Originalets titel: Jean Longuet
�vers�ttning: Per-Olov Eklund
HTML: Martin Fahlgren
K�re v�n: En lycklig slump och Jean Longuets h�vlighet, som blivit legendarisk, gjorde att jag fick tillg�ng till en stenograferad text av ett tal som denne socialistiske deputerad h�ll 18 september [1919] i den franska deputeradekammaren d� denna senast var samlad. Talet har titeln Mot imperialistisk fred � f�r det revolution�ra Ryssland! Under en halvtimme f�rpassade Longuets skrift mig till den franska parlamentariska atmosf�r som r�dde under den borgerliga republikens nedg�ngsepok och fick mig att minnas med vilket uppfriskande f�rakt Marx[1] brukade h�nvisa till parlamentarismens konstgjorda atmosf�r.
F�r att omedelbart blidka sina motst�ndare inleder Jean Longuet med att p�minna sina �kollegor� om att han aldrig, aldrig f�rlorade sin k�nsla f�r proportioner och inte heller sin h�vlighet inf�r f�rsamlingen. Han lierar sig sj�lv helt och helhj�rtat �med dessa riktiga �verv�ganden som h�r vidmakth�lls av v�r kollega Viviani[2] med sin underbara v�ltalighet�. N�r Longuet f�rs�ker skrida till verket med sin kritiska lansett, f�rs�ker imperialismens skaml�saste skr�vlare omedelbart tysta ner honom med rop om Alsace‑Lorraine.[3] Oh, men ett belevat s�tt �r Jean Longuets mest framst�ende karakt�rsdrag! Av taktfulla h�nsyn f�rs�ker han, Longuet, f�rst finna en gemensam n�mnare med sin motst�ndare. Alsace‑Lorraine! Varf�r sade han, Longuet, att han sj�lv anser att det finns ett antal bra paragrafer i fredsf�rdraget? �En insinuation har precis gjorts h�r r�rande Alsace‑Lorraine. Vi �r alla eniga i denna fr�ga.� Och Jean Longuet g�mmer omedelbart i sin v�stficka sin kritiska lansett som p� ett m�rkv�rdig s�tt liknar en nagelfil.
I sin kritik av fredsavtalet utg�r Longuet fr�n samma uppfattning om nationen som f�rts fram av ingen annan �n Renan[4], denne reaktion�re jesuit utan en gud. Fr�n Renan, som anv�nds f�r att trygga en gemensam grund med det nationalistiska parlamentet, �verg�r Longuet till den frig�rande principen om nationerna sj�lvbest�mmande som �uppst�llts av den ryska revolutionen och anammats av president Wilson�.
�Det �r just denna princip, mina herrar, ja denna Renans, Lenins och Wilsons nobla h�ga princip� som Jean Longuet g�rna skulle vilja se f�rkroppsligad i �[Versailles-]fredsf�rdraget. Men �i ett visst antal fall (dessa �r de faktiska orden: i ett visst antal fall) f�rblev inte principen om nationernas sj�lvbest�mmande f�rverkligad i fredsf�rdraget�. Denna omst�ndighet g�r Longuet bedr�vad.
Den belevade talaren h�cklas; han kallas Tysklands advokat. Jean Longuet f�rsvarar sig energiskt mot anklagelserna att han skulle vara en f�rsvarare av Tyskland, dvs en som f�rsvarar ett krossat och f�rtryckt land mot Frankrike, i dess h�rskande b�dlars skepnad. �Mina v�nner i Tyskland� utropar Longuet, �var de som stod upp mot Kaisern, de som genomled �ratal i f�ngelse och n�gra dem gav sina liv f�r en sak som vi f�rsvarar.� Precis vilken �sak� som h�r �syftas � om den r�r ��teruppr�ttande av de r�ttigheter som f�rtrampades 1871� eller krossandet av det kapitalistiska systemet � f�rsummar Longuet att n�mna. Han anv�nder liken efter Liebknecht och Luxemburg f�r att avv�rja de franska imperialisternas attacker. �ven om dessa den tyska kommunismens hj�ltar under sin livstid utgjorde en st�ndig f�rebr�else mot alla slags Longuet, som var aktie�gare i det imperialistiska blocket som inneh�ll den ryska tsaren i en av sina flyglar, s� d�g de efter sin d�d utm�rkt till att lura de franska arbetarna genom att g�ra anspr�k p� deras p�st�dda v�nskap och f�r att sl�nga deras heroiska martyrskap som ett ben f�r att blidka den franska imperialismens vakthundar.
Och omedelbart d�refter riktar Jean Longuet uppm�rksamheten p� det �v�lformulerade tal som v�r v�n Vandervelde h�ll�.[5] Jag r�knade: exakt tre rader skiljde texten med h�nvisningen till Liebknechts och Luxemburgs martyrd�d fr�n h�nvisningen till �v�r v�n Vandervelde�. D�r livet sj�lvt har gr�vt en avgrund och inte l�mnat n�got mellan Liebknecht och Vandervelde utom en revolution�rs f�rakt f�r en f�rr�dare, d�r l�gger den h�vlige Longuet med en enda gest av v�nskap sina armar om b�de hj�lten och avf�llingen. Detta �r heller inte allt. F�r att legitimera sin respekt f�r Liebknecht � i den parlamentariska betydelsen av ordet � �beropar Longuet som vittne hans majest�ts minister Vandervelde, som erk�nde � och vem kan veta detta b�ttre �n Vandervelde? � att tv� m�nniskor r�ddat den tyska socialismens �ra: Liebknecht och Bernstein. Men Liebknecht ans�g egentligen att Bernstein var en kapitalismens ynkliga smickrare. Och Bernstein ans�g egentligen att Liebknecht var en galning och en brottsling. �n sen d�? P� den d�ende parlamentarismens fotsteg och i en artificiell atmosf�r av l�gner och konventioner parar Jean Longuet obesv�rat ihop Liebknecht med Vandervelde och� Bernstein, precis p� samma s�tt som han n�got tidigare f�renat Renan, Lenin och Wilson.
Men imperialismens parlamentariska f�retr�dare har inte br�ttom att fatta posto p� en gemensam plattform som Longuet g�dslat med sin v�ltalighet. Nej, de v�grar att ge vika en tum fr�n sin st�ndpunkt. Oavsett vilka utf�stelser som Vandervelde gjorde till Liebknecht och Bernstein, s� r�stade de belgiska socialisterna �nd� f�r fredsf�rdraget. �S�g oss, monsieur Longuet, om de belgiska socialisterna r�stade f�r fredsf�rdraget? Ja eller nej? (Bravo!)� F�r att sent omsider reparera sitt socialistiska rykte, f�rbereder sig Jean Longuet sj�lv att r�sta mot f�rdraget, vars tillkomst han f�rberett genom hela sitt tidigare uppf�rande. Av den orsaken besvarar han helt enkelt inte denna ja-eller-nej-fr�ga. R�stade dina belgiska �v�nner� f�r det vanhedrande, ov�rdiga Versaillesf�rdraget, s� fullst�ndigt genomsyrat av grymhet, girighet och tarvligheter? Ja eller nej? Jean Longuet h�ller tyst. S� l�nge ett faktum inte n�mns fr�n en talarstol i ett parlament �r det i realiteten icke-existerande. Jean Longuet �r inte tvungen att citera den �v�ltaliga v�nnen Vanderveldes� ov�rdiga handlingar s� l�nge han kan citera fr�n Vanderveldes stiliserade tal.
Och s� � Vandervelde! Belgien! En kr�nkning av neutraliteten! �Vi st�r alla enade h�r.� Vi br�nnm�rker alla denna kr�nkning av ett litet lands oberoende. Det �r sant att tyskarna kom med sin protest n�got f�r sent. Ack, s�dan �r historiens g�ng. �Endast sakta, endast gradvis,� f�rklarar Longuet melankoliskt, �vaknar medvetandet hos ett v�ldtaget och lurat folk. Var inte det fallet i v�rt eget land f�r 47 �r sedan efter imperiet?� I just detta �gonblick spetsar kapitalismens vaksamma f�retr�dare �ronen f�r att h�ra vad Longuet s�ger: �Lider inte v�rt folk av ert styre �nda fram tills idag? Har inte v�rt folk lurats, h�nats och f�rtryckts av er? Har det inte av er f�rvandlats till en internationell b�del? Har det n�gonsin funnits en epok, har det n�gonsin funnits ett folk som av sin regerings vilja och v�ld tvingats att spela en mer vanhedrande, kriminell och b�dels roll �n vad som nu spelas av Frankrikes f�rslavade folk?� I just detta �gonblick frigjorde v�r h�gst belevade Jean Longuet med en fras 47 �r fr�n det franska folkets axlar, f�r att demaskera f�rtryckarnas kriminella klick, som lurar och trampat p� folket, inte bland Clemenceaus segerregering utan snarare bland Napoleon III:s[6] regering som st�rtades f�r l�nge sedan och som senare med r�ge �vertr�ffats i avskyv�rdhet.
Och �terigen svingar den deputerades hand en harml�s liten lansett. �Ni st�djer Noske och hans 1 200 000 soldater som imorgon kan utg�ra stommen i en stor arm� mot oss.� En h�pnadsv�ckande anklagelse! Varf�r skulle inte B�rsens (den franska aktiemarknaden) representanter st�dja Noske som �r B�rsens tyske v�ktare? De �r f�renade i sitt hat mot det revolution�ra proletariatet. Men denna fr�ga, den enda som �r verklig, existerar inte f�r Longuet. F�r sina kollegor h�ller han upp hotet om att Noskes arm� kommer att g� �mot oss�. Mot vem? Noske[7] stryper Rosa Luxemburg, Karl Liebknecht och deras parti. �Mot oss� � mot de franska kommunisterna? Nej mot Tredje republiken, mot Clemenceau-Barthou[8]�Briand[9]�Longuets gemensamma statsf�retag.
Och �n en g�ng Alsace-Lorraine. �terigen �vi �r alla eniga vad g�ller denna sak.� Det �r naturligtvis tr�kigt att det inte h�lls n�gon folkomr�stning. Speciellt som �vi� inte hade n�got att frukta av en folkomr�stning. F�r �vrigt kommer de kommande valen att fungera som en folkomr�stning. Och under tiden kommer Millerand[10] att ha haft m�jligheten att genomf�ra det n�dv�ndiga patriotiska, renade och fostrande arbetet i Alsace-Lorraine f�r att genom en framtida �folkomr�stning� �stadkomma en fullst�ndig sammanj�mkning av Longuets h�vliga och legala medvetande med Foch-Clemenceaus[11] krassa politik. Longuet v�djar endast om en sak � att reningsarbetet ska utf�ras med ett sinne f�r proportioner f�r att inte �minska Alsace-Lorraines djupa sympatier gentemot Frankrike.� En liten dos humanism f�r Millerand � och allt kommer att bli till det b�sta i denna den b�sta av alla v�rldar.
Den franska kapitalismen har ockuperat Saaromr�det. H�r har inte f�rekommit n�got ��terst�llande av �vertr�dda lagar�; h�r har inte en enda h�rdad reporter kunnat uppt�cka n�gra �djupg�ende sympatier�. Detta �r st�ld som beg�tts mitt p� ljusa dagen. Longuet �r mycket s�rad. Longuet �r mycket ledsen. Fr�nsett den humanit�ra sidan av saken ��r kolet i Saaromr�det, f�r vi veta av specialisterna, inte av b�sta kvalitet�. Var det verkligen inte m�jligt � bannar Longuet � att f� tag i det kol �vi� beh�ver av det pl�gade Tyskland fr�n Ruhromr�det, kol av l�ngt b�ttre kvalitet och utan att beh�va uts�tta oss f�r parlamentariska sv�righeter vad g�ller det nationella sj�lvbest�mmandet? Den �rev�rdige deputeraden �r, som vi ser, inte helt utan sunt f�rnuft.
Jean Longuet �r naturligtvis internationalist. Han medger det sj�lv. Och vem skulle veta b�ttre? Men vad �r internationalism? �Vi tolkade det aldrig i betydelsen fosterlandets f�rnedring; och v�rt eget fosterland �r vackert nog f�r att inte ha n�got behov av mots�tta �sig n�gon annan nations intressen. (V�nners rop: Bravo!)�
Detta vackra fosterland, som r�kar st� till Foch-Clemenceaus f�rfogande, hindras p� intet s�tt av Longuets internationalism fr�n att utnyttja Ruhrs b�ttre kol. Det enda kravet �r att iaktta dessa former av parlamentarisk harmoni som, vilket ni kommer att bli varse, frammanar alla v�ra v�nners bifall.
Longuet �verg�r till England. Om han anv�nder Renans auktoritet n�r han v�rderar sitt eget lands politik, s� upptr�der Longuet likaledes i ett mycket f�rn�mt s�llskap p� den brittiska politikens arena. Eftersom det �r n�dv�ndigt att n�mna Irland �vore det inte till�tligt att erinra om Englands stora statsm�n: Gladstone[12] och Campbell-Bannerman[13]? Om England beviljade Irland frihet skulle inget st� i v�gen f�r att f�rena dessa l�nder i en federation.� Efter att ha tryggat Irlands v�lg�ng genom den store Gladstones metoder st�ter Longuet p� nya sv�righeter: Frankrike besitter sj�lvt mer �n ett Irland. Longuet n�mner Tunis. �Till�t mig p�minna er om, mina herrar, att f�r Frankrikes sak har detta land under kriget gjort de �rorikaste och st�rsta uppoffringar. Av de 55 000 krigare som Tunisien gav Frankrike har omkring 45 000 d�dats eller skadats � detta �r officiella siffror. Och vi har r�tt att s�ga, att detta land� genom sina uppoffringar har tillk�mpat sig r�tten till st�rre r�ttvisa och st�rre frihet. (V�nners rop: Bravo!)� De fattiga olycksaliga araberna fr�n Tunisien, som den franska borgarklassen kastade in i krigets brinnande kittel, denna svarta kanonmat f�ll � utan minsta mening � vid Marne och Somme[14], dukade under tillsammans med importerade spanska h�star och amerikanska ungtjurar. Och denna motbjudande smutsfl�ck, en av de vidrigaste i hela den vidriga bilden av v�rldens slakthus beskrivs av Jean Longuet som en enast�ende och �rorik uppoffring som borde kr�nas med frihetens g�va. Efter det halvhj�rtade och tomma pratet om internationalism och sj�lvbest�mmande behandlas de tunisiska arabernas r�tt till en strimla av frihet som om det vore dricks som den m�tta och storsinnade B�rsen sl�nger �t sina slavar p� beg�ran av en av dess parlamentariska mellanh�nder. Var g�r d� gr�nsen f�r den parlamentariska f�rnedringen?
Men nu kommer vi till Ryssland. Med en taktfullhet som utm�rker honom inleder Jean Longuet med att buga djupt inf�r ingen mindre �n Clemenceau. �Har vi inte alla unisont appl�derat Clemenceau, n�r han fr�n denna kammares talarstol l�ste den paragraf som uppl�ste det �k�nda Brest-Litovskf�rdraget?� N�r han erinrar sig freden i Brest-Litovsk f�rlorar Jean Longuet all sj�lvkontroll. �Brest-Litovsk-freden �r ett monument �ver den preussiska militarismens bestialitet och neslighet.� Det blixtrar och dundrar om Longuet. Orsaken �r ganska enkel: parlamentariska blixtar mot Brest-Litovsk-freden som f�r l�nge sedan svepts bort av revolutionen tillhandah�ller en v�ldigt gynnsam och lycklig bakgrund f�r den deputerades delikata kritiska hantering av Versailles-freden.
Jean Longuet �r f�r fred med Sovjetryssland. Men naturligtvis inte p� n�got kompromissande s�tt. Nej, Longuet har s�ker k�nnedom om en bra v�g mot denna fred. Det �r ingen annan �n Wilsons v�g, vilken skickat sin befullm�ktigade ambassad�r Bullitt[15] till Sovjetryssland. Betydelsen av och inneh�llet i Bullitts uppdrag �r idag tillr�ckligt v�lk�nt. Hans villkor utgjorde en h�rdare version av K�hlmanns[16] och Czernins[17] Brest-Litovsk-klausuler. De inkluderade b�de styckning av Ryssland och grym plundring av hennes ekonomi. Men l�t oss v�lja ett annat diskussions�mne. Som alla vet �r Wilson f�r nationernas sj�lvbest�mmande, och vad g�ller Bullitt � �Jag anser Herr Bullitt vara en av de mest r�ttframma, en av de �rligaste, mest v�lmenande m�n som jag har haft den stora turen att m�ta.� Vilken tr�st det �r att fr�n Longuet f� h�ra att den amerikanska aktiemarknaden fortfarande f�rfogar �ver �rbara m�n, samtidigt som det i det franska parlamentet fortfarande finns deputerade som �r f�rtrogna med den amerikanska dygdens verkliga v�rde.
Efter att ha hyllat Clemenceau och Bullitt f�r deras godhet gentemot Ryssland f�rsm�r inte Longuet att rikta n�gra uppmuntrande ord till den Sovjetiska republiken. �Ingen kommer att tro,� s�ger han, �att sovjetregimen skulle kunnat ha h�llit kvar sig vid makten under tv� �r om den inte hade haft st�d fr�n det ryska folkets breda massor. Den skulle inte ha kunnat bygga en arm� med 1 200 000 soldater under ledning av de b�sta officerarna fr�n det gamla Ryssland och strida med samma gl�d som 1793 �rs frivilliga.�[18]
Detta �r h�jdpunkten i Longuets tal. N�r han erinrar om Konventets arm�er dyker han ned i nationella traditioner, anv�nder det f�r att d�lja alla klassmots�ttningar, inbegriper Clemenceau i heroiska minnen och tillhandah�ller samtidigt en historisk formel som indirekt medf�r ett lagligt godk�nnande av Sovjetstaten och Sovjetarm�n.
S�dan �r Longuet. S�dan �r den officiella franska socialismen. S�dan �r Tredje republikens parlamentarism i dess mest �demokratiska� aspekt. Tomma fraser, senilitet och undanflykter, f�rsynta l�gner, argument och knep fr�n en lagvr�ngare som dock p� allvar tar talarstolens politiska program f�r historiens arena. Idag, n�r klass �ppet st�r mot klass, n�r historiska id�er stiger fram bev�pnade till t�nderna och alla tvister avg�rs med blanka vapen, utg�r �socialister� av Longuets typ ett sk�ndligt h�n i v�r tid. Vi har just sett honom som han �r: han kryper f�r h�gern; niger �t v�nstern; betygar sin v�rdnad f�r den store Gladstone som bedrog Irland; kn�b�jer inf�r sin (kroppsliga) morfar Marx, som f�raktade och hatade hycklaren Gladstone; prisar tsarens favorit Viviani, den f�rste ministerpresidenten under det imperialistiska kriget; kombinerar Renan med den ryska revolutionen, Wilson med Lenin och Vandervelde med Liebknecht; smyger in en grund best�ende av Ruhrs kol och tunisiska skelett under �nationernas r�ttigheter�; och genom att utf�ra alla dessa otroliga underverk, d�r eldslukeri som j�mf�relse kan s�gas vara rena barnleken, f�rblir Longuet trogen sig sj�lv som den h�viska inkarnationen av den officiella socialismen och den franska parlamentarismens krona.
K�re v�n. Det �r h�g tid att f� ett slut p� detta utdragna missf�rst�nd. Den franska arbetarklassen st�r inf�r alltf�r stora problem, med uppgifter som �r alltf�r viktiga och alltf�r sv�ra f�r att l�ngre kunna tolerera en kombination av usel Longuetism med den stora verklighet som utg�rs av den prolet�ra kampen om makten. Vi beh�ver framf�rallt klarhet och sanning. Varje arbetare m�ste klart f�rst� vilka som �r hans v�nner och fiender; han m�ste helt klart veta var hans p�litliga vapenbr�der finns och var den usle f�rr�daren finns. Liebknecht och Luxemburg �r med oss, medan Longuet och Vandervelde utan misskund m�ste f�rpassas till den borgerliga soph�g fr�n vilken de s� vanm�ktigt f�rs�ker krypa till den socialistiska v�gen. V�r tids�lder kr�ver tungviktiga id�er och ord som f�ruts�ttning f�r tungviktiga handlingar. Vi har inte l�ngre behov av parlamentarismens f�r�ldrade dekorationer, dess ljusdunkel, dess optiska illusioner. Frankrikes proletariat beh�ver de prolet�ra gatornas rena, modiga luft; det beh�ver tankens klarhet i sin hj�rna, en fast vilja i sitt hj�rta och � ett gev�r i sin hand.
En slutlig uppg�relse med Longuetismen �r den politiska hygienens oavvisliga krav. Och �ven om jag har reagerat p� Longuets tal med en k�nsla som det inte finns n�gon l�mplig etikett p� i parlamentarismens h�vlighetslexikon kan jag h�r i slutet p� mitt brev med gl�dje t�nka p� det enast�ende rensningsarbete som det heta franska proletariatet kommer att uppn� �ver hela den borgerliga republikens ytterst bespottade byggnad n�r det slutligen tar sig an l�sningen p� dess sista historiska uppgift.
18 december 1919 Moskva.
Artikeln publicerades bl a i tidskriften Kommunistitjeskij Internatsional (Kommunistiska Internationalen) nr 7-8
[1] Vilka som helst av Marx och Engels texter kan citeras f�r att illustrera deras f�rakt f�r parlamentarism, borgerlig demokrat, ren demokrati osv. Vi citerar tv� st�llen ur deras korrespondens: �Dessa demokraternas hundar och liberala sl�dder kommer att f� se att vi �r de enda som inte f�rsoffats� av denna f�rskr�ckliga fredsperiod.� (Marx till Engels, 25 februari 1859) �S� snart krisen blivit ett faktum kommer vi i alla h�ndelser endast att ha en motst�ndare: alla de reaktion�ra krafterna, vilka pl�tsligt kommer att ha grupperat sig kring den rena demokratins id� � och det �r ett faktum som vi enligt min mening b�r f�rs�ka att h�lla i minnet� (Engels till Bebel 11 december 1884)
[2] Viviani � en av ledarna i franska borgarklassens lysande samling som inledde sin karri�r inom socialistpartiet endast f�r att f�rr�da det f�r en regeringspost. Vid f�rsta v�rldskrigets b�rjan blev Viviani premi�rminister. Han ersattes av Clemenceau.
[3] Alsace-Lorraine (tyska: Elsass-Lothringen), omr�de i nuvarande nord�stra Frankrike, avtr�ddes 1871 till Tyskland efter kriget mellan Frankrike och Tyskland. �terl�mnandet av dessa territorier var den franska borgarklassens favoritparoll i dess krigsagitation 1914-18.
[4] Ernest Renan � fransk orientalist och forskare i slutet av 1800-talet. F�rfattare till boken Jesu levnad (1863).
[5] Vandervelde � ledare f�r det belgiska socialistpartiet och f�re detta ledare f�r Andra internationalen. Advokat och professor. Under hela sin karri�r tillh�rde Vandervelde h�gern inom socialdemokratin. Kriget avsl�jade honom som en ren f�rr�dare. Han var en av de f�rsta socialisterna som gick med i krigsregeringen och blev hans majest�ts premi�rminister. Som Belgiens representant skrev han under Versaillesf�rdraget. Deltog under 1920-talet i olika koalitionsregeringar.
[6] Napoleon III, barnbarn till Napoleon Bonaparte, besteg den kejserliga tronen p� den franska reaktionens h�jdpunkt efter 1848 �rs revolution. Med sin bas i den finansiella och industriella borgarklassen st�dde Napoleon III reaktionen i andra l�nder. Under Napoleon III:s epok avsl�jades den borgerliga demokratins korruption mycket m�lande. �Under Napoleon III:s epok avsl�jades den borgerliga demokratins korruption mycket m�lande. Se Karl Marx, Louis Bonapartes adertonde Brumaire.
[7] Noske var socialdemokratins b�del efter den revolution�ra r�relsen i Tyskland 1919-20. Noske kom fr�n arbetarbyr�kraternas led som �ppet hade st�tt Kaiserns kolonialpolitik redan innan f�rsta v�rldskriget. Under kriget var han en av den tyska regeringens lakejer. Under 1918 �rs revolution i Tyskland fungerade han som kontrarevolutionens b�del. Tillsammans med Scheidemann var Noske ansvarig f�r att tiotusentals tyska arbetare sk�ts. Han dog senare obem�rkt.
[8] Barthou � en av de ledande politiska figurerna i den franska borgarklassen l�ger. Ingick i m�nga olika regeringar och hade posten som premi�rminister. M�rdad tillsammans med jugoslaviske kungen Alexander h�sten 1935.
[9] Aristide Briand � ett av de fr�msta exemplen p� �verl�peri inom den franska socialdemokratiska r�relsen. Under 1890-talet tillh�rde Briand arbetarr�relsens v�nsterflygel och var den fr�mste agitatorn f�r �Gruppen f�r direkta aktioner�, en tendens som senare gick samman med syndikalismen. Men redan f�re 1914 gjorde Briand en helomv�ndning h�gerut, ansl�t sig till den franska borgarklassens r�ddare och gjorde karri�r som en av den franska imperialismens politiska ledare. I mitten av tjugotalet, dvs. vid tiden d� denna text gavs ut i Ryssland, f�rs�kte Briand �teruppta sin karri�r som en av �V�nsterblockets� konservativa ledare.
[10] Millerand � den franska republikens president � b�rjade sin karri�r som en socialist, precis som m�nga andra ledare f�r den franska borgarklassen. Han arbetade ihop med Jaur�s. 1899 intr�dde han i den borgerliga regeringen. Millerands agerande framkallade en bitter kontrovers inom Andra internationalen. Millerand utvecklades rakt �t h�ger och blev till slut den franska reaktionens mest framst�ende ledare.
[11] Foch � marskalk i den franska arm�n. �verbef�lhavare f�r de allierade styrkorna 1918. Best�md anh�ngare av milit�r invasion i Sovjetunionen.
[12] Gladstone � en av de framtr�dande ledarna f�r den engelska borgarklassens v�nsterflygel under senare delen av 1800-talet. Gladstone var f�r det fredliga inf�rlivandet av Irland. [F�r att f� st�d av det irl�ndska partiet i det brittiska underhuset erbj�d Gladstone dem upprepade g�nger sj�lvstyre (dvs. autonomi f�r Irland inom det F�renade kungariket (United Kingdom), vilket liknade dagens arrangemang f�r Skottland), men han kunde aldrig h�lla sina l�ften. Icke desto mindre kunde han h�lla det irl�ndska partiet kopplat till liberalerna p� grund av sina l�ften.]
[13] Campbell-Bannerman � borgerlig liberal premi�rminister i England 1905-08. Anh�ngare av irl�ndskt sj�lvstyre och autonomi f�r boerna s� v�l som en f�rk�mpe f�r att minska �verhuset makt.
[14] Marne och Somme �r floder i nord�stra Frankrike. Under kriget 1914-18 utgjorde de arena f�r gigantiska slag d�r hundratusentals d�dades och skadades p� b�da sidor.
[15] Bullitt var attach� i den amerikanska delegationen i Versailles. I februari 1919 skickades han av Wilson till Sovjetryssland f�r att f�rhandla fram en fred mellan vitgardisterna och sovjetregeringen p� basis av de d� existerande fronterna. Bullitt anf�rtroddes texten med Sovjets motf�rslag. Men eftersom Bullitts resa tillbaka till Paris sammanf�ll med framg�ngarna f�r Koltjaks offensiv p� v�ren 1919, besl�t de allierade att sl�ppa fr�gan. Detta skapade vid denna tid en ganska stor skandal.
[16] K�hlmann � den kejserliga tyska regeringens utrikesminister som genomf�rde fredsf�rhandlingarna i Brest-Litovsk f�r Tysklands vidkommande.
[17] Czernin � �sterrikisk-ungerska kejsard�mets utrikesminister som representerade �sterrike-Ungern i Brest-Litovsk.
[18] Nationalkonventets arm�er som bildades under den stora franska revolutionen f�r att m�ta interventionen fr�n �sterrikes och andra feodala regimers kontrarevolution�ra arm�er som st�llde sig p� den franska reaktionens sida. Inom n�gra f� �r hade Nationalkonventets arm�er inte bara slagit tillbaka de utl�ndska arm�erna utan �ven lyckats utstr�cka den franska republikens inflytande l�ngt bortom dess ursprungliga gr�nser. Konventet placerade sina egna s�ndebud, som hade diktatorisk makt, i arm�erna.