Ur Fj�rde Internationalen 1-2/1996
Det verkligt originella hos Karl Marx och Friedrich Engels ligger inom politiken, inte ekonomin eller filosofin. De var de f�rsta att uppt�cka den historiska potentialen hos den nya klass som vuxit fram under kapitalismen � det moderna proletariatet,[1] en klass som kunde leda en universell frig�relse fr�n alla existerande former av f�rtryck och utsugning. Den moderna arbetarr�relsen kunde g� sin egen v�g till frig�relse och ta till sig det b�sta ur den borgerliga kulturen och vetenskapen, och borde d�rf�r inte ha behov av n�gra utopier eller religi�s h�nryckning. Arbetarklassens politiska styrka kom ur dess objektiva st�llning i det borgerliga samh�llet. D�rf�r blev analysen av kapitalismen, dess historiska f�reg�ngare och konsekvenser, som finns i Marx och Engels skrifter � trots att de av naturliga sk�l till en b�rjan inte utgjorde en helhet � den n�dv�ndiga st�ttepelaren f�r deras politiska teori. Men den historiska materialismens upphovsm�ns viktigaste bidrag var teorin om den prolet�ra revolutionen. Det skriver Robin Blackburn, m�ng�rig redakt�r f�r den brittiska socialistiska tidskriften New Left Review.
Tyv�rr har det i 1900-talets marxism funnits en �kande tendens att framst�lla Marx eller Engels filosofiska metod eller epistemologi,[2] som deras fr�msta bidrag och s�ga att den utgjorde h�rnpelaren i marxismen. P� olika s�tt g�rs detta av den ungerske marxisten Georg Luk�cs i hans bok Historia och klassmedvetande,[3] uttolkarna av den sovjetiska �diamat� (dialektiska materialismen) och den franske filosofen Louis Althusser och hans medarbetare i Att l�sa kapitalet.[4]
Alla framh�ver lika litet det originella i Marx och Engels politiska uppfattningar. I sj�lva verket f�rs�ker m�nga att s�ga att deras politiska id�er i grunden var en forts�ttning p� eller utveckling av Machiavellis, Montesquieus eller Rosseaus id�er. Det �r s�rskilt m�rkligt, eftersom det inte finns n�got omr�de d�r marxismen varit mer nydanande �n inom den politiska teorin. Den historiska materialismen antingen uppt�ckte eller omarbetade i grunden varje betydande politiskt begrepp: klass, parti, stat, nation, revolution, byr�krati, program och s� vidare.
Begreppen har uppst�tt samtidigt som marxister ingripit politiskt och deltagit i avg�rande politiska debatter. Det �r dessutom tydligt att alla de st�rre splittringarna inom den marxistiska r�relsen har uppst�tt i direkta politiska fr�gor, vilket utgjort ytterligare ett argument f�r kritikerna. Detta inneb�r inte att filosofiska eller epistemologiska dispyter saknat betydelse f�r marxismen. Men de har vuxit fram som sekund�ra biprodukter i avg�rande politiska stridsfr�gor. Eftersom marxismen bygger p� en konsekvent och helhetlig materialism, borde inte detta vara s�rskilt f�rv�nande. Ingen filosofisk st�ndpunkt kan leda fram till en prolet�r revolution�r politik � men i det l�nga loppet �r det bara materialismen som g�r i takt med den.[5]
Den teori om den prolet�ra revolutionen som Marx och Engels utvecklade s�rskiljer dem fr�n dem som framh�llits som deras statsvetenskapliga f�reg�ngare. Det faktum att deras politiska teori var djupt rotad i en analys av de samh�lleliga och ekonomiska krafterna utg�r en stor kontrast till Niccol� Machiavellis godtyckliga och sj�lvtillr�ckliga politiska uppfattningar. Deras uppfattning att arbetarklassen kan frig�ra sig sj�lv och alla andra f�rtryckta grupper st�r i skarp kontrast till Machiavellis uppfattning om staten som det enda verktyget f�r furstarnas manipulation, med dess kategoriska maxim som Machiavelli beskriver i Avhandling om Titus Livius f�rsta tio b�cker: �I alla stater, oavsett styresskick, �r de verkliga h�rskarna aldrig mer �n fyrtio eller femtio medborgare.� Det finns ingen h�llbar analogi mellan marxismens uppfattning om den prolet�ra revolutionens parti och Machiavellis furste.
Jean Jaques Rosseaus politiska uppfattningar, som grundas p� en djupg�ende kritik av den sociala or�ttvisan, skiljer sig fr�n marxismen p� ett helt annat s�tt. Hos Rosseau �r kritiken av alla politiska institutioner s� radikal och svepande att sj�lva f�rest�llningen om en fungerande politisk representation eller delegering avvisas. D�rf�r blir folkets suver�nitet bara m�jlig om det inte finns n�gra partier eller fraktioner inom staten och ingen kommunikation mellan medborgarna. Rosseau f�rklarar i Om samh�llsf�rdraget:
Det �r d�rf�r v�sentligt om allm�nviljan ska komma till uttryck att det inte finns n�got s�rintresse inom staten, och att varje medborgare bara t�nker sina egna tankar.
Inte heller h�r kan man g�ra en analogi mellan Rosseaus vision om allm�nviljan, uttolkad av den allvetande lagstiftaren, och den prolet�ra demokrati som vuxit fram i klasskampen.[6]
Marxismen sprang inte fram fix och f�rdig ur Marx och Engels huvuden, f�r det kr�vdes �rtionden av aktivitet inom arbetarr�relsen. Kapitalismens och klasskampens utveckling st�llde dem hela tiden inf�r nya problem och nya l�sningar. I de texter som Marx och Engels riktade till arbetarr�relsen �r det m�jligt att sp�ra deras �kade medvetenhet om de olika taktiska f�rh�llningss�tt och kampmedel som arbetarklassen skulle beh�va f�r att genomf�ra en framg�ngsrik socialistisk revolution mot en s� m�ktig motst�ndare som det v�rldskapitalistiska systemet.
Dessa texter saknar de briljanta paradoxer som finns i deras filosofiska verk, den litter�ra stilen i tidningsartiklarna eller den invecklade abstraktionen i de ekonomiska skrifterna, men de �r o�vertr�ffade i klarhet och kraft: De har visat sig vara den revolution�ra socialismens �n�dproviant�. Jag hoppas att detta bidrag om den marxistiska politikens ursprung, oavsett hur ytligt och selektivt det �r i sina referenser till det historiska sammanhang som Marx och Engels skrifter tillkom i, �nd� kommer att visa deras avg�rande betydelse f�r marxismen.[7]
Om marxismens verkliga k�rna �r den prolet�ra revolutionen, d� �r det m�jligt att ange ett exakt datum f�r n�r Marx f�rsta g�ngen tillk�nnagav att han hade blivit marxist. I b�rjan av 1844 publicerade Marx sin sista text som kritisk filosof och radikal nationalist: Inledning till kritiken av den hegelska r�ttsfilosofin. H�r f�rklarar han i filosofins och arbetarklassens namn krig mot de kv�vande villkor som r�der i Tyskland. Den materiella basen, det �passiva elementet� i denna revolution kommer att underst�djas av proletariatet, den radikala f�rtryckta klassen, medan filosofin best�mmer revolutionens m�l:
Liksom filosofin i proletariatet finner sitt materiella vapen, s� finner proletariatet i filosofin sitt andliga vapen [...] Tyskens emancipation �r m�nniskans emancipation. Filosofin �r hj�rnan hos denna emancipation, dess hj�rta �r proletariatet. [8]
Marx tillbringade den f�rsta delen av �r 1844 med att studera politisk ekonomi och fylla anteckningsb�ckerna med sina Ekonomisk-filosofiska manuskript. I juni 1844 gjorde v�varna i Schlesien v�pnat uppror. Detta avf�rdades som en h�ndelse utan betydelse av Marx n�rmaste medarbetare Arnold Ruge, som under signaturen �En preussare� skrev i den parisiska emigranttidningen Vorw�rts. Marx provocerades och skrev omedelbart ett svar:
V�r s� kallade preussare f�rnekar att kungen av fler orsaker 'greps av panik', till exempel genom det faktum att det inte kr�vdes s� stora trupper f�r att ta hand om de maktl�sa v�varna... I ett land d�r utbringade liberala sk�lar p� banketter och skummande liberal champagne provocerar fram kungliga f�rordningar... d�r hela den liberala bourgeoisins brinnande l�ngtan efter pressfrihet och en konstitution kan trampas ner utan en enda soldat, i ett land d�r passiv underd�nighet st�r p� dagordningen, kan det d� vara n�gonting annat �n en h�ndelse, en f�rskr�cklig h�ndelse, n�r bev�pnade trupper kallas ut mot maktl�sa v�vare? Och i f�rsta sammandrabbningen till och med vann v�varna en seger. De slogs ner f�rst sedan det kommit f�rst�rkningar. �r arbetarmassornas uppror mindre farligt f�r att det kan besegras utan st�d av en hel arm�? V�r skarp�gde preussare borde j�mf�ra de schlesiska v�varnas revolt med de engelska arbetarnas uppror. Schlesarna kommer d� att framst� som starka v�vare. [9]
Stora delar av artikeln �r skriven i den gamla filosofiska jargongen och behandlar den tyska revolutionens natur. Men Marx drar ur v�varnas uppror slutsatsen att proletariatet utg�r revolutionens �aktiva agent� och att det politiska medvetande de visat �r vida �verl�gset den tyska bourgeoisins �undergivna, sobert medelm�ttiga� politiska litteratur, �trots alla dess filosofer och l�rda m�n�.
Marx pekar p� att �oavsett hur begr�nsad en industriell revolt kan vara, s� inneh�ller den i sig sj�lv en universell sj�l�. Ruge hade sagt att Tyskland beh�vde �en social revolution med en politisk sj�l�. Marx drar i sitt svar slutsatsen:
Oavsett om uppfattningen om en social revolution med en politisk sj�l �r en parafras eller nonsens, r�der det inget tvivel om det rationella i en politisk revolution med en social sj�l. Hela revolutionen � st�rtandet av den h�rskande makten och uppl�sningen av den gamla ordningen � �r en politisk handling. Men utan en revolution blir inte socialismen m�jlig.[10]
Marx svar till �En preussares� artikel dateras Paris, den 31 juli 1844. Naturligtvis ledde det till att Marx samarbete med Ruge och de andra kritiska filosoferna upph�rde. N�gra dagar efter artikelns publicering, den 26 augusti 1844, m�tte Marx Engels i Paris och talade l�nge med honom f�r f�rsta g�ngen. De uppt�ckte att de delade m�nga �sikter och intressen. Engels, som bott i Manchester, var djupt imponerad av chartistr�relsen och den arbetarpolitik som den representerade.[11] De avvisade b�da de kritiska filosofernas vacklan och tomma prat och s�g i arbetarklassen en m�ktig revolution�r kraft. En helhetssyn p� den prolet�ra revolutionen utvecklades i takt med praktiska erfarenheter inom arbetarr�relsen i Bryssel, Paris, London och Manchester.
�ven om kontakten med arbetarr�relsen blev avg�rande f�r Marx och Engels, sl�t de inte bara upp bakom dess politik. Inom arbetarr�relsen r�dde vid den tiden uppfattningen att de arbetande klasserna bara kunde befrias av utomst�ende akt�rer. F�r Pierre Joseph Proudhons eller Robert Owens l�rjungar var det kooperativa modeller, p�funna av upplysta reformat�rer som skulle fr�lsa arbetarna: detta var l�sningen p� den �sociala� fr�gan. F�r Auguste Blanquis eller Wilhelm Weitlings anh�ngare var det revolution�ra konspirationer som skulle befria de prolet�ra massorna fr�n sina ok: det var den �politiska� revolutionens v�g.[12]
Ingen av dessa t�nkare f�rde fram uppfattningen om arbetarklassen som den medvetna, ledande kraften i en revolution som skulle f�rena det �sociala� med det �politiska�. I sj�lva verket saknade de en best�md uppfattning om proletariatet som klass: f�r Blanqui innefattade begreppet alla som arbetade, �ven b�nderna och sm�brukarna, medan det mest revolution�ra sociala skiktet f�r Weitling var trasproletariatet eller de �farliga klasserna�. F�r Marx och Engels �ppnade framv�xten av en egendomsl�s industriarbetarklass m�jligheten till en ny politik som inte l�ngre var underordnad konspirationen eller utopin. Arbetarna organiserades av kapitalismen i j�ttelika industriella arm�er. De deltog i ett globalt produktions- och bytessystem. En medveten r�relse fr�n denna klass kunde ensam f�rg�ra kapitalismen och uppr�tta ett nytt samh�lle, fritt fr�n utsugning och f�rtryck, eftersom den grundade sig p� att den kunde tygla de nya produktivkrafterna i samh�llet. F�rsta g�ngen Marx och Engels presenterade en sammanh�llen version av dessa id�er var i Kommunistiska manifestet.[13]
Kommunistiska manifestet utarbetades av Marx och Engels under n�stan ett �rs tid av f�rel�sningar och diskussioner med medlemmarna av de Tyska arbetarnas bildningsf�rbund. De flesta av dessa tyska invandrararbetare � 800-talets g�starbetare � var yrkesutbildade, egendomsl�sa hantverkare som av den snabba ekonomiska utvecklingen lockats att ta arbete i England och Belgien. Ursprungligen hade de organiserat sig som en klassisk revolution�r konspiration � De r�ttf�rdigas f�rbund � efter de hemliga franska revolution�ra s�llskapens modell; men av de engelska chartisterna l�rde de sig f�rdelarna med en �ppen organisering av massorna och agitation. Bildningsf�rbunden bildades f�r det senare syftet efter beslut av De r�ttf�rdiga. Marx och Engels v�nde sig emellertid mot det hemliga s�llskapets auktorit�ra struktur och den lilla klickens koder, l�senord och hierarkier, vilket fortfarande k�nnetecknade de r�ttf�rdigas verksamhet.
Marx och Engels anh�ngare f�reslog framg�ngsrikt en ny organisation, som kom att kallas Kommunistiska f�rbundet, med ett nytt program � Kommunistiska manifestet. Det nya f�rbundet m�ste ha demokratiska stadgar med valda representanter och �rliga kongresser. Av s�kerhetssk�l m�ste f�rbundet vara hemligt, men det skulle �nd� utnyttja alla tillg�ngliga medel f�r propaganda och organisering.
Det f�rsta avsnittet av Kommunistiska manifestet �r en v�lformulerad hyllning av kapitalismens och bourgeoisins landvinningar. Ekonomiskt hade kapitalismen, enligt Marx och Engels �fullbordat helt andra underverk �n egyptiska pyramider, romerska vattenledningar och gotiska katedraler�.[14] De sammanfattar undren s� h�r:
Bourgeoisin har under sitt knappt hundra�riga klassherrav�lde skapat talrikare och kolossalare produktivkrafter �n alla f�reg�ende generationer tillsammans. Naturkrafternas underkuvande, maskinerna, kemins anv�ndning i industri och jordbruk, �ngsj�fart, j�rnv�gar, elektriska telegrafer, uppodling av hela v�rldsdelar, segelbara floder, framstampandet av hela befolkningar ur marken � vilket tidigare �rhundrade anade att s�dana produktivkrafter slumrade i det samh�lleliga arbetets sk�te?[15]
N�r de h�nvisar till de h�gst utvecklade kapitalistiska l�nderna, f�rklarar Marx och Engels att dessa landvinningar i k�lvattnet p� de borgerliga revolutionerna kr�nts av en l�mplig politisk struktur: den moderna representativa nationalstaten.
�Oavh�ngiga, knappt ens f�renade provinser med olika intressen, lagar, regeringar och tullar, sammanf�rdes i en nation, en regering, en lag, ett nationellt klassintresse och en tullgr�ns.� [16]
Den nya nationalstaten motsvarar i allt h�gre grad bourgeoisins intressen, �[bourgeoisin] tillk�mpade sig slutligen efter storindustrins och v�rldsmarknadens uppkomst det ensamma politiska herrav�ldet i den moderna representativa staten.[17]
N�r de feodala s�rintressena och s�ndringen sveptes undan ledde det till att den sociala ordningen f�renkla des: �Hela samh�llet delar sig alltmer i tv� stora fientliga l�ger, i tv� stora, varandra direkt motsatta klasser: bourgeoisi och proletariat.�[18] Med utvecklingen av moderna produktivkrafter, tr�ngs den moderna arbetarklassen �ocks� samman i st�rre massor, dess krafter v�xer och det k�nner dessa krafter mer.�[19] Arbetarna finner sina livsvillkor alltmer hotade av den kapitalistiska ekonomins anarkiska fluktuationer. Den privata �gander�tten till produktionsmedlen, som lagts ovanp� de alltmer socialiserade eller f�rsamh�lleligade produktivkrafterna, skapar skriande or�ttvisor och �terkommande kriser.
Till en b�rjan handlar inte arbetarklassen i sitt eget intresse utan drivs fram av borgarklassen. �Arbetarnas sammanh�llning som massa �r �nnu inte f�ljden av deras egen f�rening utan snarare f�ljden av bourgeoisins sammanslutning, som f�r att uppn� sina egna politiska m�l m�ste s�tta hela proletariatet i r�relse och �nnu s� l�nge kan g�ra detta.� [20] Vid denna tid �r �hela den historiska utvecklingen p� detta s�tt koncentrerad i bourgeoisins h�nder; varje seger som uppn�tts p� detta s�tt �r en seger f�r bourgeoisin�.[21]
Men genom den kapitalistiska industrins utveckling och de ekonomiska upp- och nedg�ngarna b�rjar arbetarna
bilda sammanslutningar mot borgaren [fackf�reningar]; de f�renar sig f�r att f�rsvara sina arbetarl�ner. De bildar sj�lva best�ende sammanslutningar f�r att proviantera inf�r tillf�lliga uppror. [...] Ibland segrar arbetarna, men bara tillf�lligtvis. Det egentliga resultatet av deras kamp �r inte den omedelbara framg�ngen, utan den alltmer omfattande f�reningen av arbetare. Den gynnas av de allt b�ttre kommunikationsmedlen, som skapas av storindustrin och som s�tter arbetarna i olika omr�den i f�rbindelse med varandra. Det beh�vs dock bara denna f�rbindelse f�r att centralisera de m�nga lokala striderna, som �verallt har samma karakt�r, till en nationell klasskamp. Varje klasskamp �r emellertid en politisk kamp. [...1 Denna organisering av prolet�rerna till klass, spr�ngs �ter i varje �gonblick genom konkurrensen bland arbetarna sj�lva. Men den uppst�r alltid igen, starkare, fastare och m�ktigare. Den framtvingar erk�nnande av enstaka arbetarintressen i lagform, genom att anv�nda sig av bourgeoisins splittring. [22]
Klasskampen kunde bara f� sin l�sning genom att arbetarklassen segrade och att kapitalismen undertrycktes. Det var bara arbetarklassen som genom kollektivitet och samarbete kunde ta herrav�ldet �ver de nya produktivkrafterna och tillf�rs�kra att de inte dominerade sina upphovsm�n. N�r krisen f�r den borgerliga samh�llsordningen f�rv�rrades, gick �en del av de borgerliga ideologerna, som arbetat sig fram till en teoretisk f�rst�else av hela den historiska r�relsen� �ver till arbetarna som klass.[23]
Arbetarklassen blev basen f�r en ny typ av politisk r�relse. �Alla hittillsvarande r�relser har varit r�relser av minoriteter eller i minoriteters intressen. Den prolet�ra r�relsen �r det �verv�ldigande flertalets sj�lvst�ndiga r�relse i det �verv�ldigande flertalets intresse.�[24] Utan n�gon som helst del i den kapitalistiska privategendomen, �r det proletariatets historiska mission att avskaffa den. Men f�r att �stadkomma detta �r det revolution�ra �vertagandet av den politiska makten n�dv�ndig: �...arbetarrevolutionens f�rsta steg �r proletariatets upph�jande till h�rskande klass, demokratins tillk�mpande.� [25]
S� snart arbetarna er�vrat den politiska makten skulle de tvingas till �despotiska ingrepp i egendomsr�tten och de borgerliga produktionsf�rh�llandena�.[26] Eftersom borgerlighetens politiska ram var nationalstaten, m�ste �varje lands proletariat naturligtvis f�rst bli f�rdigt med sin egen bourgeoisi�.[27] Men detta var den prolet�ra revolutionens �form� och inte �inneh�ll�. Genom den prolet�ra revolutionens allm�nna utbredning skulle de globala produktivkrafter som kapitalismen utvecklat inordnas under ett samh�lleligt �gande och reglering: �I st�llet f�r det gamla borgerliga samh�llet med dess klasser och klassmots�ttningar framtr�der en sammanslutning i vilken var och ens fria utveckling �r f�ruts�ttningen f�r allas fria utveckling.�[28]
Det framst�r som om Kommunistiska manifestet s�ger att arbetarr�relsen skulle utvecklas mycket snabbt och att den socialistiska revolutionen f�rst skulle bryta ut i de mest utvecklade l�nderna d�r de kapitalistiska mots�ttningarna var som mest akuta och renodlade. Det kommer tydligt fram i ett tal som Engels h�ll ungef�r vid den tid d� manifestet skrevs: �De engelska chartisterna kommer att resa sig f�rst eftersom det �r just h�r som kampen mellan bourgeoisin och proletariatet st�r som h�rdast... p� s� vis har kampen f�renklats, p� s� vis kommer kampen att f� sin l�sning genom ett avg�rande slag.� [29]
Detta �r f�rvisso ocks� en allm�n princip om den prolet�ra revolutionen som man kan utl�sa ur Kommunistiska manifestet. Men det finns ocks� antydningar till ett annat perspektiv. N�r Kommunistiska manifestet skrevs, spred sig de kapitalistiska samh�llsf�rh�llandena �ver v�rlden. Kapitalismens ekonomiska f�rspr�ng i kombination med den franska revolutionen och Napoleonkrigen hade undergr�vt det feodala v�ldet �ver n�stan hela Europa. Men en fullskalig borgerlig revolution av det slag som �beropas i manifestet hade bara segrat i en handfull l�nder (Storbritannien, Frankrike, Belgien och Nederl�nderna). Kommunistiska manifestet erk�nner detta implicit genom att s�ga att kommunisterna kommer att sl�ss f�r att den borgerligt-demokratiska revolutionen ska segra i alla de l�nder d�r den inte redan har gjort det. Dessutom s�ger Kommunistiska manifestet att en social revolution�r dynamik b�r upp de nationella befrielser�relserna.
I Polen st�der kommunisterna d�rf�r �det parti som g�r en agrar revolution till villkor f�r den nationella befrielsen�.[30] Mer f�rv�nande �nd� var att kommunisterna satte sitt hopp till Tyskland, d�r ingen borgerlig revolution �nnu hade �gt rum.
�Kommunisterna riktar sin huvuduppm�rksamhet mot Tyskland, eftersom Tyskland st�r p� tr�skeln till en borgerlig revolution och eftersom det fullbordar denna omv�lvning under mer framskridna betingelser f�r den europeiska civilisationen �ver huvud taget och med ett l�ngt mer utvecklat proletariat �n England p� 1600-talet och Frankrike p� 1700-talet, kan den borgerliga tyska revolutionen bara vara det omedelbara f�rspelet till en prolet�r revolution.�[31]
D�rmed skulle den politiska oron och den sociala instabiliteten under den f�rsenade borgerliga revolutionen � ovanp� den kapitalistiska utvecklingens grundl�ggande mots�ttningar � tillsammans bana v�gen f�r en prolet�r revolution. Denna id� vidareutvecklades emellertid inte i Kommunistiska manifestet.
De direkta politiska st�ndpunkterna i Kommunistiska manifestet �r s�llsynta och rudiment�ra. N�r den borgerliga revolutionen svepte fram, sopade den undan alla rester fr�n f�rkapitalistiska samh�llsf�rh�llanden och politiska former. Bourgeoisin skapade sig en v�rld efter sin egen f�rest�llning. �Den moderna statsmakten �r bara ett utskott som f�rvaltar hela borgarklassens gemensamma aff�rer.�[32] Statens grundl�ggande funktion definierades lika kategoriskt: �Den politiska makten i egentlig mening �r det organiserade v�ldet fr�n en klass f�r att undertrycka en annan klass.�[33]
F�renklingen av samh�llsf�rh�llandena i k�lvattnet p� den borgerliga revolutionen innebar att den prolet�ra r�relsen kunde utvecklas i en r�t linje fr�n ekonomisk sammanslutning till den socialistiska revolutionen. Kommunisternas program skulle kunna sammanfattas i en paroll: �Privategendomens upph�vande�.[34]
Inom arbetarr�relsen s�rskiljer sig kommunisterna bara genom det faktum att de inser att klasskampen kommer att forts�tta och att de kommer att f�ra fram hela arbetarklassens intressen, �oavsett nationalitet�. Kommunisterna �r �allts� praktiskt den beslutsammaste, alltid fram�tdrivande delen av arbetarpartierna i alla l�nder� och som �f�re proletariatets �vriga massa teoretiskt kommit till insikt om den prolet�ra r�relsens villkor, g�ng och allm�nna resultat�.[35]
Men eftersom kapitalismens utveckling banar v�g f�r r�relsens fram�tskridande kommer kommunisterna att sk�ra tv�rs igenom det borgerliga samh�llet; d�rav meningen �kommunisterna utg�r inget s�rskilt parti gentemot de andra arbetarpartierna�.[36] Det kr�vs ingen st�rre anstr�ngning f�r att visa att Kommunistiska manifestets abrupta formuleringar om den borgerliga staten eller den prolet�ra r�relsen �r alltf�r f�renklade. Mindre uppenbart �r kanske att var och en av dessa formuleringar �terf�r ett rikare inneh�ll n�r man g�r en mer komplex analys av den historiska utvecklingen och det borgerliga samh�llet.
Kommunistiska f�rbundet, f�r vilket Kommunistiska manifestet hade skrivits, fungerade inte som parti under �r 1848. De flesta av f�rbundets medlemmar �terv�nde till Tyskland d�r de f�ngades upp av den fragmenterade revolution�ra processen i de olika tyska staterna. F�rbundet var alltf�r nybildat f�r att motst� detta tryck som en sammanh�ngande kraft. Marx och Engels f�rklarade senare att �ett stort antal medlemmar som var direkt verksamma i r�relsen ans�g att de hemliga s�llskapens tid var �ver och att det nu var tillr�ckligt med en offentlig aktivitet�.[37]
Detta visar tydligt deras egen inst�llning. De f�rsta bakslagen �vertygade Marx och Engels om att det var n�dv�ndigt att omorganisera F�rbundets krafter. De trodde att ett nytt revolution�rt uppsving fortfarande var m�jligt, under ledning av de demokratiska mellanklasserna, som av den monarkistiska reaktionen skulle tvingas att ta till mer radikala �tg�rder �n dittills.
I ett uttalande fr�n mars 1850 definierade Marx och Engels den taktik som de ans�g att f�rbundet skulle utveckla och preciserade ytterligare sina st�ndpunkter om den prolet�ra revolutionen. I den kommande revolutionen ��r, �tminstone vad g�ller arbetarna, framf�r allt en sak klar: de kommer att f�rbli l�nearbetare. Denna demokratiska sm�bourgeosi vill emellertid ha h�gre l�ner och b�ttre arbetarskydd, och hoppas uppn� detta genom fler statligt anst�llda och v�lf�rds�tg�rder; i korthet hoppas de kunna muta arbetarna med en mer eller mindre dold form av allmosor och bryta deras revolution�ra styrka genom att tillf�lligt g�ra deras situation uth�rdlig... Medan den demokratiska sm�bourgeoisin s� snart som m�jligt vill g�ra slut p� revolutionen, genom att uppfylla de redan n�mnda m�len, ligger det i v�rt intresse och v�r uppgift att g�ra revolutionen permanent tills alla de mer eller mindre egendoms�gande klasserna har drivits bort fr�n sina st�llningar, tills proletariatet har er�vrat statsmakten och tills prolet�rernas sammanslutning har n�tt s� l�ngt att � inte bara i ett land utan i alla ledande l�nder i v�rlden � konkurrensen mellan prolet�rerna i dessa l�nder upph�rt och �tminstone produktivkrafterna �r koncentrerade i h�nderna p� arbetarna�.
F�r att kunna uppn� denna radikalisering av revolutionen, m�ste f�rbundet �f�ra fram demokraternas f�rslag till sin logiska extrem (demokraterna kommer �nd� agera p� ett reformistiskt och inte ett revolution�rt s�tt) och omvandla f�rslagen till direkta angrepp p� privategendomen. Om, till exempel, sm�bourgeoisin f�resl�r att man ska k�pa j�rnv�gar och fabriker, m�ste arbetarna kr�va att dessa j�rnv�gar och fabriker helt enkelt konfiskeras av staten utan kompensation eftersom de �r reaktion�rernas egendomar�.
Genom att f�lja denna taktik blev det n�dv�ndigt f�r prolet�rerna att bli politiskt sj�lvst�ndiga. P� f�rbundets initiativ skulle arbetarna bli �sj�lvst�ndigt organiserade och centraliserade i klubbar�. Klubbarna skulle st�lla upp med arbetarkandidater i varenda val som h�lls: ��ven n�r det inte finns n�gra utsikter att vinna valet, m�ste arbetarna f�ra fram sina egna kandidater f�r att bevara sitt oberoende, m�ta sin styrka och f�ra ut sina revolution�ra �sikter och partist�ndpunkter till allm�nheten.� Arbetarklubbarna m�ste ha ett tydligt program f�r att utveckla en ny sorts v�pnad makt: �Arbetarna m�ste f�rs�ka organisera sig sj�lvst�ndigt som ett prolet�rt garde, med valda ledare och med sin egen valda generalstab; de m�ste f�rs�ka ta order fr�n de revolution�ra lokala r�d som arbetarna uppr�ttat, inte fr�n statsmakten.� [38]
Detta �verraskande scenario f�r den prolet�ra revolutionen var naturligtvis hoppl�st orealistiskt, vilket Engels senare erk�nde. 1848 �rs revolutioner hade inte bara definitivt besegrats; �d� den ekonomiska utvecklingsniv�n p� kontinenten �nnu inte var mogen f�r ett avskaffande av det kapitalistiska produktionss�ttet�.[39] �nd� inneh�ll uttalandet fr�n 1850 en anm�rkningsv�rd f�ruts�gelse av vissa drag i den prolet�ra revolutionen, antingen det kom ur den oavslutade borgerligt-demokratiska revolutionens politiska oro eller ur mots�ttningarna hos en reformism som grundades p� ett �kat antal statligt anst�llda och v�lf�rd.
Marx och Engels �vertygades snart, genom sitt sinne f�r den politiska verkligheten och insikter i den historiska processen, om att inta ett mer m�ttfullt perspektiv. Men en stark grupp inom Kommunistiska f�rbundet h�ll trots alla fakta fast vid uppfattningen att nya revolution�ra utbrott var n�ra f�rest�ende � att revolution�rernas beslutsamma handlingar kunde p�skynda deras ankomst. Marx refererade denna uppfattning s� h�r:
F�r dem �r revolutioner inte resultatet av det verkliga l�get, utan bara av en viljeanstr�ngning. Vi s�ger s� h�r till arbetarna: 'Det kommer att ta femton, tjugo, femtio �r av inb�rdeskrig och nationell kamp och det �r inte bara f�r att f� till st�nd verkliga f�r�ndringar i samh�llet utan ocks� f�r att f�r�ndra er sj�lva och f�rbereda er f�r att ut�va den politiska makten.' D�remot s�ger ni tv�rtom: 'Antingen tar vi makten genast, eller annars kan vi lika g�rna g� och l�gga oss.' P� samma s�tt som demokraterna har omg�rdat ordet 'folket' med ett fromhetens sken, har ni f�rvandlat ordet 'proletariat' till en avgudabild. P� samma s�tt som demokraterna ignorerar ni f�rest�llningen om en revolution�r utveckling och ers�tter den med revolutionsparoller. [40]
Marx str�van efter att uppr�tta en fungerande ekonomisk och politisk ordning h�ngde direkt samman med hans f�rst�else av att arbetarklassens revolution�ra potential bara kunde utvecklas under en l�ng rad klasstrider i vilka den utvecklade sin politiska f�rm�ga. Den etablerade ordningens m�ngfaldiga mots�ttningar m�ste m�tas och besegras av arbetarr�relsen, om den skulle kunna genomf�ra en medveten revolution och sj�lv st� i ledningen f�r alla f�rtryckta och utsugna.
Det faktum att 1848 �rs borgerligt-demokratiska revolutioner misslyckades, sl�r s�nder den bild av borgerligt fram�tskridande som tecknas i Kommunistiska manifestet. Redan h�r finns antydningar om den historiska utvecklingens oj�mna karakt�r, som de avslutande anm�rkningarna om Polen och Tyskland, och de indikerar det som skulle bli de avg�rande problemen f�r den marxistiska politiken. Givetvis innebar de misslyckade borgerliga revolutionerna �r 1848 inte att den fram�tskridande borgerliga epoken var �ver. Oavsett om vi bara ser till de efterf�ljande �rtiondena eller hela det f�ljande �rhundradet, lyckades kapitalismen � om �n till ett allt h�gre pris f�r m�nskligheten uppn� imponerande ekonomiska och politiska framg�ngar.
H�danefter skulle de flesta borgerliga omvandlingar av staten och samh�llet inte ha en revolution�rt demokratisk karakt�r: de genomf�rdes ovanifr�n av en allians mellan bourgeoisin och de gamla h�rskande klasserna eller �utifr�n� genom krig � inte inifr�n och underifr�n genom en folklig revolution. En viktig orsak var att bourgeoisin sj�lv ins�g att varje revolution�rt, demokratiskt uppror l�tt kunde f�rvandlas till en allm�n revolt mot alla egendoms- och privilegieformer. P� det ekonomiska planet kunde kapitalisterna inte � och f�rs�kte inte � omedelbart ers�tta f�rkapitalistiska former f�r utsugning och f�rtryck, utan inordnade dem i ett mer omfattande bytessystem som dominerades av den kapitalistiska produktionen.
N�r Kommunistiska manifestet skrevs samexisterade kapitalismen med � och levde gott p� � slaveriet p� Amerikas plantiger, tr�ldomen i Ryssland och stora delar av �steuropa och en brokig v�v av f�rkapitalistiska beroendeformer i Indien. Samtidigt som kapitalismens uppg�ng slutligen ledde till att dessa tidiga produktionss�tt avskaffades, fick de till en b�rjan en mer koncentrerad, systematisk och vidstr�ckt karakt�r. Inom ramen f�r kapitalismens uppg�ng kunde feodal-aristokratin i stadier omvandla sig till en s�rskild fraktion av den kapitalistiska klassen, vilket de preussiska junkrarna gjorde. Dessutom kunde en feodal absolut regim, vilket den tsaristiska autokratin skulle visa, forts�tta att beh�lla den politiska makten samtidigt som kapitalismen tog herrav�ldet �ver den ryska ekonomin.
I Kommunistiska manifestet sammanfattades de utvecklade kapitalistiska staternas f�rh�llande till den �vriga v�rlden i formuleringen �[kapitalismen] tvingar alla nationer att till�gna sig bourgeoisins produktionss�tt, om de inte vill g� under; den tvingar dem att hos sig sj�lva inf�ra den s� kallade civilisationen, det vill s�ga att bli borgare�.[41] Men Kommunistiska manifestet till�gger att kapitalismen �gjort de barbariska och halvbarbariska l�nderna beroende av de civiliserade, bondefolken beroende av de borgerliga folken, Orienten beroende av V�sterlandet�.[42] Erfarenheterna fr�n kapitalismens expansion visar att oj�mlikheten i dessa relationer �kade. I sin analys av kapitalismens utveckling betonade Marx att den ackumulerade rikedom i ena �nden och fattigdom i den andra, men den inneh�ll ingen detaljerad och direkt analys av hur dessa processer fungerade i den v�rldsekonomi som kapitalismen skapade.
I st�llet f�rdes Storbritannien fram som ett allm�nt m�nster och en del av fr�na till senare marxistiska teorier om den kapitalistiska imperialismen �terfinns i de avsnitt av Kapitalet som behandlar Storbritanniens herrav�lde �ver Irland. Samtidigt som kapitalismen utvecklade globala produktivkrafter, var nationalstaten den politiska ram som koncentrerade och garanterade produktionsf�rh�llandena. Och n�r imperialismen st�rkte kapitalackumulationen i metropolerna, undergr�vde den den inhemska borgarklassens utveckling i de beroende regionerna.
Imperialismen som �verstruktur p� de kapitalistiska och f�rkapitalistiska f�rh�llandena, frambringade och intensifierade inte bara den oj�mna utvecklingen utan kombinerade ocks� de mest skilda sociala krafter, f�renade de mest efterblivna med de modernaste ekonomiska formerna, utsugning och politiska institutioner i olika kombinationer p� varje enskilt plan. Inom denna oj�mna utvecklings m�nster och sammelsurium finns det en grundl�ggande skillnad som kan definieras med ett begrepp h�mtat ur Kommunistiska manifestet. Det �r skillnaden mellan de omr�den som haft en borgerlig revolution, tidigt eller sent, och de som inte haft en. Det finns emellertid en viktig skillnad mellan de l�nder som haft en borgerlig demokratisk revolution och de som haft en revolution som genomf�rts ovanifr�n eller utifr�n.
Samh�llstrukturens utveckling inom varje enskild kapitalistisk stat f�rv�rrade och f�rvirrade ytterligare Kommunistiska manifestets utsagor. Uppfattningen att kapitalismen redan f�renklat, eller snart skulle f�renkla, klasstrukturen var felaktig. B�nderna, med sin inb�rdes skiktning, levde fortfarande kvar och utgjorde ett oerh�rt problem i den revolution�ra strategin. B�de Marx och Engels var medvetna om detta och bek�mpade den anarkistiska parollen om att egendom inte skulle f� �rvas eftersom det skulle f�rhindra arbetarr�relsens allians med b�nderna.
I Kritik av Gothaprogrammet (1875) f�rkastar Marx h�ftigt p�st�endet att i f�rh�llande till arbetarklassen utg�r �alla andra klasser bara en reaktion�r massa� och fr�gar s�rskilt hur b�nderna p� detta vis kan blandas samman med bourgeoisin och jord�garna.[43]
Inte ens om vi unders�ker stadsbefolkningen h�ller denna f�renkling m�ttet. I Kommunistiska manifestet kvalificerades detta av att det �bildats ett nytt sm�borgerskap, som sv�var mellan proletariatet och bourgeoisin, och st�ndigt p� nytt bildas som en kompletterande del av det borgerliga samh�llet.�[44] Denna kategori skulle snart steg f�r steg �verflyglas genom den moderna industrins utveckling och ers�ttas av �arbetsinspekt�rer och tj�nstem�n inom handel, industri och jordbruk�.[45] Deras s�rskilda klassintressen och -st�llning specificerade inte. I Kapitalet �vergav Marx inte uttryckligen denna polariseringstes, men hans intensiva forskning pekade bort fr�n den. N�r det g�ller arbetarklassen erk�nner han kapitalismens tendens att frammana olika sorters inre uppdelningar mellan �de b�ttre betalda skikten�, �nomad�-arbetarna och �reservarbetsl�shetsarm�n�.[46]
Marx analys av produktionss�ttet grundades p� dess f�rm�ga att integrera vetenskapen i produktionsprocessen och p� den �kande klyftan mellan de socialiserade produktivkrafterna och de privata produktionsf�rh�llandena. Detta har med n�dv�ndighet rest en r�cka kniviga fr�gor om den marxistiska klassanalysen, som r�r de exakta klassattribut som utm�rker s� skilda kategorier som vetenskapsm�n, tekniker, arbetsledare, l�rare, statstj�nstem�n, f�rs�ljare och s� vidare. Marx �gnade mycken tid i Kapitalet och Teorier om merv�rdet �t skillnaden mellan produktiva och improduktiva arbetare, men han kom aldrig fram till n�gon systematisk slutsats. Inom arbetarklassen hetsar konkurrensen p� arbetsmarknaden den ena gruppen av arbetare mot den andra och p�skyndar en differentiering utifr�n en hel rad andra karakteristika: �lder, k�n, religion, spr�k, etniskt ursprung och s� vidare. Samtidigt v�xer det mellan bourgeoisin och arbetarklassen fram olika skikt som en f�ljd av de alltmer invecklade produktionsf�rh�llandena.
Den borgerliga revolutionens oj�mna framsteg innebar att det fanns en anm�rkningsv�rd heterogenitet inom de egendoms�gande klasserna liksom de breda befolkningslagren. Marx identifierar en hel rad fraktioner inom den franska h�rskande klassen i sina beskrivningar av h�ndelserna �r 1848 och efter�t. De avspeglade b�de den franska bourgeoisins historiska l�rdomar och de olika egendomsformerna (jord, industri, handel, finans).
I Kapitalet skulle Marx utforska de underliggande processer genom vilka kapitalismen tog �ver och uppslukade f�rkapitalistiska jordr�nteformer. Skillnaderna inom de egendoms�gande klasserna hindrade emellertid inte de olika fraktionerna fr�n att samlas kring statsmakten n�r deras egendomar hotades. Ett levande exempel p� detta s�gs vid det blodiga undertryckandet av det folkliga upproret i Paris i juni 1848, vilket av Marx k�nnetecknades som en v�ndpunkt i den revolution�ra utvecklingen �ver hela Europa.
Junirebellernas nederlag hade nu [...] f�rberett och j�mnat den mark, p� vilken den borgerliga republiken kunde grundl�ggas och byggas upp.[47]
Marx hade karakteriserat den konstitutionella republiken som de �f�renade exploat�rernas� diktatur, skr�ckslagna utsugare f�renade kring staten och konstitutionen. N�r det g�llde fri- och r�ttigheterna i den franska republikens konstitution, menade Marx att de var kringg�rdade med f�rbeh�ll som garanterade att de i verkligheten bara kunde ut�vas av de �gande klasserna:
Varje paragraf i f�rfattningen inneh�ller n�mligen sin egen antites, sitt eget �ver- och underhus, n�mligen i den allm�nna frasen: friheten, i randanm�rkningen: upph�vandet av friheten. S� l�nge allts� frihetens namn respekterades och endast det verkliga praktiserandet av densamma f�rhindrades � p� laglig v�g naturligtvis � f�rblev frihetens konstitutionella existens or�rd och oantastad, �ven om man aldrig s� mycket slagit ihj�l dess praktiska existens.[48]
�ven om det finns en formell sj�lvst�ndighet inskriven i konstitutionen, �r staten genom sin verkst�llande och repressiva makt dess fysiska garant. Denna makt koncentreras hos en person, presidenten, �han har hela den v�pnade makten bakom sig�, och den omfattande statliga byr�kratin, som presidenten kunde tills�tta och avskeda.
Den historiska analysen i Klasstriderna i Frankrike och Louis Bonapartes adertonde Brumaire f�rklarar de s�rskilda omst�ndigheter som ledde till att statens relativa autonomi st�rktes � fr�n, och i, de egendoms�gande klassernas intresse. Men �ven om detta fenomen antog den underliga franska bonapartiska formen, innebar Marx �vergripande analys av det kapitalistiska produktionss�ttet att varje samh�llsformation som dominerades av kapitalismen p� ett eller annat s�tt skulle uppvisa samma drag. Denna analys innefattade en n�dv�ndig tudelning mellan ekonomi och politik i det borgerliga samh�llet. Om vi granskar denna tes n�rmare kan vi mer exakt karakterisera den politiska ordningens natur och s�rdrag.
Vissa grundl�ggande drag i det kapitalistiska produktionss�ttet beskrevs i Kommunistiska manifestet, men en mer full�dig presentation av Marx st�ndpunkter vid denna tid finns i L�narbete och kapital. Det �r i denna skrift som Marx definierar det moderna proletariatet som en klass av �fria arbetare�, i motsats till slaven eller tr�len.
Slaven har tillsammans med sin arbetskraft en g�ng f�r alla s�lts till sin �gare. Han �r en vara, som kan �verg� ur den ena �garens hand i den andras. [...] Den livegne h�r till jorden och l�mnar markens gr�da till sin herre. Den frie arbetaren d�remot s�ljer sig sj�lv, och han g�r det bit f�r bit. [...] Arbetaren tillh�r varken n�gon �gare eller jorden, men 8, 10, 12., 15 timmar av hans dagliga liv tillh�r den, som k�per dem. Arbetaren l�mnar, n�r han vill, kapitalisten, som han hyr ut sig till, och kapitalisten avskedar honom, n�r han s� finner f�r gott, n�r han inte l�ngre har n�gon nytta eller den avsedda nyttan av honom. Men arbetaren, vars enda f�rv�rvsk�lla �r att s�lja arbetskraften, kan inte l�mna hela klassen av k�pare, d v s kapitalistklassen, utan att ge avkall p� sin existens.[49]
Eftersom den kapitalistiska klassen �ger de avg�rande produktionsmedlen, kommer de alltid att kunna utsuga den stora massan prolet�rer p� grundval av ett fritt och j�mlikt utbyte av l�n mot arbetskraft. Marx utvecklade f�rst�s begreppet l�nearbete i sin helhet f�rst i sina senare skrifter. Men redan i L�narbete och kapital betonade Marx de oerh�rda skillnaderna (som ' vi sett i citaten ovan) mellan den direkta producentens st�llning under kapitalismen och tidigare produktionss�tt. N�r Marx senare h�vdade att arbetaren till kapitalisten s�lde, inte en best�md kvantitet eller typ av arbete, utan sin f�rm�ga att arbeta under en given tidsrymd, st�rkte det analysen av arbetarens st�llning som fri arbetare under kapitalismen.[50]
Ett avg�rande inslag i arbetsprocessen under den utvecklade kapitalismen var att merv�rdet togs fr�n den direkte producenten utan att den direkte utsugaren anv�nde sig av fysiskt tv�ng. Detta m�jligg�r en �kad �tskillnad mellan produktionens organisering och organiseringen av v�ldet � eller, f�r att anv�nda andra begrepp, mellan ekonomin och politiken. Slav�garna tvingades anst�lla bev�pnade uppsyningsm�n, feodalherren ett v�pnat f�lje, f�r att kunna utvinna merarbete ur de direkta producenterna. Det enda kapitalisten kr�vde, s� snart villkoren f�r en kapitalistisk produktion var uppfyllda genom privat �gande av de avg�rande produktionsmedlen, var ett fritt och j�mlikt kontrakt f�r att utbyta l�n mot arbetskraft.
Under dessa f�rh�llanden skulle arbetaren ackumulera kapital f�r kapitalisten och reproducera f�rh�llanden f�r sin egen utsugning. Givetvis m�ste den kapitalistiska privategendomen f�rsvaras fr�n individuella eller kollektiva angrepp och f�r detta syfte kr�vdes en specialiserad grupp v�pnade m�n � men denna specialiserade, repressiva styrka stod inte under den individuelle kapitalistens kommando.
Statens v�sentliga funktion var att garantera den kapitalistiska produktionens villkor. I detta sammanhang har de ursprungliga formuleringarna i Manifestet en precis betydelse: Staten var ett redskap f�r att tillvarata hela den h�rskande klassens gemensamma intressen � och i f�rsta hand denna klass organiserade makt f�r att f�rtrycka andra.
Med utg�ngspunkt i Marx analys av det kapitalistiska produktionss�ttet kan vi allts� definiera den kapitalistiska staten som en specialiserad maktorganisation som garanterade den kapitalistiska produktionens villkor. F�r att kunna tillvarata hela bourgeoisins intressen m�ste den ha ett fullst�ndigt och outmanat maktmonopol inom sitt eget territorium. Denna uppfattning ligger naturligtvis n�ra den klassiska borgerliga sociologins, framf�r allt Max Webers. Det �r inte s�rskilt f�rv�nande eftersom Weber erk�nde att hans egen definition av staten som institution, som framg�ngsrikt g�r anspr�k p� att ha monopol p� det legitima v�ldet, var tagen fr�n ett tal av en rysk marxist � n�mligen Leo Trotskij.[51]
Webers uppfattning var en abstrakt och ahistorisk version av det marxistiska originalet. Marx och Engels sp�rade statens framv�xt till merproduktens historiska utveckling. Den kapitalistiska statens specifika drag kunde bara uppst� p� grundval av kapitalistiska produktionsf�rh�llanden. Vissa av dessa drag finns redan i den senfeodala absoluta staten, grundades i den framv�xande marknadsekonomin och under trycket fr�n de tidiga borgerliga revolutionerna i Nederl�nderna och England. Men en enhetlig, stabil och distinkt statsapparat v�xte fram f�rst efter de borgerliga revolutionerna. En modern polisk�r och v�pnade styrkor f�rutsatte ett effektivt skattesystem liksom ett visst minimum av infrastruktur inom industri och kommunikation.
I mitten av 1900-talet var varje kapitalistisk stat indragen i ett vitt f�lt av ekonomiska och politiska aktiviteter och man kan kanske tycka att detta uttunnar eller inskr�nker dess huvudsakliga funktion att monopolisera organisationen av makten. Sj�lvklart �r dessa sociala och ekonomiska funktioner oerh�rt betydelsefulla i det senkapitalistiska samh�llet. Men de f�rsvagar eller inskr�nker p� intet s�tt statens v�ldsmonopol. Det �r detta monopol som g�r det m�jligt f�r staten att vara env�ldsh�rskare och garant f�r hela samh�llet. �ven om denna funktion hos staten f�rst blir helt synlig i perioder av krig eller kontrarevolution, ligger den till grund f�r alla sociala relationer och definierar det sammanhang inom vilket alla transaktioner �ger rum.
Den kapitalistiska ekonomin breder ut sig �ver hela v�rlden � det var f�rst med kapitalismen som en v�rldsekonomi uppstod. Den f�rmedlar produktion och bytesf�rh�llanden p� ett mycket abstrakt s�tt. V�rdelagen, marknaden, profitkvoten � alla dessa ekonomiska mekanismer verkar p� ett dunkelt och mystiskt s�tt. Den f�r hela befolkningar att komma i kontakt med varandra, men bara genom komplexa och indirekta mekanismer. Dessa grundl�ggande k�nnetecken f�r de ekonomiska relationerna i det kapitalistiska samh�llet d�ljs delvis av en ideologi som h�vdar att det bara finns n�gra f�, enkla och direkta relationer: mellan arbetaren och hans chef, k�paren och s�ljaren, en grupp av arbetare och en annan, som konkurrerar med dem.
Men i varje enskilt fall kan sanningen om dessa f�rh�llanden bara redas ut om vi unders�ker den totala ekonomin. Statsapparaten s�gs tv�rtemot styras av abstrakta principer � lagar, konstitutionella formuleringar, den folkvalda representationens mekanismer. I verkligheten utg�r staten en sf�r av koncentrerad och direkt auktoritet inom ett best�mt territorium, som utg�rs av en kedja av kommandon, order, polispatruller, f�ngelsegaller och gr�nsvakter. Att alla samh�llsklasser kommer i ett direkt f�rh�llande till varandra beror just p� att staten �r ett s�dant instrument. Redan i Filosofins el�nde karakteriserade Marx staten som �det officiella �tertagandet av samh�llet�.[52] Varje kapitalistisk stat utg�r och definierar p� s� vis ett s�rskilt styrkef�rh�llande mellan klasserna. Varje mer omfattande avvikelse kommer att leda till att den politiska regimen som f�r tillf�llet sitter vid makten ers�tts med en annan.
1 Kommunistiska manifestet talar Marx och Engels om den �moderna representativa staten� som kulmen p� den borgerliga politiska makten.[53] De h�nvisar ocks� till den historiska r�relse i vilken bourgeoisin i de mer utvecklade l�nderna i sin strid mot feodalaristokratin � och mot varandra � f�rs�ker vinna st�d fr�n massan av prolet�rer. Marx senare skrifter analyserar den borgerliga demokratins ekonomiska grundvalar, som f�rst uppstod genom de borgerliga revolutionerna. Fr�nvaron av fysiskt tv�ng i produktionsprocessen kr�ver dess koncentrerade n�rvaro n�r den g�r patrull runt samh�llet och garanterar dess grundl�ggande institutioner.
Men detta inneb�r inte att den s�rskiljda f�rtryckarapparaten med n�dv�ndighet m�ste h�rska i landet. Det finns i sj�lva verket goda sk�l varf�r f�rtryckarapparaten ska vara ett i allm�nhet underordnat redskap f�r regeringen i ett utvecklat kapitalistiskt samh�lle som inte omedelbart hotas till sin existens. Marx analys av Louis Bonapartes uppg�ng betonade att orsaken till statsmaktens oerh�rda sj�lvst�ndighet var att den franska borgarklassen var j�mf�relsevis svag och splittrad, samt att den folkliga utmaningen underifr�n ocks� var stark. Den bonapartistiska byr�kratin var �bara den l�ga och brutala formen f�r en centralisering som fortfarande tyngdes av sin motsats, feodalismen.�[54] I de l�nder d�r bourgeoisin ackumulerade en oerh�rd ekonomisk och social makt, som i England och F�renta staterna, kunde inte statsapparaten f� en s�dan �vermakt. I ett utvecklat kapitalistiskt land, skulle statens repressiva makt alltid finnas d�r f�r att se till att ordning h�rskade i samh�llet, men den styrde inte �ver de offentliga eller privata aff�rerna.
Som Marx s� ofta s�ger, s� �r en kapitalistisk utsugning helt f�renlig med juridisk j�mlikhet och frihet. Den sf�r inom vilken arbetskraften k�ps och s�ljs som en vara �r, f�rklarar Marx i ett ber�mt avsnitt i Kapitalet, �ett sannskyldigt Eden f�r de ned�rvda m�nskliga r�ttigheterna. Det som h�r endast och allenast h�rskar �r frihet, j�mlikhet, egendom och Bentham.� [55] Om m�nniskans ned�rvda r�ttigheter inte f�r-trampas genom att arbetskraftskraft s�ljs och k�ps, beh�ver de heller inte h�llas nere av det kapitalistiska politiska styret.
Dessutom definieras, vilket b�de Manifestet och senare ekonomiska skrifter g�r klart, det kapitalistiska produktionss�ttet av att vetenskapen hela tiden st�ller sig i industrins tj�nst och en d�rav f�ljande �kning av arbetskraftens produktivitet. Under dessa omst�ndigheter kan kapitalisterna � oavsett om de drivs p� av inb�rdes konkurrens eller av att arbetarna sammanslutit sig � f� r�d att g� med p� ekonomiska eftergifter till sina anst�llda. Det finns, naturligtvis, strikta begr�nsningar f�r hur stora dessa kan bli, men Marx betonade att fackf�reningarna kunde h�ja l�nerna och att arbetarklassen kunde driva igenom en lagstiftning som gynnade den ocks� under en genuint borgerlig regering.
Separationen av ekonomin fr�n politiken i det borgerliga samh�llet leder till att samh�llet segmenteras. Arbetarklassens ekonomiska organisering �r mer eller mindre en f�ljd av sj�lva det kapitalistiska systemet och den kommer att m�ta sig med arbetsgivaren i l�nef�rhandlingarna � men den kommer inte n�dv�ndigtvis att ifr�gas�tta egendomssystemet eller den kapitalistiska staten. Marx beskrev detta s� h�r i L�n, pris och profit:
Fackf�reningarna fungerar tillfredsst�llande som motst�ndsh�rdar mot kapitalets �vergrepp. De misslyckas delvis i sitt syfte genom att de anv�nder sin makt omd�mesl�st. De f�rfelar i allm�nhet sitt syfte emedan de inskr�nker sig till ett guerillakrig mot det best�ende systemets verkningar i st�llet f�r att samtidigt s�ka f�r�ndra det och anv�nda sina organiserade krafter som en h�vst�ng f�r att slutgiltigt befria arbetarklassen, dvs. slutgiltigt avskaffa l�nesystemet.[56]
Med dessa ord, riktade till engelska fackf�renings-aktiva, �r det inte klart huruvida fackf�reningarnas misslyckanden i allm�nhet och begr�nsningar kan �vervinnas genom blott arbetarr�relsens utveckling. Men just Marx n�rvaro framf�r generalr�det tydde p� att detta inte kunde vara fallet. �ven i Kommunistiska manifestet f�rst�rktes arbetarnas alltmer omfattande organisering av tillstr�mningen av borgerliga intellektuella, som �arbetat sig fram till en teoretisk f�rst�else av hela den historiska r�relsen�.[57]
Kapitalismens utveckling ledde till att vetenskapen alltmer integrerades i produktionen, men den medf�rde ocks� en komplex arbetsdelning. Kulturen och vetenskapen utvecklades utanf�r den direkta produktionens sf�r � framf�r allt inom ett alltmer f�rgrenat utbildningssystem. Och skolorna och universiteten frambringade inte bara vetenskap och teknik, utan reproducerade ocks� arbetare och chefer, vetenskapsm�n och l�rare, h�rskare och unders�tar.
Givetvis tillf�rs�krade sig den h�rskande klassen f�r egen del och f�r sina n�rmaste underordnade en privilegierad tillg�ng till utbildning, vetenskap och kultur. Om arbetarr�relsen sj�lv skulle bli den h�rskande klassen m�ste den bryta detta monopol, inledningsvis genom att utnyttja �verl�pande �borgerliga ideologers� specialkunskaper. Marx var dessutom mycket medveten om paradoxen att om arbetarr�relsen inte utnyttjade dessa mer eller mindre individuella avhopp fr�n bourgeoisin, skulle den f�rbli underordnad under bourgeoisin som klass. �terigen hade Kommunistiska manifestet understrukit att den inledande politiska formeringen av arbetarklassen dominerades av bourgeoisin.
Marx aktiviteter inom Internationella arbetarassociationen (1864-72) �gnades �t att f�rs�ka f� fackf�reningarna att �verskrida sin ekonomistiska begr�nsning och inriktning p� den enskilda f�retagen. Den Inauguraladress som Marx hade skrivit ett utkast till lovordade s�dana politiska kampanjer som de som f�rs�kte begr�nsa arbetsdagens l�ngd genom lagstiftning och solidaritetsr�relsen med det polska upproret 1863. Adressen refererade entusiastiskt f�rs�ken i en rad l�nder att �samtidigt [�teruppliva] arbetarpartiet�.[58] Den f�rklarade att �jordens och kapitalets herrar kommer alltid att anv�nda sina politiska privilegier till att f�rsvara och f�reviga sitt ekonomiska monopol. [...] Att er�vra politisk makt �r d�rf�r nu arbetarklassens stora plikt.� [59]
De instruktioner som Marx skrivit f�r Internationalens Gen�vekongress 1867 kritiserade fackf�reningarna f�r att ha �h�llit sig alltf�r l�ngt borta ifr�n allm�nna sociala och politiska r�relser�. De m�ste �betrakta sig sj�lva som f�rk�mpar och representanter f�r hela arbetarklassen� och ��vertyga hela v�rlden om att deras anstr�ngningar, l�ngtifr�n att vara inskr�nkta och sj�lviska, str�var efter hela arbetarklassens befrielse�. Marx menade dock inte att de lokala fackliga striderna mot arbetsgivarna saknade betydelse: de var �gerillastrider mellan arbete och kapital� i vilken en bredare organisering och f�rst�else kunde utvecklas.[60]
Marx uppmanade oavbrutet de engelska fackf�reningsaktiva att bilda ett eget sj�lvst�ndigt politiskt parti och att upph�ra att tj�na som det liberala partiets svans. �ven om Marx underskattade reformismens potentiella styrka, kan han inte ha betvivlat att ett parti som de engelska fackf�reningarna bildat inledningsvis skulle vara reformistiskt till sin karakt�r. Marx var �vertygad om att den avg�rande fr�gan var huruvida ett verkligt arbetarparti skulle bildas eller inte, snarare �n dess inledande politiska filosofi.
En sj�lvst�ndig prolet�r r�relse kunde l�ra sig av sina egna erfarenheter p� ett s�tt som var uteslutet f�r s�v�l sm� socialistiska sekter som en arbetarorganisation som fortfarande stod under ett borgerligt politiskt partis inflytande.
Marx uppfattning om det prolet�ra partiet kombinerade tv� grundl�ggande aspekter. Det m�ste baseras p� de erfarenheter som dragits och den organisation som uppst�tt under kampen i sj�lva produktionen. Men det m�ste l�ra sig hur det ska handskas med alla de fr�gor, nationella som internationella, som p�verkar varje utsugen eller f�rtryckt grupp. F�r att n� detta m�ste de utnyttja sig av varje m�jlig politisk kanal, �ven den borgerliga valprocessen.[61]
I sin rapport till Internationalens Baselkongress �r 1869 betonade Marx den betydelse som den strejkv�g som brutit ut i Europa, s�rskilt i Frankrike, hade. �ven n�r strejken misslyckats, som i Normandie, �kompenserades detta av dess moraliska resultat. Den enrollerade de normandiska bomullsarbetarna till arbetets revolution�ra arm�, den gav upphov till fackf�reningarnas f�delse�. Marx pekade i denna rapport p� att arbetarkandidaternas framg�ngsrika deltagande i de allm�nna valen sedan bidrog till att stimulera strejkr�relsen:
Det enda m�rkliga med dessa strejker var att de pl�tsligt exploderade n�r allt verkade s� lugnt, och att de f�ljde s� snabbt p� varandra. �nd� var orsaken s� enkel och uppenbar. Efter att under valet framg�ngsrikt ha f�rs�kt lyfta sin hand mot sin offentliga despot, leddes arbetarna naturligt att efter valen lyfta den mot sina privata despoter. Med ett ord: valet hade v�ckt deras djuriska anda.[62]
Marx s�g tydligt framf�r sig arbetarr�relsens ideala organisationsform d�r den kapitalistiska uppdelningen mellan de ekonomiska och politiska sf�rerna upph�vdes. Detta f�rutsatte de olika organisationsformernas samordnade aktiviteter: fackf�reningar, kooperativ, bildningsf�rbund, socialistiska s�llskap, arbetarpartier.
Internationalens politiska heterogenitet var en direkt avspegling av hur arbetarr�relsen verkligen s�g ut. Eftersom de kapitalistiska samh�llsf�rh�llandena var objektivt antagonistiska till sin karakt�r, skulle arbetarr�relsen st�ndigt l�ra sig av sina erfarenheter. Engels f�rklarade senare detta i en ny inledning till Kommunistiska manifestet skriven �r 1888:
Marx, som utarbetade detta program [Internationalens] s� att det skulle tillfredsst�lla alla partier, satte hela sin tillit till arbetarklassens intellektuella utveckling, som s�kert skulle komma genom gemensam handling och allm�n diskussion. H�ndelsernas utveckling och v�xlingarna i kampen mot kapitalet, nederlagen �n mer �n segrarna, gjorde �nd� inte alla medvetna om hur otillr�ckliga deras olika favoritpatentl�sningar var, eller banade v�g f�r en mer fullst�ndig insikt i de verkliga villkoren f�r arbetarklassens befrielse.[63]
�ven om Marx gjorde taktiska eftergifter n�r han skrev utkastet till Internationalens m�ls�ttningsparagrafer, lyckades han tillf�rs�kra att den inleddes med en rungande deklaration om n�dv�ndigheten av en sj�lvst�ndig arbetarr�relse; i samma inledning f�rklarar Engels att �v�r uppfattning var redan fr�n b�rjan att 'arbetarklassens frig�relse kan bara vara dess eget verk'�.[64]
N�r Internationalen grundades stod inte de existerande arbetarpartierna och socialistiska s�llskapen s�rskilt h�gt i Marx anseende. Han hyste uttalade f�rhoppningar om att de fackf�reningar som tillh�rde Internationalen, genom kontakterna med den skulle bli det fr�msta verktyget f�r arbetarklassens egen befrielse. Som vi sett stod dessa f�rhoppningar delvis i strid med hans ekonomiska analys, som framh�ll att fackf�reningarnas f�rsvarskamp var b�de n�dv�ndig och effektiv. �ven om ekonomiska kriser kunde g�ra dem alltmer allm�npolitiska, var de i grunden organisationer som skulle s�kra ekonomiska f�rb�ttringar och detta var samtidigt grunden f�r b�de deras svaghet och styrka.
Pariskommunen �r 1871 �vertygade Marx om att det var n�dv�ndigt f�r den prolet�ra r�relsen att utveckla sina egna politiska organisationsformer f�r att er�vra och trygga makten.
De parisiska massornas uppror �r 1871i det fransk-preussiska krigets efterdyning var en avg�rande h�ndelse i utvecklingen av Marx politiska id�er. I ett f�rord till Kommunistiska manifestet fr�n �r 1872 skrev Marx att, samtidigt som Kommunistiska manifestets politiska principer i allm�nhet var riktiga, hade Pariskommunens erfarenheter � �n�r proletariatet under tv� m�nader f�r f�rsta g�ngen innehade den politiska makten� � gjort dem �f�r�ldrade� i �tminstone en viktig aspekt.
Kommunistiska manifestet hade inte inneh�llit n�gon detaljerad beskrivning av den prolet�ra revolutionens politiska form och dess konsekvenser f�r den existerande statsapparaten. Kommunen var en levande beskrivning av vad �proletariatets diktatur� innebar. Framf�r allt hade den visat att �arbetarklassen inte helt enkelt kan ta det f�rdiga statsmaskineriet i besittning och s�tta det i r�relse f�r sina egna syften�.[65]
Fr�n sin allra f�rsta tid som politiskt aktiv hyste Marx mycket starka antipatier mot statsbyr�kratin och var kritisk mot den representativa statens politiska abstraktion. Han hade beskrivit byr�kratins funktion som att beskydda �s�rintressets imagin�ra allm�nhet�. Det l�g i den statliga byr�kratins natur att h�ja sig �ver samh�llet:
Byr�kratin har i sin besittning statsv�sendet, samh�llets andliga v�sen, det �r dess privata egendom. Byr�kratins allm�nna ande �r hemligheten, mysteriet, som inom den sj�lv bevaras genom hierarkin. [...] Auktoriteten �r d�rf�r dess vetandes princip, och f�rgudandet av auktoriteten �r dess �vertygelse. Inom byr�kratin sj�lv blir emellertid spiritualismen till krass materialism, den passiva lydnadens materialism, auktoritetstrons materialism, mekanismen hos ett fixt formellt handlande, hos fixa grundsatser, �sk�dningar och sedv�njor. Vad g�ller den enskilde byr�kraten s� blir statssyftet hans privatsyfte, till ett jagande efter h�gre befattningar, till karri�rmakeri.[66]
Men Marx insisterar att �byr�kratin blott [�r] 'formalismen' av ett inneh�ll som ligger utanf�r den sj�lv�.[67] Detta inneh�ll var �gandets s�rintressen. Marx slutsats var att �byr�kratins upph�vande kan blott ske genom att allm�nintresset verkligen, och inte som hos Hegel blott i tanken, i abstraktionen, blir till s�rintresse�. [68]
Den representativa statens politiska institutioner leder inte till detta, utan snarare till en abstraktion av det civila samh�llet till f�rm�n f�r de f�rh�rskande s�rintressena:
Den politiska statens separation fr�n det civila samh�llet tar formen av de deputerades separation fr�n sina v�ljare... Det civila samh�llets deputerade �r en sammanslutning som inte �r uppknuten till sina v�ljare av n�gra riktlinjer eller uppdrag... de ut�var sin myndighet som representanter f�r det allm�nnas sk�tsel, medan de i verkligheten f�retr�der privata intressen.[69]
Denna kritik av byr�kratin och den representativa staten framf�rde Marx innan han identifierade arbetarklassen som den i grunden revolution�ra klassen, samtidigt som han identifierade staten som en v�ldsapparat som m�ste st�rtas. Den text d�r Marx f�rsta g�ngen n�mner dessa tv� st�ndpunkter �r i hans artikel om de schlesiska v�varnas revolt. Dessf�rinnan hade han kritiserat den politiska abstraktion som staten representerade: nu angrep han staten som verktyg f�r f�rtrycket, som d�rigenom koncentrerade samh�llsf�rh�llandena.
I Pariskommunen, i Generalr�dets manifest som Marx skrivit med anledning av Pariskommunen och dess undertryckande, antyder han f�r f�rsta g�ngen arbetarstatens grundl�ggande drag. Vart och ett av dem springer ur n�dv�ndigheten av att st�rta den gamla statsmakten:
Den centraliserade statsmakten med dess allest�des n�rvarande organ � st�ende arme, polis, byr�krati, pr�sterskap, r�ttsv�sen, organ som �r skapade efter en systematisk och hierarkisk arbetsf�rdelningsplan...� I k�lvattnet p� den kapitalistiska industrins utveckling och de f�ljande klasstriderna �erh�ll statsmakten mer och mer karakt�ren av en offentlig makt f�r arbetarklassens undertryckande, ett instrument f�r klassherrav�lde. Efter varje revolution som betecknar ett framsteg f�r klasskampen framtr�der statsmaktens f�rtryckande karakt�r allt klarare och klarare.[70]
Marx betonade att den parlamentariska republiken hade spelat en avg�rande roll i st�rkandet av statsmakten �f�r att bevisa att den 'sociala' republiken inte innebar n�gonting annat �n att republiken stod f�r det sociala f�rtrycket�.[71]
Eftersom den statliga f�rtrycksapparaten var den borgerliga ordningens st�ttepelare � oavsett om det var i form av en parlamentarisk republik eller det bonapartistiska kejsard�met � var den f�rsta uppgiften i en verklig arbetarrevolution att g�ra upp med den: �Kommunens f�rsta dekret gick d�rf�r ut p� att avskaffa den st�ende h�ren och ers�tta den med det bev�pnade folket.�[72]
Kommunens politiska institutioner utgjorde en kvalitativ f�rb�ttring j�mf�rt med ens den mest demokratiska borgerliga republik.
Kommunen bildades av de genom allm�n r�str�tt valda kommunalr�den i de olika distrikten av Paris. De var ansvariga och kunde avs�ttas n�r som helst. Deras flertal bestod sj�lvfallet av arbetare eller erk�nda representanter f�r arbetarklassen. Kommunen skulle inte vara en parlamentarisk utan en arbetande korporation, verkst�llande och lagstiftande p� samma g�ng. [...] R�knat fr�n kommunens medlemmar och ned�t m�ste de offentliga tj�nsterna utr�ttas f�r arbetarl�n. [...] Medan det g�llde att operera bort de enbart f�rtryckande organen fr�n den gamla regeringsmakten, skulle dess ber�ttigade funktioner fr�ntagas en makt, som gjorde anspr�k p� att st� �ver samh�llet, och �terl�mnas till samh�llets ansvariga tj�nstem�n. I st�llet f�r att en g�ng vart tredje eller sj�tte �r avg�ra, vilken medlem av den h�rskande klassen som skulle f�retr�da och f�rtrampa folket, skulle den allm�nna r�str�tten tj�na det i kommuner organiserade folket p� samma s�tt som den individuella r�str�tten tj�nar varje annan arbetsgivare att till sitt f�retag v�lja ut arbetare, uppsyningsm�n och bokh�llare.[73]
Genom kommunens politiska form kunde arbetarklassen leda alla de klasser som hotades av kapitalet i ett angrepp mot den gamla ordningen.
Kommunen hade fullkomligt r�tt n�r den tillropa-de b�nderna: 'V�r seger �r ert hopp!' [...] Kommunen skulle ha [...] f�rvandlat [bondens] blodsugare, notarien, advokaten, r�ttstj�naren och andra juridiska vampyrer till avl�nade kommunaltj�nstem�n, valda av bonden sj�lv och ansvariga inf�r honom. Den skulle ha befriat honom fr�n skogvaktarens, gendarmens och prefektens godtyckliga herrav�lde. Den skulle ha ersatt pr�stens f�rdumningsverksamhet med skoll�rarens upplysningsverksamhet.�
Det var dessa �omedelbara v�lg�rningar� som Kommunen erbj�d b�nderna; men Marx pekar ocks� p� att Kommunen ensam m�ste kunna avskriva b�ndernas skulder och erbjuda l�ngsiktig ekonomisk r�ddning gentemot �konkurrensen fr�n det kapitalistiska jordbruket�.
Kommunen hade ocks� bevisat att medelklassen kunde vinnas �ver p� arbetarklassens sida: �Detta [var] den f�rsta revolutionen, i vilken arbetarklassen �ppet erk�ndes som den enda klass som var i st�nd att prestera ett samh�lleligt initiativ, och erk�ndes till och med av den stora massan av medelklassen i Paris...[74]
Marx f�rklarar att de f�rsiktiga sociala �tg�rder som den stridsrustade Kommunen under sina tv� f�rsta m�nader lyckats genomf�ra bara kunde �antyda den inriktning i vilken en folkets regering med folkets st�d r�r sig�. Bland de mest betydande av dessa planer var de som r�rde utbildning och kultur:
Samtliga undervisningsanstalter �ppnades kostnadsfritt f�r folket och rensades samtidigt fr�n all inblandning fr�n statens och kyrkans sida. D�rmed hade inte endast skolbildningen gjorts tillg�nglig f�r var och en, utan �ven vetenskapen sj�lv hade befriats fr�n de bojor, som klassf�rdomar och regeringsmakt lagt p� den.[75]
Marx ans�g sj�lv att Kommunen borde ha vidtagit kraftfullare ekonomiska och milit�ra �tg�rder � framf�r allt skulle den ha inlett ett anfall mot Versailles medan styrkef�rh�llandena var f�rdelaktiga. Men oavsett Kommunens politiska begr�nsningar, var den viktigaste landvinningen �dess arbetsfyllda existens�. Ocks� dess misstag granskades noggrant och korrigerades: �...Kommunen gjorde faktiskt inget anspr�k p� ofelbarhet, s� som alla de gamla regeringarna utan undantag g�r. Den publicerade alla tal och handlingar, den invigde allm�nheten i alla sina ofullkomligheter.�[76] Inom Kommunen fanns ett antal inkompetenta och otillr�ckliga ledare, ��verlevande fr�n tidigare revolutioner, med vilka de �r sammanv�xta�. �De utg�r ett oundvikligt ont. Med tiden skakar man dem av sig. Men kommunen fick aldrig tid till det.�[77]
Marx sammanfattar Kommunens betydelse s� h�r:
Den m�ngfald av tolkningar som kommunen utsattes f�r och den m�ngfald av intressen som fann sitt uttryck i den bevisar att den var en ytterst utvidgningsm�jlig politisk form, under det att alla f�reg�ende regeringsformer varit v�sentligen undertryckande. Dess verkliga hemlighet var denna: den var v�sentligen en arbetarklassens regering, resultatet av den produktiva klassens kamp mot den exproprierande klassen, den �ntligen uppt�ckta politiska formen under vilken arbetets ekonomiska befrielse kunde fullbordas. Utan denna sista betingelse hade kommunf�rfattningen varit en om�jlighet och ett bedr�geri. Producenternas politiska herrav�lde kan inte existera j�msides med uppr�tth�llandet av deras sociala slavst�llning.�[78]
1 Pariskommunen gjorde Marx propaganda fin kommunen, och lyfte fram det som han s�g som dess fr�msta drag. Men samtidigt definierade han oerh�rt best�mt och offentligt den marxistiska uppfattningen om proletariatets diktatur. Marx betonade Kommunens enorma potential f�r att visa p� den v�g som den sociala revolutionen i framtiden skulle sl� in p�. Att bryta den kapitalistiska statens makt och f�rst�ra dess repressiva apparat var en verklig grundf�ruts�ttning f�r varje allm�n expropriering av bourgeoisin.
I Marx skrift om Kommunen har somliga velat tolka in ett eko fr�n Rosseau och Marx' tidigaste artiklar om staten; Kommunens delegater var inte n�gra parlamentariska representanter eftersom de �n�r som helst [skulle] kunna ers�ttas och alltid vara bundna av sina v�ljares best�mda instruktioner�.[79] De �s�rintressen� som kom till uttryck i Kommunen var samtidigt f�rm�gna att leda en universell frig�relse. Det vore emellertid felaktigt att tro att den gamla filosofiska kritiken bara hade uppt�ckt en aktiv historisk f�rgrundsgestalt. Den nya samh�llskraft som proletariatet utgjorde m�jliggjorde varaktiga och effektiva former f�r politisk representation och kontroll av �samh�llets ansvariga representanter�. De beh�vde inte frukta den politiska representationen.
F�r Rosseau och den unge Marx var alla representationsformer en falsifiering och ett avskiljande. F�r den mogne Marx m�ste arbetarklassens kollektiva natur s�ka efter ett kollektivt politiskt uttryck f�r att kunna t�mja det moderna samh�llets produktivkrafter. Eftersom arbetarklassen var de f�rsamh�lleligade produktivkrafternas huvudsakliga drivkraft, var det m�jligt f�r den att kontrollera de n�dv�ndiga formerna f�r ett politiskt avskiljande, f�r vilket Kommunen sj�lv bara var den element�ra och primitiva formen. I det f�rsta utkastet till Pariskommunen understryker Marx:
Liksom statsapparaten och parlamentarismen inte utg�r en verklig del av de h�rskande klassernas verksamhet, utan bara de organiserade huvudorganen f�r deras herrav�lde, de politiska garanterna och formerna f�r den gamla ordningen, utg�r inte heller Kommunen arbetarklassens sociala r�relse eller en allm�n p�nyttf�delse av m�nskligheten, utan ett organiserat medel f�r handling. Kommunen avskaffar inte klasskampen [...] men den utg�r ett rationellt medel inom vilket klasskampens olika skeden kan utk�mpas p� det mest rationella och humana s�tt.[80]
I Kommunens efterdyningar blev Marx visserligen medveten om att arbetarr�relsen m�ste utvecklas politiskt om kommunarderas kamp skulle kunna tas upp igen och slutligen leda till seger. Kommunen hade p� ett positivt s�tt skisserat huvuddragen i en arbetarstat. Men det kan utifr�n Marx egna skrifter om Kommunen inte r�da n�gra tvivel om att den var tvungen att utveckla ett mer tydligt socialt och ekonomiskt program. Efter kommunen tr�dde de engelska fackf�reningarna ur Internationalen, som �ver hela Europa varit m�ltavla f�r den h�rskande klassens hysteriska kampanjer. �terstoden av Internationalen slets s�nder av dispyterna med anarkisterna om n�dv�ndigheten av �politisk handling�. Marx var mer �vertygad �n n�gonsin om det n�dv�ndiga i att arbetarklassen utvecklade adekvata politiska former. Kommunen hade �verlevt l�ngre och utr�ttat mer om det hade funnits ett starkt politiskt ledarskap inom den.
Anarkisterna v�nde sig mot att arbetarr�relsen utvecklade �ppet politiska partier och f�ll i st�llet tillbaka till ett stadium av revolution�ra sammansv�rjningar. �ven om Bakunin i demokratins namn opponerade sig mot Marx hegemoni inom Internationalen, inneh�ll hans egen uppfattning om revolution�ra organisationer inga inre demokratiska strukturer �verhuvudtaget. I vissa omr�den uppr�ttade Bakunins f�retr�dare verkliga arbetarorganisationer, som Marx och Engels till egen skada f�rbis�g. Men till allra st�rsta del ledde hans konspiratoriska handlingar till fiasko och fantasier � eller �nnu v�rre. Anarkisternas v�gran till �politisk handling� ledde ocks� till att de revolution�ra organisationerna inte kunde utveckla autentiska former f�r prolet�r representation. Detta var givetvis ett drastiskt motgift mot reformismen, men det visade sig inte vara s�rskilt effektivt.
N�r de tv� flyglarna inom den tyska arbetarr�relsen � lassalleaner och semi-marxister � f�renade sig och antog ett gemensamt program i den tyska staden Gotha 1875, tvingades Marx och Engels �terigen att definiera k�rnan i sin uppfattning av en revolution�r prolet�r politik. De hade konsekvent v�nt sig mot Ferdinand Lassalles[81] inflytande. Han hade skaffat sig relativt m�nga anh�ngare bland de tyska arbetarna genom att f�rvanska teorierna i Kommunistiska manifestet genom en anpassning till den preussiska staten och Bismarcks politik f�r att ena Tyskland under preussisk hegemoni.
Huvudfr�gorna i Lassalles agitation hade varit kravet p� allm�n r�str�tt och att staten skulle finansiera arbetarkooperativ; om detta uppfylldes var Lassalle i geng�ld beredd att st�dja Bismarcks politik. S� snart Marx ins�g vilken v�ndning Lassalles politik tog br�t han alla f�rbindelser med honom. Efter Lassalles d�d uppmuntrade Marx framg�ngsrikt ledarna f�r Lassalles parti att utveckla en facklig organisation som skulle g�ra det m�jligt f�r de tyska arbetarna att inse sin egen styrka. Marx och Engels p�visade upprepade g�nger behovet av att samordna de splittrade krafterna i den tyska r�relsen; deras kraftiga reaktion mot det program som antogs vid f�reningskongressen �r �n mer signifikant.
De viktigaste orsakerna till Marx och Engels kritik mot Gothaprogrammet var att det inte intog en revolution�r st�ndpunkt i f�rh�llande till staten, att det inte inordnade de tyska arbetarnas kamp i ett internationalistiskt perspektiv och att det inte grundade partiets strategi p� den prolet�ra klasskampen. Alla dessa misslyckanden berodde p� den f�rvirring som Lassalles anh�ngare spred. Marx sporrades till en av de mest koncisa och definitiva politiska skrifterna. Gothaprogrammet slog fast att: �F�r att bana v�g f�r l�sandet av den sociala fr�gan kr�ver Tyska arbetarpartiet med statlig hj�lp inr�ttade produktionskooperativ...�[82]
Marx svar lyder:
I st�llet f�r den existerande klasskampen s�tter man en tidningsskrivarfras: 'den sociala fr�gan', f�r vars �l�sande� man �banar v�g�. I st�llet f�r ur samh�llets revolution�ra omvandlingsprocess �framg�r� �totalarbetets socialistiska organisation� ur den �statliga hj�lp� staten ger produktionskooperativen, vilka den � inte arbetarna � �uppr�ttar�. Det �r Lasalles fantasi v�rdigt, att man med statliga l�n likav�l skulle kunna bygga ett nytt samh�lle som en ny j�rnv�g![83]
Gothaprogrammet substituerade till och med n�dv�ndigheten av en revolution�r diktatur med en rad demokratiska krav riktade till den existerande tyska staten. �ven dessa krav var halvhj�rtade:
Till och med vulg�rdemokratin, som i den demokratiska republiken ser det tusen�riga riket och inte har n�gon aning om att klasskampen definitivt m�ste utk�mpas just i denna det borgerliga samh�llets sista statsform � till och med den st�r �nnu skyh�gt �ver en dylik art av demokratism inom gr�nserna f�r det av polisen till�tna och av logiken otill�tna [...] Hela programmet �r emellertid, trots allt demokratiskt klingklang, alltigenom f�rpestat av Lassallesektens unders�tliga tro p� staten, eller, vad som inte �r b�ttre, av demokratisk vidskepelse, eller snarare: det �r en kompromiss mellan dessa b�da slag av vidskepelse, som st�r socialismen lika fj�rran.[84]
I Kommunistiska manifestet hade Marx och Engels f�rklarat att �gemensam handling, �tminstone fr�n de civiliserade l�nderna, �r en av de f�rsta f�ruts�ttningarna f�r proletariatets befrielse�.[85] Den ber�mda maningen: �Prolet�rer i alla l�nder, f�rena er! �, hade alltid varit deras politiska motto. I Inauguraladressen till Internationalen hade Marx understrukit att: �Det f�rg�ngnas erfarenhet har visat, hur missaktningen av det br�draband som borde ena och elda alla arbetare i skilda l�nder att st� fast vid varandras sida i alla strider f�r frig�relse, st�ndigt har bestraffat sig genom att deras splittrade f�rs�k samt och synnerligen har krossats.� [86]
Den internationalism som Marx utarbetade i Internationalen innebar ocks� motst�nd mot alla krig mellan kapitalistiska stater och st�d till de f�rtryckta folkens och nationernas kamp. I sin Adress till Pariskommunen betonade Marx betydelsen av det faktum att den hade utf�rdat order till utl�ndska revolution�rer, och �...f�r att otvetydigt beteckna den nya historiska era som kommunen visste med sig att den inledde, rev kommunen ... ned krigs�rans kolossala symbol, Vend�mekolonnen�.[87]
Marx tyska anh�ngare hade under fransk-preussiska kriget utm�rkt sig genom att mots�tta sig kriget, trots Bismarcks f�rslagna ledning och den utbrutna folkliga krigsfebern. Marx ans�g att Gothaprogrammet fullst�ndigt saknade en internationalistisk prolet�r anda:
Och till vad reducerar tyska arbetarpartiet sin internationalism? Till medvetandet om att resultatet av dess str�van �skall bli den internationella folk f�rbr�dringen� � en av de fraser man l�nat fr�n det borgerliga Frihets- och fredsf�rbundet och som skall tj�na som ekvivalent f�r arbetarklassens internationella f�rbr�dring i den gemensamma kampen mot de h�rskande klasserna och deras regeringar. Allts� inte ett ord om den tyska arbetarklassens internationella funktioner! ... Faktiskt st�r programmets internationella bek�nnelse �nnu o�ndligt l�ngt efter frihandelspartiets. Ocks� det p�st�r att m�let f�r dess str�van �r �den internationella folkf�rbr�dringen�. Men det g�r ocks� n�got f�r att handeln skall bli internationell och n�jer sig ingalunda med medvetandet om att varje folk driver handel hemma i sitt eget land.[88]
Marx och Engels hade sj�lva oftast betraktat formerandet av en enad arbetarr�relse som n�got gott och efterstr�vansv�rt i sig. Men under striden mot anarkisterna om �politisk handling� och som en f�ljd av Kommunen, hade de blivit mer uppm�rksamma p� problemet med ett autentiskt politiskt uttryck och en prolet�r politisk representation. Ett tydligt och sammanh�ngande program var av vital betydelse i definitionen av ett parti. Marx h�vdade i f�rordet till Kritiken av Gothaprogrammet att om hans anh�ngare inte kunde �vertyga Allm�nna tyska arbetarf�reningen, ADAV, att �verge sina Lassalleanska patentmediciner, �s� borde man helt enkelt ha slutit en �verenskommelse om aktion mot den gemensamma fienden�.[89]
Engels hade kort f�re den tyska f�reningen kommenterat det faktum att en politisk differentiering av arbetarr�relsen var oundviklig och sund: �Hegel sade f�r l�nge sedan: ett parti visar sig sj�lvt segerrikt genom att splittras och f�rm�ga att best� splittringen. Proletariatets r�relse g�r med n�dv�ndighet igenom olika utvecklingsstadier; i varje stadium faller m�nniskor ifr�n och h�nger inte med i den vidare utvecklingen.�[90]
N�r han drog sig till minnes kampen mot Lassalles inflytande kommenterade Engels: �Det f�refaller som om arbetarpartierna i de st�rre l�nderna m�ste vidareutvecklas genom inre stridigheter � i enlighet med den dialektiska utvecklingens allm�nna lagar.�[91]
�ven om de tyska socialdemokraterna med tiden alltmer kom att betrakta sig som marxister, var deras f�rh�llande till Marx och Engels ofta sp�nt. En karakteristisk episod som illustrerar problemet med den prolet�ra representationen liksom n�dv�ndigheten av en intern kamp var dispyten om vem som skulle styra �ver partiets parlamentariska representanter och de principer som skulle g�lla vid redigeringen av dess teoretiska tidskrift.
Max Kayser, ledamot f�r Socialdemokratiska partiet i den tyska Riksdagen, r�stade �r 1879 f�r ett av Bismarcks skattef�rslag; de �vriga ledam�terna hade gett honom tillst�nd att g�ra s�, trots att detta stred mot partiets program. Hirsch, som f�reslagits att redigera partiets teoretiska tidskrift, angrep till partiledningens best�rtning �ppet Kaysers handling. Partiledningen nominerade d�rf�r en �vervakningskommission som kritiskt skulle granska tidskriftens inneh�ll. Detta fick Marx och Engels att g� i taket. I deras �gon hade det verkliga disciplinbrottet beg�tts av Kayser, och Hirschs reaktion var r�ttf�rdig och n�dv�ndig. De fr�gade:
Har den tyska socialdemokratin i sj�lva verket smittats av den parlamentariska sjukan och tror den verkligen att Den helige ande kommer att utgjutas �ver de valda p� grund av det popul�ra r�standet, att det parlamentariska partiets m�ten kommer att omvandlas till ofelbara r�d och partiets beslut blir okr�nkbara dogmer.[92]
F�r Marx och Engels del var partiets parlamentariska representanter inte valda utifr�n personliga egenskaper utan som f�rk�mpar f�r partiets program. Till skillnad fr�n andra parlamentsledam�ter hade de ett imperativt mandat, formella instruktioner f�rkroppsligade i partiprogrammet. Arbetarpartiet skulle till�mpa en prolet�r demokrati i mots�ttning till den fr�mmande klassens auktoritet, som f�rkroppsligades i de borgerliga parlamentens politiskt abstrakta mekanismer. De socialdemokratiska ledam�terna �tnj�t fulla politiska r�ttigheter � men som partimedlemmar, p� samma s�tt som alla andra, inte f�r att de var parlamentsledam�ter. Marx och Engels ans�g att Hirsch kritiska st�llning var exemplarisk och angrep den redaktionskommission som partiledningen tillsatt f�r att ha f�rs�kt f�rtrycka en alltigenom sund och n�dv�ndig diskussion inom partiet om dess parlamentariska representanters skandal�sa uppf�rande: �de �r redan s� rusiga av k�nslan av byr�kratisk allsm�ktighet att de i svaret till Hirsch redan g�r anspr�k p� den nya makten att fatta beslut om artiklar skall godtas eller inte. Redaktionskommissionen har redan blivit en censurkommission.�[93]�
Den f�reslagna �redaktionskommissionens� h�llning m�ttes av kraftfull opposition fr�n Marx och Engels mot det politiska inneh�llet i f�rslaget liksom de byr�kratiska metoderna. Redaktionskommissionen hade f�rklarat att den motsatte sig �en ensidig kamp f�r industriarbetarnas intresse� och �nskade att partiet blev en organisation �f�r alla hederv�rda demokrater ... i vars t�t sj�lvst�ndiga representanter f�r vetenskapen och alla m�n uppfyllda av en sann k�rlek till m�nskligheten kommer att marschera�. De lovordade partiet n�r det f�rkastade �den v�ldsamma, blodiga revolutionens v�g� och i st�llet f�ljde �legalitetens, det vill s�ga reformens, v�g�. Marx och Engels uppr�rdes �ver redaktionskommissionens tydliga avvisande av klasskampen: genom att angripa den understr�k de �terigen sitt fundamentala axiom att den sanna k�llan till all prolet�r politik var klasskampen. De sammanfattade redaktionskommissionens argument s� h�r:
Om de inte fullt 600 000 socialdemokratiska v�ljarna � n�got �ver en tiondel av hela v�ljark�ren � har nog f�rst�nd att inte f�rs�ka sig p� det hoppl�sa f�retaget att genomf�ra en 'blodig revolution' n�r styrkef�rh�llandet �r en mot tio till motst�ndarnas f�rdel, d� bevisar detta allts� att man f�r all framtid �mnar avst� fr�n att begagna sig av en yttre urladdning; det m� r�ra sig om en stigande revolutionsv�g eller till och med en genom en s�dan r�relse skapad folklig seger! Om man i Berlin n�gonsin skulle b�ra sig s� obildat �t att man p� nytt st�llde till n�gonting i stil med barrikadstriderna den 18 mars 1848, skulle socialdemokraterna vara tvungna att ta avst�nd fr�n detta 'gatukrigstokiga sl�dder' och 'f�lja den lagliga v�gen': man fick lov att r�ja undan barrikaderna och i v�rsta fall ocks� g� med i den stolta krigsh�rens marsch mot de r�a och obildade massorna. Kanske tycker de tre Z�richherrarna att detta inte �r n�gon riktig tolkning av deras mening men vad har de i s� fall menat?[94]
Enligt Marx och Engels borde partiet f�rbereda sig och sina anh�ngare f�r en s�dan explosion av folklig revolt som f�reg�tts av en �yttre h�ndelse� (krig, kris f�r den h�rskande ordningen etc). Det borde kontinuerligt i all sin offentliga agitation, �ven i Riksdagen, f�ra fram krav och f�rslag vars syfte var att stimulera den utomparlamentariska r�relsens organisation och stridbarhet och p�visa det kapitalistiska systemets ruttna verkningar. Redaktionskommissionen ville tv�rtom begr�nsa partiets agitation till vissa �omedelbara m�ls�ttningar� som den h�rskande makten kunde acceptera. Marx och Engels beskrev det s� h�r:
Programmet skall inte �verges, men genomf�randet b�r uppskjutas f�r en obest�md tid fram�t. Man vill allts� acceptera programmet, men inte f�r sin egen r�kning utan snarare f�r sina barns eller barnbarns. Under mellantiden skall man med 'kraft och energi' �gna sig �t allsk�ns sm�potatis som kan st�ra den kapitalistiska samh�llsordningen, s� att man �tminstone kan skapa en illusion av att tingen h�ller p� att f�r�ndras � dock inte i s� h�g grad att borgerskapet skall beh�va k�nna sig oroat. H�r m�ste man verkligen prisa kommunisten Miguel, som bevisat sin absoluta tro p� det kapitalistiska samh�llets sammanbrott n�gon g�ng under de n�rmaste femhundra �ren; genom att svindla f�r allt han varit v�rd har han efter b�sta f�rm�ga bidragit till framkallandet av kraschen 1873 � han h�r s�lunda till dem som p� ett verkligt aktivt s�tt bem�dat sig om att f� det r�dande systemet avskaffat.[95]
Marx och Engels avrundade emfatiskt:
�D�rf�r kan vi inte samarbeta med personer som �ppet h�vdar att arbetarna inte �r tillr�ckligt upplysta f�r att sj�lva kunna ombes�rja sin frig�relse, varf�r de h�rvidlag m�ste l�ta sig ledas av borgare och sm�borgare.�[96] Och: �Om dessa gentlem�n konstituerar sig som ett socialdemokratiskt sm�borgerligt parti, har de all r�tt att g�ra s�; det vore d�, under vissa omst�ndigheter, m�jligt att f�rhandla med dem och bilda en gemensam front med dem under vissa omst�ndigheter.� [97]
Marx och Engels betonade st�ndigt att arbetarr�relsen kollektivt skulle till�gna sig det b�sta inom den borgerliga vetenskapen och kulturen. Enskilda borgerliga intellektuella skulle vara v�lkomna i arbetarr�relsen; de kunde �f�rse den med bildningselement�. Men dessa renegater fr�n den h�rskande klassen kunde bara komma med ett genuint bidrag om de accepterade att arbetarklassens frig�relse- bara kunde vara dess eget verk.
Marx och Engels underskattade absolut inte sina egna teoretiska bidrag till arbetarr�relsen, och det var otvivelaktigt deras privilegierade kulturella bakgrund som m�jliggjorde dem.
Men fr�n 1840-talet och fram�t f�rs�kte de studera och dra l�rdomar fr�n den verkliga, historiska prolet�ra r�relsen och dess erfarenheter av klasskamp: de schlesiska v�varnas revolt, chartisterna, revolutionerna �r 1848 och dess etterdyningar, fenianr�relsen i Irland, de engelska fackf�reningarnas utveckling, Kommunen, de f�rsta arbetarpartiernas erfarenheter.
Till en b�rjan var deras politik oerh�rt schematisk och skilde sig ofta mot deras senare politiska �sikter (till exempel n�r det g�ller kolonialismen). Men de baserade sig huvudsakligen p� arbetarr�relsens verkliga utveckling och f�rs�kte inte p�tvinga den n�gon s�rskild patentl�sning eller utopi. I takt med att deras analys av den borgerliga ordningen utvecklades, utvecklades politiken. De f�respr�kade en kombination av taktik f�r att utveckla arbetarr�relsen som ledare f�r den �verv�ldigande majoriteten av m�nsklighetens medvetna, sj�lvst�ndiga r�relse. De satte sin tilltro till arbetarr�relsens f�rm�ga att kontrollera de politiska strukturer som kr�vdes f�r att bryta ner den borgerliga ordningen. De insisterade att en ultimat sj�lvst�ndighet l�g inneboende i arbetarr�relsen i dess kamp mot den f�rsh�rskande ordningen.
Men den politiska teori som Marx och Engels utvecklade var i m�nga avseenden ofullst�ndig. Fr�n mitten av 1840-talet och fram�t var de i allm�nhet mycket fientliga till de flesta uttryck f�r nationalism. Deras of�rm�ga att analysera den internationella dimensionen i kapitalismens expansion, de f�rsta kapitalistiska makternas imperialism, innebar att de inte f�ruts�g den betydelse som de nationella befrielser�relserna hade. Det innebar ocks� att de inte f�ruts�g den omfattande ekonomiska och milit�ra rivalitet som tornade upp sig mellan de stora imperialistiska staterna.
I sina artiklar om Frankrike hade Marx kommit fram till att den franska militarismen och den m�ktig f�rtryckarapparaten h�ngde ihop med att det franska samh�llet var mer efterblivet �n England eller F�renta staterna. Han betraktade bonapartismen som den borgerliga demokratins antites. Och det l�ngt innan Storbritannien och F�renta staterna utvecklat byr�kratiska milit�rkomplex som var �tminstone j�mb�rdiga med Frankrikes. Samtidigt h�ll Frankrike p� att inf�ra ett borgerligt parlamentariskt system liknande det som r�dde i de anglosaxiska staterna. Till och med Tyskland och Italien skulle inf�ra parlamentariska former, om �n mindre stabila.
I sina tidiga artiklar om Frankrike, hade Marx h�vdat att det var praktiskt om�jligt att inf�ra en parlamentarisk republik �med sociala institutioner� p� grundval av 1848 �rs februarimodell. Sett till Frankrikes ekonomiska utveckling d� hade han r�tt. Men vid tiden f�r Marx d�d hade de f�rsta kapitalistiska staterna b�rjat uppt�cka att de inte bara hade r�d att genomf�ra sociala och ekonomiska reformer, utan ocks� att reformerna var ett l�mpligt s�tt att erh�lla en b�ttre utbildad och stridbar arbetskraft. Merparten av den ursprungliga kapitalackumulationen hade d�r p�skyndats genom olika former av kolonial plundring.
Vetenskapens till�mpning inom industrin och en mer utvecklad och differentierad ekonomisk tillv�xt hade kraftigt �kat arbetsproduktiviteten i samh�llet. P� denna grund var en parlamentarisk republik med �sociala institutioner� inte alls om�jlig. S� s�g de villkor ut som formade arbetarr�relsen under �ren f�re f�rsta v�rldskriget. De skulle emellertid ocks� �tf�ljas av mer avancerade former av prolet�r klasskamp �n Marx och Engels n�gonsin bevittnade � ett industriproletariats f�rsta handlingar som klass.
I en av sina mer betydande politiska texter, inledningen till Klasstriderna i Frankrike 1848-1850, granskade Engels den politiska utveckling som han och Marx hade genomg�tt. Han medgav att den majoritetsrevolution som de hade efterstr�vat inte hade varit historiskt m�jlig �r 1848, men vidh�ll att kapitalismens senare utveckling, med dess �revolution uppifr�n� och den kapitalistiska industrins enorma expansion, nu hade st�llt den p� dagordningen.
�verrumplingarnas tid �r f�rbi, och revolutioner genomf�res inte numera av sm� medvetna minoriteter i spetsen f�r stora, omedvetna massor. N�r det g�ller en fullst�ndig omgestaltning av samh�llets organisation, m�ste massorna sj�lva vara med, m�ste de sj�lva redan ha fattat vad det r�r sig om och vad de v�gar liv och blod f�r.[98]
Engels insisterar i denna text p� att f�rekomsten av borgerligt demokratiska former erbjuder enorma m�jligheter f�r arbetarpartierna: �Redan Kommunistiska manifestet hade proklamerat kampen f�r allm�n r�str�tt, f�r demokrati, s�som en av det stridande proletariatets fr�msta och viktigaste uppgifter...� [99]
Engels betonade att valagitationen utgjorde ett m�tt p� arbetarpartiernas styrka och �ett oj�mf�rligt medel att komma i kontakt med folkmassorna, d�r de �nnu st�r oss fj�rran, att tvinga alla partier att inf�r allt folket f�rsvara sina �sikter och handlingar mot v�ra angrepp. Dessutom har v�ra representanter i riksdagen f�tt en tribun, fr�n vilken de kunnat tala med en annan auktoritet och frihet till sina motst�ndare i parlamentet liksom till massorna utanf�r �n i pressen och p� m�tena.�[100]
Denna text av Engels har ibland uppfattats som ett tecken p� begynnande reformism. Den skrevs f�r att offentligt och lagenligt kunna publiceras i Tyskland, och �r d�rf�r f�rsiktig i sina formuleringar � �ven om den inte var f�rsiktig nog f�r de socialdemokratiska ledarna, som str�k de m�nga antydningarna om det n�dv�ndiga f�r arbetarpartiet att vara v�l f�rberett f�r en framtida kraftm�tning mot staten. Men hela argumentationen i inledningen g�r det tydligt att alla till buds st�ende lagliga medel m�ste utnyttjas f�r att st�rka de arbetande massornas styrka och f�r att de ska ta sitt �de i egna h�nder och kunna tillf�rs�kra en segerrik utg�ng i den m�jliga konfrontationen mellan arbetarna och den h�rskande makten.
Engels hade s�kerligen inte gl�mt att staten i grunden var en maktorganisation till f�rsvar av de egendoms�gande klassernas intressen. Han varnade f�r att bourgeoisin kunde bryta mot sin egen demokratiskt konstitutionella reformer och de hotade dess egendom. Han f�rutsp�dde ocks� att kapitalismen �om�jlig[gjorde] varje annat krig �n ett v�rldskrig av fruktansv�rd ohygglighet och med absolut ober�knelig utg�ng�.[101]
I det sista avsnittet g�rs en analogi med den roll som den tidiga kristna kyrkan spelade i det romerska riket f�r att f�respr�ka en socialdemokratisk agitation inom de v�pnade styrkorna. Han pekar p� att de tidiga kristna vid den tiden utgjorde �ett farligt omst�rtningsparti�,[102] som �l�nge n�dgats bedriva underjordisk agitation och arbetat i hemlighet� nu ocks� kunde framtr�da �ppet, till och med inom den kejserliga arm�n. Han f�rklarar att de �l�r till och med ha satt eld p� kejsarens palats i Nikomedia under hans vistelse d�r�.[103] Oavsett vilka knep han tog till f�r att undkomma censuren, talar Engels Aisoposliknande ord sitt tydliga spr�k och hans budskap �r inte reformistiskt.
Orsaken till att vissa av Marx och Engels senare uttalanden kunnat ges en reformistisk tolkning �r att de inte levde tillr�ckligt l�nge f�r att ha sett den moderna arbetarklassens f�rsta nationsomfattande handlingar. Som vi sett, h�lsade de varmt Kommunen � men den var fortfarande i grunden en revolt som uppr�tth�lls av hantverkare, ges�ller och sm�borgare. Under Marx och Engels levnad �gde det inte rum n�gon nationell generalstrejk n�gonstans i Europa, inte heller n�gra mer omfattande fabriksockupationer.
1900-talets sovjeter och arbetarr�d var framsteg j�mf�rt med Kommunen eftersom de hade en mer solid klassbas. Utan erfarenhet av s�dana prolet�ra �explosioner�, kunde Marx och Engels inte komplettera sin teori om den prolet�ra revolutionen, �ven om de tydligt kunde s�rskilja den fr�n blanquism och �demokratisk tro p� mirakel�.
Uppgiften att utveckla denna teori f�ll p� de revolution�ra marxister som drog l�rdomar av 1905 och 1917.[104] Men, vilket jag f�rs�kt visa, de som kom efter Marx och Engels b�rjade inte fr�n noll n�r de b�rjade formulera en prolet�r strategi och taktik. De var inte bara utrustade med en filosofisk �sikt, en metod f�r samh�llsanalys eller en ekonomisk doktrin, utan ocks� med grunderna i en revolution�r politisk teori som tog sin utg�ngspunkt i den moderna arbetarr�relsen.
�vers�ttning: Gus Kaage Ur: New Left Review nr 97
[1] I dagens politiska svenska finns det egentligen ingen anledning att anv�nda ord som proletariat eller bourgeoisi n�r det finns l�nearbetare eller borgarklass/kapitalister/kapital�gare. Men eftersom detta �r en text som mestadels handlar om arbetarr�relsens historia har jag valt att beh�lla dessa �lderstigna begrepp. Ha �verseende i v�ntan p� en spr�klig � men inte politisk � revidering. �.a.
[2] Epistemologi, kunskaps- eller vetenskapsteori.
[3] Svensk utg�va u.o. (Berlingska boktryckeriet) 1970.
[4] L Althusser och E Balibar, Att l�sa kapitalet, Cavefors 1970.
[5] Se S Timpanaro, On Materialism, London 1976.
[6] Lucio Coletti har h�vdat att �det �r till Rosseau som kritiken av parlamentarismen, teorin om folklig delegering och till och med f�rest�llningen om statens f�rsvinnande kan sp�ras. Detta inneb�r i sin tur att det verkligt originella i marxismen snarare m�ste s�kas inom samh�lls- eller den ekonomiska analysen �n inom den politiska teorin�. Inledning av Lucio Coletti till Karl Marx, Early Writings, London 1975, s 46. Uppfattningen att Machiavelli �r den mest framst�ende f�reg�ngaren till marxistisk politik har fr�mst f�rts fram av Antonio Gramsci, och det �r Furstens snarare �n Discorsis Machiavelli som han oftast refererar till (se �The Modern Prince� i Antonio Gramsci, Selections from the Prison Notebooks, red Quintin Hoare och Geoffrey Nowell Smith, London 1971, s 123-205). Det finns ofta en viss tendens att reducera marxismens politik till jakobinism i denna identifikation. Det �r intressant att det �r en icke-marxist som har p�pekat att: �Uppfattningen att var och en hade r�tt att delta i politiken, oavsett egendom, �r utomordentligt sen � den fanns med all s�kerhet inte tidigare �n andra h�lften av i 800-talet, s�kerligen inte bland amerikaner �r 1776 eller fransm�n �r 1793.� (Bernard Crick, Inledning till Niccol� Machiavelli, The Discourses, London 1970, s 38. � andra sidan h�vdas i uppfattningen om en �totalit�r demokrati�, hopkokad av den antimarxistiske historikern J L Talmon, att det finns en likst�llighet mellan Rosseau och Marx, vilket �r en allvarlig f�rol�mpning mot de b�da t�nkarna; J L Talmon, The Origins of Totalitarian Democracy, New York 1960 och Political Messianism: the Romantic Phase, New York 1960.
[7] Se t ex Marx & Engels Skrifter i urval; filosofiska skrifter, DDR 1977.
[8] A.a. s 144. Denna text citeras ibland som en definition av Marx uppfattning om proletariatets roll i revolutionen (se t ex Alvin Gouldners anm�rkningar i The Metaphoricality of Marxism, Amsterdam 1974, ett kapitel ur Gouldners On Marxism.) Detta �r mycket vilseledande och inneb�r att man f�rbiser praktiskt taget allt vad Marx och Engels skrev om arbetarklassen. Marx hade vid denna tid �nnu inte m�tt arbetarr�relsen eller kommit fram till att det kr�vdes en socialistisk revolution, d�rav den till stora delar passiva och underordnade roll som proletariatet tillskrevs i revolutionen.
[9] Karl Marx, �Critical Notes on the King of Prussia and Social Reform�, i Early Writings, s. 403, 415, 416, 420.
[10] A.a.
[11] Chartistr�relsen v�xte fram i Storbritannien p� grund av de sv�ra sociala problem som f�ljde i industrialiseringens sp�r och stod som starkast under �ren 1838-4. Efter en r�relse f�r r�str�tt och en viss liberalisering och reformer, bildades London Working Men's Association �r 1836, som i maj tv� �r senare lade fram ett reformprogram, The People's Charter, som inneh�ll sex krav: i. Allm�n r�str�tt; 2. �rliga m�ten med parlamentet; 3. Slutna val; 4. Valbarhet oberoende av f�rm�genhetsf�rh�llanden; 5. L�n till parlamentsmedlemmarna; 6. Lika stora valkretsar. �r 1839 samlades ett konvent i London, som �verl�mnade en adress till underhuset med 1,2 miljoner underskrifter till st�d f�r chartans krav. Underhuset tog inte upp adressen. Efter strejker och oroligheter uppl�stes chartistr�relsen. Fram till revolutions�ret 1848 f�rekom fler namninsamlingar och strejker och r�relse �teruppblomstrade f�r en tid. M�nga chartister sl�t sig senare till Marx och Internationalen. �. a.
[12] Proudhon, Pierre Joseph (1809-1865), fransk socialistisk f�rfattare och teoretiker. Fr�mst k�nd f�r tesen: Egendom �r st�ld! i boken Vad �r egendom?. Ansl�t sig till Bakunins id�er och kritiserades h�ftigt av Marx. Robert Owen (17711858), brittisk socialist som p� sin bomullsfabrik i New Lanark i Skottland inf�rde kooperativa metoder. Emigrerade till USA �r 1824 d�r han f�rs�kte bygga upp ett alternativt samh�lle. F�rs�ket misslyckades och han f�rlorade stora delar av sin f�rm�genhet. Spelade stor roll f�r den brittiska kooperativa r�relsen och den tidiga arbetarr�relsen. Auguste Blanqui (1805-1881), fransk revolution�r f�rfattare och politiker. Deltog fr�n 1820-talet i den revolution�ra r�relsen och tillbragte halva livet i f�ngelse f�r bland annat v�pnade uppror. Ansl�t sig till utopisten Saint-Simons r�relse, hade liten f�rst�else f�r att bygga upp en bred social r�relse eller maktut�vningens problem. Deltog i Pariskommunen och valdes �r 1879 till deputeradekammaren. Weitling, Wilhelm (1808-1871), tysk socialist som vandrade runt i Europa som skr�ddare och under ett uppeh�ll i Paris 1835-41 l�rde k�nna de tidiga franska socialisternas skrifter. Bidrog till att skapa ett politiskt medvetande hos den tyska arbetarklassen. Utsattes f�r f�rf�ljelse och utvandrade till USA. Deltog i revolutionen 1848 i Tyskland, men �terv�nde till USA d�r han dog. �.a.
[13] Kommunistiska manifestet, Stockholm 1995.
[14] A.a. s 13.
[15] A.a. s 15.
[16] A.a. s 14.
[17] A.a. s 12.
[18] A.a. s 11.
[19] A.a. s 18.
[20] A.a. s 18.
[21] A.a. s 18.
[22] A.a. s 18-19.
[23] A.a. s 19.
[24] A.a. s 20.
[25] A.a. s 29.
[26] A.a. s 20-21.
[27] A.a. s 29.
[28] A.a. s 30.
[29] Friedrich Engels, �Speech on Poland�, The Revolutions of 1848, s 101. Marx presenterade senare ett liknande perspektiv i sitt brev till det chartistiska arbetarparlamentet �r 1855. Denna text inneh�ller ocks� en kortfattad formulering om orsakerna till varf�r arbetarklassen var den fundamentala revolution�ra kraften: �Det �r Storbritanniens arbetande miljoner som f�rst har lagt grunden till ett nytt samh�lle modern industri som omvandlade de destruktiva naturkrafterna till m�nniskans produktivkrafter. Den engelska arbetarklassen med sin okuvliga energi, med sina kroppars svett och hj�rnors anstr�ngning, har givit liv �t de materiella medlen f�r att f�r�dla sj�lva arbetet, och f�r att �ka dess frukter i s� h�g grad att ett allm�nt �verfl�d blivit m�jligt. Genom att skapa den moderna industrins outsinliga produktivkrafter har den uppfyllt det f�rsta villkoret f�r arbetets frig�relse. De m�ste nu bli medvetna om de �vriga villkoren. De m�ste frig�ra dessa v�lst�ndsproducerande krafter fr�n monopolets tarvliga bojor, och st�lla dem under producenternas f�renade kontroll...�, Surveys from Exile, s 278.
[30] Kommunistiska manifestet s 45.
[31] A.a. s 42.
[32] A.a. s 12
[33] A.a. s 30.
[34] A.a. s 23.
[35] A.a. s 22.
[36] Schematismen i Kommunistiska manifestet utg�r till viss del en rest av det paradoxala filosofiska t�nkes�tt som f�rl�jligas i avsnittet om �Socialistisk och kommunistisk litteratur�. Det ledde ocks� till svepande deklarationer om familjens och nationens betydelse. Marx och Engels ekonomiska teori inneh�ll vid den tiden f�ljande p�st�ende: �L�nearbetet vilar uteslutande p� konkurrensen mellan arbetarna.� (s 21) Av denna enkla orsak kan proletariatet blott genom att sammansluta sig i fackf�reningar �[undanrycka] sj�lva grundvalen p� vilken [bourgeosin] producerar och till�gnar sig produkterna, under bourgeoisins f�tter�. (s 21 )
[37] Marx och Engels, �Address of the Central Committee to the Communist League (March 1850)�, The Revolutions of 1848, s 323-4.
[38] A.a. 329.
[39] Karl Marx, Klasstriderna i Frankrike 1848-50, Helsingfors 1971, sid 44. F�r en v�rdering av Marx och Engels under den tidiga perioden, se s�rskilt M L�wy, La Th�orie de la R�volution chez le Jeune Marx, Paris 1970 och F Claudin, Marx, Engels y la Revoluci�n de 1848, Madrid 1975. Dessa b�cker utg�r en n�dv�ndig korrigering av den �verdrivna tolkning av denna period som �terfinns i R N Hunt, The Political Ideas of Marx and Engels, London 1975.
[40] Marx, The Cologne Communist Trial, London 1971, s 62-3.
[41] Kommunistiska manifestet s 14.
[42] A.a. s 14.
[43] Marx Kritik av Gothaprogrammet, Stockholm 1975 s 30.
[44] Kommunistiska manifestet s 33.
[45] A.a. s 33.
[46] Se Kapitalet, band 1, kapitel 25, DDR 1974.
[47] Marx, Louis Bonapartes adertonde Brumaire, G�teborg 1981, s 22.
[48] A.a. s 29-30.
[49] A.a. s 31.
[50] Marx L�narbete och kapital, u.o. 1970, s 22-23.
[51] Max Weber, �Politics as a Vocation� i From Max Weber, red H H Gerth och C Wright Mills, New York 1946, s 77-128. Trotskij s�rskilde f�rst v�ldets organisering som statens fr�msta monopol i sitt f�rsvarstal inf�r den tsaristiska domstolen i september 1906 (tryckt som appendix i Leo Trotskij, 1905, London 1974). Den ber�mda marxistiska formuleringen att staten kommer att vittra bort i det framtida socialistiska samh�llet h�nf�r sig i grunden till att det fysiska tv�nget i de sociala relationerna kommer att f�rsvinna.
[52] Marx, The Poverty of Philosophy, London 1957, s 156. [Finns �ven i flera svenska utg�vor som Filosofins el�nde �.a.].
[53] Kommunistiska manifestet. I Den leninistiska organisationsteorin, Halmstad 1971, diskuterar E Mandel teknikernas och de intellektuella arbetarnas klasst�llning. Se �ven N Poulantzas, �Den traditionella sm�bourgeoisin och den nya sm�bourgeoisin� i Den moderna kapitalismens klasstruktur, Avesta 1977,� s 149-298. F�r en samtida v�rdering av giltigheten i Marx teser om den l�ngsiktiga utvecklingen i det kapitalistiska samh�llet, se J Westergaard och H Resler, Class in Capitalist Society, London 1975 och E Mandel, Senkapitalismen band I och II, Kristianstad 1974.
[54] Marx, �The Eighteenth Brumaire of Louis Bonaparte�, Surveys from Exile, s 245. Marx analys av betydelsen av Louis Bonapartes kupp f�r Frankrike var emellertid inte helt riktig; se den intressanta diskussionen om andra riken i E J Hobsbawn, Kapitalets tids�lder, Kristianstad 1981, kapitel sex.
[55] Marx, Capital, vol I, i ny�vers�ttning av Ben Fowkes, med inledning av Ernest Mandel och den f�rsta engelska �vers�ttningen av �Den omedelbara produktionsprocessens resultat� (�Kapitel sex�), London 1976, s 280. Se ocks� a.a. s 1031-2 och Marx diskussion om frihet och j�mlikhet i det borgerliga samh�llet i �kapitlet om kapitalet� i Grundrisse, London 1973, s 241-9. [Kapitalet finns ocks� �versatt till svenska i tre band, DDR 1973-4 � citatet ovan ur band I, s 152; utdrag ur Grundrisse finns i Grunddragen i kritiken av den politiska ekonomin, Halmstad 1971; �Den omedelbara produktionsprocessens resultat finns i Marx & Engels, Skrifter i urval; ekonomiska skrifter, DDR 5975. Jeremy Bentham (1748-1832) engelsk sociolog, nyttofilosofins (utilitarismens) teoretiker �Ett geni i borgerlig dumhet� (Marx) �.a.]
[56] Skrifter i urval; ekonomiska skrifter s 578.
[57] Kommunistiska manifestet s 19.
[58] I programfr�gor, G�teborg 1982, s 142.
[59] A.a. s 142.
[60] Marx, �Instructions for Delegates to the Geneva Congress� i The First International and After, s 91-2.
[61] F�r utvecklingen av Marx politiska id�er under denna tid se Angiolina Arru, Clase y Partido en la Primera Internacional, Madrid 1974.
[62] Marx, �Report to the Basle Congress�, The First International and After, s 105.
[63] Engels, �Preface to the English Edition of the Communist Manifesto�, The Revolutions of 1848, s 63.
[64] A.a. s 65.
[65] Kommunistiska manifestet, s 45. Hunt a.a. s 190 f�rs�ker genom att rycka ordet �f�r�ldrat� ur sammanhanget h�vda att Marx �vergav �mycket av inneh�llet� i Kommunistiska manifestet.
[66] Skrifter i urval; filosofiska skrifter, s 55.
[67] A.a. s 54.
[68] A.a. s 56.
[69] A.a. [ sid 195 i den engelska utg�van Early Writings]. F�r en intressant kommentar till detta stycke se inledningen till Early Writings av L Coletti, s�rskilt s 28-46. Coletti g�r emellertid h�r misstaget att j�mst�lla den verkliga abstrahering av de sociala f�rh�llandena inom den ekonomiska sf�ren som v�rdelagen f�r in genom koncentrationen av sociala f�rh�llanden som en given statsform medf�r. Det senare �r en effekt av staten som organisat�r av v�ldet, ett avg�rande fenomen som inte diskuteras av Coletti (se s 38-9).
[70] Marx Pariskommunen, Lund 1978, s 63 och 64.
[71] A.a. s 64.
[72] A.a. s 67-68.
[73] A.a. s 68 och 70.
[74] A.a. s 75, 76 och 77.
[75] A.a. s 79 och 68-69.
[76] A.a. s 79 och 81.
[77] A.a. s 82.
[78] A.a. s 73.
[79] A.a. s 69.
[80] Karl Marx �First Draft of the Civil War in France�, The First International and After, s 252-3. Coletti har utvecklat sin tes om f�rh�llandet mellan Rosseau och Marx i From Rosseau to Lenin, London 1972, s�rskilt i del tre, liksom i den tidigare citerade Inledningen till Marx Early Writings. Trots den kritik som riktas h�r, m�ste det s�gas att det finns mycket av v�rde i Colettis diskussion, d�ribland en v�rdefull kritik av Galvano Della Volpes s�tt att anv�nda sig av Rosseau. Coletti har p� annat h�ll erk�nt att hans f�rs�k att reducera marxistisk politik till Rosseau var medvetet provokativt: se Lucio Coletti �A Political and Philosophical Interview�, New Left Review 86. Man m�ste dessutom erk�nna att marxistisk politik faktiskt p� ett f�r den l�mpligt s�tt anpassat Rosseaus uppfattning om folkets suver�nitet; begreppet proletariatets diktatur. Som vi har sett h�vdar Marx obestridligen i sin f�rklaring av detta begrepp att proletariatet och dess f�rbundna �r suver�na i den revolution�ra processen. Prolet�ra representanter eller delegater �r underordnade sina v�ljare, som �tertar sin suver�nitet genom sitt imperativa mandat och r�tten att �terkalla sina delegater n�r de s� vill. I sin i �vrigt v�rdefulla studie av samh�llskontraktet, lyckas Althusser fullst�ndigt att bortse fr�n detta vitala bidrag fr�n Rosseau. Det �r sant att Rosseaus of�rsonliga f�rsvar av den folkliga suver�nitetens of�rytterliga natur uppenbart g�r stick i st�v med hans beredvillighet att godta s�rskilda, och till och med diktatoriska, �tg�rder f�r att bibeh�lla denna suver�nitet, till exempel f�rbud mot fraktioner och partier. Merparten av Althussers studie �gnas emellertid �t att granska s�dana �diskrepanser�, som k�nnetecknar Gen�vedemokratens t�nkande (se Louis Althusser, Politics and History, London 1972, s 113-60). Icke-marxistiska forskare har, givetvis, klart f�rst�tt den revolution�ra betydelsen i Rosseaus suver�nitetsbegrepp, trots dess mots�gelser: �nedbrytandet av f�rdraget om styresskick [contract of rulership] banade v�gen f�r nedbrytandet av h�rskarens [the ruler] alla r�ttigheter; och ur folkf�rsamlingens permanenta och absoluta allsm�ktighet, upph�vandet av den verkst�llande makten och hela regeringens lagstiftande och r�ttskipande roll s� snart den samlats, utvecklade han sitt program f�r permanent revolution.� O von Gierke, The Development of Political Theory: on the life and work of Johannes Althusius, London 1939, s 98. Den mest �vergripande marxistiska v�rderingen av Rosseau �r V Gerratanas ess� i Richerche di Storia del Marxismo, Rom 1972, s 3-69.
[81] Ferdinand Lassalle (1825-1864), tysk socialist och arbetarledare. I samband med den ryska revolutionen �r 1848 l�rde Lassalle k�nna Marx och medarbetade i Neue Rheinische Zeitung. Sitt politiska program utvecklade han i sitt s� kallade �ppna brev till arbetarf�reningen i Leipzig. Han ans�g det n�dv�ndigt att skapa ett sj�lvst�ndigt arbetarparti, eftersom arbetarr�relsen n�r den allm�nna r�str�tten genomf�rts skulle bli f�rr�dd av det liberala borgerskapet. �r 1863 valdes han vid arbetarkongressen i Leipzig till ordf�rande f�r Allm�nna tyska arbetarf�reningen, ADAV, som bildades vid denna kongress. I mots�ttning mot de borgerliga kooperationsid�erna utvecklade Lassalle sina egna id�er om uppr�ttande av produktionsf�reningar med statligt st�d. I sitt motst�nd mot borgerskapet s�kte han ocks� samarbete med Bismarck, som han lovade att ge sitt st�d om arbetarna fick r�str�tt. F�rhandlingarna blev resultatl�sa; Lassalle d�dades i en duell 1864. N�r Gothaprogrammet kom till 1875 pr�glades det starkt av Lassalles tankar, och Marx riktade stark kritik mot det.
[82] I programfr�gor s 79.
[83] A.a. s 79.
[84] A.a. s 79 och 84.
[85] Kommunistiska manifestet s 27.
[86] I programfr�gor s 143.
[87] Pariskommunen s 79. En ungersk anh�ngare till Marx, Leo Frankel, utn�mndes till �Arbetsminister� av Kommunen. I Louis Bonapartes adertonde Brumaire avslutade Marx med att deklarera att upph�jandet av Louis Bonaparte skulle bli �desdiger f�r Napoleonkulten: �Men om kejsarmanteln till slut hamnar p� Louis Bonapartes axlar, kommer den tunga Napoleonstatyn att st�rta ner fr�n Vend�mepelarens topp.� (s 154) F�rst�relsen av Vend�mepelaren som p�bjudits av Kommunen genomf�rdes med hj�lp av m�laren Gustave Courbet, som valts till medlem av Kommunen (se Jack Lindsay, Gustave Courbet: his life and work, London 1973).
[88] Kritik av Gothaprogammet. F�r en ing�ende beskrivning av Lassalles politiska id�er och handlingar, se Theodore S Hamerow, The Social Foundations of German Unification, Princeton 1969, kapitel sex.
[89] Kritik av Gothaprogammet. Engels skrev ocks� ett betydelsefullt brev om Gothaprogrammet: �Fr�n Engels till A. Bebel, 18-25 mars 1875��(p� MIA)
[90] Engels to Bebel, 30 juni 1873 i Marx/Engels, Selected Works s 285
[91] Engels till E Bernstein, 20 oktober 1882, Brev i urval s 158
[92] �Circular Letter to Bebel, Liebknecht, Bracke et. al�, I The First International and After, s 366.
[93] A.a. s 363-4.
[94] Marx & Engels Brev i urval, Finland 1972, s 150-1.
[95] A.a. s 152.
[96] A.a. s 155.
[97] The First International and After, s 374.
[98] Marx Klasstriderna i Frankrike 1848-1859, s 56.
[99] A.a. s 50.
[100] A.a. s 51.
[101] A.a. s 48.
[102] A.a. s 61.
[103] A.a. s 62.
[104] Den v�ndpunkt som 1905 �rs ryska revolution utg�r diskuteras i N Geras, The Legacy of Rosa Luxemburg, London 1976, framf�r allt kapitel tv� och tre, liksom i M Liebman, Leninism under Lenin, London 1975. Som b�da f�rfattarna p�pekar, avspeglades inte de fulla �terverkningarna av 1917 �rs erfarenheter i den bolsjevikiska teorin. Staten och revolutionen �teruppr�ttade och vidareutvecklade argumenten i Marx skrifter om Kommunen, men de unders�kte inte sovjeternas exakta funktion. D�rf�r hade Lenin inget att komma med om f�rh�llandet mellan sovjet och parti. Just av denna orsak �r det m�jligt att framst�lla Lenin som l�rjunge till Rosseau, s� l�nge vi h�ller oss till denna bok. Den f�rsta text som uppeh�ll sig vid problemet om f�rh�llandet mellan sovjet och parti var Leo Trotskijs Den f�rr�dda revolutionen, Stockholm 1983.