Originalets titel: Speech on Comrade Zinoviev’s Report “The Tactics of the Comintern” at the Eleventh Party Conference
Översättning: Göran Källqvist
HTML: Martin Fahlgren
Kamrater! Enligt dagens tidningar har vår stat efter fyra års existens faktiskt erbjudits officiellt erkännande. Det kommer att äga rum en konferens i vår där vi, Sovjetrepubliken, kommer att delta. Det är utan tvivel ett faktum av största betydelse. Icke desto mindre tror jag att hela situationen i Europa och tillståndet för världens arbetarrörelse (som har direkt samband med kamrat Zinovjevs rapport) är sådana att vi drar slutsatsen att erkännandet av oss långt ifrån kommer att bli mjukt och enkelt.
Den rådande politiska situationen påverkar både arbetarklassen och de olika regeringarna, och den ekonomiska situationen i Europa och hela världen är ytterst komplicerad. Å ena sidan har vi en djup ekonomisk kris som just håller på att ta slut, och å den andra ökar borgarklassens och dess olika regeringars politiska självförtroende.
Å ena sidan finns det fortfarande stora ekonomiska svårigheter, och handeln och industrin sitter fast i en aldrig tidigare skådad kris, men å andra sidan har den omorganiserade statsapparaten redan erövrat en del ställningar, som har fått borgarklassen att tro att den redan har klarat av den mest kritiska perioden. Att borgarklassen i England och Frankrike, via sina härskande kretsar, nu överväger frågan om att erkänna oss utifrån hur handelsbalansen ser ut, utifrån handels- och industriella fördelar, förklaras av dessa två ovan nämnda orsaker. Borgarklassen befinner sig i en besvärlig ekonomisk situation. Den letar efter en utväg som skulle utesluta Ryssland ur den världsekonomiska kretsen, men känner sig tillräckligt självsäker politiskt för att anse det lämpligt att manövrera med en så mäktig styrka som Sovjetryssland. Det är detta grundläggande förhållande som avgör hela situationen efter kriget i Europa och resten av världen. Den ekonomiska krisen är på väg att klinga ut. Det finns omisskännliga och kraftiga tecken på en ekonomisk återhämtning både i Europa och över hela världen. Och det är av största betydelse för att förstå situationen i sin helhet och de omedelbara perspektiven.
De kamrater som deltog vid den senaste världskongressen och följde den ideologiska kampen är medvetna om att dessa frågor diskuterades där, speciellt vid kommissionens möten. De diskuterades utifrån vad som väntar arbetarrörelsen under den kommande perioden. Det fanns en ganska vag gruppering som påstod att den ytterst akuta handels- och industriella kris som vi genomgick strax innan kongressen utgjorde det kapitalistiska samhällets sista kris, och att denna det kapitalistiska samhällets sista kris obönhörligt skulle förvärras fram tills dess proletariatets diktatur hade upprättats. Denna syn på revolutionen är fullständigt icke-marxistisk, ovetenskaplig, mekanisk. Det finns en del som resonerar så här: eftersom vi lever i en revolutionär epok, och eftersom krisen ofelbart måste förvärras tills proletariatet slutligen segrar, så följer det att vårt parti måste gå till angrepp på den internationella scenen, och de tunga proletära reserverna, som piskas på av denna allt värre kris, kommer förr eller senare att komma till vårt partis hjälp under proletariatets slutgiltiga angrepp. Under världskongressen kämpade vår delegation mot detta sätt att resonera, och påpekade att dessa uppfattningar varken var riktiga eller vetenskapliga.
Det finns ingen jämvikt mellan Europa och Amerika. Europa är splittrat, ödeläggelsen av centrala och östra Europa är fortfarande inte återställd, och i allt väsentligt pågår blockaden mot Ryssland fortfarande. Spänningar på det internationella området, bristande förtroende, nedskrivna valutor, enorm skuldsättning och finansiellt kaos – det är de fakta och faktorer som kriget lämnat efter sig. Och kapitalismens grundläggande krafter försöker övervinna allt detta. Kan den göra det? Eller är det omöjligt?
Rent abstrakt kan man säga, att om dessa grundläggande krafter skulle få fortsätta att verka medan proletariatet förblir passivt och det kommunistiska partiet fortsätter att vara en organisation som begår den ena tabben efter den andra, då skulle det ge upphov till en situation där de ekonomiska krafternas blinda växelverkan skulle utnyttja arbetarklassens passivitet och kommunistpartiets misstag, och i det långa loppet återställa någon sorts ny kapitalistisk jämvikt på miljoner och åter miljoner europeiska proletärers benknotor och genom att ödelägga ett stort antal länder. Inom två eller tre decennier skulle det upprättas en ny kapitalistisk jämvikt, samtidigt som det skulle innebära att hela generationer skulle bli utrotade, Europas kultur förfalla, och så vidare. Det är ett rent abstrakt sätt att närma sig frågan som utelämnar den viktigaste och mest grundläggande faktorn, nämligen arbetarklassen under det kommunistiska partiets ledning och vägledning.
Vi utgår från förutsättningen att det jämte ekonomin, som utgör grunden för den borgerliga statens medvetna manövrerande, finns en annan faktor som likaså vilar på detta ekonomiska liv, som tar med det sistnämnda i beräkningen och bedömer alla dess brytpunkter och sicksackande, och också räknar med den borgerliga statens manövrerande och översätter allt detta i den revolutionära taktikens språk. Principen om en automatisk offensiv rörelse som en del kamrater försökte lansera i övertygelsen om att den nuvarande handels- och industriella krisen måste fortsätta fram till proletariatets fullständiga seger, går helt mot Marx’ ekonomiska teori. Under både den kapitalistiska uppgångsperioden och epoken av kapitalistisk stagnation såväl som perioden av ekonomiskt sönderfall uppträder kriserna i cykler: först kommer en högkonjunktur, därefter en nedgång följt av ännu en högkonjunktur och ytterligare en nedgång med mellanliggande stadier dessemellan. Som de senaste 150 årens historiska observationer vittnar om sträcker sig dessa cykler dessutom i medeltal över nio år. Svängningarna har en egen djup inre lagbundenhet, och man kan med säkerhet säga att om det inte sker en segerrik revolution i Europa 1920-1921, så kommer den nuvarande krisen under 1920 eller 1921 eller 1922 att oundvikligen avlösas av först symptom och tecken och därefter mer uppenbara uttryck för en handels- och industriell högkonjunktur. På frågan om vilken karaktär denna uppgång har, hur omfattande och djup den är, kan vi svara med en liknelse med den mänskliga organismens andning: människan andas tills hon dör, men en ungdom, en vuxen och en döende människa andas var och en på sitt sätt, och det går att bedöma kroppens hälsotillstånd utifrån andningen. Men icke desto mindre fortsätter en människa att andas tills hon dör. På samma sätt är det med kapitalismen. Så länge det segerrika proletariatet inte avskaffar kapitalismen är dessa svängningar, dessa vågor upp och ner, oundvikliga. Men utifrån de svängande vågorna av högkonjunkturer och kriser går det att bedöma om kapitalismen är på uppåtgående, stagnerar eller förfaller. Idag kan vi med säkerhet säga att den kris som bröt ut på våren 1920, och efter att med vissa fluktuationer ha varat i medeltal 15-16 eller 17-18 månader blev som allvarligast i maj 1921, den har lyckats utföra det arbete som varje kris har att utföra, nämligen att göra av med överskottsvaror och överskottet av produktivkrafter, och har därmed givit kapitalismen lite extra utrymme för tillväxt. Det finns början till en återhämtning, som uttrycks genom att priserna börjar stiga samtidigt som arbetslösheten har börjat minska. De som vill studera denna fråga ytterligare bör läsa Pavlovskijs artikel i senaste numret av Communist International.[2] Det finns också en serie artiklar av Smith i Economitjeskaja Zjizn,[3] för att inte tala om artiklar i ekonomiska specialtidskrifter. Idag är det onödigt att diskutera om krisen fortsätter att fördjupas eller ej.
Om vi ska bedöma den uppgång som nu är synlig inom arbetarrörelsen så måste vi inse att den har ett mycket nära samband med den spirande återhämtningen inom handeln och industrin. Hur kraftig denna återhämtning av handeln och industrin blir kommer givetvis att bero på kapitalismens tillstånd i sin helhet. När handels- och den industriella krisen har övervunnit och utplånat den första skyttegraven – de enorma priserna – så kommer de förlamade och förstörda produktivkrafterna att i en eller annan mån få möjlighet att gå framåt (vi bevittnar det just nu). Imorgon eller i övermorgon, nästa år eller om två år (det är svårt att gissa datum) så kommer produktivkrafterna att stöta på ödeläggelsen i Östeuropa, Västeuropas skrämmande tillstånd, valutasystemet som långtifrån har hämtat sig.
Högkonjunkturen kommer inte att bli lika väldig som det välstånd vi vande oss vid före 1914. Med största sannolikhet kommer detta välstånd att bli blodfattigt och inte bara svänga uppåt utan också neråt. Det står utom allt tvivel. Men icke desto mindre utgör högkonjunkturen en ny fas, en ny period i det ekonomiska livets utveckling och av arbetarrörelsens politik på grundval av uppgången. Varifrån kommer denna uppgång? Låt mig kort ge er dess kronologi.
1914 höll det på att bryta ut en kris. Istället kom det imperialistiska kriget. Det skar av den ekonomiska utvecklingskurvan och följden blev en vanvettig krigshögkonjunktur som grundade sig på att plundra, bränna upp och skövla materiella krafter och resurser, på att samla skulder, desorganisera ekonomin, förvärra bostadsbristen och minska konstruktionen av produktionsmedel, desorganisera alla grundvalar, utfärda enorma mängder valuta, och så vidare. Kriget tog slut. Det var 1918. Det var det mest kritiska ögonblicket. Arbetarna och bönderna lämnade armén och kom hem till sina förstörda omgivningar. Krigskontrakt sades upp. Krisen fördjupades. Om kommunistpartiet hade varit hälften så starkt under den perioden som det är idag i Tyskland eller Frankrike så kunde proletariatet tagit makten i sina egna händer. 1919 (och detta kan vi säga med full tillförsikt) fanns det inget sådant kommunistiskt parti. Regeringarna utnyttjade denna frånvaro, och av rädsla för demobiliseringarna fortsatte de sin ekonomiska krigstidspolitik under hela 1919. De fortsatte ge ut papperspengar, gamla krigskontrakt förlängdes eller ersattes av nya bara i avsikt att undvika krisen. Och hela 1919 kännetecknades av att den borgerliga staten beviljade miljarder efter miljarder i enorma statsunderstöd, givetvis på bekostnad av samma folkmassor som fick dem. Det var en sorts moratorium – att bevara med hjälp av konstgjorda och påhittade medel. Kapitalismen gjorde politiska eftergifter och införde 8-timmarsdagen. Arbetarna genomförde en spontan offensiv utan ledning från kommunistpartiet, som på den tiden praktiskt taget inte existerade.
Tidpunkten för att göra upp räkningen kom 1919: krisen bröt ut. Borgarklassen och dess stater räknade med krisen men det låg utom dess makt att förändra den kapitalistiska mekanikens lagar. De första revolutionära rörelserna led nederlag på grund av bristande erfarenhet och att det saknades ett kommunistiskt parti. Det följdes av interna stridigheter, splittringar och desillusion inom breda arbetarkretsar som hade en boklärd och mycket enklare syn på läget 1918. Borgarklassen gick till angrepp, löneskalor skars ner kraftigt – det var tidens tecken. Bristen på självförtroende var allmänt utbredd, strejker krossades, armén av arbetslösa blev enorm.
Under dessa förhållanden var det givet att krisen skulle gynna reformistiska illusioner vid den ena polen och anarkistiska illusioner vid den andra. Därför började kommunistpartiet under en tid att känna sig isolerat från massorna. Och i så måtto som kommunistpartiet missade det kritiska ögonblicket medan kriget avslutades, i så måtto som borgarklassen lyckades överleva denna kritiska period, i så måtto som krisen senare hemsökte massorna som redan hade drabbats av sina första politiska besvikelser, i denna mån kunde arbetarmassorna få ett nytt och verkligt inflöde av revolutionär energi först när krisen släppte sitt grepp om dem. Och det är vad som händer just nu.
Krisen var naturligtvis inte tiondelen så stor för att göra det möjligt för borgarklassen att lösa en hundradel av sina motsättningar eller svårigheter. Men krisen är kraftig nog att göra det möjligt för arbetarklassen att återigen känna att den är bärare av produktionen, att allting hänger på den, att borgarklassen och kapitalismen blir alltmer beroende av den.
Och allra viktigast är att arbetarklassen denna gång redan har en vägledare i form av kommunistpartiet, som har erfarenheter både av kamp och misstag – och erfarenheter av misstag är de mest värdefulla av alla erfarenheter – och har upplevt framgångar genom att utnyttja lärdomarna av dessa misstag. Sådan är den situation vi står inför idag.
Vi kan med full tillförsikt säga att den period av inre uppdelning av arbetarmassorna som blev intensiv i början av 1920 och tydligt markerad mot slutet av 1920 – uppdelning mitt under en splittring, perioden då kommunisterna var isolerade och förvandlades till en uttalad minoritet som ibland låtsades handla som om de var i majoritet (vi såg exempel på det i Tyskland) – denna period ligger både helt och delvis bakom oss. Och det är den helt korrekta grunden för den taktik som Kommunistiska internationalen föreslog och som kamrat Zinovjev försvarade här.
Kamrater, det är svårt att säga hur länge denna ekonomiska återhämtning kommer att vara, eller vilka former den kommer att anta. Sannolikt kommer den att bli blodfattig. Upp- och nedgångarna kommer att likna våldsamma utbrott, och garanterar därmed att det kommer att ske revolutionära offensiver. Om ett kommunistparti får ledningen kan man med säkerhet säga att den revolutionära rörelsens uppåtstigande våg, denna flodvåg, kommer att lyfta upp alla grupper inom arbetarklassen, det vill säga att den kommer att lyfta både opportunisterna, centristerna och kommunisterna till toppen. Behoven hos denna flodvåg tvingar och förpliktigar oss att söka praktiska överenskommelser. Men genom att flodvågen lyfter upp alla, så börjar den på samma gång sätta massorna i rörelse och den kommer att pröva alla grupperingar i handling.
Allt det som tidigare varit ämne för teoretisk debatt mellan politiska minoritetspartier blir nu ett test av majoritetsmetoder. Vi kommer att rida på uppsvingets vågkam ända till slutet medan andra kommer att drunkna i flodvågen. Och det är just alla dessa omständigheter som helt och hållet avgör den internationella situationen.
Borgarklassen är mycket självsäker, de ekonomiska svårigheterna är väldigt stora. Industriboomen öppnar möjligheter även för borgarklassen, dess översta kretsar kommer givetvis att skumma den gyllene grädden från uppsvinget (apparaten befinner sig i deras händer). Med stöd från Internationalens, dess ledande partiers och medlemmars, erfarenheter utforskar vi och påvisar symptomen hos detta uppsving, medan borgarklassen inte på något sätt är förmögen att bedöma dess fullständiga historiska innebörd. Borgarklassens självförtroende är mycket stort. Så vid denna vändpunkt sammankallar borgarklassen sin Washingtonkonferens[4] och börjar tala om att bjuda in till en ny konferens nästa vår. Borgarklassens självförtroende, svälten i vårt land, vår djävulskt besvärliga ekonomiska situation – allt detta är tecken på att borgarklassen tänker sig att förhandlingarna med oss kommer att bli mycket lättare och mer okomplicerade än vad de faktiskt kommer att bli.
USA är mest framsynt. De har slutit ett avtal med Japan. På ett vackert sätt ger de Japan tillåtelse att plundra oss samtidigt som de idkar välgörenhet i våra av svält drabbade områden. Det första är ett perfekt komplement till det andra. Det utförs en viktig manöver där – i Fjärran östern.
Det förekommer andra manövrer i väst, mycket närmare hemma. På karelska exercisplaster förbereds framtida händelser i Karelen, i mycket större omfattning än vad man vanligtvis tror bland oss. Det finns väpnade band längs gränserna i väst (vid sovjetkongressen kommer jag att ha en karta som visar placeringen av dessa band) och det har skett en allt större koncentration av polska trupper. Allt detta innebär att det å ena sidan finns en del av den europeiska borgarklassen – de polska borgarna som bland annat befinner sig närmast oss och vill bekämpa oss till varje pris. Å andra sidan finns det inom borgarklassen, kanske till och med i de högsta kretsarna, en del som har en något förenklad syn på vad det betyder att erkänna oss och sluta överenskommelser med oss. De tänker ungefär så här: ”Tja, vi kallar in Krasin och Tjitjerin.[5] Vi utökar (det föreslagna) lånet på 20 miljoner dollar lite grann och föreslår sedan att Komintern ska genomföra interna utrensningar. Låt dem ge oss en del politiska garantier. Vi kommer att klippa klorna av den kommunistiska djävulen ordentligt, och sedan blir det en enkel seglats.”
Utan tvekan har Lloyd George och en del andra ungefär en sådan bild i åtanke. Om det någonsin inleds förhandlingar om att erkänna oss så kommer det att göras ett antal sicksackrörelser som liknar kramper och plötsliga anfall. Både Lloyd George och Briand och många andra kommer under förhandlingarnas lopp att begära medel för att sätta press på oss. De har Polen, Rumänien, Finland. Situationen är mycket allvarlig. Det historiska perspektivet – både internationellt och för Ryssland – är en uppåtgående kurva, men det kommer inte att bli en jämnt uppåtstigande kurva, utan istället en kurva med upp- och nedgångar, och nästa omsvängning kan ske just på våren nästa år.
Men anta att förhandlingarna inleds. I så fall måste vi naturligtvis göra allt vi förmår för att nå en överenskommelse. Jag betonar detta å ena sidan som medlem av det kommunistiska partiet och även som en person som har direkt samband med vissa sidor av denna risk. Men det återstår ett obestridligt faktum, nämligen att ju närmare vi kommer ett erkännande på det internationella planet, desto närmare kommer det ögonblick då den borgerliga världen kommer att försöka få oss undergivna i förhandlingarna med hjälp av slag och sparkar och direkta militära aktioner. Ur denna synvinkel är åtgärderna i Fjärran östern och vid våra närbelägna gränser i väst djupt symptomatiska. Av denna orsak tycker jag, att samtidigt som vi noga bedömer hela den internationella situationen och helhjärtat stöder Kommunistiska internationalens resolution, som är helt riktig och motsvarar hela situationen, så borde vi på samma gång säga:
Medan proletariatet i Europa och hela världen baserar sig på den spirande ekonomiska återhämtningen och rätar ut de revolutionära arbetande massornas enhetsfront och underlättar massornas gradvisa övergång till vår sida, så måste vi på samma gång komma ihåg och uppmärksamma världsproletariatet på att vi i ordets fulla mening också måste räta ut vår egen front. Om det sker, och om de revolutionära händelserna antar en stormig karaktär till våren (detta är givetvis svårt att gissa, men ingalunda uteslutet) då skulle just detta revolutionära uppsving, som kommer vid en tidpunkt då borgarklassen sitter i avgörande förhandlingar med oss, kunna förändra situationen drastiskt. Om en sådan revolutionär utveckling skulle ske mitt under en politisk manöver, så skulle de kunna stoppa planerna på att erkänna Sovjetunionen och förmå våra fiender att inleda en öppen kamp mot oss med hjälp av Frankrikes och alla de andra kapitalistiska ländernas militära företrädare, det vill säga med hjälp av våra närmaste grannar. Därför måste Röda armén vara i perfekt ordning inför detta ögonblick. (Applåder.)
[1] Vid denna konferens rapporterade Zinovjev om EKKI:s nyligen antagna teser om enhetsfronten. Konferensen antog teserna och rapporten enhälligt – noterna är engelska redaktörens.
[2] Pavlovskijs artikel stod i nr 10 av Communist International.
[3] 6 artiklar som skrevs 1921 av professor Faulkner under pseudonymen Smith i Economitjeskaja Zjizn, nr 284-286.
[4] Med stöd från USA:s regering samlades Washingtonkonferens den 12 november 1921. Huvudpunkten på dagordningen var ”nedrustning”. Den ledde till en ökning av rustningskostnaderna.
[5] G V Tjitjerin (1872-1936) var en diplomat som före 1905 års revolution arbetade i tsarens utrikesministerium. Under revolutionen 1905 anslöt sig Tjitjerin till den ryska socialistiska rörelsen och tvingades emigrera utomlands. När han återvände till Ryssland 1918 anslöt han sig till bolsjevikerna, och arbetade mellan mars 1918 och fram till 1930 som kommissarie för utrikes angelägenheter. Dog under Stalin isolerad och försatt i onåd.