmarna av fritid att tillbringas.
Följaktligen får frågan om förströelser en väldig betydelse för kulturen och utbildningen. Barnets karaktär visar sig i lek. Den vuxnes karaktär uttrycker sig tydligast i spel och förströelser. Spel och förströelser kan också starkt bidra till karaktärsdanandet hos en hel klass – då denna klass är ung och går framåt som proletariatet gör. Fourier, den store franske utopisten byggde sina falangstärer på utnyttjandet och den rationella sammanställningen av människans instinkter och passioner för att få en motvikt mot den kristna asketismen och dess undertryckande av den mänskliga naturen. Det är en djup tanke. Arbetarstaten är varken en religiös orden eller ett kloster. Vi tar människorna sådana som naturen har skapat dem, sådana som det gamla samhället delvis har format dem, delvis invalidiserat dem. I detta levande mänskliga material söker vi få plats för partiets och den revolutionära statens hävstänger. Önskan att ha roligt, att förströs, att se ett skådespel och att skratta åt det är en naturlig önskan i den mänskliga naturen. Vi kan, och vi måste ge allt större konstnärlig tillfredsställelse åt detta behov alltmedan vi utnyttjar denna tillfredsställelse som ett medel rör kollektiv uppfostran utan att utöva pedagogisk kontroll eller tvång för att tvinga på sanningen.
Det viktigaste instrumentet härvidlag, det som vida överträffar alla övriga, är utan tvivel filmen. Denna förbluffande uppfinning på skådespelets område har trängt in i människornas liv med blixtens hastighet. I kapitalistiska städer är filmen en del av vardagen, liksom bad, krog, kyrka och andra mer eller mindre nyttiga och rekommendabla institutioner. Intresset för filmen grundar sig på önskan att förströs, att se någonting nytt, okänt, att skratta, till och med att gråta, inte över sitt eget öde men över andras. Åt alla dessa behov ger filmen en levande och omedelbar tillfredsställelse utan att kräva någonting av åskådaren, inte ens förmågan att kunna läsa. Detta förklarar åskådarens tillgivenhet och tacksamhet gentemot filmen som en outtömlig källa för intryck och sensationer. Det är den punkt, inte bara punkt utan den stora yta – där ansträngningarna kan begynans med sikte på den socialistiska uppfostran.
Det faktum att hittills, det vill säga sedan ungefär sex år, vi inte har lagt beslag på filmen bevisar hur oskickliga, obildade, för att inte säga dumma vi är. Filmen är ett instrument som tvingar sig på av sig själv: det bästa propagandainstrumentet – teknisk, kulturell propaganda som tillämpas på produktionen, näringslivet och kampen mot rusdrycker, på det politiska, det sanitära området, ja, det är ett propagandainstrument som är lätt att utnyttja och tilldragande, som etsar sig fast i minnet – och det är också eventuellt en lönande affär.
Bara genom att vara tilltalande och ge förströelse konkurrerar filmen med krogen. Jag vet inte om det nu i Paris eller i New York finns fler ölutskänkningsställen än biografer; inte vilken typ av företag som ger störst avkastning. Det är uppenbart att där filmen främst konkurrerar med krogen är ifråga om hur och med vad man skall tillbringa sina åtta lediga timmar. Är det möjligt att bemäktiga sig detta ojämförliga instrument? Varför inte? Tsarregimen skapade bara på några år ett väldigt nät av ställen för spritförsäljning som staten kontrollerade. Grovt räknat avkastade de årligen i miljard guldrubler. Varför skulle arbetarstaten inte skapa ett nät av statsbiografer som är avsedda att ge en alltmer djupgående spridning av förströelse och uppfostran i folkets liv? Det skulle inte bara vara en god affär, utan en utmärkt motvikt mot alkoholens lockelser. Är det görligt? Varför inte? Det är uppenbarligen inte lätt. Det skulle i vilket fall vara normalt och det skulle bättre motsvara arbetarstatens natur, organisationskrafter och förmåga än, låt oss säga, återinförande av rusdrycksförsäljningen. [1]
Biografen konkurrerar inte bara med krogen utan också med kyrkan. Och denna konkurrens kan bli för fatal för den senare om vi låter skilsmässa mellan stat och kyrka följas av en förening av den socialistiska staten och filmen.
Fromheten existerar nästan inte bland de ryska arbetarna. I själva verket har den aldrig existerat. Den ortodoxa kyrkan var en uppsättning riter och en officiell organisation. Den lyckades inte tränga djupt ner i folkmassomas medvetande och finna fäste för sina dogmer och kanoniska regler, i deras intima liv, alltjämt av samma anledning: bristen på kultur i det gamla Ryssland, isynnerhet inom kyrkan. Det är därför den ryske arbetaren, då han fått tillgång till kultur så lätt bryter sina rent yttre band med kyrkan. Visserligen är brytningen svårare för bönderna, inte därför att religionens läror bar ett fastare grepp om dem – det är det inte fråga om – utan därför att deras liknöjda och enahanda liv är intimt förknippat med den liknöjda och enahanda ritualen i kyrkan.
Hos arbetaren – vi talar om den partilöse arbetaren i allmänhet – beror kyrkans grepp för det mesta på vana, isynnerhet hos kvinnorna. De heliga bilderna är upphängda på väggen och förblir där därför att de väl en gång finns där. De pryder väggen; dem förutan skulle rummet vara tomt och kallt. Arbetaren köper inte några nya, men han har inte lust att skilja sig från de gamla. Hur skulle man känna igen påskfestligheterna om det inte var på kulitji och pascha? Men kulitji och pascha [2] skall välsignas enligt sedvanligt bruk – annars skulle någonting saknas hos dem. Det är absolut inte av fromhet som man går till kyrkan; men kyrkan är upplyst och vacker; det finns mycket folk och man får höra sång – detta är angenäma ting som man varken finner på fabriken eller i familjen eller i det dagliga livet på gatan. Tron finns nästan inte alls. I vilket fall finns det ingen respekt för den kyrkliga hierarkin, ingen tro på ceremoniernas magiska makt. Den aktiva viljan att bryta med allt detta finns inte heller. Förströelsen, tidsfördrivet, förnöjelsen har en väldig plats i de religiösa ceremonierna. Genom iscensättningen verkar kyrkan på sinnena – syn, hörsel, luktsinne (rökelsen), fantasi. Människornas lust för teater – se och höra någonting nytt, någonting färgstarkt som för dem bort från det vanliga, är mycket stark, oförstörbar och omättlig, från barndom till mogen ålder. För att de stora massorna skall avstå från formalismen, från det dagliga livets ritual är inte den antireligiösa propagandan tillräcklig. Den är naturligtvis oumbärlig. Dess omedelbara praktiska resultat gäller för en minoritet som är intellektuellt oförvägen.
Om massan förblir oemottaglig för den antireligiösa propagandan är det inte därför att religionen håller kvar sitt grepp över den. Det är därför att det inte finns något moraliskt band utan endast ett formlöst, kvarblivande, mekaniskt samband utan fäste i medvetandet: som hos dagdrivaren som inte nekar sig nöjet att delta i en procession eller en högtidlig gudstjänst, att lyssna till religiösa sånger och med känsla göra korstecknet. Denna mekaniska ceremoni, som tynger på samvetet, kan man inte skaffa undan bara genom kritik. Den måste ersättas av nya livsformer, nya förströelser, nya skådespel som höjer kulturnivån. Det är här vår tanke av naturliga skäl dröjer vid detta teatraliska instrument framför andra – därför att det är mest demokratiskt – filmen. Filmen som klarar sig utan vittförgrenad hierarki, brokadsiden och så vidare utvecklar på filmduken sceniska medel som är mera gripande än kyrkans, moskéernas eller synagogornas, vilkas erfarenhet ifråga om skådespel likväl har mångtusenåriga anor. I kyrkan närvar man alltid vid en enda 'handling', varje år densamma, medan man i biograflokalen som finns i grannskapet samtidigt visar såväl hedniska fester som judisk eller kristen påskhögtid i deras historiska relationer och man imiterar deras ceremonier. Filmen förströr, instruerar, lär, förvånar, förbluffar fantasin genom bilder och tar bort lusten att gå till kyrkan. Filmen, biografen, är ett viktigt konkurrensmedel, den konkurrerar inte bara med krogen utan även med kyrkan. Det är det instrument vi absolut måste bemäktiga oss.
1. Dessa rader hade skrivits då jag i det senaste nummer av Pravda som jag har tillgängligt, daterat den 30 juni, fann följande utdrag ur en artikel som sänts till redaktionen av kamrat I. Gordejev: 'Filmindustrin är en ytterst givande kommersiell affär som ger stora förtjänster. Om man tog itu med saken på ett skickligt, rationellt och lämpligt sätt skulle filmmonopolet kunna få en plats i förbättringen av våra finanser som vore jämförbar med den som alkoholmonopolet hade i tsarstatens finanser.' Kamrat Gordejev ger sedan praktiska anvisningar på hur man skall 'ge filmen' åt det sovjetiska livet. Det är faktiskt en fråga som måste studeras grundligt och med allvar. – L.T.
2. Ryska påskbröd resp. påskkaka. Öa.