Ur Fjärde internationalen 1/1993
Riksförbundet Stoppa Rasismen är en partipolitiskt obunden organisation vars syfte är att bekämpa rasism och främlingsfientlighet i alla dess skepnader.
Riksförbundet har funnits sedan 1984 och tyvärr kunnat konstatera att främlingsfientlighet i allmänhet och den organiserade rasismen i synnerhet vuxit sig allt starkare.
Riksförbundet har i många år diskuterat olika metoder för att bekämpa den organiserade rasismen.
Bland annat har förslag förekommit om att vi bör kräva att riksdagen stiftar en lag som förbjuder rasistiska organisationer.
En majoritet inom Riksförbundet har dock kommit till slutsatsen att ett förbud inte skulle vara ett effektivt sätt att stoppa dessa organisationer eller de rasistiska våldsdåd som blivit ett allt vanligare inslag i vardagslivet.
I det följande ska vi kort sammanfatta den diskussion vi haft i frågan samt slutligen kommentera utredningsförslaget.
I en demokrati är det hela samhällets uppgift att sköta renhållningen mot rasism och främlingsfientlighet. Riksdagen skall stifta lagar till skydd för enskilda och för minoriteter som uttrycker respekt för alla människors lika värde.
Myndigheterna, främst polis, åklagare och domstolar skall svara för att lagarna efterlevs. Men alla samhällsmedlemmar har ett ansvar för dessa demokratiska värden. Utan att majoriteten i vardagslivet aktivt verkar för ett öppet pluralistiskt samhälle kommer inga lagar eller myndigheter att kunna upprätthålla detsamma.
I Sverige saknas inte lagar som skyddar individen mot olika former av övergrepp. I den mån den organiserade rasismen gjort sig skyldig till hot och våld mot enskilda eller grupper borde myndigheterna kunna ingripa med stöd av redan befintliga lagar. Brev och telefonsamtal där invandrare eller antirasister hotas är brottsliga handlingar liksom misshandel, mordbrand, mordförsök och mord.
Här är det inte lagar som saknas utan snarare en klar vilja från myndigheternas sida att verkligen komma åt de skyldiga. Vi anser att myndigheterna måste göra mer om inte respekten för redan befintliga lagar och för myndigheterna själva skall undergrävas.
Hets mot folkgrupp är redan förbjudet i lag i Sverige. Lagen är en nödvändig och godtagbar inskränkning i yttrandefriheten. Hittills har, såvitt vi vet, lagen lett till åtal eller dom endast i ett fåtal fall trots att brottet inte är ovanligt.
Troligen beror detta på bevissvårigheter. Bevissvårigheterna kan i sin tur bero på att myndigheterna inte ser särskilt allvarligt på brottet.
Därtill har staten del i ansvaret för den växande främlingsfientligheten i samhället genom det sätt man genomfört en ur västeuropeiskt perspektiv tämligen generös flyktingpolitik. En dyrbar och byråkratisk mottagningsapparat som tvingar asylsökande till långa väntetider i sysslolöshet och som passiva bidragstagare har underblåst fördomar mot flyktingar och invandrare som en belastning för samhället.
Att man därtill tvingar asylsökande att bo i läger och tagit asylsökande inklusive barn ”i förvar” i häkten har bidragit till en bild av flyktingar som suspekta, eventuellt kriminella, figurer utanför samhällsgemenskapen. När ”det svenska folket” ser att staten behandlar flyktingar på det sättet förstärks främlingsfientligheten.
Med tanke på att främlingsfientligheten i allmänhet och den organiserade rasismen i synnerhet vuxit de senaste åren är det förståeligt att en del människor, inte minst bland invandrare, anser att det behövs ytterligare lagstiftning för att hejda deras framfart. Numera är kravet på ett förbud mot rasistiska och ny-fascistiska organisationer ganska vanligt.
Många av dem som kräver ett förbud hänvisar till att Sverige anslutit sig till FN:s konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, vars fjärde artikel kräver ett förbud.
Andra argumenterar att det viktiga är att samhället måste markera sitt avståndstagande från dessa organisationer genom ett förbud.
I debatten har det framkommit att förbudsanhängare inte själva tror att rasismen kommer att försvinna genom ett förbud. Men de anser att ett förbud avsevärt skulle försvåra för rasisterna att organisera sig och sprida sitt budskap. Dessutom skulle gatukonfrontationerna upphöra eftersom rasisterna, genom förbudet, inte längre skulle ha rätt att demonstrera.
De två viktigaste argumenten mot ett förbud har huvudsakligen varit av två olika slag, principiella eller praktiska.
De principiella argumenten utgår ifrån att inskränkningar i grundläggande demokratiska rättigheter som förenings- och yttrandefriheten endast bör ske i yttersta undantagsfall. Inskränkningar, i den mån de måste förekomma, får inte vara diffusa eller godtyckliga. Här blir definitionen av vad som skall förbjudas en första stötesten. Är det organisationens program som skall utgöra den objektiva grunden för ett förbud, så ställer redan detta till stora problem.
Vid en genomgång av ”rasistiska organisationer” har det visat sig att meningar går isär beträffande vilka som borde drabbas av ett förbud. Frågan ställdes på sin spets när en del debattörer ansåg att ett av riksdagspartierna är rasistiskt. Klart är att en för bred definition skulle kunna leda till en oacceptabel inskränkning av förenings- och yttrandefriheten. Den politiska debatten måste kunna rymma olika ståndpunkter beträffande minoriteterna i samhället och invandrings- och flyktingpolitiken. En för snäv definition riskerar att bli verkningslös.
De praktiska invändningarna mot ett förbud tar sin utgångspunkt i att endast ett tämligen snävt programmatiskt förbud är tänkbart.
Det är då ytterst tveksamt om man skulle komma åt flera av de organisationer som står för rasistisk propaganda och eventuellt även rasistiskt våld om organisationens program utgör det enda eller främsta kriteriet. Rasismen kommer inte alltid till klart uttryck i programmet och det är inte heller svårt att ändra ett program för att hålla sig inom de gränser som lagstiftningen ställer upp.
Risken är stor att en förbudslag skulle möta avsevärda tillämpningssvårigheter. Domstolsprocesser skulle kunna ge dessa organisationer stor publicitet och, om de vinner processen, en legitimitet. Knappast ett tilltalande scenario.
Därtill är det ett känt faktum att en del av de mest drivna rasisterna har ”infiltrerat” organisationer med högerextrema eller diffust populistiska ståndpunkter. I en del fall rör det sig säkert om en verklig infiltration, det vill säga att man har gått in i organisationen för att försöka ändra dess program eller åtminstone vinna anhängare innan man blir utslängd.
I andra fall kan man misstänka att dessa drivna rasister i själva verket har ett stort inflytande (ibland har de varit med och startat organisationen) men de väljer att låta organisationen hålla en mer rumsren profil av taktiska skäl bland annat för att lättare kunna ställa upp i val och för att kunna vinna röster och rekrytera bland allmänt främlingsfientliga personer som skulle skrämmas bort av öppet rasistiska ståndpunkter.
Det är troligt att de drivna rasisterna i dessa organisationer har en egen hemlig eller halvhemlig organisation, en ”inre cirkel”, till vilken de rekryterar. I båda dessa fall skulle organisationer med betydande inslag av aktiva rasister inte drabbas av ett förbud. Och den hemliga ”inre cirkeln” skulle vara oåtkomlig. Här blir det bevissvårigheter först med att visa att den finns och sedan att den har ett program.
Ytterligare en synpunkt har fått stor plats i debatten. En genomgång av de länder som har ett förbud i någon form ger vid handen att rasistiska organisationer och rasistiskt våld inte är mindre ofta förekommande än i länder som saknar ett förbud. Frankrike och Tyskland är två länder där förbud existerar, men där starka rasistiska organisationer och omfattande rasistiskt våld förekommer.
Sammanfattningsvis anser Riksförbundet Stoppa rasismen att risken att inskränka grundläggande demokratiska rättigheter samt svårigheterna med tillämpningen av ett snävt förbud väger tyngre än eventuella fördelar som skulle kunna uppnås.
Brottsliga handlingar kan och skall beivras. Idéer kan däremot inte regleras genom att stifta lagar. Ett fritt opinonsutbyte är en förutsättning för ett demokratiskt samhälle. Erfarenheter av olika diktaturer har visat att det inte går att undertrycka idéer under en längre tid och framför allt att detta inte kan ske utan att hela samhället får betala ett ohyggligt pris.
Som framgår av ovanstående redogörelse delar vi i stort sett utredningsförslagets uppfattning när det gäller krav på förbud av rasistiska organisationer. Vi anser också att straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp bör vara tillräcklig mot organisationer som enbart bedriver propagandaverksamhet med rasistiskt innehåll.
Möjligen skulle straffbestämmelsen kunna användas mer effektivt om även förberedelse och försök till brottet straffbelades.
Utredningsförslaget att införa ett nytt brott, ”organiserad rasism” och dess komplement ”stöd åt organiserad rasism” som riktar sig mot organisationens brottsliga handlingar och inte dess program, är tilltalande i och för sig. Risken är dock stor att det nya lagrummet möter samma bevissvårigheter som andra redan befintliga lagrum. Medverkan till våld, hot eller tvång, liksom uppmaning till brottslighet, är redan i dag straffbelagda. Förslaget innebär i bästa fall en utvidgning av medverkans-kriterierna så att även personer som inte själva tagit del i förberedelser eller utförande av brottsliga handlingar likväl kan straffas.
För att detta förslag ska kunna tillämpas måste dels organsationens delaktighet i brottet bevisas och dels måste olika individers tillhörighet till den brottsliga organisationen bevisas.
Erfarenheter från 80-talet visar att det är mycket svårt att bevisa att rasistiska eller nyfascistiska organisationer fattat beslut om de våldsdåd som medlemmarna gjort sig skyldiga till. Skulle man ändå lyckas bevisa detta kommer nästa problem: att bevisa vilka som är medlemmar. Flera av de nu existerande rasistiska organisationerna har flera olika typer av medlemskap, bland annat pas- sivt medlemskap. Passivt medlemskap innebär ett ekonomiskt stöd och skulle falla under brottsrubriceringen ”stöd åt organiserad rasism”. Kommer i sådana fall åklagaren att tvingas bevisa den passiva medlemmens uppsåt, det vill säga att han känt till organisationens brottsliga verksamhet? Uppsåtsfrågan kan även få betydelse för aktiva medlemmar.
När det gäller kärntrupper av rasister som verkar inom andra organisationer eller mer eller mindre underjordiska organisationer som VAM kan det bli svårt att bevisa att de överhuvudtaget existerar.
Trots dessa bevissvårigheter har vi inget emot att lagförslaget inklusive följdförslaget i tryckfrihetsförordningen antas. Om inte annat innebär förslaget en kraftig markering av samhällets inställning.
Det som troligen kommer att få en stor praktisk betydelse är förslaget att låta brott som begåtts med rasistiska motiv eller med rasistiska inslag utgöra en allmän straffskärpningsgrund. Sådana inslag är inte ovanliga och inte heller så svåra att bevisa. Hänsyn bör tas till detta vid straffmätningen.
Stor praktisk betydelse får också förslaget om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottsmål. Förslaget torde kunna underlätta något att utreda denna brottslighet vilket hittills skett i allt för liten utsträckning.
Sammanfattningsvis stöder Riksförbundet Stoppa rasismen föreliggande utredningsförslag. Vi har inga illusioner om att förslaget löser problemet med rasistiska våldsdåd, men det kan innebära att myndigheterna kommer att satsa större resurser i framtiden för att komma åt denna svåra och tilltagande brottslighet.
Enligt representantskapets uppdrag