Digitaliserat av Adam Buick f�r Marxists Internet Archive.
Detta nummer behandlar endast ett �mne - den marxistiska kristeorin. Det �r fr�mst tv� aspekter av teorin som tas upp: polemik mot p�st�endet att kriser orsakas av underkonsumtion eller arbetarnas of�rm�ga att k�pa tillbaka vad de producerat och mot p�st�endet att ett crescendo av st�ndigt v�xande kriser skulle leda till kapitalismens sammanbrott. V�rt material om kriser �r fr�mst h�mtat fr�n en artikelserie i Forum, som var en intern diskussionstidning f�r Socialist Party of Great Britain under femtiotalet.
Marx var den f�rste ekonom som p� allvar tog upp en unders�kning av kriser. P� grund av den mindre utvecklade formen av kapitalism infogade aldrig den klassiska politiska ekonomin n�got betydande studium av kriser i sitt system. Det enda vi har om �mnet fr�n den tiden �r den numera ber�mda kontroversen mellan Malthus och Ricardo om huruvida �verproduktion kan uppst� p� grund av otillr�cklig konsumtion och som en f�ljd av detta l�gre priser och ett fall i profitkvoten.
Ricardo f�rnekade kraftigt m�jligheten av allm�n �verproduktion. Det berodde p� att han ansl�t sig till "Says marknadslag". Enligt denna "lag" medf�r varje tillg�ng en efterfr�gan; produkter byts mot produkter. P� s� s�tt skapar varje produkt som sl�pps ut p� marknaden sin egen efterfr�gan och varje s�dan efterfr�gan p� marknaden skapar sin egen tillg�ng. Med Ricardos egna ord:
"Ingen m�nniska producerar utom i avsikt att konsumera eller s�lja, och hon s�ljer aldrig utom i syfte att k�pa n�gon annan vara som kan vara anv�ndbar f�r henne, eller som kan bidraga till framtida produktion. Genom att producera blir hon d� n�dv�ndigtvis konsument av sina egna varor eller k�pare och konsument av n�gon annan persons varor... Produkter k�ps alltid med produkter eller tj�nster, pengar �r bara det medel med vilket bytet utf�rs." (Principles)
Ricardo s�g bara enheten och harmonin i de kapitaliatiska bytesf�rh�llandena och inte deras mots�ttningar och konflikter. F�r Ricardo utgjorde den progressiva ackumulationen av kapital inga problem. F�r honom var kriser inte endast om�jliga; kapitalets st�ndiga �kning innebar inte heller n�got fall i profitkvoten. Eftersom Ricardo ansl�t sig till "Malthus befolkningsteori" trodde han att det i det l�nga loppet alltid skulle finnas stora reserver "arbete" f�r att betj�na kapitalackumulationens behov. D� nya investeringar skulle utvidga produktionsprocessen, inr�knat "arbete", och d� tillg�ngen p� arbetare alltid skulle vara st�rre �n efterfr�gan, beh�vde inga l�nef�rh�jningar intr�ffa. �ven om varje ny produktionscykel skulle vara st�rre �n den f�reg�ende, skulle det f�rh�llande i vilket kapitalet var indelat mellan utrustning och l�ner vara detsamma. Allts� beh�vde inget fall i profitkvoten intr�ffa.
Det enda som kunde orsaka ett fall i profitkvoten var enligt Ricardo, "lagen om den avtagande avkastningen". Han menade att denna kunde h�ja priset p� livsmedel och p� s� s�tt h�ja levnadskostnaderna f�r arbetarna. H�jda levnadskostnader f�r arbetarna skulle avspegla sig i l�nekuverten och minska profiterna. Minskade profiter skulle f�rhindra kapitalets progressiva ackumulation. Det enda s�ttet att motverka detta var att f�rb�ttra jordbruket eller importera billigt spannm�l. Ricardos anklagelse mot jord�garna var den, att medan alla andra delar av samh�llet tj�nade p� billiga livsmedel, var l�get f�r jord�garna aldrig s� gott som d� livsmedlen var dyra. D�rf�r h�vdade han att jord�garnas intressen var motsatta alla andra delar av samh�llet.
Malthus � andra sidan menade att �kande kapitalackumulation kunde m�jligg�ra att produktionen �versteg konsumtionen. Om ackumulationen �versteg "effektiv efterfr�gan" och medf�rde en "�verm�ttnad" av marknaden, skulle kapital ligga obrukat och f�rlora sin karakt�r av rikedom.
Denne pessimistiske f�rfattare av en pessimistisk befolkningsteori, som h�vdade att massan av befolkningen alltid m�ste st� kvar p� ett blott och bart existensminimum, f�respr�kade ironiskt nog behovet av improduktiva konsumenter (aristokratin och dess lakejer, domare, soldater, advokater, pr�ster etc.). Endast genom att �ka deras levnadsstandard kunde denna improduktiva sektor ers�tta bristen p� effektiv efterfr�gan och verkst�lla en balans mellan produktion och konsumtion.
Det var dock Sismondi som drog allvarlig uppm�rksamhet till storindustrins s�nderslitande effekter. Senare kom Rodbertus med en underkonsumtionsbehandling av kriser. Utan sina l�rda sofismer �r Hobsons och Keynes underkonsumtionsteorier direkta arvtagare till de id�er som framf�rdes av Malthus, Sismondi och Rodbertus. Keynes sj�lv ans�g att Malthus doktrin om "effektiv efterfr�gan" var ett grundl�ggande bidrag f�r ekonomisk f�rst�else.
Denna kortfattade bakgrund �r avsedd att f�rs�ka ge ett perspektiv p� Marx id�er om kriser och ocks� f�r att st�lla fr�gan: Var Marx behandling av kriser endast en mer detaljerad och systematiserad framst�llning av de underkonsumtionsteorier som framst�llts f�re honom? Trodde Marx att kriserna hade sin grund i arbetarklassens of�rm�ga att k�pa tillbaka vad de producerat? Eller �r det kanske riktigare att s�ga att Marx syn p� orsaken till kriser inte alls �r en underkonsumtionsteori, �tminstone inte i den form som f�respr�kas av Rodbertus, Hobson, Keynes och ett otal socialdemokrater och fackf�reningsledare?
�ven en ytlig l�sning av Marx om kriser f�refaller att visa att han s�g underkonsumtion bara som en del av en m�ngsidig och invecklad ekonomisk helhet. Marx s�g s�kerligen inte kriser som uppkomna ur bara en orsak utan ur flera. F�r honom var kriser komplicerade fenomen, som kunde studeras p� ett fruktbart s�tt endast utifr�n totaliteten av klassf�rh�llanden i kapitalismen.
M�nga marxistiska f�rfattare har ansett att Marx kristeori i grunden var en underkonsumtionsteori. Det �r sant att vissa uttalanden av Marx i �mnet kan f�refalla att ge ett visst st�d f�r en s�dan teori. Men i ljuset av allt vad Marx skrivit om kriser f�refaller en s�dan uppfattning h�gst tvivelaktig, speciellt d� vi har Marx klara tillbakavisande av Rodbertus doktrin att kriser orsakas av brist p� betalande konsumtion.
F�r att f�rs�ka f�rst� det komplicerade fenomen som kallas kriser �r det b�st att b�rja fr�n b�rjan. Det verkar vara ganska s�kert att anta att den relativt l�ga produktionsniv�n i primitiva samh�llen aldrig medf�rde n�gra allm�nna �verproduktionskriser.
I ett samh�lle d�r produktion f�r konsumtion �r regel tar utbytet av produkter formen av byteshandel, t.ex. ett f�r = tv� getter. Bytet uttrycker att en del av artikeln �r �verfl�dig f�r dess �gares omedelbara behov. Den utg�r inget bruksv�rde f�r honom. �ven om bytet kan uttryckas som V-V, vara mot vara, �r det det bara till formen och inte till inneh�llet. I sj�lva verket �r det tv� bruksv�rden som m�ter varandra. Det �r genom att �gare byter n�gonting som inte har omedelbart bruksv�rde f�r dem mot n�got som har det, som bytet tar f�rsta steget mot att erh�lla bytesv�rde.
I ett samh�lle som utvecklats ut�ver detta stadium, till ett med enkel varuproduktion, d�r pengar blivit allm�n ekvivalent, blir formen f�r bytet V-P-V, eller vara-pengar-vara. Inf�randet av pengar delar byteshandlingen i tv� delar V-P (en f�rs�ljning) och P-V (ett k�p). Inf�randet av pengar var ett stort steg fram�t. Nu beh�ver inte l�ngre producenten leta upp n�gon som har vad producenten beh�ver och p� samma g�ng beh�ver vad producenten har. Han kan s�lja sin produkt n�r den �r f�rdig och k�pa f�r sina egna behov n�r han �nskar det.
P� detta s�tt innebar inf�randet av pengar ett stort steg fram�t, som m�jliggjorde en �kad specialisering och lade grunden f�r �kad produktivitet.
Cirkulationsprocessen V-P-V inneh�ller dock m�jligheten till kriser. Om en producent A s�ljer sina varor, vilket representeras av V-P, men sedan inte k�per av B, �r cirkulationsprocessen ofullst�ndig, eftersom P-V �r ett v�sentligt led i bytesf�rloppet. Som resulat kommer B, som inte kunnat s�lja, inte att kunna k�pa av C och s� vidare. Om detta avbrott i cirkulationsprocessen blir omfattande kan det efter en tid utveckla sig till den punkt d�r det drabbar hela ekonomin.
Denna j�mviktsst�rning kommer d� att medf�ra k�nnetecken som sammankopplas med kriser, d.v.s. os�lda lager p� grund av brist p� k�pkraft. I en bem�rkelse kan detta kallas �verproduktion, men bara i en. Man m�ste h�lla i minnet att st�rningen av j�mvikten berodde p� en bristning i utbytet och inte tv�rtom, som i moderna kriser. Till sitt inneh�ll skulle det vara en kris p� grund av knapphet och inte p� grund av �verskott.
Under enkel varuproduktion �ger varje producent sina egna produktionsmedel. Under kapitalismen d�remot �r �gandet samlat hos en best�md grupp individer. De som inte �ger har bara sin arbetskraft som f�rs�rjningsmedel.
Kapitalismen �r produktion organiserad f�r profitabel f�rs�ljning. B�de produktionsmedel och arbetskraft �r varor. Kapitalisten fungerar som kapitalist (i motsats till kapitalisten som konsument) genom att k�pa arbetskraft och produktionsmedel. F�r att g�ra detta m�ste han ha en tillr�ckligt stor penningsumma (kapital). I slutet av varje produktionsprocess realiseras resultatet p� marknaden mot pengar. Till skillnad fr�n cirkulationsformen V-P-V, som b�rjar med vara och slutar med vara, b�rjar kapitalisten med pengar och slutar med pengar. Den huvudsakliga cirkulationsformen under kapitalismen �r d�rf�r P-V-P. M�let f�r kapitalisten �r att finansiera produktionen f�r att i slutet av varje produktionsprocess ha en st�rre penningsumma �n i b�rjan. Detta representeras av P-V-P', d�r P' �r st�rre �n P. Motivet f�r kapitalistisk produktion �r inte bruksv�rde utan bytesv�rdets utvidgning. D�rf�r �r kapitalismen ett profitmotiverat system. Fakta om hur profiter skapas och realiseras p� marknaden beh�ver inte uppeh�lla oss h�r.
Det �r dock inte sant att driften efter profit �r en allm�n princip. Driften efter profit �r en princip, som �r speciell f�r den ekonomiska funktionen hos kapitalets �gare. Genom konkurrenstvunget i kapitalismen m�ste varje kapitalist f�rs�ka h�lla j�mna steg med sina rivaler eller kasta in handduken om han misslyckas. P� detta s�tt �r hans ekonomiska s�kerhet, sociala prestige och status oskiljaktigt f�rbundna med ackumulationsprocessen.
I kapitalismen deltar � andra sidan folkets stora flertal inte i utvinnande av merv�rde f�r att st�lla undan en ansenlig del till ackumulationssyften. Deras ekonomiska funktion �r en annan: att producera merv�rde och f�r detta f� betalt f�r att ers�tta de energier de f�rlorat i produktionsprocessen f�r att kunna producera ytterligare merv�rde. D� arbetaren b�rjar som s�ljare av varan arbetskraft �nskar han s� m�nga bruksv�rden som m�jligt f�r sina tj�nster. Arbetarens motiv �r att �ka sin konsumtion. F�r arbetaren forts�tter cirkulationen att anta formen V-P-V.
Denna skillnad mellan kapitalistens motivation och arbetarens har inte sin grund i n�gon abstrakt "m�nsklig natur", utan i de roller som kapitalister och arbetare spelar i de sociala produktionsf�rh�llandena.
Det �r naturligtvis sant att kapitalister �r intresserade av konsumtion. Som Marx s�ger:
"N�r ett visst utvecklingsstadium har n�tts blir en konventionell sl�saktighet ... en aff�rsn�dv�ndighet f�r den 'olycklige' kapitalisten. Lyxen g�r sitt intr�de i kapitalistens representationsutgifter ... Hans sl�seri �kar i takt med hans ackumulation, utan att de beh�ver begr�nsa varandra. D�rmed utvecklas i kapitalistens br�st en Faust-konflikt mellan ackumulationsdrift och njutningsdrift" (Kapitalet, band I).
Kapitalismen kan d�rf�r aldrig bli ett system med konsumtion f�r konsumtionens skull. F�r kapitalismen har behovet att f�rvandla en del av merv�rdet - i sj�lva verket den st�rsta delen - till kapitalackumulation f�rtursr�tt. F�r att �ter citera Marx: - "Kapitalisten delar med girigbuken lidelsen f�r rikedom som rikedom". Men till skillnad fr�n girigbuken, som tillfredsst�ller sin lidelse genom att dra pengar ur cirkulationen, tillfredst�ller kapitalisten sin genom att oupph�rligt s�tta i pengar i cirkulationen, f�r att senare kunna f� ut en st�rre summa.
Huvudmotivet f�r kapitalet - driften att ackumulera - har av dagens ekonomer bortf�rklarats med "f�rtj�nst risktagande", "subjektiva kostnader" etc.
Det �r naturligtvis sant att ortodoxa ekonomer kommit att uppfatta kriser som viktiga fenomen (konjunkturcykelteorin), men de behandlar dem inte utifr�n kapitalismens klasskarakt�r utan fr�n den neutrala punkten av brist p� j�mvikt mellan tillg�ng och efterfr�gan p� investeringsfonder. Det beror p� att de tror att kapitalismen �r ett system som f�rdelar produktionsresultatet i det f�rh�llande som �r n�dv�ndigt f�r att tillfredsst�lla olika behov. Som Marx s�ger: - "Denna fantasi uppkommer av att se kapitalismen, inte som en historisk produkt, utan som produktion som s�dan".
Det har redan sagts att kriser �r mycket komplicerade fenomen. Som s�dana g�r de inte att skilja fr�n de samh�lleliga produktionsf�rh�llandena. De f�r dock inte betraktas statiskt, utan alltid i ljuset av f�r�ndrade grupperingar av klassf�rh�llanden och klasshandlanden. Det �r d�rf�r som ingen kris bara �r en upprepning av de tidigare. Det finns inget fast och of�r�nderligt m�nster som alla kriser m�ste f�lja. Varje kris har sitt eget h�ndelsef�rlopp. Av den anledningen kan vi inte i f�rv�g veta hur en viss kris kommer att uppst�, eller h�rleda det fr�n mekaniska antaganden grundade p� ett givet faktaunderlag. D�rav f�ljer att det bara �r i efterhand som vi kan f�rst� alla relevanta detaljer i en viss kris.
Det m�ste �n en g�ng understrykas att en kris inte �r f�ljden av en orsak utan flera, d�r alla har n�ra samband med varandra p� ett eller annat s�tt och dessutom p�verkas av de faktiska omst�ndigheterna vid den tid d� krisen intr�ffar. D�rf�r kan en upps�ttning krisfaktorer vid ett tillf�lle skilja sig fr�n en upps�ttning krisfaktorer vid ett annat och annorlunda tillf�lle. �ven om det g�r att uppst�lla n�gra allm�nna p�st�enden om orsakerna till kriser g�r det inte att utifr�n dessa p�st�enden s�ga hur en viss kombination av faktorer kommer att producera en viss kris. Samtidigt som det finns element som �r gemensamma f�r alla krissituationer, g�r det inte i f�rv�g att s�ga hur dessa kommer att p�verka varandra i en given situation.
Detta hindrar oss dock inte fr�n att formulera ett antal allm�nna p�st�enden som har en avg�rande betydelse f�r uppkomsten av kriser. Till att b�rja med �r kapitalistisk produktion produktion f�r profit och omvandlingen av denna profit till investeringsfonder f�r omedelbar eller framtida anv�ndning (kapitalackumulation) D�rf�r beror investeringsvolymen som s�ker syssels�ttning - antingen i intensifiering av gamla v�gar f�r exploatering eller �ppnande av nya - i betydande utstr�ckning p� hur stor profit kapitalisten f�rv�ntar sig. Den f�rv�ntade profitkvoten �r ingen fast procent, utan kan v�xla ganska mycket inom vissa gr�nser. Om den faller utanf�r dessa gr�nser kommer den att utg�ra en brist p� incitament f�r dem som investerar.
Eftersom en viss upps�ttning individer besitter nyckelposterna i kapitalismen d� det g�ller beslut om investeringar, kommer varje akut besvikelse betr�ffande f�rv�ntad profitkvot att ha en avg�rande betydelse f�r inskr�nkande av produktionen och investeringarna. Ju skarpare den f�rv�ntade profitkvoten faller, ju st�rre kommer i allm�nhet inskr�nkningarna av investeringarna att bli.
Skulle inskr�nkningen av investeringarna intr�ffa i en viktig industri eller grupp av industrier och leda till minskade l�nekuvert och avskedande av arbetare, kommer detta att f� vidare konsekvenser, med minskade l�nekuvert och avskedanden av arbetare i andra sektorer. Som en f�ljd av detta kommer minskad k�pkraft (underkonsumtion) att uppst� som ett kristecken och medf�ra en f�rdjupning av krissituationen, som kan komma att leda till en allm�n depression. Med nedg�ngen i k�pkraft minskar efterfr�gan p� konsumtionsvaror och ett fenomen som �r gemensamt f�r alla kriser uppst�r - os�ljbara lager.
Det �r dock felaktigt att s�ga att denna kris orsakades av underkonsumtion, eller arbetarnas of�rm�ga att k�pa tillbaka vad de producerat. Nedg�ngen i k�pkraften startade inte krisen, utan var en av f�ljderna, som bara kunde g�ra sig g�llande efter det att de faktorer som startade krisen s�tts i r�relse. Med andra ord, underkonsumtionssidan av kriser �r det andra steget i en krissituation. Det betyder naturligtvis inte att det som en bidragande faktor g�r att bortse fr�n. Tv�rtom har underkonsumtionssidan av en kris stor betydelse och kan spela en aktiv roll f�r att f�rdjupa krissituationen och ocks� f�rdr�ja �terg�ngen till h�gkonjunktur.
Det kan fr�gas varf�r kapitalister inte skulle forts�tta att investera �ven med en onormalt l�g profitkvot, i st�llet f�r att som resultat av inga investeringar alls ha "overksamma pengar", som inte ger n�gon profit alls. Den n�got ytliga orsak som framf�rts fr�n ortodoxa ekonomer, �r att en pl�tslig profitminskning f�r�ndrar tidigare livlighet och tilltro hos investeraren till brist p� tilltro och nattsvart pessimism. Felet med en s�dan f�rklaring �r att den inte tar med i ber�kningen de djupare liggande f�rh�llandena som medf�r beslut om inskr�nkning av investeringar.
En mer h�llbar syn �n investerarnas irrationella handlande som orsak till investeringsinskr�nkningar, �r att kapitalisten har �verinvesterat, som resultat av felaktiga ber�kningar av fortsatt f�rv�ntad profit. Han har gjort �taganden, som han skulle ha undvikit om han k�nt till vilka f�r�ndringar som kunde t�nkas uppst� i profitkvoten. Han kommer d�rf�r att s� l�ngt som m�jligt f�rs�ka att avhj�lpa denna situation. D�rf�r f�rs�ker han att r�tta sig efter de existerande f�rh�llandena p� det enda m�jliga s�ttet; i st�llet f�r att s�tta sitt kapital i cirkulation beh�ller han det i dess penningform. Det �r bara genom att beh�lla kapitalet i dess likvida form - pengar - som kapitalisten kan g�ra de n�dv�ndiga justeringarna b�de f�r omedelbar och framtida verksamhet. F�rk�rleken f�r likvida tillg�ngar vid s�dana tillf�llen �r inte, som en del ekonomer tror, en av huvudorsakerna till kriser, utan bara ett avbrott i den produktionsmekanism som �r typisk f�r kapitalismen. Som Marx s�ger:
"Helt nyligen f�rklarade borgaren i konjunkturberusad inbilskhet, att penningen �r en tom illusion. Endast varan �r pengar. Endast penningen �r vara! Som hjorten ropar efter friskt vatten, ropar nu borgarsj�len efter pengar, den enda rikedomen." (Kapitalet, band I.)
Det �r sant att man kan tala om denna kristyp som en �verproduktionskris, men grunden till en s�dan kris ligger i det faktum att det �r en �verproduktion av kapital, som tar sig uttryck i att den kapitalvolym som s�ker profitabel syssels�ttning �r i konflikt med tidigare profitniv�er. F�r att �ter citera Marx:
"Det produceras periodiskt f�r mycket arbetsmedel och livsmedel f�r att l�ta den fungera som arbetarklassens exploateringsmedel till en viss profitkvot."
Marx forts�tter:
"Det produceras inte f�r mycket rikedom. Men det produceras periodiskt f�r mycket rikedom i dess kapitalistiska motsatsfyllda former... Det kapitalistiska produktionss�ttet st�ter p� barri�rer vid en viss produktionsskala... Det kommer till ett stillast�ende vid en punkt som avg�rs av produktionen och f�rverkligandet av profit, inte av tillfredsst�llandet av m�nskliga behov." (Kapitalet, band III)
Vi vill p�peka att de hastiga profitkvotf�r�ndringar som f�rknippas med kriser inte b�r sammarblandas med vad Marx kallar "lagen om profitkvotens fallande tendens". Somliga teoretiker har velat ange denna tendens som huvudorsaken till kriser. Deras syns�tt kan i korthet uttryckas s� h�r: De anser att profitkvoten st�ndigt faller och slutligen n�r en punkt d�r den inte ger n�got ytterligare incitament f�r kapitalackumulation. Inte bara skulle den fallande profitkvoten varje g�ng den n�dde en ny l�g niv� f�reb�da en kris, utan varje kris skulle som en f�ljd av detta bli alltmer katastrofisk. Sammankopplad med denna syn finns tron p� n�got sorts slutgiltigt sammanbrott f�r kapitalismen. Denna mekaniska och fatalistiska syn var �tminstone tidigare popul�r bland vida kretsar av "kommunistiska" teoretiker.
Marx egen formulering av profitkvotens fallande tendens kan kortfattat uttryckas s� h�r: Marx indelade kapitalet i tv� delar, konstant kapital, som best�r av verktyg, maskiner etc., och variabelt kapital, som best�r av l�neutbetalningar, f�r att k�pa arbetskraft och s�tta in den i produktionen. Det �r denna aktiva arbetskraft som skapar v�rde och ett st�rre v�rde �n den kostar. Den �r d�rf�r den enda k�llan till merv�rde och d�rmed profit.
Men en typisk tendens i kapitalismen �r �kad mekanisering i produktionsprocessen. Det betyder att d� kapitalinvesteringarna �kar, kommer en st�rre del att anv�ndas till produktionsmedel �n till l�ner. Men det variabla kapitalet �r den enda k�llan till v�rde och profit. D�rav f�ljer att d� kapitalet v�xer kommer mindre v�rde och profit att produceras i en given kapitalenhet. Och profitkvoten som ber�knas p� hela kapitalet m�ste sjunka.
Vi kan illustrera detta genom att anta att ett givet kapitalutl�gg p� 100.000 kronor indelas i 50.000 konstant kapital och 50.000 variabelt kapital, och att exploateringsgraden �r 100%. I s� fall kommer profiten att vara 50.000 och profitkvoten 50%. Men nu v�xer kapitalet till 300.000, varav 200.000 �r konstant kapital och 100.000 variabelt kapital och exploateringsgraden �r 100%. Nu kommer profiten att vara 100.000 kronor. D�rmed kan man se att proportionellt mindre v�rde och profit har producerats p� det st�rre kapitalet och profitkvoten har sjunkit fr�n 50% till 33 1/3%.
Men Marx var snabb att ange motverkande tendenser, som uppeh�ll profitkvoten. De fr�msta �r: �kad arbetsproduktivitet. F�rbilligande av det konstanta kapitalets element, som en f�ljd av �kad produktivitet, vilket betyder, att �ven om det konstanta kapitalets fysiska volym �kar, kommer v�rdesammans�ttningen inte att �ka i samma utstr�ckning. Sedan finns en industriell reservarm�, som fungerar som en k�lla till billig arbetskraft och d�rmed stimulerar uppr�ttandet av nya industrier med ett l�gt f�rh�llande mellan konstant och variabelt kapital, vilket betyder en h�g profitkvot. Utj�mnandet mellan dessa h�ga profitniv�er och de l�gre profitniv�erna i gamla industrier �kar den genomsnittliga profitkvoten.
D�rf�r �r profitkvotens fallande tendens egentligen bara en tendens bland motverkande tendenser. Marx egen analys ger inga best�mda antaganden om vilken av dessa som skulle �verv�ga.
I sj�lva verket finns det inga direkta bevis f�r n�got stadigvarande fall i profitkvoten �ver en l�ngre period. Det har antagits att kapitalets organiska sammans�ttning slutade stiga omkring 1920 p� grund av kapitalbesparande uppfinningar. Det finns naturligtvis flera profitniv�er i kapitalismen och ett fall i n�gon av dem �r inte n�dv�ndigtvis en orsak eller ens en faktor f�r inledandet av en kris. Och �ven om det fanns en tendens f�r profitkvoten att falla �ver en l�ng tidsperiod p� grund av �kningen av kapitalets organiska sammans�ttning skulle den vara mycket l�ngsam och inte kunna vara orsak till den snabba nedg�ngen i profitkvoter och investeringsinskr�nkningar, som f�rknippas med kriser. Dessutom �r id�n om vad som �r en profitnorm f�r kapitalisten inte n�gonting konstant, utan f�r�nderligt, och normen under en period kan vara l�gre �n under den tidigare. Det finns d�rf�r inte minsta anledning att tro att profitkvotens l�ngsiktigt fallande tendens p� grund av �kningen av kapitalets organiska sammans�ttning �r f�rknippad med kriser och i sista hand ocks� med kapitalismens fall.
Innan vi g�r in p� orsaken till de snabba profitkvotf�r�ndringarna i samband med kriser, ska vi f�rst behandla sambandet mellan produktion och konsumtion i kapitalismen, eftersom en f�rst�else av detta samband �r n�dv�ndigt f�r varje realistisk syn p� kriser.
Om alla underkonsumtionsteorier kan s�gas att de genom att g�ra en abstrakt �tskillnad av produktion fr�n konsumtion och tillg�ng fr�n efterfr�gan, misslyckas med att ge en tillfredsst�llande f�rklaring till kriser. Man kan med andra ord s�ga att underkonsumtionsteoretikerna ser samh�llet huvudsakligen fr�n konsumtionssidan och misslyckas med att se att samh�llets konsumtionskraft �r underordnad en form av inkomstdistribution som uppkommer genom en speciell sammans�ttning av sociala f�rh�llanden - kapitalismen. Det �r d�rf�r som underkonsumtionsteorin tenderar att bortse fr�n det faktum, att i f�rh�llandet mellan produktion och konsumtion �r det konsumtionen som spelar en underordnad roll.
Ett annat p�pekande som b�r g�ras i f�rbig�ende �r att f�respr�karna f�r naiva underkonsumtionsteorier s�tter sig sj�lv i n�got av ett dilemma. Om det finns otillr�cklig k�pkraft f�r att k�pa tillbaka de varor som producerats m�ste brist p� effektiv efterfr�gan vara ett karakt�ristiskt k�nnetecken f�r kapitalismen. Den mest betydelsefulla fr�gan �r d� inte hur kriser uppkommer, utan hur det n�gonsin kan vara m�jligt f�r en h�gkonjunktur att b�rja.
Medan Marx erk�nde konflikten mellan det kapitalistiska samh�llets produktivkrafter och distributionen av dess produkter, var det f�r honom bara en sida av den mer grundl�ggande konflikten mellan produktivkrafterna och produktionsf�rh�llandena. Det var genom den detaljerade analysen av den grundl�ggande mots�ttningen i kapitalismen som Marx f�rs�kte uppt�cka de krafter som orsakar kriser i den kapitalistiska ekonomin.
Det var d�rf�r som Marx aldrig behandlade kriser utifr�n tillg�ng och efterfr�gan, d.v.s. produktionsvolym och total konsumtionskraft. F�r honom var dessa endast en sida av en m�ngsidig ekonomisk helhet. Att behandla dem som helheten skulle ha gett en partisk och f�rvanskad bild av de f�rh�llanden som orsakar kriser. Medan en nedg�ng i marknadsefterfr�gan understryker de antagonistiska produktions- och konsumtionsf�rh�llandena i kapitalismen, kan de inte f�rklara dem. De kan bara uttrycka den underliggande konflikten mellan klassernas f�rh�llanden i produktionen. Eftersom underkonsumtionisterna misslyckas med att se detta tar de felaktigt symptomen p� sjukdomen f�r sj�lva sjukdomen. De ser inte att relativ �verproduktion endast uppenbarar och inte inleder en bristning i den normala processen f�r kapitalistisk produktion.
Men det kan inv�ndas att det inte g�r att bortse fr�n konsumtionen, oberoende av samh�llsformen. Till och med kapitalismen kan inte grunda sig p� produktion f�r produktionens skull. Det �r naturligtvis riktigt att slutm�let f�r all produktion m�ste vara till�gnandet av bruksv�rden och kapitalismen �r inget undantag fr�n regeln. Men samtidigt �r det riktigt att p�st�, att medan kapitalismen av n�dv�ndighet m�ste producera bruksv�rden, �r motivet f�r produktionen bytesv�rde. Som Marx s�ger:
"Det f�r inte gl�mmas att det, n�r det g�ller kapitalistisk produktion, inte i f�rsta hand �r fr�ga om bruksv�rde, utan om bytesv�rde, och i synnerhet om merv�rdets f�r�kande." (Teorier om merv�rdet, II)
L�t oss se hur det fungerar i praktiken. Eftersom kapitalismen �r profitmotiverad kommer varje kraftig nedg�ng i den f�rv�ntade profitkvoten att framkalla en allm�n reaktion fr�n investerarna av kapital. De kommer att minska sina investeringar och d�rmed produktionen. Som en f�ljd kommer kapitalackumulationen att d�mpas. N�r detta intr�ffat i en viss grad upptr�der krisf�rh�llanden. Eftersom kapitalismen �r ett profitutvinnande system har profitkvoten och graden av kapitalackumulation ett n�ra samband. Om det finns ett profitincitament utvidgas kapitalackumulationen. Om det inte finns n�got s�dant incitament kommer ackumulationen och produktionen att minskas. Kapitalackumulationens behov uppst�ller d�rf�r gr�nser f�r utvidgningen av produktionsapparaten. Det �r d� investeringarna har �verstigit ett fortsatt profitabelt utnyttjande av befintliga produktiva och tekniska metoder i tillr�cklig skala, som krissymptom uppkommer.
�nnu en g�ng m�ste det understrykas att kapitalismen inte �r ett system grundat p� produktion f�r medvetet best�mda sociala m�l, utan f�r utvinnande av profit. D�rf�r st�ller det ocks� upp gr�nser f�r syssels�ttningsniv�n och tjockleken p� l�nekuverten, d.v.s. k�pkraften. Utvidgningarna och inskr�nkningarna av produktionen (vare sig v�ldsamma, som under h�gkonjunktur och kris, eller bara periodiska fluktuationer i industrin) regleras inte av f�r�ndringarna i k�pkraft, utan f�r�ndringarna k�pkraft �r bara f�ljden av det inre tv�nget i kapitalismen - dess egen r�relselag. Kapitalismen producerar allts� inte f�r stor eller f�r liten k�pkraft, �ven om en ytlig betraktelse kan antyda detta. I sj�lva verket �r det s�tt p� vilket kapitalismen utvecklar total k�pkraft vid olika tillf�llen underordnat ekonomins v�sentliga behov. (Vi har h�r inte ber�rt kapitalisternas individuella konsumtion, men det begr�nsar inte p� n�got avg�rande s�tt vad som sagts.)
Kapitalister kommer att reagera h�ftigt p� st�rre f�r�ndringar i profitkvoten, och en inskr�nkning av investeringarna �r ett s�tt att motverka detta. Minskad produktion betyder inte att f�r mycket producerats, utan f�r mycket kapital. Kapital har blivit tempor�rt �verfl�digt och med det l�nearbete som exploaterbart material. Det �r h�r som den mots�tta sidan av bilden kommer in - nedg�ng i syssels�ttningsniv�n och krympande l�nekuvert. Inte f�r att naturen �r knapp och en f�r stor befolkning ut�var ett starkt tryck p� existensmedlen, utan f�r att kapitalvolymen inte �r f�renlig med f�rv�ntad profit. "Den sanna skrankan f�r den kapitalistiska produktionen �r kapitalet sj�lv." (Kapitalet, del III).
Vid h�jden av en h�gkonjunktur, i ett �gonblick d� produktivkrafterna verkar att kunna styras f�r samh�llets absoluta konsumtionsbehov, intr�ffar ett stopp. S� snart folkets flertal st�r inf�r en verklig f�rb�ttring av sin levnadsstandard f�rnekas de frukterna av sitt arbete och marknaden �r "�verm�ttad". D�rmed hindrar kapitalismen den fortg�ende obrutna utvecklingen av samh�llets produktivkrafter och f�ljaktligen ocks� den fortskridande f�rb�ttringen av producenternas levnadsstandard. F�rlorade kapitalv�rden och en nedg�ng i f�rh�llandet mellan konstant och variabelt kapital, som till�ter mer primitiva metoder att bli profitabla igen, �r ett av de n�dv�ndiga villkoren f�r en �terg�ng till h�gkonjunktur.
Kapitalismen �r d�rf�r ett system av organiserad knapphet. Endast i den meningen kan det s�gas att kapitalismen har sin k�lla i underkonsumtion - en underkonsumtion, som inte �r of�renlig med den, utan oskiljaktig fr�n den och n�dv�ndig f�r dess fortbest�nd.
Allt detta har dock litet samband med underkonsumtionsteorier. Underkonsumtionsteorin granskar inte kritiskt klasstrukturen i produktionen, utan n�jer sig med en analys av vad den tror �r ett fel i samh�llets distributionsmekanism. D� kriser beror p� brist p� k�pkraft kan de botas genom att bota denna brist p� ett eller annat s�tt, tror de. Att h�r g� in p� de krav som Hobson, Keynes och ett otal andra st�llt, skulle vara att g� f�r l�ngt fr�n �mnet. Vad som kan s�gas �r att deras krav grundar sig p� den felaktiga tron att kapitalismen �r ett system motiverat av sociala m�l.
I ljuset av vad som sagts g�r det inte att foga in Marx syn p� kriser i n�gon gammal eller ny underkonsumtionsteori. Det enda avsnitt som verkar ha en underkonsumtionistisk slagsida f�rekommer p� ett st�lle d�r Marx kritiserar synen att brist p� kapital orsakar kriser:
"Den sista orsaken till alla faktiska kriser f�rblir alltid de breda lagrens armod och begr�nsade konsumtion j�mf�rd med den kapitalistiska produktionens str�van att utveckla produktivkrafterna p� ett s�dant s�tt att endast den absoluta konsumtionskraften hos samh�llet som helhet kommer att begr�nsa dem." (Kapitalet, del III)
H�r m�ste man komna ih�g allt vad Marx sagt am kriser p� andra st�llen. Slutligen har vi hans tydliga tillbakavisande av Rodbertus syn att kriser orsakas p� grund av brist p� betalande konsumtion:
"Det �r en ren tautologi att s�ga att brist p� solventa konsumenter eller p� betalande konsumtion orsakar kriser. Det kapitalistiska samh�llet k�nner inte till n�gra andra konsumtionsarter �n de betalande, med undantag av underst�dtagarnas och 'tjuvarnas'. Om n�gra varor �r os�ljbara betyder det bara att det f�r dessa varor inte funnits n�gra betalningsdugliga k�pare, med andra ord konsumenter (vare sig varorna i sista hand k�pes f�r produktiv eller individuell konsumtion). Men om man skall f�rs�ka d�lja denna tautologi med ett mera djupsinnigt r�ttf�rdigande genom att s�ga att arbetarklassen erh�ller en f�r liten del av sin egen produkt, och att det onda skulle bli avhj�lpt om man gav den ena st�rre del d�rav eller �kade dess l�n, skulle vi svara att kriser alltid just f�reg�s av en period under vilken l�nerna allm�nt stiger och arbetarklassen faktiskt erh�ller en st�rre del av den �rliga produktionen som �r avsedd f�r konsumtion. F�r f�rsvararna av 'enkelt' (!) sunt f�rnufts synpunkt skull en s�dan period snarare avl�gsna en kris. Det verkar allts� som om den kapitalistiska produktionen inneh�ller vissa betingelser som �r oberoende av v�lvilja eller illvilja och som endast helt tillf�lligt till�ter arbetarna att �tnjuta detta relativa v�lst�nd, och d� alltid som den kommande krisens f�rebud." (Kapitalet, del II)
Det finns andra faktorer som �r f�rknippade med kriser, t.ex. graden av arbetsl�shet och dess betydelse som konkurrensfaktor p� arbetsmarknaden och ocks� i vilken utstr�ckning nya arbetskraftsk�llor kan utnyttjas. Detta behandlas senare.
Bland de allm�nna p�st�endena om orsaken till kriser �terst�r slutligen de tv� viktigaste att ta upp, n�mligen "produktionsanarkin" och "disproportionell produktion". Utan att f�rbinda allt som sagts med dessa tv� fundamentala k�nnetecken p� kapitalism �r verklig f�rst�else av kriser om�jlig. I sj�lva verket kan man g� s� l�ngt son att s�ga att oberoende av vilken kristyp som intr�ffar, g�r det alltid att p� ett eller annat s�tt p�visa att den �r en aspekt av disproportionalitet.
Med uttrycket "produktionsanarki" menas inte att det r�der ekonomisk kaos under kapitalismen. Tv�rtom �r kapitalismen underordnad vissa best�mda lagar som styr dess utveckling. Vad som menas �r att det nuvarande s�ttet att producera rikedom inte �r medvetet inriktat p� sociala behov, utan �r profitmotiverat.
Kapitalister m�ts inte i f�rv�g f�r att reglera och harmonisera produktionen i �verensst�mmelse med sociala behov. Eftersom kapitalistisk produktion �r profitmotiverad produktion investerar kapitalister i industrin enbart av den anledningen och utan h�nsyn till och med litet kunskap om andra investeringar som genomf�rs samtidigt. Men kapitalismen �r samtidigt samh�llelig produktion och de olika produktionsgrenarna utg�r en sammanfl�tad helhet. D�rf�r kan man se att det finns en inneboende tendens i sj�lva systemet till obalanserad utveckling mellan de olika industrigrenarna, eftersom olika men �nd� sammanfl�tade industrigrenar, styrs av skilda beslut, som genomf�rs samtidigt.
Genom denna planl�shet i den kapitalistiska produktionen kommer m�jligheterna till en kris att uppst� d� denna obalanserade utveckling mellan de olika industrigrenarna n�tt en visa niv�. Det finns f�r det mesta ocks� en m�ngd komplicerande faktorer, t.ex. tillg�ngen och efterfr�gan p� arbetskraft, �terverkan fr�n penningmarknaden, r�ntan p� nytt l�nekapital etc. Men oberoende av det h�ndelsef�rlopp en viss kris kan f�lja, g�r det alltid att p�visa att den p� ett eller annat s�tt �r en aspekt av disproportionalitet.
F�r att st�lla det hela mer konkret kan vi anta att kapitalister i st�lindustrin han �verv�rderat efterfr�gan p� st�l, d.v.s. har �verinvesterat. I ett system som kapitalismen �r det endast marknaden som kommer att uppenbara deras misstag, genom att deras produkter inte l�ngre kan s�ljas till ett profitabelt pris. I sj�lva verket �r marknaden f�r st�l, liksom alla andra marknader, beroende av produktionsvolymen i andra industrigrenar och kan d�rf�r inte exakt f�rutses. Kort sagt har �verproduktion av st�l intr�ffat p� grund av en f�r snabb utveckling av st�lindustrin i f�rh�llande industrigrenar. Denna �verproduktion av st�l kommer att inneb�ra en minskning av profitkvoten, som �tf�ljs av en minskning av investeringarna och d�rmed av produktionen. Det leder till en minskad efterfr�gan p� varor som j�rn, arbetskraft, transporter etc. Det kommer i sin tur att ha ytterligare effekter i andra industrigrenar, som �r bundna till st�lindustrin. De kommer som en f�ljd av �verproduktionen i st�lindustrin att vidk�nnas en minskad efterfr�gan p� sina speciella produkter.
Som ett resultat av sjunkande priser och profiter i dessa industrigrenar kommer investeringarna och produktionen att minska �ven d�r. L�nekuverten kommer att krympa och med dem k�pkraften att sjunka. Det kommer att accelerera den process som redan b�rjat. Om dessa effekter, som leder till en j�mviktsbristning p� grund av disproportionell utveckling av st�lindustrin, utvecklas tillr�ckligt l�ngt, kan de starta den h�ndelsekedja som producerar en kris.
�verproduktion i en industrigren kan allts� leda till ett tillst�nd av �verproduktion i andra industrigrenar, och senare till ett tillst�nd av allm�n �verproduktion. Kort sagt har en industrigren misslyckats med att utvecklas proportionellt med andra industrigrenar och genom att bryta de v�sentliga villkoren f�r j�mvikt, f�rt med sig ett f�rh�llande av relativ �verproduktion i dessa industrigrenar, som �r oskiljbart fr�n allm�n �verproduktion. Alla kriser �r d�rf�r relativa �verproduktionskriser. Eftersom olika industrigrenar bara kan utvecklas disproportionellt med andra industrigrenar �r det inte bara absurt att tala om absolut disproportionalitet och d�rmed absolut �verproduktion, utan det �r en direkt sj�lvmots�gelse. D�rmed kan de naiva p�st�enden fr�n vissa underkonsumtionister, som s�ger att kriser orsakas av att alltf�r mycket av allting produceras, s�ttas in i sitt r�tta perspektiv.
Av vad som sagts kan det f�refalla som om kriser uppkommer endast i den avdelning av industrin som tillverkar produktionsmedel. Disproportionell produktion kan dock �ven uppkomma i den andra stora avdelningen av industrin, som tillverkar konsumtionsvaror.
Under en period av hastig kapitalackumulation kan tillverkare av konsumtionsvaror f�rs�ka att utveckla sina f�retag genom att investera i byggnader, nya fabriker, maskineri etc. Om f�rflyttningen av arbetskraft och andra rikedomar till de industrier som tillverkar produktionsmedel �r betydande, kommer en skarp �kning av kapitalets organiska sammans�ttning att intr�ffa, d.v.s. en �kning av det konstanta kapitalet i f�rh�llande till det variabla. Profitkvoten kommer d� att tendera att sjunka och arbetsl�shet att uppst�. Detta kommer att �tf�ljas av en nedg�ng i k�pkraft och priserna i konsumtionsvaruindustrin kommer att sjunka.
En minskad profitkvot och nedg�ng i prisniv�n p� konsumtionsvaror kommer i sig inte att skapa en kris. Om en skarp nedg�ng i b�de profiter och priser upplevs av dem som investerat i konsumtionsvaruindustrin, m�ste en �verexpansion ha �gt rum. F�ljden kommer att vara en markant nedg�ng i verksamheten i de f�retag som tillverkar f�rdiga konsumtionsvaror. Detta kommer att bli kritiskt om en s�dan nedg�ng har en markerat motsatt effekt p� de f�retag som tillverkar produktionsmedel, genom att orsaka en nedg�ng i efterfr�gan p� deras produkter, som naturligtvis i betydande grad �r beroende av och h�rstammar fr�n de f�retag som producerar f�rdiga konsumtionsvaror. I sj�lva verket har f�r�ndringen i efterfr�gan p� produktionsmedel mycket st�rre betydelse �n f�r�ndringar i efterfr�gan mellan de olika konsumtionsartiklarna, p� grund av de tidigares st�rre varaktighet och h�gre produktionskostnader. En skarp nedg�ng i efterfr�gan p� industriutrustning har starka effekter f�r st�rning av j�mvikten.
Om nedg�ngen �r tillr�ckligt allvarlig kommer den att medf�ra ett tillst�nd av �verproduktion i de f�retag som producerar utrustning och maskiner, med dess k�nda f�ljder i form av sjunkande priser och profiter, inskr�nkningar av investeringarna och produktionen och p�f�ljande nedg�ng i syssels�ttningen och konsumtionskraften. Det kommer i sin tur att ha allvarliga �terverkningar i de f�retag som tillverkar konsumtionsvaror. Villkoren f�r j�mvikt kommer att vara s� allvarligt st�rda att en kris uppst�r. Slutsatsen �r att en kris kan ha sitt ursprung i endera av de tv� huvudsakliga avdelningarna av industrin; den som producerar produktionsvaror eller den som producerar konsumtionsvaror. Men i b�da fallen �r krisen i sista hand beroende av disproportionell utveckling mellan de b�da avdelningarna av industrin.
Alla data som publicerats om kriser visar att brytningen av j�mvikten, som producerar en kris, oftast intr�ffar i de industrigrenar som tillverkar kapitalvaror. Vi ska nu behandla sk�len till detta.�
F�r det f�rsta ber�knas inte profitkvoten i kapitalismen p� m�ngden variabelt kapital (l�nearbete) utan f�rh�llande till det totala kapitalet (konstant kapital + variabelt kapital). Eftersom den avdelning som tillverkar kapitalvaror kostar betydligt mer att producera �n avdelningen f�r konsumtionsvaror, kommer en st�rre kapitalvolym att investeras i den tidigare och f�ljaktligen ocks� en st�rre profitm�ngd att utvinnas d�r. D�rf�r kommer �garna av kapitalvaror att kunna investera en st�rre del av sina profiter i sin avdelning �n de som �ger konsumtionsmedel. Denna ben�genhet till en oj�mnutveckling mellan de tv� produktionsavdelningarna f�rst�rker disproportionalitetssidan i kapitalismen.
Den period av hastig kapitalackumulation som karakt�riserar en h�gkonjunktur, intr�ffar d� det finns stora arbetskraftresurser, med dess ned�tg�ende effekt p� l�nerna. Det finns ocks� tillg�ng till billigt och rikligt utnyttjande av oanv�nda resurser, t.ex. energi, utrustning och r�varor. Ett s�dant tillst�nd erbjuder ett f�lt f�r st�rre kapital investeringar f�r �garna av kapital i industrier som tillverkar produktionsmedel.
Eftersom dessa �r de l�mpligaste villkoren f�r inledande av en h�gkonjunktur kan vi se att det �r i steget f�re detaljhandeln som den f�rsta impulsen till en �kning av oms�ttningen kommer. Det �r i det f�rsta stadiet av en h�gkonjunktur som den tunga industrin verkar utvecklas snabbare �n andra industrigrenar. Allteftersom h�gkonjunkturen utvecklas fr�n punkt till punkt kommer dock en nedg�ng i utvecklingstakten av produktionsvaror, medan l�nerna stiger snabbare. Det �r i slutet av en h�gkonjunktur som k�pkraften �r som st�rst, d.v.s. d� h�gre l�ner innehas �n n�gonsin tidigare. Denna h�ga l�neniv� �r i sig en betydande kostnadsfaktor vid uppkomsten av en krissituation.
Det m�ste dock kunna g� att p�visa varf�r en nedg�ng i verksamheten f�rst �ger rum i de tunga maskin- och byggnadsf�retagen, vid en �kning av oms�ttningen av denna typ. Till en b�rjan kommer m�jligheten till h�gt profitabla investeringar i dessa f�retag att locka till sig en st�ndigt �kande kapitalvolym. Under stimulans av �kande investeringar kommer produktionen att utvecklas snabbt. Som ett resultat kommer outnyttjade tillg�ngar snart att f�rbrukas. Allteftersom produktionen fortskrider och allt fler arbetare inf�rlivas i produktionen, tenderar billiga arbetskraftresurser att f�rsvinna och priset p� arbetskraft att stiga.
F�r kapitalister som investerat i kapitalvaror kommer utgifterna att st�ndigt �ka ju l�ngre h�gkonjunkturen utvecklas. Det beror p�, att d� produktionen utvecklas till h�gre niv�er, �kar efterfr�gan p� st�ndigt st�rre tillg�ngar av energi, teknisk utrustning, r�varor etc. och f�ljaktligen kommer priset p� dessa att stiga markant. Det kommer att intr�ffa speciellt om produktionen av s�dana varor och tj�nster inte h�llit j�mna steg med kapitalackumulationen i kapitalvaruindustrin. D�rf�r kommer det fortfarande att finnas element av disproportionalitet i ett inte alltf�r utvecklat stadium av h�gkonjunkturen, �ven om dessa �nnu inte �r observerbara. Men eftersom b�de priser och profiter fortfarande �r h�ga kommer inte investeringarna att minska. En f�ljd av detta �r att kapitalackumulationen kan tendera att �verstiga tillg�ngen p� vissa typer av arbetskraft som �r v�sentliga f�r dess behov, och kostnaderna f�r arbetskraft kommer att stiga.
Hela processen kompliceras av det faktum att konstant kapital, d.v.s. fabriker, byggnader, tungt maskineri etc., genom sj�lva sin natur tar mycket l�ngre tid att producera �n konsumtionsvaror och d�rf�r inte snabbt kan komma ut p� marknaden (som �r det enda medel som m�jligg�r f�r kapitalisterna med investeringar i kapitalvaror att f� veta om deras investeringar lett till den f�rv�ntade profitkvoten). Medan dessa nya produkter �nnu inte befinner sig p� marknaden �r fortfarande efterfr�gan p� dem otillfredsst�lld och incitamentet f�r investeringar finns kvar.
Det �r allts� h�r som produktionsanarkin kommer med i bilden. Eftersom varje f�retag som tillverkar kapitalvaror kommer att f�rs�ka utvidga s� snabbt som m�jligt f�r att realisera maximala profiter, oberoende av vad de andra f�retagen g�r, kommer det inte att vara m�jligt att effektivt m�ta i vilken utstr�ckning dess egen utvidgning och andra f�retags utvidgning bidrar till att st�ndigt �ka produktionskostnaderna och d�rigenom minska gapet mellan produktionskostnad och f�rs�ljningspris. Gapet kan bli s� smalt att det medf�r en akut besvikelse f�r f�retagaren utifr�n hans f�rv�ntade profit. D� det inte g�r att stoppa produktionen med en handviftning kommer detta att �ka konkurrensen mellan de olika f�retagen och leda till en snabbare produktion f�r att s� snabbt som m�jligt vinna tillg�ng till marknaden. Utifr�n f�rs�ljningspriset p� kapitalvaror kommer utvecklingen att g� mot ett tillst�nd d� profiten fullst�ndigt upph�r.
I verkligheten l�nar f�retagaren som finansierar produktionen av kapitalvaror vanligtvis stora summor ut�ver sitt eget kapital fr�n banker, f�r vilket han betalar en viss r�nta. N�r marknadspriset p� s�dana varor n�r den niv� d�r �terbetalningen av r�nteb�rande l�n �verstiger profitkvoten, kommer f�retagaren att sakna varje ytterligare incitament till investeringar. F�ljden �r att investeringarna inskr�nks, produktionen sjunker och omfattande arbetsl�shet uppst�r. Det som intr�ffat �r att f�r mycket kapital lagts ut i en viss industrigren, vilket lett till ett tillst�nd av allm�n relativ �verproduktion. Det betyder inte att f�r mycket producerats sett utifr�n sociala behov eller att det �r en verklig snedvridning av sociala resurser, oskiljaktliga fr�n all organisation i st�rre skala. I sj�lva verket �r det kapitalisternas of�rm�ga att ens ungef�rligt fastst�lla den proportionella utvecklingen av olika industrigrenar och deras of�rm�ga att inte kunna korrigera sina misstag f�rr�n efter�t. Det �r endast marknaden som kommer att avsl�ja huruvida investeringsbeslut varit riktiga eller felaktiga. Om proportionell utveckling n�gon g�ng bevaras i kapitalismen �r det, som Marx sa, av en slump.
Somliga har h�vdat att produktionsanarkin skulle f�rsvinna i kapitalismen med uppkomsten av monopol. Det �r om�jligt att utf�rligt behandla detta h�r men n�got b�r �nd� s�gas.
Monopol �r inte n�gonting absolut utan relativt. Det �r inte fr�ga om sort utan om grad. �ven om det kan vara m�jligt f�r monopol att kontrollera priser, kan de bara g�ra det i den utstr�ckning som inga andra starka f�retag tar upp kampen med dem om marknaden. Det f�rekommer ocks� h�rd konkurrens mellan m�nga monopol. Eftersom monopol f�der monopol, m�ts monopolistiska s�ljare ofta av monopolistiska k�pare. En h�rd konkurrens uppst�r. Vad som �n kan s�gas om monopol �r en sak s�ker - de f�r�ndrar inte kapitalismens grundl�ggande m�nster.
Behovet f�r kapitalister att investera en del av merv�rdet - vanligtvis den st�rsta delen - i nytt kapital f�r till�gnande av nytt merv�rde �r drivkraften i den kapitalistiska utvecklingen. Denna ackumulationsprocess �r, som redan p�visats, sammankopplad med de tv� huvudavdelningarna av industrin: den som producerar produktionsmedel och den som producerar konsumtionsvaror. Den f�rsta avdelningens efterfr�gan �r beroende av i vilken utstr�ckning den senare avdelningen ers�tter konstant kapital och i vilken utstr�ckning den utvidgar sin existerande anl�ggning. Varje kraftig f�r�ndring av investeringsgraden m�ste d�rf�r tendera till obalans mellan de b�da avdelningarna, som en f�ljd av disproportionalitet. Varje f�r�ndring i kapitalets organiska sammans�ttning mellan de olika avdelningarna innebar tendenser till disproportionalitet. Marx analys av detta f�rh�llande mellan de b�da avdelningarna av industrin �r ett av hans fr�msta bidrag till ekonomisk teori. Om Marx levt l�ngre hade han kanske gett en mer utt�mmande v�rdering av hela fr�gan. Nu var det i st�llet Engels som fick foga ihop hans anteckningar fr�n ett grovt koncept.
M�nga har velat sammankoppla kristeorin med en teori f�r kapitalismens kollaps och h�vdat att detta var Marx st�ndpunkt. Det �r sant att den unge Marx i "L�nearbete och Kapital" talar om att "kriserna v�xer. De blir talrikare och h�ftigare". Och �ter i "Kommunistiska Manifestet" f�r vi veta att kriserna "genom sin periodiska �terkomst alltmer ifr�gas�tter hela det borgerliga samh�llets existens". Men det �r till Marx detaljerade och mogna ekonomiska unders�kningar vi m�ste v�nda oss f�r att avg�ra vad han ans�g vara de kapitalistiska krisernas roll och natur. Och h�r finner vi inte, som vi sett, n�gon speciell h�nvisning eller konkret antydan till att Marx s�g det som att ett st�ndigt crescendo av kriser skulle leda till kapitalismens sammanbrott.
Det var genom den tyska socialdemokratin som Marx syn p� kriser kom att f�rknippas med kapitalismens sammanbrott. I Das Erfurter Program t.ex. f�rutsp�dde Kautsky en mycket oviss framtid f�r kapitalismen. Tendenserna han trodde sig se vad en stadig �kning av arbetsl�sheten och "en stadig �kning i kronisk �verproduktion". Hans slutsats var:
"... kort sagt verkar �gonblicket n�ra, d� marknaden f�r europeisk industri inte l�ngre kan utvidgas utan b�rjar krympa. Det skulle utg�ra hela det kapitalistiska samh�llets bankrutt."
Socialdemokraterna trodde att konjunkturcykeln orsakades av den typ av underkonsumtion som betydde att kriserna skulle bli h�ftigare och h�ftigare �nda tills dess att hela det kapitalistiska systemet br�t samman.
Vi har visat att Marx inte ans�g att kriser uppst�r som resultat av en kronisk ben�genhet till �verproduktion och en st�ndigt �kande of�rm�ga att avyttra produkterna p� en oupph�rligt krympande marknad. I del III av Kapitalet kommenterar Marx konjunkturcykelns uppsving och avslutar med orden:
"Och p� detta s�tt genoml�pes cykeln p� nytt. En del av det kapital som har minskat i v�rde genom stagnationen i dess verksamhet kommer att �tervinna sitt gamla v�rde. F�r �vrigt kommer samma onda cirkel att p� nytt beskrivas under utvidgade produktionsf�rh�llanden, i en utvidgad marknad och med �kade produktivkrafter."
Det �r uppenbart att Marx aldrig betraktade kriser som en ofr�nkomlig kraft f�r det nuvarande samh�llets underg�ng, utan som en motsatt, men oskiljaktig del av konjunkturcykeln.
Kriser �r inte tillf�lliga pauser mellan perioder av h�g oms�ttning, utan ett v�sentligt �terst�llande f�r kapitalets oh�mmade expansion. Som Marx uttryckte det:
"Periodiskt finner konflikten mellan antagonistiska krafter utlopp i kriser. Kriserna �r alltid �gonblickliga och v�ldsamma l�sningar av de existerande mots�ttningarna, h�ftiga utbrott som f�r en tid �terst�ller den st�rda j�mvikten." (Kapitalet, III)
Att h�vda att Marx sammankopplade sin syn p� kriser med en automatisk sammanbrottsteori �r antingen att missf�rst� eller f�rvanska honom. Marx konstruerade aldrig n�gon katastrofisk sammanbrottsteori. Han ans�g inte heller att kriser orsakas av arbetarnas of�rm�ga att k�pa tillbaka vad de producerat.
Av vad som sagts m�ste vi dra slutsatsen att kapitalismen kan stappla fram fr�n kris till kris �nda tills dess ett tillr�ckligt antal arbetare �r beredda att organisera sig politiskt, med det medvetna syftet att avskaffa kapitalismen.
[A] Punkten �r numrerad "7" i v�r upplaga, oklart om tidigare punkter fallit bort - MIA.
Last updated on: 6.26.2010