Ur Fj�rde Internationalen nr 4-92
I Paris publicerades 1970 ett manuskript av en anonym �verlevande fr�n V�nsteroppositionen p� 20-talet. Den amerikanske �vers�ttaren George Saunders har f�rs�kt ge en bild av f�rfattaren utifr�n manuskriptet. Hans far tycks ha varit fattigbonde och efter dennes d�d skickades han 1914 till Petrograd f�r att bli l�rling till en hattmakare.
Under februarirevolutionen 1917 h�rde han f�r f�rsta g�ngen talas om Trotskij. Under inb�rdeskriget tj�nstgjorde han som kodspecialist i R�da Arm�n. Senare ansl�t han sig som student till V�nsteroppositionen och upptr�dde vid n�gra tillf�llen som representant f�r oppositionella studenter i Moskva.
Fr�n slutet av 20-talet och fram till 1941 genomvandrade han olika f�ngelser och l�ger. I samband med den tyska invasionen 1941 sl�pptes han ut, tillsammans med andra �verlevande fr�n oppositionen, f�r att tj�nstg�ra i arm�n. Efter kriget hamnade han �ter i l�ger och vad som sedan h�nde den anonyme f�rfattaren, efter det allm�nna nedmonterandet av l�gersystemet efter Stalins d�d, �r inte k�nt.
Vissa till�gg och kommentarer �terfinns i manuskriptet och deras ursprung �r oklart. D�rf�r b�r manuskriptet i viss mening betraktas som ett kollektivt f�rs�k att �teruppr�tta den historiska sanningen.
I ett s�rskilt avsnitt ber�ttar den anonyme bolsjevik-leninisten om Adolf Joffes begravning. Det �r en av de �gonvittnesskildringar som bevarats av denna h�ndelse, som kom att bli den sista offentliga manifestationen fr�n oppositionens sida.
Det kom ocks� att bli det sista tillf�lle som Trotskij h�ll ett offentligt tal i Sovjetunionen. Den kyrkog�rd som begravningen �gde rum p� ligger vid Jungfruklostret inne i Moskva.
Begravningsprocessionen f�rdades fr�n kommissariatet f�r inrikes �renden �ver Lubjankatorget, f�rbi Bolsjojteatern och Moskvas universitet, l�ngs Pretjistenka till kyrkog�rden vid Novo-Devitjijklostret. Rysslands huvudstad Moskva tog ett sista farv�l av den enast�ende sovjetiske diplomaten och revolution�ren � Adolf Abramovitj Joffe.
Kistan vilade p� en begravningsvagn dragen av tre fuxar. P� kistlocket l�g m�nga kransar bland vilka fanns kransar fr�n den sovjetiska regeringen och kommissariatet f�r utrikes �renden, fr�n sl�ktingar och fr�n medlemmar i partiets centralkommitt�. All uppm�rksamhet drogs till en liten krans med ett r�tt band p� vilket var skrivet �Fr�n Trotskij och Zinovjev�.
Moskvas gator var fyllda av m�nniskor. Begravningsprocessionen r�rde sig t�mligen sakta. Det fanns inga vagnar eller bilar bakom. Alla gick till fots. Bakom kistan kom �nkan, Maria Michajlovna Joffe. Trotskij gick bredvid henne, h�ll hennes arm. Bakom dem kom Zinovjev, Kamenev, Radek, Pjatakov, Preobrazjenskij, Sapronov, Lasjevitj. Sedan kom den officiella delegationen som representerade regeringen vid begravningen, inklusive ministern f�r utrikes �renden, Tjitjerin, politbyr�medlemmen Rjutin och andra. Bakom dem str�ckte sig en l�ng rad av tusentals militanta v�nner till den avlidne, aktiva deltagare i revolutionen och inb�rdeskriget. De hade kommit f�r att en sista g�ng visa sin v�rdnad f�r sin kamrat i den gemensamma kampen f�r den revolution�ra saken.
[�] Kolonnen i spetsen f�r processionen anl�nde till Novo-Devitjijklostret. Vid klostrets grindar fanns beriden polis, bev�pnad med gev�r. Sekreteraren f�r sovjeternas allunionella centrala exekutivkommitt�, Jenukidze, stod i n�rheten av milisen. Han hade gett order om att bara l�ta sl�ktingar och n�ra v�nner till den avlidne g� in genom grindarna. Vi beordrades att �omedelbart skingras och g� hem�. Men det fanns 10 000 av oss. Vi rusade mot grindarna och tog dem med storm. Polisen drog sig tillbaka. Inne p� kyrkog�rden s�g vi en �ppen grav n�rmast en mur, och p� muren stod bev�pnade tjekatrupper. De hade lagt sig i bakh�ll f�r oss (�i fall att�). Detta var, som vi fick veta m�nga �r senare, Stalins ondsinta plan f�r att provocera blodsutgjutelse och mord�
Ett m�te b�rjade n�ra den �ppna graven. F�rst talade Tjitjerin. Efter honom gick Rjutin, medlem i den officiella regeringsdelegationen till begravningen, upp f�r att tala. Han var en �nyligen uppstigen stj�rna� av f�rsta graden och han b�rjade tala i bekanta ordalag. Hans s�tt att tala var grovt och inneh�ll m�nga utbrott mot oppositionen. Det var ett begravningstal som �verfl�dade av of�rsk�mda anspelningar och f�ref�ll vara en provokation f�r att utmana oss alla d�r. Men vi beh�ll v�r uppr�rdhet f�r oss sj�lva och f�rblev tysta.
Rjutin f�rklarade att hela oppositionen var skuld till Joffes d�d. Inte anade vi den g�ngen att vi n�gra �r senare skulle m�ta �stj�rnan� Rjutin i samma bel�genhet som oss sj�lva i f�ngelset i Verchne-Uralsk.
Rjutins tal drog ut p� tiden. Fr�n grova angrepp p� oppositionen �vergick han till angrepp p� Trotskij. N�r han skrek att L.D. Trotskij �f�rutsp�dde revolutionens skymning� ekade kyrkog�rden av ett m�ktigt protestskrik: �Hur v�gar du! H�ll k�ften!� Rjutin tappade fattningen, som om det var han som bespottades, och klev ned fr�n plattformen utan att avsluta sitt l�gnaktiga tal.
Trotskij, som stod intill Sapronov, tycktes vakna upp ur n�gon dagdr�m och fr�gade Sapronov, �Varf�r skriker de �t honom?� Jag h�rde inte vad Sapronov svarade, men av Trotskijs uppsyn kunde man sluta sig till att han inte hade lyssnat till talarna vid Joffes grav och inte s�g n�got omkring sig. Djupt f�rsjunken i sina egna tankar hade han avsiktligt stirrat p� den �ppna graven. Hans v�nstra kind ryckte nerv�st � N�r Tjitjerin tillk�nnagav att n�sta talare var Lev Davidovitj Trotskij, tystnade alla. Till och med soldaterna p� kyrkog�rdens mur slappnade i sin h�llning�
Efter att ha kl�ttrat upp till plattformen blottade Trotskij sitt huvud. Hans tal b�ljade som en sorgsen melodi och tr�ffade oss djupt i sj�len. Jag hade h�rt m�nga av Trotskijs tal men det hade aldrig funnits n�got liknande. Han talade om sin v�n, om en revolution�r som hade �gnat sin brinnande ande �t revolutionens sak till sista droppen av sitt blod.
Joffes d�d ber�rde Trotskij djupt. Detta slags d�d kunde leda till otill�tlig efterf�ljd av andra. Paret Lafargues �dla exempel var inte en kamp f�r revolution�ra ideal utan en protest, en dyrt betald protest som kunde bli till skada eftersom det tog bort k�mpar ur revolution�rernas led. Detta kunde inte till�tas.
Och sedan b�rjade den sorgsna tonen i Trotskijs tal ge plats f�r en sj�lfull appell till livet, till kampen f�r liv. Trotskijs br�nnande ord h�rdnade i folkmassan av 10 000 �h�rare och klingade som metall: �Ingen har r�tten att f�lja exemplet i denna d�d. Ni m�ste f�lja exemplet i detta liv.�
Detta var arm�kommendantens order � Vi gl�mde aldrig denna order, denna befallning, inte ens under den stalinistiska repressionens m�rkaste dagar.
�Den prolet�ra v�rldsrevolutionens leninistiska fana har kastats i smutsen och trampats ned�, sade Trotskij, och beskyllde Stalin f�r att f�rr�da Lenins sak. Talarens r�st ringde som en varningsklocka, spred best�rtning och oro. �Hur ska vi resa den igen? Hur ska vi tv�tta den fr�n det som smutsar ned den?� t�nkte vi f�r oss sj�lva och f�rest�llde oss Lenins fana f�r v�r inre syn.
Trotskij sade vidare att centralkommitt�ns ledning hade l�tit revolution�ra situationer i Europa, Kina och Indien glida den ur h�nderna och kastat tillbaka v�rldsrevolutionen m�nga decennier. Detta var ett f�rr�deri mot internationalismen �
Lyssnande till Trotskij mindes jag Lenins kloka ord om v�rldsrevolutionen. I april 1917 hade Lenin riktat en appell till det ryska proletariatet fr�n pansarbilen vid Finlandsstationen med dessa ord. Med samma ord hade han 1919 riktat sig till Kommunistiska Internationalens f�rsta kongress. Dessa ord var inskrivna i partiprogrammet. Och liksom i takt med mina tankar h�rde jag Trotskijs ord: �I Ryssland �r id�n om nationell socialism p� v�g att vinna. I den slutgiltiga analysen kan detta leda till �teruppr�ttandet av kapitalistiska f�rh�llanden i landet.� Trotskijs sista ord vid Joffes grav klingade som en helig ed: �Vi kommer att lyfta den prolet�ra v�rldsrevolutionens leninistiska fana h�gt och f�ra den vidare till v�rldskommunismen. L�nge leve det revolution�ra kommunistpartiet!�
Kyrkog�rden br�t ut i en explosion av stormande appl�der. Under en l�ng stund genlj�d ropen av solidaritet med Trotskij, solidaritet med hans ord, som sammanf�ll s� v�l med tankarna och str�vandena hos de som hade samlats. Trotskij filmades under tiden.
N�r tystnaden slutligen f�ll klev Zinovjev och Kamenev upp p� plattformen. Efter deras tal s�nkte vi ned kistan i graven och kastade en handfull kall jord p� den.
�Din v�g har tagit slut, men f�r oss ligger kampen fortfarande framf�r oss.� S�dana var v�ra tankar. Vi hade inga illusioner om v�r omedelbara kamp och vi f�ruts�g att vi skulle t�mma lidandets b�gare till sista droppen.
Kyrkog�rden f�ll inte i tystnad utan blev allt stormigare. Trotskijs n�rvaro bland oss h�jde v�rt mod och v�r tro p� segern f�r Lenins id�er, hans f�ruts�gelser om v�rldsrevolutionen. Vi betraktade honom k�rleksfullt och bad honom: �Tala till oss lite till.�
St�ende runt Trotskij i en solid massa uppt�ckte vi pl�tsligt att vi tryckte honom mot tegelmuren. Det f�ref�ll som om faran f�r en obehaglig incident hade utvecklats. Lasjevitj lade f�rst m�rke till det. Han som hade deltagit i stormningen av Vinterpalatset i oktober 1917 och varit bef�lhavare f�r v�ra trupper p� den sibiriska krigssk�deplatsen, beordrade oss att p� milit�rt s�tt bilda en flera led djup ring kring Trotskij och h�lla tillbaka v�gen av m�nniskor som tryckte p� mot honom. En katastrof undveks, men folk fortsatte att skrika och be Trotskij att s�ga n�gra ord till. Sedan lyfte vi upp honom p� v�ra axlar och han talade till oss alla:
�Kamrater det finns inget behov av en demonstration. Vi kom hit f�r att ta farv�l av v�r kamrat. Vi hade inga andra avsikter h�r. �n en g�ng, det finns inget behov av en demonstration. G� tillbaka till era hem.�
Vi � mer �n 10 000 kommunister, partiaktivister, elektrifierade av avsky mot den antileninistiska ledningen, denna lilla grupp av usurpat�rer som hade tagit �ver centralkommitt�ns apparat � v�ntade p� order fr�n Trotskij f�r beslutsam handling, men fick ist�llet en v�djan om lugn fr�n honom. Men ingen av oss tvivlade p� hans omd�me. Vi trodde p� Trotskij. Det m�ste vara p� det s�ttet.
Trotskij leddes genom en tr�ng korridor av m�nniskor till klostergrindarna, d�r folkkommissarien Bjeloborodovs bil v�ntade p� honom. N�r Trotskij k�rdes iv�g sade Lasjevitj till oss: �V�rt folk har g�tt, l�t oss g� hem.� Vi skildes �t, bedr�vade, �ven om hoppets l�gor �nnu brann i allas v�ra hj�rtan f�r den socialistiska v�rldsrevolutionens seger.
Den anonyme memoarf�rfattaren beskriver ocks� ett samtal med Lenins �nka Nadesjda Krupskaja 1928. En delegation best�ende av fem ledare f�r oppositionella studenter i Moskva bes�kte Krupskaja p� undervisningskommissariatet. Krupskajas sekreterare, Vera Dridzo, f�rs�kte f�rhindra deras m�te med Lenins �nka. Hon liksom m�nga andra sekreterare till centralkommitt�ledam�ter och Lenins sl�ktingar hade utplacerats av Stalins folk. Till slut tog sig studentdelegationen f�rbi sekreteraren genom att helt frankt kliva in oanm�lda. F�rfattaren beskriver p� ett mycket gripande s�tt sitt m�te med Krupskaja:
Vi dolde inte f�r henne det faktum att vi f�r n�rvarande hade uteslutits fr�n partiet f�r att vi tillh�rde oppositionen. Vi b�rjade utveckla v�ra sk�l f�r att komma.
Krupskaja lyssnade till oss med stor uppm�rksamhet. Hon tycktes studera var och en av oss, separat, s�kande, tittande oss rakt i �gonen. Och n�r vi hade avslutat en del av vad vi hade att s�ga tittade hon p� d�rren och sade tyst, �Vem �r ni f�r? Trotskij?�
Vi talade om f�r henne att vi var bolsjevik-leninister och att vi f�rsvarade Lenins l�ra och testamente. Hon var djupt r�rd. Hon tog upp sin n�sduk ur fickan och b�rjade torka bort t�rarna som rann nerf�r hennes kinder s� att vi inte skulle l�gga m�rke till dem. Hon h�ll n�sduken intill sina �gon och lyssnade vidare p� oss.
Vi talade om de arresteringar som �gde rum i landet, om deporteringen av Karl Radek och Kasparova till Sibirien. Detta k�nde hon inte till och var extremt �verraskad av v�r information. Och n�r vi talade om f�r henne att det gjordes f�rberedelser f�r att arrestera Trotskij, svarade hon med darrande r�st, �Nej, saker och ting kommer inte att g� s� l�ngt. Partiet kommer inte att till�ta det.�
Vi ville veta vilken sida hon stod p�, med oss eller Stalin. Ivriga efter att f� ett tydligt svar, fr�gade vi, �Om det g�r s� l�ngt, om Trotskij arresteras, vilken attityd kommer ni att inta?� Vi tittade henne i �gonen och v�ntade p� hennes svar. Krupskaja t�nkte intensivt. Hennes offentliga st�llning kr�vde att hon v�gde varje ord. Det var uppenbart att en inre kamp p�gick inom henne. Vi tyckte synd om henne, men det var inte bara vi som inv�ntade hennes svar. Det var bara fem av oss, men m�nga tusen studentkommunister som hade s�nt oss hit v�ntade p� Krupskajas svar. De var ocks� mycket uppr�rda �ver de arresteringar som �gde rum i landet, vilka f�reb�dade ok�nda v�ndningar i revolutionens �de. Krupskaja f�rstod detta och uppfattade att vi inte kunde g� utan ett svar. �n en g�ng tittande vaksamt i �gonvr�n mot d�rren, sade hon med fast r�st � det var som om hon var or�dd� men mycket r�rd � ��ven i f�ngelset kommer Trotskijs ljus att lysa klart.� Sedan tillade hon tyst och med sorg i r�sten, helt utan samband med hennes tidigare uttalade tankar: �Och om de arresterar honom kommer jag att vara den f�rsta som kommer med paket till honom i f�ngelset.�
Vi t�nkte f�r oss sj�lva, �Nej, hon har inte makten att f�rhindra f�ngelse f�r Trotskij, oavsett hur mycket hon �nskar att det inte var s�.� V�ra munnar blev torra av ett �verfl�d p� k�nslor och v�ra hj�rtan slog som hammare�
�Hon �r med oss, hon �r med oss�, ropade v�ra hj�rtan, �i hennes revolution�ra, prolet�ra instinkter �r hon med oss.� Vi k�nde till hennes goda och rena avsikter, och oavsett hur bittert hennes svar om oundvikligheten av f�ngelse var f�r oss, f�rstod vi att vi inte kunde f� n�got annat svar fr�n henne i denna omgivning, bakom denna d�rr.
N�r hon tog farv�l av oss kom hon fram fr�n sitt skrivbord och omfamnade oss alla p� ett moderligt s�tt. I hennes �gon gl�dde tyst och utan ord en innerlig sympati, s� att den �nnu denna dag f�rblir f�r mina �gon.
Men n�r vi gick ut f�rbi hennes sekreterare Vera Dridzo, k�nde vi inte bara utan s�g klart hur beredd hon var att bita oss i strupen.
Den ok�nde bolsjevik-leninisten ber�ttar vidare om ett m�te h�sten 1926 mellan representanter f�r Moskvas studenter och Trotskij. Skildringen ger en bild av hur dessa m�ten mellan oppositionella kunde te sig. Ofta �gde de rum i ett tillst�nd av halv illegalitet.
Han skakade hand med oss och bj�d in oss till sitt kontor. Vi satt i mjuka l�derstolar och v�ntade. Endast en av oss, Vasja A., v�grade sitta i Trotskijs n�rvaro. Vi f�rs�kte �vertala honom, och inte ens Trotskijs uppmaning hade n�gon effekt. Likt en soldat i tj�nst, stod han bredvid Trotskij under tv� och en halv timme.
M�tet b�rjade med fr�gan om oppositionens uppgifter. Det f�ljande var ungef�rligen m�tets inneb�rd, ur minnet: �Vi m�ste g� till arbetarklassen och de prolet�ra delarna av partiet. P� den internationella niv�n �r v�ra uppgifter att samla v�ra krafter, f�ra samman de revolution�ra krafterna i de borgerliga l�nderna. Vi m�ste hj�lpa det internationella proletariatet att f�rbereda v�pnade resningar i dessa l�nder. Vi har inte r�tt att l�ta revolution�ra situationer glida oss ur h�nderna. V�rt slutgiltiga m�l �r den socialistiska v�rldsrevolutionen.
P� den inhemska arenan m�ste vi inleda industrialiseringen av landet i den n�dv�ndiga takten och inte p� bekostnad av �kad utsugning av arbetarklassen utan genom att �ka skatterna f�r de v�lb�rgade och borgerliga skikten i stad och p� land. De vill slita bort oss fr�n arbetarklassen, men de kan endast g�ra det med blodsutgjutelse. De kommer att arrestera oss och till och med skjuta oss. Det �r n�dv�ndigt att noga t�nka igenom vad s�dana �tg�rder fr�n Stalins sida kommer att inneb�ra. De svaga kommer att l�mna oss. Endast de starka kommer att stanna hos oss till slutet.�
I Trotskijs ord fanns en alarmerande ton. Reaktionen intensifierades i landet. Den kom med hastigheten hos ett �skmoln. De stalinistiska �verstepr�sterna hade lagt beslag p� alla nyckelposter i partiet och regeringen. De ville inte att revolutionen skulle f�rdjupas. De ville inte att den skulle utstr�ckas p� det internationella planet. I v�rldens alla l�nder fanns det vid den h�r tiden revolution�ra situationer, situationer som var gynnsamma f�r st�rtandet av de f�rfallna kapitalistiska regeringarna. Men stalinisterna f�rstod inte att v�rldsrevolutionen inte skulle komma av sig sj�lv utan m�ste organiseras. �ven i de koloniala och halvkoloniala l�nderna, Indien, Kina och andra, mognade det f�rtryckta folkets uppror. �Men v�rldsrevolutionen kan inte skjutas upp. Den m�ste genomf�ras nu medan de gamla erfarna generationerna av kommunister �r i livet, deltagarna i oktoberrevolutionen och inb�rdeskriget. Det �r n�dv�ndigt, inte bara f�r revolutionens seger utan f�r �verl�mnandet av det bolsjevik-leninistiska arvet till nya generationer.
V�r generation har haft m�nga revolution�ra erfarenheter, tillr�ckliga f�r hela v�rlden. Varje anstr�ngning f�r att h�lla tillbaka v�rldsrevolutionens framsteg �r samarbete med imperialismen i dess anstr�ngningar att krossa Sovjetryssland, och motverkar den revolution�ra r�relsen i de borgerliga l�nderna.
Anh�ngarna av nationell socialism i Ryssland har f�rsatt folket i en konstant r�dsla f�r ett nytt krig. Militariserade f�rh�llanden skapas p� sovjetisk mark som leder till undertryckande av demokratin i landet och gynnar gripandet av makten fr�n omaskerade �ventyrare, av egoister snikna att berika sig sj�lva, av karri�rister.
Dessa f�rh�llanden skulle oundvikligen leda till en uppdelning av det sovjetiska samh�llet i tv� antagonistiska sociala skikt: ett materiellt tryggt och v�lb�rgat skikt (de som innehar makten), infekterade av den privata egendomsackumulationens �ideal�, som kommer att iaktta livet och vanorna och kulturen hos den utl�ndska bourgeoisin och kopiera de negativa dragen i deras s�tt att leva, och ett skikt med arbetande m�nniskor som tas om hand d�ligt, som tillbringar sina liv i st�ndig oro och bekymmer f�r varifr�n deras svarta br�d ska komma ifr�n n�sta dag.
Anh�ngarna till nationell socialism har �blivit tr�tta� p� revolutionen, de vill vila. Men bara renegater kan upptr�da p� det s�ttet, inte prolet�ra revolution�rer, endast de som har gl�mt Lenins ord att v�r tid �r �en tid av krig och revolutioner�. Livets fakta bekr�ftar detta och p�minner oss om det varje dag och varje timme.�
N�gon fr�gade vid den punkten Trotskij: �Om Stalin kommer att skjuta oss, kommer han att utpl�na alla revolution�ra kadrer. Kan vi verkligen l�ta honom g�ra det? Ska vi inte vidta f�rebyggande �tg�rder?� Detta var den allra sv�raste fr�gan som bekymrade oppositionen. Tusentals av v�ra kamrater hade fr�gat honom detta. Vad som stod p� spel var inte bara �det f�r den ryska revolution�ra intelligentsian, vilken Stalin kunde utpl�na fysiskt, utan �det f�r hela det ryska folket och oktoberrevolutionen. �det f�r v�r bolsjevik-leninistiska opposition var ocks� avh�ngigt den riktiga l�sningen p� detta problem. [�]
Trotskij besvarade v�r fr�ga l�ngs f�ljande linjer: �Stalins drag kan bara stoppas med v�ld�, sade Trotskij, gestikulerande med sina h�nder. �Men v�ld �r inte v�r v�g. Jag ber er att minnas detta ordentligt. Historien kommer inte att f�rl�ta en metod som inte �r partim�ssig f�r att l�sa ett internt partiproblem. Om vi vill f�rhindra Stalins drag med v�ld, m�ste vi gripa till vapen och b�rja ett inb�rdeskrig. Om vi gjuter en droppe blod fr�n v�ra partikamrater som har g�tt vilse, kommer f�rbannelserna fr�n nuvarande och framtida generationer att falla �ver v�ra huvuden.�
[�] Hans moraliska renhet var alltid av den h�gsta graden. Med goda sk�l sade han till sina anh�ngare: �Det �r b�ttre att vara martyr �n b�del, b�ttre att acceptera d�den �n van�ran.� Trotskij tittade i historiens spegel och ryggade alltid tillbaka fr�n att se sig sj�lv som tyrann. Han upprepade denna tanke f�r oss p� m�ten p� m�nga olika s�tt. Han ville inte hugga av knuten inom partiet med ett sv�rd som erbj�ds honom av hans milit�ra meningsfr�nder. Han avb�jde detta sv�rd d�rf�r att han respekterade historiens bed�mning.
N�r vi gick skakade han hand med oss en och en. Det blev v�r kamrat Vasja A.:s tur. Han grep Trotskijs hand och ropade h�gt, �L�nge leve v�rldsrevolutionens ledare, kamrat Trotskij!� Lev Davidovitj betraktade honom f�rebr�ende och sade str�ngt, �Det �r inte r�tt, kamrat, och det b�r inte h�nda igen.� Detta fanatiska lovprisande av hans personlighet var honom avskyv�rt.
Ur Samizdat. Voices of the Soviet Opposition (New York 1974: Monad), redigerad av George Saunders, s. 94�99, 106�108.
�vers�ttning: Per-Olof Mattsson