Ur Fj�rde internationalen 4-1993
L�t mig inleda med tv� viktiga p�pekanden som f�rtj�nar att upprepas i dagens debatt:
* Revolution�ra marxister har ett s�rskilt f�rh�llande till den nationella kampen. Vi st�djer de f�rtryckta folkens r�ttf�rdiga kamp oberoende av deras ledarskap. Att st�dja kampen inneb�r dock inte n�dv�ndigtvis att vi st�der ledarskapet. Vi k�mpar ocks� f�r att de f�rtryckta klasserna skall bygga upp en sj�lvst�ndig organisation under den nationella kampen. Detta st�r vi �ppet f�r, och f�r oss upph�r aldrig den nationella kampen att ocks� vara en klasskamp.
Vi vill ocks� varna f�r att inte ens den mest nationalistiska, nationella borgarklass kommer att str�cka sig l�ngre �n till kompromisser med imperialismen. Vi st�djer de f�rtryckta klasserna med perspektivet att g�ra revolutionen �permanent�. Detta �r en del av en historisk l�rdom f�r v�r r�relse.
* F�r det andra talas det mycket om att det som h�nt utg�r ett brott i det sionistiska samf�rst�ndet. Det �r emellertid en felaktig analys, eftersom det aldrig r�tt ett samf�rst�nd bland sionisterna n�r det g�ller det israeliska territoriets storlek. (P� den sionistiska r�relsens grundningskongress i Basel 1897, p�gick det fortfarande en diskussion om huruvida det var m�jligt att v�lja ett territorium i Afrika. Den moderna sionismens teoretiker, Theodore Herzl, f�respr�kade en �judisk stat�, och l�mnade fr�gan om var den skulle ligga �ppen.)
Det �r bara de som sluter upp bakom Jabotinskis revisionistiska sionism som kanske tror att alla sionistiska str�mningar har ett gemensamt expansionistiskt arv och att de vill skapa ett Israel som str�cker sig fr�n Nilen till Eufrat.
Det finns en gemensam sionistisk uppfattning om att staten skall vara �judisk� och om f�rest�llningen om en �etniskt ren� stat som g�r den judiska staten till en rasistisk stat. I denna fr�ga finns det ingen som helst spricka i det sionistiska samf�rst�ndet; �ven Shimon Peres och Yitzak Rabin �r delar av denna logik. Den som sv�var p� m�let i denna fr�ga riskerar att trampa rakt in en sn�rskog av ideologiska f�llor, alltifr�n anti-sionistiska karikatyrer till de som stinker av antisemitism.
Vi st�djer det palestinska folkets kamp eftersom vi anser att den sionistiska staten Israel �r en f�ljd av en kolonialism som inleddes med att 80 % av de som bodde i omr�det f�rvisades. Det var en �uppgjord� kolonial operation redan fr�n b�rjan, eftersom F�renta Nationernas delning 1947 gav den �judiska staten� omr�den d�r judarna inte var i majoritet eller var i knapp majoritet.
Under det krig som f�ljde expanderade de l�ngt bortom de gr�nser som utstakats i �delningsplanen� och f�rvisade 80 % av den palestinska befolkningen fr�n sitt territorium f�r att uppr�tta en till 90 eller 95 % etniskt ren stat � med en liten arabisk minoritet, som en sorts alibi, som tillerk�ndes andra eller tredje klassens israeliskt medborgarskap.
Vi st�djer det palestinska folkets kamp mot sionismen eftersom den �r legitim. Men vi deltar i kampen som internationalister, d v s vi har v�r egen uppfattning om den nationella fr�gan. Vi sluter inte upp bakom den mystik som finns om landet. Vi f�rs�ker inte korrigera en historisk or�ttvisa genom att beg� en annan. Vi vet att den judiska immigrationen till Palestina till allra st�rsta delen �r en reaktion p� rasf�rf�ljelserna i ursprungsl�nderna och att det har skapats en israelisk nationell enhet.
Jag kan inte l�ta bli att skratta �t dem som talar om �arabiska judar� och �palestinska judar�. Det finns en israelisk nation som f�r n�rvarande �r en rasistisk f�rtryckare. Det �r detta f�rryck � d v s den sionistiska staten � som m�ste f�rsvinna. Vi marxister �r f�r att alla borgerliga och f�rtryckande stater f�rsvinner; den sionistiska staten kan inte �av-sioniseras� p� samma s�tt som apartheidsystemets rasf�rtryck kan upph�vas i Sydafrika.
Det �r viktigt att vi g�r skillnad mellan tv� uppfattningar om denna �av-sionisering�: � ena sidan en som vi kan godta som program f�r den demokratiska kampen i sj�lva den israeliska staten; � andra sidan en reformistisk �av-sionisering� av staten som inte bryter ner dess grundl�ggande strukturer.
Vi f�r heller inte g�ra oss n�gra illusioner om att staten kan �tskiljas fr�n sin socio-ekonomiska bas. Den m�ste f�rst�ras � men inte p� Ahmed Jibrils (ledare f�r PF-GC, med bas i Syrien) s�tt: han dr�mmer om att kasta de flesta judar �i havet�.
Det �r den israeliska arbetarklassen som m�ste se till att denna stat f�rsvinner. Att h�vda att den sionistiska staten kan f�rst�ras utifr�n �r det samma som att f�resl� en ny f�rintelse i omr�det � staten Israel �r en av de fem stora, en av de st�rsta k�rnvapenmakterna i v�rlden med omkring mo k�rnstridsspetsar och vi kan vara s�kra p� att varje hot mot existensen utifr�n kommer att sluta i en s�dan apokalyps.
Som internationalist kan jag inte hitta en enda kvadratmeter n�gonstans p� v�r planet som f�rtj�nar detta. Det finns tillr�ckligt mycket plats under solen f�r alla nationer; men vi kr�ver att de kan samexistera utan n�got som helst nationellt f�rtryck.
Vilka konkreta former tar sig d� det palestinska folkets r�tt till sj�lvbest�mmande? F�r det f�rsta st�r det klart att det �tminstone handlar om r�tten till sj�lvbest�mmande f�r befolkningen som bor i de omr�den som ockuperades 1967.
Vi f�r inte gl�mma att det sionistiska eller palestinska � problemet inte b�rjade 1967. En majoritet av palestinierna, mer �n 6o %, lever utanf�r 1947 �rs palestinska gr�ns � d v s utanf�r s�v�l Israel som de omr�den som ockuperades 1967.
Det som jag kallar �den delvisa r�tten till sj�lvbest�mmande� h�nf�r sig till den r�tt till sj�lvbest�mmande som den palestinska befolkningen i Jordanien har, d�r de �r i majoritet. Vi kan inte bara avvisa de sionister som s�ger att palestinierna bara beh�ver ta makten i Jordanien och �verge Palestina.
Vi �r f�r att monarkin i Jordanien st�rtas och f�r att en regering � inte �palestinsk� utan palestinsk jordansk � med bas i den arbetande befolkningen uppr�ttas.
Denna �delvisa r�tt� h�nger ocks� ihop med palestiniernas r�tt till sj�lvbest�mmande �verallt d�r de �r i majoritet, �ven inom den israeliska statens gr�ns fr�n 1948 � t ex i Triangeln eller i Galil�en, som �r israeliska regioner med arabisk befolkningsmajoritet. De har alla r�tt att avskilja sig fr�n den israeliska staten och f�rena sig med den palestinska � n�got som majoriteten absolut skulle g�ra om de fick den r�tten.
Slutligen har de palestinska flyktingar som vill leva i ett Palestina utan f�rtryck r�tt till det. Detta inneb�r inte att de f�r �tillbaka nyckeln till det hus som de l�mnade 1948� och kan sparka ut de som bor d�r i dag, om nu huset ens st�r kvar. Det finns som sagt plats f�r alla p� v�r jord.
R�tten att leva utan f�rtryck �r en r�ttighet som vi f�rsvarar �verallt. Den inbegriper r�tten att immigrera, en r�tt som �r �n mer v�sentlig f�r dem som landet en g�ng tillh�rde.
En av zionismens h�rnpelare �r det som �r k�nt som ��terv�ndandets lag�, som s�ger att varje jude � m� s� vara en falasha fr�n Etiopien eller en jude fr�n Sydasien, Ryssland eller Polen � automatiskt har r�tt inte bara att ��terv�nda� utan ocks� till ett omedelbart israeliskt medborgarskap. De som levt d�r i �rhundraden och som f�rdrevs 1948 har d�remot ingen r�tt att �terv�nda.
Lagens inneb�rd borde helt enkelt vara den motsatta, utan att f�r den skull mista sin nuvarande. Detta inneb�r inte att jag �r emot att de judar som �r f�rtryckta d�r de bor i dag, beslutar sig f�r att flytta till ett annat land, oavsett om de �r Israel, F�renta staterna eller n�gon annanstans. Merparten av judarna i Ryssland och Ukraina hoppas kunna flytta till Nordamerika. USA:s administration har tillsammans med den sionistiska regeringen st�ngt igen den d�rren f�r att st�llet � i enighet med den ryska regeringen � skicka dem till Israel. Detta �r en del av en demokratisk och internationalistisk vision om problemen med det etniska f�rtryck som finns i v�rlden i dag.
Vilket var det sionistiska dilemmat efter 1967? Staten Israel accepterade aldrig 1948 �rs gr�nser som de slutgiltiga. Det var inte av mytiska sk�l, utan av israeliska �s�kerhets�-sk�l: vid landets smalaste n�s var det bara 14 kilometer mellan havet och gr�nsen och detta var farligt.
Under sexdagarskriget 1967 ockuperade Israel ett mycket stort territorium. Men den g�ngen flydde inte den palestinska befolkningen. Den hade l�rt sig sin l�xa fr�n 1948, d� de l�mnat i tron att de skulle a �terv�nda med nycklarna i sin hand: �Vi l�mnar nu, vi v�ntar tills kampen �r �ver och d� �terv�nder vi�. 1967 stannade de kvar.
F�r Israel var detta som ett ben som satt sig fast i halsen, om�jligt att sv�lja. Det �r d�rf�r som annekteringen av Gaza och V�stbanken (med undantag f�r �stra Jerusalem) aldrig varit officiellt erk�nd f�r i s� fall skulle befolkningen d�r ocks� ha f�tt israeliskt medborgarskap. Detta skulle radikalt f�r�ndra den demografiska balansen i Israel och inom tv� �rtionden skulle kanske araberna vara i majoritet.
N�r sionisterna efter 1967 st�lldes inf�r detta dilemma, utvecklades det tre st�ndpunkter i Israel; tv� av dem �r f�ljdriktiga med den tredje, som �r helt upp�t v�ggarna och som hamnar n�gonstans mitt emellan de andra tv�.
Den f�rsta �r den extrema och fascistliknande l�sning som f�ljer Jabotinskis tradition: �Sparka ut dem� � det som i Israel �r k�nt som �f�rflyttningen�, en uppfattning som �ven medlemmar i Shamirs regering delat. F�r dem �r �Jud�en� och �Samarien� bibliska l�nder; det demografiska problemet ar sin l�sning genom f�rdrivning.
Den andra, osammanh�ngande st�ndpunkten st�r Likud-partiet f�r: Stanna kvar i omr�det eftersom det �r �Jud�en� och �Samarien� � men inv�narna f�r inte medborgarskap, omr�det �r inte officiellt annekterat och det uppr�ttas inte ett apartheidliknande system. Likuds historiska ledare, Menachem Begin, erk�nde det palestinska sj�lvstyret p� V�stbanken och i Gazaomr�det. Det st�r svart p� vitt i Camp David-avtalet, som han undertecknade 1979 � det �r ingen nyhet.
Den tredje uppfattningen �r det israeliska arbetarpartiets, vilka jag vill beskriva som �upplysta sionister�. De s�ger att �vi beh�ller den strategiska och milit�ra kontrollen �ver omr�det genom strategiskt placerade bos�ttningar och milit�rbaser�. Det m�ste finnas kontroller vid varje infart, s� att Israels �s�kerhet� garanteras samtidigt som de befolkade omr�dena f�r det l�ttare.
Detta var ursprungligen Ygal Allons, Rabins utrikesminister 1974, plan. Historien har mer kontinuitet �n vad vi kunnat ana! Allon f�reslog att de befolkade omr�dena skulle utrymmas, att den milit�ra kontrollen �ver V�stbanken och Gaza skulle bevaras och att de �vergivna befolkade omr�dena skulle �verl�mnas till Jordanien. H�r finns en viktig skillnad gentemot den nuvarande planen.
Allonplanen, som fortfarande kallas �Jordanien-planen�, formulerades sedan kung Hussein krossat det palestinska motst�ndet i Jordanien 1971. D� verkade en s�dan plan trov�rdig och genomf�rbar, och d�rf�r lade Arbetarpartiet fram den. Det finns fortfarande sp�r av den Camp David-avtalet och den plan som Ronald Reagan presenterade.
Reagan, �Folkens store befriare�, sade i september 1982: �Det har funnits en enhet f�renad med Jordanien i de landomr�den som ockuperades 1967.� Sp�ren kan ocks� sk�njas i George Bushs politik.
Efter flera fruktl�sa f�rs�k f�r�ndrades styrkef�rh�llandena i Mellan�stern till kung Husseins nackdel, vilket hindrade honom fr�n att g� �nnu l�ngre. Och fr�n och med 1988 har styrkef�rh�llandena �ndrats s� mycket att det kung Hussein fruktar mest av allt �r att revolten ska sprida sig in i Jordanien.
1988 avtr�dde det jordanska kungad�met officiellt V�stbanken, som annekterats under kriget 1948. Intifadan satte allts� punkt f�r �Jordanien-planen�, s� som den framlades av Allon och hans efterf�ljare och l�rjunge Shimon Peres.
Det var d�rf�r n�dv�ndigt att hitta n�got annat, att samarbeta med det enda �terst�ende ledarskapet, det mest �moderata� efter kung Hussein: PLO-ledningen. Ett erk�nnande av PLO och f�rhandlingar med Israel �r ingenting nytt; de inleddes h�gst officiellt i slutet av oktober 1991, n�r kejsar Bush officiellt invigningstalade vid Madridkonferensen.
Alla k�nde v�l till att den palestinska delegationen vid de f�rhandlingarna handlade direkt p� PLO:s direktiv. Det var ett inofficiellt, indirekt erk�nnande. I dag �r det officiellt. Rabin och Peres ins�g att de kunde f� ut mer av en Arafat som levde i lyx i exilen �n fr�n de delegater som stod under intifadans p�tryckningar.
De valde att g� f�rbi delegaterna och f�rhandlade i hemlighet med Arafat. Det �r ingen slump att ingen l�ngre talar om delegationens ordf�rande, H�dar Abdel Chafi fr�n Gaza, som kritiserade avtalet och inte heller var n�rvarande vid under-tecknandet i Washington (utan tvivel berodde detta p� personlig integritet). Ingen talar l�ngre om honom; massmedia har raderat ut honom.
En annan faktor som, j�mte intifadan och den nya israeliska regeringen, �r PLO:s och dess huvudgren, Fatahs, utveckling. Organisationen bildades av en k�rna militanter, d�ribland Yasser Arafat sj�lv, fr�n den fundamentalistiska str�mningen, Muslimska br�draskapet, av vilka ett f�tal var verksamma i Gulfstaterna.
Muslimska br�draskapet grundades vid en tid d� fundamentalismen utnyttjades av saudierna som ett vapen mot den arabiske nationalistiske ledaren, Egyptens president, Abdel Nasser. Till en b�rjan fungerade Fatah som en sorts spr�ngbr�da mot Nasser, men med en h�gervriden islamsk ideologi.
PLO har f�rtj�nsten, eller den historiska f�rdelen, av att de inledde den v�pnade kampen 1965, med den psykologiska inverkan det har p� ett f�rtryckt folk.
Efter kriget 1967 valde Saudiarabien, sedan den arabiska befolkningen radikaliserats efter arabregimernas nederlag, att gynna Fatah, �ver�sa dem med dollar, en �rlig budget p� f�rst tiotals och sedan hundratals miljoner dollar. Aldrig f�rr har det funnits en s� rik och korrumperad befrielser�relse.
Det �femstj�rniga� PLO, som de aktiva p� basplanet s�ger, �r en realitet. Fatah genomgick mycket snabbt en borgerlig byr�kratisering, som ledde till att de f�renades med PLO, en organisation som 1964 bildats av Arabf�rbundet. Samtidigt str�ckte Fatah ut h�nderna �t de palestinska kapitalisterna i exil och den palestinska borgarklassen i de omr�den som ockuperades 1967.
Fatah blev den dominerande fraktionen inom PLO, som aldrig fungerat demokratiskt � det mest representativa organets sammans�ttning beslutas i toppen. PLO fungerar ocks� officiellt s�, det handlar inte om en f�rvriden variant av den demokratiska centralismen � ledningen best�mmer �ver basen.
Organisationens man�verutrymme begr�nsas � ena sedan av pressen fr�n det palestinska folket och � den andra av de arabiska ekonomiska uppbackarna. Det �r inom detta utrymme som Fatahledningen har r�rt sig. De �r v�l medvetna om att styrkan �r en f�ljd av att de lett den palestinska kampen, att de varit det palestinska folkets fr�msta ledarskap och att de kan f�retr�da denna kamp. Det var ocks� f�r att vinna st�d bland de mest reaktion�ra regimerna � och stater som Saudiarabien � i v�rlden, som de under l�ng tid bara delvis och till en viss punkt representerade kampen.
De gick i spetsen f�r det palestinska folkets kamp, men de bars fram dit av trycket. Men ju mer de skars av fr�n sin massbas och ju friare fr�n trycket de blev, desto l�ttare f�ll de offer f�r sina egna sociala intressen � den f�rborgerligade byr�kratins, en statsapparat utan stat i str�van efter eget land. Hela omr�det m�ste drabbas av en �versv�mning f�r att detta inferno i Mellan�sterns politik skall utpl�nas, i �rtionden en av de viktigaste orsakerna till radikaliseringen i regionen.
1970-71, i Jordanien, togs de avg�rande stegen i Fatahs/PLO:s byr�kratiska urartning. Det hade b�rjat l�ngt tidigare, men droppen blev n�r byr�kratin avskiljdes fr�n massbasen i Jordanien.
Det andra avg�rande steget var utrymningen av Beirut 1982. Ledningen befann sig pl�tsligt i exil med alla sina dollar, l�ngt borta fr�n de palestinska massorna. Det fanns inte l�ngre n�gon massbas, som kunde s�tta press p� den. Efter kriget i Persiska viken, �ndrades styrkef�rh�llandena p� nytt � en tydlig f�ljd av det USA-ledda kriget, men ocks� p� grund av Arafats monumentala felsatsning p� Saddam Hussein.
Arafat tvingades d� f�r�dmjuka sig inte bara f�r sina saudiska ekonomiska uppbackare � f�r att a dem att �terigen finansiera hans byr�krati � utan dessutom inf�r den amerikanska administrationen, som han i flera �r uppvaktat. 1982 lovprisade han offentligt Ronald Reagan och senare �ven George Bush.
Enligt amerikanska tidningar hade han till och med planerat att r�cka �ver sin pistol till Bill Clinton, som inte riktigt uppskattade id�n. Men det �r talande f�r Arafats personlighet.
Modifierad Allonplan
Dagens avtal �r en modifierad Allonplan. Israel bryr sig inte l�ngre om Jordanien och agerar �ver huvudena p� palestinierna. Rabin och Peres f�rhandlade med en PLO-ledning som absolut inte har n�got att g�ra med vad det kunde ha haft d� det representerade kampens ledning � borgerligt, nationalistiskt, men �nd� ett kampens ledarskap.
I den g�llande planen ing�r inte ett tillbakadragande av den israeliska arm�n fr�n de omr�den som ockuperades 1967, utan bara att inga fler trupper ska skickas ut, och villkoren har inte varit l�tta. Ett fullst�ndigt milit�rt tillbakadragande fr�n ockupationsomr�dena �r n�got ot�nkbart. Milit�ren kommer att stanna kvar vid en rad strategiska punkter, framf�r allt l�ngs Jordanfloden, som �r en strategisk linje f�r Israel. Den kommer ocks� att dra sig tillbaka fr�n de obebodda zonerna.
Denna utplacering hade till och med den tidigare �verbef�lhavaren f�r Israels arm�, Dan Shomron kr�vt: �Vi spelar polisstyrkans roll, och samtidigt korrumperar vi v�r arm�, 'Haganah', v�r �ra, som inte �r en polisstyrka. Vi �r bara tvungna att l�mna bos�ttningarna och l�ta palestinierna g�ra upp sinsemellan. Vi omringar dem. Vi kontrollerar allt. De utg�r inget hot f�r oss eftersom de inte �r tungt bev�pnade och saknar robotar.� [Den f�rsta Haganah-gruppen bildades 192o och �r den officiella sionismens milit�ra flygel, grundad 1936.]
Det g�r an att kasta sten n�r milit�ren befinner sig p� gatorna; men om arm�n ligger f�rlagd flera kilometer d�rifr�n, m�ste det till n�got helt annat �n stenar f�r att bek�mpa den.
Det �r andan i dagens avtal, d�r skillnaden �r att den roll som kung Hussein skulle ha spelat i st�llet spelas av Arafat. Detta har Israel och Washington f�rst�tt att utnyttja efter b�sta f�rm�ga. Enligt Newsweek har kung Hussein i flera m�nader avdelat soldater ur sin personliga livvakt f�r att skydda Arafat, och den israeliska underr�ttelseorganisationen Mossad och CIA har hj�lpt till att skydda honom.
Arafat har blivit g�sen som v�rper guld�gg, den som g�r det som ska g�ras. Enligt avtalet kr�vs det en �stark polismakt�, men ingen arm� � inget som kan hota Israels s�kerhet, inga robotar eller tunga vapen.
Men Rabin, Peres och Arafat litar inte p� att folket i omr�det skall utf�ra polisuppgifterna. Pl�tsligt har Israel, som alltid f�rv�grat flyktingar r�tten att �terv�nda till de omr�den som ockuperades 1967, godtagit att Arafat tar med sig palestinier utifr�n. Styrkor fr�n den palestinska befrielsearm�n (PLA), som ligger f�rlagda i Jordanien och Egypten och som samarbetar med arm�erna d�r � de mest konservativa, �dumma och disciplinerade� palestinska trupperna.
17 000 soldater kommer att kontrollera Gazaremsan och 4 000 den lilla staden Jeriko. Arafat litar inte p� inv�narna d�r det g�r naturligtvis inte Israel heller. De f�r in en arm� f�r att kv�sa varje tecken p� kamp av dem som, r�tteligen, inte tycker att kampen kan sluta s� � de som inte accepterar att bos�ttningarna skall vara kvar och att arm�n skall stanna kvar i de omr�den som ockuperades 1967.
F�r att inte tala om alla andra � flyktingarna fr�n 1948! Det �r framf�r allt de som bor i Gazaomr�det, m�nniskor som f�re 1967 slogs f�r sina r�ttigheter �ven om de inte bodde i israeliskockuperade omr�den. Det finns ocks� m�nga flyktingl�ger fr�n 1948 p� V�stbanken � och l�t oss inte gl�mma att en stor del av det palestinska folket lever i l�ger i Jordanien, Libanon och Syrien.
Det jordanska alternativet �r inte helt ute ur bilden. Arafat och PLO har i offentliga uttalanden under flera �r varit positiva till en jordansk-palestinsk konfederation. Att v�lja Gazaremsan, som �r en mardr�m f�r Israels arm�, �r f�rst�eligt; men varf�r den lilla staden Jeriko? Det beror inte p� att Arafat under pompa och st�t har gjort en resa i staden, utan helt enkelt p� att det �r det palestinskt befolkade omr�de som ligger n�rmast gr�nsen till Jordanien.
Innan det utvidgade jordanska alternativet l�ggs fram, kommer det att ske ett prov med de tv� omr�dena. Om Arafats PLO visar sig kunna kontrollera situationen, kommer processen att forts�tta; annars kommer den att stanna d�r.
Schlomo Gazit, tidigare chef f�r Mossad, f�rklarade i Newsweek att han verkligen litade p� att palestinierna runt Arafat skulle kontrollera situationen. Men Israel har f�rbeh�llit sig r�tten att f�rf�lja m�nniskor i de ockuperade omr�dena, eller att indirekt efterspana dem genom ett samarbete mellan Mossad, Shin Beth och PLO:s s�kerhetstj�nst. Samordningen har redan inletts, och br�kmakare har tagits om hand efter beg�ran om att PLO ska �neutralisera dem�.
Detta �r allts� mycket v�rre �n i den klassiska �avkolonialiseringen�, d�r en kolonial borgarklass tar makten och bygger upp en byr�kratisk borgerlig statsapparat. H�r handlar det mer om en motsvarighet till de sydafrikanska Bantustans. PLO kommer tvingas att agera, om inte annat s� p� grund av styrkef�rh�llandena, som en f�rl�ngning av den israeliska politiken � ett israeliskt f�rtryck med andra medel. En sorts f�rtryck ers�tts av en annan.
Slutligen inneh�ller den plan som Peres talade om i Washington en gemensam marknad f�r Jordanien, Israel och Palestina. Israel vill utveckla ett imperialistiskt eller sub-imperialistiskt f�rh�llande till det arabiska inlandet. Det existerar redan delvis, genom de israeliska varor som mer eller mindre f�rdolt v�ller in p� de arabiska marknaderna. Snart kommer det att ske �ppet.
Det �r en godbit f�r den israeliska kapitalismen, f�r den israeliska borgarklassen, liksom f�r den palestinska kompradorbourgeoisin som f�retr�ds och st�ds av Arafat.
Hur skall vi d� st�lla oss till avtalet? Skall vi s�rja? Nej. Vi kan av goda sk�l hoppas att det kommer att underl�tta klasskampen � dels i Israel d�r det kommer att d�mpa �ghettoandan�; dels hos den palestinska befolkningen, ett av de folk i regionen som aldrig haft en egen, sj�lvst�ndig klassorganisation.
Men att s�ga att avtalet kanske kan f�rb�ttra villkoren f�r en radikalisering i samh�llet �r inte samma sak som att vi st�djer det. Om Carter hade vunnit �ver Reagan i presidentvalet 1980, hade det f�rmodligen varit b�ttre f�r klasskampen i USA. Men de som d�rav drar slutsatsen att man m�ste st�dja Carter mot Reagan tar ett mycket allvarligt kvalitativt steg bak�t.
Det �r en sak att s�ga att en borgerlig l�sning objektivt �r att f�redra framf�r en annan, eftersom den �r mindre f�rtryckande o s v. Det �r n�got helt annat med det mindre ondas logik, som exempelvis kan f� en att st�dja en moderat kapitalist framf�r en fascist. Det finns inget annat att v�lja p�.
I alla s�dana h�r fr�gor m�ste det finnas en gemensam n�mnare eller grund, utifr�n vilken man kan skapa sig en korrekt uppfattning om en s�rskild situation. Det �r en abstrakt internationalism att tro att det g�r att ha samma uppfattning p� b�da sidorna av barrikaderna i ett nationellt befrielsekrig. Det �r abstrakt eftersom uppgifterna alls inte �r de samma och vi inte st�r inf�r samma problem.
Den gemensamma n�mnaren i dag m�ste vara att avtalet �r en f�ljd av ett styrkef�rh�llande som g�r det till ett diktat, eftersom det inte ens erk�nner det palestinska folkets mest grundl�ggande r�ttigheter � r�tten till sj�lvbest�mmande, r�ttigheter f�r 1948 �rs flyktingar...
Det inneb�r ocks� att det �r upp till det palestinska folket att suver�nt och demokratiskt ta st�llning till om de �r n�jda med avtalet, �ven f�r de 6o procent av palestinierna som inte bor inom det historiska Palestinas gr�nser.
Vi st�djer palestiniernas r�tt att forts�tta kampen mot de nya bos�ttningarna och den israeliska arm�ns n�rvaro i de omr�den som ockuperades 1967. Det �r en r�ttf�rdig kamp som vi st�djer mot allt f�rtryck, �ven mot den palestinska borgarklassens repression.
F�rutom denna inst�llning till sj�lva avtalet, beror det mesta p� det politiska l�get i de l�nder d�r vi bor. I arabv�rlden m�ste revolution�rer vara mycket kritiska gentemot PLO-ledningen, som st�r i f�rbund med arabregimerna. I Israel d�remot, d�r m�ste vi ha en helt annat ton.
F�rst och fr�mst m�ste vi avvisa avtalet efter som det �r ett sionistiskt diktat: det �r i st�llet palestiniernas r�tt att sj�lva ta st�llning till avtalet och st�dja det om de s� vill; men det �r v�r uppgift att s�ga att det �r ett diktat, som inte erk�nner det palestinska folkets legitima och oavvisliga r�ttigheter. Allt ut�ver den gemensamma n�mnaren � att avvisa avtalet � beror p� vilka f�ruts�ttningar som finns f�r att f�ra en kamp.
�versatt ur International Viewpoint nummer 249, oktober 1993