Ur Fjärde internationalen 3/1993
Denna artikel skrevs ursprungligen som en del av ett specialarbete på folkhögskollärarutbildningen i Linköping. Där gick jag under en tids avbrott från mitt arbete på Bona Folkhögskola, en ”arbetarrörelseskola med marxistisk” profil, startad av vänsterpartiet för tio år sedan.
Min egen inträdesbiljett till folkhögskolevärlden var ett mångårigt rörelsearbete inom vänstern, fackförenings-, olika solidaritets- och framför allt miljörörelsen.
Det engagemanget har lett till funderingar kring folkliga rörelsers betydelse för såväl samhällsutvecklingen som de individer som sätts i rörelse av dem.
Artikeln tar upp frågor som vad är en folkrörelse; folkliga rörelser och samhällsförändring, bildningsprocesser hos folk i rörelse. Det senare är till stora delar hämtade ur mina erfarenheter från kampen mot Scan Link i slutet av 80-talet.
Folkbildningen i Sverige hämtar mycket av sin identitet från det förflutna och från en koppling till de svenska klassiska folkrörelserna — bonde-, frikyrko-, nykterhets- och arbetarrörelsen.[1]
Jag menar också att det i Sverige fortfarande finns en respekt för folkrörelsers unika karaktär, och åtminstone rester av en folklig medvetenhet och självkänsla av att det en gång var vi, folk tillsammans, som byggde landet.
Ändå är begreppet ”folkrörelse” långt ifrån oproblematiskt. Det ger olika associationer för olika människor. Därför vill jag kortfattat inleda med en folkrörelseteori och något lite folkrörelsehistoria.
Kärnpunkten är folkrörelsernas samtidiga betydelse för den samhälleliga frigörelsen och för den personliga befrielsen. Två strofer ur två av den svenska arberrörelsens klassiska kampsånger är illustrera detta:
”Vi bygger landet i gärning och ord!”
”Människovärdet vi fordrar tillbaka!”
Två strofer så välbekanta att de måhända tömts på sin magi. Egentligen uttrycker de något oerhört. En positiv vrede och ett obändigt självförtroende. Att inte acceptera att vara ett objekt, att inte vara främmande för sig själv och för sin omvärld. I stället kräva att få vara människa. Helt och fullt. Här och nu.
Att inte acceptera att reduceras till väljare eller möjligen opinionsbildare, utan se sig själv som en av dem som förändrar världen som bygger landet!
Men vem kan väl vara så förmäten idag? Vem kunde vara det när sångerna skrevs och blev till en del av ett kulturarv?
Jag tror att det är möjligt för människor i solidarisk samverkan, folk i rörelse — folkrörelser.
Den här bilden av ”folkrörelsens gyllene kärna” är kanske idealiserad, rent av naiv. Av vad som följer hoppas jag ska framgå att bilden ändå är tillräckligt sann för att vara funktionell!
Återstår frågan — vad är då en folkrörelse? När har en organisation folkrörelsekaraktär?
Låt mig börja med en definition från den tyske sociologen Joakim Raschke:
”Folkrörelse är en mobiliserande kollektiv aktör, som med en viss kontinuitet på grundval av en hög symbolisk sammanhållning och en svag rollspecialisering genom olika organisations- och aktionsformer arbetar för målet att genomföra eller förhindra grundläggande sociala förändringar eller återupprätta tidigare sociala förhållanden”.[2]
I Tyskland använder man dock snarare begreppet ”social rörelse”. Det har historiska orsaker. Svenskans ”folk” i folkbildning och folkrörelser, uppfattas i tysktalande länder som synonymt med nation och nationalitet, vilket ju är diskrediterat på grund av nazismen. I Norden — och till en del även i anglosaxiska länder och i t ex Latinamerika — förbinds däremot ”folk” i detta sammanhang med arbetarklassen eller med ”folkmajoriteten” och ”småfolket”.
Raschkes definition skiljer sig till en del från den som dominerar inom etablerad och vetenskaplig svensk folkrörelsedebatt.[3] Denna betonar i högre grad fast organisation, stor anslutning, varaktighet och i mindre grad medlemsaktivitet jämfört med Raschkes.
Jag föredrar Raschkes definition, som erkänner folkrörelsekaraktären både hos stora delar av de nya rörelser som vuxit fram sedan slutet av 60-talet, och som kan spåra folkrörelsekaraktären även i de klassiska folkrörelseorganisationerna i deras nuvarande tillstånd.
Som fackföreningsaktivist har jag sett ”Fackets män” snörpa på munnen åt talet om exempelvis miljörörelsen som en folkrörelse. De har t ex hänvisat till det begränsade medlemsantalet hos dess organisationer.[4]
Som miljöaktivist har jag sett ”miljövänner” snörpa på munnen när de hör uttrycket ”de svenska folkrörelserna”. De har identifierat detta med byråkratiserade folkrörelseorganisationer som drivs av heltidsanställda funktionärer, eller rent av med storföretag som Konsum.
Själv identifierar jag mig med den möjliga folkrörelsekaraktären hos både de gamla och de nya rörelserna.
När man inom t.ex. Miljöförbundet[5] menar att miljörörelsen har folkrörelsekaraktär, innebär det att den har vissa likheter med exempelvis den tidiga arbetarrörelsen i det att den försöker organisera människor på olika flera olika plan.
Jan Wikund menar att de klassiska folkrörelserna under sin storhetstid mellan ca 1890 och 1940 arbetade längs fyra linjer:[6]
* De försökte på bästa sätt obstruera och sabotera destruktiva inslag i statens och kapitalgruppers arbete genom strejker och bojkotter.
* De byggde upp egna kooperativa institutioner for att tillgodose sina medlemmars behov på ett icke-förtryckande sätt.
* De infiltrerade institutioner för att för att få dem att arbeta mindre förtryckande, t ex genom att delta i allmänna val.
* De band samman kamp och vardag genom att organisera en folklig offentlighet där erfarenheterna kunde värderas, bekräftas och kritiseras av alla inom rörelsen.
Modernare rörelser som den s k ”alternativrörelsen” har då folkrörelsekaraktär eftersom de
* dels försöker organisera människor utifrån strukturella problem i deras närmiljö (som motorleden de vill dra förbi barnens dagis eller den taskiga bostadsmiljön...);
* dels finns som en folkbildande kraft bland människor som börjat orientera sig i tillvaron;
* dels finns som en gemensamhetsgrupp för att stå ut med en hård omgivning och som en bas för olika alternativprojekt
* samt slutligen som en bas för att formulera krav och kampanjer på den politiska nivån.
Den största alternativrörelsen i ordets verkliga betydelse fanns då seklet var ungt: arbetarrörelsen byggde Folkets Hus, organiserade kooperativa handelssystem och andra aktiviteter som gick ut på att organisera livet såsom man själv ville ha det.[7]
Folkrörelserna hade länge mer makt i Skandinavien än på andra håll. Så småningom försvagades de av bland annat två saker; ett ökande funktionärsvälde samt det faktum att frågan om den politiska makten överlämnades till ledarna att via partierna verka genom staten.
Maktfrågorna gjordes inte längre mobiliserande för hela arbetarrörelsen och de rörelser den samverkade med.
Nåväl, en rörelse eller en organisation behöver inte vara särskilt ”allmännelig” eller strategiskt avancerad för att ha folkrörelsekaraktär. Huvudsaken är att den inte ser sig som enbart opinionsbildande, och att den söker samverkan med andra organisationer och rörelser och människor som den har gemensamma intressen med.
Den kan då vara en rörelse med ett rätt torftigt perspektiv, men den innehåller det viktigaste hos en folkrörelse — att den engagerar människor i ett solidariskt samarbete.[8]
Här krävs nog en utvikning i frågan om folkliga rörelser som opinionsbildande eller som samhällsomvandlande-i-sig.
”Utomparlamentarism” blev närmast ett honnörsbegrepp genom -68-rörelsen. Det har sedan förts vidare av bl a miljörörelsen. Numera är begreppet så pass etablerat att det erkänns av samtliga riksdagspartier.
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet kan rent av säga att det utomparlamentariska arbetet ibland är viktigare än det parlamentariska. Men oftast menar de då något väldigt snävt, nämligen opinionsbildning. Man bildar opinion kring en fråga för att utöva påtryckningar på politikerna. Men sedan är det politikerna som ”gör” politiken, som genomför förändringar i samhället.
De säger det i och för sig självklara, att besluten ändå fattas i de parlamentariska organen. Det är ett väldigt begränsat synsätt. Det alternativa synsättet är att det är klassers, eller folkrörelsers, totala verksamhet, som förändrar samhället. På samma sätt som ”kapitalistklassen” omvandlade dagens industriländer genom att bygga ut industrier, transportsystem o s v. Parlamenten skapades för att reglera den samhällsomvandling som var på gång. Som en alternativkraft stod arbetarrörelsen och till viss del även andra rörelser.
I det perspektivet ser man klasser, och folkrörelser i samverkan, den kraft som trycket underifrån kommer från, som de som faktiskt genomför förändringen. Regering och riksdag legitimerar och reglerar det som håller på att hända. Regleringar och kompromisser mellan klasser som är det hela att flyta.
Det kan vara svårt att inse skillnaden mellan ”utomparlamentarism” som opinionsbildande, eller som samhällsomvandlande i sig. Men det rör sig om i grunden två skilda synsätt på samhället och politiken.
Även många rörelseaktivister uppfattar lätt det utomparlamentariska arbetet i den snäva meningen. Och i dagens mediafixerade samhällsklimat är många nöjda med att helt enkelt komma i tidningen med sina aktiviteter. Det väsentliga är att se det utomparlamentariska arbetet som någonting samhällsomvandlande i sig, och att kunna ge det ett motsvarande innehåll. Som en del av ett folkrörelsearbete.
Jag märker att jag blandar begreppen ”rörelse” och ”organisation” på ett sätt som kan verka förvirrande. I en intervju som jag en gång gjorde med Björn Eriksson från Miljöförbundet beskriver han förhållandet mellan begreppen.[9] Han menade där att det finns en miljörörelse i bred mening, en rörelse som bara är latent. Sedan finns det en mindre, permanent aktiv miljörörelse. Slutligen finns det olika miljöorganisationer.
”Det är viktigare att fastslå detta för miljörörelsens del än för arbetarrörelsens, åtminstone i Sverige så länge som nästan hundra procent av arbetarklassen är fackligt organiserad, där organisationen omfattar nästan hela den latenta rörelsen.”
I miljörörelsen är den permanent organiserade delen väldigt liten. Om man undantar Naturskyddsföreningens och Greenpeace stödmedlemmar så är de organiserade aktivisterna i Sverige kanske 10 — 20 000. Så a människor förändrar inte samhället. Men den latenta, breda, rörelse som då och då kommer fram i konkreta situationer, utan att vara organiserad, kan vara väldigt stor.
”Så är det ofta med miljörörelsen — när det smäller kan den visa sig omfatta en klar majoritet av den berörda befolkningen. Just därför är den en kraft för förändring.” [10]
”Den permanent aktiva rörelsen skulle ensam på sin höjd kunna fungera som opinionsbildare, men nu finns hela tiden hotet om att rörelsen ska kunna manifestera sig på ett kraftfullt sätt. I ett sådant läge hotar den om inte annat att splittra och försvaga de dominerande partierna, som socialdemokraterna, genom att tränga djupt in i deras massbas. På så sätt tvingas dessa till kompromisser.
Man måste ha det språk du refererade till med 'latent' och 'ständigt aktiv' rörelse och rörelseorganisationer som instrument för rörelsen, för att kunna fånga och förstå processerna.[11]
”[Här finns] en klar parallell med arbetarrörelsen. Organisationerna är ett redskap för klassen eller rörelsen. Det är inte partier som vinner faktiska segrar åt arbetarklassen, utan det är klassen själv, när den är aktiv på samhällsarenan. Dess organisationer, och ledningarna för dess organisationer, är medel och redskap för rörelsen.
För en Miljöförbundsledare kan det ofta kännas absurt när man deltar i direkta överläggningar med en motpart och märker att man har en väldig pondus att tala utifrån. Det är lätt att tro att den organisation man representerar i sig är respekterad och stark, när det egentligen handlar om att organisationen möjligen har kunnat fungera som ett bra redskap för rörelsen. Erfarna aktivister och organisationer behövs för att rörelsen ska kunna kanalisera sin kraft effektivt, men motparten är förstås aldrig skrämd av några tusen medlemmar i Miljöförbundet.”
Den debatt med anknytning till ”utomparlamentarism”, som dominerat i massmedia och bland många organisationer under de senaste åren, har gällt den s k ”civila olydnaden”. Trädkramarna har följts av plogbillsaktivister, och numera rent av ”ekosabotörer”» För många har det blivit det mest centrala politiska begreppet, för några rent av en livsstil. Andra ser det som en möjlig del av en större folkrörelsestrategi.
Naturligtvis har civil olydnad — att tvingas bryta mot lagar och förordningar i namn av ett högre syfte — ofta varit en del av folkliga rörelsers historia. Det lär komma att vara så även framgent. Att man använder begreppet som en utgångspunkt för en diskussion om personliga moralfrågor och samhällsmoral tycker jag är riktigt. Likaså kan jag acceptera att det kan behövas speciell ”träning” och speciella organisationsformer i samband med vissa typer av aktioner.
Men jag anser att det blir fel om man motiverar sina metoder genom att moralisera över skurkaktiga motståndare, eller att reducera det till en fråga om privat ställningstagande. Ett rättfärdigande kan inte enbart baseras på att man själv känner att det är rätt. Då skulle man ge ”skinheads” rätt att misshandla invandrare om de tycker att det är rätt. Berättigandet i valet av metoder måste utgå från en större gemenskap, i första hand med dem som delar ens mål. Dessutom från en bedömning av vad som behövs för att stärka en aktuell kampanj eller ett långsiktigt samhällsarbete.
Jag skulle hellre vilja ordna kurser i ”civilkurage” än i ”civil olydnad”. Det låter mindre som en angelägenhet för ett begränsat antal aktivister, och mer som en angelägenhet för gemene man/kvinna. Och naturligtvis kräver även ett gott civilkurage att man ibland tvingas bryta mot lagar och förordningar. Inte av ideologiska skäl, utan av mer pragmatiska.
Kommen så här långt i mitt arbete inser jag att läsaren kan uppfatta det som att jag reducerar de parlamentariska församlingarnas roll för samhällsutvecklingen i allt för hög grad. Och att jag rent av verkar bortse från den ekonomiska historien.
Naturligtvis är riksdag, kommunförsamlingar, landsting, statliga verk o s v viktiga som arenor för politiska och ideologiska strider och kompromisser. De kan rent av uppträda som delvis självständiga aktörer på samhällsarenan.
Men nu vill jag påstå att den snäva synen på politik dominerar i massmedia och bland politiker själva. Ofta har jag hört politiker bemöta utomparlamentariska aktivister med orden:
— Ni borde engagera er ”politiskt” i stället.
I nästa andetag kan samme politiker reducera sin roll och sitt inflytande intill utplåningens gräns genom att säga;
— Jamen, det är ”marknaden” (eller samhällsekonomin, eller internationaliseringen, eller utvecklingen...) som kräver att ...
I ett sådant läge anser jag det befogat att lyfta fram ett ”folkrörelseperspektiv” på samhällsutvecklingen!
Avslutningsvis, försummar jag ekonomins roll för samhällsutvecklingen? Nej. Ekonomi handlar ändå i första och sista hand om relationer mellan människor, och mellan grupper av människor, och om deras samspel med natur och materiella resurser. Men relationer och ting som skapats av människor kan komma att framstå som av dem själva oberoende fenomen. Som likt den heliga nationalekonomin kan framstå som en yttre betvingande kraft. Hur det går till är ett intressant ämne för andra uppsatser än denna.[12] Här vill jag bara göra en liten reflektion; Jag tror det är möjligt att börja bryta ett sådant främlingskap när man via ett engagemang, tillsammans med andra människor, träder i förbindelse med samhällsutvecklingen. Låt mig citera Björn Eriksson i StudieCirkeln 2/89:
”Faktum är att det var den frireligiösa rörelsen som skapade fritänkandet i Sverige; politikerna kom efteråt och upphävde konventikelplakatet, vilket gjorde bönemötena lagliga och underlättade den verksamhet som redan var i gång.
Faktum är att arbetarrörelsen uppfann strejkrätten och kollektivavtalen decennier innan lagar tillkom som reglerade dem.
Faktum är att bonderörelsen utvecklade den inhemska förädlingen av jordbruksprodukter innan staten började främja lantbrukets stabilitet på 1930-talet.
Faktum är att fredsrörelsen stoppade kriget mot Norge 1905, genom hot om generalstrejk, och senare stoppade den svenska atombomben.
Faktum är att miljörörelsen i samverkan med andra rörelser avbröt det svenska kärnkraftsbyggandet och att det därefter tagit statsapparaten många år att inse att de måste planera elförsörjningen den förutan.”
Låt mig abstrahera fram tre huvudsakliga aktörer på den (världs)politiska scenen: Stater, kapitalgrupper och folkrörelser.[13]
* ¨ Staternas främsta mål är stabilitet. De arbetar via lagar och byråkrati. Impulserna som sätter dem i rörelse kommer utifrån, från andra nationella och internationella aktörer. Deras uppgift är att genomföra nödvändiga kompromisser som håller systemet i jämvikt. Egen dynamik är svårt att kräva av stater. (Staterna är som nämnts ovan förutom aktörer också slagfält för de båda andra.)
* Kapitalgruppernas och företagens främsta mål är tillväxt. De arbetar i konkurrens med andra företag via produktion och affärstransaktioner som syftar till vinst. Annars riskerar de halka efter i konkurrensen och aktieägare hotar dra tillbaka sina bidrag och placera dem hos någon mer nitisk vinstmaximerare. Det är därför svårt att kräva ett konsekvent allmännyttigt agerande av dem.
* Folkrörelser syftar till att förverkliga medlemmarnas ideella och materiella intressen. Deras maktmedel är medlemmarnas ideella arbete.
”De tre är likvärdiga vad gäller möjlig makt, men arbetar under väldigt olika villkor. Stater och kapitalgrupper har det relativt lätt för sig. 'Är det i enlighet med lagar och bestämmelser?' respektive 'ger det vinst?' är möjliga frågor att få svar på. Stater och kapitalgrupper erbjuder rutiner. Inom rutinen behöver man inte ta ansvar för resultatet av sina handlingar. Resultaten kan förskräcka men behöver inte ge dåligt samvete. Det är därför stat och kapital är så effektiva, ytligt sett.
Men folkrörelserna har inga självklara rutiner. De måste själva bestämma sina mål. Det gör deras uppgift mycket svårare. Det tar lång tid att komma till skott, och de kan göra stora fel. Men det gör också att folkrörelserna är de enda som kan tränga undan rutinerna och därmed förändra världens spelregler.”[14]
En utveckling från dagens orättvisor mot en ekologiskt hållbar och socialt jämlik världsordning kommer att vara en konflikt-alstrande process. Ska vi förmå hantera de konflikterna på ett anständigt sätt krävs det att folkliga rörelser (i internationell samverkan) utgör huvudkraften i den processen. Det är ett viktigt perspektiv om man vill verka som folkbildare ”i nära samspel med folkliga rörelser”.
Den personliga befrielsen är en stor del av folkrörelsernas liv. Man ser organisationens eller rörelsens arbete för förändringar (d v s processen, inte nödvändigtvis resultatet) som hårt knutet till, som en förutsättning för den egna personliga befrielsen, andligt och materiellt. Men deltagandet blir också ett sätt att söka svar på existentiella frågor som aktualiseras av samhällsutvecklingen: Vad är det egentligen för värld vi lever i? Man träder in i en aktiv verksamhet där man inte endast tar emot. Man besvarar, formulerar och deltar i det samtal som samhället och kulturen utgör.
Mina egna erfarenheter bekräftar att det faktiskt kan vara så. Det finns också beskrivet såväl i skönlitteratur som i avhandlingar. Att det inte alltid är så är också sant. Rörelsearbetet kan lätt få en instrumentell karaktär. Möjligheterna att bli utbränd är många. I ett ”folkbildarperspektiv” blir det därför viktigt att ta fasta på och stärka de personlighetsutvecklade, livsglädjande, möjligheterna hos rörelsearbetet.
De kraftfullaste exemplen på vad folkligt kunskapssökande, kunskapsproduktion och personlighetsdaning kan innebära har jag inte upplevt på folkhögskolor och studieförbund, utan just bland folk i rörelse.
När människor träder i solidarisk samverkan med varandra skapas också en kunskaps-eller bildningsprocess. Den handlar nog ytterst sällan enbart om det handfasta problem-lösandet. Jag har redan nämnt hur den kan hjälpa människor att söka svar även på existentiella frågor.
Att ett rörelsearbete innehåller aspekter som bidrar till att skapa ens personliga identitet, eller kan innebära ett steg mot en yrkeskarriär, är väl egentligen oproblematiskt att föreställa sig. Likaså att det kan innebära ett lärande om mänskliga relationer, praktisk samhällskunskap, hur man organiserar, rent av hur man blir konstnärligt skapande m m.
Här vill jag bara utifrån några erfarenheter från arbetet mot motorvägen Scandinavian Link genom Bohuslän, och det arbetets förlängning i Trädkramarstriden, ta upp några aspekter på dessa bildningsprocesser. Vad händer egentligen med individerna när de via ett engagemang träder i förbindelse med samhällsutvecklingen och med andra människor?
Bakgrunden till den här striden, som huvudsakligen utspelade sig mellan 1985 och 1989, är säkerligen inte, allmänt känd längre. Här hänvisar jag dock till annan litteratur.[15] En utförlig redogörelse är inte nödvändig i detta sammanhang (även om det vore mycket intressant att jämföra ”Folkrörelseteorierna” ovan med de här händelserna).
Samhällets tre huvudaktörer var påtagligt närvarande i konflikten:
Den socialdemokratiska regeringen via sitt löfte att rädda Uddevalla undan förödelsen efter en varvsnedläggning.
Det svenska och internationella näringslivet, med Volvo i spetsen. Volvo lovade säkra regeringens s k ”Uddevallapaket” genom att förlägga en fabrik till staden, i utbyte mot en motorväg mellan Uddevalla och Göteborg. En vital del av Scandinavian Link, ett transportsystem som skulle förbinda Oslo och Hamburg och som Volvo propagerade för.
Folkrörelsen var närvarande till alla sina delar — organisationerna, de permanent aktiva och den breda, annars ”latenta”, rörelsen.
Striden rörde ett innehåll som gick långt utöver frågan om bilismen och dess miljöproblem. ”Linken” var en integrerad del av den framtidsstrategi som det europeiska näringslivet försökte lansera över hela kontinenten. På så sätt förebådade striden om ”Linken” den EG-debatt som blommade ut först efter det att vägen byggts.
Den stora massmediala uppmärksamheten, som tyvärr främst inriktades kring själva ”Trädkramandet”, gjorde att striden under en period påverkade alla möjliga andra diskussioner och frågor i samhällsdebatten.
Cirka 400 personer åtalades och dömdes för ”civil olydnad”. Något som saknar motstycke i modern svensk historia.
Själv var jag centralt placerad under framför allt 1987/88, när striden stod som hetast, då jag representerade Göteborg i Trädkramarnas samordningsgrupp, och samtidigt ingick i Miljöförbundets riksstyrelse.
På förhösten 1987 gick striden om Scan Link in i ett nytt skede. Fram till dess hade bl a ”Motlänken”[16] under mer än två år bedrivit ett initiativrikt och ofta kraftfullt opinionsarbete genom bl a demonstrationer, uppvaktningar, kurser och juridisk hjälp till berörda fastighetsägare.
3 september avslog den socialdemokratiska regeringen alla överklagande av beslutet att fastslå arbetsplanen för motorvägen. De godkände vägverkets och länsstyrelsens bedömningar och anslog medel för att påbörja bygget. Därmed skulle frågan anses avgjord.
De flesta motståndare kände sig nog också besegrade. Men under den följande månaden planerades en manifestation i samband med att bygget skulle starta. De flesta inblandade såg nog detta som en sista symbolisk protest mot något man fortfarande tyckte var djupt felaktigt. Hur fel hade vi inte.
6 oktober samlades ungefär 30o personer i skogen ovanför Ödsmålsdalen, där röjningsarbetet hade påbörjats samma dag. Arbetet stoppades och en veckolång ockupation följde. Den avbröts av ett massivt polisuppbåd. Begreppet ”Trädkramare” slog igenom i massmedia.
Den mycket sammansatta händelseutveckling som följde vill jag sammanfatta så här. En fråga som avförts från den politiska dagordningen, en fråga av strategisk vikt för så viktiga aktörer som regeringen och den svenska exportindustrin, en fråga där dessa investerat mycket prestige, stod plötsligt och vägde igen. Under trycket från en intern (s)-opposition, fortsatta aktioner och uppvaktningar, och en stor massmedial uppmärksamhet vacklade, eller åtminstone rubbades, regeringen. Det här skedet vill jag påstå varade i två månader. Sedan bestämde sig regeringen för att stödet för aktionerna, och framför allt den interna oppositionen, inte skulle växa sig starkare än att det var värt priset att köra över den.
”Trädkramande” och annat motstånd fortsatte i olika vågor fram till åtminstone 1989. Även fortsättningsvis på ett ofta ovanligt idérikt och kraftfullt sätt. Men efter cirka två månader övergick trädkramarna från att vara en fruktad och motvilligt respekterad motståndare i vägförespråkarnas ögon, till att bli ett mer eller mindre stort irritationsmoment.
Jag tycker att detta är en viktig poäng eftersom de erfarenheter som organisationer och individer kan dra av en politisk strid, ärgas olika beroende av i vilket skede erfarenheten görs.[17]
Under den första intensiva ockupationsveckan behövde vi samla oss för att diskutera strategi och orientera oss om läget. Varje kväll hade vi stormöten i Ödsmåls bygdegård. 1 samband med dem försökte vi lägga in moment av föreläsningar och diskussioner kring erfarenheter från liknande aktioner, såsom den framgångsrika ockupationen av Kungstorget i Göteborg 1976 och Almstriden i Stockholm 1971.
Erfarenhetsförmedling i sakfrågan från dem som varit aktiva i Scan Link-arbetet i flera år, till dem som på allvar dragits in först i samband med ockupationen spelade också en viktig roll.
När så helgen kom försökte vi använda lördagen och söndagen till att bredda och avdramatisera aktionen. Vi bjöd in till familjedagar i skogen. Kaffe och bullar och en domprost som predikade. Biologer förevisade försurningsskadade träd. Vi hade ”skogsföre läsningar” om Linken och de europeiska storföretagens framtidsplaner.
Två dagar senare avbröt cirka 100 poliser med hundar och helikoptrar den första ockupationen. Läget var naturligtvis förvirrat efter detta. Hur skulle vi samla ihop rörelsen igen? Hur skulle vi kunna hjälpa människor att bearbeta och hantera sina upplevelser av dessa intensiva dagar? Vilken bild ville och kunde vi ge ut åt offentligheten av vad som nu skulle hända?
Eftersom massmedia så hårt fokuserat själva aktionsformen, beslöt vi att själva återknyta till sakfrågan.
Vi bjöd in allmänhet, riksdagspolitiker och kommunalpolitiker till ett informationsmöte i Ekenässkolan i Ödsmål.
Endast tre dagar efter polisingripandet kunde vi inför en fullsatt skola åter lägga fram vår syn på Linken och i vilket sammanhang den ingick, och dessutom redogöra för varför vi sett oss tvingade att ta till en så drastisk aktionsform som vi gjort.
Det här blev ett av de mest fantastiska politiska möten jag upplevt. Stämningen var naturligtvis oerhört laddad. Unga och gamla, göteborgspunkare, volvoarbetare, ödsmålsbor, riksdagsmän och kommunalråd trängdes i salen. Jag hade ”förmånen” att vara ordförande för mötet, så jag borde ha varit väldigt nervös. Men jag har sällan upplevt mig själv och så många av de andra i salen ha sådan pondus i ett möte med ”makthavare” som den kvällen.
Hursomhelst, de här mötena kom att utvecklas till vad vi kom att kalla Trädkramarnas Folkuniversitet. Återkommande söndagar under den höst och vår som följde arrangerades folkuniversitetet i Ekenässkolan.
Dagarna började ofta med en gudstjänst i skogen, sedan följde guidade skogspromenader där bl a skogsskador förevisades. Efter kalle i skolan vidtog en föreläsning. Dagen avslutades oftast med ett stormöte. Som föreläsare bjöd vi in forskare, samhällsdebattörer, kulturpersonligheter och rörelseaktivister.
Jag ser framför mig bilden av den norske sociologiprofessorn Thomas Mathiesen i livligt samtal med ”Långe-Lars”, en pensionerad före detta lantarbetare från Ödsmål.
Den bilden sammanfattar mycket av vad jag vill lyfta fram hos trädkramaruniversitetet som bildningsprocess.
På grund av det laddade sammanhanget möttes människor som annars inte hade träffats, och de intresserade sig för varandras uppfattningar.
I den mån människor kom till ”universitetet” som delaktiga i en viktig politisk process eller socialt skeende, eller åtminstone uppfattade ”universitetet” som en del av en sådan, så mötte de kunskapen och diskussionen där på ett annat sätt än när de bara kände sig som åskådare till något avlägset skeende.
Det gällde inte bara om man identifierade sig med ”trädkramarna”. Det gällde nog även om man ogillade trädkramare, men kände en granne som stödde dem.
Från hösten 1987 till våren 1989 genomfördes flera aktioner av ”civil olydnadskaraktär”. Dessa ledde bland annat till att mer än 40o personer åtalades och dömdes vid Sten-ungsunds tingsrätt. Den vanligaste åtalspunkten var ”ohörsamhet mot ordningsmakten”. Påföljden blev oftast dagsböter. Till en stödfond samlades det in mer pengar än det sammanlagda bötesbeloppet på nästan 600 000 kronor.
Vilka var då dessa 400 personer? Allt från vad somliga säkert vill kalla ”yrkesdemonstranter”, till en polis från Uddevalla, vars hem berördes av vägbygget. I förhållande till alla som på något sätt stödde eller deltog i trädkramarnas arbete, var ungdomar, arbetslösa, organiserade miljöaktivister och storstadsbor överrepresenterade bland dem som greps av polisen.
Det är inte så svårt att förklara. Många deltagare kom till aktionerna i gryningen, för att sedan ha hunnit till arbetet innan polisen grep in framåt förmiddagen. Det är lättare för studenter och arbetslösa att delta i aktioner som pågår i hela eller flera dagar. Dessutom undvek polisen systematiskt att gripa äldre och representanter från den kända lokalbefolkningen. En 76-årig kvinna ansträngde sig rent av vid flera tillfällen för att bli gripen, men ignorerades av polisen. Något som hon finn synnerligen kränkande.
Men framför allt tror jag det handlar om följande: För någon som ser sig som miljöaktie kan steget från att delta i en proteströrelse till att delta i en ockupation vara mindre, än steget in i proteströrelsen för den som aldrig tidigare ansett sig politiskt engagerad. De flesta från den berörda lokalbefolkningen som stödde motståndet valda att ansvara för mat, transporter m m i samband med aktionerna, eller att inte alls delta i dem.
Visst krävs det mod för att en ung människa som söker sin identitet ska delta i civil olydnad. Men det kan krävs ett än större mod för att en människa med en fast yrkesroll och goda relationer till sina grannar ska bekänna sig till de protesterande.
Men hur kunde då rättegångarna vara folkbildande? De som teoretiserar om civil olydnad för ofta fram att rättegången fungerar som en tribun. Inför rätten och massmedia och Världen får man lägga fram sin sak i en laddad situation. Och visst kan det ha stor betydelse.
Men för de enskilda, normalt laglydiga, individer som det här gällde, tror jag en annan sak var viktigare. Att gripas av polis och sedan bli kallad till domstolsförhandlingar är naturligtvis något oerhört för de flesta. Man tvingas ifrågasätta vad man har gjort och varför. Man måste söka sina motiv till att man ändå vill stå får sin handling. Det är en verklig kunskapsprocess.
Det blir också viktigt att inte vara utlämnad till sig själv i detta. De åtalade kallades i grupper om fyra till tio personer till rättegångarna. Inför alla rättegångar försökte vi kalla de berörda till ”ministudiecirklar” om minst ett, helst flera, möten i Göteborgs Miljögrupps lokaler.
Där samtalade vi om hur en rättegång går till, vilka rättigheter och skyldigheter man har. Vi gick återigen igenom och uppdaterade sakfrågorna.
Den viktigaste delen av de här mötena var att tillsammans och var och en för sig, gå igenom vad man ville ha sagt i sin slutplädering. Slutpläderingen är den del av rättegången då den åtalade fritt kan lägga fram sina synpunkter på åtalet och försvara sina handlingar.
Hundratals människor lade ner delar av sin själ, och mycket av sin tid, till att formulera och framföra dessa slutpläderingar inför rätt och åhörare. De kunde ta sig formen av en dikt, eller en kort personlig vittnesbörd. Några sjöng en sång, och många höll långa föreläsningar - ibland med bildspel - om makt och rätt, miljö och utveckling, trafikpolitik och samhällsplanenring. Få torde ha blivit så insatta i de här frågorna under dessa månader som de två alternerande domarna och rättens övriga tjänstemän.
Det här formulerandet av slutpläderingar, med allt vad det innebar av inläsning, eftertanke, rannsakan och samtal för de inblandade, är kanske den mäktigaste, konkreta bildningprocess jag själv har upplevt på nära håll.[18]
Jag tycker att jag egentligen redan har besvarar den frågan i min beskrivning av Trädkramarnas Folkuniversitet och av rättegångarna.
Aktioner dimper inte ner från himlen. De har i regel föregåtts av en lång process där människor har satts i rörelse. Där de har sökt och bearbetat kunskap. Men i samband med en aktion, vare sig det gäller en ockupation, en strejk eller något mindre dramatiskt, så ställs mycket på sin spets. De starka känslor som väcks tvingar fram ett fördjupat ställningstagande. Eller till att en omprövning av sitt tidigare ställningstagande.
Detta vill jag påstå är i högsta grad personlighetsdanande. Under trädkramartiden kunde jag påtagligt se hur många människor utvecklades och växte. Det var märkligt hur många ”ledare” som föddes fram. Tyvärr kunde jag också uppleva att många fick smällar som de hade svårt att resa sig ur.
Ofta har jag stött på påståendet att många av de som deltar i en aktion inte är intresserade av ”sakfrågan”, utan bara vill vara med där något ”händer”. Till en viss del är det nog sant. Inte så att de flesta saknar legitima skäl att delta. Det kan vara ett sätt att kanalisera en djupt känd, men diffus, olust inför samhällsutvecklingen.
Och om det är den diffusa olusten som satt en i rörelse, så blir detta ofta det första steget in i ett tillägnande av kunskap om ”sakfrågorna” och alla de sammanhang de ingår i.
Är det då detta som är sann ”folkbildning” och inte det som sker inom ramen för folkbildningsinstitutionerna?
Nja, jag vill nog ge ett erkännande till dem som menar att själva begreppet ”folkbildning” kan bli meningslöst utan dessa institutioner.[19]
Men det är viktigt att de som är verksamma inom folkbildningsinstitutionerna inser att en hel del av vad de vill förverkliga som folkbildning, faktiskt också sker, ofta på ett kraftfullare sätt, utanför institutionerna.
Sedan måste institutionerna finna sin roll i ett eventuellt samspel med folkrörelserna. Vill de vara vapensmedjor eller informationsdistributörer.[20]
I förhållande till rörelserna bör de stå för långsiktighet (både i betydelsen framtids- verkstad och kritisk traditionsförmedling), pedagogik, bredd, kritisk självreflektion och vuxenundervisning.
[1] Sin legitimitet vill jag dock påstå att folkbildningen i modern tid alltmer hämtar från sin betydelse för vuxenutbildningen och som utbildningsinstitutioner för marginaliserade individer och eftersatta grupper.
[2] Se Björk, T och Wiklund, J (red) Den globala konflikten — om miljön och framtiden. Texter sammanställda inför SEED-Forum 1993. SEED och Miljöbiblioteket. Avsnittet ”32 nya sätt för folkrörelsesamarbete Syd-Nord”.
[3] Jämför t ex med Yngve Kasimirs föreläsningar om Folkbildning och demokrati på Folkhög-skollärarlinjen vid Universitetet i Linköping 1992.
[4] Från slutet av 80-talet, framför allt i och med Naturskyddsföreningens och Greenpeaces stora medlemsökning, är det väl svårare att hänvisa till detta. Däremot kan folkrörelsekaraktären på ökningen ifrågasättas i och med att den i så ringa grad bygger på delaktighet.
[5] Se t ex fjärde internationalen nummer 2-86, artiklarna ”Kan Miljörörelsen rädda världen” och ”Folkrörelsesamverkan för socialism” av Björn Eriksson, Lars Holmgren och Klas Öhrström.
[6] Se artikeln ”Bara folkrörelserna kan förändra världen” i Björk och Wiklund a. a.
[7] Nej, visst låt oss inte glömma att en av grunderna för alternativskapandet var nödtvånget. Men så är det ju alltid. ”Utveckling” handlar ju egentligen om anpassning till nya omständigheter. En anpassning som inte är ödesbunden, utan som kan hanteras olika beroende på vilka aktörer som har initiativ och självförtroende.
[8] Ordet ”allmännelig”, med all respekt jämför med uttrycket ”allmänneliga kyrkan”, används här medvetet. För att en folkrörelsesamverkan ska kunna utveckla sin fulla potential måste den sträva efter att bli ”allmännelig”. Det betyder att ha hegemoni, eller åtminstone initiativet, i en större samhällsfråga. För det krävs att man förmår kombinera olika ”delfrågor” och deras rörelser, och förbinda detta med massdeltagande. Se artikeln ”Den allmänneliga solidaritetsrörelsen i Finland” i Björk & Wiklund a. a.
[9] fjärde internationalen nummer 2-86
[10] En ledare för den amerikanska Vietnamrörelsen svarade så här på frågan om rörelsens inställning till kriget kom att omfattas av en majoritet amerikaner innan USA drog sig ur konflikten: Det vet jag inte. Men vi var tillräckligt många. Hur många som är tillräckligt? Det kan man inte veta på förhand. Min anm.
[11] Se t ex debatten i Miljötidningen 6/93. Plogbillsaktivistema hade sitt ”avrustningsläger på Bona sommaren 1993. Detta ledde till en debatt bland de anställda, både bland lärare och kontorspersonal osv.
[12] I marxistisk idétradition refererar man till ”alienation” när man talar om hur människan formas av och i sin samhälleliga aktivitet; till ”reifikation” när man talar om hur de sociala relationerna mellan människor formas av historiska omständigheter; till ”fetischism” för hur varor och pengar uppfattas om en följd av att de är förmedlare av sociala relationer. Se Thomas Holmgren, Alienation utan Människan? — Människan utan alienation?, C-uppsats vid sociologiska institutionen vid universitetet i Linköping 1993.
[13] Se inledningen till avsnittet om ”Folkrörelserna” i Björk & Wiklund a.a.
[14] Citat från Björk & Wiklund a.a. sid 98.
[15] För en utförlig beskrivning av sakfrågan och händelseförloppet, se t ex Trädkramare inför rätta, red Anders Dejke, Bokskogen 1989 och G Falkemark och P Westdahl Att offra Västkusten. Det politiska och rättsliga spelet kring ScanLink och motorvägsbygget i Bohuslän. Rabén & Sjögren 1991. ScanLink-frågan är ovanligt väl dokumenterad (något som vittnar om dess vikt och omfattning). Men den är i mindre grad analyserad ur ”rörelsesociologiskt” eller ”rörelsestrategiskt” perspektiv. För vad det senare skulle kunna betyda hänvisar jag till Eriksson, B m fl red Det förlorade försprånget. Miljöförbundets vitbok om folkomröstningen om kärnkraft. Miljöförbundets förlag 1982.
[16] Motlänken var ett organisationssamarbete som bildades på initiativ av bl a Miljöförbundet. Den kom så småningom att innefatta cirka 100 organisationer, förutom miljöorganisationer samtliga politiska ungdomsförbund (förutom moderaternas), hembygds- och friluftsorganisationer, socialdemokratiska underorganisationer som Broderskapsrörelsen, några fackliga organisationer m fl.
[17] Jag har själv funderat mycket på vad det egentligen var som hände under de här kaotiska månaderna, när händelseutvecklingen ibland verkade leva sitt eget liv. Vilka var förutsättningarna för att ockupationerna trots allt uppfattades som legitima av så många? Vilka uppfattades som den legitima ”ledningen” för trädkramarrörelsen? Hur fattades egentligen olika beslut inom rörelsen? Vad avgjorde att några av dem verkställdes? Hur olika uppfattades egentligen skeendet av de inblandade. Vad avgjorde skiftet i motorvägsfrågans ställning från avgjord till att stå på spel, och till att vara avgjord igen? Jag anar en del svar. Det vore roligt att få tillfälle att systematisera dem. Johan Asplund råder oss i Teorier om framtiden, Liber Kontenta 1985, att beakta kategorierna akt, scen, aktör, medel och mål, när vi ska beskriva ett skeende. Och besvara frågorna vad? när och var? vem? hur? och varför? Tänk att få tillfälle att göra det i det här sammanhanget. Men det bleve ett specialarbete till minst.
[18] Utdrag ur slutpläderingarna finns samlade i Trädkramare inför rätta.
[19] Se Bernt Gustavsson, Idéer om Folkbildning. Utkast till en skrift som försöker lägga fram de grundläggande idéerna om folkbildning för en oinvigd publik. Seminarieunderlag. Mimer och Vuxenutbildarcentrum vid Universitetet i Linköping 1992.
[20] Se Thomas Ginner, Den Bildade arbetaren. Debatten om teknik, samhälle och bildning inom ABF 1945-1970. Tema teknik och social förändring. Universitetet i Linköping 1988.