Originalets titel: Preface to The Communist Movement in France
�vers�ttning: G�ran K�llqvist
HTML: Martin Fahlgren
Denna artikel skrevs den 25 mars 1923 som inledning, eller r�ttare sagt �ist�llet f�r en inledning�, till ett speciellt band av Trotskijs skrifter som helt och h�llet �gnades Frankrike, och hade titeln �Den kommunistiska r�relsen i Frankrike�. Det publicerades 1923, samtidigt p� franska och ryska. Noterna �r engelska f�rl�ggarens.
Det imperialistiska Frankrike �r idag den ledande makten p� den europeiska kontinenten och en viktig kraft �ven utanf�r kontinenten. Bara denna omst�ndighet ger det franska proletariatet och dess parti en enorm betydelse. Den europeiska revolutionen kommer att segra p� ett avg�rande och o�terkalleligt s�tt f�rst sedan den blivit herre �ver Paris. Proletariatets seger p� den europeiska kontinenten kommer n�stan automatiskt att avg�ra den brittiska kapitalismens �de. Och slutligen kommer det revolution�ra Europa, som omedelbart kommer att f� s�llskap av de f�rslavade folken i Asien och Afrika, att befinna sig i en st�llning d�r det kan tala n�gra �vertygande ord med den kapitalistiska oligarki som styr Amerika. Den franska arbetarklassen har allts� anf�rtrotts huvudnyckeln till situationen i Europa, och till stor del �ven till v�rldssituationen.
Kommunistiska internationalen har med st�rsta uppm�rksamhet f�ljt det franska partiets inre liv just p� grund av att KI har haft, och fortfarande har, en mycket h�g uppfattning om det franska partiets historiska roll. Under historiens g�ng har de franska arbetarna lurats l�ngt mycket oftare �n n�gon annan arbetarklass. Av detta sk�l m�ste det franska kommunistpartiet kr�va �n mer av sig sj�lv och vara s�rskilt of�rsonligt. I detta avseende har stora framg�ngar gjorts p� senare tid, framg�ngar som i viss mening kan kallas avg�rande. De inre fraktionsstriderna, striderna mellan olika grupper, splittringarna och uteslutningarna har gjort att det franska proletariatet under de senaste tv� �ren har skaffat sig verkligt revolution�ra t�nder, och det �r med dessa t�nder som det kommer att bli tvunget att bita igenom den m�ktiga milit�ra statens rustning. De framg�ngar som gjorts l�ngs denna v�g �r fortfarande bara f�rberedelser, och de personifieras i viss mening av att Frossard har l�mnat partiet, och att Monatte och Barbusse har anslutit sig.[1]
Frossard, partiets tidigare generalsekreterare och �tminstone till en viss punkt en av de fr�msta inspirat�rerna bakom partiets officiella politik, ledde den del av dess parlamentariska f�rflutna som gjorde ett f�rs�k att anpassa sig till den prolet�ra f�rtruppens beslutsamma v�nstersv�ng. Frossard saknade inte en viss intellektuell snabbhet och flexibilitet, p�hittighet och v�ltalighet � v�rdefulla egenskaper som �r ytterst anv�ndbara f�r alla, inklusive revolution�rer, men som f�r en parlamentarisk politiker har en sj�lvst�ndig betydelse � och t�nkte sig uppenbarligen p� allvar att han med hj�lp av dessa tillg�ngar i all evighet skulle kunna man�vrera mellan Kommunistiska internationalen och dess fiender, att han under sina f�rbindelser med arbetarna skulle kunna skyla sig med kommunismens auktoritet och p� samma g�ng skydda den franska arbetarklassens fr�n Moskvas ��verdrifter�. Men n�r Frossard st�llde sina diplomatiska improvisationer, sina m�sterverk av undanflykter, tvetydigheter, oklarheter, etc mot Kommunistiska internationalens principiella linje, s� var det �desbest�mt att han under sina allra f�rsta steg skulle komma att tappa orienteringen. Denna persons st�ndpunkt g�r b�st att karakterisera med det faktum att han n�gra f� timmar innan han l�mnade det kommunistiska partiet sj�lv inte visste om han skulle resa till Moskva f�r att hj�lpa till och v�gleda Kommunistiska internationalens politik som medlem i EKKI, eller om han skulle vandra �ver till Kominterns fienders l�ger.
Men Frossards individuella s�rdrag f�r inte g�ra oss blinda f�r det som �r typiskt i frossardismen. Som alla vet hamnade vi i Italien i mots�ttning till kamrat Serrati, som under l�ng tid st�llde sig sj�lv och sin fraktion utanf�r internationalen. Den italienska politiska utvecklingens enormt stormiga karakt�r har nu �ter tvingat tillbaka den maximalistiska fraktionen och dess ledare till internationalens sida. V�r f�rhoppning �r att �terf�reningen denna g�ng ska bli mer permanent.
I Tyskland hade vi den klassiska h�ndelsen med Paul Levi, som b�rjade med att g� mot det tyska kommunistpartiets uppenbart felaktiga taktik i mars 1921, och som inom n�gra veckor visade att han bara hade s�kt en l�mplig f�rev�ndning f�r att g� �ver till den prolet�ra revolutionens fiender. I mindre klar och avslutad form, och ibland bara med antydningar, har vi upplevt samma yttringar i de tjeckoslovakiska, norska och andra partier.
Vid en f�rsta anblick �r det s�rskilt �verraskande att konstatera att splittrarna eller de som vacklat under alla dessa konflikter har letts av de mest framst�ende �ledarna�, det vill s�ga av personer som �tminstone p� ytan verkade vara ledare f�r r�relsen �f�r Moskva� och �f�r Tredje internationalen�. Serrati var fram till september 1920 obestridd ledare f�r det italienska partiet; Paul Levi var ordf�rande f�r det tyska partiet; hans anh�ngare Friesland[2] var generalsekreterare i samma parti; Frossard var generalsekreterare i det franska partiet, och s� vidare. I sig sj�lv visar denna upprepning att det inte �r slumpen som styr h�r, utan lagenlig n�dv�ndighet. Och n�r det kommer till kritan �r det inte s� sv�rt att f�rklara denna lagenlighet. I de gamla kapitalistiska l�nderna med sina gamla socialdemokratiska traditioner innebar sj�lva bildandet av ett kommunistiskt parti en brytning med reformismens, nationalismens, parlamentarismens enorma och urgamla avlagringar. Men socialisternas �vre skikt, de med ber�mda namn, stor auktoritet, etc, hade djupa r�tter i detta f�rflutna. Och till och med de socialdemokrater som under f�rkrigstiden eller under kriget tillh�rde partiets yttersta v�nster, och d�rmed stod i opposition till den officiella socialdemokratiska linjen, var till sin �verv�ldigande majoritet socialdemokratins politiska f�ngar. Och deras motst�nd mot scheidemannismen och renaudelismen var bara opposition i ord och som journalister, formell och litter�r, men inte revolution�r och dynamisk till sin natur.
Efter kriget startade en oemotst�ndlig v�nsterr�relse bland massorna, en r�relse f�r att g�ra upp med borgarklassen. Och d� inbillade sig de oppositionella inom socialdemokratin att deras dag hade kommit, att massorna t�nkte r�ttf�rdiga deras kritik och var beredda att f�lja deras anvisningar. Dessa herrars st�ndpunkter och politik har en stor likhet med de m�ttfulla liberalernas st�ndpunkter och politik under tider av revolution. Liberalerna s�g alltid folkets f�rsta uppvaknande som bevis p� sin egen styrka och det riktiga i sin politik. Men dagen efter revolutionen blev de med fasa klara �ver att massorna, eller �tminstone deras revolution�ra delar, inte drog n�gon skarp skiljelinje mellan g�rdagens herrar och de som hade varit lojala och m�ttfulla motst�ndare till dessa herrar. Vid denna tidpunkt kastade sig liberalerna osvikligt i reaktionens armar.
Att det var m�jligt f�r den socialdemokratiska oppositionens avvaktande ledare att st�lla sig i ledningen f�r det kommunistiska partiet f�rklaras av det faktum att arbetarklassens verkligt revolution�ra del p� de f� m�nader den hade p� sig varken lyckades hitta eller skola upp nya ledare. Och vi m�ste medge att m�nga av Kommunistiska internationalens sektioner under sina f�rsta �r leddes av ledare som var revolution�rer men oerfarna eller inte beslutsamma nog, och andra leddes av ledare som var halvt revolution�ra och st�ndigt vacklade men hade betydande auktoritet och politisk fallenhet. �ven om situationen har f�rb�ttrats avsev�rt i detta avseende, s� har det varit och �r fortfarande en k�lla till interna sv�righeter, slitningar och stridigheter i den Kommunistiska internationalen. De halvcentristiska ledarnas st�rsta skr�ck var att ryckas upp ur legalitetens slentrian och prydas med en formell radikalism. Av den orsaken tog de skydd bakom det �nationella sj�lvstyrets� rid� som ett skydd mot att st�lla de politiska fr�gorna p� ett revolution�rt s�tt och mot de metoder som innebar faktiska f�rberedelser f�r ett prolet�rt uppror. Men den kvalitativa likheten mellan Paul Levis, Frossards och de andras politik visar att det h�r inte alls handlar om s�regenheter hos en s�rskild nationell situation � som man givetvis m�ste vara mycket uppm�rksam p� � utan en internationell tendens i v�nstercentristisk anda, som �r beredd att anta Kommunistiska internationalens yttre ritualer och utan att grimasera sv�lja 21 eller fler villkor, men endast p� det villkoret att allting forts�tter precis som f�rut. Frossard �r en perfekt representant f�r denna typ. Att han och hans anh�ngare har l�mnat partiet �r d�rf�r en ytterst viktig v�gvisare p� v�gen fram mot att skapa det franska proletariatets revolution�ra parti.
�ven om Frossard som vi har sett ingalunda var ett unikt nationellt fenomen, s� �r det icke desto mindre� den franska politiska situationens s�rdrag som g�r att han under s� l�ng tid lyckades lura b�de sig sj�lv och andra om sitt verkliga politiska m�l. Till skillnad fr�n det besegrade Tyskland och det halvt besegrade Italien, kunde det segerrika Frankrike g� igenom de ytterst kritiska �ren efter kriget utan n�gra djupg�ende politiska omv�lvningar. Och �ven om de grundl�ggande tendenser som ledde landet fram mot den revolution�ra katastrofen �r desamma i Frankrike som i Tyskland och Italien, s� har de uttryckts mycket mindre skarpt i Frankrike, mycket mildare och mer f�rt�ckt. Av denna orsak har den revolution�ra prolet�ra f�rtruppen formerats l�ngsammare i Frankrike, �tminstone fram till f�r n�gra m�nader sedan. Efter att ha kastat all �ppet misskrediterande barlast �verbord i Tours, f�ref�ll det p� ytan och under en tid som om det gamla Socialistpartiet gradvis utvecklades l�ngs kommunistiska linjer. Men i sj�lva verket fanns det i Tours m�nga som t�nkte ungef�r som Renaudel och Longuet och som skildes fr�n dem med �tungt hj�rta� och hoppades att de med denna uppoffring skulle k�pa sig r�tten att f� en ledande st�llning i kommunistpartiet, som d�refter av tacksamhet skulle avst� fr�n att l�gga sig i deras gamla goda vanor. Som ett resultat av det politiska livets allm�nna tr�ghet och konservatism i efterkrigstidens Frankrike, k�nnetecknades till och med v�nstern, s� som den tog form i kommitt�n f�r Tredje internationalen i Socialistpartiet, av politisk forml�shet och olikhet. Och det var just detta faktum � som inte stod tillr�ckligt klart f�r alla kamrater � som under en tid avh�ll internationalen fr�n att vidta mer resoluta �tg�rder mot Frossard och kompanis politik.
S� tidigt som 1921 och under f�rsta halvan av 1922 gav denna grupp mer �n tillr�ckliga sk�l till en �ppen splittring. Men vid den tiden skulle partiets stora medlemsmassor inte ha f�rst�tt en splittring, den skulle ha �gt rum l�ngs n�got slumpm�ssiga linjer, och dessutom var v�nsterfraktionen en ytterst brokig grupp som i sig sj�lv var i behov av en intern upprensning. Det var d�rf�r f�rst av allt n�dv�ndigt att ge v�nstern m�jlighet att klart f�rst� sina egna uppgifter, att f�renas ideologiskt, att samla en viktig del av partiet bakom sig. Det var f�rst n�r detta f�rberedande ideologiska, sj�lvkritiska och skolande arbete hade genomf�rts som internationalen kunde g� vidare och i stor skala komplettera det med mer avg�rande organisatoriska och �kirurgiska� �tg�rder. S� i denna mening har den politiska utvecklingens eftersl�pning i Frankrike ocks� haft en positiv sida f�r det kommunistiska partiet. V�nstern utsattes inte f�r n�gra st�rre politiska pr�vningar innan den hade haft m�jlighet att p� allvar f�rbereda sig f�r dem. I Italien avgjordes inte tidpunkten f�r Socialistpartiets splittring av n�gra taktiska �verv�ganden, utan den framtvingades av partiledningens f�rf�rliga kapitulation under h�ndelserna i september 1920. I Frankrike h�ngde tidpunkten f�r splittringen med v�nstercentristerna i stor utstr�ckning p� den Kommunistiska internationalen. Vissa kamrater, fr�mst i det franska partiet sj�lvt, f�rs�kte visserligen skynda p� h�ndelserna och hade intrycket av att den taktik som EKKI f�ljde i den franska fr�gan var alltf�r vankelmodig, alltf�r t�lmodig, till och med felaktig. Oavsett om vissa n�dv�ndiga �tg�rder inte vidtogs ang�ende den ena eller andra detaljen (h�gst troligt var det s�), kan vi n�r vi nu betraktar det franska partilivets fullbordade fas med fullst�ndig tillf�rsikt s�ga att EKKI:s taktik i grund och botten har varit riktig. Riktig inte bara vad g�ller metoderna utan ocks� vad g�ller takten, som har motsvarat den prolet�ra f�rtruppens inre utvecklingstakt i Frankrike. Det �r tack vare just denna fullst�ndiga samst�mmighet som v�rt franska parti efter en sv�r och djupg�ende inre kris, och efter att ha kastat ut de fr�mmande elementen, har lyckats beh�lla den �verv�ldigande majoriteten av medlemmarna, hela partiapparaten och dess centrala organ (l'Humanit�) � som �r av mycket st�rre betydelse i Frankrike �n i n�got annat land. I detta sammanhang m�ste vi anm�rka att det franska partiet och internationalen har kamrat Marcel Cachin att tacka f�r mycket. Det har funnits missf�rst�nd mellan honom och internationalen, men i det avg�rande �gonblicket intog han orubbligt sin plats i revolutionens l�ger.
Det kirurgiska ingrepp som fj�rde kongressen genomf�rde var utan tvivel mycket allvarligt, och f�r en del kamrater f�ref�ll det alltf�r riskabelt. Det r�rde sig om en slutgiltig och o�terkallelig samtidig brytning mellan partiet och den borgerliga allm�nna opinionen och dess mest vacklande institutioner i form av frimurarna, F�rbundet f�r m�nskliga r�ttigheter, den radikala pressen och s� vidare. N�r detta kirurgiska ingrepp n�rmade sig sitt framg�ngsrika slut betraktade den fortfarande vacklande Frossard scenen och s�g att han inte hade n�got gemensamt med detta parti. Och samma d�rr som fungerade som utg�ng f�r Frossard i s�llskap med frimurarna, m�nniskor�ttsk�mparna och resten, har ocks� varit den d�rr genom vilken tv� andra har tr�tt in i partiet: Monatte och Barbusse.
Monattes intr�de �r lika l�ngt fr�n en enbart personlig h�ndelse som Frossards uttr�de. Under och efter kriget representerade Monatte tydligare och mer of�rsonligt �n n�gon annan den revolution�ra syndikalismens traditioner under sin glansperiod. Den viktigaste ingrediensen i dessa traditioner var misstro mot �politik� och �partier�. Detta misstroende hade ett giltigt historiskt ber�ttigande. Under alla dessa �r har Monatte varit en trogen v�n till den ryska revolutionen. Han vacklade aldrig, inte ens i de mest kritiska �gonblicken. Men han beh�ll en ytterst misstrogen inst�llning till det franska kommunistpartiet, och stannade kvar vid sidan om, utanf�r det. Det var f�rst n�r partiet i handling visade att det om s� beh�vs inte ryggar f�r ens de allra h�rdaste �tg�rder, som Monatte ans�kte om ett medlemskort. Det var mer �n en personlig �gest�. Det betyder att partiet har rivit ner den mur av misstro som har skilt det fr�n ett helt skikt revolution�ra franska arbetare. Det �r h�gst troligt att de interna mots�ttningarna kommer att forts�tta i partiet, som inneh�ller element fr�n olika politiska skolor, men partiets verkligt prolet�ra karakt�r �r h�danefter s�kerst�lld, och med det dess revolution�ra framtid.
Barbusses intr�de �r av en mer personlig karakt�r. Barbusse st�r inte f�r n�gra revolution�ra traditioner fr�n f�re kriget. Men f�r att kompensera det f�rkroppsligar Barbusse p� b�sta s�tt krigsgenerationens uppr�rda samvete. I egenskap av ordf�rande f�r Krigsveteranernas revolution�ra f�rbund har Barbusse fram till nyligen f�rh�llit sig formellt oberoende fr�n kommunistpartiet, och har p� s� s�tt �terspeglat den djupt revolution�ra men icke utkristalliserade ilskan hos efterkrigstidens arbetar- och bondemassor. S� fort de politiska f�rh�llandena hade klarnat och pacifismens pratkvarnar och revolutionens dilettanter hade �terv�nt till sina gamla borgerliga matsk�lar, gick Barbusse in genom partiets d�rr och sa, �H�r �r jag!� Med det bevisade han att det kommunistiska partiet �r den enda intellektuella v�gen f�r allt som finns kvar av t�nkande, �rlighet och indignation inom krigsgenerationen. Bakom Barbusses �terh�llsamma lyriska patos i sitt brev till l'Humanit� kan man k�nna en verkligt revolution�r lidelse. Vi gratulerar det franska partiet till denna er�vring!
Knappt hade Frossard och hans s�llskap g�tt �ver tr�skeln f�rr�n h�ndelserna i Ruhr[3] utsatte partiet f�r en h�rd politisk pr�vning. Och partiet visade att det nu, efter att ha befriat sig fr�n de fr�mmande elementen, hade blivit starkare och huvudet h�gre. F�rtrycket som det utsattes f�r har bara �kat dess moraliska sammanh�llning.
Givetvis ligger de st�rsta sv�righeterna framf�r det. Men en sak kan vi s�ga med s�kerhet: i Frankrike lever, andas, k�mpar och v�xer ett verkligt kommunistiskt parti.
[1] Frossard var under en period generalsekreterare i det franska kommunistpartiet. Monatte var f�re F�rsta v�rldskriget medlem i den franska revolution�ra syndikalistiska r�relsen. Ansl�t sig till det franska kommunistpartiet i slutet av 1922 och var en av partiets ledare. L�mnade senare den kommunistiska r�relsen. Barbusse var en hyllad fransk romanf�rfattare som skildrat F�rsta v�rldskrigets fasor i sina romaner, Elden � en halvtropps dagbok, etc. Var en av initiativtagarna till en antimilitaristisk organisation av franska krigsveteraner men stod fram till 1923 utanf�r det franska kommunistpartiet. Efter Lenins d�d blev Barbusse en av Kremls hovskribenter.
[2] Friesland var en g�ng en framst�ende kommunistisk ledare. L�mnade kommunistpartiet 1921 tillsammans med Paul Levi och ansl�t sig f�rst till Oberoende socialistiska partiet och gick sedan �ver till det officiella socialdemokratiska partiet. Friesland var pseudonym f�r Ernst Reuter som senare blev borgm�stare i V�stberlin 1946-1953.
[3] Syftar p� de franska truppernas ockupation av Ruhr i januari 1923. Denna handling framkallade en revolution�r kris i Tyskland, en utomordentligt gynnsam revolution�r situation som den tyska ledningen och den redan staliniserade internationalen missade.