Originalets titel: Political Perspectives. F�rst publicerad i ryska tidskriften Bolsjevik efter avslutningen av Kominterns fj�rde v�rldskongress.
�vers�ttning: G�ran K�llqvist.
HTML: Martin Fahlgren
Jag v�lkomnar den m�jlighet som kamrat Friedlanders artikel[1] ger mig att �nnu en g�ng best�mt g� emot den mekaniska, fatalistiska och icke-marxistiska syn p� den revolution�ra utvecklingen som trots den tredje v�rldskongressens i sanning v�lg�rande arbete forts�tter att ha en fristad i t�nkandet hos vissa personer, som uppenbarligen �r �vertygade om att de �r v�nster.
Under den tredje v�rldskongressen fick vi h�ra att den ekonomiska krisen skulle forts�tta utan avbrott och bli allt v�rre tills proletariatet grep makten. Denna mekaniska syn l�g bakom vissa �v�nsteristers� revolution�ra optimism. N�r vi f�rklarade att konjunkturuppg�ngar och -nedg�ngar �r oundvikliga i v�rldsekonomin, och att vi m�ste f�rutse dem och ta h�nsyn till dem taktiskt, s� inbillade sig dessa kamrater att vi h�ll p� att revidera n�ra nog hela internationalens program och taktik. I sj�lva verket h�ll vi bara p� med att �revidera� vissa f�rdomar.
I kamrat Friedlanders artikel, i den nederl�ndska kamraten Ravensteins tal[2] och i uttalanden som gjorts av andra talare, st�ter vi nu p� en �verf�ring av samma mekaniska, icke-marxistiska uppfattning fr�n det ekonomiska till det politiska omr�det. Kapitalismen, f�r vi h�ra, �r p� offensiven politiskt och ekonomiskt, den kapitalistiska offensiven har f�tt upp farten och det prolet�ra upproret kommer i ett visst �gonblick att besvara kapitalismens allt intensivare offensiv � varifr�n skulle d� en ny, till och med kortvarig, pacifistisk och reformistisk period kunna h�rr�ra?
L�t oss omedelbart avsl�ja kamrat Friedlanders mekaniska syn med exemplet Italien, d�r kontrarevolutionen har n�tt sin h�jdpunkt. Vad har Italien f�r politisk prognos? Om vi antar att Mussolini kommer att kunna beh�lla makten s� l�nge att arbetarna i st�derna och p� landsbygden kan sluta leden mot honom, �terf� sitt f�rlorade sj�lvf�rtroende och samlas kring kommunistpartiet, d� �r det inte uteslutet att Mussolinis regim kommer att sopas undan direkt av en prolet�r diktatur.
Men det finns en annan variant som �r minst lika trolig, n�mligen: om Mussolinis regim skulle g� under p� grund av inre mots�ttningar i sin egen sociala bas och p� grund av en besv�rlig inhemsk och internationell situation, innan det italienska proletariatet hunnit uppn� det tillst�nd det hade uppn�tt i september 1920, men denna g�ng under ett fast och beslutsamt revolution�rt ledarskap � i s� fall �r det fullst�ndigt uppenbart att det �terigen kommer att uppr�ttas en tillf�llig regim i Italien, en kraftl�s regim av frasmakare, en regering under ledning av Nitti eller Turati,[3] eller Nitti och Turati: kort sagt en italiensk Kerenskij-regim vars ofr�nkomliga och el�ndiga bankrutt kommer att r�ja v�gen f�r det revolution�ra proletariatet. Inneb�r denna andra variant, som ingalunda �r mindre trolig �n den f�rsta, en �revidering� av de italienska kommunisternas program och taktik? Inte p� minsta s�tt! Idag s�v�l som imorgon kommer de italienska kommunisterna att k�mpa mot den bakgrund som Mussolinis seger har skapat. Det italienska proletariatets uppl�sning inneb�r att v�ra italienska kamrater absolut inte kan st�lla st�rtandet av fascismen med hj�lp av vapenmakt som en omedelbar uppgift. Samtidigt som de italienska kommunisterna noggrant f�rbereder grunden f�r den framtida v�pnade kampen, m�ste de f�rst utveckla kampen med hj�lp av breda politiska kanaler. Deras omedelbara och f�rberedande uppgift, som dessutom �r av enorm betydelse, best�r av att b�rja bryta ner fascisternas st�d inom underklassen och framf�rallt inom arbetarklassen, och ena allt st�rre prolet�ra massor under delparoller och �vergripande paroller om f�rsvar och anfall. Med hj�lp av en dynamisk och flexibel taktik kan de italienska kommunisterna p�skynda fascisternas fall oerh�rt mycket, och p� s� s�tt tvinga den italienska borgarklassen att f�rs�ka undvika revolutionen genom att spela ut sina enda �terst�ende trumfkort: antingen Nitti eller Turati eller b�da p� en g�ng. Vad skulle denna f�r�ndring inneb�ra? Den skulle inneb�ra att den borgerliga staten uppl�ses �nnu mer, att proletariatets offensiva styrka v�xer �nnu mer, att v�ra kamporganisationer v�xer, att det skapas f�ruts�ttningar f�r att gripa makten.
Hur st�r det till i Frankrike? S� tidigt som 16 juni f�rra �ret f�rde jag i ett tal inf�r EKKI:s utvidgade plenarm�te fram tanken, att om inte revolution�ra h�ndelser ingrep i Europa och Frankrike s� skulle hela Frankrikes parlamentariska och politiska liv ofelbart kristalliseras kring ett �v�nsterblock� ist�llet f�r dagens styrande �nationella block�. Under det ett och ett halvt �r som g�tt sedan dess har revolutionen inte f�rverkligats. Och ingen som har f�ljt utvecklingen i Frankrike kan f�rneka att det franska politiska livet, med undantag f�r kommunisterna och de revolution�ra syndikalisterna, faktiskt f�rbereder sig f�r att ers�tta det nationella blocket med ett �v�nsterblock�. Det �r sant att Frankrike helt och h�llet pr�glas av en kapitalistisk offensiv, st�ndiga hot mot Tyskland och s� vidare. Men j�msides med detta bevittnar vi en �kande f�rvirring inom borgarklassen, i synnerhet bland medelklasserna � en allt st�rre besvikelse med politiken av �krigsskadest�nd�, f�rs�k att mildra den ekonomiska krisen genom att minska utgifterna f�r den imperialistiska politiken, f�rhoppningar att �teruppr�tta f�rbindelserna med Ryssland, etc, etc. Dessa st�mningar genomsyrar ocks� en avsev�rd del av arbetarklassen, genom f�rmedling av de reformistiska socialisterna och fackf�reningsmedlemmarna. �n mer, dessa st�mningar har smittat ner vissa element i v�rt eget parti, vilket till exempel illustreras av den nyligen uteslutna Barabant,[4] som samtidigt som han satt i kommunistpartiets centralkommitt� propagerade f�r �v�nsterblocket�. Det finns allts� inte n�got som helst motsatsf�rh�llande mellan den franska kapitalismens och reaktionens fortsatta offensiv och den franska borgarklassens tydliga f�rberedelser f�r en ny inriktning.
Situationen �r inte mindre l�rorik i Storbritannien. Som ett resultat av de nyligen genomf�rda valen har koalitionen mellan liberalerna och tories ersatts av en ren Tory-regering. Uppenbarligen ett steg ��t h�ger�! Men � andra sidan visar siffrorna fr�n de senaste valen just att det borgerligt f�rsonliga Storbritannien redan �r fullst�ndigt f�rberett f�r en ny inriktning � i h�ndelse av en ytterligare sk�rpning av mots�ttningarna och �kade sv�righeter (vilket �r oundvikligt). Tories fick mindre �n 5� miljon r�ster. Tillsammans med de oberoende liberalerna fick Labourpartiet n�stan 7 miljoner. S�ledes har majoriteten av de engelska v�ljarna redan sv�ngt fr�n �verd�diga illusioner om en imperialistisk seger till utm�rglade reformistiska och pacifistiska illusioner. Det �r anm�rkningsv�rt att den radikala pacifistiska organisationen �F�rbundet f�r demokratisk kontroll� har f�tt in hela sin kommitt� i parlamentet. Finns det n�gra verkliga grundvalar att tro att den sittande Tory-regimen kan f�ra Storbritannien direkt till proletariatets diktatur? Vi kan inte se det. Tv�rtom antar vi att det nuvarande brittiska imperiets ol�sliga ekonomiska, koloniala och internationella mots�ttningar mer och mer kommer att f� den underklassiga och sm�borgerliga oppositionen i form av det s� kallade Labourpartiet att v�xa. Alla tecken tyder p� att arbetarklassen, i Storbritannien mer �n i n�got annat land i v�rlden, innan den g�r �ver till proletariatets diktatur kommer att bli tvungen att g� via en arbetarregering i form av det reformistiska och pacifistiska Labourpartiet, som redan i de senaste valen fick omkring 4� miljon r�ster.
Men, inv�nder kamrat Friedlander, ett s�dant perspektiv utpl�nar fullst�ndigt fr�gan om Tyskland. Varf�r det? Ett revolution�rt Tyskland �r en av de viktigaste faktorerna f�r utvecklingen i Europa och v�rlden, men det �r inte den enda faktorn. Vi f�ljer alla v�rt tyska partis framg�ngar med st�rsta uppm�rksamhet, ty dess utveckling gick in i ett nytt skede efter marsh�ndelserna f�rra �ret. Den f�reg�ende tidsperioden tog slut i och med marsh�ndelserna. Den nya tidsperioden b�rjade med kritiken av marsh�ndelserna, och var och en som �n idag inte f�rst�r det nya skedets inneb�rd och inneh�ll �r bortom allt hopp och �r inte v�rda att tas p� allvar. Med f�rkrossande majoritet har det tyska kommunistiska partiet anammat den tredje kongressens l�rdomar och det v�xer stadigt och s�kert. P� samma g�ng fortskrider den tyska ekonomins s�nderfall snabbt. N�r kommer dessa och andra faktorer att korsa varandra och f� den tyska arbetarklassen att gripa makten? Om ett �r? Om sex m�nader? Eller tv� �r d�refter? Det �r mycket sv�rt att gissa datum. Om Tyskland vore isolerat, eller om bara Sovjetryssland fanns vid hennes sida, s� skulle jag n�r det g�ller prognoser tro mest p� ett halv�r f�re ett �r, och ett �r f�re tv� �r. Men det r�kar ocks� existera ett Frankrike och marskalk Foch.[5] Vi har Italien som kr�ns av Mussolini, Storbritannien som leds av Bonar-Law och Curzon,[6] det p�g�r en fortsatt kapitalistisk offensiv � och alla dessa faktorer har en stark inverkan p� revolutionens utveckling i Tyskland. Det inneb�r givetvis inte att det tyska kommunistiska partiet �r tvunget att skjuta upp de offensiva revolution�ra aktionerna tills revolutionen bryter ut i Frankrike. V�ra tyska kamrater �r l�ngt ifr�n den sortens avskyv�rda opportunism, som vill ha revolution men bara under f�ruts�ttning att den �r fullst�ndigt garanterad och fullt s�kerst�lld av Paris och London. Men det �r sj�lvklart att hotet om en milit�r ockupation fr�n v�st kommer att f� en avskr�ckande effekt p� den tyska revolutionens utveckling tills dess det franska kommunistiska partiet visar sig vara f�rm�get och redo att omintetg�ra denna fara.
Det �r ingalunda uteslutet att den tyska revolutionen kan bryta ut innan dagens aggressivt imperialistiska regeringar i Frankrike, Storbritannien och Italien har bytts ut. Ingen bestrider att det tyska proletariatets seger skulle ge en kraftfull stimulans till den revolution�ra r�relsen i vartenda land i Europa. Men precis som effekterna fr�n den ryska revolutionen inom ett �r f�rde Scheidemann och inte Liebknecht till makten i Tyskland, s� skulle effekterna fr�n en segerrik prolet�r revolution i Tyskland kunna f�ra Henderson eller Clynes[7] till makten i Storbritannien och Caillaux i allians med Blum och Jouhaux i Frankrike. Under de r�dande historiska omst�ndigheterna skulle en s�dan mensjevikisk regim i Frankrike bara bli ett mycket kort mellanspel i borgarklassens d�dskamp. Det �r till och med m�jligt att det kommunistiska proletariatet i Frankrike i detta fall skulle kunna komma direkt till makten �ver huvudet p� de (franska) mensjevikerna. I Storbritannien �r detta mindre troligt. Hursomhelst f�ruts�tter ett s�dant perspektiv att revolutionen i Tyskland kommer att segra under de n�rmaste m�naderna. �r segern s�ker s� snart? N�stan ingen kan p�st� det p� allvar. I alla h�ndelser vore det den gr�vsta blunder att inskr�nka v�r prognos till ett s� ensidigt och villkorligt perspektiv. � andra sidan �r det i allm�nhet om�jligt att komma fram till en l�ngtg�ende revolution�r politik utan en prognos. Men v�r prognos f�r inte vara mekanisk. Den m�ste vara dialektisk. Den m�ste ta h�nsyn till samspelet mellan de objektiva och de subjektiva historiska krafterna. Och det �ppnar m�jligheter f�r m�nga olika varianter � beroende p� hur styrkef�rh�llandena formas under loppet av de levande historiska aktionerna.
S� det finns knappast n�gon grund f�r att kategoriskt h�vda att den prolet�ra revolutionen i Tyskland kommer att segra innan de inhemska och utrikespolitiska sv�righeterna slungar in Frankrike i en parlamentarisk regeringskris. En s�dan kris skulle inneb�ra nya val, och nya val skulle leda till seger f�r �v�nsterblocket�. Det skulle bli ett tungt slag f�r den konservativa regeringen i Storbritannien. Det skulle st�rka Labourpartiets opposition och med st�rsta sannolikhet leda till en parlamentarisk kris, nyval och seger f�r Labourpartiet sj�lv eller i allians med de oberoende liberalerna. Vad skulle dessa h�ndelser f� f�r effekter p� Tysklands inrikespolitiska situation? De tyska socialdemokraterna skulle omedelbart �verge sin st�llning som halvt opposition f�r att erbjuda �folket� sina tj�nster f�r att �terst�lla fredliga, normala etc relationer till de �stora demokratierna i v�st�. Det var betydelsen av mina anm�rkningar som hade den ungef�rliga inneb�rden, att om en f�r�ndring av Frankrikes eller Storbritanniens inrikespolitik skulle �ga rum innan kommunisterna segrat i Tyskland, s� skulle det under en tid kunna ge den tyska socialdemokratin nya krafter. Scheidemann skulle �terigen kunna komma till makten � men det skulle i sig sj�lv redan utg�ra ett f�rspel till revolutionens h�jdpunkt. Ty det �r under r�dande f�rh�llanden i Europa helt uppenbart, att den reformistiskt pacifistiska regimens kraftl�shet inte skulle avsl�jas under loppet av ett antal �r, utan inom loppet av n�gra f� m�nader eller till och med veckor. I sitt tal om (Kominterns) programf�rslag p�minde kamrat Thalheimer oss �nnu en g�ng och helt riktigt om de grundl�ggande orsaker som g�r det uteslutet att den kapitalistiska politiken skulle kunna sv�nga i riktning mot Manchesterkapitalism, pacifistisk liberalism och reformism. Om Clynes eller Caillaux-Blum eller Turati kom till makten skulle de inte kunna driva en politik som p� n�got avg�rande s�tt skiljer sig fr�n Lloyd Georges, Bonar-Laws, Poincar�s eller ens Mussolinis. Men n�r de kommer till makten kommer borgarklassens st�llning att bli �nnu mer besv�rlig, �nnu mer tilltrasslad �n idag. Deras totala politiska bankrutt kan inom en mycket kort tidsrymd bli fullst�ndigt avsl�jad � givetvis under f�ruts�ttning att vi har en riktig taktik, det vill s�ga en p� samma g�ng revolution�r, beslutsam och flexibel taktik. I ett ruinerat och fullkomligt desorganiserat kapitalistiskt Europa utan illusioner om krig och seger kan de pacifistiska illusionerna och reformistiska f�rhoppningarna bara vara den borgerliga d�dskampens flyktiga illusioner.
Kamrat Ravenstein �r, med en reservation h�r och d�r, uppenbarligen beredd att medge allt detta vad g�ller de l�gre kapitalisterna men inte i fr�ga om de kapitalistiska aristokraterna, det vill s�ga kolonialmakterna. Enligt hans uppfattning �r perspektivet p� ett reformistiskt pacifistiskt f�rspel till den prolet�ra revolutionen lika malplacerat f�r Storbritannien, Frankrike, Belgien och Nederl�nderna som parollen om en arbetarregering. Kamrat Ravenstein g�r helt r�tt i att knyta parollen om en arbetarregering till det faktum att borgarklassen fortfarande har tillg�ng till en reformistiskt pacifistisk utv�g, inte en materiell utv�g utan en ideologisk utv�g i form av det inflytande som de borgerligt reformistiska och socialdemokratiska partierna fortfarande har. Men kamrat Ravenstein har helt fel n�r han ger kolonialmakterna dispens. Innan Storbritannien utsatte den ryska revolutionen f�r sin v�pnade styrka skickade de Henderson till henne f�r att hj�lpa Buchanan[8] att styra in revolutionen p� den �r�tta� v�gen. Och det m�ste s�gas att Ryssland under kriget var en av Storbritanniens kolonier. Den brittiska borgarklassen f�ljde exakt samma linje i f�rh�llande till Indien: f�rst skickade den v�lmenande och liberala vicekungar och i h�larna p� dem skvadroner av bombplan. Trots det brittiska Labourpartiets of�r�nderliga och upprepade f�rr�derier mot kolonierna och till den brittiska kapitalismens fromma, skulle en tillv�xt f�r den revolution�ra r�relsen i kolonierna tvekl�st p�skynda Labourpartiets makt�vertagande. Men det �r lika obestridligt att en fortsatt tillv�xt av de revolution�ra r�relserna i kolonierna parallellt med den prolet�ra r�relsens tillv�xt p� hemmaplan, en g�ng f�r alla skulle st�rta den sm�borgerliga reformismen och dess f�retr�dare, Labourpartiet, ner i historiens grav.
Den revolution�ra radikalismen �r instabil och otillf�rlitlig, och ser sig tvingad att uppr�tth�lla sin moral genom att bortse fr�n de levande krafternas dialektik inom b�de ekonomin och politiken, och bygga sina prognoser med hj�lp av pennor och linjaler. Det r�cker med en sv�ngning i den ekonomiska eller politiska konjunkturen f�r att s�dana radikaler ska tappa orienteringen. Bakom deras v�nsterism d�ljer sig pessimism och misstro. Det �r inte f�r inte som en av dessa kritiska r�ster kommer fr�n en �sterrikisk kommunist och den andra fr�n en nederl�ndsk kommunist, ty inget av dessa l�nder �r �nnu hem f�r revolutionen. Kommunistiska internationalens dynamiska optimism h�rr�r ur mycket bredare och mer djupg�ende grundvalar. F�r oss �r inte borgarklassen n�got som faller ner i en avgrund, utan en levande historisk kraft som k�mpar, man�vrerar, och �n g�r fram p� sin h�gerflank och �n p� sin v�nsterflank. Och bara under f�ruts�ttning att vi l�r oss att f�rst� det borgerliga samh�llets samtliga medel och metoder, och varje g�ng reagerar p� dem utan tvekan eller dr�jsm�l, kommer vi att lyckas komma n�rmare det �gonblick d� vi i ett enda sj�lvs�kert slag faktiskt kan kasta ner borgarklassen i avgrunden.
[1] Friedlander var en framst�ende �sterrikisk kommunist, och hans artikel fanns i samma nummer av Bolsjevik.
[2] Den nederl�ndska kommunistledaren Ravenstein var en av ultrav�nsteristernas fr�msta talespersoner vid den fj�rde v�rldskongressen.
[3] Nitti var en av den italienska liberala borgarklassens mest framtr�dande ledare och en g�ng premi�rminister under F�rsta v�rldskriget. Turati tillh�rde socialistpartiets moderata del.
[4] Barabant tillh�rde h�gern inom kommunistpartiet, och f�respr�kade linjen om ett �v�nsterblock�. Utesl�ts ur partiet 1922.
[5] Foch var fransk marskalk och medlem i generalstaben som best�mt var mot alla eftergifter till Tyskland efter krigsslutet 1918, och mot att l�mna det ockuperade Ruhromr�det.
[6] Bonar-Law var en av Tory-partiets ledare och deltog i flera brittiska regeringar. Blev premi�rminister efter tories seger 1922. Curzon var brittisk utrikesminister och vicekung av Indien.
[7] Henderson var facklig ledare och med i Labourpartiet. Satt i regeringen under F�rsta v�rldskriget. Clynes var en av det brittiska Labourpartiets mest cyniskt reformistiska ledare.
[8] Buchanan var brittisk ambassad�r i det tsaristiska Ryssland och beh�ll denna post under Kerenskij. Han var en av den unga sovjetrepublikens bittraste fiender.