Originalets titel: "The Struggle for State Power"
�vers�ttning: Göran Källqvist
Redigering: Martin Fahlgren
HTML: Martin Fahlgren
Annan version: Finns i pdf-format p� www.marxistarkiv.se � direktl�nk
De fyra artiklar som publiceras h�r gavs f�rsta g�ngen ut p� engelska i boken The Proletarian Revolution in Russian by Lenin and Trotsky (svensk översättning i pdf-format på marxistarkiv.se: Den proletära revolutionen i Ryssland av N Lenin och Leo Trotskij). Boken redigerades av den amerikanske kommunisten Louis C. Fraina, och gavs ut av Communist Press, New York, 1918. Lenin ber�mde Fraina f�r hans arbete: "... den amerikanske kamraten F gjorde alldeles r�tt d� han utgav en diger bok med uppsatser av Trotskij och mig, och p� detta s�tt gav en �versikt av den ryska revolutionens historia." (Lenin, Works, ryska upplagan, band 17, s 96) [Citeras av Trotskij i Tredje internationalen efter Lenin.]
Artiklarna publicerades ursprungligen i tidningen Vperjod i juni-juli 1917. �versatta fr�n ryska till engelska av Fraina.
Anm�rkning: Nedan ges oftast tv� datumangivelser, av vilka det andra (inom []) �r enligt den d�varande �ldre almanacka som fortfarande anv�ndes i Ryssland (byte skedde f�rst 1918).
Den stora och avg�rande fr�gan f�r den ryska revolutionen var statsmakten, fr�gan om vilken klass som skulle kontrollera staten och vilken form staten skulle anta. Revolutionens varje fas och utveckling �r sammanv�vd med fr�gan om statsmakten, varje kris i revolutionen �r en maktkris. Inom tv� veckor efter st�rtandet av tsarismen och uppr�ttandet av den provisoriska regeringen och arbetarnas, soldaternas och b�ndernas sovjeter, s� uppstod fr�gan om statsmakten. Inom kort var det den avg�rande stridsfr�gan, och alla andra fr�gor var bara ett uttryck f�r den.
Till en b�rjan str�vade borgarklassen efter en konstitutionell monarki, men f�rlikade sig p� grund av h�ndelsernas tryck med en republik. De ville att statsmakten skulle utg�ras av en borgerlig parlamentarisk republik som skulle beh�lla statsmaskineriet och alla avg�rande drag hos den regering som hade existerat under tsarismen � ett kapitalistiskt env�lde maskerad i demokratiska former. I b�rjan dominerades den provisoriska regeringen av ultra-reaktion�rer av Gutjkovs och Miljukovs typ. Men efter krisen 2-3 maj kom regeringen under de borgerliga liberalernas kontroll, kadeterna och de m�ttfulla socialisterna. P� grund av sina klassf�rh�llanden var kadeterna uttalat imperialistiska, och genom sin allians med borgarklassen och sin v�gran att ta all makt genom sovjeterna tvingades de m�ttfulla socialisterna foga sig i en imperialistisk politik. Det var endast via sovjeterna som det gick att formulera en sj�lvst�ndig, revolution�r politik och genomf�ra den i praktiken.
5 juni utf�rdade sovjeternas exekutivkommitt� en appell till v�rldens socialistiska och arbetarorganisationer om "beslutsam och energisk kamp mot den v�rldsomfattande slakten", och "en �verenskommelse f�r att f� slut p� 'partifreden' med de imperialistiska regeringarna och klasserna, som g�r en verklig kamp f�r fred verkningsl�s." Men i och med sovjeternas allians med en borgerlig regering blev appellen verkningsl�s. Sovjeternas politik var i grunden identisk med de socialpatriotiska franska socialisternas politik, som l�t sina representanter g� med i Vivianis och Briands, kapitalismens och imperialismens, borgerliga regering.
De socialistiska sovjetrepresentanternas intr�de i regeringen var ett uppr�rande brott mot den revolution�rt socialistiska politiken och ett h�nfullt �sidos�ttande f�rbiseende av den r�dande situationen. Den enda verkliga makten i landet var de revolution�ra massornas makt, som organiserades i sovjeterna. �verl�mnandet av makten till den borgerliga regeringen f�r�ndrade inte de faktiska maktf�rh�llandena, och inte heller eliminerade det mots�ttningarna mellan de revolution�ra massorna och borgarklassen. Koalitionen var ett s�tt att undvika fr�ga om makten, men den l�ste den inte. I ord kunde sovjetledarna kanske �verl�mna all makt till regeringen. Men i verkligheten tvingade trycket fr�n h�ndelserna och klassmots�ttningarna sovjeterna att begr�nsa den provisoriska regeringens auktoritet, m�nga g�nger faktiskt tillbakavisa den, och anta en inst�llning som gjorde det om�jligt f�r b�de den borgerliga makten och politiken och den prolet�ra politiken och makten att utvecklas. Situationen var outh�rdlig: den kunde inte gynna revolutionen, utan kunde bara underbl�sa kaoset och reaktionen.
Den �kande f�rbittringen mot den koalition som hade bildats 18 maj, tvingade i b�rjan av juni sovjeternas exekutivkommitt� att utf�rda en f�rklarande deklaration:
1. Arbetar-och soldatdeputerades sovjet gav de socialistiska ministrarna i regeringen ett best�mt mandat att garantera allm�n fred med hj�lp av en �verenskommelse mellan nationerna, och inte f�rl�nga det imperialistiska kriget i namn av nationernas befrielse.
2. Socialisternas deltagande i regeringen inneb�r inte att klasskampen har tagit slut, utan tv�rtom att den forts�tter med hj�lp av politisk makt. Det var d�rf�r socialisterna inte kunde g� med i regeringen tillsammans med f�retr�dare f�r de borgerliga partierna f�rr�n en del av det ryska proletariatets fiender hade sp�rrats in och andra hade f�rdrivits fr�n makten med hj�lp av den revolution�ra massr�relsen 2 och 3 maj.
3. Socialisternas deltagande i regeringen genomf�rs under de allra fullst�ndigaste fria f�rh�llanden f�r proletariatet och arm�n, en frihet som �r helt or�rd av milit�rt undantagstillst�nd, politisk censur eller andra begr�nsningar. Det r�cker med att arbetarklasserna genomf�r en organiserad kontroll via sina f�retr�dare.
4. N�r det ryska proletariatets representanter gick med i regeringen s� innebar det inte att dess band till socialister i alla l�nder som k�mpar mot imperialismen f�rsvagades. Tv�rtom har dessa band st�rkts av den allt intensivare gemensamma kampen f�r allm�n fred.
F�rvisso "[inneb�r inte] socialisternas deltagande i regeringen... att klasskampen har tagit slut", men d�remot innebar det att borgarklassen st�rktes i f�rh�llande till proletariatet, att kampen � proletariatets medvetna kamp � tillf�lligt f�rvirrades och f�rsvagades. Denna slutsats bevisades mer �n nog av det faktum att kampen mot koalitionen hamnade i centrum f�r proletariatets och bondemassornas revolution�ra klasskamp. Koalitionens direkta och indirekta, medvetna och omedvetna, syfte var att oskadligg�ra den revolution�ra kampen och omvandla den fr�n revolution�ra massaktioner till k�bbel och munhuggande i regeringen mellan de socialistiska representanterna och kadeterna. Ist�llet f�r aktioner, ord. Ist�llet f�r revolution, f�rsoning!
Men en f�rsoningspolitik bryter �mkligt samman under inverkan fr�n v�ldsamma klassmots�ttningar, under de revolution�ra h�ndelsernas p�frestningar. Mensjevikernas och socialistrevolution�rernas politik kunde kanske ha �verlevt under en f�rrevolution�r period. Under en revolution var den helt v�rdel�s. En f�rsonlig politik, klassamarbete, �r m�jlig n�r massorna �r apatiska, ty d� agerar de inte n�r klassamarbetet oundvikligen f�rvandlas till kapitalistklassens �verh�ghet. Men under en revolution �r massorna i r�relse. �ratals utveckling koncentreras till m�nader och dagar. Klassf�rh�llanden och klassmots�ttningar visar sig ytterst klart, skarpt och kompromissl�st. F�rsoning kr�ver kompromisser, men under revolutionens kriser och omv�lvningar kan inte kompromisserna g� till roten av saker och ting, de kan inte vara grundl�ggande. Med andra ord kr�ver kompromisserna att en klass underkastar sig en annan. Nu var varken proletariatet eller borgarklassen beredda att g�ra den n�dv�ndiga kompromissen, n�mligen att avg�. Oundvikligen utvecklades kampen till en dubbel kamp mot koalitionen � den imperialistiska borgarklassens kamp fr�n h�ger, och det revolution�ra proletariatets och dess allierades, de utarmade b�ndernas, kamp fr�n v�nster.
Den princip om f�rsoning som antogs besj�la koalitionsregeringen visade sig i praktiken bli den ena regeringskrisen efter den andra. Man enade sig om en koalition 18 maj. 31 maj avgick handels- och industriminister A Konovalov (kadet), p� grund av att hans uppfattningar var helt motsatta arbetsminister Skobolov (mensjevikisk socialist) vad g�llde vilka ekonomiska och finansiella �tg�rder som var l�mpliga, i synnerhet vilka �tg�rder som kr�vdes f�r att ta itu med den r�dande inrikespolitiska krisen. Dessa mots�ttningar var oundvikliga. F�r att kunna m�ta den inhemska krisen kr�vdes �tg�rder som begr�nsade b�de kapitalistklassens makt och profiter. Och regeringens borgerliga representanter skulle aldrig g� med p� s�dana �tg�rder, ens n�r de antog den f�rh�llandevis m�ttfulla form som mensjevikerna f�reslog. I den ekonomiska politiken s�v�l som i fr�gan om krig och fred, var f�rsoning ett svagt k�ril som inte t�lde n�gonting.
Koalitionsregeringen befann sig i en oh�llbar situation: den kunde inte fungera under en revolution�r epok. Antingen f�rs�kte den �rligt f�retr�da b�de proletariatet och borgarklassen, revolutionen och reaktionen, vilket var l�tt att tala om men p� grund av de motsatta klassintressena om�jligt att genomf�ra. Eller s� kunde den, under inverkan av h�ndelserna, handla i den ena eller andra klassens intressen. Det var ingen historisk slump att regeringens fr�msta personlighet var Kerenskij (och Kerenskij var regeringens ledande kraft redan innan han blev premi�rminister) � en talare, m�stare med ord, expert p� l�ftenas psykologi. Under en revolution�r situation kunde en tv�klass-regering bara uttryckas med ord, vackra fraser och lysande paroller, verktyg f�r att lura massorna. Och n�r koalitionsregeringen agerade s� agerade den mot revolutionen. N�r revolutioner inte agerar s� drunknar de i en r�ra av ord. Om en revolution�r klass ryggar tillbaka fr�n att sj�lv ta makten och organisera om samh�llet, s� agerar oundvikligen den h�rskande klassen i reaktionens intressen. Vare dag med fraser ist�llet f�r handling var ett nederlag f�r revolutionen. Frasmakeriets politik leder till reaktion. Revolutionens paroller kan utnyttjas och inf�rlivas av borgarklassens och de m�ttfulla socialisternas opportunistiska politiker: men aldrig dess handlingar.
Under koalitionsregeringen, i praktiken den h�rskande klassens regering, f�rd�rvades industrin av borgarklassen. De utnyttjade sitt �gande f�r att sv�lta ut proletariatet och f�rlama revolutionen genom att lockouta arbetarna och sabotera produktionen. Jordbruket f�rd�rvades p� grund av att regeringen inte v�gade genomf�ra revolutionens uppgift att expropriera och f�rdela jorden. Denna uppgift stod n�mligen i mots�ttning till borgarklassens intressen som representerades i regeringen. De borgerliga representanterna fick hj�lp och underst�d av den gamla regimens byr�kratiska apparat (som den nya regimen beh�ll or�rd). Denna apparat saboterade varenda radikal �tg�rd som regeringen ibland tvingades vidta, och det var s�llan. Antingen kunde en rent borgerlig regering ta p� sig uppgiften att genomf�ra en inrikespolitisk omorganisering, som d� hade blivit en omorganisering huvudsakligen i borgarklassens intressen, eller s� kunde en rent revolution�r socialistisk regering agera via sovjeterna � en "proletariatets och b�ndernas diktatur" - vilket skulle ha inneburit en omorganisering i proletariatets och de utfattiga b�ndernas intressen. Den provisoriska regeringen handskades l�ttvindigt med revolutionens samtliga livsavg�rande fr�gor, och f�rkunnade att dessa problem skulle l�sas av den konstituerande f�rsamlingen, samtidigt som de hela tiden sk�t upp f�rsamlingens sammankallande. P� samma g�ng agerade den i borgarklassens intressen och f�rs�kte undergr�va sovjeterna, speciellt soldatsovjeterna i arm�n. Propagandan f�r en offensiv kn�ts till propagandan f�r att krossa soldatsovjeterna. Genom att godta koalitionen och den borgerligt parlamentariska proceduren, s� gynnade de m�ttfulla sovjetpolitikerna, genom sin inaktivitet, regeringens reaktion�ra politik.
Fr�gan om makten gick inte att undvika. Massornas revolution�ra ot�lighet �kade i takt med koalitionsregeringens passivitet och dess internationella politik som enade det revolution�ra Ryssland med reaktionen och den brittiska, franska och italienska imperialismen. Regeringen inte bara nonchalerade fr�gan om freden: den f�rkastade i sj�lva verket freden och konspirerade i hemlighet f�r att forts�tta det imperialistiska kriget. Ty trots Kerenskijs flod av ord om demokrati och st�ndig fred var kriget fortfarande imperialistiskt. Utrikesminister Terestjenko h�vdade att en publicering av de hemliga avtal och �verenskommelser som hade slutits mellan tsaren och Storbritannien och Frankrike skulle leda till en brytning med de allierade. Och �nd� p�stod mensjeviken Tsereteli under den allryska kongressen i juni: "Vi vill skynda p� undertecknandet av ett nytt avtal, d�r den ryska demokratins principer kommer att erk�nnas p� grundval av de allierades internationella politik." Man inte bara l�t bli att publicera de hemliga avtalen, utan koalitionsregeringen anv�nde sj�lv hemlig diplomati f�r att sluta egna �verenskommelser om att forts�tta kriget: det revolution�ra Rysslands politik gjordes avh�ngig de allierades �nskem�l.[1]
I ord lovade koalitionen fred men dess handlingar innebar krig. Om en publicering av de hemliga avtalen skulle ha inneburit en brytning med de allierade, s� var de allierades accepterande av det revolution�ra Rysslands fredsformuleringar i ord inte v�rt n�gonting. Politiken att f�rs�ka p�verka de allierades imperialistiska regeringar, och f� dem att se �ver och f�r�ndra sina krigsm�l i linje med Rysslands formuleringar var inte bara f�f�ng och sm�borgerlig, den var inte heller allvarligt menad eftersom den provisoriska regeringen i hemlighet f�rberedde krig. Mensjevikerna och socialistrevolution�rerna, de m�ttfulla socialister som kontrollerade sovjeterna, accepterade denna politik: de bidrog till villfarelsen om ett krig f�r demokrati, eller ett krig f�r att "f�rsvara revolutionen" - men vilken revolution?
Under koalitionsperioden f�retr�dde arbetar- och soldatsovjeternas dominerande, m�ttfulla del en diffus demokrati. "Enhet mellan alla demokratiska element!" - det var koalitionsregeringens och de m�ttfulla sovjetledarnas paroll. Men under imperialistiska f�rh�llanden �r demokratin ett verktyg f�r reaktionen, en faktor som gynnar imperialismen, ett anv�ndbart och n�dv�ndigt medel f�r att vilseleda massorna. Regeringen och de m�ttfulla sovjetledarna f�rs�kte �teruppliva folkets krigsvilja genom att tala om ett "demokratiskt krig", ett "krig f�r att f�rsvara revolutionen". Men i det r�dande l�get var varje steg mot krig ett kontrarevolution�rt steg: ett "�teruppr�ttande av disciplinen" i arm�n tolkades med n�dv�ndighet som att krossa soldaternas sovjeter. Och dessutom f�rdes kriget i allians med den engelsk-franska imperialismen, och det st�rkte Rysslands borgarklass och dess imperialistiska intressen. Ett krig f�r att f�rsvara revolutionen kunde f�ras f�rst sedan borgarklassen och de sm�borgerliga "socialisterna" hade uteslutits ur regeringen, f�rst efter det att regeringen hade omvandlats till en "proletariatets diktatur". Bara ett revolution�rt krig som f�rdes av en revolution�rt prolet�r regering f�r revolution�ra m�l kunde utg�ra ett krig "f�r att f�rsvara revolutionen". Den m�ttfulla socialistiska majoriteten i sovjeterna, vars socialism var en f�rvr�ngning av klasskampen och huvudsakligen ett uttryck f�r den nationalistiska, liberala sm�bourgeoisin, utvecklades under h�ndelsernas tryck till en konservativ och kontrarevolution�r kraft. Sovjetledarnas inflytande anv�ndes f�r att vilseleda massorna och st�da koalitionsregeringens borgerliga politik. Den enda utv�gen var att bryta koalitionen genom att ge all makt �t sovjeterna.[2]
Fr�gan om makten stod v�ldigt mycket p� dagordningen under sovjeternas allryska kongress i mitten av juni. D�r ledde Lenin och Trotskij oppositionen mot koalitionens politik. S� h�r formulerade Trotskij problemet:
Jag s�ger er att landet n�rmar sig en fullst�ndig katastrof, eftersom vi av n�gon anledning inte kan inse att det hela handlar om att skapa en enhetlig makt. Om tv� veckor kommer fr�gan att bli �nnu mer akut. Fr�gan �r � vems makt och �ver vem? �r det makt �ver den revolution�ra demokratin eller den revolution�ra demokratins makt? Gl�m inte att n�r vi demobiliserar s� kommer vi att beh�va en �nnu starkare regering, och d�rf�r s�ger jag att hela makten m�ste �verl�mnas till demokratin.
Politiken att hela tiden skjuta upp och i detalj f�rbereda sammankallandet av den konstituerande f�rsamlingen �r en felaktig politik. Den kan till och med inneb�ra att den konstituerande f�rsamlingen aldrig blir verklighet. Och den fj�rde kejserliga dumans svarta korpar �r inte alls s� oskyldiga. De personer som de har tillsatt i regeringen sv�lter ut den ryska revolutionen p� praktiskt taget alla omr�den, medan de sj�lva sitter i Tavritjevskij-palatset och v�ntar p� det �gonblick d�, som deputerade Kerenskij tror, landet sj�lvt kommer att �nska att den gamla oktobristregeringen ska �terv�nda. D� kommer Rodzjanko att komma och binda ihop oss allihopa i en enda s�ck, ni fr�n h�ger och vi fr�n v�nster.
I sitt svar till Trotskij f�rkunnade minister Tsereteli att:
... vi beh�ver samla landets samtliga krafter f�r att f� slut p� den inhemska och internationella krisen. Detta problem kan bara l�sas p� ett n�jaktigt s�tt av en regering som f�renar befolkningens �verv�ldigande majoritet och som grundar sig i alla levande krafter i landet. Arbetar- och soldatdeputerades sovjeter har onekligen ett stort inflytande. Men �nd� kan vi inte s�ga att de f�renar alla krafter i landet. Ut�ver de massor som f�renas av sovjeterna, finns det dessutom det Ryssland som betalar skatter och de besuttna klasserna. Endast med hj�lp av verkliga erfarenheter kommer det att bli m�jligt att klarg�ra om borgarklassens f�retr�dare verkligen �r f�rm�gna att genomf�ra ett radikalt reformprogram eller om de kommer att sabotera detta program. Om borgarklassens f�retr�dare visar sig vara of�rm�gna till det, s� kommer de att kastas ut, men innan det h�nder f�r ingen misskreditera dem i f�rv�g, eftersom just en s�dan brist p� f�rtroende skulle leda till en oordning som vore s� farlig just nu. Bolsjevikernas v�g kan bara leda till inb�rdeskrig.
F�r en stabil, energisk och revolution�r regering var det n�dv�ndigt att de besuttna klasserna utesl�ts. Det var just behovet att utesluta borgarklassen ur regeringen som var k�rnan i politiken att ge all makt till sovjeterna. En revolution�r socialist borde veta att borgarklassen skulle visa sig vara of�rm�gen, men det ville Tsereteli bara ta reda p� med hj�lp av erfarenheter. Men n�r erfarenheterna utan skuggan av ett tvivel hade visat borgarklassens of�rm�ga och f�rr�deri, d� var Tsereteli och mensjevikerna �nd� mot all makt till sovjeterna.
Det var f�rtroendet f�r koalitionsregeringen och dess borgerliga politik som desorganiserade landet och f�rs�mrade revolutionens moral. Fr�gan om statsmakten var ett verkligt problem: det var bara om makten helt och h�llet hamnade hos antingen regeringen eller sovjeterna som det gick att ta itu med situationen. Uppdelningen av makten bara f�rv�rrade krisen och f�rhindrade att de inhemska krafterna organiserade sig.
De m�ttfulla politikerna ville att sovjeterna skulle fylla oppositionens roll, samma roll som ett oppositionsparti i en parlamentarisk regering � och det var en politik som varken var dj�rv eller ins�g vilka revolution�ra krav som situationen st�llde. Om den m�ttfulla sovjetmajoritetens politik hade lyckats, s� skulle den ha givit upphov till en stabil och stark borgerlig regering. Och det skulle i sin tur ha inneburit att sovjeterna och deras revolution�ra uppdrag s� sm�ningom skulle ha krossats. Bolsjevikernas politik, att ge all makt �t sovjeterna och avskaffa den gamla staten och dess byr�kratiska regeringsapparat, var en realistisk politik som v�xte ur revolutionens omedelbara praktiska behov. Och det var dessutom en politik som i och med h�ndelsernas inverkan och behov skulle omvandlas till en prolet�r revolution i Ryssland.
Men den allryska sovjetkongressen dominerades fortfarande av de m�ttfulla socialisterna, och den vidh�ll sin sj�lvmordspolitik med en koalition Mot bolsjevikernas och en del av mensjevik-internationalisternas r�ster antog den en resolution som st�dde koalitionen: "1. Under de f�rh�llanden som har skapats efter den f�rsta regeringskrisen, skulle �verl�mnandet av all makt till de borgerliga elementen inneb�ra ett slag mot revolutionens sak. 2. I den ryska revolutionens nuvarande l�ge skulle �verf�randet av all makt till arbetar- och soldatdeputerades sovjeter avsev�rt f�rsvaga revolutionens makt genom att allt f�r tidigt avskilja de element som fortfarande �r f�rm�gna att tj�na revolutionen, och skulle inneb�ra ett hot om revolutionens underg�ng." Efter att ha uttryckt sitt "fulla f�rtroende" f�r "kamraterna ministrar", forts�tter resolutionen:
Kongressen uppmanar den provisoriska regeringen att mer beslutsamt och konsekvent genomf�ra den demokratiska plattform som den har antagit, och i synnerhet: (a) envist str�va efter att s� fort som m�jligt sluta en allm�n fred utan annekteringar eller skadest�nd, p� grundval av nationaliteternas sj�lvbest�mmande; (b) ytterligare demokratisera arm�n och st�rka dess stridsf�rm�ga; (c) med de arbetande massornas direkta deltagande genomf�ra energiska �tg�rder f�r att bek�mpa de finansiellt ekonomiska st�rningarna och den desorganisering av livsmedelsf�rs�rjningen som har uppst�tt p� grund av kriget och blivit akut p� grund av de besuttna klassernas politik; (d) f�ra en systematisk och beslutsam kamp mot de kontrarevolution�ra angreppen; (e) snabbast m�jligt f� till st�nd �tg�rder n�r det g�ller fr�gorna om jord och arbete, i linje med de organiserade arbetande massornas krav, vilka dikteras av den offentliga ekonomins livsavg�rande intressen, som f�rsvagats betydligt av kriget; (f) hj�lpa till att organisera alla den revolution�ra demokratins krafter med hj�lp av snabba och radikala reformer av de lokala regeringarna och sj�lvstyre p� demokratisk grund, och snabbast m�jliga inf�rande av sj�lvstyre f�r zemstvoer och kommuner, d�r de �nnu inte finns; (g) i synnerhet kr�ver kongressen att det snarast m�jligt sammankallas en allrysk konstituerande f�rsamling.
Ett enda krav i denna resolution kunde den provisoriska regeringen acceptera uppriktigt och entusiastiskt � och det var kravet att st�rka arm�ns stridsf�rm�ga. Resten av programmet saboterades envetet och konsekvent av regeringen: det var ett program som bara kunde genomf�ras av en sovjetregering.� Fj�ttrade av koalitionen, r�dda f�r revolution�r dj�rvhet och makt, drev den m�ttfulla majoriteten in sovjeterna i en steril politik best�ende av ord och krav. Men reaktionen gick fram�t och f�rberedde sig f�r den dag d� den �ven i ord med f�rakt skulle kunna bortse fr�n sovjeterna och st�rta dem.
Den allryska kongressens inst�llning l�ste ingenting och avgjorde ingenting. Svaret p� deras vacklande politik kom fr�n revolten i Sevastopol, d�r matroserna avsatte amiral Koltjak, Svarta havsflottans bef�lhavare, och fr�n demonstrationerna i Vyborg, d�r man ropade, "Ned med kapitalisterna! L�nge leve den socialistiska republiken!"
Men det verkliga svaret p� den vacklande politiken kom fr�n massorna i Petrograd, och det visade p� den �kande sprickan mellan massornas och den vacklande sovjetmajoriteten,. Det var ett svar som lika mycket k�nnetecknades av massornas revolution�ra ot�lighet som de m�ttfulla sovjeternas kontrarevolution�ra karakt�r. Petrograds massor ins�g h�ndelsernas kontrarevolution�ra inriktning, och var uppr�rda �ver den vacklande politiken, och de beslutade 18 juni att genomf�ra en enorm demonstration. Den allryska kongressen och den provisoriska regeringen gick tillsammans mot den f�reslagna demonstrationen. Regeringen satte upp affischer som uppmanade folket att h�lla sig lugnt, och f�rkunnade att alla f�rs�k till v�ld skulle sl�s ner. Kongressen uttalade sig mot demonstrationen � en demonstration som skulle ge r�st �t massornas inst�llning och m�ls�ttningar � och skickade delegater till fabriksdistrikten f�r att motarbeta bolsjevikernas agitation och f�rhindra demonstrationen. Tsereteli anklagade bolsjevikerna f�r att vilja st�rta regeringen med v�pnat v�ld. Tsereteli hade blivit definitivt kontrarevolution�r, och utropat sig till beskyddare av en regering som f�rr�dde massornas f�rhoppningar. Han hade blivit m�stersmeden som smidde de fj�ttrar med vilka man skulle klavbinda massornas aktioner. St�rta regeringen med v�pnat v�ld! �r det inte revolutionens metod? Vilken anklagelse, vilken fruktansv�rd motivering att komma fr�n en revolution�r som sj�lv hade appl�derat det v�pnade st�rtandet av tsarismen!
Sovjetkongressen utf�rdade f�ljande upprop mot den f�reslagna demonstrationen:
Kamrat, soldater och arbetare! Bolsjevikpartiet uppmanar er att g� ut p� gatorna.
Detta upprop utf�rdas utan arbetar- och soldatdeputerades sovjeters allryska kongress' eller alla socialistiska partiers kunskap. Det utf�rdas just i det allra farligaste �gonblicket n�r den allryska kongressen har uppmanat v�ra kamrater, arbetarna i distriktet Vyborg, att komma ih�g att under dessa dagar kan demonstrationer skada revolutionens sak.
I detta riskabla �gonblick uppmanas ni att g� ut p� gatorna f�r att kr�va att den provisoriska regeringen ska st�rtas, en regering som den allryska kongressen just har ansett det n�dv�ndigt att st�da.
Och ni som ger dessa uppmaningar m�ste veta att er fredliga demonstration kan leda till kaos och blodsutgjutelse.
V�l medvetna om er h�ngivelse mot revolutionens sak, s�ger vi till er: ni kallar till en demonstration f�r att st�da revolutionen, men vi vet att kontrarevolution�rerna vill utnyttja er demonstration. Vi vet att kontrarevolution�rerna ivrigt v�ntar p� det �gonblick d� det uppst�r stridigheter inom den revolution�ra demokratins led, som kommer att g�ra det m�jligt f�r dem att krossa revolutionen.
Kamrater! I namn av alla arbetar- och soldatdeputerades sovjeter, i namn av bondedeputerades sovjeter, i namn av den aktiva arm�n och de socialistiska partierna, s�ger vi er: inte en enda division, inte ett enda regemente, inte en enda grupp av arbetare f�r g� ut p� gatorna imorgon. Inte en enda demonstration ska h�llas idag.
Precis som under de oroliga dagarna 2-3 maj h�ll den m�ttfulla sovjetmajoriteten tillbaka och fj�ttrade massornas aktioner. Efter att ha m�tt motst�nd fr�n regeringen, fr�n sovjeterna, och �nnu omedvetna om sin m�ktiga styrka, avbl�ste massorna i Petrograd den f�reslagna demonstrationen.
I kongressens upprop mot demonstrationen st�r att det gjordes utan att konsultera de andra partierna och utan st�d fr�n sovjeterna. Exakt. Och denna omst�ndighet �r viktig. Den revolution�ra kampen var nu definitivt och i grunden en kamp mellan revolutionens h�ger och v�nster, mellan sovjeternas m�ttfulla och radikala krafter. Det problem som revolutionen stod inf�r var inte att st�rta den provisoriska regeringen, utan att bryta de m�ttfullas dominans i sovjeterna genom att se till att massorna ansl�t sig till ett revolution�rt program. I samma �gonblick som den radikala flygeln fick kontroll �ver sovjeterna skulle den provisoriska regeringen omedelbart och automatiskt falla samman, eftersom det enda som h�ll uppe regeringen var sovjeternas m�ttfulla krafter.
H�ndelserna i juni samverkade till att uppmuntra den provisoriska regeringen, speciellt som den allryska kongressen hade beslutat sig till f�rm�n f�r att kraftfullt forts�tta kriget, och hade f�rkunnat att "fr�gan om en offensiv helt och h�llet m�ste avg�ras utifr�n milit�ra och strategiska �verv�ganden." Krigsminister Kerenskij gjorde alla n�dv�ndiga f�rberedelser, och 1 juli inleddes offensiven mot de tysk-�sterrikiska frontlinjerna i Gahela. Offensiven var till en b�rjan framg�ngsrik, men s� kom fiendens motattacker och offensiven dr�nktes i sin egen otillr�cklighet. Offensiven var ett milit�rt �ventyr av den mest bedr�vliga sort. Under r�dande omst�ndigheter var den ett rent mord p� de ryska soldaterna, som inte var alls f�rberedda. Trots den allryska kongressens deklaration att offensiven var "helt milit�r och strategisk", s� beslutades offensiven 1 juli utifr�n politiska �verv�ganden. Den var en man�ver f�r att �terst�lla "disciplinen" i arm�n, f�r att sl� mot den revolution�ra oppositionen och st�rka den provisoriska regeringens st�llning. Den beslutades dessutom utifr�n diplomatiska �verv�ganden: relationerna mellan Ryssland och de allierade var anstr�ngda p� grund av Ryssland uppenbara v�gran att strida. De allierades p�tryckningar och behovet att garantera ekonomisk hj�lp fr�n dem avgjorde att offensiven inleddes. Bolsjevikernas tidning Pravda avsl�jade �ppet offensivens karakt�r. Och p� grund av sin borgerliga och imperialistiska politik befann sig den provisoriska regeringen f�rvisso i en �terv�ndsgr�nd.
Offensivens politiska resultat var betydelsefulla. 18 juli godk�nde arbetar-, soldat- och bondedeputerades sovjeters allryska exekutivkommitt� offensiven. Reaktionen st�rktes och de m�ttfulla socialisterna och regeringen blev alltmer enade och reaktion�ra. 15 juli blossade en regeringskris upp, som ledde till att fem av kabinettets kadetmedlemmar avgick p� fr�gan om Ukrainas sj�lvst�ndighet. Det var en utmaning mot sovjeterna och ett f�rkastande av regeringens liberala politik.
Men samtidigt v�cktes massorna, beslutsamma att f�rsvara revolutionen. H�ndelseutvecklingen var alltf�r kontrarevolution�r f�r att accepteras tigande. Och �terigen best�mde sig de st�ndigt aktiva och aggressiva massorna i Petrograd f�r att handla. 15 juli beordrade regeringen Petrograds maskingev�rsregemente att bege sig till fronten. Det v�grade, och f�rkunnade att det inte t�nkte k�mpa f�r den engelsk-ryska imperialismen, och att det skulle lyda f�rst n�r regeringen publicerade sina hemliga avtal. Tv� andra regementen agerade p� samma s�tt. Man beslutade sig f�r att organisera en demonstration 17 juli. Alla partier, inklusive bolsjevikerna, f�rs�kte f�rhindra demonstrationen. Bolsjevikerna p� grund av att de visste att kontrarevolution�ra g�ng hade f�rberett sig f�r att framprovocera en sammandrabbning, som de under de r�dande omst�ndigheterna ans�g vara f�rhastad. De allryska sovjeternas exekutivkommitt� utf�rdade en deklaration mot demonstrationen, och n�mnde att flera soldatf�rband hade kr�vt att den "skulle ta makten". Men massornas och arbetarnas beslutsamhet var orubblig. Trots allt motst�nd enade man sig om en demonstration, och dessutom en v�pnad demonstration, som symboliserade deras avsikt att anv�nda v�ld om en fredlig demonstration inte lyckades. Bolsjevikerna ins�g hur starka massornas k�nslor var, och deltog i demonstrationen som de revolution�ra massornas parti. Genom de kontrarevolution�ra krafternas v�pnade inblandning och provokationer f�rvandlades som f�rv�ntat den fredliga demonstrationen till ett v�pnat uppror. Efter tv� dagars h�rda strider krossades upproret med hj�lp av kosacker och ett stort antal lojala trupper. En formlig kontrarevolution�r terror f�ljde. Mensjevikerna och socialistrevolution�rerna samarbetade aktivt med regeringen i att f�ngsla bolsjevikerna och avv�pna massorna, och uppr�ttade "revolution�r ordning" genom att krossa revolutionens v�nsterflygel. Men trots att detta v�ldiga uppror besegrades var det ett stort steg mot att freda revolutionen och st�rka massornas moral: nederlaget r�jde v�gen f�r det st�rtande av den m�ttfulla majoriteten i sovjeterna, som �gde rum n�gra f� m�nader senare.
H�ndelserna hade visat att det kr�vdes en regeringsombildning, och 20 juli avgick prins Lvov som premi�rminister. Kerenskij utn�mndes till ny premi�rminister, men beh�ll ocks� posten som krigs- och �rlogsminister. 20 juli utf�rdade Kerenskij en kung�relse till arm�n och flottan d�r han anklagade matroserna i Kronstadt och �stersj�flottan f�r att vara verktyg f�r "tyska agenter och provokat�rer", och beordrade:
1. Att omedelbart uppl�sa �stersj�flottans centralkommitt�, och v�lja en ny i dess st�lle.
2. Att inf�r alla bes�ttningar och skepp f�rkunna, att jag kr�ver att de omedelbart avl�gsnar de suspekta personer som orsakar olydnad mot den provisoriska regeringen och agiterar mot en offensiv, och �verl�mnar dem till Petrograd f�r utredning och r�tteg�ng.
3. Att till bes�ttningarna i Kronstadt och p� skeppen vid fronten, Petropavlovsk, Republica, och Slava, vars �ra har fl�ckats av kontrarevolution�ra handlingar och resolutioner, meddela: jag beordrar att samtliga anstiftare ska arresteras inom 24 timmar och skickas till Petrograd f�r utredning och r�tteg�ng, och beordras att lova att helt och h�llet lyda den provisoriska regeringen. Jag deklarerar till bes�ttningarna i Kronstadt och ovan n�mnda skepp att i h�ndelse av att de inte lyder denna order, s� kommer de att f�rklaras som f�rr�dare mot nationen och revolutionen och de mest beslutsamma �tg�rder kommer att vidtas mot dem.
Detta var den "revolution�ra" premi�rministern Kerenskijs f�rsta �tg�rd. Den riktades mot Kronstadts och �stersj�flottans modiga och revolution�ra matroser, som hade varit de mest aktiva under revolutionens inledning och under hela den efterf�ljande utvecklingen, och som nu st�mplades d�rf�r att de ansl�t sig till den revolution�ra programmet om "all makt till sovjeterna." 25 juli antog de allryska sovjeternas exekutivkommitt� en resolution, med 300 r�ster mot 11, d�r man antydde att Lenin och Zinovjev hade f�tt pengar fr�n Tyskland och kr�vde att bolsjevikerna skulle f�rd�ma sina ledare. En arresteringsorder utf�rdades mot Lenin, som gick under jorden. Hundratals bolsjeviker f�ngslades.[3]
3 augusti uppstod en ny regeringskris. Jordbruksminister Tjernov avgick, och 7 augusti tillk�nnagav premi�rminister Kerenskij ett nytt regeringskabinett, med bland annat Tjernov och f�retr�dare fr�n kadeterna, som gick med p� att sitta i den nya regeringen.
Kadeternas avg�ng ur regeringen 15 juli och prins Lvovs avg�ng 20 juli, var en offensiv aktion mot sovjeterna, ett f�rs�k att tvinga p� dem makten, som kadeterna mycket v�l visste att de skulle tacka nej till. Premi�rminister Kerenskij sl�t fred med kadeterna med hj�lp av eftergifter, och som ett resultat av dessa eftergifter sv�ngde regeringen klart �t h�ger, och antog en politik som l�g i linje med reaktionens. 22 juli f�rkunnade de allryska sovjeternas exekutivkommitt� att Kerenskijs regering var "en regering f�r nationell s�kerhet", och deklarerade: "Att regeringen ska tilldelas obegr�nsade maktbefogenheter f�r att �teruppr�tta arm�ns organisation och disciplin och �nda till slutet k�mpa mot de som �r mot den allm�nna ordningen, och f�r att f�rverkliga regeringens hela program." Diktaturen anv�ndes entusiastiskt, h�rt och systematiskt mot "de som var mot den allm�nna ordningen". Men f�rverkligandet av "regeringens hela program" var fortfarande n�got f�r framtiden. D�dsstraffet �terinf�rdes i arm�n. I sina handlingar var diktaturen en kontrarevolution�r diktatur. Men vems diktatur? Hela regimens �desdigra svaghet var att den grundade sig p� en kompromiss. Det fanns ingen klass bakom den som kunde ut�va n�gon diktatur. Och den oundvikliga konsekvensen blev att det uppstod en situation d�r antingen en enskild person skulle bli diktator eller hela systemet kollapsa. Kerenskij f�rs�kte verkligen bli diktator. Han f�rs�kte sig p� rollen som Bonaparte, men var inte ens en medelm�ttig Napoleon den store, utan bara en futtig imitation av Napoleon den lille. Kerenskij talade och rasade och hotade medan borgarklassen t�lmodigt v�ntade p� tillf�llet att marschera in och ta all makt. Den inhemska krisen blev alltmer �verh�ngande, f�rvirring stod p� dagordningen. �ver all mis�r och allt f�rtryck fl�t Kerenskijs gyllene v�ltalighet. Men denna flod avl�gsnade varken massornas lidande eller borgarklassens kontrarevolution�ra sammansv�rjningar.
Reaktionens tid skulle komma. Moskvakonferensen, Rigas fall, Kornilov-Kerenskijs uppror, den reaktion�ra "demokratiska kongressen" - alla dessa h�ndelser uttryckte reaktionens sista desperata, krampaktiga f�rs�k. Och under tiden f�rberedde massorna sin sista handling � och seger.
Louis C Fraina, oktober 1918
Krigsf�rh�llandena f�rvr�nger och f�rdunklar revolutionens inre krafter. Men icke desto mindre kommer revolutionens f�rlopp att avg�ras av just desamma inre krafter, n�mligen klasserna.
Revolutionen har samlat kraft �nda sedan 1912. Den avbr�ts f�rst av kriget, men p�skyndades senare p� ett tidigare aldrig sk�dat aggressivt s�tt genom den rasande arm�ns heroiska ingripande. Krigets utveckling hade en g�ng f�r alla undergr�vt den tidigare regimens motst�ndskraft. De poli�tiska partier som kunde ha fungerat som medlare mellan monarkin och folket, fann sig p� grund av ingripandet underifr�n pl�tsligt h�ngande i luften, och tvingades i sista stund ta till ett farligt hopp till revolutionens s�kra strand. Det medf�rde att revolutionen till en b�rjan till det yttre verkade utstr�la en total nationell harmoni. F�r f�rsta g�ngen i historien fann sig den borgerliga liberalismen "knuten" till massorna � och det m�ste vara det som har v�ckt tanken hos den att utnyttja denna "universella" revolution�ra anda i krigets tj�nst.
Krigets villkor, m�l och deltagare f�r�ndrades inte. Gutjkov och Miljukov, som var de mest uttalade imperialisterna i den tidigare regimens politiska stab, avgjorde nu det revolution�ra Rysslands �de. Naturligtvis var krigets grundl�ggande karakt�r densamma som under tsarismen � mot samma fiende, med samma allierade, och med samma internationella f�rpliktelser � men det m�ste nu omvandlas till ett "krig f�r revolutionen". F�r kapitalistklassen var denna uppgift samma sak som att mobilisera revolutionen, och de krafter och lidelser som den hade frambringat, i imperialis�mens intressen. Miljukov och hans krets gav storsint sitt samtycke till att kalla den "r�da trasan" f�r en helig symbol � om bara de arbetande massorna visade sin beredskap att d� med gl�dje under denna r�da trasa, f�r Konstantinopel och sunden.
Men Miljukovs imperialistiska bockfot syntes alltf�r tydligt. F�r att er�vra de uppv�ckta massor�na och leda in deras revolution�ra energi i en offensiv p� den internationella fronten, kr�vdes mer invecklade metoder � men framf�rallt kr�vdes det andra politiska partier, med plattformar som �nnu inte var komprometterade, och rykten som fortfarande inte hade smutsats ner.
Och man hittade dem. Under de kontrarevolution�ra �ren, och i synnerhet under den senaste industriella uppsvingsperioden, hade kapitalet underkastat sig och mentalt t�mjt tusentals av 1905 �rs revolution�rer, utan att p� n�got s�tt bekymra sig �ver deras arbetar- eller marxistiska "uppfatt�ningar". Bland de "socialistiska" intellektuella fanns det d�rf�r ganska stora grupper som det kliade i h�nderna p� att vara med om att tygla klasskampen och skola massorna i "patriotiska" syften. Hand i hand med intelligentsian, som hade tr�tt i f�rgrunden under den kontrarevolution�ra perio�den, gick kompromissmakarna, som definitivt och slutgiltigt hade blivit skr�mda av nederlaget f�r 1905 �rs revolution, och sedan dess bara hade utvecklat sin f�rm�ga att vara �lskv�rda �t alla h�ll.
�ven om de borgerliga klassernas opposition mot tsarismen stod p� en imperialistisk grundval, s� hade den redan f�re kriget utgjort den n�dv�ndiga basen f�r ett n�rmande mellan de opportunistiska socialisterna och de besuttna klasserna. I duman byggde Kerenskij och Tjcheidze sin politik som ett bihang till det progressiva blocket, och de "socialistiska" Gvozdjev, Bogdanov och liknande gick samman med krigsindustrikommitt�ernas Gutjkov. Men tsarismens existens gjorde det mycket sv�rt att �ppet f�respr�ka en "regerings"patriotism.. Revolutionen r�jde undan alla dessa hinder. Nu kal�lades kapitulation inf�r de kapitalistiska partierna f�r "demokratisk enhet", den borgerliga statens disciplin blev pl�tsligt "revolution�r disciplin", och slutligen betraktades deltagande i det kapitalis�tiska kriget som ett f�rsvar av revolutionen fr�n yttre hot.
Denna nationella intelligentsia, som socialpatrioten Struve hade siat, �kallat och skolat i sin tid�ning Vjechi, fick pl�tsligt ett ov�ntat stort st�d i den hj�lpl�shet som existerade bland folkets mest efterblivna massor, som hade tv�ngsorganiserats i arm�n.
Tack vare att revolutionen br�t ut under kriget framstod sm�bourgeoisin i st�derna och p� lands�bygden omedelbart och automatiskt som en organiserad kraft. Den b�rjade ut�va ett inflytande p� arbetar- och soldatdeputerades delegater, som vida �versteg vad dessa utspridda och efterblivna klasser kan ut�va under andra f�rh�llanden �n krig. Detta stora antal nyss uppv�ckta personer fr�n obygden och landsbygden st�dde till en b�rjan helt naturligt den mensjevik-populistiska intelli�gentsian. Denna intelligentsia ledde de sm�borgerliga klasserna till en �verenskommelse med den kapitalistiska liberalismen, som �nnu en g�ng s� vackert hade visat sin of�rm�ga att sj�lvst�ndigt leda folkets massor, och de fick tack vare trycket fr�n massorna �ven en viss st�llning inom proleta�riatet, som p� grund av arm�ns imponerande storlek f�r tillf�llet hade f�rpassats till en andrahands�position.
Vid f�rsta p�seende kunde det se ut som om klassmots�ttningarna hade f�rsvunnit, som om den sociala inredningen hade fixats upp med delar av den populistisk- mensjevikiska ideologin, och som om man, tack vare Kerenskijs, Tjcheidzes och Dans "konstruktiva arbete", hade uppn�tt en nationell vapenvila, borgfred[4] mellan klasserna. D�rav denna makal�sa f�rv�ning och f�rundran n�r den sj�lvst�ndiga prolet�ra politiken �terigen ger sig tillk�nna, och d�rav den h�nsynsl�sa, i sanning avskyv�rda, bittra klagan mot de revolution�ra socialisterna, som st�r den universella harmonin.
N�r arbetar- och soldatdeputerades sovjeter hade lyft de sm�borgerliga intellektuella till h�jder f�r vilka de inte alls var f�rberedda, s� skr�mdes de mer �n n�got annat av tanken p� att beh�va ta ansvar. D�rf�r �verl�mnade de respektfullt makten till den kapitalistiskt-feodala regering som den 3 juni hade uppst�tt ur dumans sk�te. Sm�bourgeoisins fasa inf�r den heliga statsmakten var uppenbar n�r det g�llde populisterna (narodnikerna), men doldes i mensjevik-patrioternas fall av dogmatiska uppfattningar om det ol�mpliga i att socialister b�r maktens b�rdor under en borgerlig revolution.
P� s� s�tt uppstod "dubbelmakten", vars makt det vore mycket mera korrekt att kalla dubbel maktl�shet. Borgarklassen tog makten i namn av ordning och krig f�r seger, men den kunde inte h�rska utan sovjeterna. De senares f�rh�llande till regeringen var ett respektfullt halvt f�rtroende, tillsammans med en fruktan f�r att det revolution�ra proletariatet med en of�rsiktig r�relse skulle kunna rubba hela balansen.
Miljukovs cyniskt provokativa utrikespolitik utl�ste en kris. De borgerliga partierna var fullt medvetna om hur panikslagna de sm�borgerliga ledarnas var inf�r fr�gan om makten, och de b�rjade anv�nda ren utpressning. De hotade med en regeringsstrejk, det vill s�ga att v�gra att delta i regeringsut�vningen, om inte sovjeterna skaffade sig ett antal socialistiska lockbeten, vars funktion i koalitionsregeringen skulle vara att st�rka regeringens f�rtroende bland massorna, och p� detta s�tt f� slut p� "dubbelmakten".
Inf�r detta ultimatum kastade de mensjevikiska patrioterna snabbt av sig sina sista marxistiska f�rdomar mot att sitta i en borgerlig regering, och drog ocks� med sig sovjeternas populistiska "le�dare", som inte l�t sig st�ras av n�gra principer eller f�rdomar. Det var allra tydligast hos Tjernov, som �terv�nde fr�n konferenserna i Zimmerwald och Kienthal d�r han hade samtalat med socialis�terna Vandervelde, Guesde och Sembat � bara f�r att genast tr�da in i prins Lvovs och Sjingarjevs regering. F�rvisso p�pekade de ryska mensjevikiska patrioterna att det ryska st�det till regeringen inte hade n�gonting gemensamt med de franska eller belgiska regeringsanh�ngarna eftersom det hade uppst�tt ur ytterst exceptionella f�rh�llanden, som hade f�rutsetts i den resolution mot deltagande i regeringar som antogs vid den socialistiska kongressen i Amsterdam 1904. Men d�rmed upprepade de bara som papegojor de franska och belgiska regeringsanh�ngarnas argument, samtidigt som de hela tiden �beropade "de exceptionella f�rh�llandena". Bakom Kerenskijs ordrika teatraliska tal finns det trots allt ibland sp�r av verkligheten, och han j�mst�llde alldeles riktigt det ryska regeringsst�det med det v�steuropeiska. I sitt Helsingforstal slog han fast, att det fr�mst var tack vare honom, Kerenskij, som de ryska socialisterna p� tv� m�nader hade r�rt sig en str�cka som det tog de v�steuropeiska socialisterna tio �r att f�rflytta sig. Marx hade i sanning inte fel n�r han kallade revolutionen f�r historiens lokomotiv!
Koalitionsregeringen hade d�mts av historien redan innan den uppr�ttades. Om den hade bildats omedelbart efter tsarismens fall, som ett uttryck f�r "landets revolution�ra enhet", s� kunde den kanske under en tid ha bromsat kampen mellan revolutionens krafter. Men den f�rsta regeringen var Gutjkov-Miljukovs regering. Den existerade l�nge nog f�r att totalt avsl�ja det falska i talet om "nationell enhet", och f�r att v�cka proletariatets revolution�ra motst�nd mot den borgerliga propa�gandan om att utnyttja revolutionen i imperialismens intressen. Under dessa f�rh�llanden kunde inte den uppenbart tillf�lliga koalitionsregeringen avv�rja katastrofen. Den var f�rutbest�md att bli det fr�msta tvistefr�t, den fr�msta k�llan till oenighet och meningsmots�ttningar inom den "revolution�ra demokratin". Dess politiska existens � f�r vi kan inte tala om "aktivitet" - �r helt enkelt en l�ng uppl�sningsprocess, anst�ndigt nog kl�dd i m�ngder av ord.
F�r att motverka ekonomins, och framf�rallt livsmedelsf�rs�rjningens, totala sammanbrott, utarbetade den ekonomiska avdelningen i sovjeternas exekutivkommitt� en plan f�r omfattande statlig sk�tsel av de viktigaste industrigrenarna. Skillnaden mellan medlemmarna i den ekonomiska avdelningen och sovjetens politiska ledare �r inte s� mycket s� mycket deras politiska uppfattningar som att de p� ett verkligt s�tt �r bekanta med landets ekonomiska situation. Just d�rf�r drog de djupt revolution�ra slutsatser. Det enda deras organ saknar �r en revolution�rt politisk drivkraft. Den �verv�gande kapitalistiska regeringen kunde inte skapa ett system som var diametralt motsatt de besuttna klassernas sj�lviska intressen. Om den mensjevikiska arbetsministern Skobolov inte f�rstod det, s� ins�g Konovalov, den seri�se och effektiva representanten f�r handel och industri, det helt och fullt.
Konovalovs avg�ng var ett slag mot koalitionsregeringen som inte g�r att reparera. Hela den bor�gerliga pressen uttryckte detta p� ett omissk�nnligt s�tt. �n en g�ng utnyttjade de de nuvarande sovjetledarnas panik: borgarklassen hotade att �verl�mna maktens barn vid deras d�rr. "Ledarna" svarade genom att l�tsas som om ingenting s�rskilt hade h�nt. Om kapitalets ansvarsfulla f�retr�dare har l�mnat oss, l�t oss d� bjuda in herr Burijsjkin. Men han v�grade demonstrativt ha n�got att g�ra med n�gra kirurgiska ingrepp mot privategendomen. Och sedan b�rjade jakten efter en "oberoende" minister f�r handel och industri, en man som inget och ingen stod bakom, och som kunde fungera som en harml�s brevl�da, d�r arbetets och kapitalets motsatta krav kunde avl�mnas. Samtidigt fortsatte de ekonomiska utgifterna, och regeringens arbete tog i huvudsak formen av att trycka papperspengar, assignat.
Eftersom Tjernov hade ett par �ldre kollegor, herrarna Lvov och Sjingarjev, visade det sig att han inte ens i ord kunde visa den radikalism i jordbruksfr�gor som �r s� typisk f�r dessa sm�bourgeoi�sins representanter. Tjernov var fullst�ndigt medveten om sin roll, och presenterade sig inte som representant f�r jordbruksrevolutionen, utan f�r jordbruksstatistik! Enligt den liberalt borgerliga tolkningen, som de socialistiska ministrarna har gjort till sin, m�ste revolutionen skjutas upp bland massorna medan de passivt ska v�nta p� att den konstituerade f�rsamlingen samlas, och s� fort socialistrevolution�rerna g�r med i gods�garnas och industri�garnas regering kommer b�nderna angrepp p� det feodala jordbrukssystemet att st�mplas som anarki.
Inom den internationella politiken kom sammanbrottet f�r koalitionsregeringens "fredsprogram" snabbare och mer katastrofalt �n n�gon kunde v�nta sig. Frankrikes premi�rminister, herr Ribot, f�rkastade inte bara kategoriskt och utan krusiduller Rysslands fredsf�rslag och svulstigt upprepade det absolut n�dv�ndiga i att garantera en forts�ttning av kriget till "slutlig seger". Han f�rnekade ocks� de patriotiska socialisterna pass till Stockholmskonferensen, som hade anordnats i samarbete med herr Ribots kollegor och allierade, de ryska socialistiska ministrarna. Den italienska rege�ringen, vars koloniala politik alltid har utm�rkt sig av en alldeles speciell skaml�shet, av en "helig sj�lviskhet", besvarade formuleringen "fred utan annekteringar" med att sj�lv annektera Albanien. V�r regering, inklusive de socialistiska ministrarna, h�ll under tv� veckor inne med att publicera de allierades svar, och litade uppenbarligen p� att s� sm�sinta man�vrar kan avv�rja deras politiska bankrutt. Kort sagt �r fr�gan om Rysslands internationella situation, fr�gan om vad den ryska solda�ten ska vara beredd att k�mpa och d� f�r, lika akut idag som n�r Miljukov l�mnade ifr�n sig posten som utrikesminister.
P� arm�- och �rlogsdepartementet, som fortfarande konsumerar huvuddelen av nationens krafter och resurser, dominerar ordens och retorikens politik fullst�ndigt. De materiella och psykologiska orsakerna till arm�ns situation �r alltf�r djupg�ende f�r att kunna sopas undan av ord och poesi fr�n ministeriernas sida. Att byta general Alexejev mot general Srussilov innebar tvekl�st att man bytte ut dessa tv� officerare, men det innebar ingen f�r�ndring i arm�n. F�rst eggade man upp arm�n f�r en "offensiv", och sedan ersatte man pl�tsligt detta slagord med det mindre definitiva slagordet "f�rberedelse av en offensiv". Det bevisar att arm�- och �rlogsministeriet fortfarande �r lika of�r�m�get att leda nationen till seger som herr Terestjenkos departement var att leda nationen till fred.
Bilden av den provisoriska regeringens kraftl�shet blir som tydligast i utrikesministeriets arbete, som, f�r att anv�nda de mest lojala bondedelegaternas ord, "var partisk" n�r den tillsatte posterna i de lokala administrationerna med feodala gods�gare. N�r befolkningens aktiva delar utan att v�nta p� den konstituerande f�rsamlingen sj�lva er�vrar sig r�tten till kommunalt sj�lvstyre, s� st�mplas det i Dans statspolitiska jargong som anarki. Men dessa aktioner h�lsas av regeringens energiska opposition, som genom sj�lva sin sammans�ttning �r skyddad fr�n alla energiska aktioner som �r verkligt kreativa.
Under de senaste dagarna har politikens allm�nna bankrutt visat sig p� ett avskyv�rt s�tt i Kronstadth�ndelserna.[5]
F�r borgarpressen �r Kronstadt en symbol f�r revolution�r internationalism och misstro mot regeringskoalitionen, vilket f�r oss �r revolution�ra tecken p� de breda folkmassornas sj�lvst�ndiga politik. Men pressens nedriga och helt igenom f�rvr�ngda kampanj tog inte bara �ver regeringen och sovjetledarna, utan f�rvandlade ocks� Tsereteli och Skobolov till ledare i den avskyv�rda r�tteg�ngen mot matroserna, soldaterna och arbetarna i Kronstadt.
N�r den revolution�ra internationalismen b�rjade tr�nga undan den patriotiska socialismen p� fabriker och verkst�der och bland soldaterna vid fronten, tog socialisterna i regeringen, trogna sina herrar, risken att med ett slag st�rta den revolution�rt prolet�ra f�rtruppen, och p� s� s�tt f�rbereda det "psykologiska �gonblicket" f�r den allryska sovjetkongressen. Regeringsblocket mellan mensjeviker och socialistrevolution�rer l�gger nu ner all sin energi p� att f�rverkliga m�let att samla den sm�borgerliga bondedemokratin kring den borgerliga liberalismens fana � det fransk-engelska och amerikanska kapitalets f�nge och allierade � och politiskt isolera och "t�mja" proletariatet. En vik�tig del av denna skamliga politik �r de skamliga hoten om blodigt f�rtryck och provokationer om �ppet v�ld.
Koalitionsregeringens d�dskamp inleddes samma dag som den f�ddes.� Den revolution�ra socia�lismen m�ste g�ra allt i sin makt f�r att hindra denna d�dskamp fr�n att sluta i ett inb�rdeskrig. Det enda s�ttet att g�ra det �r inte att f�ra en politik av eftergifter och undanflykter, som bara v�cker de nybakade statsm�nnens aptit, utan ist�llet en aggressiv politik �ver hela linjen. Vi f�r inte l�ta dem isolera sig: vi m�ste isolera dem. Vi m�ste besvara koalitionsregeringens usla och f�raktliga aktioner genom att klarg�ra �ven f�r arbetarmassornas mest efterblivna delar den fulla inneb�rden i den fientliga allians som har kl�tt sig i revolutionens namn. Vi m�ste st�lla proletariatets metoder mot de besuttna klassernas och deras mensjevik-socialistrevolution�ra anhangs s�tt att ta itu med fr�gan om livsmedel, industri, jordbruk och krig. Bara p� detta s�tt kan liberalismen isoleras och det revolutio�n�ra proletariatet f� ett ledande inflytande �ver massorna i staden och p� landet. Den nuvarande regeringens oundvikliga fall kommer att ske samtidigt som de nuvarande ledarna f�r arbetar- och soldatdeputerades sovjeter faller. Bara sovjeternas nuvarande minoritet kan bevara sovjetens aukto�ritet som representant f�r revolutionen, och s�kra den en fortsatt funktion som en direkt makt. Detta kommer att bli mer och mer uppenbart dag f�r dag. Den dubbla maktl�shetens epok, d�r regeringen [inte] duger och sovjeten inte v�gar, kommer oundvikligen att kulminera i en kris av aldrig tidigare sk�dad styrka. Det �r upp till oss att spara p� krafterna till detta �gonblick, s� att vi kan ta itu fr�gan om makten i alla dess proportioner.
15 [2] juni 1917
Vid ett m�te med den nationella duman 3 mars [19 februari] 1916, besvarade herr Miljukov p� f�ljande s�tt kritiken fr�n v�nster:
Jag vet inte med s�kerhet om regeringen leder oss mot nederlag � men jag vet att en revolution i Ryssland otvivelaktigt skulle leda oss mot nederlag, och v�ra fiender har d�rf�r anledning att t�rsta efter den. Om n�gon s�ger till mig att om man organiserade Ryssland f�r seger s� skulle man organisera henne f�r en revolution, s� svarar jag: Det �r b�ttre att l�mna henne oorganiserad som hon �r s� l�nge kriget varar.
Detta citat �r intressant av tv� orsaker. Det bevisar att herr Miljukov s� sent som f�rra �ret ans�g att de pro-tyska intressena inte enbart gynnades av internationalismen utan av vilken revolution som helst. Det �r ocks� ett typiskt uttryck f�r det liberala kryperiet. Herr Miljukovs f�ruts�gelse �r ytterst intressant: "jag vet� att en revolution i Ryssland otvivelaktigt skulle leda oss mot nederlag". Varf�r denna visshet? Som historiker m�ste herr Miljukov veta att det har funnits revolutioner som har lett till seger. Men i egenskap av imperialistisk statsman kan inte herr Miljukov undg� att se att tanken p� att er�vra Konstantinopel. Armenien och Galicien inte kan v�cka de revolution�ra massornas k�nslor. Herr Miljukov k�nde, till och med visste, att under hans krig kunde inte revolutionen leda till seger.
N�r revolutionen br�t ut f�rs�kte herr Miljukov f�rvisso genast sp�nna den framf�r den allierade imperialismens k�rra. Det var d�rf�r han h�lsades med f�rtjusning av ett fylligt, metalliskt eko i alla bankvalv i London, Paris och New York. Men detta f�rs�k m�ttes av ett n�stan instinktivt motst�nd bland arbetarna och soldaterna. Herr Miljukov kastades ut ur regeringen: uppenbarligen innebar inte revolutionen seger f�r honom.
Miljukov f�rsvann, men kriget fortsatte. Det bildades en koalitionsregering, best�ende av sm�bor�gerliga demokrater och de av borgarklassens f�retr�dare som hittills f�r en tid hade dolt sina impe�rialistiska klor. Ingenstans visar denna kombination sin kontrarevolution�ra karakt�r tydligare �n p� den internationella politikens omr�de, det vill s�ga framf�rallt under kriget. Storbourgeoisin skicka�de sina representanter till regeringen i namn av "en offensiv p� fronten och osviklig trohet mot v�ra allierade" (resolution fr�n Kadeternas konferens). De sm�borgerliga demokraterna, som kallar sig "socialister", gick med i regeringen f�r att, "utan att rycka sig loss fr�n" storbourgeoisin och deras internationella allierade, snabbast m�jligt och med m�let att v�cka minsta m�jliga anst�t hos alla deltagande avsluta kriget: utan annekteringar, utan krigsskadest�nd och krigsskatter, och till och med med garantier om nationellt sj�lvbest�mmande.
De kapitalistiska ministrarna avvisade annekteringar, till en mer gynnsam tidpunkt. I utbyte mot denna rent muntliga eftergift gav deras sm�borgerliga demokratiska kollegor ett bindande l�fte om att inte l�mna de allierades led, att ingjuta nytt mod i arm�n och f� den att �ter g� p� offensiven. N�r imperialisterna (f�r tillf�llet) avstod fr�n Konstantinopel, gjorde de en ganska v�rdel�s eftergift, ty efter tre �rs krig hade v�gen till Konstantinopel blivit l�ngre, inte kortare. Men f�r att uppv�ga liberalernas rent platoniska avs�gande av ett mycket tveksamt Konstantinopel, erk�nde demokrater�na alla f�rdrag som regeringen hade slutit, och satte revolutionens hela auktoritet och prestige bakom offensivens disciplin. Denna uppg�relse innebar f�r det f�rsta att revolutionens "ledare" f�rnekade allt tal om en sj�lvst�ndig internationell politik. Det var bara naturligt f�r det sm�borger�liga partiet, som n�r det befann sig i majoritet beredvilligt �verl�mnade all sin makt. Efter att ha givit prins Lvov ansvaret att bilda en revolution�r administration, herr Sjingarjev uppgiften att �terskapa revolutionens finanser, och herr Konovalov uppgiften att organisera industrin, s� kunde inte den sm�borgerliga demokratin l�ta bli att ge herrarna Ribot, Lloyd George och Wilson ansvaret f�r det revolution�ra Rysslands internationella intressen.
�ven om revolutionen i sitt nuvarande skede d�rmed inte har �ndrat krigets karakt�r, s� har den �nd� haft ett betydande inflytande p� krigets levande organism, n�mligen arm�n. Soldaterna b�rjade fr�ga sig vad de spillde sitt blod f�r, ett blod som de nu v�rderade h�gre �n under tsarismen. Och fr�gan om de hemliga f�rdragen uppstod genast och blev tr�ngande. F�r att under dessa omst�ndig�heter kuna �terst�lla arm�ns "beredskap" m�ste man bryta soldaternas revolution�rt demokratiska motst�nd, och �nyo s�va deras nyvaknande politiska intresse. Och innan en "revidering" av de gamla f�rdragen kunde f�rkunnas som princip, m�ste man st�lla den revolution�ra arm�n i tj�nst hos samma gamla m�l. Denna uppgift �versteg oktobristen-bourbonanh�ngaren Gutjkovs f�rm�ga, och han kn�cktes av den. Den enda som kunde vara denna uppgift vuxen var en "socialist". Och han personifierades av den "mest popul�ra" ministern, Kerenskij.
Medborgare Kerenskij uppvisade sin teoretiska f�rm�ga under ett av den allryska kongressen f�rsta m�ten. Det �r sv�rt att t�nka sig n�got mer intets�gande �n hans sm�stadsaktiga, sj�lvbel�tna sj�lvklarheter om den franska revolutionen och marxismen. Medborgare Kerenskij politiska formu�leringar k�nnetecknas varken av originalitet eller djup. Men han har otvivelaktigt talang f�r att ge den k�lkborgerliga reaktionen de n�dv�ndiga revolution�ra utsmyckningarna. Den intelligenta och halvintelligenta borgarklassen k�nde igen sig sj�lva i Kerenskijs person, i en mer "representativ" form, och i en omgivning som inte �r vardaglig, utan snarare uppvisar ett melodramas all grannl�t.
Genom att flitigt utnyttja sin popularitet f�r att p�skynda f�rberedelserna av en offensiv (l�ngs hela den allierade imperialistiska fronten), blir Kerenskij naturligtvis de besuttna klassernas �lskling. Inte bara utrikesminister Terestjenko uttrycker tillfredsst�llelse om hur h�gt v�ra allierade h�ller Kerenskijs "arbete". Inte bara Riech, som har kritiserat v�nsterministrarna s� h�rt, betonar att han f�redrar arm�- och �rlogsminister Kerenskij. Till och med Rodzjanko ser det som sin plikt att peka p� "de �dla, patriotiska anstr�ngningar" som v�r arm�- och �rlogsminister Kerenskij �r djupt indragen i. "Denne unge man" (f�r att citera Dumans oktobristiska ordf�rande Rodzjanko) "f�r dagligen pr�va p�(?) ett nytt liv, till gagn f�r hans land och konstruktiva arbete." Men dessa �rofulla omst�ndigheter f�rhindrar �nd� inte Rodzjanko fr�n att hoppas, att n�r Kerenskijs "konstruktiva arbete" har uppn�tt en l�mplig v�rdighet, s� kan det f�ljas av Gutjkovs arbete ist�llet.
Under tiden f�rs�ker Terestjenkos utrikesdepartement ivrigt �vertyga de allierade att offra sin imperialistiska aptit p� den revolution�ra demokratins altare. Det �r sv�rt att t�nka sig ett mer meningsl�st, och � trots dess tragiska f�r�dmjukelser � l�jligare arbete! N�r herr Terestjenko, p� det s�tt man g�r i en demokratisk sm�stadstidnings ledare, inf�r de internationella r�varnas h�rdade ledare f�rs�ker f�rklara att den ryska revolutionen verkligen �r en "m�ktig intellektuell r�relse, som uttrycker det ryska folkets vilja i kampen f�r j�mlikhet", etc, etc � n�r han dessutom "inte tvekar" om att "en n�ra enhet mellan Ryssland och hennes allierade (de internationella r�varnas h�rdade ledare) helt och h�llet kommer att garantera en �verenskommelse om alla de principer som den ryska revolutionen f�rkunnar", s� �r det sv�rt att befria sig fr�n en k�nsla av avsmak mot denna blandning av maktl�shet, hyckleri och dumhet.
Det verkar som om borgarklassen har lagt sig vinn om att f� med alla viktiga ord i Terestjenkos dokument: "osviklig trohet mot de allierades allm�nna sak", "den okr�nkbara �verenskommelsen om att inte sluta en separat fred", och att skjuta upp en f�r�ndring av krigsm�len tills det uppst�r "ett l�mpligt �gonblick" - vilket �r samma sak som att be de ryska soldaterna att spilla sitt blod f�r samma imperialistiska krigsm�l som �r ol�mpliga att publicera, s� ol�mpliga att �ndra, tills detta "l�mpliga �gonblick" kommer. Och Tseretelis hela politiska horisont avsl�jar sig i den sj�lvbel�tna tr�ngsynthet med vilken han rekommenderade den allryska kongressen att uppm�rksamma detta diplomatiska dokument, d�r "man med den revolution�ra regeringens spr�k klart och �ppet talar om den ryska revolutionens str�vanden." En sak g�r inte att f�rneka: deras fega och maktl�sa v�djande till Lloyd George och Wilson uttrycks i samma ord som den sovjetiska exekutivkommitt�ns v�djan�de till Albert Thomas, Scheidemann och Henderson. B�da har samma syfte, och � vem vet? - kanske till och med samma f�rfattare.[6]
Vi kan �terfinna ett perfekt omd�me om Terestjenko-Tseretelis senaste diplomatiska noter p� ett st�lle d�r vi inte v�ntar oss det, n�mligen i L'Entente, en franskspr�kig tidning som ges ut i Petrograd, och som �r organ f�r just de allierade mot vilka Terestjenko och Tjernov sv�r "osviklig trohet". "Vi medger g�rna", skriver denna tidning, "att de diplomatiska kretsarna v�ntade med viss oro p� denna not..."
Som detta officiella organ medger �r det faktiskt inte s� l�tt att formulera de allierades mot�s�gelsefulla m�l.
Vad Ryssland anbelangar, var i synnerhet den provisoriska regeringens st�llning ytterst k�nslig och full av faror. � ena sidan m�ste den ta h�nsyn till �sikterna hos Arbetar- och soldatdepu�terades r�d, och s� l�ngt det var m�jligt f�retr�da deras st�ndpunkt, och � den andra m�ste den hantera de internationella relationerna och de v�nligt inst�llda makterna med silkesvantar. Det var om�jligt att p�tvinga dem r�dets beslut.
Och den provisoriska regeringen tog sig ur detta dilemma skinande och ren...
I detta dokument har vi allts� den revolution�ra katekesens huvudpunkter nedskrivna, antecknade och signerade med den provisoriska regeringens auktoritet. Det saknas inga viktiga punkter. Alla vackra dr�mmar, alla fina ord som finns i ordb�ckerna, dras fram. Man kan hitta j�mlikhet, frihet och r�ttvisa p� det internationella omr�det � donc tout yest [allt finns med � �a]. De r�daste av kamrater har inget svar. Fr�n det h�llet har den provisoriska regeringen inget att frukta...
"Men � de allierade d�?" - fr�gar sig L'Entente. "Med hj�lp av en noggrann studie och genom att l�sa mellan raderna(!), och med hj�lp av den unga ryska demokratins v�lvilja och v�nskap kom�mer de allierade att p� olika st�llen i noten kunna hitta olika trevliga ord som kan lugna deras n�got sviktande tilltro. De vet mycket v�l att den provisoriska regeringens st�llning �r besv�rlig, och att dess uttalanden inte f�r tas alltf�r bokstavligt... Den provisoriska regeringens grundl�g�gande garanti till de allierade �r det faktum att den lovar att inte s�ga upp den �verenskommelse som skrevs under i London 5 september 1914 (med l�fte om att inte sluta en separat fred). Det �r f�r tillf�llet helt tillfredsst�llande f�r oss."
Och �ven f�r oss. Det �r i sj�lva verket sv�rt att g�ra en mer h�nfull bed�mning av Terestjenko-Tseretelis "uttalande" �n vad den officiella L'Entente har gjort, inspirerade av den franska ambassa�den. Denna bed�mning, som p� intet s�tt �r ov�nlig mot Terestjenko och de som st�r bakom honom, �r totalt f�r�dande f�r Tseretelis "konstruktiva arbete", som s� varmt har rekommenderat det "klara och �ppna spr�ket" i detta dokument. "Ingenting har utl�mnats", sv�r han inf�r kongressen, "det kommer att tillfredsst�lla de allra r�daste kamraters samvete."
Men de misstar sig, dessa m�stare i diplomatisk prosa: de tillfredsst�ller ingen. �r det inte typiskt att det verkliga livet skulle besvara Kerenskijs apeller och Tseretelis inv�ndningar och hot med ett s� kraftfullt slag som revolten bland Svarta havsmatroserna? Tidigare har man sagt oss att dessa matro�ser var Kerenskijs tillflyktsort, hem f�r den "patriotism" som kr�vde en offensiv. Verkligheten gav �terigen en skoningsl�s r�ttelse. Det gick inte att ingjuta b�de revolution�r entusiasm och disciplin i arm�n, genom att h�lla kvar vid de gamla imperialistiska avtalen och �tagandena inom utrikespoliti�ken, och kapitulera f�r de besuttna klasserna i inrikespolitiken. Och Kerenskijs "stora pinne" har lyckligtvis hittills varit alltf�r kort.
Nej, denna v�g leder i sanning ingenstans.
28 [15] juni 1917
Det har aldrig funnit s� m�nga pacifister som nu, n�r m�nniskor m�rdar varandra �verallt p� v�r planet. Varje epok har inte bara sin egen teknologi och politiska former, utan ocks� sin egen sorts hyckleri. En g�ng i tiden slog nationer ihj�l varandra f�r Kristi l�ras �ra och f�r k�rleken till sin n�sta. Nu �r det bara efterblivna regeringar som �beropar Kristus. De utvecklade nationerna sk�r halsen av varandra under pacifismens fana och Nationernas f�rbunds och den eviga fredens fana. Kerenskij och Tsereteli skriker om offensiv i namn av "en snabb fred".
Det finns ingen Juvenalis [Roms fr�mste satiriker � �a] som kan skildra v�r epok med bitande ironi. �nd� tvingas vi medge att till och med den allra m�ktigaste satir skulle framst� som svag och obetydlig j�mf�rt med den uppenbara futtighet och inst�llsamma dumhet, som har utl�sts av det p�g�ende kriget.
Pacifismen har samma historiska r�tter som demokratin. Borgarklassen gjorde enorma anstr�ngningar f�r att f�rklara f�rh�llandena mellan m�nniskor, det vill s�ga att ers�tta en blind och idiotisk tradition med ett system av kritiskt t�nkande. Arvet fr�n medeltiden bestod av gillesbegr�ns�ningar f�r industrin, klassprivilegier, monarkins env�lde. Den borgerliga demokratin kr�vde juridisk j�mlikhet, fri konkurrens och parlamentsmetoder f�r att sk�ta de offentliga angel�genheterna. Dessa rationella kriterier anv�ndes givetvis ocks� p� utrikespolitikens omr�de. H�r f�ref�ll krig vara ett s�tt att l�sa fr�gor som stod i direkt mots�ttning till allt "f�rnuft". S� den borgerliga demokratin b�rjade p�peka f�r nationerna � p� poesins, den moraliska filosofin och auktoriserade redovis�ningens spr�k � att de skulle tj�na mer p� att uppr�tta evig fred. Det var den borgerliga pacifismens logiska r�tter.
Men �nda fr�n sin f�delse led den borgerliga pacifismen av ett grundl�ggande fel, som ocks� k�nnetecknar den borgerliga demokratin. Dess kritik riktar sig mot de ytliga politiska fenomenen, men v�gar inte tr�nga ner till de ekonomiska orsakerna. I kapitalisternas h�nder har tanken p� evig fred p� grundval av "f�rnuftiga" �verenskommelser, farit �nnu mer illa �n tankarna p� frihet, j�m�likhet och broderskap. Ty �ven om kapitalismen gjorde industrif�rh�llandena rationella, s� gjorde den inte den samh�lleliga organiseringen av �gandet rationellt. Och p� s� s�tt f�rberedde den destruktiva verktyg som inte ens den "barbariska" medeltiden n�gonsin hade dr�mt om.
De st�ndigt bittra internationella relationerna och militarismens st�ndiga �kning undergr�vde pacifismens realism. �nd� fick pacifismen ett nytt liv fr�n just dessa ting, ett liv som skiljer sig fr�n dess tidigare period som den lila och blodf�rgade solnedg�ngen skiljer sig fr�n den rosenf�rgade soluppg�ngen.
Decennierna innan det nuvarande kriget kan mycket v�l ha varit avsedda som en period av v�pnad fred. Under hela denna period skedde det st�ndiga f�ltt�g och slag utk�mpades, men enbart i kolo�nierna.
Eftersom dessa krig �gde rum i l�nder som beboddes av underutvecklade och maktl�sa folk, s� medf�rde de en uppdelning av Afrika, Polynesien och Asien, och r�jde v�gen f�r det nuvarande v�rldskriget. Men eftersom det trots en l�ng rad h�rda konflikter inte hade �gt rum n�gra krig i Europa sedan 1871, b�rjade det efterhand uppst� en allm�n uppfattning i sm�borgerliga kretsar att arm�ernas tillv�xt var en garanti f�r freden, som till sist skulle f�reskrivas i internationell lag och vara sanktionerad i alla institutioner. Men successivt hopade sig orsaker till en v�rldskonflikt, och den nuvarande syndafloden var p� v�g.
Teoretiskt och politiskt st�r pacifismen p� samma grundvalar som teorin om samh�llsintressenas samst�mmighet. Fientligheten mellan de kapitalistiska l�nderna har samma ekonomiska r�tter som mots�ttningarna mellan klasserna. Och om vi g�r med p� m�jligheten av en gradvis minskning av klasskampens sk�rpa, s� beh�vs det bara ett steg till att acceptera en gradvis uppmjukning och reglering av de internationella relationerna.
Det �r sm�bourgeoisin som �r k�llan till den demokratiska ideologin, med alla dess traditioner och illusioner. Under 1800-talets andra h�lft genomgick den en fullst�ndig inre omvandling, men f�rsvann ingalunda fr�n det politiska livet. Samtidigt som den kapitalistiska teknologins utveckling obevekligt undergr�vde sm�bourgeoisins ekonomiska funktion, s� kunde den allm�nna r�str�tten och allm�nna v�rnplikten tack vare sm�bourgeoisins stora numer�r ge den ett intryck av att ha politisk betydelse. I s� m�tto som storkapitalet inte raderade ut sm�bourgeoisin, s� anv�nde det ett system av tilltro f�r att underordna den under sina egna syften. Sedan beh�vde bara storkapitalets politiska representanter l�tsas s�tta tilltro till denna klass' uttalade teorier och f�rdomar f�r att underkasta sm�bourgeoisin sina egna syften p� det politiska omr�det. Det var d�rf�r som vi under �rtiondet innan kriget, sida vid sida med reaktion�rt imperialistiska politiska anstr�ngningar, kunde bevittna en bedr�glig blomstring av den borgerliga demokratin med �tf�ljande reformism och paci�fism. Kapitalet anv�nde sm�bourgeoisin och dess ideologiska f�rdomar f�r att driva kapitalets imperialistiska m�l.
Det finns troligen inget land d�r denna dubbla process var s� uppenbar som i Frankrike. Frankrike �r finanskapitalets klassiska land. Det lutar sig mot st�det fr�n v�rldens mest konservativa och antalsm�ssigt mycket starka sm�bourgeoisi i st�derna och p� landsbygden. Genom sina utlandsl�n, kolonier och allians med Ryssland och England, var Tredje republikens �vre finanskretsar indragna i v�rldspolitikens samtliga intressen och konflikter. Och �nd� �r den franska sm�borgaren rakt igenom lantlig. Han har alltid uppvisat en instinktiv motvilja mot geografi, och har hela sitt liv fruktat kriget som dj�vulen � om bara d�rf�r att han i de flesta fall bara har en son, som ska �rva hans f�retag och l�s�re. Denne sm�borgare skickar en radikal till parlamentet, eftersom de har lovat att bevara freden � � ena sidan med hj�lp av ett f�rbund av nationer och obligatorisk internationell medling, och � den andra genom att samarbeta med ryska kosackerna, som ska h�lla den tyske kejsaren i schack. Denne radikala deputerade har h�mtats fr�n landsbygdsadvokaternas krets, och �ker till Paris med de b�sta intentioner, men ocks� utan minsta kunskap om var Persiska golfen ligger, och hur och vem som anv�nder Bagdad-j�rnv�gen. Gruppen av radikal-"pacifistiska" deputerade gav upphov till en radikal regering, som omedelbart fann sig vara bunden till h�nder och f�tter av alla diplomatiska och milit�ra �taganden och finansiella intressen som den franska b�rsen hade i Ryssland, Afrika och Asien. Utan att n�gonsin upph�ra med de r�tta pacifistiska ordv�nd�ningarna, forts�tter regeringen och parlamentet automatiskt att driva en v�rldspolitik som drar in Frankrike i krig.
Trots att den engelska och amerikanska pacifismen har andra sociala och ideologiska former (eller i fallet USA saknar s�dana) s� genomf�r de i grund och botten samma uppgift. Den uttrycker sm�- och mellanbourgeoisins farh�gor f�r en v�rldskatastrof d�r de kan f�rlora allt sitt oberoende. Pacifismen lugnar deras samveten � med hj�lp av kraftl�sa tankar om nedrustning, internationell lag och v�rldsdomstolar � bara f�r att i det avg�rande �gonblicket leverera deras kropp och sj�l till imperialismen, som nu mobiliserar allting f�r sina syften: industrin, kyrkan, konsten, den borgerliga pacifismen och patriotiska "socialismen".
"Vi har alltid varit mot krig: v�ra f�retr�dare, v�r regering har varit mot krig", s�ger de franska sm�borgarna, "d�rf�r m�ste kriget ha p�tvingats oss, och i namn av v�ra pacifistiska ideal m�ste vi k�mpa till slutet." Och de franska pacifisternas ledare, baron d'Estournelles de Constant, skriver under p� denna pacifistiska filosofi om ett imperialistiskt krig med ett svulstigt jusq'au bout [till slutet � �a].
F�r sin krigf�ring beh�ver den engelska aktieb�rsen f�rst och fr�mst pacifister av liberalen Asquiths och den radikala demagogen Lloyd Georges typ. "Om dessa personer g�r in f�r krig", s�ger de engelska massorna, "s� m�ste r�tten vara p� v�r sida." P� s� s�tt fyller pacifismen en viktig roll i krigets ekonomi, j�msides med giftiga gaser och inflationsdrivande regeringsl�n.
�nnu tydligare �r den sm�borgerliga pacifismens underordnade roll i f�rh�llande till imperialis�men i USA. D�r dikterar bankerna och trusterna den faktiska politiken �nnu tydligare �n n�gon annanstans. Redan innan kriget drev USA:s enorma utveckling av industrin och utrikeshandeln systematiskt landet i riktning mot v�rldsintressena och v�rldspolitiken. Kriget i Europa gav denna imperialistiska utveckling en formligen feberaktig fart. Vid en tidpunkt d� m�nga v�lmenande personer hoppades p� att den europeiska slakten skulle f� den amerikanska borgarklassen att hata militarismen, s� f�rde i sj�lva verket inte h�ndelserna i Europa in den amerikanska politiken i psykologiska utan materiella banor, som ledde till ett rakt motsatt resultat. USA:s export, som 1913 uppgick till 2.466 miljoner dollar �kade 1916 till 5.481 miljoner dollar! Lejonparten av denna export tillf�ll givetvis krigsindustrin. N�r Tysklands obegr�nsade ub�tskrig pl�tsligt stoppade denna export till de allierade l�nderna, s� innebar det inte bara att detta infl�de av monstru�sa profiter upph�rde, utan hela den amerikanska industrin hotades av en aldrig tidigare sk�dad kris, eftersom den helt och h�llet hade organiserats p� krigsbasis.
Detta kunde inte fortg� utan n�gon form av motst�nd fr�n folkmassorna. Den f�rsta stora upp�giften f�r USA:s inhemska diplomati under krigets f�rsta fj�rdedel var att �vervinna deras oorgani�serade missn�je, och f� dem att samarbeta patriotiskt med regeringen. Och det �r historiens ironi att det var den officiella "pacifismen" och den "oppositionella pacifismen" som skulle bli de verktyg som anv�ndes f�r att l�ra massorna milit�ra ideal.
Bryan gav f�rhastat och ljudligt uttryck f�r lantbrukarnas och �verhuvudtaget "den lille mannens" naturliga motvilja mot alla s�dana saker som v�rldspolitik, milit�rtj�nst och h�gre skatter. Men sam�tidigt skickade han vagnslaster med petitioner, s�v�l som s�ndebud, till sina pacifistiska kumpaner i regeringsledningen. Bryan gjorde allt i sin makt f�r att bryta den revolution�ra udden av r�relsen. "Om kriget kommer", telegraferade Bryan i samband med ett antikrigsm�te i Chicago f�rra februari, "s� kommer vi naturligtvis att st�da regeringen, men f�r n�rvarande �r det v�r heliga plikt att g�ra allt i v�r makt f�r att bevara nationen fr�n krigets fasor." Dessa f� ord inneh�ller hela den sm�bor�gerliga pacifismens hela program: "att g�ra allt i v�r makt mot kriget" betyder att ge den folkliga ilskan ett utlopp i form av harml�sa demonstrationer, efter att dessf�rinnan ha givit regeringen garantier om att den i h�ndelse av krig inte kommer att m�ta n�got verkligt motst�nd fr�n den pacifistiska delen.
Den officiella pacifismen kunde inte �nskat sig n�got b�ttre. Nu kunde den ge tillfredsst�llande garantier om imperialistisk "beredskap". Efter Bryans deklaration r�ckte det att f�rklara krig f�r att tysta hans ljudliga motst�nd mot kriget. Och Bryan marscherade rakt �ver till regeringssidan. Och inte bara sm�bourgeoisin, utan ocks� arbetarnas breda massor, sa till sig sj�lva: "Om v�r regering, med en s� uttalad pacifist som Wilson i ledningen, f�rklarar krig , och om till och med Bryan st�der regeringen i kriget, s� m�ste det vara ett oundvikligt och r�ttf�rdigt krig..." Det �r uppenbart varf�r de borgerliga demagogernas skenheliga, kv�karlika pacifism skattas s� h�gt inom industriella och finansiella kretsar.
Trots de uppenbara skillnaderna spelar v�r mensjevikiska och socialistrevolution�ra pacifism faktiskt samma roll som den amerikanska pacifismen. Den resolution om kriget som antogs av allryska arbetar-, soldat- och bondedeputerades sovjetkongress f�rd�mer inte bara kriget ur pacifis�tisk synvinkel, utan ocks� p� grund av krigets imperialistiska karakt�r. Kongressen deklarerar att kampen f�r att snabbt avsluta kriget �r "den revolution�ra demokratins viktigaste uppgift". Men alla dessa f�ruts�ttningar anv�nds bara f�r att dra slutsatsen: "fram till den tidpunkt d� kriget kan avslu�tas av demokratins internationella krafter, kommer den ryska revolution�ra demokratin att vara tvungen att p� alla s�tt samarbeta f�r att st�rka arm�ns stridskraft och g�ra den effektiv b�de f�r offensiva och defensiva aktioner."
Precis som den provisoriska regeringen menade kongressen att en omarbetning av de gamla inter�nationella avtalen var beroende av en frivillig uppg�relse med den allierade diplomatin, som genom sj�lva sin natur varken vill eller kan avs�ga sig krigets imperialistiska m�l. I sp�ren p� sina ledare g�r kongressen "demokratins internationella krafter" beroende av socialpatrioternas vilja, som �r bundna med j�rnkedjor till sina imperialistiska regeringar. Efter att kongressmajoriteten frivilligt har begr�nsat fr�gan om "ett snart slut p� kriget" till detta charmerande s�llskap, s� kommer den p� den praktiska politikens omr�de fram till en mycket definitiv slutsats: offensiv p� den milit�ra fronten. Denna "pacifism", som konsoliderar och tuktar den sm�borgerliga demokratin och f�r den att st�da en offensiv, borde tydligen inte bara st� p� god fot med de ryska imperialisterna utan ocks� de allierade nationerna.
Miljukov s�ger: "I namn av v�r trohet mot v�ra allierade och de gamla (diplomatiska) avtalen m�ste vi ha en offensiv."
Kerenskij och Tsereteli s�ger: "�ven om de gamla (diplomatiska) avtalen fortfarande inte har omarbetats, m�ste vi ha en offensiv."
Argumenten kanske skiljer sig, men politiken �r den samma. Och det kan inte heller vara p� n�got annat s�tt, eftersom Kerenskij och Tsereteli �r oskiljaktigt knutna till Miljukovs parti i regeringen. I sj�lva verket st�r Dans socialpatriotiska pacifism, s�v�l som Bryans kv�karpacifism, b�da i imperialismens tj�nst.
D�rmed blir den ryska diplomatins viktigaste uppgift inte att f� de allierades diplomati att avst� fr�n den ena eller andra handlingen eller att omarbeta det ena eller det andra, utan att f� de alliera�des diplomater att tro p� att den ryska revolutionen �r s�ker, frisk och vederh�ftig. I sitt tal till den amerikanska kongressen den 10 juni, karakteriserade ambassad�r Bachmetjev den provisoriska regeringen huvudsakligen utifr�n denna synvinkel.
"Alla dessa omst�ndigheter", sa ambassad�ren, "pekar p� det faktum att den provisoriska regeringens makt och betydelse v�xer varje dag, att den provisoriska regeringen hela tiden blir allt b�ttre p� att hantera alla de element som leder till katastrof, vare sig de tar formen av reaktion�r propaganda eller agitation fr�n den yttersta v�nstern. F�r n�rvarande har den provisoriska regeringen best�mt sig f�r att vidta de mest drastiska �tg�rder i denna riktning, och om s� beh�vs ta till tv�ng, �ven om den st�ndigt anstr�nger sig f�r att l�sa alla fr�gor p� ett fredligt s�tt."
Det r�der inget tvivel om att v�ra "f�rsvarares" "nationella �ra" f�rblir helt ober�rd medan den "revolution�ra demokratins" ambassad�r ivrigt �vertygar den amerikanska penningsaristokratins parlament om den ryska regeringens villighet att spilla det ryska proletariatets blod i namn av "ordning", som f�rst och fr�mst inneb�r trohet mot den allierade kapitalismen.
Och samtidigt som Bachmetjev stod med m�ssan i hand i n�rvaro av kapitalismens f�retr�dare och l�t detta f�r�dmjukande tal passera sina l�ppar, s� f�rklarade Tsereteli och Kerenskij f�r den "revolution�ra demokratin" att det inte gick att klara sig utan de v�pnade styrkorna i kampen mot "v�nsterns anarki", och hotade att avv�pna Petrograds arbetare och regementet som gjorde gemen�sam sak med dem. Vi vet att dessa hot kom i grevens tid: de var ett starkt argument f�r att f� igenom det ryska l�net fr�n Wall Street. Ni f�rst�r, herr Bachmetjev kunde s�ga: "v�r revolution�ra pacifism skiljer sig inte i n�got avg�rande avseende fr�n er sorts pacifism, och om ni litar p� Bryan s� finns det ingen anledning att misstro Tsereteli."
Det �terst�r bara f�r oss att st�lla en fr�ga: Hur mycket ryskt k�tt och blod kommer det att kr�vas, vid fronten s�v�l som hemmavid, f�r att s�kra de ryska l�nen, som i sin tur ska garantera v�r fort�satta trohet mot de allierade?
30 [17] juni 1917
Blod har flutit p� Petrograds gator. Ett tragiskt kapitel har lagts till den ryska revolutionens historia. Vem b�r skulden? "Bolsjevikerna" s�ger mannen p� gatan, och upprepar vad han har l�st i tidningarna. Vad borgarklassen och de opportunistiska politikerna anbelangar, �r dessa tragiska h�ndelser slutdiskuterade med orden: arrestera anstiftarna och avv�pna massorna. Och m�let f�r dessa handlingar �r att uppr�tta "revolution�r ordning". N�r socialistrevolution�rerna och mensjevi�kerna arresterar och avv�pnar bolsjevikerna f�rbereder de sig f�r att uppr�tta "ordning". Det finns bara en fr�ga: Vilken sorts ordning, och f�r vem?
Revolutionen v�ckte stora f�rhoppningar hos massorna. Bland Petrograds massor, som spelade en ledande roll under revolutionen, h�lsades dessa f�rhoppningar och f�rv�ntningar med utomordentlig uppriktighet. Det var det socialdemokratiska partiets uppgift att omvandla dessa f�rhoppningar och f�rv�ntningar till ett klart definierat politiskt program f�r att rikta in massornas revolution�ra ot�lig�het mot planerade politiska aktioner. Revolutionen st�lldes ansikte mot ansikte med statsmakten. Vi, liksom den bolsjevikiska organisationen,[7] stod f�r att �verl�mna all makt till arbetar-, soldat- och bondedeputerades sovjeters centralkommitt�. De �vre� klasserna, och dit m�ste vi r�kna socialist�revolution�rerna och mensjevikerna, uppmanade massorna att st�da Miljukov-Gutjkovs regering. In i det sista, det vill s�ga �nda tills dessa den f�rsta provisoriska regeringens mer uppenbart imperia�listiska personer avgick, var b�da de ovan n�mnda partierna h�rt knutna till regeringen �ver hela linjen. F�rst efter ombildningen av regeringen fick massorna veta fr�n sina egna tidningar att de inte hade f�tt veta hela sanningen, att de hade blivit lurade. D� blev de tillsagda att lita p� den nya "koalitions"regeringen. Den revolution�ra socialdemokratin f�ruts�g att den nya regeringen inte p� n�got avg�rande s�tt skulle skilja� fr�n den gamla, att den inte skulle g�ra n�gra eftergifter till revo�lutionen och �terigen skulle f�rr�da massornas f�rhoppningar. Och s� blev det. Efter tv� m�nader av svag politik, krav p� f�rtroende, f�rmanande tal, kunde inte regeringen l�ngre d�lja att den bara f�rvirrade fr�gorna. Det blev uppenbart att massorna �nnu en g�ng � och denna g�ng grymmare �n n�gonsin � hade blivit lurade.
Ot�ligheten och misstron bland arbetarnas och soldaternas stora massa i Petrograd �kade inte dag f�r dag, utan timma f�r timma. Dessa k�nslor underbyggdes av det f�r alla deltagande hoppl�sa och utdragna kriget, av den ekonomiska uppl�sningen, av ett osynligt produktionsstopp inom industrins viktigaste branscher, och de fick ett omedelbart politiskt uttryck i parollen "All makt �t sovjeterna!" Kadeternas avg�ng och det definitiva beviset p� den provisoriska regeringens bankrutt �vertygade massorna �nnu mer best�mt om att de hade r�tt mot sovjeternas officiella ledare. Socialistrevolutio�n�rernas och mensjevikernas vacklan lade bara ved p� brasan. Kraven, n�stan f�rf�ljelserna, som riktades mot garnisonen i Petrograd, och som kr�vde att den skulle inleda en offensiv, fick en lik�nande effekt. Explosionen var oundviklig.
Samtliga partier, inklusive bolsjevikerna, gjorde allt f�r att hindra massorna fr�n att genomf�ra demonstrationen 16 [3 gamla stilen] juli. Men massorna demonstrerade �nd�, och dessutom med vapen i hand. P� kv�llen 16 [3] juli sa alla agitatorer, alla distriktsrepresentanter, att eftersom fr�gan om makten inte var l�st m�ste demonstrationen 17 [4] juli �ga rum, och att det inte gick att h�lla tillbaka folket. Det �r den enda orsaken till att bolsjevikpartiet, och tillsammans med det v�r organi�sation, best�mde sig f�r att inte h�lla sig utanf�r och tv� sina h�nder f�r konsekvenserna, utan g�ra allt i sin makt f�r att omvandla h�ndelserna 17 [4] juli till en fredlig massdemonstration. Det var den enda inneb�rden i appellen 17 [4] juli. Eftersom de kontrarevolution�ra banden s�kert skulle ingri�pa, var det givetvis uppenbart att det skulle bli blodiga sammandrabbningar. Det �r sant att vi hade kunnat l�mna massorna utan politisk v�gledning, s� att s�ga halshugga dem politiskt, genom att v�gra att leda dem, att l�mna dem �t sitt �de. Men eftersom vi �r ett arbetarparti varken kunde eller ville vi f�lja Pilatus taktik: vi beslutade oss f�r att ansluta oss till massorna och stanna med dem, f�r att under de givna omst�ndigheterna ge tumultet s� mycket organisation som m�jligt, och p� s� s�tt i st�rsta m�jliga utstr�ckning minska antalet offer. Fakta �r v�lk�nda. Blod har spillts. Och nu f�rs��ker borgarklassens "inflytelserika" press, och andra tidningar som tj�nar borgarklassen, l�gga hela ansvaret f�r konsekvenserna p� v�ra axlar � f�r fattigdomen, utmattningen, missn�jet och massornas upprorsk�nslor. F�r att lyckas med detta syfte, f�r att fullborda det kontrarevolution�ra angreppet p� proletariatets parti, tr�der det fram anonyma, halvt anonyma eller offentligt k�nda slynglar, som sprider anklagelser om mutor: blod har flutit p� grund av bolsjevikerna, och bolsjevikerna handlade p� Wilhems order.
Vi genomg�r nu pr�vningens dagar. Massornas st�ndaktighet, deras sj�lvbeh�rskning, deras "v�n�ners" trofasthet, allt detta uts�tts f�r ett eldprov. Vi uts�tts ocks� f�r detta prov, och vi kommer att tr�da ur det starkare, mer enade, �n ur n�gon tidigare pr�vning. Livet �r med oss och k�mpar f�r oss. Den nya omorganiseringen av makten framtvingades av en om�jlig situation och de h�rskande par�tiernas bedr�vliga klenmod, men kommer inte att �ndra n�gonting eller l�sa n�gonting. Det kr�vs en radikal f�r�ndring av hela systemet. Det kr�vs revolution�r makt.
Tsereteli-Kerenskijs politik syftar till att avv�pna och f�rsvaga revolutionens v�nster. Om de med hj�lp av dessa metoder lyckas uppr�tta "ordning", s� kommer de att bli de f�rsta � efter oss f�rst�s � att falla offer f�r denna "ordning". Men de kommer inte att lyckas. Mots�ttningarna �r f�r djupa, problemen alltf�r enorma f�r att bara sopas undan med polisi�ra �tg�rder.
Efter pr�vningens dagar kommer framstegens och segerns dagar att komma.
22 [9] juli 1917
[1] �ven i fr�gan om att publicera de hemliga avtalen, r�ttade sig Kerenskijregeringen efter de allierade. Terestjenko, som var Kerenskijs utrikesminister precis som han hade varit prins Lvovs, skrev i ett hemligt telegram till Rysslands charg� d'affaires i Paris, daterat 24 september 1917: "Att publicera ett avtal som �r k�nt skulle fullst�ndigt missf�rst�s av den allm�nna opinionen, och bara ge upphov till krav p� publicering av de avtal som har slutits under kriget. V�ra allierade anser inte att en publicering av dessa, och i synnerhet de rum�nska och italienska avtalen, �r �nskv�rd. Hursomhelst har vi inte f�r avsikt att s�tta hinder i v�gen f�r Frankrike eller st�lla Ribot i en �nnu mer besv�rlig situation. Inga hinder kommer att st�llas i v�gen f�r att publicera alla avtal f�re eller efter kriget, i den h�ndelse att de allierade som har slutit dem g�r med p� det."
[2] Jag kommer inte h�r att diskutera den psykologiskt intressanta fr�gan om de m�ttfulla sovjetledarnas motiv. Det �r ointressant om de var medvetet kontrarevolution�ra: vi skulle till och med kunna godta att de inte var det. Men under stora samh�llskriser betyder individuella motiv f�ga: det �r inte vart�t de lutar som avg�r fr�gan. Man beh�ver inte anklaga den socialistiska r�relsens veteraner, som Plechanov, Tjcheidze och Tsereteli f�r att medvetet f�rr�da revolutionen: det faktum att deras inst�llning och allm�nna inriktning var mot revolutionen g�r att bevisa. Dessa personers sm�borgerliga politik �r den internationella socialismens stora f�rbannelse, precis som den var den prolet�ra ryska revolutionens f�rbannelse.
[3] Trotskij var inte direkt ansluten till bolsjevikerna, och det utnyttjades f�r att skapa oenighet inom den revolution�ra oppositionen. Efter att arresteringsordern mot Lenin med flera hade utf�rdats, f�rkunnade Trotskij i ett �ppet brev till regeringen: "Mina principer �r desamma som Lenins, Zinovjevs och Kamenevs. Jag har alltid �ppet f�rsvarat dessa principer i min tidning Vperjod och i alla mina tal. Det faktum att jag inte tillh�r Pravda och bolsjevikernas organisation beror inte p� politiska skillnader, utan p� omst�ndigheter som skilde partierna f�rr i tiden, men som nu har f�rlorat all mening. Med detta uttalande visar jag klart att den inte finns n�gon som helst logisk anledning att utel�mna mig fr�n arresteringsordern mot Zinovjev, Lenin och Kamenev, vars f�ngslande bara �r ett resultat av ett kontrarevolution�rt env�lde." Brevet publicerades som en solidaritetshandling i Pravda.
[4] Borgfred: vid F�rsta v�rldskrigets utbrott f�rkunnade den tyska socialdemokratin "burgfrieden", borgfred, vapenvila, med borgarklassen och upph�rde med all opposition mot kejsarens regering. De franska socialisterna hade sin "L'Union Sacr�e", eller heliga nationella enhet.
[5] I b�rjan av juni reste sig matroserna i �stersj�flottan och �verhuvudtaget massorna i Kronstadt mot den provisoriska regeringen. De mildaste ben�mningarna p� dem i den ryska och utl�ndska pressen var "anarkister". Med 210 r�ster mot 40 hade Kronstadts arbetar- och soldatsovjet tillbakavisat den provisoriska regeringen, och deklarerat att den bara erk�nde Petrogradsovjetens auktoritet. Denna aktion f�rvr�ngdes och kallades f�r ett f�rs�k att avskilja sig fr�n Ryssland. �stersj�matroserna var aktiva under revolutionens samtliga skeden � mot tsarismen, mot den provisoriska regeringen, och under bolsjevikernas st�rtande av Kerenskij. - Frainas anm�rkning.
[6] Under revolutionens inledande yra v�djade de �terh�llsamma grupperna i sovjeterna via exekutivkommitt�n till socialisterna och proletariatet i de krigf�rande l�nderna att bryta med sina imperialistiska regeringar. Men gradvis �vergav de denna revolution�ra politik, och exekutivkommitt�n samarbetade med det �k�nda socialpatriotiska m�tet i Stockholm, mot bolsjevikernas protester. Det r�ckte f�r att visa exekutivkommitt�ns icke revolution�ra natur, att de enade sig med Scheidemann, Albert Thomas fr�n Frankrike. Henderson fr�n England, och �vriga socialpatrioter. Den moderata socialismen agerade som en handelsresande i borgerlig diplomati. Ett av de hemliga dokument som publicerades efter bolsjevikernas makt�vertagande visar Stockholmskonferensens verkliga natur, en konferens som f�r �vrigt de Oberoende socialisterna i Tyskland v�grade ha n�got med att g�ra. Dokumentet r�r sig om ett telegram daterat 18 augusti 1917, fr�n den ryske ambassad�ren i Stockholm till den provisoriska regeringen, d�r han rappor�terar om ett samtal med Branting, en av den socialpatriotiska konferensens organisat�rer. Han f�rkunnade att han var villig att st�lla in konferensen om Kerenskij tyckte att tidpunkten var ol�mplig, och att Branting skulle anv�nda sitt inflytande i den holl�ndsk-skandinaviska kommitt�n i detta syfte. Han avslutar telegrammet med en �nskan om att det ska hemligh�llas, f�r att inte kompromettera Branting, eftersom annars en v�rdefull informationsk�lla skulle f�rsvinna. Den socialistiska konferensen som ett villigt verktyg f�r diplomatin! Inte att undra p� att den blev ett totalt misslyckande � Frainas anm�rkning.
[7] N�r Trotskij skrev detta var han fortfarande medlem i mezjrajontsi [interdistriktskommitt�n].