Ur Fj�rde Internationalen 4/1994
Riksdagsvalet 1994 innebar en �terg�ng till det gamla. Utg�ngen var v�ntad men �nd� inte. Det var b�de ett trendbrott och en kontinuitet.
F�r att kunna f�rst� �rets riksdagsval �r kunskapen om f�reg�ende val av st�rsta betydelse. H�gerns segerval f�r tre �r sedan har nu kommit i en annan dager. De traditionella borgerliga partierna gjorde trots valsegern 1991 sitt s�msta resultat sedan 1968.
I 1991 �rs val gjorde f�rvisso socialdemokratin och v�nsterpartiet ett d�ligt resultat och tappade �ver 300 000 r�ster j�mf�rt med valet 1988. Men de hade tillsammans �nd� cirka 150 000 fler r�ster �n moderaterna, centern och folkpartiet ihop.
Regeringsskiftet 1991 berodde i f�rsta hand p� de nya partierna, kristdemokraterna och ny demokrati, som tillsammans erh�ll omkring 600 000 r�ster. Det var enbart tack vare dem som Bildt kunde bli statsminister. Efter �rets val tycks ordningen vara �terst�lld. Socialdemokratin �r �terigen ett fyrtioprocentsparti, v�nsterpartiet ett st�dparti och de borgerliga i opposition. Visserligen finns kristdemokraterna kvar i Riksdagen, men enbart tack vare �Broder fyra procent�, det vill s�ga taktikr�ster fr�n moderaterna.[1]
H�gern tog 1991 �ver regeringsmakten och arbetarr�relsen drabbades av sitt h�rdaste bakslag sedan 30-talet. Eftervalsdebatten f�r tre �r sedan kom bl a att handla om varf�r arbetarr�relsen lidit nederlag.
F�rklaringarna har f�ljt tv� olika linjer. Det finns de som oftast velat kalla sig sj�lva f�rnyare[2] och som av sina motst�ndare oftast f�tt st�mpeln kanslihush�gern. De menar att orsaken �r objektiv och h�nger samman med tj�nstesamh�llets framv�xt. F�rnyarna h�vdar att klasskamp och arbetarklass h�r en svunnen tid till. Samarbetet med fackf�reningsr�relsen, �tminstone LO-grenen, ses som ett hinder f�r ett �nskv�rt samarbete med folkpartiet och en orientering mot medelklassen. Ideologiskt ligger f�rnyarna n�rmare socialliberalismen �n den klassiska reformismen.
Den andra f�rklaringslinjen g�r ut p� att man har haft allt sv�rare att k�nna igen socialdemokratin under 80-talet. H�gervridningen av politiken, skattereformen och ointresset gentemot fackf�reningens krav har avsk�rmat socialdemokratins ledning fr�n r�relsen.
Missn�jet fr�n k�rnv�ljarna mot skattereformen och �tstramningspolitiken tillsammans med den �kade arbetsl�sheten och f d finansministern Allan Larssons tveh�gsna inst�llning till den fulla syssels�ttningen var det som ledde fram till valf�rlusten 1991.
Enligt dessa traditionalister, eller fundamentalister som f�rnyarna och de borgerliga brukar kalla dem, �r orsaken till valnederlaget att den �svenska modellens social- och f�rdelningspolitik� �vergivits till f�rm�n f�r en mer medelklassv�nlig politik och att k�rnv�ljarna inom arbetarklassen h�rigenom passiviserats.[3]
Socialdemokratins valnederlag 1991 kan allts� tolkas antingen som resultatet av en objektiv f�r�ndring av klasstrukturen eller som en subjektiv reaktion p� en h�gervridning av politiken.
Botemedlen blir enligt f�respr�karna d� antingen en strategisk politisk kurs�ndring i socialliberal riktning eller en �terg�ng till en mer klassisk socialdemokratisk reformpolitik.
Fr�gan som st�lldes i eftervalsdebatten 1991 var allts� om valnederlaget skulle tolkas som ett trendbrott i riktning bort fr�n folkhemmet eller som en protest mot h�gervridningen och d�rmed bara en parentes i den �svenska folkhemsmodellen�.
Det �r ett faktum att tj�nstem�nnen �kat sin andel av de sysselsatta under hela efterkrigstiden. TCO som st�rsta tj�nstemannaorganisation �r i dag dubbelt s� stor som 1968 och utg�r 2o% av valmansk�ren.
Akademikerorganisationen SACO har mer �n tredubblats under samma period och utg�r idag ca 5% av valmansk�ren. Enbart de fackligt organiserade tj�nstem�nnen utgjorde var fj�rde v�ljare inf�r valet 1991. Tjugo �r tidigare var motsvarande siffror knappt 15%.
Arbetarklassens relativa storlek i Sverige har varit ganska konstant under 1900-talet och har legat kring 50% av den yrkesverksamma befolkningen. F�rst de senaste tio �ren har en minskning skett. I 1990 �rs Folk- och bostadsr�kning (FoB) uppskattas arbetarnas andel till 44% medan den 198o l�g kring 48%. Denna relativa minskning inneb�r inte att arbetarklassen i absoluta tal minskat. Tv�rtom har den �kat med 70 000 personer de senaste tio �ren.
LOs medlemstal har ocks� �kat. Fr�n 1970 till 1993 �kade LO med n�stan 581 000 medlemmar, en �kning med 34%. TCOs medlemsantal �kade under samma period med 80% — i absoluta tal 578 000 nya medlemmar.
�ven om antalet tj�nstem�n �kat i snabbare takt �n arbetarklassen, s� har �ven arbetarklassen �kat sin numer�r och �r fortfarande den st�rsta sociala gruppen. Det �r b�nderna och hemmafruarna som f�rsvunnit ut ur det svenska folkhemmet, inte arbetarna.
Utvecklingen mot tj�nstesamh�llet3, ser p� ytan likadan ut i alla OECD-l�nder. Industriarbetarnas och arbetarklassens andel minskar i likhet med b�ndernas. Tj�nsteproduktionen �kar sin andel i f�rh�llande till varuproduktionen, vilket leder till att tj�nstemannagrupperna �kar sin andel av de yrkesverksamma. Man talar om ett post-industriellt samh�lle.
Det �r dessa f�r�ndringar i klasstrukturen som m�nga av f�rnyarna h�nvisar till, n�r de argumenterar f�r en f�rnyelse av den reformistiska politiken i socialliberal riktning.
Tj�nstesamh�llets framv�xt inom OECD �r ingen enhetlig process. Sverige skiljer sig h�rvidlag p� flera viktiga punkter fr�n l�nder som USA och England. Tj�nstesektorns tillv�xt har i Sverige i huvudsak skett inom ramen f�r den offentliga sektorn. Den solidariska l�nepolitiken har medf�rt att l�neskillnaderna internationellt sett varit sm�, b�de inom och mellan de varu- och tj�nsteproducerande sektorerna. Denna �proletarisering� av stora tj�nstemannagrupper tillsammans med den stora andelen offentligt anst�llda tj�nstem�n har bidragit till att villkoren f�r l�gre tj�nstem�n och arbetarklass till stora delar varit likartade. Framv�xten av tj�nstesamh�llet har i Sverige �nnu inte lett till drastiskt �kade klyftor bland de stora l�ntagargrupperna. N�got som beklagas av ledarskribenterna och uppenbarligen irriterar nationalekonomerna.
En annan vanlig missuppfattning �r att tj�nstesamh�llet eller det postindustriella samh�llets framv�xt skulle vara detsamma som en �kning av antalet tj�nstem�n. Servicesektorns tillv�xt har i Sverige i stor utstr�ckning varit detsamma som offentlig sektor och de vanligaste jobben d�r �r undersk�terskor, barnsk�terskor, v�rdbitr�den och st�dare.[4] Det �r med politik som med f�rs�ljning. Det �r b�de marknadsandelar och totalmarknaden som best�mmer. Socialdemokratins klassiska v�ljargrupper som industri- och byggnadsarbetare �r inte l�ngre en expanderande del av befolkningen. Industrins andel av den arbetande delen av befolkningen n�dde sitt maximum vid 196o talet. Men inte ens d� var man i majoritet.
Efter 60-talet �r det bara tj�nstesektorn som expanderat. Fr�mst den offentliga sektorn. Tj�nstesektorns tillv�xt har bidragit till att TCO och SACO kraftigt �kat sitt medlemsantal, organisationer vars medlemmar traditionellt r�star borgerligt.
Men tj�nstesektorns tillv�xt har ocks� i h�g grad bidragit till att LO i absoluta tal �kat och �ndrat karakt�r fr�n privat manligt till offentligt kvinnligt. Metallindustriarbetaref�rbundet har f�rlorat sin roll som LOs st�rsta f�rbund till Kommunalarbetaref�rbundet, som till skillnad fr�n Metall i huvudsak organiserar kvinnor.
F�r en socialdemokrati med parlamentariska ambitioner g�ller det allts� inte bara att bredda sig utanf�r den traditionella v�ljarbasen (f�rnyarna) utan minst lika mycket beh�lla den traditionella v�ljarbasen (fundamentalisterna) inom LO.
De senaste valen ger i stort traditionalisterna r�tt. H�gersegern 1991 framst�r i skenet av 1994 �rs resultat som ett undantag. F�r�ndringarna i det partipolitiska
systemet har varit sm� under efterkrigstiden. Valresultatet 1991 avvek kraftigt fr�n tidigare val, medan 1994 �rs riksdagsval innebar en �terg�ng till det normala.
Det var de traditionella socialdemokratiska v�ljargrupperna inom LO som protesterade i valet 1991.[5] Bland industriarbetare och �vriga arbetare sj�nk socialdemokraternas andel i f�rh�llande till 1988 �rs val. Och inom LO-kollektivet som helhet tappade man f�rmodligen kring 250 000 r�ster. Den huvudsakliga orsaken till socialdemokratins katastrofala resultat 1991 var allts� att de traditionella arbetarv�ljarna svek socialdemokratin och inte att tj�nstem�nnen valde borgerligt.
De h�gre tj�nstem�nnen och mellantj�nstem�nnen l�g i stort sett kvar p� den niv� man brukat r�sta socialdemokratiskt de senaste 20 �ren, medan de l�gre tj�nstem�nnen �ven de �vergav socialdemokratin.[6]
Arbetarv�ljarna och de l�gre tj�nstem�nnen protestr�stade fr�mst p� moderater, kristdemokrater och nydemokrater.[7] Mittenpartierna, folkpartiet och centern, f�rlorade r�ster b�de 1988 och 1991.
B�de den snabba �terg�ngen 1994 till mer normala siffror bland LO-kollektivet och det faktum att LO-r�sterna fr�mst gick till de icke-etablerade borgerliga alternativen pekar mot att 1991 �rs valresultat fr�mst var ett uttryck f�r en protest mot socialdemokratins medelklassanpassade 80-talspolitik.
Protestkarakt�ren hos 1991 �rs riksdagsval d�r det var raset bland LO-medlemmarna som ensamt �s�nkte� socialdemokraterna, st�rker traditionalisternas hypotes om att �rhundradets h�gerseger snarare var en bestraffning av socialdemokratin �n en vilja hos befolkningen till systemskifte.
Ska man s�ka efter fler indicier som st�djer traditionalisternas teori om 1991 �rs valutg�ng, s� �r �ven �rets valspurt en bra utg�ngspunkt. Socialdemokratin, som legat kring 50% i opinionsm�tningarna under hela 1994, tappade de sista veckorna inf�r valet 10% eller ett helt v�nsterparti och slutade p� 45,3%. Detta v�ljarskred gick v�nsterut och valresultatet 1994 var ocks� ett av de b�sta v�nsterpartiet erh�llit bland LO-kollektivet n�gonsin. Milj�partiet d�remot gick bara m�ttligt fram bland LO-grupperna och hamnade slutligen p� 4 %.
Fr�gorna som verkar ha orsakat v�nsterskredet i slutet av valr�relsen var det socialdemokratiska sparf�rslaget om en karensdag vid v�rd av sjukt barn samt samarbetsplanerna med folkpartiet. �ven missn�jet med (s)-ledningens EU-v�nliga inst�llning torde ha spelat in. Oavsett vilka som var de utl�sande fr�gorna och trots hoten fr�n marknaden gick arbetarklassen v�nsterut och f�rhindrade d�rigenom samarbetsplanerna med folkpartiet.
�ven soffliggarnas valbeteende ger traditionalisterna r�tt. Bland soffliggarna fr�n 1988 r�stade bara 19% p� det �socialistis ka� blocket i 1991 �rs val. 1994 var motsvarande siffra 59%. Kopplat till vetskapen om att valdeltagandet sj�nk kraftigt i typiska arbetardistrikt i valet 1991, s� f�s en bild av att arbetarprotesten 1991 mot socialdemokratin �ven skedde i form av valskolk.
Slutligen indikerar �ven den f�rsta SIFO-m�tningen efter valet, d�r v�nsterpartiet tappar 1% j�mf�rt med valresultatet, att v�nsterpartiets n�got �verraskande framg�ng i valet varit en taktik fr�n arbetarv�ljarna att protestera mot (s)-ledningen. B�de vad g�ller politiken i form av besparingsf�rslag och strategin att n�rma sig mitten och folkpartiet.
I sammanhanget brukar man fr�n �f�rnyarna� �ven p�peka att den s k klassr�stningen minskat. Med klassr�stning menar man d� skillnaden mellan arbetare och medelklass i andelarna r�stande f�r det �socialistiska� blocket.
Detta s�tt att m�ta �klassr�stning� p� medf�r dock att �ven om 100% av arbetarklassen r�star p� de socialistiska partierna, s� kommer �nd� klassr�stningen att minska om medelklassen i �kande grad r�star socialistiskt eller �kar sin andel av v�ljark�ren.
Man m�ste d�rf�r ha i minnet att den omtalade nedg�ngen i klassr�stning i sj�lva verket orsakats av att allt fler tj�nstem�n nu r�star p� socialdemokraterna eller v�nsterpartiet.
De �socialistiska� partiernas andel av LO har med undantag f�r 1991 pendlat kring 70-75%.
De borgerliga partierna har f�ljaktligen inte heller med undantag f�r 1991 lyckats g�ra n�gra avg�rande inbrytningar i LO-leden. D�remot har socialdemokratin och v�nsterpartiet sedan 1956 haft en trendm�ssig uppg�ng inom medelklassen. Detta �r inte minst viktigt eftersom tj�nstem�nnen som tidigare n�mnts st�tt f�r den snabbaste tillv�xten under efterkrigstiden.
Det politiska m�nster som pr�glat Sverige under senare delen av 1900-talet kvarst�r. Trots f�r�ndringar i klasstrukturen har det partipolitiska systemet varit f�rv�nansv�rt stabilt.
De f�r�ndringar som skett, som en f�ljd av tj�nstesektorns expansion, har till stora delar tagit ut varandra. F�rnyarnas krav p� �politisk nyordning� och mittensamverkan har vare sig st�d av v�ljarna eller n�gon grund i verklighetens strukturf�r�ndringar. Talet om den n�dv�ndiga mittensamverkan p� ledarsidorna och kraven p� att skrota den f�rlegade v�lf�rdspolitiken �r inget annat �n ideologi-produktion.
De som s�ker bel�gg f�r hypotesen om att 1991 �rs val skulle ha varit ett uttryck f�r strukturella f�r�ndringar i v�ljarbasen har f�ljaktligen mycket lite p� f�tterna. Om man till detta l�gger 1994 �rs riksdagsval, d�r valstatistiken pekar p� en stark �terg�ng till trenderna f�re katastrofvalet 1991, s� framst�r f�rnyarnas argument som ogrundade.
Under hela socialdemokratins existens har arbetarklassen varit helt avg�rande f�r dess dominerande st�llning i Sverige. �r det n�got som valstatistiken visar s� �r det detta.
N�r socialdemokratin inte l�ngre st�ds av arbetarklassen, som 1976 och 1991, f�rlorar den makten. Det finns heller inga bevis f�r att socialdemokratins 80-talspolitik lyckats attrahera n�gra st�rre grupper fr�n mellanskikten och tj�nstem�nnen i en utstr�ckning som skulle kompensera bortfallet av arbetare.
Socialdemokratin st�r och faller med st�det fr�n arbetarklassen. Det finns inget som talar f�r att detta st�d skulle kunna ers�ttas av ett �kat st�d fr�n mellanskikten.
F�rnyarnas tal om n�dv�ndigheten av att v�nda sig mot medelklassen �r grundl�st. Tv�rtom visar erfarenheterna fr�n bl a England att risken �r stor att arbetarv�ljarna f�rloras n�r socialdemokrater f�rs�ker t�vla med borgerliga partier om �medelklassen�. Erfarenheterna fr�n bl a ��rhundradets skattereform�[8] och valresultatet 1991 pekar p� riskerna med en s�dan medelklassanpassad politik.
De strukturella omvandlingarna av ett samh�lle �r en l�ngsam process. Under 1900-talet har sammans�ttningen av samh�llsklasserna genomg�tt stora f�r�ndringar. Det f�rsta man b�r l�gga m�rke till �r att arbetarklassen under hela efterkrigstiden har beh�llit sin relativa storlek. Bondesverige var i huvudsak ett f�rkrigsfenomen och tj�nstem�nnen i f�rsta hand ett efterkrigsfenomen. Samtidigt som tj�nstem�nnen �kat sin andel av den yrkesverksamma befolkningen har b�nderna som samh�llsklass f�rsvunnit.
Det �r dessa strukturella f�r�ndringar av v�ljarbasen som st�ndigt �terkommer som f�rklaringar till socialdemokratiska opinionsf�r�ndringar och valf�rluster.
Studerar man socialdemokraternas v�ljarsympatier enligt SIFO, s� f�s en kurva som under de senaste 20-25 �ren pendlat mellan 4o% och so%. Likas� varierar valresultaten. Men n�gon mer l�ngsiktig nedg�ng under 70- och 80-talen finns vare sig i opinionsunders�kningar eller valresultat. De borgerliga dr�mmarna om en trendm�ssig nedg�ng under 80-talet br�ts med besked i och med 1994 �rs val.
Hypoteserna om att den strukturella samh�llsutvecklingen skulle minska socialdemokratins v�ljarst�d, �r �n s� l�nge bara hypoteser och har inget st�d i de faktiska valresultaten. Utvecklingen mot ett postindustriellt samh�lle och den kraftiga �kningen av antalet tj�nstem�n har �nnu inte f�rsvagat socialdemokratin i allm�nna val.
Hotet mot socialdemokratins dominerande roll i svensk politik ligger inte i f�rsta hand i den strukturella utvecklingen, utan i den politik som bedrivs. EU-anslutningen, nedsk�rningar i den offentliga sektorn, skattereformen och nedmonteringen av den solidariska l�nepolitiken �r faktorer som i mycket st�rre utstr�ckning �n tj�nstem�nnens tillv�xt hotar att rasera den socialdemokratiska v�ljarbasen. Fr�gan om valet 1991 ska bli en parentes eller om 1994 �rs val ska bli socialdemokratins post scriptum �r en �ppen fr�ga. En fr�ga om vilken politik socialdemokraterna kommer att f�ra de n�rmaste �ren.
[1] F�rsta opinionsm�tningen efter valet visar p� ett (kds) som bara har 3,1% och ett st�rkt (m), vilket bara st�rker misstankarna om borgerlig taktikr�stning f�r att kunna beh�lla (kds) ovanf�r 4%-sp�rren.
[2] N�r det g�ller mots�ttningar inom SAP talar man ofta om �rosornas krig� mellan LO och kanslihush�gern. En annan ben�mning p� kombattanterna �r f�rnyare och traditionalister. Till de f�rstn�mnda r�knas naturligtvis K-O Feldt och kanslihush�gern som Erik �sbrink, Klas Eklund och Odd Engstr�m men �ven icke ekonomer som Widar Andersson. Traditionalisterna eller r�relsealternativet f�retr�ds naturligtvis av LO-folk som Stig Malm och P-O Edin men �ven av mer frist�ende som S�ren Wibe och Walter Korpi.
[3] K�rt barn har m�nga namn. Tj�nstesamh�llet, informationssamh�llet eller det postindustriella samh�llet �r olika ben�mningar p� de visioner om framtidens samh�lle som cirkulerar inom framtidsforskningen. Framtidsscenarierna kretsar ofta kring teknologi (informationsbehandling, data, robotar etc) och man betonar ofta att den viktigaste ekonomiska resursen i allt h�gre grad blir kunskap ist�llet f�r kapital. Kritikerna av informationsamh�llsvision�rerna och postindustrialisterna �r m�nga. (se tex Gaunt D, Sverige s�ker sin v�g, 1988). Oemotsagt �r dock det faktum att servicen�ringarna �kat i f�rh�llande till industrin�ringarna i samtliga industrialiserade l�nder.
[4] Samtliga dessa grupper, 300 000-400 000 m�nniskor, �r medlemmar inom Kommunal och LO.
[5] (s) r�standel minskade bland LOs medlemmar med 12%, vilket motsvarar omkring 270 000 r�ster. Totalt backade (s) fr�n 2 321 826 r�ster 1988 till 2 062 761 r�ster i 1991 �rs val.
[6] L�gre tj�nstem�n har under 8o-talet i �kad utstr�ckning r�stat p� (s). Fr�n 1976 till 1988 har andelen �kat fr�n 4.3% till 46%. 1988 var det f�rsta g�ngen �socialistisk� majoritet (52% (s) eller (v)-r�ster) bland de l�gre tj�nstem�nnen. 1991 br�ts m�nstret och den socialistiska andelen rasade till 39%, (s) fick 36 % av r�sterna. Men �ven h�r �terkom v�ljarna 1994 och (s)/(v) fick 50% av TCO-v�ljarna och den h�gsta andelen medelklassr�ster n�gonsin (k�lla: SCB och SVT/Va1u94).
[7] Tillsammans fick dessa tre borgerliga partier 300 000 fler r�ster 1991 �n 1988. 1 �rets val tappade man dessa r�ster igen.
[8] Bland arbetarv�ljarna uppfattades skattereformen fr�mst som n�got som gynnade h�ginkomsttagarna. H�ginkomsttagarna var mest positiva och LO-grupperna negativa eller tveksamma. (Haller�d, Svallfors och �berg 1991).