Ur Fj�rde Internationalen nr 3/1994

Chris Harman

Kris, krasch eller boom � hur m�r kapitalismen?

Under 1990-talets f�rsta �r har vi bevittnat den tredje omfattande internationella krisen p� 18 �r. I slutet av 1992 hade det som tv� �r tidigare b�rjat som en minskande tillv�xt i de engelsktalande l�nderna spritt sig till n�stan hela Europa och Japan. �ven �steuropa och det tidigare Sovjetunionen befann sig i djup kris med en produktionsminskning p� hela 30-40 procent. F�r systemets f�rsvarare syntes bara en liten strimma av hopp i hela v�rlden � de nyindustrialiserade l�nderna (NIC-l�nder) vid Stilla havskusten: Taiwan, Sydkorea, Singapore, Hong Kong, Thailand och i allt h�gre grad syd�stra Kina.

J�mf�rt med fem �r tidigare kunde inte kontrasten ha varit st�rre. Sommaren 1987 talade alla � inte bara Margaret Thatchers h�ger � om ett till synes �ndl�st ekonomiskt uppsving eller boom. I Storbritannien var Marxism Today, det d�ende kommunistpartiets m�nadstidskrift, eld och l�gor �ver det dynamiska och blomstrande kapitalistiska systemet. Samtidigt skrev Labour om sitt partiprogram och f�rklarade att marknaden var det b�sta s�ttet att organisera ekonomin p� � partiets ledare talade om behovet av att �hoppa j�mfota �ver thatcherismen�.[1]

�ven tv� �r senare var den etablerade sanningen att marknaden hade en obegr�nsad f�rm�ga att l�sa m�nsklighetens problem. Om bara staterna h�ll fingrarna borta fr�n ekonomierna i �steuropa, skulle de blomstra p� samma s�tt som de hade gjort i V�st under 50- och 60-talet. Framf�r allt �sttyskland skulle f� uppleva ett �andra tyskt ekonomiskt under�.

Det tog bara tolv m�nader innan USA:s och Storbritanniens ekonomier drabbats av krisen, som spred sig likt pesten till alla utvecklade ekonomier. Borta var ocks� det utlovade miraklet i �steuropa, d�r produktionen och levnadsstandarden sj�nk kraftigt och arbetsl�sheten och inflationen �kade.

Krisen har varierat i intensitet. I vissa l�nder (Storbritannien[2] och Japan) visade den sig vara allvarligare �n under det tidiga 80-talet. I andra (framf�r allt USA) har produktionsminskningen varit mindre �n f�r tio �r sedan, men varaktigare. Krisen �r ett h�rt materiellt och ideologiskt slag mot v�rldssystemet. Systemets f�rsvarare hade lyckats skylla kriserna i mitten av 70- och under det tidiga 80-talet p� yttre faktorer � i synnerhet p� de oljeproducerande l�ndernas (OPEC) oljeprish�jningar.

Men det g�r inte att bortf�rklara 90-talets kris: de oljeprish�jningar som befarades efter det andra gulfkriget 1991 kom aldrig. �nd� fortsatte krisen. Krisens orsaker m�ste ligga inneboende i de utvecklade kapitalistiska ekonomierna men hur?

Kapitalism och kriser

Enligt den marxistiska uppfattningen om kapitalismen, ligger de allt djupare kriserna inneboende i sj�lva systemet. Denna uppfattning avf�rdas vanligtvis helt av traditionella ekonomer. Ett exempel �r aff�rsjournalisten William Keegan, kritiker av Thatchers ekonomiska politik under 80-talet. Han avf�rdar den marxistiska uppfattningen eftersom den baserar sig p� �en f�r�ldrad ekonomibok som skrevs under kapitalismens tidiga, os�kra och oreformerade fas�[3] och citerar entusiastiskt den franske ekonomen Marjolins avf�rdande av marxismen: �den minsta erfarenhet och n�gon historisk kunskap var tillr�cklig f�r att kasta tvivel �ver den [marxistiska] teorin om en oundviklig kapitalistisk tillbakag�ng orsakad av en fallande profitkvot.� [4]

�ven inom den socialistiska v�nstern har denna uppfattning ofta f�rkastats.[5] Men r�tt f�rst�dd, f�rklarar Karl Marx orsakerna till de �terkommande kriserna p� ett s�tt som ingen annan f�rm�r.[6]

Enligt marxismen inneh�ller den kapitalistiska ackumulationen en ol�sbar mots�ttning: V�rde och merv�rde kan bara skapas genom arbete. Men varje enskild kapitalist kan bara �ka sin konkurrenskraft (och d�rigenom sin andel av det totala merv�rdet) och sina arbetares produktivitet om han (eller undantagsvis hon) �kar produktionsmedelsinvesteringarna snabbare �n antalet anst�llda.

Det finns allts� en tendens att �ka investeringarna snabbare i kapital �n i arbetskraft, trots att arbetskraften �r den enda som skapar v�rden � och d�rf�r profit, eller vinst. Detta leder oundvikligen till att kapitalinvesteringarnas andel �kar i f�rh�llande till vinsten. Som en f�ljd kommer investeringsvinsternas andel � profitkvoten � att minska, trots att den �r sj�lva drivkraften bakom ackumulationen.

Med andra ord skapar den framg�ngsrika kapitalismen problem f�r ytterligare ackumulation. Men konkurrensen tvingar fram omfattande nyinvesteringar som inte kan uppr�tth�lla profitkvoten. F�r att vissa kapitalister skall kunna g�ra tillr�ckligt stora vinster m�ste andra konkurreras ut. Kapitalackumulationen leder oundvikligen till kriser. Och ju st�rre ackumulationen varit, desto mer omfattande kommer kriserna att bli.

Detta �r, vilket b�r framh�llas, en abstrakt redog�relse f�r det kapitalistiska systemets allm�nna utveckling, men det �r inte tillr�ckligt f�r att dra n�gra omedelbara slutsatser om de konkreta ekonomiska f�rh�llandena vid n�gon enskild tidpunkt eller plats. F�rst m�ste man se hur den allm�nna utvecklingen samspelar med en rad andra faktorer.[7]

Marx sj�lv var fullt medveten om detta och beskrev d�rf�r vissa �motverkande tendenser�, av vilka tv� var av central betydelse:

F�r det f�rsta �kade kapitalackumulationen arbetarnas produktivitet � d�rigenom minskade kostnaderna f�r arbetarnas uppeh�lle. D�r det f�rr hade tagit tre timmar att producera tillr�ckligt mycket f�r att uppr�tth�lla genomsnittsarbetarens levnadsstandard, tog det nu kanske bara tv�. Kapitalisten kunde �ka den del av varje enskild arbetares arbete som skapade merv�rde, trots att arbetarens levnadsstandard inte sj�nk. Denna �kade utsugning kunde delvis motverka den fallande profitkvoten: antalet arbetare �kade inte lika snabbt som de totala investeringarna, men varje arbetare kunde producera mer merv�rde.

F�r det andra innebar den �kade arbetsproduktiviteten en minskning av den arbetstid � och d�rf�r v�rde � som gick �t f�r att producera varje fabrik, maskin eller r�material. Produktionsmedlens gamla ackumulerade v�rde minskade allteftersom kostnaderna f�r att ers�tta dem sj�nk. Investeringarna �kade l�ngsammare i v�rde �n i materiella termer. D�rmed minskade delvis tendensen att investeringarnas v�rde �verskred merv�rdets �kning.

Detta ledde i sig inte automatiskt till att kapitalisternas problem med profitkvoten fick sin l�sning. F�r att klara sig m�ste de � med r�ge � ta igen de fulla kostnaderna f�r investeringarna. Om den teknologiska utvecklingen innebar att dessa nu var v�rda h�lften s� mycket, m�ste de avskriva denna summa fr�n bruttovinsten. Vad de vann p� gungorna, f�rlorade de p� karusellerna; en v�rdeminskning av kapitalet orsakade dem lika stor huvudv�rk som en rakt fallande profitkvot.[8] V�rdeminskningen kan l�tta p� trycket p� hela det kapitalistiska systemet om b�rdan bara faller p� vissa kapitalister, som tvingas i konkurs och de som �verlever inte beh�ver betala. Det �r precis det som h�nt under varje krisperiod.

F�retagen drabbas alltid p� olika s�tt av den kraftigt �kande eller minskande efterfr�gan som k�nnetecknar den kapitalistiska utvecklingen. Vissa f�retag investerar exempelvis tidigt under ett uppsving � och f�rlorar p� det eftersom deras utrustning inte �r lika ny som rivalernas n�r uppsvinget n�tt sin kulmen. Andra v�ntar med investeringarna och har den modernaste utrustningen, men ar aldrig tillf�lle att g�ra den l�nsam innan recessionen, eller l�gkonjunkturen, b�rjar. Vissa tillverkningsindustrier drabbas av kraftigt h�jda r�varupriserna och fallande vinster n�r boomen n�tt sin topp. Andra, t ex r�varuleverant�rerna, ser vinsterna stiga just vid denna punkt.

Profitkvotens fallande tendens p�skyndar de periodiska kriserna. Under krisen, som i sin tur drabbar olika f�retag p� olika s�tt, g�r vissa f�retag i konkurs medan andra �verlever. De som g�r omkull banar samtidigt v�gen f�r de �verlevande att s�nka kapitalkostnaderna och eventuellt h�ja vinsterna mer �n vad som annars skulle vara fallet. Marx menade att detta p� l�ng sikt skulle d�mpa tendensen till fallande profitkvot �ver alla uppsving och nedg�ngar. Men han h�vdade ocks� att tendensen inte helt skulle upph�ra.

F�r det f�rsta var m�jligheterna att �ka exploateringsgraden f�r att neutralisera den fallande profitkvoten begr�nsade. Och hur stor varje enskild arbetares �kning av merv�rdet �n var, fanns det enligt Marx en begr�nsning: arbetsdagens totala l�ngd. Samtidigt var investeringsm�jligheterna i produktionsmedel obegr�nsade. Vid en viss tidpunkt skulle kapitalisternas f�rs�k att h�ja exploateringsgraden bara ge ett marginellt resultat. �kad utsugning kunde bara vara en begr�nsad och kortsiktig l�sning p� problemet med den fallande profitkvoten.

F�r det andra menade Marx att den andra �motverkande tendensen� � kapitalf�rst�relsen under krisperioderna � p� l�ng sikt inte kunde hindra att kapitalinvesteringarna var st�rre �n arbetskraftsinvesteringarna. Hans egna argument f�r detta var inte lika klara som n�r det g�llde problemen att �ka utsugningsgraden. Men det �r inte sv�rt att fylla i luckorna i argumentationen om man ser p� en annan trend � �kapitalets koncentration och centralisering�.

Under varje krisperiod sl�s enskilda kapital eller f�retag ut. Med tiden kommer d�rf�r systemet att domineras av f�rre, men st�rre f�retag. Detta �r alldeles uppenbart i dag med det f�tal multinationella f�retag som dominerar varje industribransch nationellt som internationellt.

Men om en av dessa j�ttar g�r omkull har det oerh�rt mycket st�rre betydelse f�r systemet �n n�r de relativt sm� f�retagen gick i konkurs p� Marx tid. Konkursen f�r just genom f�retagens storlek f�r�dande f�ljder f�r mycket mer konkurrenskraftiga och vinstrika f�retag. I ett slag f�rlorar de en l�nsam marknad och riskerar sj�lva att g� omkull. I st�llet f�r att icke konkurrenskraftiga f�retag sl�s ut och automatiskt banar v�gen f�r andra, vinstrika f�retag, kan krisen dra med dem i den alltmer omfattande konkursv�gen.

Detta kan exempelvis f�rklara varf�r den systemkris som b�rjade 1929 inte automatiskt hade l�sts 1931, utan i st�llet f�rdjupades och spreds fr�n den ena sektorn till den andra f�r att f�rst hejdas n�r regeringarna ingrep mot marknadskrafterna genom milit�r upprustning.[9] Men det kan ocks� f�rklara de senaste 20 �rens kris.

F�r att kunna till�mpa Marx modell p� dagens moderna kapitalism m�ste man ta fasta p� en annan viktig fr�ga: Det v�rde som skapas under en produktionsfas kommer tillbaka i ackumulationen under n�sta, antingen som nya produktionsmedel eller r�varor eller som konsumtion f�r de v�rdeskapande arbetarna. Men Marx ins�g knappast hur stor betydelse de kapitalstr�mmar som inte kommer tillbaka in i ackumulationen har f�tt. Och de har spelat stor roll genom den massiva tillv�xten f�r icke-produktiva verksamheter som reklam, PR och krig.

P� detta har v�rden som annars kunde ha satts in i den produktiva ackumulationen sl�sats bort � v�rden som i st�llet kunde ha lett till att investeringarna �kat mycket snabbare �n arbetskraftens produktivitet och den sjunkande profitkvoten. Den tyske marxisten Henryk Grossman skrev s� h�r om den milit�ra rustningen f�r 65 �r sedan:

�L�ngt ifr�n att vara ett hinder f�r kapitalismens utveckling eller en faktor som p�skyndar underg�ngen... �r krigets f�r�delse och f�rst�relse ett s�tt att f�rhindra ett hotande sammanbrott eller skapa ett andrum f�r kapitalackumulationen. Det kostade t ex Storbritannien 23,5 miljoner pund att sl� ner upproret i Indien 1857-58 och ytterligare 77,5 miljoner pund att sl�ss i Krimkriget. Dessa kapitalf�rluster l�ttade p� trycket f�r den brittiska kapitalismen och banade v�gen f�r en ny brittisk expansion. Detta g�ller �n mer f�r de kapitalf�rluster och den f�rst�relse som uppstod under f�rsta v�rldskriget 1914-18...

Ur det totala kapitalets synvinkel �r militarismen en improduktiv konsumtionssf�r. I st�llet f�r att ackumuleras, f�rst�rs v�rden. I st�llet f�r att vara en ackumulationssf�r, hejdar militarismen ackumulationen. Genom en indirekt beskattning l�gger staten beslag p� en stor del av arbetarklassens inkomst, vilken i st�llet f�r att g� till kapitalisterna som merv�rde sl�sas bort p� en i huvudsak improduktiv verksamhet.� [10]

W T Oakes (T N Vance) anv�nde denna insikt under 40-talet och Mike Kidron gjorde det samma under 60- och 70-talet f�r att f�rklara varf�r kapitalet kunde ackumulera utan att omedelbart g� in i en l�nsamhetskris under �rtiondet efter andra v�rldskrigets utbrott.[11] Men den milit�ra upprustningen kunde inte undanr�ja krishotet i det o�ndliga. Kapprupprustningarnas huvudb�rda bars av n�gra l�nder (framf�r allt USA och Sovjetunionen), vilket gjorde att kapitalisterna i de �vriga l�nderna kunde investera en st�rre andel i den produktiva industrin och, med tiden, konkurrera ut dem.

Detta tvingade de rustande l�nderna att sk�ra ned sina f�rsvarsbudgetar, vilket destabiliserade hela v�rldsekonomin. Med fallande profitkvoter innebar dessutom milit�rutgifterna att problemen �kade f�r de individuella kapitalen att hitta tillr�ckligt merv�rde f�r att kapitalackumulationen �verhuvudtaget skulle komma ig�ng. I st�llet f�r att vara en v�lsignelse f�r v�rldssystemet, blev milit�rutgifterna en allt tyngre b�rda.

Denna analys bekr�ftades av utvecklingen under det sena 60- och tidiga 70-talet. Storf�retagen i USA hade inte l�ngre r�d att betala Vietnamkriget, trots att utgifterna under krigets h�jdpunkt var avsev�rt l�gre �n under Koreakriget femton �r tidigare. Alla USA:s presidenter tvingades att minska milit�rens andel av statsbudgeten 1969-79. Samtidigt f�ll profitkvoten i alla de stora ekonomierna i V�st, vilket ledde till den allvarligaste recessionen sedan 30-talet.[12]

Men det �r inte bara de v�rldsomfattande kriserna 1974-76 och 1980-81 som kan f�rklaras utifr�n en analys som grundar sig p� Marx uppfattning om systemets grundl�ggande utveckling utan ocks� uppsvinget under mitten av 80-talet och dagens kris.

Det obalanserade uppsvinget Under 80-talet skedde i V�st en �terh�mtning fr�n recessionerna under 70- och 80-talet. I slutet av 80-talet hade industriproduktionen �kat med 50 % i Japan j�mf�rt med 1980. I USA var �kningen omkring 40 %, i Tyskland 25 % till och med i Storbritannien �kade den med 10 %.

�terh�mtningen var delvis en paradoxal f�ljd av de tv� f�reg�ende recessionerna med konkurser och nedsk�rningar. I Storbritannien f�rsvann en fj�rdedel av produktionskapaciteten 1980-83. Den produktion som �verlevt var l�nsammare �n den som lagts ner � tillr�ckligt l�nsam f�r att f�retagen skulle �ka sin verksamhet, nyanst�lla och utg�ra en marknad f�r andra f�retag fr�n 1982-83. Den kapitalistiska krisen f�rst�rkte tendensen att investeringarna �kade snabbare �n arbetskraften och profitkvoten f�ll.

Recessionerna f�rv�rrade �ven l�nsamhetskrisen p� andra s�tt. N�r f�retagen minskade produktionen, minskade behovet, av r�varor, vilket ledde till sjunkande r�varupriser och sjunkande kostnader f�r industrin. I USA sj�nk de relativa priserna p� produktionsmedel och r�varor med omkring 15 %.[13]

Slutligen minskade arbetarnas och fackf�reningarnas motst�nd mot f�retagsledningarnas nedsk�rningar. Det tydligaste exemplet finns i USA, d�r hotet om att helt l�gga ner den tredje st�rsta biltillverkaren, Chrysler, 1980 fick bilarbetarfacket UAW att g� med p� �eftergifter� som s�nkte l�nerna och f�rs�mrade sjukv�rdsf�rs�kringarna. Andra f�retag och fackf�reningar tog efter exemplet, tills n�stan alla kollektivavtal inneh�ll �eftergifter�. Samtidigt byggde f�retagen nya fabriker i omr�den med svaga fackliga organisationer � antingen h�nvisade de till den and-fackliga lagen om �r�tten att arbeta� utan att tillh�ra en fackf�rening, eller ocks� utpressade de fackf�reningarna f�r att de skulle g� med p� l�ga l�ner och h�ga ackord i utbyte mot organisationsr�tten.

F�ljden blev stora reall�nes�nkningar. 1990 var den reala veckol�nen f�r en arbetare 19,1 % l�gre �n 1973. Arbetarfamiljernas inkomster sj�nk inte s� mycket eftersom allt fler kvinnor arbetade. �nd� minskade den genomsnittliga realinkomsten f�r alla utom f�r den rikaste femtedelen.[14] Eftersom produktiviteten �kade, �kade ocks� vinsten (men inte l�nerna) utsugningsgraden �kade. Enligt en ber�kning �kade utsugningsgraden i den �produktiva� industrin med omkring 25 % 1977-87 � avsev�rt mer �n under de 30 f�reg�ende �ren.[15]

I Europa och Japan sj�nk inte reall�nerna lika mycket som i USA. Men �ven h�r �kade produktiviteten snabbare �n l�nerna, och vinsterna �kade eftersom exploateringen �kade. F�r de sju rikaste v�stl�nderna, G7-gruppen, uppskattar OECD att �kapitalinkomstens andel� �kade fr�n 31,9 % 1975-79 till 33,9 % 1990.[16]

I Storbritannien �kade den genomsnittliga realinkomsten efter skatt f�r de anst�llda med totalt 11,7 % 1987-89. Men eftersom antalet sysselsatta samtidigt minskade, �kade den reala nettoinkomsten bara med 0,2 % per �r, och l�nernas andel av bruttonationalprodukten, BNP, minskade med 6,3 %.[17] I mitten av 80-talet ��kade vinsten per tillverkad vara omkring 1,5 g�nger snabbare �n l�nekostnaden per tillverkad vara�.[18]

L�nsamheten �kade under 80-talet, samtidigt som kapitalackumulationen och exploateringsgraden minskade, vilket tabell III visar.[19] Under h�gkonjunkturens kulmen 1987 var l�nsamheten i Europa och USA lika stor som under det tidiga 70-talet � �ven om den var l�gre �n under 60-talet.[20] I Japan var den h�gre �n under det sena 70- och tidiga 80-talet, men fortfarande l�gre �n under 70-talet och tidigare. F�r G7-gruppens ekonomier i sin helhet var vinstandelen 1990 omkring 15,3 % � en f�rsiktig �kning fr�n genomsnittet p� 14,1 % 1975-79, men ingen radikal f�rb�ttring.[21]

Men den ekonomiska �terh�mtningen berodde inte fr�mst p� att l�nsamheten �kat n�got utan p� regeringspolitiken, framf�r allt USA:s. Thatcherregeringen, som tog makten i Storbritannien 1979 och Reaganadministrationen som installerades i USA 1981, f�ljde b�da samma ekonomiska ideologi: �monetarismen�. B�da gjorde anspr�k p� att kunna hejda inflationen genom en h�rd kontroll av penningm�ngden och statens utgifter. B�da sl�t upp bakom en fullst�ndig avreglering � avskaffande av alla kontroller av det finansiella systemet och penningmarknaden, avreglering av industrier som flygplanstillverkningen i USA och busstillverkningen i Storbritannien, s�nkning av l�ner och andra f�rm�ner till ett minimum. B�da genomf�rde kraftiga nedsk�rningar i v�lf�rdssystemet f�r de fattiga. B�da s�nkte skatterna kraftigt f�r de rika och f�r kapitalet.

Men det stod snart klart att Reagans och Thatchers politik skiljde sig kraftigt �t p� en viktig punkt. Medan Thatcher h�ll fast vid en balanserad budget, till�t Reagan ett j�ttelikt federalt budgetunderskott � 100 miljarder dollar 1982 � som �kade enormt �nda fram till 1986. En del av underskottet berodde p� minskade skatteint�kter. En annan del berodde p� �kade statliga utgifter som fr�mst gynnade den mer v�lbest�llda delen av befolkningen � subventionerna till pensioner och h�lsov�rd f�r de rika pension�rerna �kade samtidigt som �v�lf�rden� f�r de arbetsl�sa och fattiga urholkades. Men den st�rsta enskilda orsaken till det v�xande underskottet var milit�rbudgeten.

�Utbudsekonomin� ersatte monetarismen som Reaganadministrationens officiella ideologi. Genom att regeringen inte �blandade sig i� f�retagens aff�rer, skulle det ske ett ekonomiskt uppsving. Men �Reaganomics� blev i verkligheten inget annat �n en milit�r keynesianism de milit�ra best�llningarna f�rs�g m�nga av de st�rsta amerikanska f�retagen med en garanterad marknad och garanterade vinster.

Vapenkontraktens v�rde �kade med 25 miljarder dollar under Carteradministrationens sista �r, med 24 miljarder dollar 1981 och med 44 miljarder dollar 1982, r�knat som andel av BNP �kade de fr�n 5 % till 7 %.[22] De totala milit�rutgifterna �kade under hela decenniet � med 50 % i fast penningv�rde eller fr�n 206 till 314 miljarder dollar (1990 �rs penningv�rde).[23] Detta stod i skarp kontrast till de g�ngna 30 �rens utveckling d� milit�rens andel av BNP, f�rutom under Vietnamkrigets h�jdpunkter 1965 och 1969, minskat.

Den milit�ra injektionen v�nde snabbt recessionen till tillv�xt. Efter en nedg�ng 1980-81 v�xte ekonomin 1982-89 � den l�ngsta oavbrutna expansionsperioden sedan 40-talet. Arbetsl�sheten (den officiella) sj�nk fr�n cirka 10 % till under 6 % och det totala antalet jobb �kade fr�n omkring 100 miljoner till strax under 120 miljoner. Boomen i USA drog med sig de andra utvecklade l�nderna och NIC-l�nderna kring Stilla Havet eftersom den amerikanska importen �kade med n�ra 100 miljarder dollar bara under 1983. Den japanska industriproduktionen, som stagnerat 1980-82, �terh�mtade sig 1983 och �kade kraftigt 1984-85; den v�sttyska industriproduktionen stormade fram 198485 efter att ha legat under topp�ret 1980 �nda fram till 1983; i Storbritannien, Frankrike och Italien b�rjade den ekonomiska �terh�mtningen 1982-83 och lyftet kom 1984-85.

Men det fanns tydliga svagheter i �terh�mtningen. Dragloket var USA. Men den amerikanska ekonomin led av tv� spektakul�ra underskott: det redan n�mnda budgetunderskottet och ett allt st�rre handelsunderskott. Samtidigt som USA:s handel (f�rutom olja) visade ett �verskott p� 2 % av BNP 1980, hade det 1986 f�rvandlats till ett underskott p� n�stan 3 %. USA:s andel av v�rldsexporten f�ll med omkring en femtedel och var 1987 l�gre �n V�sttysklands.

Underskottet m�ste finansieras � regeringen l�nade av banker och den amerikanska ekonomin i sin helhet l�nade av resten av v�rlden. Det statliga underskottet i USA �kade fr�n 19,1 % av BNP 1979 till 30,4 % 1989[24] och den totala amerikanska skulden �kade fr�n 480 000 miljoner dollar 1980 till 1 536 040 miljoner 1987.[25] En omedelbar effekt blev att realr�ntorna fr�n 1983 steg �ver hela v�rlden till en relativt h�g niv�, som fortsatte under hela 80-talet.

Detta drabbade framf�r allt de skuld-tyngda ekonomierna i Latinamerika, Afrika och �steuropa, som stagnerade samtidigt som Nordamerika, V�steuropa och Stilla Havets NIC-l�nder v�xte. I Afrika �f�ll BNP per capita fr�n 854 dollar 1978 till 565 dollar 1988, utlandsskulden �kade fr�n 48 miljarder till 423 miljarder dollar... 1987 tillh�rde mellan 55 och 60 % av Afrikas fattiga gruppen absolut fattiga�.[26] I Latinamerika och Karibien var �den kumulativa minskningen� av BNP per inv�nare 1981-90 �omkring 10 %�.[27]

Samtidigt f�ljdes inte den amerikanska tillv�xten av n�gon st�rre produktivitets�kning. 1950-73 �kade arbetsproduktiviteten med 2,5 % per �r, 1973-87 �kade den bara med i % � mindre �n en tredjedel av �kningen i Japan och mindre �n tv� femtedelar av Tysklands (�ven om den absoluta produktiviteten fortfarande var h�gre i USA).[28]

Boomens br�cklighet visade sig 1985-86. Tillv�xten avtog i G7-l�nderna, halverades till 2,7 % i USA och l�g fast vid 2 % i Tyskland och Frankrike.[29] G7-l�ndernas investeringar uppgick 1986 till bara en tredjedel av 1984 �rs.[30] Industriproduktionen f�ll till och med i Japan och USA under v�ren 1986.[31] Det var d�rf�r knappast f�rv�nande att m�nga kommentatorer h�vdade att v�rlden befanns sig p� randen till en ny recession.[32] Tidningen Economist skrev att �amerikanska ekonomer fr�gar sig vad som v�ntar i �r, en fortsatt tillv�xt eller en kraftig l�gkonjunktur�

Men dessa f�ruts�gelser var i grunden felaktiga. Det fanns visserligen tendenser till en recession, men de uppv�gdes mer �n v�l av tv� andra faktorer. F�r det f�rsta fortsatte den milit�ra kapprustningen i USA trots nedrustningsavtalen mellan Reagan och Gorbatjov i Reykjavik h�sten 1986. F�r det andra vidtog regeringarna i V�steuropa alla �tg�rder f�r att stimulera ekonomin. I USA gick man l�ngst och s�nkte r�ntorna, till�t dollarn att flyta med de internationella valutorna (s� att exporten blev billigare), s�nkte inkomst- och bolagsskatten kraftigt, �kade budgetunderskottet (trots de utlovade nedsk�rningarna i enlighet med Gramm-Rudmans lagf�rslag) och ut�vade p�tryckningar p� Japan och V�sttyskland att �ka den inhemska efterfr�gan.

Japan och V�sttyskland var inte helt med p� noterna, men gick �nd� med p� vissa eftergifter gentemot USA. I Storbritannien sl�ppte Thatchers regering den h�rda kontrollen av de offentliga utgifterna och s�nkte skatterna under valkampanjen samt �vergav den s� varmt omhuldade monetarismen eftersom penningm�ngdsm�ttet M3[33] �kade med 20 %.

Regeringarnas ingripanden ledde till en ny kraftig �kning av tillv�xten 1986-87 � med 3,5 % i USA, 5,3 % i Japan, 2,5 % i Frankrike, 4,6 % i Storbritannien, samtidigt som den tyska sl�pade efter med 2 %.[34] I b�de Japan och USA (till skillnad fr�n de flesta europeiska l�nder) �kade industriproduktionen mycket snabbare �n ekonomin i sin helhet. Den nya boomen var ett verkligt uppsving i s� m�tto att den ledde till produktion av allt fler realtillg�ngar. Men uppsvinget var mycket st�rre i finanssektorn �n i den materiella produktionen.

Aktiviteten p� finansmarknaden var frenetisk och kurserna p� aktier och fastigheter rusade upp�t. Enorma summor l�nades f�r att finansiera f�retagens bud och motbud p� varandra. Sm� f�retag tog �ver st�rre f�retag genom �h�vst�ngs-uppk�p�, l�nen finansierades genom k�p av �skr�pobligationer� (junk bonds) till h�ga r�ntor, som betalades genom att s�lja ut tillg�ngarna i de uppk�pta f�retagen.

F�r en tid var den spekulativa boomen sj�lvg�ende. Finansm�n bj�d �ver varandra i kampen om aktier och fastigheter, vilket fick marknadskurserna att raka i h�jden, precis som de f�rutsp�tt. Spekulationsvinsterna f�rdes tillbaka till marknaden, d�r de v�xte �n mer. De vinster som gjordes p� pappret finansierade en alltmer omfattande lyxkonsumtion � det var samtidigt som begreppet �yuppie� kom p� modet p� b�da sidor av Atlanten.

Aff�rstidningen Economist beskrev 'skillnaden mellan den vilda marknaden och den tama ekonomin� s� h�r i slutet av 1986:

�Pengar talar givetvis alltid, men 1986 var ov�sendet d�vande. F�rst skrek de utl�ndska valutorna n�r dollarn f�ll ytterligare 11 %. Sedan kom den stora skr�llen i City of London, n�r delar av v�rlden s�g den finansiella innovationens och avregleringens trend... N�gonstans i bakgrunden h�rdes ljudet fr�n centralbankerna n�r de l�t sina penningtillg�ngar braka genom taket... Som kontrast, var den 'verkliga ekonomin' alltf�r tyst.� [35]

Kraschen � och efter

Kontrasten mellan finanskapitalets explosiva expansion och den materiella produktionens l�ngsamma tillv�xt fick statsmakterna att oroa sig �ver inflationen. Den amerikanska federala centralbankens svar blev kredit�tstramning och r�nteh�jning. �ver hela v�rlden rasade aktieb�rserna samman den �svarta m�ndagen� i oktober 1987, d� kursernas v�rde minskade med en tredjedel i Europa och Amerika (�ven om de inte minskade lika mycket i Japan).

�terigen h�rdes fr�n alla h�ll f�ruts�gelser om en �verh�ngande kraftig depression (slump) med paralleller till kraschen p� Wall Street 1929.[36] Men �terigen f�rhindrades nedg�ngen p� grund av att regeringarna ingrep. �verallt gjorde statsmakterna en kov�ndning, l�ttade p� kontrollen av penningm�ngden, till�t r�ntorna att falla och injicerade miljarder dollar i det finansiella systemet f�r att f�r hindra ett sammanbrott. Och de fick st�d fr�n m�nga h�rdhudade monetarister. Samuel Brittens gav r�det:

�N�r en ekonomisk nedg�ng hotar, beh�vs det helikoptrar som sl�pper sedlar fr�n skyn. Det betyder att det m�ste bli l�ttare att l�na fr�n bankerna och, om detta inte �r tillr�ckligt, en blandning av skattes�nkningar och h�gre statliga utgifter.� [37]

Economist, p� den tiden monetarismens ban�rb�rare, var lika uppriktig:

�Den omedelbara uppgiften �r keynesiansk: att �ka efterfr�gan i en tid n�r b�rskraschen hotar att minska den.� [38]

Regeringarna gl�mde bort att tal om att kontrollera boomen � och snart slog spekulationsyran i taket igen. De amerikanska och europeiska b�rserna var fortfarande relativt lugna, men �junk bonds�hysterin �teruppstod genom det hittills mest omfattande f�rs�ket till �h�vst�ngs-k�p�: av RJR Nabisco.[39] Fastighetsspekulationen steg till nya h�jder och de privata l�nen n�dde rekordniv�er i USA, Storbritannien och Japan. I slutet av 80-talet hade bankl�nen i USA mer �n f�rdubblats[40] och i Japan var de tre g�nger s� stora som i b�rjan av �rtiondet. I Storbritannien �kade den privata skulds�ttningen fr�n mindre �n 9 % av den disponibla inkomsten till 16 % 1988,[41] samtidigt som f�retagens skulder i f�rh�llande till det egna kapitalet f�rdubblades 1987-89.[42]

Detta var denna period som man i Japan senare kallade �bubbelekonomin�, d� fastighetsv�rdena rusade i h�jden och aktieb�rsen f�rdubblades � det gick s� l�ngt att de japanska f�retagens nettov�rde var h�gre �n de amerikanska, trots att den amerikanska ekonomin var dubbelt s� stor som den japanska. I Storbritannien byggdes kontorshus i City och Docklands i London, nya k�pcentra byggdes i minsta stad, nya stormarknader spred sig som agnar i vinden utanf�r st�derna och finans- och fastighetssektorn v�xte s� att den sysselsatte var �ttonde anst�lld (j�mf�rt med var fjortonde 1979) och uppgick till en femtedel av det totala v�rdet.[43]

Visst �kade industrins tillv�xt, men den antog en dv�rgs proportioner j�mf�rt med fastighets- och spekulationsmarknadens expansion.

De �finansiella� investeringarna �kade oerh�rt mycket snabbare �n industriinvesteringarna � till skillnad fr�n 6o- och 70-talet d� industrin �kade lika fort. Dessutom var industriinvesteringarna en tredjedel l�gre i USA och Japan och omkring tv� tredjedelar l�gre i Europa �n under de f�reg�ende decennierna.

I Storbritannien �kade industriinvesteringarna bara fr�n 3 % till 4 %,[44] trots att de totala investeringarna �kade fr�n omkring 14 % av BNP 1984 till 18 % 1989. Att industriproduktionen �kade med cirka 15 % j�mf�rt med 1982 berodde fr�mst p� att de existerande fabrikerna och maskinerna utnyttjades n�stan fullt ut.[45]

N�r det ekonomiska uppsvinget n�tt sin h�jdpunkt h�vdade vissa etablerade ekonomer att skillnaden mellan den� generella tillv�xten och tillverkningsindustrins inte spelade n�gon roll eftersom tj�nsteproduktionen i en modern ekonomi i allt h�gre grad ers�tter industrin.[46]

Genomsnittlig �rlig tillv�xt av aktiekapitalet i % (tillverkningsindustrin inom parentes)

Visst �r det sant att vissa �tj�nster� �r lika s�ljbara som industriprodukter. De �r varor som s�ljs f�r vinst och det arbete som �r nedlagt i dem �r produktivt[47]� den arbetare som skriver dataprogram �n inte mindre produktiv �n den som tillverkar de datorer som de ska installeras i. Men m�nga �gnar sig �t att skydda den h�rskande klassens redan skapade rikedomar (t ex vaktbolagen och polisen) eller att omf�rdela dem till de rika (finanssektorn, reklambranschen och domstolsv�sendet).

Tillv�xten f�r denna del av tj�nstesektorn �r t�rande f�r den produktiva ekonomin, inte n�rande. Det finns m�nga tecken p� att det var dessa tj�nster som �kade mest under 80-talet, samtidigt som den genuint produktiva tj�nstesektorn tillv�xt liknade industrins.

En unders�kning i USA visar att �ven om en viss del av tillv�xten inom tj�nstesektorn under b�rjan och mitten av 80-talet var ett tecken p� en �positiv utveckling� � exempelvis nya jobb som programmerare, systemerare och designers � �var den �verv�ldigande delen av de jobb inom tj�nstesektorn som skapats under de senaste 15, 10 eller 5 �ren... mycket traditionella: grossister, �terf�rs�ljare, rutinartade kontorsjobb, fastighetssk�tare, vakttj�nster o s v�.[48]

I Storbritannien koncentrerades investeringarna inte bara till tj�nstesektorn, utan framf�r allt till den icke-produktiva tj�nstesektorn. Inom distributionen �kade investeringarna med tv� tredjedelar inom finanssektorn tre g�nger.[49] �Investeringsboomen... koncentrerades fr�mst till en sektor: finanstj�nster, fastighetsm�klare, k�pcentra etc ...� [50]

Det ekonomiska uppsvinget var obalanserat och br�ckligt. Det visade klart och tydligt p� kapitalackumulationens svagheter under ett antal �r. Men denna svaghet kom faktiskt att punktera boomen och kasta hela v�rldsekonomin in i en �ppen kris.

Fr�n mirakel till h�gring

1987 och 1988 var val�r i Storbritannien, Frankrike och USA och alla regeringar pekade p� de ekonomiska framg�ngarna. Tydligast var den brittiske finansministern Nigel Lawson, som talade om ett �brittiskt ekonomiskt mirakel�, n�r han, som han f�rklarar det i dag, �l�t sig svepas med� i ett festtal. Men 1989 kunde boomens slagsidor inte l�ngre ignoreras. �verallt �kade inflationen.[51]

I USA oroade �h�vst�ngsk�pen� och skr�pobligationsmanin de ledande aff�rsm�nnen, som ins�g riskerna med de spekulationsartade r�vart�gen och storf�retagens orimligt h�ga r�ntebetalningar f�r skr�pobligationerna. �Skuldrumlandet. Har baksm�llan blivit f�r kraftig?� fr�gade sig Business Week i november 1988.[52] Oron �kade med den pl�tsliga kraschen f�r Savings and Loans som en f�ljd av en h�mningsl�s spekulation, samtidigt som administrationen tvingades g� i borgen med hundratals miljarder dollar f�r att f� f�retaget p� f�tter igen. Dessutom �kade oron f�r budgetunderskottet.

I Storbritannien orsakade obalansen en �nnu st�rre huvudv�rk f�r regeringen. Bristen p� produktiva investeringar innebar att boomen till stora delar bestod av en kraftig �kning av importerade varor. Betalningsbalansen gick fr�n ett litet �verskott 1985 till ett underskott p� 20 miljarder pund 1989, samtidigt som inflationen �verskred 8 %. The Economist, som bara tv� �r tidigare var s� exalterad �ver Thatchers politik, skrev nu:

�Den verkliga inhemska efterfr�gan �kade med fantastiska 9,4 % under andra halv�ret 1987, industriinvesteringarna �kade med mer �n 18 % i reala termer... Den fr�ga som framtidens historiker kommer att f�rs�ka besvara �r hur [finansminister] Mr Lawson kunde till�ta att efterfr�gan �kade �tminstone tre g�nger s� snabbt som den potentiella produktionen [output].� [53]

Men de flesta etablerade ekonomer h�vdade fortfarande att obalansen inte var s� allvarlig. Det enda som kr�vdes var ett begr�nsat ingripande fr�n regeringen f�r att f�rhindra ett okontrollerat uppsving och en lika snabb tillv�xt utan att det ledde till inflation. Internationella Valutafonden (IMF) skrev i sin World Economic Outlook h�sten 1989:

�En viss avmattning av de senaste �rens snabba tillv�xt verkar intr�ffa i Nordamerika och Storbritannien... F�r n�rvarande kan man inte ur balansr�kningar och vinstmarginaler l�sa ut att vissa sektorer drabbats av en s� stor obalans att det har lett till en pl�tslig anpassning fr�n konsumenter och f�retag... F�retagens 'h�vst�ngsk�p' ligger fortfarande p� en l�g niv� internationellt sett. P� samma s�tt har den relativt snabba �kningen av hush�llsskulderna till stora delar uppv�gts av de �kande v�rdena p� hush�llens tillg�ngar.� [54]

Med dessa argument h�vdade den officiella ortodoxin att begr�nsade �tg�rder, framf�r allt h�jda r�ntor, skulle leda till �ett mjukt fall� och en h�llbar, icke-inflationsdrivande tillv�xt.

Denna optimism upprepades om och om igen under de f�ljande tre �ren. IMF och OECD f�rutsp�dde hela tiden tillv�xt trots att det blev stagnation eller till och med minskad tillv�xt. OECD h�vdade i juni 1990 att �den ekonomiska aktiviteten i den industrialiserade v�rlden har stabiliserat sig kring en �rlig och varaktig tillv�xttakt kring 3 %� med profetior om en tillv�xt p� 2,5 % i USA och 1,9 % i Storbritannien under 1991. En stor export skulle, som det sades, r�dda Storbritanniens ekonomi fr�n en recession.[55] I sj�lva verket minskade produktionen med �0,6 % i USA och med 3,7 % i Storbritannien det �ret.[56]

�IMF:s ber�mda prognosmakare misslyckades p� det hela taget att f�rutse att Storbritannien och USA skulle drabbas av en recession. Detta misslyckande var representativt f�r alla prognosmakare... Den allm�nna uppfattningen bland prognosmakarna i Storbritannien var att den brittiska ekonomin skulle �ka med 1,8 %, och inte minska med lika mycket.� [57]

De ortodoxas vishet var dubbelt felaktig. Ett mer omfattande ingripande fr�n statsmakterna �n vad som f�rutsp�tts var n�dv�ndigt f�r att f� boomen under kontroll. Det ingripandet ledde i sin tur till att recessionen p�skyndades.

I USA h�jde motsvarigheten till Riksbanken (Federal Reserve Bank) stegvis r�ntorna med 3,5 % eller med mer �n 50 % fram till april 1989.[58] Den brittiske finansministern Lawson hade f�rdubblat dem d� han avgick h�sten 1989. �nd� fortsatte boomen och inflationstrycket �kade ytterligare. P� b�da sidor av Atlanten f�rsv�rade just den avreglering som hade drivit fram spekulationsboomen m�jligheterna att f� den under kontroll.

Men detta var �nd� bara ett f�rspel till det som h�nde 1990. Den f�rv�ntade �mjuk�landningen visade sig bli mycket h�rd. S�v�l Storbritannien som USA gick in i en verklig recession och inte bara den �tillv�xtrecession� som de politiska och ekonomiska ledarna hade v�ntat sig. Den recessionen visade sig vara mycket sv�rare att komma ur �n n�gon annan sedan andra v�rldskriget. Hur kunde de ortodoxa hamna s� fel?

Vinst och r�nta

Optimismen bland de ledande 1988-89 grundades p� antagandet att boomen berodde p� f�retagens reaktion p� en genuin, allm�n och varaktig vinst�kning. F�r IMF innebar vinsterna att det blev l�ttare att betala tillbaka de �kade bankl�nen i USA och att den stora utl�nings�kningen uppv�gdes av att tillg�ngarna ocks� �kade.[59] I Storbritannien skrev Economist h�sten 1989 att �ven om de h�ga r�ntorna skulle drabba de sm� och medelstora f�retagen, s� skulle f�retagens relativt stora vinster r�dda dem.[60]

Siffrorna tycktes bekr�fta detta. Profitkvoten h�ll sig mer eller mindre kvar vid den niv� som den stigit till efter det tidiga 80-talets recession.[61] 1989 var den 14 % i USA[62] och 19,5 % i de st�rsta brittiska industrierna.[63] �ven i l�gkonjunkturens b�rjan, kunde Bank of England visa att profitkvoten �i slutet av 1990 l�g n�ra genomsnittet f�r de senaste 20 �ren�.[64] Men detta reser en viktig fr�ga f�r varje ekonomisk analys. Om profitkvoten var s� h�g som det gjordes g�llande, varf�r utl�stes d� l�gkonjunkturen s� pl�tsligt?

En delf�rklaring �r att vinstniv�erna var n�stan lika h�ga som f�re den omfattande recessionen 1974-76 men l�gre �n under den l�nga boomen under 50- och 60-talet. Men det finns ocks� tydliga tecken p� att industrins verkliga vinster 1987-88 var mycket l�gre �n vad resultaten visade.

J Toporowski har visat att de brittiska siffrorna inte ger en r�ttvisande bild av villkoren f�r den inhemskt baserade konkurrensutsatta produktionen.[65] De innefattar �ven de brittiska multinationella f�retagens vinster utomlands och de nyligen privatiserade f�retagens h�ga monopolvinster. Han citerar regeringspublikationen Economic Trends 1989, som visar att f�retagens vinster var �konsekvent �verv�rderade�. Han visar med egna ber�kningar ocks� att �vinstandelen i nationalinkomsten fortfarande under f�rsta halv�ret 1988 l�g under 70-talets�.

De omfattande f�retagsfusionerna under dessa �r ledde till att f�retagen bokf�rde fel f�r att �verv�rdera vinsterna. De h�jde priserna p� aktierna, vilket gjorde det l�ttare f�r dem att k�pa andra f�retag om de var �r�vare� � eller l�ttare att sl� tillbaka fientliga uppk�psbud om de inte var det. I vilket fall blev det en �sk�nk fr�n ovan� f�r de direkt�rer som med god vinst s�lde sina egna aktier. En nyskriven bok om Murdoch-imperiet [den internationelle tidningsmogul som tog sitt liv f�r n�gra �r sedan �.a.] visar att:

�Majoriteten av de m�nniskor som ser... en �rsredovisning tror att den utg�r en verklig och icke ifr�gas�ttbar uppr�kning av vad som f�rsigg�tt. Kolumner med prydligt inf�rda siffror �ver ett f�retags vinster ser med till visshet gr�nsande sannolika ut. Men, som Susan Vew, professor i redovisning vid London School of Economics, har sagt: 'Vinster �r inte fakta; de �r bara uppfattningar'.

Det �r en av de stora sanningarna om redovisning � i enskilda sammanhang ofta bekr�ftad, men i offentlighetens ljus alltid f�rnekad... N�r ett f�retag g�r sin redovisning m�ste det g�ra en m�ngd uppskattningar. Detta beror huvudsakligen p� att det i slutet av �ret finns en rad oavslutade aff�rer, som skapar os�kerhet. Det finns exempelvis obetalda skulder, och det �r en bed�mning om dessa skall betalas. Det finns stora tillg�ngar och man m�ste ber�kna hur l�ng avskrivningstid de skall ha. Allt detta �r subjektiva bed�mningar: ett f�retag kan besluta att alla skulder skall betalas; ett annat att ingen betalas. Det andra f�retaget kommer d� att skriva av skulden och visa en l�gre vinst det �ret. P� det viset �r vinsten fr�ga om en uppfattning.� [66]

Redovisningar skall f�lja en viss standard. Men standarden varierar fr�n land till land, och f�ljer aldrig den som f�retagen anv�nder n�r de best�mmer sin egen vinstniv�. Exempelvis deklarerade Rupert Murdochs News International 1989 en vinst efter skatt p� 1 163 626 000 australiensiska dollar, vilket var n�stan tre g�nger s� mycket som 1987. Men detta skedde i enlighet med australiensisk standard. Om den amerikanska i st�llet hade anv�nts, hade vinstniv�n 1989 bara varit 3 % h�gre �n 1987.[67]

Brittisk standard s�gs vara mycket mer stringent �n den australiensiska.[68] Men sommaren 1992 orsakade Terry Smith, ordf�rande f�r Londons b�rsm�klares forskningsavdelning UBS Philips and Drew, skandal (och f�rlorade sitt jobb) n�r han publicerade en bok som r�knade upp ett antal s�tt som brittiska bolag helt legalt kunde fixa sina vinstresultat p� och dessutom ett antal mycket stora f�retag som gjort s� under det sena 80-talet.[69] De brittiskt baserade f�retagens skicklighet att �verdriva sina vinster begr�nsades n�r den nya bokf�ringslagen, FRS3, inf�rdes 1992: det j�ttelika byggnads-, verkstads och varvskonglomeratet Trafalgar Houses vinst p� 122 miljoner pund 1992, visade sig med det nya ber�kningss�ttet vara en f�rlust p� 38,5 miljoner pund.[70] Marx skrev i Kapitalet:

�...S� att ett sken av en mycket solid aff�r och j�mna tillbakafl�den l�tt kan forts�tta att existera trots att �terfl�dena i verkligheten redan f�r l�ngesedan b�rjat ske p� bekostnad dels av lurade penningutl�nare dels av lurade producenter. D�rf�r ser aff�rer alltid n�stan �verdrivet sunda ut just omedelbart f�re kraschen... Handeln �r alltid k�rnsund och aff�rsverksamheten fortg�r p� b�sta s�tt, tills sammanbrottet p� en g�ng �r ett faktum.� [71]

Det sena 80-talet kan uppvisa ett otal exempel p� s�dana luftvinster � detta har lett till en helt f�rvriden bild av h�lsotillst�ndet hos s�v�l de enskilda f�retagen som hela det kapitalistiska systemet. Bilden av att vinsterna varit l�gre �n vad som rapporterats bekr�ftas av andra siffror: r�ntorna, som var fortsatt h�ga under mitten och slutet av 80-talet.

F�rh�llandet mellan r�ntan och profitkvoten �r vanligtvis det omv�nda � den ena stiger n�r den andra sjunker.[72] Detta beror p� att r�nteniv�n beror p� samspelet mellan penningstr�mmarna i det finansiella systemet och l�nebehoven (banker och regeringar kan bara p�verka r�ntel�get inom parametrar som beror p� detta samspel). Merparten av pengarna kommer fr�n industrins vinster, som l�nas ut till bankerna.[73] N�r vinsterna �r h�ga, �kar penningm�ngden i det finansiella systemet och utbudet �verstiger efterfr�gan. Kostnaderna f�r att l�na � r�ntan sjunker. � andra sidan, n�r vinsterna �r l�ga minskar infl�det i banksystemet, efterfr�gan �verstiger utbudet och kostnaderna f�r att l�na stiger. N�r vinsterna �r l�ga �terst�r dessutom inget annat �n att l�na f�r de f�retag som vill investera. D�rigenom �kar efterfr�gan p� kapital just n�r utbudet minskar, vilket h�jer r�ntorna �n mer.[74]

Det h�ga r�ntel�get under mitten och slutet av 80-talet �r p� s� vis en avvikelse. Det visar att de rapporterade vinsterna inneb�r en betydande �verv�rdering av merv�rdet i f�rh�llande till investeringarna. Denna avvikelse berodde inte bara p� felaktiga vinstrapporter utan avspeglade ocks� de f�r�ndringar av systemet som koncentrationen och centraliseringen av kapitalet medf�rde.

Recessionen under b�rjan av 80-talet ledde inte till ett stort antal konkurser. N�r f�retag stod p� ruinens brant ut�vade banker eller regeringar (eller b�da) politiska p�tryckningar f�r att h�lla dem flytande � mest k�nt �r fallet Chrysler i USA. Men detta innebar att f�retagens f�rluster omvandlades till skulder till bankerna; antingen direkt genom att bankerna l�nade ut mer pengar, eller ocks� genom att regeringen gick i borgen f�r dem och p� s� vis �kade sin egen inl�ning fr�n bankerna. I b�da fallen f�rsvann f�rlusterna fr�n f�retagens balansr�kningar f�r att i st�llet dyka upp p� utl�ningsposten i bankernas balansr�kningar.

Samtidigt gjorde regeringarna �verallt sitt b�sta f�r att �ka f�retagens l�nsamhet genom att s�nka bolagsskatten. I USA minskade bolagsskatternas andel av de totala skatteint�kterna fr�n en tredjedel under 50-talet, till en sj�ttedel under det tidiga 70-talet och till lite mer �n en tiondel mot slutet av 80-talet. Detta bidrog till budgetunderskottet och lade �terigen sten p� systemets totala skuldb�rda.[75] I mitten av 80-talet var det inte bara enskilda f�retag som det �vriga systemet fick g� i borgen f�r. Stora stater som Mexiko, Brasilien och Polen stod hotande n�ra konkurs och r�ddades bara av en samordnad aktion mellan v�rldens st�rsta banker och IME

N�r spekulationsboomen h�ll p� att g� �ver styr i slutet av 80-talet, tvingades staterna �terigen att gr�va djupt i kassaskrinen f�r att r�dda sina j�ttef�retag. Den amerikanska administrationen �ste in pengar f�r att t�cka f�rlusterna f�r Savings and Loans � och tvingades sj�lv att l�na pengar. Den allm�nna r�nteuppg�ngen var i det h�r fallet en direkt f�ljd av den �kreativa� � och ofta bedr�gliga bokf�ring som framst�llde Savings och Loans som s� vinstrikt. I andra fall hade bankernas girighet f�tt dem att l�na ut enorma belopp till f�retag, som sedan anv�nde de nya pengarna f�r att p� ena eller andra s�ttet sk�nm�la den presenterade vinsten. Robert Murdoch, direkt�r f�r v�rldens st�rsta massmedie- och tryckeriimperium, gjorde liknande bedr�gerier innan han dr�nkte sig sj�lv och hans imperium sj�nk. P� samma s�tt gjorde de j�ttelika Bank of Credit och Commerce International.

Men bedr�geriet �r inte det viktiga. Det som betyder mest �r att de �tg�rder som vidtogs f�r att �ka vinsterna inom f�retagssektorn ocks� �kade skuld- och r�nteb�rdan i den produktiva sektorn och d�rigenom f�rsvagade dess m�jligheter att ackumulera. Detta visas av investeringsutvecklingen. Investeringarna gick i huvudsak inte till den produktiva sektorn, vilket de skulle ha gjort om vinstniv�n varit lika h�g som den framstod. Som Andrew Glyn skrivit:

�I Storbritannien stagnerade investeringarna i industri och jordbruk 1979-89, medan investeringarna i distribution f�rdubblades och i finanssektorn tredubblades. Fakta visar ett liknande och kanske �n tydligare m�nster i USA.� [76]

Det var i sj�lva verket f�rst i slutet av boomen, 1988-89, som industriinvesteringarna �kade i de flesta l�nder.[77]

Konsumtion och kris

F�rutom vinsterna m�ste en annan faktor tas med i analysen av �verg�ngen fr�n h�g- till l�gkonjunktur: konsumtionen. Det finns teorier som menar att recessionen beror p� att konsumtionen �r f�r l�g. S�dana �underkonsumtionsteorier� utvecklades av tidiga politiska ekonomer som Malthus och Sismondi och togs senare upp av liberala ekonomer som Hobson och John Maynard Keynes. Det finns �ven marxistiska versioner, framf�r allt Rosa Luxemburgs och senare Paul Sweezys och Paul Barans.[78] Det grundl�ggande argumentet �r att det i en vinststyrd ekonomi alltid och per definition finns ett gap mellan det som arbetarna producerar och det som de konsumerar. Ju st�rre gapet �r � dvs ju vinstrikare ett system �r � desto troligare �r det att konsumtionsefterfr�gan �r f�r liten f�r att allt som arbetarna producerar skall k�pas.

Dessa teorier �r felaktiga eftersom glappet mellan produktion och efterfr�gan minskas om f�retagarna anv�nder sina vinster f�r att investera i nya fabriker och maskiner � och det kommer de att g�ra om vinsterna �r tillr�ckligt h�ga.[79] �nd� fokuseras teorin p� en aspekt av det instabila i kapitalismen � vilket Marx ins�g n�r han skrev att:

�Den yttersta grunden till alla verkliga kriser f�rblir alltid massornas fattigdom och begr�nsade konsumtion i dess mots�ttning till den kapitalistiska produktionens drift att utveckla produktivkrafterna som om bara samh�llets absoluta konsumtionsf�rm�ga bildade dess gr�ns.� [80]

Som vi sett leder kapitalackumulationen till att produktionsmedlen �kar mycket snabbare �n antalet anst�llda. Vinsten kan bara h�lla j�mn takt med investeringarna om varje arbetare producerar h�gre vinst � dvs om den del av produktionen som g�r till arbetarna minskar samtidigt som den totala produktionen �kar. I annat fall kommer profitkvoten att minska. D�rf�r �r systemet, om det skall lyckas, beroende av en st�ndigt �kande klyfta mellan den totala produktionen och arbetarklassens konsumtion. Men ju st�rre klyftan �r, desto mer beror systemets stabilitet p� investeringar � vilka i sin tur beror p� om profitkvoten uppr�tth�lls genom ytterligare �kade klyftor.

Om n�gonting intr�ffar som s�nker profitkvoten, kommer investeringarna inte att vara tillr�ckliga f�r att �verbrygga klyftan mellan produktion och konsumtion. F�retagen kommer inte lyckas att s�lja alla varor de tillverkar, utan tvingas s�nka priserna. Vinsterna sjunker ytterligare, liksom investeringarna, allt fler varor kommer att bli os�ljbara och f�ljden blir en generell �verproduktionskris.

Systemets drivkraft � ackumulationen � har skapat s�dana villkor att de breda folklagrens konsumtion �r alltf�r h�g f�r att profitkvoten skall vara tillr�ckligt stor f�r ytterligare ackumulation, men f�r l�g f�r att alla tillverkade produkter ska k�pas. Att �ka konsumtionen inneb�r ingen l�sning p� krisen, eftersom det inneb�r minskad l�nsamhet och ett ytterligare hot mot ackumulationen. Minskad konsumtion leder inte heller till en snabb l�sning, eftersom efterfr�gan sjunker och f�retagens vinster inte omedelbart �kar.

Det �r just detta som h�nt under 80-talet. Profitkvoten �kade delvis p� grund av att arbetarnas del minskade (i marxistiska termer, p� grund av att utsugningsgraden �kade). Men detta var �nd� inte tillr�ckligt f�r att investeringarna skulle vara lika stora som under 50- och 60-talet. Den totala produktionen var fortfarande st�rre �n investeringarna och arbetarnas konsumtion sammantagna. �verproduktionen var hela tiden hotande n�ra.

Men �ven om detta f�rklarar varf�r systemet hade l�tt f�r att hamna i kris, f�rklarar det inte varf�r inte krisen br�t ut tidigare, t ex i samband med den lilla nedg�ngen 1985-86 eller b�rskraschen 1987. Det �r uppg�ngen, och inte nedg�ngen, som �r ett problem f�r analysen.

Improduktiv konsumtion och krisen

F�r att l�sa detta problem m�ste vi f�rutom de produktiva investeringarna och arbetarnas konsumtion ocks� se p� en annan faktor: kapitalisternas omfattande, icke-produktiva konsumtion. Deras lyxkonsumtion ing�r i denna kategori � de l�gger beslag p� delar av produktionen utan att tillf�ra n�got nytt. Samma g�ller dem som utf�r tj�nster �t kapitalisterna tj�nstefolk, advokater, privatl�kare, s�kerhetsvakter och genom staten milit�r och polis.

P� toppen av detta kommer kostnaderna (b�de individuella och f�retagens) f�r att �ka marknadsandelar och vinster p� andra kapitalisters bekostnad � t ex genom reklam och marknadsf�ring, spekulation i egendom och p� b�rsen, in- och utl�ning av pengar. Dessa �improduktiva� utgifter sker hela tiden, men m�nga av dem d�ljs av produktiva investeringar under h�gkonjunkturen. D� �r det l�tt f�r kapitalisterna att ta hem vinster oavsett vad deras fabriker producerar. De tvingas inte in i icke-produktiva investeringar bara f�r att �verleva.

Men bilden f�r�ndras n�r h�gkonjunkturen mattas av. �kade utgifter f�r reklam och marknadsf�ring blir ett m�ste f�r varje kapitalist som vill besegra sina konkurrenter. Lockelsen hos spekulationsvinsterna blir �n st�rre n�r vinsterna fr�n den direkta produktionen hotas. Och psykologiska faktorer kan �ka kapitalisternas lyxkonsumtion. �Skrytkonsumtion� blir normen i en anda av ��t, drick och var glad � i morgon �r vi d�da�. Samma kris som minskar de produktiva investeringarna kan �ka de improduktiva utgifterna, som i sin tur kan motverka den sjunkande efterfr�gan p� industrins produkter.

Henryk Grossman skrev om f�rh�llandet mellan krisen i den produktiva industrin och den �kande spekulationen f�re kraschen p� Wall Street under 20-talet:

�...Ett �verackumulerat kapital st�lls inf�r alltf�r a investeringsm�jligheter... Det �verfl�diga och vilande kapitalet kan bara undanr�ja hotet om en total l�nsamhetskris genom kapitalexport eller om det investeras p� b�rsen... Under depressionen 1925-26 v�llde pengar in p� b�rsen... Spekulationsfebern �r bara en m�tare p� bristen p� produktiva investeringsm�jligheter...� [81]

Lewis Corey understr�k efter den krasch och depression som f�ljde hur s�dana improduktiva utgifter hade lyckats f�rl�nga uppsvinget under �det rytande 20-talet� � men bara f�r att f�rv�rra den krasch som till slut kom.[82]

De improduktiva utgifterna spelade en liknande roll under 80-talet. D� �kade kostnaderna f�r milit�r, reklam, marknadsf�ring, spekulation och lyx enormt, med kulmen 1987-89. S�rskilt efter den begynnande ekonomiska nedg�ngen 1985-86, str�mmade kapital till fastigheter, f�retagstj�nster och b�rsen � med siktet inst�llt p� vinster som inte kunde uppn�s genom produktiva investeringar.

Samtidigt str�ckte den brittiska och amerikanska regeringen ut en stor hj�lpande hand till de rika � och en mindre till medelklassen � genom skattes�nkningar, uppmaningar till f�retagen att betala h�gre l�ner till toppcheferna, ekonomisk avreglering och privatiseringar som innebar att aktierna mer eller mindre sk�nktes bort.

�1980 hade de verkst�llande direkt�rerna f�r de trehundra st�rsta amerikanska f�retagen 29 g�nger h�gre inkomst �n en genomsnittlig industriarbetare. Tio �r senare var den 93 g�nger h�gre.� [83]

I Storbritannien �kade direkt�rernas inkomster med 20 % per �r under hela 80-talet;[84] aktieutdelningarna i de i 400 st�rsta f�retagen �kade med 20,4 % 1988, 33,9 % 1989 och 20,3 % 1990,[85] de reala utdelningarna var 73 % h�gre 1989 �n tio �r tidigare, medan �den totala reall�nen hade sjunkit med n�stan 5 %�.[86]

F�retagens improduktiva utgifter och stora g�vor till de rika utgjorde en marknad f�r produktiva f�retag som tillverkar lyxbilar eller byggnadsindustrins leverant�rer. De sysselsatte de icke-produktiva marknadsf�rare, advokater, fastighetsm�klare, reklamdirekt�rer osv; de �kade i sin tur efterfr�gan f�r andra industrier. Enorma rikedomar skapades trots den l�ngsamma ackumulationen. Men �verfl�det varade inte f�r evigt. Vinsterna i den produktiva industrin beslagtogs av ren girighet och frosseri � den dagen vinsterna verkligen b�rjade minska, skulle hela spekulationen och lyxproduktionen falla ihop.

Ackumulation, exploatering, produktivitet och vinster

Ackumulationen inom den produktiva industrin var l�ngsam. Men den �kade och investeringarna per anst�lld �kade l�ngsamt. Andelen maskiner och material i f�rh�llande till antalet anst�llda inom den produktiva industrin i USA[87] �kade med 2,37 % per �r 1977-87 � en aktningsv�rd �kning, �ven om den var mindre �n genomsnittet 3,47 % under de f�reg�ende tio �ren.[88] I Storbritannien �tenderar den arbetande befolkningen vara of�r�ndrad, medan aktiekapitalet �kar... Aktiekapitalet �kade med 4 % under 70-talet, och minskade till 2 % �rligen� under mitten av 80-talet.[89]

Under det tidiga 80-talet var �kningen av exploateringsgraden tillr�cklig f�r att kompensera investerings�kningen i f�rh�llande till antalet anst�llda. Men i slutet av �rtiondet skedde en f�r�ndring: Industriproduktiviteten l�g under 1983-84 �rs niv�[90] � i alla �industril�nder� �kade arbetsproduktiviteten med 5,1 % 1983 och 5,4 % 1984, men bara med 3,3 % 1987, 4,6 % 1988 och 3,6 % 1989. Dessutom fick arbetsgivarna det sv�rt att h�lla tillbaka l�nerna eftersom arbetsl�sheten minskade kraftigt. Statistiken visar att l�nekostnaderna �kade i de flesta industril�nder 1987-88 � i synnerhet i USA och Storbritannien.[91]

Utgifterna f�r investeringar, som togs fr�n vinsterna, fortsatte att �ka. Till och med efter b�rskraschen i oktober 1987 fortsatte investeringsyran i den icke-produktiva konsumtionen. I Storbritannien inleddes bygget av Londons st�rsta kontorsprojekt, Canary Wharf, inte f�rr�n november 1987, samtidigt som en av landets m�ktigaste finansiella f�rvaltares, Rosehaugh, tillg�ngar �kade oerh�rt 1988 och 1989.[92] Och Storbritannien var inte p� n�got s�tt unikt: liknande fenomen s�gs i Tokyo, Toronto, New York och till och med Lahore. I slutet av h�gkonjunkturen �kade �ven investeringarna i tillverkningsindustrin i de flesta utvecklade industril�nder.

Men den tid kom n�r finansv�rlden uppt�ckte att vinsterna inte var tillr�ckligt stora f�r att de allt st�rre investeringarna skulle ge tillr�cklig avkastning. I USA kom v�ndpunkten i slutet av 1989.

�Allt st�rre problem med vinsterna. Inkomsterna sj�nk ov�ntat med 22 % under tredje kvartalet�, skrev Business Week om den amerikanska ekonomin i slutet av �ret.[93] Tidningen skyllde det hela p� ��kande l�ner�, �med l�ne�kningar p� upp till 5,5 % ... dubbelt s� mycket som genomsnitts�kningen under de senaste fem �ren� och �kande r�ntebetalningar som en f�ljd av de allt fler fusionerna.

I Storbritannien avl�stes �prognoserna� i b�rjan av 1990 om att vinsterna �skulle �ka med omkring 10 %� i september med den h�rda verkligheten att de skulle sjunka.[94] Vinsten f�re skatt f�r oljebolagen (utanf�r Nordsj�n) sj�nk fr�n strax �ver 10 % i mitten av 1988 till strax �ver 6 % i mitten av 1990.[95]

Recessionen

De sjunkande vinsterna ledde till en ond cirkel. De tvingade f�retagen att l�na mer f�r att finansiera �nnu inte f�rdiga investeringar. Men de minskade ocks� kapitalfl�det i banksystemet. R�ntorna b�rjade stiga, vilket drabbade vinsten och tvingade f�retagen att l�na �nnu mer: 1987-91 mer �n f�rdubblades de brittiska f�retagens genomsnittliga uppl�ning i bankerna.[96] En del f�retag hade inte tillr�ckligt mycket likvida medel f�r att betala r�kningarna och gick i konkurs. Bankerna fick inte tillbaka alla pengar de l�nat ut, vilket ledde till �r�da siffror� i boksluten. F�r att undvika ytterligare f�rluster stramade de i ren desperation �t utl�ningen till andra f�retag. Redan i mars 1990 talade man i USA om en �brist p� krediter�, som kunde �rikta ett ov�ntat hot mot den amerikanska ekonomin och st�lla USA inf�r en recession�.[97]

I slutet av 1990 hade recessionen kommit till USA och Storbritannien � �ven om den brittiska regeringen fortfarande h�vdade att den skulle vara en �tillv�xtrecession�. Vid �rsskiftet kunde ingen l�ngre d�lja hur det verkligen s�g ut. I Storbritannien hamrade en rad tidningar p� sina f�rstasidor ut den h�rda sanningen: �Oron v�xer i City och p� High Street �ver att depressionen bara �r b�rjan och att det bara blir v�rre�, skrev the Observer.[98] �Investeringarna minskar recessionen f�rdjupas�, varnade the Financial Times,[99] och senare �Sv�rt �r f�r alla � f�rskr�ckligt f�r m�nga�.[100]

De f�rsta f�retag som drabbades h�rt av recessionen var de som varit mest inblandade i 80-talets uppsving f�r de icke-produktiva investeringarna, i synnerhet fastighetsbolagen. N�r v�l uppsvinget b�rjade avmattas stod det klart att spekulationsyran hade drivit upp priserna till helt orimliga niv�er. The Economist varnade i oktober 1989 f�r att det redan r�dde 10 % �verkapacitet f�r kontorsytan i City of London, trots att ytterligare 35 miljoner kvadratfot byggdes mellan 1990 och 1992. Med �utest�ende l�n p� n�stan 27 miljarder till f�rvaltare, b�rjar bankerna att svettas�.[101] �nd� skrev tidningen att �trots dysterheten �r talet om en krasch liknande den 1973-74 bara 'trams'�.

Tre �r senare hade j�ttelika byggbolag som Olympia and York (byggherren p� Canary Wharf), Rosehaugh (delad byggherre p� Broadgate och prospektbyggare p� Kings Cross) och Heron alla g�tt i konkurs, samtidigt som ett stort fr�getecken vilade �ver andra f�retag som Stanhope.

I USA f�rdjupade nedg�ngen p� fastighetsmarknaden krisen f�r dem som hade l�nat ut pengar � i synnerhet Savings and Loans och bankerna i t ex New England. I Storbritannien har de stora inhemska bankerna visserligen inte g�tt i konkurs, men raset har kostat dem m�nga hundratals miljoner pund.

Fastighetsmarknadens och bankernas problem drabbade f�retagen inom den produktiva ekonomiska sektorn � samtidigt som de egna investeringarna inte l�ngre var lika l�nsamma. Vissa f�retag var sj�lva uppbundna till fastighetsmarknaden och bankerna. M�nga v�nde sig till bankerna f�r att f� krediter, samtidigt som bankerna blev alltmer restriktiva. Alla f�rlorade marknader n�r de som f�rs�rjde den icke-produktiva sektorn minskade den allm�nna efterfr�gan.

I Storbritannien f�ll en m�ngd f�retag som vuxit upp under Thatchereran samman � Colorol, British and Commonwealth, Polly Peck, Maxwell Communications Corporation, Dan Air. Andra �verlevde med ett n�drop: Rupert Murdochs News International, som var s� stort att det kunde skr�mma den internationella bankv�rlden att inte kr�va tillbaka sina l�n. I USA kved j�ttar som Ford, medan General Motors och IBM gjorde de st�rsta f�rlusterna som n�got industrif�retag n�gonsin gjort och flygbolaget Pan Am gick i konkurs.

Avreglering och kris

S� snart recessionen v�l inletts skyndade sig de som aldrig f�rutsp�tt den att skylla p� den politik som regeringen f�rt tv� eller tre �r tidigare. Om bara regeringarna hade tillskjutit mer pengar i finanssystemet efter b�rskraschen i oktober 1987, skulle fastighets- och utl�ningsboomen aldrig ha g�tt snett och det hade inte beh�vt bli n�gon mjuklandning 1988 eller 1989. Mer sofistikerade analyser h�jde ett varningens finger f�r avregleringsv�gen p� finansmarknaden under det tidiga och mitten av 80-talet. Men inte f�r att regeringarna medvetet sl�ppte kontrollen �ver krediterna. Det var snarare f�r att de hade avskaffat m�jligheterna till reglering n�r de ansl�t sig till den monetaristiska doktrin, som gav denna reglering en central roll.

Men h�r gl�mde � och gl�mmer man fortfarande � tv� saker. F�r det f�rsta var spekulationsboomen, uppsvinget f�r de icke-produktiva tj�nsterna och lyxen under 80-talet och de krediter som kr�vdes f�r att finansiera dem, det enda s�tt som systemet kunde kompensera sig p� f�r de misslyckade investeringarna inom den produktiva sektorn. Utan kreditexplosionen kunde inte systemanh�ngarna 1986 och 1988 p�st� att systemet p� ett lysande s�tt klarat sig ifr�n krisen. Den ekonomiska �terh�mtningsperioden skulle f�rmodligen ha varit �ver efter knappt tre �r, n�r industrin v�nde ner�t 1984-85. Helt s�kert �r att uppg�ngen inte kunde ha fortsatt efter b�rskraschen 1987.

Med andra ord bar just den faktor som verkar s� f�rlamande p� systemet nu ansvaret f�r f�rl�ngningen av den boom som bara fyra eller fem �r tidigare lovprisats s�. Utan den hade den �nya h�gern� f�r l�nge sedan f�rlorat all intellektuell trov�rdighet och de miljontals orden om �post-fordism�, �post-marxism� och �post-modernism� skulle knappast ha skrivits. Felet l�g inte i regeringarnas enskilda politiska handlingar, utan i ett system som inte l�ngre kunde frambringa de vinster som kr�vdes f�r att det skulle kunna fortleva.

F�r det andra var avregleringen en avspegling av en mer l�ngtg�ende f�r�ndring inom systemet � produktionens, finansv�sendets och handelns internationalisering. Under l�ng tid, fr�n det tidiga 30-talet fram till 70-talet, hade regeringarna till viss del lyckats kontrollera finanssystemet eftersom produktionen fortfarande till stora delar var nationellt baserad.

Men bilden f�r�ndrades d� f�retagen b�rjade samordna forskning, utveckling och produktion �ver nationsgr�nserna och jaga efter nya investeringsmedel �ver hela v�rlden. Under krisen 1974-75 uppt�ckte m�nga regeringar efter att f�rst ha st�ngat pannan blodig att nationella statliga ingripanden inte l�ngre var effektiva. Andra f�rs�kte skjuta p� betalningen genom att l�na pengar utomlands f�r att f� ekonomin att v�xa � bara f�r att landa med ett brak under det tidiga 80-talets kris. I slutet av �rtiondet f�rs�kte till och med de mest statligt reglerade ekonomierna � Kina, det tidigare Sovjetunionen och �steuropa � att ers�tta kontrollen �ver kapitalet med flotta erbjudanden till kapitalet att komma till dem. Och en av f�rm�nerna var l�ftet om att reglera de enskilda kapitalisternas r�relsefrihet s� litet som m�jligt.[102]

Avregleringen och internationaliseringen avspeglade kapitalismens utveckling och stod i mots�ttning till systemets individuella enheters � kapital � beroende av nationalstaterna som beskyddare av deras intressen och som �vervakare av deras verksamhet. Systemet f�rutsatte en reglering f�r att det inte helt skulle g� �ver styr, men utvecklingen hade gjort regleringen mycket sv�rare och mots�ttningsfylld �n tidigare.

Under boomen h�vdade de nya h�gerekonomerna att avregleringen l�g bakom det nya �ekonomiska undret� � det g�r de fortfarande n�r det g�ller Kina och i mindre utstr�ckning Indien och en handfull latinamerikanska ekonomier. Sedan den ekonomiska nedg�ngen inletts har de kvarvarande keynesianerna lagt skulden f�r detta p� avregleringen. Vad ingen av dem inser �r att f�r�ndringarna inom sj�lva systemet inneb�r att nationalstaterna inte l�ngre p� ett effektivt s�tt kan f�rhindra att spekulationsboomer eller recessioner sp�rar ur. S�v�l monetarismen som keynesianismen �r b�da d�mda av det system de f�rs�ker styra �ver.

[ Avsnitt om �f�rdr�jd recession� i Tyskland och Japan har h�r utg�tt� ]

Krisens karakt�r

Det finns ett argument som ofta h�rs inom s�v�l h�gern som v�nstern om att krisen i b�rjan av 90-talet inte varit s�rskilt allvarlig, att det bara handlat om en �omstrukturerings�-kris som kommer att leda till en ny expansionsfas. I synnerhet [den numera avsatte �.a.] brittiske finansministern Lamont och hans f�reg�ngare Lawson f�rf�ktar detta. De h�vdar att kapitalismen alltid g�r genom en cykel, och att recessionen bara �r ett avbrott i tillv�xten. En version av detta argument f�rs fram av Samuel Brittan i Financial Times:

�Ingenting av det som hittills intr�ffat har minsta likhet med den stora depressionen... Trots alla inslag av finansiell oro, �r tillv�xtminskningen hittills i samma storleksordning som under det tidiga 80-talet...� [103]

Argumentet �r kanske en retr�tt fr�n det som kapitalismens f�rsvarare f�rde fram p� 60-talet om att recessioner tillh�rde historien, men det visar �nd� att det finns en viss tilltro till systemet. Liknande argument h�rs fr�n den reformistiska v�nstern. Deras tolkning av vad Marx skrivit g�r ut p� att kriser �r det s�tt som kapitalismen omstrukturerar sig sj�lv f�r att g� in i en ny ackumulationsfas. Detta kanske inneb�r att uppfattningen om den krisfria kapitalismen �r felaktig, men det inneb�r ocks� att varje tanke p� att systemet kan g� i en l�ngsiktig kris, ja till och med sammanbrott, �r felaktig. Meghnad Desai, ekonomiprofessor vid London School of Economics och r�dgivare till Labours ledare John Smith, skriver s� h�r:

�Socialisterna missf�rstod kapitalismens dynamik och fortsatte f�rutsp� dess f�rest�ende fall. Men ett �rhundrade efter Marx och Engels d�d forts�tter den oavbrutet av egna krafter. Den gamla fordistiska teknologiska massproduktionen sparkas ut, och ers�tts av nya flexibla metoder.� [104]

Under 80-talet kunde �kapitalismen f� ett uppsving� eftersom den hade �omstrukturerats under krisen p� 70-talet �ver hela v�rlden�.[105]

Detta har skapat problem f�r de regeringar som i befolkningens intresse inom nationalstatens gr�nser vill kontrollera systemet: de �kan inte l�ngre ut�va n�gon sj�lvst�ndig kontroll �ver kapitalet�.[106] Men de avf�rdar ocks� varje f�rest�llning om en socialistisk revolution, eftersom denna, enligt Desai, vilar p� teorin om kapitalismens f�rfall och detta kommer inte att intr�ffa.[107]

Men krisen i mitten av 70-talet och det tidiga 80-talet ledde inte till en automatisk �terh�mtning av kapitalackumulationen. Som vi sett berodde �terh�mtningen p� statliga ingripanden � i synnerhet de st�ndigt stigande milit�rutgifterna i USA. Men detta �r inte hela sanningen. Tillv�xttakten var mycket l�gre �n f�re 70-talets kris (se tabell nedan):

Genomsnittlig tillv�xt av real BNP per sysselsatt

Under 80-talet var alla ekonomiers �kningstakt h�lften av 60-talets, med undantag av Storbritannien (vars tillv�xt, trots Nordsj�oljan, inte var lika stor som de �vriga utvecklade l�ndernas under 60-talet). John Cornwall har beskrivit detta:

�Efter omkring tv� �rtionden av en aldrig sk�dad �kning av produktionen, produktiviteten och v�rldshandeln, med l�g arbetsl�shet och inflation, f�rs�mrades l�get f�r de kapitalistiska ekonomierna n�stan �verallt under 70-talet.� [108]

Av detta kan man dra en mycket tydlig slutsats: recessionen i mitten av 70- och det tidiga 80-talet omstrukturerade inte kapitalismen s� att systemet blev lika dynamiskt som tidigare. Det �r inte sv�rt att se varf�r.

Omstruktureringar inneb�r inte bara att man omorganiserar den materiella produktionen � rationaliserar inom industrin, l�gger ner vissa fabriker och �ppnar andra eller inf�r ny produktionsteknologi. Det handlar i st�llet om att omorganisera f�rh�llandet mellan de konkurrerande kapitalen f�r att �ka vinsterna f�r vissa p� andras bekostnad. D� kommer, �tminstone inom en del av systemet, profitkvoten att �ka s� mycket att den �r tillr�ckligt h�g f�r att nya och st�rre investeringar ska g�ras.

Under den klassiska kapitalismen tvingade recessionen, s�som Marx beskrev det, vissa kapital att g� i konkurs och m�jliggjorde f�r andra att �ka sina profiter genom att k�pa r�varor och maskiner billigt och genom att tvinga arbetarna att g� med p� l�gre l�ner. D� kunde de framg�ngsrika kapitalisterna se sina investeringskostnader sjunka, utan att deras egna ackumulerade kapital minskade i v�rde. Men allt var avh�ngigt att de kapitalister som inte lyckades gick i konkurs och att deras kapital f�rst�rdes.

Som vi tidigare sett skiljer sig dagens kapitalism fr�n Marx modell p� ett antal s�tt. Den centraliseringsprocess och kapitalkoncentration som han beskrev har lett till att ett f�tal stora enheter i allt h�gre grad kontrollerar systemet. Om en av dessa j�ttar g�r i konkurs kommer detta inte automatiskt att hj�lpa de �vriga storf�retagen. Det de vinner p� att kostnaderna f�r r�varor, maskiner och arbetskraft minskar, f�rlorar de p� att de omedelbart g�r miste om denna marknad.

Av denna orsak fruktar de som dominerar systemet j�ttekonkurser och sedan 30-talet har regeringar och banker oftast gjort sitt b�sta f�r att h�lla de storf�retag som h�ller p� att g� under under armarna � s� gjorde Carter och Bush med Chrysler under det tidiga 80-talet och s� gjorde Bush gjort med Savings and Loans.

Detta underl�ttar l�get f�r s�v�l de enskilda f�rlustf�retagen som deras framg�ngsrika leverant�rer. I dag �r t ex Chrysler det mest vinstrika (om �n det minsta) av de �tre stora� amerikanska bilf�retagen. Men kostnaderna f�r en s�dan �terh�mtning, som staten f�rst f�r b�ra, f�rdelas p� det �vriga systemet. R�ddningsaktionen f�r Savings and Loans uppgick till 300 miljarder dollar och bidrar starkt till USA:s budgetunderskott � administrationen kan bara finansiera det genom att v�lja ett av tre alternativ som alla �kar b�rdan f�r de �vriga kapitalisterna i USA: h�ja skatterna, �ka statens uppl�ning eller trycka fler sedlar och riskera inflation.

Samtidigt har andra kapital, just p� grund av att f�retaget inte g�tt omkull, tj�nat p� detta genom billigare maskiner, r�varor och arbetskraft. Genom statens ingripande minskas recessionens omfattning, men ocks� m�jligheterna att �terst�lla vinstniv�erna i hela systemet.

Antalet konkurser var st�rre i b�rjan av 90-talet �n under recessionerna i mitten av 70- och b�rjan av 80-talet � �tminstone i USA och Storbritannien.[109] Savings and Loans kanske r�ddades, men m�nga stora f�retag p� b�da sidor Atlanten har g�tt omkull � Pan AM, BCCI, Polly Peck, Maxwell Communications Corporation och en uppsj� mindre koncerner.

Men det r�cker inte. Regelr�tta konkurser har inte samma positiva inverkan p� det �vriga systemet som de en g�ng hade. De olika finans- och industrikapitalen har tr�ngt in i varandra; de stora finansiella institutionerna har stora aktieinnehav i industrif�retagen och accepterar andra fordringar som s�kerhet f�r l�n. S� n�r ett av dessa storf�retag g�r omkull, f�rlorar �ven andra.

N�r enskilda aktie�gare (eller som i fallet Maxwell, enskilda pension�rer) drabbas, gynnar det systemet n�r aktie�garna och deras kapital skrivs av.� Men n�r de j�ttelika finansinstitutionerna drabbas �r det n�got helt annat. Det �r verksamma, och inte konkursdrabbade, v�rdel�sa kapital, som drabbats, vilket dels minskar l�nsamheten i hela systemet och dels �kar tendensen till kris.

Det tydligaste tecknet p� detta �r de att de l�nga r�ntorna fortsatt att vara h�ga tre �r efter det att recessionen inleddes. De reala l�nga r�ntorna var n�stan dubbelt s� h�ga som under 60-talet och under recessionen i b�rjan av 80-talet.

Men kreditkostnaderna har inte varit det enda problemet f�r kapitalisterna. Det har ocks� varit sv�rt att f� krediter �ver huvud taget. F�ljden av 1990-92 �rs konkursv�g i USA, Storbritannien och Japan var att bankernas kostnader �kade f�r utl�nade pengar som inte skulle komma att betalas tillbaka, f�r r�ntor p� utl�nade pengar som inte betalades, och tillg�ngar vars v�rde nu var mycket l�gre �n det som de bokf�rts till hos bankerna.

Bankerna blev mycket f�rsiktigare n�r det g�llde att bevilja ytterligare l�n och satte h�rdare press p� andra, vinstrika kunder. De brittiska bankerna �kade t ex gapen mellan ut- och inl�ningsr�ntorna. Japanska banker kr�vde in krediter fr�n f�retag som kunde betala tillbaka, medan de som stod p� ruinens brant fick g� sin egen v�g.

Recessionen har ingenstans varit lika framg�ngsrik n�r det g�ller att bana v�gen f�r en efterf�ljande expansion som under recessionerna i mitten av 70- och b�rjan av 80-talet. Detta g�ller �n mer 90-talets recession eftersom den f�ljde efter de enorma krediter som i slutet av 80-talet finansierade fastighets- och byggmarknaden, spekulationen p� b�rsen och lyxkonsumtionen � i USA, Storbritannien, Japan, Korea, Skandinavien osv.[110] Det �r kreditkostnaderna som skapar stora problem n�r det g�ller att �terst�lla l�nsamheten i hela systemet.

Kreditproblem?

Den vanliga f�rklaringen till varf�r �terh�mtningen fr�n dagens recession varit s� sv�r lyder ungef�r s� h�r: det kr�vs en omfattande �kning av antingen investeringar eller konsumtion f�r att driva in systemet i en ny expansionsfas. Men eftersom alla m�ste betala tillbaka gamla skulder hindras konsumenterna fr�n att konsumera och f�retagen fr�n att investera. Will Hutton skriver i Guardian:

�De brittiska f�retagen har l�nat f�r att investera, betala aktieutdelningar och k�pa upp varandra; n�r vinsterna inte l�ngre �kade och n�r de hade betalat sina skatter uppt�ckte de pl�tsligt att r�ntebetalningarna motsvarade 40 % av vad de hade kvar. De reagerade p� det s�tt som f�retag alltid g�r: de skar ner investeringarna, sparkade arbetare och gr�vde ner sig i skyttegravarna. Under det sista kvartalet 1990 och det f�rsta 1991 rapporterade f�retagsledarna att ingen varit med om en s� stor nedg�ng.� �[111]

En analys av de amerikanska f�retagens l�n visar en anm�rkningsv�rd skillnad mellan 90-talets recession och de f�reg�ende. Det tidigare m�nstret var att f�retagen l�nade mer pengar under recessionen: de sammanlagda bankl�nen �kade med 12,2 % 1973, med 3,5 % 1980 och 5,4 % 1981. Men 1990 minskade de totala l�nen med 3,6 %. Minskningen var �nnu sty�rre med �kommersiella industril�n�.[112] En rapport ber�ttar om ett tal som ordf�randen f�r US Federal Reserve Bank, Alan Greenspan, h�ll i Japan:

�Han sa att USA och Japan stod inf�r en nedg�ng som inte intr�ffat sedan 1945. Mr Greenspan kallar det 'balansr�knings'-problemet, eftersom f�retag och konsumenter inte l�ngre konsumerar varor och tj�nster utan minskar sina skulder och skapar nya tillg�ngar.� [113]

Det �r inte bara en bristande efterfr�gan p� investeringsmedel som har minskat l�neniv�erna. Tv�rtom finns det m�nga tecken p� att bankerna varit ovilliga att, eller inte kunnat, l�na ut i tillr�cklig omfattning. N�r det g�ller Storbritannien s�ger Hutton: �De banker som s� villigt erbjudit krediter, drog nu in dem � det gr�pte ur tilltron.�[114] I USA s�gs bankernas agerande ligga bakom en del av den minskade utl�ningen under 1990.[115] I Japan �l�g s�kerheten motsvarande h�lften av bankernas krediter 1985-90 i egendom som sjunkit drastiskt i v�rde... Raset p� fastighetsmarknaden urgr�per f�retagens tillit. Lamslagna bankm�n har stramat �t krediten...� [116]

Men det �r inte bara den nationella kreditgivningen som f�rv�ntas drabbas av kraschen p� den japanska fastighetsmarknaden. Under 1980-talet blev Japan en av de stora internationella kreditgivarna, d�r handels�verskottet anv�ndes till investeringar i fr�mst Ostasien, USA och i mindre utstr�ckning Storbritannien. Under b�rjan av 1990-talet har utvecklingen varit den motsatta: japanska banker och f�retag har minskat investeringarna utomlands:

�F�r f�rsta g�ngen sedan 1980 har japanska investerare minskat sina internationella v�rdepappersportf�ljer. Och fl�det av japanska direktinvesteringar har bromsats... De internationella bankernas minskade verksamhet f�rra �ret (1991) berodde till stora delar p� den nioprocentiga minskningen i de japanska bankernas balansr�kningar.� [117]

Det �r inte bara Japan som har minskat den internationella utl�ningen i takt med recessionen. Brittiska f�retag och banker har ocks� minskat sina nettoinvesteringar utomlands f�r att i st�llet ta hem pengarna och t�ppa till alla svarta ekonomiska h�l. M�nga f�rsvarare av kapitalismen har kallat denna press ned�t p� krediter f�r en �global brist p� kapital� eller �kreditbrist�.

Det finns, s�ger de, inte tillr�ckligt mycket pengar f�r att �terst�lla v�rlden till 80-talets kondition, eller 50- eller 60-talets. Orsaken till detta �r att sparandet �r otillr�ckligt � s�rskilt i USA och Storbritannien, d�r det totala sparandet uppg�r till mindre �n 20 % av BNP, j�mf�rt med 25 % i Frankrike, Tyskland och Italien och n�stan 35 % i Japan.[118]

�Michael Camdessuss, verkst�llande direkt�r f�r Internationella Valutafonden, IMF, varnar privat f�r att 90-talet kan bli ett dystert �rtionde... Han pekade p� det som kunde vara 90-talets ekonomiska sjuka � en potentiellt f�r�dande brist p� sparade medel: industril�nderna m�ste �ka sina fasta aff�rsinvesteringar dramatiskt om de ska komma i n�rheten av 80-talets tillv�xt; samtidigt m�ste utvecklingsl�nderna ocks� kraftigt �ka sina investeringar. P� toppen av detta kommer �st- och Centraleuropas samt Rysslands oerh�rda behov. 'Kommer det att finnas tillr�ckligt mycket sparade medel f�r att finansiera alla dessa investeringar? Nej, inte om inte industril�nderna samf�llt ingriper f�r att r�dda staternas underskott och f�rb�ttrar det samh�lleliga sparandet', s�ger Mr Camdessus.� [119]

Men detta inte svaret p� fr�gan. I de flesta utvecklade l�nder (�ven stora delar av �steuropa och det gamla Sovjetunionen) r�der det brist p� gamla besparingar som omvandlats till fysiska investeringar. I land efter land r�der en ��ver-investering� j�mf�rt med den nuvarande niv�n p� marknaden. Bilfabriker, st�lverk, raffinaderier st�r stilla eftersom ingen vill k�pa deras varor. Det r�der ingen fysisk brist p� medel att producera mer v�lst�nd. Varf�r kan inte tomma fabriker och arbetsl�sa arbetare sammanf�ras f�r att i stor skala producera bruksv�rden som m�jligg�r ett nytt uppsving f�r tillv�xten i v�rlden?

Problemet i dag �r att produktionen sker under kapitalismen, och det som kapitalister av alla sorter � industri och finans, �privata� och statliga � mest intresserar sig f�r �r inte huruvida det �r m�jligt att �ka produktionen av bruksv�rden, utan att �ka andelen bytesv�rden som kan komma tillbaka till dem i form av vinst.

Om industri�garna trodde att de var garanterade h�ga vinster skulle de �terst�lla produktionen till den gamla niv�n och sedan utvidga den, i visshet om att de skulle kunna betala tillbaka kortsiktiga l�n inom den n�rmaste framtiden. P� samma s�tt skulle bankerna � om de trodde att industrins l�nsamhet var tillr�ckligt h�g f�r att det skulle garantera att de nya l�nen skulle �terbetalas med r�nta � g�rna bevilja nya l�n �ven om det innebar att de �kade bankernas utl�ning i f�rh�llande till tillg�ngarna. Som en bank ber�ttade f�r Financial Times: �Det �r inte tillg�ngen till pengar som �r problem, utan goda tillf�llen att spendera dem.� [120]

Argumentet om en �kreditbrist� leder oss rakt tillbaka till fr�gan om profitkvoten. Sparande i en kapitalistisk ekonomi �r i grunden detsamma som den kapitalistiska klassens, dess f�retag och anh�ngares[121]  sparande � n�got som �ven keynesianer erk�nner n�r de s�ger att de fattigas �ben�genhet att konsumera� �r st�rre �n de rikas. Om profitkvoten �r l�g kommer sparandets andel i den nationella ekonomin att vara j�mf�relsevis l�g. Men n�r kapitalister investerar �r det �nd� inte den existerande vinst- eller sparandeniv�n som avg�r investeringsniv�n utan behovet att h�lla j�mn takt med konkurrenterna. Och det inneb�r �tminstone en lika stor, och ibland st�rre, investeringsniv� �n tidigare. Det finns en mots�ttning mellan en h�g investeringsniv� som beror p� konkurrensen och den l�ga merv�rdesniv�n i dessa investeringar. Marx beskrev detta i Kapitalet:

�En allm�n beskrivning av den mots�ttning som r�der ger att det kapitalistiska produktionss�ttet inneh�ller en tendens mot en absolut utveckling av produktivkrafterna, oavsett det v�rde och merv�rde som de inneh�ller... trots att, � andra sidan, dess m�l �r att bevara det existerande kapitalets v�rde och underl�tta dess sj�lvexpansion s� l�ngt det bara �r m�jligt.� [122]

I mitten och slutet av 80-talet uttrycktes denna mots�ttning genom att investeringarna var mycket st�rre �n de tillg�ngliga investeringsmedlen. Trots att de produktiva investeringarnas �kning var begr�nsad, t�mdes investeringsfonderna f�r att pressa fram vinster genom spekulation och storslagna fastighets- och andra improduktiva investeringar. F�ljden blev, som vi sett, en �verhettning av hela systemet. De vinster som kom fr�n de produktiva investeringarna m�ste f�rdelas skv�ttvis till s�v�l produktiva som improduktiva investeringar.[123]

Till sist n�ddes en punkt d�r vissa investeringar, om de skulle vara l�nsamma, gjorde andra ol�nsamma. Merv�rdet fr�n andra delar av systemet kanaliserades till dem f�r att h�lla dem flytande. Profitkvoten f�ll inte, d�remot sj�nk profiterna i hela systemet.

Ur kapitalistisk synvinkel var det b�de en �verackumulation av gammalt kapital i form av produktionsmedel och en brist p� nytt kapital i form av likviditeter f�r ny ackumulation. Det blev brist p� krediter f�r att de som kontrollerar merv�rdet inte var beredda att l�na ut det eftersom det inte fanns n�gra f�ruts�ttningar f�r att systemet skulle expandera av sig sj�lv. Detta berodde i sin tur p� att denna expansion hejdades p� grund av att de redan gjorda investeringarna var s� stora. Detta �r vad pro-kapitalistiska kommentatorer ovilligt medger n�r de grubblar �ver sparandet. Som en av dem sagt:

�B�de i USA och Storbritannien har sparandet, enligt den konventionella ekonomiska visheten, problem. Men �r problemet f�r stort eller f�r litet sparande? F�rvirrande nog �r b�da svaren riktiga. I b�da l�nderna beh�vs ett minskat hush�llssparande f�r att det ska ske en verklig �terh�mtning. �nd� har i b�da l�nderna ekonomin p� medell�ng sikt h�mmats av alltf�r litet sparande, inte f�r mycket... L�nder med h�g sparkvot har tenderat att investera en h�gre andel av det nationella �verskottet.�[124]

Ers�tt �sparande� med �merv�rde� (fr�n vilket lejonparten av sparandet kommer) och fr�gan blir glasklar. I en tid n�r ekonomin befinner sig i en l�gkonjunktur och det sker f� investeringar, kan en �kning av merv�rdet fr�n arbetarna bara ytterligare minska efterfr�gan och f�rdjupa recessionen. Men f�r att ackumulationen �ter ska skjuta fart m�ste merv�rdet och profitkvoten �ka.

Hela� diskussionen om en� �kreditbrist� �r ett tecken p� att systemet befinner sig i en �terv�ndsgr�nd. Systemet kan bara fungera om produktionen utvecklas, och ackumulationen �kar kraftigt. Men dess egen drivkraft, str�van efter att �ka merv�rdet, f�rhindrar det. Detta beskrev Henryk Grossman i slutet av 20-talet:

�Mots�ttningen mellan kapitalismen och produktionens krafter �r en mots�ttning mellan v�rde och bruksv�rde, mellan tendensen mot en oh�mmad produktion av bruksv�rden och produktionen av v�rden som begr�nsas av valoriseringens [priss�ttningens] gr�nser [kapitalets sj�lv-expansion C.H.]... Ackumulationen av bruksv�rden (vilken samtidigt �r en ackumulation av v�rden) leder till en fallande profitkvot, vilket i sin tur inneb�r att det inte l�ngre �r m�jligt att s�tta ett exakt pris p� det utvecklade kapitalet. Detta inneb�r kris...� [125]

Vad Grossman s�ger �r att krisen kanske kan f� en l�sning just genom att enskilda kapitalister drivs i konkurs och att deras kapital blir v�rdel�st. Men, som vi sett, denna omorganisering och omstrukturering av systemet genom krisen har blivit allt sv�rare i takt med att kapitalismen blivit �ldre. Det sker en omorganisering, men stora delar av de kostnader som uppst�r n�r de enskilda kapitalen blir v�rdel�sa f�r b�ras av staten och det finansiella systemet � det blir en b�rda f�r hela systemet och en h�msko f�r ytterligare ackumulation.

Hur m�r kapitalismen?

Det vore fel att utesluta en �terh�mtning fr�n krisen. Detta skedde efter kriserna i mitten av 70- och det tidiga 80-talet. Den amerikanska ekonomin �terh�mtade sig fr�n 30-talets stora depression under �ren 1934-36, med en verklig om �n kortlivad minskning av arbetsl�sheten i de viktigaste industrierna, innan en f�rnyad recession inleddes 1937-40. Men en ekonomisk �terh�mtning i dag kommer troligen att begr�nsas till ekonomins viktigaste produktiva sektorer, som i sin tur kommer att f� en injektion fr�n kortsiktig spekulation i de icke-produktiva sf�rerna.

Den amerikanska ekonomin har visat de problem som f�rsv�rar en ��terh�mtning�. Mot slutet av 1992 �kade tillv�xten fr�n 1 % (vilket inte var tillr�ckligt f�r att v�ga upp minskningen fr�n 1990) till 3 %. I massmedia jublades det �ver att �nu var recessionen slut�. �nd� var det sv�rt att inse hur den konsumtions�kning som l�g bakom �terh�mtningen skulle kunna h�llas vid liv eftersom det vare sig skett n�gon s�rskild �kning av antalet arbetstillf�llen eller av konsumenternas inkomster. Ekonomijournalister skrev att �f�r f�rsta g�ngen sedan 1945 genomg�r USA en �terh�mtning utan fler arbetstillf�llen�,[126] medan den reala disponibla inkomsten knappast �r h�gre �n den var f�r 18 m�nader sedan.[127]

Samma kommentatorer som var s� entusiastiska �ver tillv�xten var lika n�jda med den snabba produktivitets�kningen (som till st�rsta delen berodde p� datoriseringen inom �serviceindustrin�), som h�ll tillbaka antalet nya jobb och minskade arbetskraftskostnaderna. Ed McKelvey chefsekonom hos Goldman Sachs, summerade det dilemma som systemets anh�ngare stod inf�r s� h�r:

�Den existerade arbetskraftens produktivitet �r h�gre �n f�rv�ntad, vilket �r goda nyheter f�r f�retagens l�nsamhet. Men utan extra anst�llda, kommer den �kande konsumtion som alla f�rv�ntar sig inte att vara s�rskilt ih�llande.� [128]

F�r att bli mer nationellt kapitalistiska skulle de enskilda staterna tvingas att h�rdare f�ra en politik som inte bara innebar �n h�rdare angrepp mot arbetarklassens levnadsstandard och -f�rh�llanden �n de v�gat sig p� under de senaste 18 �ren, utan ocks� att stora delar av den h�rskande klassen f�rlorade delar eller hela sitt kapital. Vissa kapital kunde undkomma krisen p� bekostnad av andra. Hypotetiskt finns det tv� s�tt som stater kan f�rs�ka genomf�ra s�dana f�r�ndringar.

Det ena �r att f�lja en politik som syftar till att f�rdjupa recessionen till en djup depression av 30-talssnitt (med t ex en tredjedel av befolkningen arbetsl�s i de stora industril�nderna, vilket var fallet Tyskland och USA �r 1932). Staten skulle s�tta sin tilltro till att ett stort antal stora f�retag skulle g� i konkurs och p� s� vis bana v�gen f�r andra att �ka sin vinst och skapa f�ruts�ttningar f�r att l�ner och v�lf�rdssystem skulle raseras.

Det andra s�ttet vore att l�ta inflationen skena iv�g. Detta skulle skriva av de flesta f�retags skulder, radera ut medelklassens besparingar, s�nka levnadsstandarden f�r dem som lever p� bidrag och f�r svagt organiserade arbetargrupper. F�ljden skulle bli att vissa delar av kapitalet fick tillr�ckligt stora �vervinster f�r att inleda en ny ackumulationscykel.

Dessa tv� m�jligheter utesluter varandra �msesidigt. Efter f�rsta v�rldskriget f�ljde den tyska kapitalismen under fyra �r en inflationspolitik och utnyttjade sedan en kraftig recession f�r att bef�sta det tyska storkapitalets framg�ngar. �ven under 50- och 60-talen anv�ndes en blandning av hyperinflation och depression f�r att �ka ackumulationen � b�da spelade sin roll f�r att dels l�ngsiktigt s�nka arbetarnas levnadsstandard med 50 % och dels mycket snabbt �ka ackumulationen.[129]

Men b�da medf�r stora sv�righeter f�r de kapitalistiska staterna under 90-talet. Depressionsl�sningen erbjuder inga automatiska eller snabba v�gar ut ur krisen, av sk�l som jag tidigare n�mnt � de individuella kapitalens blotta storlek och �msesidiga beroende. Ocks� under 30-talet tog det elva �r och v�rldens hittills mest omfattande krig f�r den amerikanska kapitalismen att fullst�ndigt �terh�mta sig fr�n krisen. I dag �r kapitalet s� koncentrerat och centraliserat att den regering som ger sig in p� en okontrollerbar depressionsv�g riskerar en hittills aldrig sk�dad ekonomisk f�r�delse. Den ger sig ut p� farlig och ok�nd terr�ng utan att vara s�ker p� att det finns en v�g ut ur den.

Inflationsl�sningen �r lika problemfylld den. Den fungerar bara p� kort sikt och om ett lands ekonomi �tminstone delvis kan isoleras fr�n resten av v�rlden. Annars kommer den med s�kerhet att leda till sjunkande export och �kande import eftersom de inhemska kostnads�kningarna sker hastigare �n de utl�ndska konkurrenternas. Dessutom kommer stora summor pengar att flyttas utomlands till l�nder med h�gre realr�ntor (skillnaden mellan r�nta och inflation).

Men produktionens internationalisering g�r det mycket sv�rare att isolera sig i dag �n f�r 30 eller 40 �r sedan. �ver hela v�rlden skulle regeringarna p� ett eller annat s�tt f�rs�ka skydda sina lokalt baserade f�retags marknader.[130] Den amerikanska administrationen vidtar �tg�rder mot den p�st�dda dumpningen av microchips fr�n Japan eller st�l fr�n Europa. EU inf�r importbegr�nsningar mot japanska bilar. Japan f�rlitar sig p� en uppsj� informella aff�rsregler f�r att utest�nga import fr�n europeiska och amerikanska tillverkare. Men de nationella ekonomiernas �msesidiga beroende g�r att regeringarna inte t�rs inf�ra en fullst�ndig protektionism. V�rldshandeln har fortsatt att expandera under tre recessioner under de senaste 20 �ren, medan den minskade mycket kraftigt under 30-talet.

Samtidigt har den �kande internationaliseringen av banksystemet f�rsvagat regeringarnas m�jligheter att styra marknadsr�ntorna. Centralbankerna kan fortfarande p�verka de korta r�ntorna. Men de har mycket mindre inflytande �ver de l�nga r�ntorna, som tenderar att utvecklas �t samma h�ll internationellt: sommaren 1992 var de korta r�ntorna i USA sex punkter l�gre �n Tysklands, men skillnaden n�r det g�ller tio�riga statsobligationer bara var 0,5 %.[131] Att f�r�ndra denna trend skulle kr�va en fullkomlig �verg�ng till nationellt isolerade banksystem n�got som skulle sk�ra av de multinationella f�retagen och de skuldsatta regeringarna i t ex USA och Storbritannien fr�n de internationella kreditk�llor som de s� v�l beh�ver.

F�r tio �r sedan f�rs�kte vissa regeringar skapa en inhemsk ekonomisk expansion samtidigt som v�rldsekonomin fortfarande var svag. De st�tte snart p� problem. Den nyvalda Mitterandregeringen i Frankrike tvingades tillbaka till en deflationspolitik som h�ll tillbaka tillv�xten i Frankrike under resten av decenniet.

Den amerikanska ekonomins �milit�ra keynesianism� under Reagan verkade till en b�rjan mer framg�ngsrik � USA var fortfarande v�rldens st�rsta enskilda ekonomi, var mindre beroende �n de flesta av utrikeshandel och d�rf�r hade b�ttre f�ruts�ttningar �n andra att f�rs�ka sig p� en nationellt baserad expansion. �nd� f�rsvagades konkurrenskraften hos de nationellt baserade f�retagen och orsakade ett skenande handelsunderskott.

Reagans regering tvingades h�lla nere milit�rutgifterna, tom innan Sovjetunionen drog sig tillbaka fr�n Afghanistan, �vergav �steuropa och slutligen br�t samman. Utgifterna fortsatte att �ka, men inte lika snabbt som BNP: 1990 hade milit�rens andel av BNP minskat fr�n 7 % till 5,4 %, knappt �ver 1980 �rs niv�.

N�r Berlinmuren f�ll talades det mycket et om en �fredsutdelning�. I sj�lva verket ledde nedg�ngen till nedsk�rningar i produktionen, vilket s�rskilt drabbade ekonomin i Kalifornien och banade v�gen f�r den mer omfattande recessionen under b�rjan av 90-talet. USA kunde inte l�ngre spela lokomotivets roll i v�rldsekonomin, som man gjort under 50-talet. Och det som USA inte kan uppn� genom en expansionistisk politik, det kan ingen annan heller.

S�dana problem att uppr�tth�lla balansen i de nationella ekonomierna som egentligen inte borde uppst�, uppstod oavsiktligt eller medvetet; regeringarna f�rde medvetet och samtidigt en anti-inflationspolitik i de stora ekonomierna. Men de st�tte snart p� andra problem. 1992 var budgetunderskotten �verallt h�ga, innan n�gon verklig �terh�mtning fr�n recessionen hade inletts: genomsnittet i de viktigaste OECD-l�nderna hade �kat till 43,6 %, fr�n 22,7 % �r 1979,[132] mot slutet av 1993 f�rv�ntades inget av EU:s medlemsl�nder uppfylla de s k konvergenskraven i Maastrichavtalet om en maximal skulds�ttning p� 3 % av BNP.[133]

�kande underskott och nya skulder som ett s�tt att ge ekonomin fart leder l�tt till galopperande inflation, �ven om skuldb�rdan minskar f�r enskilda f�retag. Om hjulen fick ny fart skulle det leda till v�xande politisk instabilitet, n�r arbetarna kompenserade sig f�r �kande priser och delar av medelklassen reagerade i fruktan att bli utblottade.

Det var just s�dana omst�ndigheter som fick regeringarna i alla de utvecklade l�nderna att drabbas av panik i mitten av 70-talet och �verge den �keynesianska� stimulanspolitiken f�r att f� fart p� ekonomi och deflation. Det finns liten anledning att tro att omst�ndigheterna skulle vara annorlunda i dag. Vissa regeringar kanske f�ljer en inflationsv�g f�r att de fruktar att sl�s ut om det blir depression. Men de kommer uppt�cka att �ven detta inneb�r ett enormt ekonomiskt och politisk kaos och att ett kortvarigt uppsving d� kan vara lika f�r�dande f�r dem som en oerh�rt djup l�gkonjunktur.

B�da alternativen � depression och inflation � �r en politisk krutdurk, eftersom de inneb�r att en del av den h�rskande klassen blir rikare p� en annans bekostnad, f�r att inte tala om arbetare och medelklass. F�ljden kan bara bli en fragmentarisering av de olika borgerliga politiska krafterna och kulminera i en sorts politiskt inb�rdeskrig inom den h�rskande klassen, d�r varje rivaliserande fraktion sl�ss f�r att ta �ver statsmakten och genomf�ra sina egna l�sningar. Och under s�dana f�rh�llanden kan ett politiskt inb�rdeskrig f� sin forts�ttning i ett regelr�tt krig, som i Balkan och s�dra delarna av gamla Sovjetunionen.

Politiska stridigheter p� hemmaplan kommer oundvikligen att f�ljas av politiska konflikter p� det internationella planet. Systemets internationalisering inneb�r att oavsett om det f�rs en inflationsdrivande eller deflationsdrivande politik i ett land s� kommer det att f� omedelbara f�ljder f�r andra som skapar bittra stridigheter d�r internationella politiska dispyter samspelar med internationell ekonomisk diplomati.

1992 fick vi en f�rsmak av detta genom de politiska konflikter som utbr�t om den europeiska v�xelkursen, Maastricht, NAFTA, f�rhandlingarna om GATT de h�ngde alla samman med andra argument om huruvida stormakterna skulle ingripa p� Balkan, Afrikas horn och Mellan�stern.

Detta inneb�r inte att det inte kan ske en blygsam expansion i en eller annan del av systemet. Kapitalismen kan till sin natur inte vara ett statiskt system. Vissa sektorer kommer alltid att expandera p� andras bekostnad, �ven om den allm�nna utvecklingen pekar ned�t � n�r allt kommer omkring inneb�r en katastrofal depression en massa nya jobb f�r pantbanker, utm�tningsm�n, konkursf�rvaltare och lismande livsmedelsleverant�rer.

Det desperata s�kandet efter profiter kan leda till pl�tsliga utbrott av spekulationsfeber, vilket leder till kortsiktiga inkomster f�r ett st�rre eller mindre skikt inom samh�llet (som 1987-89) ocks� n�r nettovinsten �r l�g. Och den blinda vinstjakten kan ocks� leda till en j�ttelik investeringsv�g (som i Japan i slutet av 80‑talet), �ven om ingen kan f�rv�nta sig att f� igen pengarna.

Borgerliga ekonomiska kommentatorer �r av n�dv�ndighet kortsiktiga. Det �r d�rf�r inte f�rv�nande att en del av dem som var �verv�ldigade av de sm�, sm� tecknen p� en �terh�mtning i mitten av 80-talet �r sj�lvmordsaktiga i sina antaganden om att det inte kan ske n�gon �terh�mtning i dag; den gamle redakt�ren f�r Times, William Rees Mogg, talar om en �ndl�s depression och civilisationens slut inom de n�rmaste 30 �ren.

Det �r n�dv�ndigt att avvisa ett s�dant ogrundat perspektiv, p� samma s�tt som det under det tidiga 80-talet var n�dv�ndigt att f�rkasta uppfattningen att en �av-industrialisering� i Storbritannien och USA skulle inneb�ra att det aldrig skulle ske n�gon ekonomisk expansion eller skapas n�gra nya jobb.

Systemets grundl�ggande drag g�r det oerh�rt sv�rt f�r kapitalismen att skapa n�gra verkliga f�rb�ttringar av den l�ngsiktiga profitkvoten, eller �terv�nda till de f�ruts�ttningar som r�dde under det l�ngvariga ekonomiska uppsvinget efter andra v�rldskriget. Men de hindrar inte vissa sektorer av v�rldsekonomin fr�n att v�xa samtidigt sona andra krymper. De hindrar inte heller kapitalister och regeringar fr�n att svepas med av uppenbart kortsiktiga �kningar (verkliga eller falska) av profitkvoten i tron att en l�ngvarig boom vore m�jlig eller att de �terigen ger sig in p� oerh�rt omfattande spekulationsaff�rer och mycket mindre produktiva investeringar � ett s�tt att skapa f�ruts�ttningar f�r en tillf�llig boom, innan de faller platt till marken.

Under den n�rmaste framtiden �r det troligt att skuldens baksm�lla h�nger tung och hindrar en �terh�mtning, som i vilket fall blir br�cklig och kortlivad. Men det vore att gl�mma bort hur blinda kapitalisterna �r inf�r de inbyggda mots�ttningarna i deras eget system om vi svor p� att de aldrig skulle kunna skapa sig illusioner om ytterligare ett �ekonomiskt under� och investera d�refter.

Den n�rmaste tiden kommer inte k�nnetecknas av en allt djupare ekonomisk l�gkonjunktur. Det handlar snarare om en sorts berg-och-dalbana med djupa upp- och nedg�ngar som skapar en absurd kortsiktig optimism bland den h�rskande klassens ideologer liksom en desperat l�ngvarig pessimism. Och om och om igen kommer en ih�llande k�nsla av olust �ver ekonomin att komma till uttryck i politiska kriser.

F�r elva �r sedan avslutade jag min bok, Explaining the Crisis, med att argumentera mot dem som trodde att en omstrukturering skulle leda till en ny period av kapitalistisk fred och v�lst�nd:

�Krisen kommer troligen att forts�tta tills dess den finner sin l�sning i antingen att v�rlden kastas ned i barbari eller att arbetarna g�r revolution... Detta inneb�r inte att v�rldsekonomin �r d�md till nedg�ng. En allm�n stagnationstendens kan motverkas av mindre uppg�ngar, med sm� men tillf�lliga syssels�ttnings�kningar. Men var och en av dem f�rv�rrar bara systemets problem och leder till ytterligare stagnation och en oerh�rd f�r�delse av vissa delar av systemet.� [134]

Sedan dess har vi sett vad en �f�r�delse av vissa delar av systemet� inneb�r i Afrika s�der om Sahara och i delar av Latinamerika och det gamla Sovjetunionen. Vi har ocks� f�tt en avskyv�rd f�rsmak av vad det inneb�r att kastas ned i barbariet genom de tv� krigen i Persiska viken, kriget i Afghanistan och inb�rdeskrigen p� Balkan och Afrika s�der om Sahara.

Som tur �r har vi ocks� sett vilken potential ett massomfattande uppror mot systemet har, n�r den ekonomiska krisen slitit s�nder den h�rskande klassen och brutit ner �ven det mest sofistikerade politiska kontroll- och ideologiska system. Vi har sett hur de stalinistiska monoliterna fallit samman i �steuropa och Sovjetunionen, eller de milit�ra regimerna i Brasilien och Argentina, enpartistaterna runt om i Afrika samt, om �n i mindre omfattning, Thatchers f�r�delse i Storbritannien och USA under president Bush.

Allt pekar p� att det finns mycket mindre anledning f�r dem som styr kapitalismen att vara optimistiska under 90-talet �n de var i b�rjan av 80-talet. Utrymmet f�r en ekonomisk �terh�mtning genom en omstrukturering �r mindre eftersom baksm�llan fr�n skulds�ttningen under den vilda spekulationsfesten mot slutet av 80-talet d�mpar tom den mest entusiastiska entrepren�rsandan. De har inga m�jligheter att �terv�nda till det �rorika 60-talet. De n�rmaste tio �ren kommer att bli h�rdare och v�rre �n de senaste tio � f�r b�de dem och oss � och d�rf�r k�nnetecknas av en omfattande och explosiv kamp.

�vers�ttning och redigering: Lars Gus Kaage
Ur: International Socialism nr 58 (spring 1993, �Where is capitalism going?�).
Artikeln n�got f�rkortad.

Noter

[1] Bryan Gould p� Labours konferens 1987.

[2] Tredje kvartalet 1992 var industriproduktionens minskning fortfarande mindre �n 1979-80. Sedan minskade den med omkring 12 %; minskningen fr�n b�rjan av 1990 till andra kvartalet 1992 var omkring 6,6 % Den ekonomiska tillv�xtminskningen under det tidiga 90-talet var avsev�rt st�rre �n under det tidiga 80-talet. OECD uppskattar att skillnaden mellan den potentiella och verkliga ekonomisk utvecklingen var 3,6 % under det tidiga 80-talet och 6,9 % fj�rde kvartalet 1992 (OECD Economic Outlook, december 1992 s 34).

[3] W Keegan, The Spectre of Capitalism, London 1992, s 79.

[4] Ibid, s 14.

[5] Se C Harman, Explaining the Crisis, London 1984, ss 20-30.

[6] Marx egen uppfattning finns i Capital vol III, part III, Moskva 1962, ss 207-261, (p� svenska Kapitalet, Tredje boken, DDR 1973); se �ven R Rosdolsky, The Making of Marx's Capital (London 1980, ss 376-383 och ss 398-413 (p� svenska Kapitalets tillkomsthistoria, R�da bokf�rlaget); H Grossman, The Law of Accumulation and the Breakdown of Capitalism, London 1992; M Kidron Capitalism and Theory, London 1974; C Harman a.a.

[7] Det var n�r de inte ins�g detta som en rad marxister som Paul Mattick och David Yaffe under det tidiga 70-talet blev "fundamentalister" och helt enkelt p�stod att krisen var omedelbar, utan att p� minsta s�tt f�rklara det l�nga uppsvinget efter andra v�rldskriget eller skillnaden mellan 70-talets kris och 30-talets. Detta stimulerade dem inom v�nstern som fullst�ndigt avvisade den marxistiska krisuppfattningen. Debatten mellan dessa felaktiga st�ndpunkter finns i olika nummer av The Bulletin of the Conference of Socialist Economists.

[8] Se �The morning after: Japanese companies count cost of investment binge�, Far Eastern Economic Review, 28 januari 1993.

[9] Milit�r upprustning �r improduktiv eftersom den inte skapar n�got merv�rde f�r den kapitalist (eller den kapitalistiska stat) som f�r betala kostnaderna. Detta inneb�r inte att den milit�ra industrin �r improduktiv f�r de kapitalister som sysslar med den: deras investeringar producerar vapen som s�ljs som varor och ger upphov till ett merv�rde f�r dem.

[10] H Grossman, a.a. s 58. N�r Mike Kidron beskrev samma sak � i t ex Western Capitalism Since the War, London 1968 (p� svenska <'color:black'><'color:black'>V�stkapitalismen efter kriget, Halmstad 1970) n�ra 40 �r efter Grossman, f�rkastade Grossmans �l�rjungar� David Yaffe och Ernest Mandel detta. Deras l�sning av Grossman var uppenbart mycket selektiv.

[11] Olika artiklar av Vance/Oakes finns i H Draper, ed, The Permanent War Economy, Berkley 1970; Mike Kidron a.a. 1968 och Capitalism and Theory, London 1974 och i tidigare nummer av International Socialism. En tv�sidors summering av Vance/Oakes teori finns, av alla st�llen, i Norman Mailers andra novell Barbary Shore.

[12] F�r en utf�rligare f�rklaring, se C Harman, a.a. kapitel 3.

[13] F Moseley, The Falling Rate of Profit in the post-war US economy, London 1991, s 97.

[14] Den genomsnittliga minskningen f�r femte, sj�tte och sjunde decilen bland familjerna - som utg�r k�rnan av den sysselsatta, manuellt arbetande arbetarklassen - var omkring 5 %. R Heilbroner, New York Review of Books, 24 oktober 1991.

[15] F Moseley a.a. s 96.

[16] OECD Economic Outlook, december 1992, tabell 4.

[17] Andrew Glyn, �The macro-anatomy of the Thatcher years� i F Green, red, Restructuring the UK Economy, 1989, ss 67-69.

[18] �Beyond the profit squeeze�, Lloyds Bank Economic Revue, juni 1989.

[19] Den verksamma nettovinsten i f�rh�llande till nettokapitalet i tillverkningsindustrin, Bank of England Quarterly Bulletin, augusti 1992, s 300.

[20] Siffror f�r �konventionell� profitkvot (dvs inte enligt Marx definition) i F Moseley, a.a. s 121

[21] Ber�kningar fr�n OECD Economic Outlook, december 1992, tabell 4.

[22] Siffrorna fr�n P Green, Socialist Review, november 1983.

[23] Ekonomisk rapport till presidenten, februari 1991, citerad ur J K Galbraith, The Culture of Contentment, London 1992, s 126.

[24] OECD Economic Outlook, december 1992, tabell 7.

[25] Siffror ur US Department of Commerce, Surveys of Current Business, augusti 1981 och juni 1988.

[26] Food and Agricultural Organisation, The State of Food and Agriculture, 1991, s 43.

[27] Ibid.

[28] Siffror f�r BNP per mantimme ur A Maddison, Dynamic Forces in Capitalist Development, a long run view, 1991, tabell 3.3.

[29] IMF, World Economic Outlook, oktober 1989, tabell A2.

[30] Ibid, tabell A3.

[31] Se t ex �America prods the slaggards�, Economist, 19 juli 1986.

[32] Se t ex �Here comes the slump�, Socialist Worker Review, juli/augusti 1986 och �How deep can it go?�, SWR september 1986.

[33] Ett penningm�ngdsm�tt som centralbanken har f�r att t ex �m�ta� inflationen �.a.

[34] Siffror f�r BNP ber�knad tillv�xt 1987 ur Economist v�ren 1988.

[35] Economist, 20 december 1986.

[36] Den g�ngen gjorde vi dock inte detta misstag. SWP:s konferens 1987 sade att �kraschen har gett v�r analys r�tt. Men vi m�ste vara f�rsiktiga. En ekonomisk krasch leder inte automatiskt till ett sammanbrott f�r hela systemet.�

[37] Financial Times 29 oktober 1987.

[38] Economist , 31 oktober 1987.

[39] Se B Burrough och J Helyar, Barbarians at the Gate, The Fall of RJR Nabisco<'font-style:normal'>, New York<'font-style:normal'> 1990.

[40] �Financial Retrenchment in the US�, Bank of England Quarterly Bulletin, februari 1992.

[41] G Davies, The Independent, 27 januari 1992.

[42] Se J Plender �The can-do tactics come home to roost�, Financial Times 16 oktober 1990 och The Bank of England Quarterly Bulletin, februari 1992.

[43] IMF, World Outlook, oktober 1992, tabell 15, s 61.

[44] Siffror fr�n Armstrong, Glyn och Harrison, Capitalism Since 1945, Oxford 1991, tabell A5 och A6.

[45] Bank of England Quarterly Bulletin, november 1991, s 150.

[46] National Institute Economic Review, 92/2, maj 1992, s 12.

[47] I Marx bem�rkelse.

[48] S Cohen och J Zysman, Manufacturing Matters, New York 1987, s� 10

[49] Siffror fr�n A Glyn, �The costs of stability: the advanced capitalist countries in the 1980s�, New Left Review 195, s 89.

[50] J Wells, �Britain in the 1990s�, i J Cornwall, red, The Capitalist Economies, Aldershot 1991, s 182.

[51] Citerad i B Burrough och J Helyar a.a. Se �ven International Business Week, 7 november 1988.

[52] Business Week, november 1988

[53] Economist, 12 augusti 1989.

[54] IMF, World Economic Outlook, oktober 1989, s 7.

[55] Sammanfattning av OECD, Economic Outlook nr 47 i Financial Times, 29 juni 1990.

[56] Tillv�xtsiffror fr�n Economist, 16 november 1991.

[57] Financial Times, 5 oktober 1991.

[58] Se t ex Economist, 26 augusti 1989.

[59] IMF World Outlook, oktober 1989, s 9.

[60] �When the pips start to squeak�, Economist, 14 oktober 1989.

[61] Se A Glyn a.a. s 85-88.

[62] Ber�kning av �konventionell profitkvot� ur F Moseley a.a. ss 110 och 120.

[63] Siffror fr�n de 1 400 st�rsta f�retagen, ur Bank of England Quarterly Bulletin, november 1991, s 546. J�mf�relserna mellan profitkvoter i olika l�nder kan vara mycket missvisande eftersom de ofta har olika ber�kningsgrund. Se �ven Bank of England Quarterly Bulletin, februari 1992.

[64] Bank of England Quarterly Bulletin, februari 1992.

[65] J Toporowski, �The Financial System and Capital Accumulation in the 1980s�, i F Green a.a. s 256.

[66] R Belfield, C Hird och S Kelly, Murdoch, the Decline of an Empire, London 1991, ss 232-233.

[67] Ibid, s 235.

[68] Belfield et al, a.a. menar att detta var orsaken till att Murdoch valde att sk�ta r�kenskaperna f�r sitt multinationella imperium i Australien. Givetvis kan vinsterna underv�rderas med samma ber�kningsgrund. Men detta �r vanligare n�r f�retagen �r r�dda f�r f�retagsbeskattning och inte uppk�p. D�rf�r var underv�rderade vinster vanligare p� 60-talet, medan �verv�rderingar h�rde till 80-talet. Olika bokf�ringsmetoder dolde delvis den fallande profitkvoten mellan de tv� perioderna.

[69] Se T Smith, Accounting for Growth, London 1992.

[70] Guardian och Financial Times, 2 december 1992.

[71] Karl Marx, Kapitalet, tredje boken, DDR 1973, s 439.

[72] F�rh�llandet varierar under olika tider i den ekonomiska cykeln mellan uppsving och nedg�ng; d�rf�r motsvaras inte en r�nte�kning omedelbart av en �kad profitkvot. Men som allm�n trend g�ller det.

[73] Detta g�ller �ven stora delar av �hush�llens sparande�, som kommer fr�n den kapitalistiska klassens aktieutdelningar och h�ga l�ner.

[74] De som har l�nat f�r mycket under uppsvinget f�rs�ker under recessionens f�rsta skede att l�na mer f�r att t�cka sina f�rluster.

[75] Se F P Cipolla, �Profit rate and public deficit in the USA�, in Review of Radical Political Economy, vol 24, nr 2 1992, s 77.

[76] A Glyn, a.a. s 89.

[77] Ibid, s 97-98.

[78] R Luxemburg, The Accumulation of Capital, London 1963, R Luxemburg och N Bukharin, Imperialism and the Accumulation of Capital, London 1972; P Baran och P Sweezy, Monopoly Capital, London 1973 (p� svenska Monopolkapitalet).

[79] Varken Rosa Luxemburg eller Baran och Sweezy var s� dumma att de borts�g fr�n investeringarnas betydelse. Deras argument gick ut p� att de inte kunde fylla gapet mer �n tillf�lligt. Rosa Luxemburg h�vdade att det var om�jligt f�r kapitalismen att uppr�tth�lla de riktiga proportionerna mellan investeringar och konsumtion under och mellan olika produktionscykler och att det i vilket fall r�dde en mots�ttning i fr�gan om produktionen kunde inriktas p� n�got annat �n konsumtion. Baran och Sweezy har h�vdat att den kapitalistiska utvecklingen lett till en monopolisering och att monopolen helt enkelt inte haft en drivkraft eller incitament att investera i tillr�ckligt h�g grad.

[80] Karl Marx, Kapitalet, tredje boken, s 439.

[81] H Grossman, a.a. ss 191-193.

[82] L Corey, The Decline of American Capitalism, London 1935, s 172.

[83] J K Galbraith, a.a. s 55.

[84] Financial Times 28 november 1992.

[85] De 1 400 st�rsta f�retagen i Storbritannien, Bank of England Quarterly Bulletin, november 1991, s 546.

[86] A Glyn, a.a. s 92.

[87] Vad Marx kallade �kapitalets tekniska sammans�ttning� [technical composition].

[88] Ber�kningar hos F Moseley, a.a., s 97.

[89] �Beyond the profit squeeze�, Lloyds Bank Economic Review, juni 1989.

[90] IMF, World Economic Outlook, oktober 1989, tabell A 10.

[91] Ibid s 12; f�r Storbritannien, Bank of England Quarterly Bulletin, augusti 1992, tabell A s 298.

[92] Se �Receivers move into Rosehaug's properties�, Financial Times december 1992.

[93] Business Week 13 november 19S9, s 80.

[94] A Brummer, Guardian, 14 september 1990.

[95] Bank of England Quarterly Bulletin, november 1991, diagram 4.

[96] �Profitability of large companies�, Bank of England Quarterly Bulletin, november 1991, s 547.

[97] Wall Street Journal, 22 mars 1990.

[98] Observer, 10 februari 1991.

[99] Financial Times 20 december 1990.

[100] Ibid, 22 januari 1991.

[101] Economist 14 oktober 1989, s 138.

[102] Dessa argument utvecklas i mina artiklar �Poland and the Crisis of State Capitalism�, IS 1:93 och 1:94; �The storm breaks�, IS 2:46; �The state and capita/�, IS 2:51; och i avslutningskapitlen i mina tv� b�cker Class struggles in Eastern Europe och Explaining the Crisis.

[103] Financial Times, 10 december 1992.

[104] Tribune, 12 juni 1992.

[105] A. a. 17 april 1992.

[106] Ibid.

[107] Dessa framf�rde med kraft dessa argument i en debatt med mig i november 1992 p� London School of Economics.

[108] Inledning till J Cornwall, red, The Capitalist Economies, Aldershot 1991, s 1.]

[109] I Storbritannien uppgick andelen konkursm�ssiga f�retag till 1,6 % av alla f�retag under recessionens andra �r i b�rjan av 80-talet; j�mf�rt med 2,3 % av motsvarande period under 90-talet. Det totala antalet f�retag p� obest�nd var dubbelt s� h�gt enligt Bank of England Quarterly Bulletin, augusti 1992.

[110] F�r Norge, Sverige och Finland se �Slippery slopes�, Financial Times 31 oktober 1991 och �Nordic nightmare� Wall Street Journal, 1 november 1991.

[111] �UK in the early 1990s�, British Economic Survey vol 20 nr 2, Spring 1991

[112] �The credit crunch�, Brookings Papers on Economic Activity, 1991:2, s 208.

[113] Financial Times, 26 oktober 1992.

[114] W Hutton i British Economic Survey, op. cit.

[115] �The credit crunch�, op.cit., s 220.

[116] Far Eastern Economic Review, 26 november 1992.

[117] Financial Times, 14 september 1992.

[118] Siffror fr�n Financial Times, 16 november 1992.

[119] B Morris i Independent on Sunday, 22 mars 1992.

[120] B Kensall, marknadsf�ringsdirekt�r i Barclays, Financial Times, 10 april 1992.

[121] D�rf�r kan �hush�llens sparande� likav�l vara kapitalisternas som f�retagens sparande, eftersom hush�llsinkomsterna f�r de mycket rika �r inkomster av kapital - �ven om de tar form av h�ga l�ner - inte arbetsinkomster. Detta d�lja i den konventionella statistiken som f�r samman alla l�ner i en enda pott.]

[122] Marx, K, Capital vol III, Moskva 1959, s 249. [Min �vers�ttning �.a.]

[123] Fred Moseley uppskattar att den produktiva industrins profitkvot i USA var h�gre mot slutet av 80-talet �n under 50-talet och det tidiga 70-talet, men att den togs ut genom den �kande b�rdan av att tvingas f�rdela vinsterna till icke-produktiva sektorer. Se Moseley a.a.

[124] E Balls i Financial Times, 16 november 1992.

[125] H Grossman, a.a. s 123.

[126] M Prowse, Financial Times, 5 februari 1993.

[127] M Feldstein, Financial Times, 5 februari 1993.

[128] Citerad i Observer, 14 februari 1993.

[129] Se M. A. Garc�a, �Argentina: El veintenio desarrollista�, i Debate (Rom), nr. 2 april-maj 1978.

[130] �ven om de sj�lva �r utlands�gda, som med bolag som Ford och Vauxhall (General Motors) i Storbritannien.

[131] Financial Times, 18 maj 1992. Skillnaden mellan vad som h�nder med den korta r�ntan (reala och nominella) och den l�nga liksom mellan de olika l�nderna fr�n 1980 till 1992 visas i OECD Economic Outlook, 1992, bild 5 och 1.

[132] Ibid, tabell 7.

[133] Financial Times, 27 januari 1993.

[134] C Harman, �State capitalism, the arms economy and the crisis today� i Explaining the Crisis, London 1984, s 121.

Tidskriften Fj�rde Internationalen
Svensk avdelning | MIA