Originalets titel: A Letter to a French Syndicalist About the Communist Party
�vers�ttning: Martin Fahlgren
HTML: Martin Fahlgren
K�re v�n!
Ni �r mycket tveksamma till Tredje internationalen p� grund av dess politiska och parti�karakt�r. Ni fruktar att den syndikalistiska r�relsen i Frankrike skulle hamna i ett politiskt partis ledband. Till�t mig uttrycka mina synpunkter i fr�gan.
F�rst och fr�mst m�ste jag s�ga, att den franska syndikalistiska r�relsen, vars oberoende ligger er s� varmt om hj�rtat, redan nu fullst�ndigt g�r i en politisk r�relses ledband. Naturligtvis �r varken Jouhaux eller hans n�rmaste medhj�lpare, Dumoulin, Merrheim, m. fl. �nnu parlamentsledam�ter och formellt tillh�r de inget politiskt parti. Detta �r dock bara ett slags arbetsf�rdelning. I sj�lva verket genomf�r Jouhaux p� den fackliga r�relsens omr�de samma samf�rst�ndspolitik med bourgeoisin, som de franska socialisterna av Renaudel-Longuets slag genomf�r i parlamentet. Om man skulle uppmana exekutivkommitt�n i v�ra dagars socialistiskparti att l�gga fram ett program f�r CGT och tills�tta dess ledande personal, d� skulle partiet otvivelaktigt godk�nna Jouhaux-Dumoulin-Merrheims nuvarande program och l�ta dessa herrar beh�lla sina poster. Om Jouhaux et consortes skulle v�ljas till parlamentet och Renaudel och Longuet st�llas i spetsen f�r CGT, d� skulle detta inte �stadkomma den ringaste f�r�ndring varken i Frankrikes inrikespolitiska liv eller i den franska arbetarklassens �de. Ni kommer s�kert inte att f�rneka detta.
Ovan n�mnda f�rh�llanden visar emellertid att det inte �r en fr�ga om parlamentarism eller antiparlamentarism eller formell partitillh�righet. Alla gamla etiketter �r utslitna och mot�svarar inte det nya inneh�llet. Jouhaux antiparlamentarism liknar Renaudels parlamentariska kretinism lika mycket som en vatten�droppe liknar en annan. Den officiella syndikalismen kan hur mycket som helst � av h�nsyn till sina traditioner � f�rkasta partiet, men Frankrikes borgerliga partier kan i djupet av sin sj�l inte �nska sig n�gon b�ttre representant i spetsen f�r Frankrikes syndikalistiska r�relse �n Jouhaux och inga b�ttre �socialistiska� parlamentariker �n Renaudel-Longuet. Naturligtvis kritiserar och klandrar de borgerliga dem, men bara f�r att inte f�rsvaga deras st�llning inom arbetarr�relsen.
Sakens k�rna ligger varken i parlamentarism eller i syndikalism � detta �r blott den yttre formen � utan i inneh�llet av den politik som arbetarklassens f�rtrupp k�mpar f�r i fack�f�reningarna och i parlamentet. En verkligt kommunistisk politik, dvs. en politik som inriktar sig p� att st�rta bourgeoisins herrav�lde och dess stat, m�ste ta sig revolution�ra uttryck inom alla arbetarklassens livsomr�den, i alla organisationer, institutioner och organ som dess representanter kan tr�nga in i: fackf�reningar, massm�ten, pressen, kommunistiska parti�organisationer, hemliga revolution�ra grupper som arbetar inom arm�n eller f�rbereder en resning, och slutligen ocks� p� parlamentstribunen i det fall de avancerade arbetarna v�ljer verkligt revolution�ra representanter.
Arbetarklassens uppgift �r att jaga bort bourgeoisin fr�n makten, att f�rst�ra dess v�lds- och f�rtryckarapparat och att uppr�tta sin egen arbetardiktatur f�r att bryta bourgeoisins motst�nd och f�r att snarast m�jligt omgestalta alla samh�lliga f�rh�llanden i enlighet med kommunis�mens anda. Den som under f�rev�ndning av anarkism inte vill erk�nna denna uppgift � uppr�ttandet av proletariatets diktatur � �r ingen revolution�r utan en f�raktlig k�lkborgare. Han h�r icke hemma i v�r krets. Vi �terkommer senare till detta �mne.
Allts� best�r proletariatets uppgift i att undertrycka bourgeoisin med en revolution�r diktatur. Men som ni vet, finns det inom arbetarklassen sj�lv olika grader av klassmedvetenhet. I sin hela vidd st�r den kommunistiska revolutionens problem klart enbart f�r proletariatets mest avancerade, revolution�ra minoritet. Denna minoritets styrka ligger i det faktum att ju fastare, ju mer beslutsamt, ju mer sj�lvs�kert den agerar, desto mer st�d f�r den av de breda, mindre avancerade arbetarmassorna. Men det �r n�dv�ndigt att arbetarklassen p� alla livets omr�den leds av de b�sta, mest klassmedvetna representanterna, som alltid f�rbliver sin fana trogna och alltid �r beredda att uppoffra sitt liv f�r arbetarklassens sak. P� detta s�tt kommer de m�nga miljoner arbetare som f�rdomsfullt h�nger fast vid kapitalismen, kyrkan, demokratin osv., inte att r�ka vilse, utan finna ett sant uttryck f�r sin str�van efter fullst�ndig frig�relse.
Ni, revolution�ra franska syndikalister, har r�tt uppfattat fr�gan, d� ni fastslagit, att det f�r revolutionen inte �r nog med att fackf�reningarna omfattar de breda arbetarmassorna, utan att det beh�vs en aktiv minoritet som kan skola massorna och som i varje konkret fall kan ge dem ett klart och tydligt aktionsprogram.
Vilken roll m�ste en s�dan minoritet spela? Det �r sj�lvklart att den inte kan basera sig p� regionala och fackliga olikheter. H�r handlar det inte om medvetna metallarbetare, j�rnv�gs�m�n eller snickare, utan om de mest medvetna prolet�rerna i hela landet. Dessa m�ste sammansluta sig, utarbeta ett klart och tydligt aktionsprogram, st�rka sin enighet genom str�ng inre disciplin och p� detta s�tt f�rs�kra sig om ett ledande inflytande p� arbetarklassens kamp i sin helhet och p� alla arbetarorganisationer, f�rst och fr�mst fackf�reningarna.
Vilket namn vill ni ge �t denna proletariatets aktiva minoritet, som �r f�renad av det kommunistiska programmet och som �r beredd att leda arbetarklassen i dess stormning av kapitalets f�stning? Vi ben�mner den det kommunistiska partiet.
�Men i s� fall�, kanske ni s�ger, �har detta parti intet gemensamt med v�ra dagars franska socialistiska parti.� Ni har helt r�tt. Det �r just d�rf�r som vi talar om ett kommunistiskt parti, inte om ett socialistiskt parti.
Men ni talar likv�l om ett parti?
Ja, jag talar om ett parti. Naturligtvis m�ste man kunna visa att ordet parti blivit sv�rt komprometterat av parlamentariker och av fackliga och k�lkborgerliga charlataner osv. Men detta g�ller inte bara begreppet parti. Vi �r redan �verens med er om att fackf�reningarna (de franska syndikaten, de engelska trade unions, de tyska Gewerkschaften) �r alldeles tillr�ckligt komprometterade genom den skamliga roll, som de genom sina ledare spelade under kriget och till st�rre delen �nnu spelar. Men detta �r ingen anledning till varf�r vi skulle v�gra att begagna oss av ordet fackf�rening. Ni m�ste medge att det inte kommer an p� terminologin utan p� dess inneb�rd. Med begreppet kommunistiskt parti f�rst�r vi en sammanslutning av den prolet�ra f�rtruppen i namn av proletariatets diktatur och den kommunistiska revolutionen.
Argument mot politik och parti d�ljer mycket ofta en anarkistisk okunnighet om den roll som staten spelar i klasskampen. Proudhon brukade s�ga att verkstaden (l�atelier) skulle �stadkomma statens f�rsvinnande. Detta �r korrekt enbart i den bem�rkelsen, att det framtida samh�llet kommer att bilda en fr�n alla statliga element befriad gigantisk verkstad, ty staten �r en v�ldsorganisation f�r klassherrav�lde medan det under den kommunistiska samh�lls�ordningen inte kommer att finnas n�gra klasser. Fr�gan �r emellertid nu: L�ngs vilken v�g kommer vi att uppn� en kommunistisk samh�llsordning. Proudhon antog, att verkst�derna genom sin sammanslutning skulle undantr�nga kapitalismen och staten. Detta visade sig vara rena rama utopin: verkstaden undantr�ngdes av den v�ldiga fabriken, och �ver denna reste sig monopoltrusten.
De franska syndikalisterna trodde och tror delvis ocks� �nnu i dag, att fackf�reningarna som s�dana skall tillintetg�ra den kapitalistiska egendomen och f�rst�ra den borgerliga staten. Men detta �r inte korrekt. Fackf�reningarna �r ett m�ktigt och storartat verktyg i en general�strejk, eftersom v�garna och metoderna f�r en generalstrejk �verensst�mmer med de fackliga organisationernas v�gar och metoder. Men f�r att en strejk verkligen skall kunna bli en generalstrejk, beh�vs en aktiv minoritet, som dag f�r dag, timme efter timme utf�r ett revolu�tion�rt uppfostrande arbete bland massorna. Denna minoritet kan tydligen inte vara samman�satt efter de k�nnetecken som utm�rker hantverken eller fackf�reningarna, utan m�ste samman�s�ttas p� grundval av ett klart och tydligt program f�r revolution�r handling. Detta �r, som vi redan har sagt, det kommunistiska partiet.
En generalstrejk, som allra b�st kan genomf�ras via fackf�reningsapparaten, �r dock inte tillr�cklig f�r att st�rta det borgerliga herrav�ldet. En generalstrejk �r ett f�rsvarsmedel, inte ett angreppsmedel.[1] Vi d�remot m�ste st�rta bourgeoisin, rycka statsapparaten ur dess h�nder. Genom sin stat st�der sig bourgeoisin p� arm�n. Enbart en �ppen resning, i vilken proletariatet st�r ansikte mot ansikte med arm�n; rycker med sig dess b�sta delar och riktar kraftiga slag mot de kontrarevolution�ra elementen � enbart en s�dan �ppen resning kan g�ra proletariatet till situationens herre i ett land.
Men en resning fordrar kraftigt, intensivt f�rarbete av agitatoriskt, organisatoriskt och tekniskt slag. Dag ut och dag in m�ste bourgeoisins f�rbrytelser och nedrigheter p� alla omr�den av det offentliga livet avsl�jas. Den inter�nationella politiken, som beg�r grymma handlingar i kolonierna, den kapitalistiska oligarkins inre despotism, den borgerliga pressens tarvlighet � allt detta m�ste tj�na s�som material f�r en i sann mening revolution�r anklagelseakt, med alla de revolution�ra konsekvenser som f�ljer d�rur. Dessa �mnesomr�den �r mycket inneh�llsrikare �n en facklig organisations uppgifter.
Vidare m�ste man skapa organiserat st�d f�r proletariatets resning. I varje lokal fackf�rening, i varje fabrik, i alla verkst�der m�ste det finnas en grupp arbetare, som �r fast f�renade genom samst�mmigheten i sina id�er och som i det avg�rande �gonblicket, genom att samlat stiga fram, rycka massorna med sig, visa dessa den r�tta v�gen, skydda dem fr�n misstag och f�rs�kra sig om segern.
Det �r n�dv�ndigt att tr�nga in i arm�n. I varje regemente m�ste det finnas en fast organiserad grupp av revolution�ra soldater, som �r beredda och i st�nd att g� �ver p� arbetarnas sida i sammandrabbningens �gonblick och ocks� f�rm� hela regementet att f�lja dem. Dessa revolution�ra prolet�rgrupper, organiserade och f�renade av gemensamma id�er, dessa genom organisation f�renade revolution�ra prolet�rer, kan agera med fullst�ndig framg�ng endast om de utg�r celler av ett enhetligt och centraliserat kommunistiskt parti.
Om vi kunde skaffa oss trofasta v�nner, s�v�l �ppna som hemliga, i olika regeringsinstitu�tioner liksom i milit�ra institutioner � v�nner som st�ndigt vore invigda i de h�rskande klickarnas alla angel�genheter, alla planer och intriger, och som kunde h�lla oss informerade � s� vore detta naturligtvis en stor f�rdel f�r oss. Likas� skulle det enbart st�rka v�r st�llning om vi till bourgeoisins parlament kunde skicka �tminstone en handfull p�litliga och den kommunistiska revolutionens sak tillgivna arbetare, som intimt samarbetar med v�rt partis legala och illegala organisationer, som ovillkorligt underordnar sig partidisciplinen, som spelar rollen som det revolution�ra proletariatets kunskapare i parlamentet � ett av bourgeoisiens politiska h�gkvarter � och som i varje �gonblick �r beredd att utbyta parlamentstribunen mot barrikaden.
Naturligtvis, k�re v�n, �r denna roll �mnad varken �t Renaudel eller �t Sembat, inte heller �t Varenne. Men �t Karl Liebknecht, eller hur? �ven han var parlamentsledamot. Det kapita�listiska och social-patriotiska sl�ddret f�rs�kte tysta hans st�mma. Men de f� anklagande ord, som han lyckades slunga ut �ver de tyska f�rtryckarnas huvuden, v�ckte ur dess s�mn hundratusentals tyska arbetares medvetande och samvete. Ur parlamentet tr�dde Karl Liebknecht ut p� Potzdamer Platz och uppmanade de prolet�ra massorna till �ppen kamp. Fr�n Potzdamer Platz f�rdes han i f�ngelse, och d�rifr�n gick han direkt till revolutionens barrikader. Som en gl�dande anh�ngare av sovjetmakt och proletariatets diktatur ans�g han det senare f�r n�dv�ndigt att delta i valen till Tysklands [nationella] konstituerande f�rsam�ling. Samtidigt organiserade han de kommunistiskt sinnade soldaterna. Han stupade p� sin revolution�ra post.
Vad var Karl Liebknecht? Syndikalist? Parlamentariker? Journalist? Nej, han var en revolu�tion�r kommunist, som finner v�gen till proletariatet genom alla hinder. Liebknecht v�nde sig till fackf�reningarna och f�rd�mde Tysklands Jouhaux och Merrheim. Han ledde partiets arbete i arm�n och s�kte f�rbereda ett uppror. Han utgav legala och illegala revolution�ra tidningar och proklamationer. Han tr�ngde sig in i parlamentet f�r att d�r tj�na samma sak, som han andra timmar p� dygnet tj�nade i det f�rdolda.
S� l�nge som det franska proletariatets blomma inte har skapat sig ett centraliserat kommunistiskt parti, kan det icke gripa statsmakten, inte undertrycka den borgerliga polismakten, den borgerliga arm�n eller privat�gander�tten till produktionsmedlen. Men utan detta kan verkstaden aldrig f�rst�ra staten. Den som efter den ryska revolutionens erfarenheter icke f�rst�r detta, �r fullst�ndigt hoppl�s.
Men t. o. m. sedan proletariatet genom ett segerrikt uppror har er�vrat statsmakten, �r det fortfarande inte m�jligt att genast upph�va statens existens genom att �verl�mna den verkst�llande makten �t fackf�reningarna. Fackf�reningarna organiserar de �vre arbetar�skikten efter yrken och industrigrenar. Men makten m�ste ge uttryck �t de revolution�ra intressena och behoven f�r arbetarklassen i sin helhet. D�rf�r m�ste den prolet�ra diktaturens organ vara sovjeter (r�d), inte fackf�reningar. Sovjeter v�ljs av alla arbetare, inklusive miljontals s�dana som aldrig tillh�rt n�gon fackf�rening och f�rst genom revolutionen har v�ckts ur sin dvala.
Men det r�cker inte bara med att skapa sovjeter. Dessa m�ste f�ra en klar och tydlig revolution�r politik. De m�ste kunna skilja mellan v�n och fiende. De m�ste vara i st�nd till beslutsamma och vid behov �ven obarmh�rtiga �tg�rder. S�som erfarenheterna fr�n Rysslands s�v�l som Ungerns och Bayerns revolutioner visar, str�cker inte bourgeoisin vapen efter det f�rsta nederlaget. Tv�rtom, n�r den b�rjar inse hur mycket den f�rlorat, kommer f�rtvivlan att f� den att f�rdubbla och tredubbla sin energi. Sovjetregimen �r liktydig med en h�rd kamp mot den inhemska och utl�ndska kontrarevolutionen. Vem skall kunna ge ett klart och tydligt aktionsprogram �t sovjeterna, som v�ljs av arbetare p� s� olika niv�er av klass�medvetenhet? Vem skall hj�lpa sovjeterna att finna sig tillr�tta i den inveck�lade inter�nationella situationen och att sl� in p� r�tt v�g? Tydligtvis �r det enbart de mest klassmed�vetna, de mest erfarna, avancerade och genom ett enhetligt program sammansvetsade prolet�rerna, som �r i st�nd h�rtill. Detta �r det kommunistiska partiet.
N�gra tokstollar (eller kanske det �r slughuvuden?) p�pekar med f�rskr�ckelse, att i Ryssland st�r sovjeterna och fackf�reningarna �under partiets kommando�: �De franska fackf�re�ningarna�, s�ger vissa syndikalister, �fordrar sj�lvst�ndighet och kommer inte till�ta att ett parti tar kommandot�. Men, b�ste v�n � jag upprepar � hur kommer det sig d� att de franska fackf�reningarna l�ter Jouhaux ha kommandot � Jouhaux som �r en av det franska och ameri�kanska kapitalets f�rn�msta agenter? De franska fackf�reningarnas formella oberoende f�rm�r icke skydda dem f�r bourgeoisins kommando. De ryska fackf�reningarna kastade detta slags sj�lvst�ndighet i skr�pvr�n. De st�rtade bourgeoisin och k�rde bort ur sina led de ryska motsvarigheterna till Jouhaux, Merrheim och Dumoulin och ersatte dem med lojala, erfarna och p�litliga k�mpar: kommunister. P� detta s�tt f�rs�krade de sig inte bara om sj�lvst�ndighet gentemot bourgeoisin, utan tryggade �ven sin seger �ver bourgeoisin.
Det �r sant, att v�rt parti leder fackf�reningarna och sovjeterna. Har det alltid varit s�? Nej, denna ledande roll har v�rt parti er�vrat �t sig i oupph�rlig kamp s�v�l mot de sm�borgerliga partierna � mensjeviker och socialrevolution�rer � som mot de partil�sa, d. v. s. de tillbaka�blivna och principl�sa elementen. Mensjevikerna, som vi har besegrat, p�st�r att vi tillf�r�s�krar oss majoriteten genom anv�ndning av �v�ld�. Men hur kommer det sig d� att de arbetande massorna � som f�rst st�rtade tsarens och sedan bourgeoisins och koalitions�regeringens makt, och trots att dessa massor h�ll den statliga maktapparaten i sina h�nder � nu icke enbart har t�lamod med den �p�tvingade� makt som ut�vas av det kommunistiska partiet och leder sovjeterna, utan dessutom i allt st�rre antal sluter sig till v�ra led? Detta kan enbart f�rklaras d�rigenom, att den ryske arbetaren under loppet av de sista �ren vunnit en kolossal erfarenhet och haft m�jlighet att pr�va de olika partiernas, gruppernas och klickarnas politik och kampparoller, och j�mf�ra deras ord med deras handlingar, och p� detta s�tt slutligen funnit, att det enda parti som varit och f�rblivit sig sj�lvt troget i varje �gonblick under revolutionen, under med- och motg�ngar, �r och f�rblir det kommunistiska partiet. Det �r bara naturligt att massorna vid varje valm�te med arbetare och arbeterskor, vid varje facklig konferens, v�ljer kommunister till de mest ansfulla posterna. Detta best�mmer det kommunistiska partiets ledande roll.
F�r n�rvarande utg�r de revolution�ra syndikalisterna � eller r�ttare sagt, kommunisterna � s�som Monatte, Rosmer, m. fl. en minoritet inom ramen f�r fackf�reningsorganisationerna. De befinner sig d�r i opposition, och kritiserar och avsl�jar intrigerna fr�n den r�dande majoriteten, vilken beh�rskas av reformistiska, d. v. s. rent borgerliga tendenser. Samma st�llning intar de franska kommunisterna inom ramen f�r Socialistiska Partiet, som st�djer den sm�borgerliga reformismens id�er.
Bedriver Monatte och Jouhaux samma syndikalistiska politik? Nej, de �r fiender. Den ene �r proletariatets tj�nare, den andre st�djer borgerliga tendenser i f�rt�ckt form. Bedriver kanske Loriot samma politik som Renaudel-Longuet? Nej, den ene leder proletariatet mot den revolution�ra diktaturen, de andra underordnar de arbetande massorna under den nationella borgerliga demokratin.
Men vad skiljer d� Monattes politik fr�n Loriots? Endast d�rigenom, att Monatte verkar p� det fackliga omr�det, Loriot d�remot huvudsakligen inom politiska organisationer. Men h�r ha vi endast att g�ra med en arbetsf�rdelning. Den verkligt revolution�re syndikalisten och den verkligt revolution�re socialisten m�ste m�tas inom det kommunistiska partiet. De m�ste upph�ra att vara en opposition inom andra organisationer som i grunden �r dem fr�mmande. Det �r deras plikt att st� s�som en sj�lvst�ndig organisation under den Tredje internationalens fana och tr�da fram ansikte mot ansikte med de breda massorna, f�r att klart och tydligt besvara alla fr�gor som dessa massor st�ller, och leda dem i kampen och f�ra in dem p� den kommunistiska revolutionens v�g.
Fackf�reningar, kooperativ och politiska organisationer, pressen, de illegala grupperna inom arm�n, parlamentstribunerna, kommunalfullm�ktige o. s. v. � dessa �r bara olika organisa�tions�former, praktiska metoder, olika st�djepunkter. Kampen s�som s�dan f�rblir till sitt inneh�ll en och samma, till vilket omr�de den �n str�cker sig. Arbetarklassen �r b�rare av denna kamp. Men dess ledande f�rtrupp �r det kommunistiska partiet, i vilket de revolution�ra syndikalisterna borde inta en hedersplats.
Eder L. Trotskij.
[1] F�r �vrigt b�r det p�pekas, att historien kan ber�tta om generalstrejker �ven i l�nder, som n�stan helt saknat fackf�reningar, t. ex. oktoberstrejken i Ryssland 1905. � andra sidan har f�rs�ken fr�n de franska fackf�reningarna [i juli 1919 och maj 1920] att organisera en generalstrejk hittills misslyckats just pga att det i Frankrike sak�nas en ledande revolution�r organisation, ett kommunistiskt parti, som dag f�r dag systematiskt skulle ha f�r�be�rett proletariatets resning, i st�llet f�r att fr�n tid till annan f�rs�ka improvisera dekorativa massdemonstrationer.