Originalets titel: A Creeping Revolution. F�rst publicerad i Pravda nr 85, 23 april 1919.
�vers�ttning: Per-Olov Eklund
HTML: Martin Fahlgren
Den tyska revolutionen har klara likheter med den ryska. Men inte mindre l�rorika �r olikheterna. I b�rjan av oktober[2] �gde en �februarirevolution� rum i Tyskland. Redan tv� m�nader senare genomgick det tyska proletariatet sina �julidagar�,[3] dvs deltog i de f�rsta �ppna sammandrabbningarna med de borgerliga-f�rsonliga imperialistiska styrkorna, p� en ny �republikansk� grundval. I Tyskland, liksom i v�rt land, var julidagarna vare sig ett organiserat uppror eller en avg�rande strid som inletts spontant. Det var den f�rsta stormiga manifestationen, en ren yttring av klasskampen, som skedde p� den mark som revolutionen hade er�vrat och manifestationen beledsagades av sammandrabbningar mellan f�rtruppsavdelningarna. I v�rt land tj�nade och hj�lpte erfarenheterna av julidagarna proletariatet att ytterligare koncentrera sina styrkor under de organiserade f�rberedelserna inf�r den avg�rande striden. Efter det att spartakisternas f�rsta �ppna revolution�ra manifestation hade krossats och efter det att deras ledare hade m�rdats, f�ljde i Tyskland ingen andh�mtningspaus, praktiskt taget inte en enda dag. En serie strejker, uppror, �ppna strider f�rekom p� olika st�llen �ver hela landet. Knappt hade regeringen Scheidemann lyckats �terst�lla ordningen i Berlins f�rorter, f�rr�n de tappra gardisterna, som �rvts fr�n Hohenzollern, m�ste skynda till Stuttgart eller N�rnberg. Essen, Dresden och M�nchen blev i tur och ordning sk�deplatser f�r blodiga inb�rdeskrig. Varje ny seger f�r Scheidemann blir endast utg�ngspunkt f�r ett nytt uppror av Berlins arbetare. Det tyska proletariatets revolution har blivit utdragen och smygande till sin karakt�r, och vid f�rsta �gonkastet kan detta framkalla farh�gor om att de h�rskande skurkarna kanske kan lyckas med att bit f�r bit t�mma den p� blod genom otaliga sk�rmytslingar. Samtidigt tycks f�ljande fr�ga med automatik st�llas: Har inte r�relsens ledare kanske gjort allvarliga taktiska misstag som hotar hela r�relsen med underg�ng?
F�r att f�rst� den tyska prolet�ra revolutionen f�r man inte bed�ma den enbart utifr�n en analogi med den ryska oktoberrevolutionen, utan genom att ta utvecklingen av Tysklands egna inrikes f�rh�llanden som utg�ngspunkt.
Historien har gestaltat sig som s� att under det imperialistiska krigets epok visade sig den tyska socialdemokratin � och detta kan nu konstateras helt objektivt � vara den st�rsta kontrarevolution�ra faktorn i v�rldshistorien. Men den tyska socialdemokratin �r ingen olycksh�ndelse; den f�ll inte fr�n himlen, utan skapades genom den tyska arbetarklassens kraftanstr�ngningar under flera �rtionden av oavbrutet uppbygge och anpassning till de villkor som r�dde i den kapitalistiska Junker-staten. Ur den prolet�ra milj�n drog partiorganisationen och de fackf�reningar som var knutna till socialdemokratin till sig de mest framst�ende, energiska elementen som sedan formades psykologiskt och politiskt. N�r s� kriget br�t ut, och f�ljaktligen stunden var inne f�r dess st�rsta historiska pr�vning, visade det sig att den officiella arbetarklassorganisationen inte handlade och reagerade som proletariatets kamporganisation mot den borgerliga staten, utan som borgarstatens hj�lporgan, skapat f�r att h�lla ordning p� proletariatet. Arbetarklassen var paralyserad, eftersom inte bara den kapitalistiska milit�rapparatens tyngd kastade sig �ver den utan �ven dess egen partiapparat. Krigets umb�randen, dess segrar, dess nederlag br�t den tyska arbetarklassens f�rlamning, befriade den fr�n det officiella partiets disciplin. Partiet splittrades. Men det tyska proletariatet f�rblev utan en revolution�r kamporganisation. Historien uppvisade �terigen f�r v�rlden en av sina dialektiska mots�gelser: Just p� grund av att den tyska arbetarklassen under den tidigare epoken hade sl�sat st�rre delen av sin energi p� ett sj�lvtillr�ckligt organisationsuppbygge, d�r den innehaft t�tplatsen i Andra internationalen s�v�l n�r det g�ller parti- som fackf�reningsapparaten � skulle den tyska arbetarklassen, n�r den under en ny epok skulle �verg� till �ppen revolution�r kamp om makten, visa sig vara organisatoriskt ytterst f�rsvarsl�s
Den ryska arbetarklassen som �stadkom sin oktoberrevolution hade fr�n den tidigare epoken f�tt ett ov�rderligt arv i form av ett centraliserat revolution�rt parti. Den narodniska (populistiska) intelligentsians pilgrimsf�rder bland b�nderna; narodnovoltsiernas terroristiska kamp[4]; de marxistiska pionj�rernas underjordiska agitation; de revolution�ra utbrotten under detta �rhundradets f�rsta �r, generalstrejken och barrikaderna i oktober 1905; den revolution�ra �parlamentarismen� under Stolypin-epoken[5], som var intimt knuten till den underjordiska r�relsen � allt detta f�rberedde en m�ngd revolution�ra ledare, h�rdade i kampen och f�renade av det socialistiskt revolution�ra programmet.
Historien �verl�mnade inte n�got liknande arv till den tyska arbetarklassen. Den tvingas inte enbart att k�mpa om makten, utan �ven att skapa sin organisation och tr�na framtida ledare under sj�lva kampens f�rlopp. Det �r sant att under en revolution�r epok sker denna skolning i ett febrilt tempo, men det beh�vs icke desto mindre tid f�r att �stadkomma detta. I fr�nvaron av ett centraliserat revolution�rt parti med en kampledning vars auktoritet �r allm�nt accepterad av de arbetande massorna; i fr�nvaron av ledande k�mpande k�rnor och ledare som �r pr�vade i handling och testade genom erfarenheter inom alla den prolet�ra r�relsens olika centra och omr�den; blev denna r�relse till karakt�ren av n�dv�ndighet oregelbunden, kaotisk, smygande n�r den kom ut p� gatorna. Dessa utbrott av strejker, uppror och strider utg�r f�r n�rvarande den enda tillg�ngliga formen f�r att �ppet mobilisera det tyska proletariatets krafter, befriade fr�n det gamla partiets ok; och samtidigt utg�r de under r�dande f�rh�llanden de enda m�jligheterna att skola nya ledare och bygga det nya partiet. Det �r r�tt sj�lvklart att en s�dan v�g fordrar enorma anstr�ngningar och kr�ver or�kneliga offer. Men det finns inget val. Det �r den enda v�g som det tyska proletariatets klassuppror kan ta mot den slutliga segern.
Efter den Blodiga s�ndagen 9 januari 1905, d� Petrograds arbetare och efter dem arbetarna i hela landet gradvis b�rjade f�rst� behovet av kamp och samtidigt ins�g hur spridda deras styrkor var, f�ljde en kraftfull men v�ldigt kaotisk strejkr�relse i landet. Klokhuvuden steg d� fram f�r att f�lla t�rar �ver den energi den ryska arbetarklassen f�rbrukade och f�r att sp� dess utmattning och revolutionens nederlag som ett resultat av detta. Men i verkligheten var de spontana, smygande strejkerna under v�r- och sommarm�naderna 1905 de enda m�jliga formerna f�r revolution�r mobilisering och organisatorisk skolning. Dessa strejker lade grunden f�r den stora oktoberstrejken och f�r uppr�ttandet av de f�rsta sovjeterna.
Det finns en viss likhet mellan det som nu h�nder i Tyskland och den f�rsta ryska revolutionens period som jag nyss visat p�. Men den tyska revolution�ra r�relsen utvecklas naturligtvis p� oj�mf�rligt h�gre och m�ktigare grundvalar. Medan det gamla officiella partiet har lidit fullst�ndig bankrutt och f�rvandlats till ett reaktionens instrument inneb�r detta naturligtvis inte att det arbete partiet utr�ttat under tidigare epoker sp�rl�st har f�rsvunnit. De tyska arbetarnas politiska och kulturella niv�, deras traditioner och organisatoriskaf�rm�ga �r enast�ende. Tiotusentals och hundratusentals arbetarledare, som under den tidigare epoken sugits upp av de politiska och fackliga organisationerna och som till synes assimilerats av dessa, uth�rdade i verkligheten det v�ld som ut�vats mot deras revolution�ra medvetande bara fram till en viss punkt. Under loppet av delvis �ppna sammandrabbningar, genom denna revolution�ra mobiliserings sv�ra umb�randen, under denna smygande revolutions h�rda erfarenheter vaknar idag tiotusentals, tillf�lligt f�rblindade, lurade och skr�mda arbetarledare, och reser sig i sin fulla kraft. Arbetarklassen s�ker fram dem, precis som de sj�lva hittar sin plats i proletariatets nya kamp. Om den historiska uppgiften f�r Kautsky-Haases[6] Oavh�ngiga parti best�r i att uts� tvekan i regeringspartiets led och erbjuda en tillflykt f�r de delar som blivit skr�ckslagna, f�rtvivlade eller uppr�rda, d� kommer d�remot den turbulenta r�relse d�r v�ra spartakistiska vapenbr�der spelar en s�dan heroisk roll, som ett resultat att leda till att det Oavh�ngiga partiet oavbrutet kommer att raseras fr�n v�nster och till att partiets b�sta och mest h�ngivna element dras in i den kommunistiska r�relsen.
Sv�righeterna, de delvisa nederlagen och det tyska proletariatets stora uppoffringar borde inte f�r ett �gonblick g�ra oss modf�llda. Historien erbjuder inte proletariatet n�got v�gval. Den envisa, of�rminskade smygande revolutionen som om och om igen bryter ut, h�ller helt klart p� att n� den avg�rande stund d� revolutionen, efter att ha mobiliserat och f�rberett alla sina styrkor f�r kampen, riktar n�dast�ten mot klassfienden.
[1] Den tyska revolutionens nederlag, eller r�ttare sagt den serie av nederlag (1918-19, 1921, 1923), vilka ledde fram till det f�rkrossande nederlaget 1933 (Hitlers makttilltr�de), var den enskilt mest avg�rande h�ndelsen mellan de tv� v�rldskrigen. I sin sj�lvbiografi citerar Trotskij ett brev han skrev till SUKP:s politbyr� 1928: ��nda sedan 1923, det vill s�ga sedan den tyska revolutionens makal�sa sammanbrott, har partiets leninistiska del utsatts f�r en skur av slag. Slagen har blivit allt h�rdare i takt med det internationella och sovjetiska proletariatets fortsatta nederlag, vilka har orsakats av det opportunistiska [stalinistiska] ledarskapet.� (Mitt liv, sid 328) V�rldens arbetarklass och m�nskligheten som helhet, har betalat ett fruktansv�rt pris f�r den tyska revolutionens nederlag och alla andra katastrofer som framf�rallt skapats av den stalinistiska ledningen och dess avgrundsdjupa f�rr�deri.
[2] I oktober 1918 ledde det tyska milit�ra nederlaget till att sj�m�nnens uppror i Hamburg, republikens utropande i M�nchen osv. Denna serie av h�ndelser tvingade till slut kejsaren att abdikera.
[3] H�nvisningen h�r g�ller den ber�mda demonstration som Petrograds arbetare och soldater genomf�rde 3-5 juli 1917. F�r vidare detaljer se Trotskijs Ryska revolutionens historia del 2, kapitel I och II.
[4] 1876 organiserade Rysslands revolution�ra intellektuella, som kallade sig Narodniki (populister), ett parti �Zemlja i volja� (Jord och frihet) i vilket mots�gelsefulla politiska riktningar utvecklades. 1879 splittrades denna organisation i tv� partier: �Narodnaja Volja� (Folkets frihet) och �Chorniji Peredel� (Svart f�rdelning) under ledning av Plechanov. Anh�ngarna av Narodnaja Volja, k�nda som Narodovoltsi (en sammandragning av partiets namn) �vergick mer och mer till individuell terrorism. Efter mordet p� tsar Alexander II (1881) krossades deras organisation. Lenins bror, A.I. Uljanov, var medlem i detta parti och avr�ttades tillsammans med andra 1887 efter ett misslyckat mordf�rs�k p� tsar Alexander III. Plechanovs grupp flydde utomlands och utvecklades i riktning mot marxismen och bildade Rysslands f�rsta marxistiska organisation �Gruppen f�r Arbetets frig�relse� i Schweiz (1883).
[5] Epoken Stolypin t�cker perioden med reaktion efter nederlaget f�r 1905 �rs revolution i Ryssland. Stolypin, en av de st�rsta feodala jord�garna, ledde den tsaristiska regeringen under denna period fram tills han m�rdades 1911. Hans favoritformel var: �f�rst pacificering, d�refter reformer.� �Pacificering� innebar ett bef�stande av env�ldet genom presscensur, f�rbud mot fackf�reningar, undantagstillst�nd och omfattande utnyttjande av exekutionsplutoner. Stolypins �reformer� var ett f�rs�k att stabilisera det ryska samh�llet genom att p� ett artificiellt s�tt utveckla �starka� bondeekonomier (kulaker) i landet. Alla hans f�rs�k b�de till �pacificering� och �reformer� visade sig vara d�df�dda.
[6] Haase � en av grundarna och ledarna f�r Tysklands Oavh�ngiga Socialistparti (USPD) bildat 1917. F�re f�rsta v�rldskriget var han den tyska socialdemokratins f�rste vice ordf�rande. Under den imperialistiska konflikten ledde han den �moderata oppositionen� inom det tyska partiet. I mars 1917 blev han ordf�rande� i Tysklands Oberoende Socialistpartis centralkommitt�. Under spartakistupproret i januari 1919 f�rs�kte han spela rollen av �fredsm�klare.� I oktober samma �r m�rdades han p� trappan till Riksdagen av en monarkistisk officer.
�xxx USPD drog sig ur Andra internationalen n�r Komintern bildades och inledde f�rhandlingar om intr�de i den senare. 1920 n�r USPD r�knade 800 000 medlemmar r�stade dess kongress i Halle med tv� tredjedelars majoritet f�r att acceptera de �21 villkoren� f�r att g� med i Tredje internationalen; varefter majoriteten av USPD f�renade sig med det tyska kommunistpartiet. Minoriteten fortsatte existera som oberoende organisation ansluten till 2� internationalen fram till 1922, d� USPD �terv�nde till det officiella socialdemokratiska partiets led, f�rutom en liten centristisk grupp under ledning av Ledebour.