Ur Fj�rde Internationalen 3-1991
Syrien br�t sig 1961 ur unionen med Egypten och b�rjade f�ra en radikal och sj�lvst�ndig utrikespolitik. Syrien uppmuntrade palestinska �feda�iyin� (gerillaf�rband) att utf�ra v�pnade attacker mot Israel.
1964 bildades Palestinska befrielseorganisationen, PLO, p� en kongress i Jerusalem p� f�rslag av arabstaternas samorganisation, Arabf�rbundet, som motvikt till gerillans aktiviteter. Syrien hade f�reslagit att kongressen skulle utropa en palestinsk stat, men det avvisades.
Det omr�de som PLO fick jurisdiktion �ver, omfattade ursprungligen bara Israel � den av Jordanien annekterade V�stbanken och den av Egypten f�rvaltade Gazaremsan undantogs uttryckligen. F�rst 1968 reviderades PLOs program s� att det omfattade hela det gamla Palestina.
Under de f�rsta �ren var PLO egentligen bara den egyptiske presidenten Nassers f�rl�ngda arm. Arabstaternas f�rkrossande nederlag mot Israel 1967 tvingade fram en omorientering bland palestinierna.
1965 hade Yassir Arafats gerillaorganisation al-Fatah genomf�rt sin f�rsta milit�ra attack mot Israel. Senare bildades fler gerillagrupper, t ex de ursprungligen maoistiska PFLP och DFLP. 1969 blev Arafat ordf�rande f�r PLO, nu med makten baserad p� gerillagrupperna. PLO fick d�rmed en helt annan och folkligare f�rankring.
Arafat var inspirerad av den algeriska och vietnamesiska befrielsekampen och uppmanade folket att ta �det i sina egna h�nder. Detta fick enormt genomslag f�rst och fr�mst hos befolkningen i flyktingl�gren, men man kan redan fr�n b�rjan se Fatahs begr�nsningar.
Fatah s�g sig sj�lv som en rent nationalistisk organisation: de deklarerade �ppet att de inte t�nkte blanda sig i andra arabl�nders inre angel�genheter och att de inte heller f�respr�kade en social revolution. Detta i motsats till PFLP och DFLP, vilka s�g den palestinska befrielsekampen som en del av en social och politisk omv�lvning av hela Mellersta �stern.
Jordanien blev PLOs fr�msta bas efter 1967. Efter att ha slagit tillbaka ett israeliskt anfall mot Fatahs bas i Karameh 1968, �kade gerillaorganisationernas prestige enormt. En som dock var m�ttligt f�rtjust �ver detta var Jordaniens kung Hussein.
I september 1970 gick han till �ppet krig mot PLO och f�rdrev dem till Libanon. Fatah lanserade d� Svarta september, en grupp som genomf�rde en rad uppm�rksammade terroristd�d, t ex attacken mot de israeliska idrottsm�nnen under OS i M�nchen 1972.
Terrorkampanjen hade inget milit�rt v�rde: den skulle i st�llet �placera den palestinska fr�gan p� den politiska kartan�. Efter en rad diplomatiska framg�ngar f�r PLO, upph�rde terrorv�gen. 1974 erk�ndes PLO � trots Jordaniens motst�nd � som palestiniernas enda legitima f�retr�dare av Arabf�rbundet. Senare p� �ret fick Arafat tala i F�renta nationerna.
FN hade tidigare bara behandlat palestinierna som ett �flyktingproblem�. Men efter det arabisk-israeliska kriget 1973, hade stora delar av Tredje v�rlden brutit de diplomatiska f�rbindelserna med Israel.
1974-75 �terspeglades detta i en rad FN-resolutioner, vilka dels f�rklarade att palestinierna hade r�tt till en egen stat och r�tt att �terv�nda hem, dels f�rklarade att sionism var en form av rasism och rasdiskriminering. Men PLOs problem var inte �ver med detta � de hade bara b�rjat...
Genom det s� kallade Kairo-avtalet 1969 hade PLO f�tt lov att stationera gerillastyrkor i Libanon. 1975 hade dock sp�nningarna i Libanon n�tt kokpunkten och ett �ppet inb�rdeskrig br�t ut. PLO kom i krig med de kristna falangisterna och andra h�gergrupper. I september 1976 intervenerade Syrien p� h�gergruppernas sida.
Syrien ingrep i konflikten f�r att f�rhindra att den libanesiska v�nstern segrade. Men man har ocks� kr�vt ett �teruppr�ttande av �Storsyrien� och gjort anspr�k p� Libanon, men ocks� Jordanien och Palestina.
F�r Syrien har det d�rf�r varit ett m�l att kunna styra den palestinska befrielsekampen.
PLO kollapsade milit�rt efter interventionen. Men efter p�tryckningar fr�n �vriga arabl�nder, samt att PLO ingick en allians med Syrien, fick de en ny chans. PLOs aktivitet f�rflyttades nu till s�dra Libanon, vilket ledde till n�gra �r av gr�nsstrider med Israel.
1982 hade Israel beslutat sig f�r att krossa PLO f�r gott, samtidigt som man skulle g�ra Libanon till en lydstat. �Operation fred i Galil�en� inleddes, varvid Israel ockuperade halva Libanon. PLOs v�pnade styrkor f�rdrevs fr�n Beirut och spreds sedan �ver hela arabv�rlden.
Efter Libanonkriget 1982 satsade Arafat h�rt p� �resultatpolitik� och n�rmade sig d�rf�r Egypten och Jordanien. Jordanien hade f�rdrivit PLO 1970 och Egypten hade slutit fred med Israel 1979. Detta gjorde att l�nderna var isolerade i arabv�rlden och avskydda av palestinierna.
De hade ocks� st�tt Reagan-planen fr�n september 1982, vilken f�rklarade att �sj�lvstyre f�r palestinierna p� V�stbanken och Gaza i association med Jordanien erbjuder de b�sta m�jligheterna f�r en h�llbar, r�ttvis och varaktig fred.�
De radikala palestinska organisationerna revolterade. Syrien utvisade Arafat 1983. En prosyrisk fraktion inom Fatah under Abu Musa � Fatah intifadah � br�t sig d� loss och f�rdrev Arafat och hans anh�ngare fr�n Tarabulusesh-Sham (Tripoli) i norra Libanon.
1984 h�ll PLOs parlament�Palestinska nationalr�det � sin session i Amman i Jordanien. M�tet bojkottades av de radikala grupperna och bara Arafattrogna deltog. 1985 tr�ffade Arafat en �verenskommelse med Jordaniens kung Hussein, baserad p� Reaganplanen.
Men kritiken mot Arafat var omfattande fr�n de radikala delarna av PLO och �ven inom Fatah var m�nga tveksamma inf�r samarbetet. Kung Hussein besl�t i st�llet att satsa p� en uppg�relse med palestinier utanf�r PLO.
I juli 1986 st�ngde Jordanien de flesta Fatahinstitutionerna i landet, dock utan att formellt upph�va �verenskommelsen fr�n 1985. Med tiden gav Arafat efter f�r de radikala �plakatpolitikerna�, och br�t slutligen med Jordanien och Egypten i april 1987.
�tta m�nader senare exploderade det palestinska upproret, intifadahn, n�got som slog alla med h�pnad � �ven Israel och PLO...
Efter Israels blixtseger �ver arabstaterna 1967, gick landet in i en period av chauvinistiskt lyckorus. I juni 1967 annekterades �stra Jerusalem eller som det hette officiellt: d�r till�mpades h�danefter �israelisk lag, r�ttskipning och administration�.
I augusti 1967 bildades �Landet Israelr�relsen�. R�relsen publicerade ett upprop i landets st�rre tidningar, undertecknat av �ver 70 personer: religi�sa ledare; politiker fr�n b�de socialdemokratin och h�gern; f�rfattare, bl a nobelpristagaren i litteratur, S Y Agnon.
De kr�vde att Israel skulle beh�lla alla de ockuperade omr�dena f�r gott. Detta vari och f�r sig inget nytt: sionisterna hade tidigare gjort anspr�k p� bl a hela det gamla Palestina mandatet, Transjordanien, s�dra Libanon och de syriska Golanh�jderna.
Nu inleddes ocks� en judisk kolonisering av de ockuperade omr�dena. Redan i april 1968 skedde den f�rsta bos�ttningen i centrala Hebron. Bos�ttningen var illegal, men regeringen Eshkol valde att st�dja den av politiska sk�l.
Hebron hade haft en judisk minoritet fram till den palestinska revolten 1936, d� judarna d�dades eller tvingades att fly. I Hebron ligger ocks� Machpelah � de bibliska patriarkernas gravplats � en f�r b�de judar, muslimer och kristna viktig religi�s plats, men som icke-muslimer blivit utest�ngda ifr�n.
Snart antog dock de israeliska regeringarna en officiell bos�ttningspolitik. Fram till 1977 h�ll sig bos�ttningarna i princip inom det omr�de som det Israeliska arbetarpartiet hade t�nkt annektera i enlighet med den s� kallade Allonplanen, eller som det de kallade den �den territoriella kompromissen�.
Bos�ttningar uppr�ttades p� Golanh�jderna, eftersom de var av strategisk betydelse; i Gush Etzion p� V�stbanken, eftersom det hade varit en judisk bos�ttning fram 6111948, men ocks� var strategiskt v�rdefullt; samt i Jordandalen, d�r man dels i enlighet med israelisk milit�r taktik lade bos�ttningar s� att gr�nsen kontrollerades, dels kunde kontrollera Jordanflodens vattenresurser.
1974 bildades Gush Emunim � �De trofastas block�. De var inspirerade av rabbi Zvi Yehuda Kook, som hade f�rklarat att det var det judiska folkets m�l att �terer�vra hela Eretz Yisrael (Palestina) b�de andligt och fysiskt. Gruppen har ingen partipolitisk anknytning, men domineras nu de facto av det h�gerextrema Tehiya.
Gush Emunim b�rjade nu propagera f�r bos�ttningar som utanf�r Allonplanens. Den f�rsta bos�ttningen, Elon Moreh, hade slagits upp illegalt p� en palestinsk bondes mark. Israelisk milit�r av- hyste dem sju g�nger � det var politiskt om�jligt f�r den israeliska arbetarparti- regeringen att acceptera en bos�ttning som inte st�dde sig p� n�gra som helst formella juridiska eller milit�ra argument, utan bara p� ett p�st�tt p�bud fr�n Gud.
Men det blev �nd� en halv seger f�r bos�ttarna, eftersom regeringen l�t dem flytta in p� en milit�rf�rl�ggning i n�rheten av den ursprungliga bos�ttningen.
I juni 1977 f�rlorade de israeliska socialdemokraterna regeringsmakten. Sedan 1948 hade de kontrollerat den israeliska politiken, men nu tilltr�dde en h�gerkoalition under ledning av Menahem Begin.
Begins regering sl�ppte p� alla h�mningar n�r det g�llde bos�ttningar. Gush Emunims inflytande �kade markant och det finns numera 150 judiska bos�ttningar, organiserade av Gush Emunim eller av andra, p� de ockuperade omr�dena.
I november 1977 reste den egyptiske presidenten Sadat �verraskande till Israel. Situationen i regionen f�r�ndrades d�rmed drastiskt.
1978 undertecknade Israel, Egypten och USA Camp David-avtalet, vilket stakade ut riktlinjerna f�r en framtida fred i Mellersta �stern.
1979 undertecknades ocks� ett formellt fredsavtal mellan Israel och Egypten, vilket innebar att Sinaihalv�n �terl�mnades helt till Egypten.
Fredsavtalet gav Begin och Sadat Nobels fredspris, men var i sj�lva verket ett avstamp f�r nya krig. Israel hade nu allvarligt f�rsvagat arabv�rlden: Egypten �r befolkningsm�ssigt den enda riktigt stora staten. Milit�rt hade Israel f�tt ryggen fri och slapp ett framtida tv�frontskrig.
I december 1981 annekterades Golanh�jderna utan st�rre problem. D�refter inleddes n�sta stora projekt: att krossa PLO och att installera en marionettregim i Libanon.
I juni 1982, tv� m�nader efter att Sinai- halv�n �terl�mnats till Egypten, gick Israel in i Libanon och lyckades snabbt er�vra halva landet. PLO f�rdrevs visserligen fr�n Beirut, men sedan gick allt snett.
Den nye h�gerkristne presidenten Amin Gemayel visade sig vara ett alltf�r svagt kort och hade alldeles f�r litet st�d i landet f�r att kunna grunda en stabil lydregering i Libanon.
Det fredsf�rdrag som undertecknades mellan Israel och Libanon i maj 1983 tvingades Gemayel att riva upp d�rf�r att kritiken var f�r stark, framf�r allt fr�n Syrien.
Israel hamnade nu i st�llet i krig mot bl a de libanesiska shi�iterna. De milit�ra f�rlusterna steg drastiskt och Israel tvingades mellan september 1983 och juni 1985 steg f�r steg dra sig ur den �libanesiska kvicksanden�. Kvar blev en liten �s�kerhetszon� norr om den israeliska gr�nsen. D�r fanns den enda p�litliga allierade i Libanon: den syd liba nesiska armen.
Libanonkriget var det f�rsta krig Israel var inblandat i d�r de fick den internationella opinionen mot sig. N�r den libanesiska falangistmilisen � med Israels goda minne � genomf�rde massakrerna i de palestinska flyktingl�gren Sabra och Shatila, n�dde kritiken stormstyrka �ven inne i Israel och f�rsvarsministern Ariel Sharon tvingades avg�.
Men misslyckandet i kriget gjorde ocks� att USA nu allvarligt b�rjade tvivla p� att Israel kunde spela rollen av ett �hangarfartyg till lands�, som kunde s�ttas in i olika konflikter i regionen.
Det misslyckade f�rs�ket att ta �ver Libanon och sv�righeterna att f� den �kalla freden� med Egypten att fungera efter mordet p� Sadat 1981, gjorde att Israel b�rjade se mer pessimistiskt p� framtiden.
Dessutom gjorde det parlamentariska j�mviktsl�get i Knesset (parlamentet) det allt sv�rare att f� till st�nd en fungerande regering. Problemet l�stes genom att de tv� stora partierna � h�gerpartiet Likud och det socialdemokratiska Ma�arach � 1984 gick ihop i en �nationell enhetsregering�, vilken med varierande sammans�ttning varade till sommaren 1990.
Koalitionen innebar inte att de tv� partierna hade samma fr�gor i utrikespolitiska fr�gor. Likud v�grade att l�mna de ockuperade omr�dena och f�respr�kade i st�llet autonomi f�r den arabiska befolkningen p� V�stbanken och Gazaremsan.
Sedan 1977 har ett flertal autonomi- f�rslag debatterats, men fortfarande har ingenting konkret genomf�rts. Att autonomin bara har stannat p� pappret beror huvudsakligen p� att de palestinska representanterna inte f�r tillh�ra PLO � samtidigt som det aldrig uppst�tt en fungerande palestisk quislingorganisation.
Ma�arach m�l var fortfarande en territoriell kompromiss, men man talade �ven om en �funktionell kompromiss�.
De f�respr�kade ett gemensamt israeliskt-jordanskt styre �ver de ockuperade omr�dena, d�r Israel hade den fysiska kontrollen �ver omr�dena och hade hand om s�kerhet, mark- och vattenresurser och judiska bos�ttningar, medan Jordanien �vervakade administrationen av den arabiska befolkningen och s�rjde f�r ser- vicebehoven. De f�rklarade �ppet att det gemensamma intresset av ett s�dant arrangemang l�g i behovet av att v�nda det �kade st�det f�r den palestinska separatismen och att begr�nsa PLOs makt och inflytande p� de ockuperade omr�dena.
Att Israel uts�g nya, projordanska borgm�stare i Ramallah, Hebron och elBireh och att den jordanska Cairo-Amman Bank �ppnade ett kontor. p� V�stbanken p� h�sten 1986 s�gs som exempel p� detta.
Den 11 april 1987 tr�ffade Ma�arachledaren Shimon Peres ett avtal med Jordaniens kung Hussein, som var t�nkt att bana v�g f�r en regional fred. Men genom intifadahns utbrott i december 1987, om�jliggjordes i praktiken detta. Sedan Hussein i juli 1988 avsagt sig alla anspr�k p� V�stbanken och Gazaremsan, var avtalet fullst�ndigt d�tt.
Intifadahn utbr�t den 9 december 1987. Resningen var rent spontan, utl�st av tjugo �r av allt v�rre f�rtryck. Det massiva upproret och den brutalitet som den israeliska milit�ren uppvisade n�r man f�rs�kte kv�sa det, gjorde att palestinierna fick ta emot en aldrig f�rr sk�dad internationell sympativ�g.
Men omsv�ngningen gjorde inte PLO- ledningen mer radikal � tv�rtom.
Sovjetunionen hade aldrig accepterat PLOs m�ls�ttning om en �demokratisk, sekulariserad stat� i hela det gamla Palestinamandatet och var i b�rjan rent negativt inst�lld till organisationen. Med tiden blev Sovjetunionen mer positiv till PLO, men ut�vade samtidigt p�tryckningar f�r att PLO skulle acceptera n�gonting, som passade Sovjetunionens supermaktsroll b�ttre. 1981 lanserades Brezjnevplanen, vilken f�respr�kade en internationell fredskonferens med alla inblandade parter, samt USA och Sovjetunionen.
Planen deklarerade att palestinierna hade r�tt till en egen stat, men garanterade ocks� �s�kerheten och sj�lvst�ndigheten f�r alla stater i regionen, inklusive Israel�. N�r det palestinska nationalr�det sammantr�dde i Alger 1988, godtog det i princip Brezjnevplanen inklusive F�renta nationernas s�kerhetsr� ds tidigare s� f�rhatliga resolution 242 fr�n 1967, som f�rhandlingsgrund.
Resolution 242 ser enbart palestinierna som ett flyktingproblem. Den ger i st�llet alla stater i omr�det r�tt att leva inom s�kra och erk�nda gr�nser. PLO utropade d� �Staten Palestina� och h�vdade att de nu fullt ut kunde omfattas av resolutionen.
Det var dock inte alla som s�g p� den nya linjen med blida �gon. PFLP-ledaren George Habash kom med f�ljande varningsord: �m�nader efter intifadahn, trycker man p� f�r att palestinierna och PLO � i st�llet f�r Israel � skall ge efter mer och mer... Varf�r skall vi g� med p� n�gra eftergifter innan den internationella fredskonferensen? Detta bevisar bara att ledningen underkastar sig p�tryckningarna.�
Svagheten i den nya PLO-linjen s�gs tydligt vid Arafats bes�k i Sverige i december 1988, d� han tr�ffade utrikesminister Sten Andersson och n�gra moderata amerikanska sionister.
Sten Andersson f�rklarade att PLO nu accepterat Israels r�tt till s�kra och erk�nda gr�nser och tagit avst�nd fr�n terrorism. Som bel�ning f�r detta har Sverige hj�lpt PLO att f� till st�nd en dialog med USA.
Men s� enkelt �r det inte. Arafat kunde naturligtvis inte st� upp och s�ga att det var PLO som bar ansvaret f�r v�ldet i Palestinakonflikten och att det var Israel och inte palestinierna som hade de legitima anspr�ken i omr�det.
Men eftersom PLOs strategi nu gick ut p� att f� v�stv�rldens st�d, kunde han inte heller g�ra tummen ner f�r det svenska initiativet. Arafat gjorde d�rf�r det s�msta t�nkbara: han slingrade sig och undvek att svara rakt p� sak.
Israel slog omedelbart ned p� detta. Om PLO erk�nde Israels existensr�tt, varf�r var d� det Palestinska nationella f�rdraget fortfarande i kraft? I det av Arafat reviderade f�rdraget fr�n 1968 st�r det i artikel 19: �Palestinas delning fr�n 1947 och Israels uppr�ttande �r av noll och intet v�rde, oavsett hur l�ng tid som har f�rflutit...�
Arafat f�rklarade visserligen att f�rdraget numera var �caduq�, d v s hade f�rlorat sitt ursprungliga v�rde. Men varf�r st�r det d� i Fatahs nya program att Palestina i sin helhet �r del av det arabiska hemlandet och att det i b�rjan av �rhundradet invaderades av sionistiska er�vrare med m�let att driva bort palestinierna och deras kultur?
Arafat talade som vanligt med kluven tunga, menade israelerna. Han hade en version f�r V�st och en annan f�r araberna.
Intifadahns omfattning och intensitet gjorde dock inte den israeliska regeringen mer f�rhandlingsvillig. G�ng efter annan har Israel f�rklarat att upproret �r �ver:
�F�rsvarsminister Yitzhak Rabin och andra f�retr�dare f�r f�rsvaret talar om �ledan� som har drabbat palestinierna, tr�ttnaden p� ekonomiska sv�righeter orsakade av o�ndliga strejker och utmattningen genom de v�ldsamma konfrontationerna med armen.� Detta stod allts� i februari 1988 i den israeliska tidningen Jerusalem Post!
PLO-ledningen menade dock officiellt att det var de som hade startat upproret. Uppenbarligen var detta en version som Israel trodde p�. I april 1988 m�rdades Israel PLOs andreman Khalil Wazir (Abu Jihad) i Tunis. Wazir var ansvarig f�r arbetet p� de ockuperade omr�dena. �nd� visade det sig att inte intifadahn inte upph�rde.
Den israeliska politiken har d�refter g�tt ut p� att tr�tta ut palestinierna:
* massarresteringar � som mest var 5000 palestinier f�ngslade utan r�tteg�ng;
* konstant milit�rt v�ld mot demonstrationer, med tr�- och plastklubbor, t�rgas, gummi- och plastkulor samt skarp ammunition;
* period visa uteg�ngsf�rbud, ibland �ver flera veckor;
* demolerande av palestinska bostadshus;
* f�rst�rande av olivodlingar;
* st�ngningen av skolor, fr�n universitetet ner till l�gstadier;
* ett hundratal deporteringar av misst�nkta intifadahledare.
Med andra ord: Israel har gjort allt � utom att f�rhandla med palestinierna.
Men man kan ocks� tydligt se hos Israel att PLOs eftergiftspolitik har uppfattats som ett svaghetstecken � precis som George Habash varnade f�r. De israeliska regeringsf�rklaringarna har d�rf�r varit extremt of�rsonliga, exempelvis 1990:
* �Israel kommer att mots�tta sig etablerandet av ytterligare en palestinsk stat p� Gazaremsan och i territoriet mellan Israel och Jordanfloden.�
* �Israel kommer inte att f�rhandla med PLO, varken direkt eller indirekt.�
* �Det f�renade Jerusalem, Israels eviga huvudstad, �r en odelbar stad under israelisk �verh�ghet... Jerusalem kommer inte att ing� inom ramen f�r den autonomi som kommer att beviljas den arabiska befolkningen i Jud�en [s�dra V�stbanken], Samarien [norra V�stbanken] och Gazaremsan, och dess arabiska inv�nare kommer inte att delta, varken som r�stande eller som kandidater, i de val som skall uppr�tta ett organ, som skall representera inv�narna i Jud�en, Samarien och Gazaremsan.�
* �Att bos�tta sig i hela Eretz Yisrael [Palestina] �r v�rt folks r�ttighet och en viktig del av den nationella s�kerheten; regeringen kommer att st�rka bos�ttningarna, att bredda och utveckla dem.�
Det finns ytterligare en faktor som har gjort att Israel velat h�lla fast vid en h�rd linje: det f�r�ndrade internationella l�get. Fr�n 1967 blev Israel alltmer isolerat internationellt.
Omedelbart efter sexdagarskriget br�t hela det d�varande �stblocket � utom Rum�nien � de diplomatiska f�rbindelserna med Israel. 1973 br�t de flesta afrikanska l�nder f�rbindelserna med Israel. De planer p� att g� med i NATO och EG, som Israel hade f�re 1967, gick ocks� i st�pet. Israel blev mer beroende av USA �n n�gonsin.
Intifadahn gjorde att palestinierna f�r f�rsta g�ngen fick st�d av den v�sterl�ndska allm�nna opinionen. EG-l�nderna tog emot Arafat som en statsman, protesterade mot v�ldet p� de ockuperade omr�dena och diskuterade hur man skulle kunna st�dja palestinierna, t ex genom att tvinga fram att apelsiner fr�n Gaza m�rktes Gaza och inte Jaffa.
Men samtidigt som Israels anseende n�dde ett bottenl�ge i V�st, b�rjade det r�ra p� sig p� de andra fronterna. I april 1987 f�rklarade Gorbatjov att avsaknaden av diplomatiska f�rbindelser mellan Sovjetunionen och Israel inte kunde beskrivas som n�got normalt. Redan innan revolutionerna i Osteuropa m�rktes ett tydligt t�v�der i f�rbindelserna med Israel. I september 1989 �terupptog Ungern fullst�ndiga diplomatiska f�rbindelser med Israel och snart f�ljde �vriga �ststater efter.
Sovjetunionen dr�jer med sitt beslut, men det anses bara vara en tidsfr�ga innan Moskva och Tel Aviv utv�xlar ambassad�rer. Handelsf�rbindelserna har normaliserats och viktigast av allt: Sovjetunionen har i praktiken till�tit fri utvandring till Israel.
1989 till�ts cirka 20 000 sovjetiska judar att utvandra, varav 90 % snabbt gav sig av till andra l�nder. Nu kommer 200 000 �rligen, utan riktiga pass, vilket g�r att de tvingas stanna kvar i Israel.
Men det diplomatiska t�v�dret har spritt sig i hela v�rlden. Kina har aldrig haft n�gra diplomatiska f�rbindelser med Israel, men israelerna r�knar med att dessa snart kommer att �teruppr�ttas. Jugoslavien hade tidigare en h�rd inst�llning till Israel, men har numera, tack vare sin st�llning i den alliansfria r�relsen, sv�ngt helt. Albanien har gjort samma tv�ra kast och t o m l�tit landets lilla judiska minoritet utvandra till Israel.
Slutligen har de flesta afrikanska l�nder �terupptagit de diplomatiska f�rbindelserna, som de br�t 1973.
P� v�ren 1990 bet Arafat huvudet av skam. Han uppmanade d� det israeliska parlamentet att r�sta p� Shimon Peres fr�n arbetarpartiet som premi�rminister � det f�rsta �ppna st�det till en sionist. Detta skedde enbart f�r att Peres f�rklarat sig villig till n�gon form av f�rhandling.
Men man kan ocks� m�rka en �ndrad inst�llning fr�n Arafat. Han drog l�je �ver sig i Israel, n�r han i FN visade upp ett israeliskt 10-agorotmynt, vilket har ett sv�rbegripligt antikt motiv, men som han p�stod var en karta �ver det omr�de som Israel hade t�nkt er�vra. I en intervju i Arbetet strax innan kuwaitkrisen, pratade Arafat om att judarna nu t�nkte genomf�ra det de planerat i sin religi�sa skrift Talmud. Tydliga tecken p� bitterhet och besvikelse �ver att f�rhandlingslinjen misslyckats � men ocks� p� Arafats d�liga omd�me.
Den 20 maj 1990 skedde massakern i Rishon Lelion: sju palestinier m�rdades av en israelisk h�gerextremist och ytterligare 13 palestinier d�dades av den israeliska arm�n under de p�f�ljande demonstrationerna. Den 30 maj genomf�rdes en misslyckad terrorattack mot Israel av Abul Abbas PLF, en d� Irak- och Libyen-st�dd grupp.
PLOs n�rmande till den amerikanska regeringen hade vid det laget inte medf�rt n�got positivt f�r palestinierna, f�rutom kondoleanser till de anh�riga till offren efter Rishon Lelionmassakern. Men n�r kravet p� att FN skulle s�tta in observat�rer p� V�stbanken och Gazaremsan kom upp, lade USA in sitt veto mot detta i FNs s�kerhetsr�d.
Detta var uppenbarligen droppen som fick b�garen att rinna �ver f�r PLO. N�r s� USA kr�vde ett avst�ndstagande fr�n PLF-aktionen p� sina egna villkor, blev detta politiskt om�jligt f�r Arafat att g� med p�. USA avbr�t d�rf�r dialogen med PLO.
Samtidigt som PLOs eftergiftspolitik havererade, b�rjade Irak uppn� en ledande st�llning i arabv�rlden. Irak var den enda stat i v�rlden som erk�nde den upproriske kristne generalen Aouns regim i Libanon och de tv� samarbetade med Fatah. Anledningen var uppenbar: alla tre hade Syrien som fiende. Fast Irak och Aoun samarbetade d� �ven med Israel...
Irak har sedan 1980 samarbetat s� pass n�ra med Jordanien att man b�rjat tala om en reell federation. I januari 1990 fick Irak r�tt att stationera trupper i �stra Jordanien. Anledningen var att Jordanien k�nt sig alltmer hotat av Israel, fr�mst d� av en m�jlig massf�rdrivning av palestinier fr�n V�stbanken och Gazaremsan.
Sedan 1988 har Irak genomf�rt en diplomatisk offensiv i hela arabv�rlden. Men den stora h�ndelsen var n�r Saddam Hussein den 2 april 1990 f�rklarade att om Israel attackerade Irak, s� skulle han �l�ta eld f�rbr�nna halva Israel�. Hans tal v�ckte enorm uppm�rksamhet i hela arabv�rlden i allm�nhet och bland palestinierna i synnerhet.
�Vi har vant oss vid att se hur arabiska h�rskare �r tysta n�r Israel kommer med sina hot och f�rblir tysta n�r Israel sedan g�r vidare f�r att genomf�ra dem. Detta �r f�rsta g�ngen sedan Gamal Abdel Nassers bortg�ng som en arabisk ledare har svurit inf�r Gud och hela v�rlden att han kommer att anv�nda maktspr�k och milit�ra avskr�ckningsmedel, n�r han talar till Israel och andra�, f�rklarade den arabiska londontidningen al-Quds al-Arabi.
Saddam h�ll sitt tal d�rf�r att han trodde att Israel vari f�rd med att anfalla n�r som helst. 1981 hade Israel f�rst�rt Iraks k�rnkraftverk Osirak genom ett flyganfall och Saddam r�knade nu med att detta skulle upprepas.
Men det fanns en annan dimension: �ven om Irak aldrig kritiserat PLOs f�rhandlingslinje fr�n 1988, s� har Ba�athpartiets organ al-Thawra f�rt fram �sikten att Israel bara �r berett att g� med p� en verklig fred n�r dess milit�ra �verl�gsenhet i regionen bryts.
Saddam Hussein var faktiskt i juli 1990 den arabiske �medel-Muhammeds� store hj�lte. Han var den som alltid v�gade trotsa dem som f�rs�kte s�tta sig p� araberna:
* �perserna� � f�r att anv�nda Ba�aths spr�kbruk � som Irak hade bek�mpat i krig under �tta �r;
* Storbritannien, som i mars 1990 f�rst hade kritiserat Iraks avr�ttning av den brittiske, iranf�dde journalisten och �spionen� Farzad Bazoft och sedan hade f�rbjudit exporten av en �superkanon� till Irak;
* USA d�rf�r att kongressen kritiserat gasbombningarna av kurderna;
* Sverige, som f�rs�kte stoppa avr�ttningen av den irakf�dde, svenske �spionen� Jalil al-Nu�aimi, i juli 1990;
* samt, naturligtvis, Israel.
I juli 1990 b�rjade Irak skramla med vapnen mot Kuwait och F�renade arabemira ten, samtidigt som man �terupptog den gamla Ba�athretoriken: �Irak anser att alla araber, i alla stater, utg�r en enda nation och att deras rikedomar skall komma alla tillgodo...�
PLO var en av de sju medlemmar som r�stade mot f�rd�mandet av invasionen av Kuwait, vid Arabf�rbundets sammantr�de den 3 augusti 1990.
�Vi �r ett folk under israelisk ockupation och vi kommer inte att under n�gra som helst omst�ndigheter acceptera n�gon ockupation. PLO har f�redragit att medla mellan sidorna och har d�rf�r inte offentligt f�rd�mt Iraks agerande. Det �r l�tt att f�rd�ma och anv�nda stora ord, men det �r sv�rare att hitta l�sningar... Ett krig kommer att vara f�r�dande inte bara f�r araberna utan f�r hela v�rlden. Jag tror att om USA f�retog en aggressionshandling mot Irak, s� kommer inget arabland i hela regionen att kunna undg� dess konsekvenser. Det kommer att bli revolution bland alla folk�, f�rklarade PLOs andreman, den sedermera m�rdade Salah Khalaf (Abu Iyjad), den 15 september.
Men �tskilliga palestinier delade inte denna pragmatiska �sikt: bland dem som var m�na om de ekonomiska bidragen fr�n oljestaterna, var flera direkt fientliga mot Saddam. �Palestinierna kommer att f�rsvara Saudiarabien med sina liv�, f�rklarade Hani al-Hassan, medlem i Fatahs centralkommitt�, i ett brev, som saudisk radio sedan anv�nde i sin propaganda.
Med tiden s�g man dock att Yassir Arafat helt satsade p� den irakiska h�sten. Efter att ha sett sin f�rhandlingsvilliga linje komma p� skam, var han bitter och besviken, precis som de flesta palestiner.
Men det framkom ocks� att Arafat hade uppfattningen att ett nederlag f�r Irak inte bara skulle inneb�ra att den palestinska fr�gan f�rsvann fr�n dagordningen, utan �ven att Israel skulle f� fria h�nder att annektera V�stbanken och Gazaremsan. Samtidigt var det l�tt att ryckas med av den entusiasm f�r Saddam Hussein som fanns hos de breda arabiska folklagren.
Den stora f�r�ndringen i Israel sedan augusti 1990 har varit den sionistiska v�nsterns politiska kollaps. �F�r att uppn� fred, m�ste vi f�ra krig mot Saddam�, f�rklarade Yael Dayan (dotter till Moshe Dayan, f�rsvarsminister under sexdagarskriget 1967) och en av arbetarpartiets ledande �duvor�.
�L�t dem leta efter mig�, sade i augusti den ledande v�nstersionisten Yossi Sarid fr�n Ratz (Medborgarr�ttsr�relsen, Israels femte st�rsta parti), n�r det g�llde framtida fredsf�rhandlingar med palestinierna.
Sarid sade i januari 1991: �N�r en f�rlupen kula d�dar ett av deras barn, s� stynger det �ven v�ra hj�rtan. N�r en icke-f�rlupen missil � inte alls f�rlupen � s�nds f�r att d�da v�ra barn, uppfylls deras hj�rtan av lycka.�
V�nstersionisternas argument mot ockupationen �r att Israel inte l�ngre �r en judisk stat, utan i st�llet riskerar (!) att f� en arabisk befolkningsmajoritet i framtiden; ockupationen brutaliserar israelerna, vilket hotar den israeliska demokratin; den f�rs�mrar Israels anseende i v�rlden; den hotar Israels s�kerhet, etc. Den sionistiska v�nstern n�mner s�llan n�gonting om palestiniernas hotade r�ttigheter.
Den israelsiska h�gern har naturligtvis st�rkts. Den 5 februari 1991 togs Rehavam �Gandhi� Ze�evi in i den redan starkt h�gervridna israeliska regeringen. �knamnet kommer av hans magra kropp och inte f�r att han �r en fredsivrare. Han leder Moledet, som bara har en punkt p� programmet � �f�rflyttning�, d v s massdeportering av alla araber fr�n israelkontrollerade omr�den. Kravet p� �f�rflyttning�, har aldrig varit s� starkt och aktuellt som nu. Men det har hitintills stannat vid hot...
Den 17 januari proklamerades fullst�ndigt uteg�ngsf�rbud p� V�stbanken och Gazaremsan. Mycket f� palestinier har d�rf�r kunnat ta sig till sina ordinarie arbeten i Israel. 1990 fick Israel i sin tur n�stan 200 000 invandrare � drygt 90 % av dem kom fr�n Sovjetunionen. Befolkningen �kade med 4,1 % � den h�gsta siffran sedan 1949.
Men samtidigt som de nya invandrarna kunnat ers�tta palestinierna p� fabriker, bensinstationer och restauranger, har det varit sv�rare att f� folk till byggnads- och sk�rdearbeten. Utan araber, kommer de tv� sektorerna att haverera. Sedan januari har de israeliska citrusodlarna svurit h�gljutt �ver den israeliska milit�ra byr�kratin, som bromsat palestiniernas m�jligheter att f� arbetstillst�nd i Israel- just n�r det var h�gs�song och odlarna vari akut behov av kompetent palestinsk arbetskraft.
I en israelisk tidningsintervju f�rs�krade en familjejordbrukare som h�ll p� att bli ruinerad, att �de hade arbetat med samma fyra arbetare fr�n territorierna under de senaste tolv �ren och att de var �vertygade om att de fyra bara ville plocka frukt och f� en anst�ndig l�n�.
Det israeliska bostadsdepartementet uppvisar i sin tur en dyster prognos �ver nybyggnationen: knappt 30 % av planen f�r 1990 har uppfyllts!
Och eftersom det n�stan inte finns en judisk byggnadsarbetare i hela Israel, skulle en massdeportering av palestinier inneb�ra att israelerna i framtiden fick bo i t�lt...
Vi skall ocks� komma ih�g att de sovjetiska invandrarna alltid har varit ett problem f�r Israel. Under en l�ng rad �r, har andelen sovjetiska judar som stannat kvar i Israel legat under 10 % � andelen har faktiskt varit s� l�g som 2 %. De sovjetiska judarna vill inte heller bos�tta sig p� de ockuperade omr�dena.
Att s� m�nga just nu kommer till Israel � och stannar kvar � beror fr�mst p� att USA och v�stv�rlden har st�ngt sina gr�nser.
Invandringen sj�nk drastiskt i b�rjan av 1991. F�rst och fr�mst p g a kriget, men ocks� f�r att Israel skar ner de ekonomiska bidragen till invandrarna rej�lt.
Nu r�knar �nd� Israel med att invandringen skall ha �terg�tt till det normala i april.
Men man m�ste ha klart f�r sig att de sovjetiska judarna utvandrar p g a kaoset i Sovjetunionen och f�r att anti-semitismen d�rigenom riskerar att �ka �nnu mer � och inte f�r att de �lskar Israel.
D�rf�r kommer den inrikespolitiska utvecklingen i Sovjetunionen � och inte situationen i Mellersta �stern � att vara avg�rande f�r den judiska utvandringen.
PLOs anseende �r h�danefter f�rbrukat f�r tid och evighet, f�rklarade socialdemokratiska Arbetet, n�r PLO i augusti 1990 inte tog avst�nd fr�n ockupationen av Kuwait.
F�rvisso �r PLO nu inne i sin v�rsta kris n�gonsin. Men allt tyder p� att Arafats och PLOs st�llning fortfarande �r oomstridd � bland palestinierna.
Det mest uppseendev�ckande efter Kuwaitkriget, har varit kraven p� en demokratisering av PLO. Kravet d�k f�rst upp i en artikel av Radi Jarai i pro-Fatahtidningen al-Fajr, som ges ut i Jerusalem. Kravet har f�rst och fr�mst g�llt att V�stbankens och Gazaremsans delegater till Palestinska nationalr�det skall utses i allm�nna val i st�llet f�r att som nu utses uppifr�n.
Samtals�mnet har blivit ett av de popul�raste bland palestinierna. F� har dock gett sig in p� att f�rklara hur de skall kunna �vertala Israel att g� med p� att h�lla valen...
Men att fr�gan kommit upp och att den debatteras s� flitigt, visar p� palestiniernas nya och kritiska sinnesst�mning. Att det just �r al-Fajr som driver fr�gan, visar p� att diskussionen har f�tt sitt godk�nnande av PLO-toppen i Tunis.
Khaled al-Hassan, veteran inom al Fatahs ledning, har i en intervju i Sydsvenska Dagbladet, �ppet f�reslagit att val skall genomf�ras bland alla palestinier under FNs �vervakning. Det nya parlamentet skall i sin tur utse en palestinsk regering.
Det h�r utspelet rymmer �tskilliga f�rdelar f�r PLO:
* val av delegater skulle �teruppr�tta PLOs legitimitet i �tskilligas �gon;
* om valen kommer till st�nd, skulle det inneb�ra en enorm mobilisering av de palestinska �gr�sr�tterna� � ett nytt grepp fr�n PLO, som tidigare mest varit inriktat p� att uppn� diplomatiska framg�ngar internationellt;
* om Israel f�rhindrar fria val bland palestinierna, kan PLO p�visa att det �r Israel som bromsar fredsprocessen;
* det ger PLO ett �vertag gentemot de allt starkare muslimska fundamentalisterna i Hamas, vilka kr�vt att f� 40 % av delegaterna i Palestinska nationalr�det f�r att g� in i PLO;
* valen skulle inneb�ra att PLO fick en ny demokratisk image � detta kan leda till ett nytt n�rmande till V�steuropa och USA.
Khaled al-Hassan f�rklarade �ppet att hoppet nu st�r till att v�stv�rlden, fr�mst d� USA, tvingar Israel att dra sig tillbaka fr�n de ockuperade omr�dena:
�F�r att matcha detta och inte bli �verk�rda m�ste palestinierna utse en provisorisk regering som kan delta i planeringen av den nya ordningen p� samma niv� som andra regeringar.�
Det har spekulerats i m�jligheterna av att det skall uppst� ett alternativt ledarskap till Arafat. Personer, som de respekterade amerikansk-palestinska professorerna Walid Khalid i och Edward Said, vilka var kritiska mot PLO under Kuwaitkriget, har ansetts som t�nkbara kandidater. Men det h�r �r troligen mest �nsket�nkande av bed�mare i v�st och har �ppet avvisats av Said.
Israel har spekulerat i m�jligheten av att en pro-egyptisk och mer eftergiven str�mning skulle uppst�. Al-Manar, en pro-egyptisk tidskrift, har b�rjat spridas i Jerusalem. Dagstidningen al-Quds i �stra Jerusalem, som inf�rde uttalanden fr�n den egyptiske ambassad�ren i Israel under Kuwaitkriget, s�ljer dubbelt s� m�nga exemplar som pro-Fatah-tidningarna al-Fajr och al-Siw�ab.
Men om detta har n�gon djupare betydelse �r det �nnu s� l�nge f�r tidigt att sia om.
Saudiarabien har �ppet kr�vt ett nytt PLO-fientligt ledarskap, annars kommer man i st�llet att driva den syrisk-israeliska f�rsoningen som huvudfr�ga och inte den palestinsk-israeliska. Officiella f�retr�dare f�r Saudiarabien och Kuwait har varit i Syrien och tr�ffat palestinska representanter d�r. Men PLO-folk har dock fr�gat sig om saudierna verkligen kommer att n�ja sig med att st�dja en liten klick, som t ex terroristen Ahmed Jibril i PFLP-GC � syriska marionetter.
Det finns flera m�jliga framtidsscenarion i Palestina-konflikten, jag vill avsluta artikeln genom att g� igenom huvuddragen i dem:
Kravet p� �f�rflyttning� av alla araber har under senare �r blivit alltmer h�gljutt i Israel och var mycket starkt under krisen i Persiska viken. Men kravet var inte genomf�rbart p g a ekonomiska och utrikespolitiska sk�l.
Trots de m�nga nya sovjetiska invandrarna, kommer det under l�ng tid fram�ver beh�vas arabisk arbetskraft.
Politisk �r det ocks� m�jligt, eftersom USA kr�vde att Israel skulle h�lla sig lugnt under kriget. Hade Israel inlett massdeportationer under kriget, hade detta enat hela arabv�rlden och slagit s�nder FN-alliansen.
Massdeporteringar av palestinier �r fortfarande n�got som man m�ste r�kna med. Men Kuwaitkriget visar p� att den situation som Israel lyckades skapa 194849 var n�stintill unik. F�r att en ny massf�rdrivning av palestinier skall kunna �ga rum, s� m�ste det till en ny kris- och mycket sv�rare �n den i Kuwait � i regionen.
F�rsta g�ngen autonomi f�r palestinierna f�reslogs var 1977. Sedan dess har Likud hela tiden drivit fr�gan, men utan att g�ra n�got konkret. Premi�rminister Shamir har �terigen v�drat fr�gan i en intervju i det v�nstersionistiska Mapams tidning Al Hamishar, d�r han i princip kan t�nka sig att palestinierna skulle f� bilda egna partier.
Den m�ktige bostadsministern Ariel Sharon st�djer autonomiplanen, men �r emot alla val p� de ockuperade omr�dena. Det skulle n�mligen ge det nya palestinska ledarskapet en form av legitimitet, som de skulle anv�nda f�r att f�rst bilda en palestinsk stat och sedan krossa Israel.
Med andra ord: S� l�nge Israel inte till�ter PLO att agera fritt, kommer autonomiplanen att vara lika d�df�dd som nu.
Nyligen skrev ma�arachs ledare Shimon Peres f�ljande i en artikel i Jerusalem Post:
�Man m�ste inse att Israel inte kommer att �terv�nda till 1967 �rs gr�nser och inte heller kommer att ge upp det f�renade Jerusalem som sin huvudstad; och eftersom vi ocks� anser att Gush Etvion och olika sektorer av Jordandalen beh�vs f�r Israels f�rsvar, s� kommer det att vara om�jligt att p� en karta av V�stbanken rita upp en annan stat, en stat som dessutom skulle inneb�ra problem f�r s�v�l Israel som Jordanien. Palestinierna och jordanierna k�nner innerst inne att en riktig l�sning �r att uppr�tta en federation eller konfederation som best�r av tre delar: Gaza, V�stbanken och Jordanien.�
Det h�r �r Peres gamla plan. Kung Hussein avsade sig visserligen alla anspr�k p� de palestinska omr�dena 1988, men f�rmodligen bidade han ocks� sin tid. Om intifadahn dog ut, utan att PLO n�tt n�gon framg�ng, vore det m�jligt f�r kung Hussein att g�ra comeback. Men Jordanien blev lika mycket, eller lika litet, diskrediterat av sitt st�d till Irak som PLO och palestinierna st�r �nnu bakom Arafat.
D�rmed �r Peres alternativ inte mer realistiskt i dag �n det var 1988.
Detta �r PLOs nuvarande f�rslag, �ven om de undvikit att precisera n�gra territoriella gr�nser. Israel mots�tter sig dock detta helt. Ytligt sett verkar detta vara den enklaste och mest logiska l�sningen p� Palestinakonflikten. Nu �r en delning av omr�det inte lika l�tt att genomf�ra, som t ex uppl�sningen av unionen mellan Sverige och Norge 1905:
* F�r de flesta h�gersionister har Landet Israel redan delats en g�ng � 1922. D� uppr�ttades Transjordanien, n�got som sionisterna d� protesterade emot. �Jordanien �r Palestina�, �r numera deras slagord; det finns ingen anledning att dela landet en g�ng till.�
�� Men �ven f�r Ma�arach och v�nstersionisterna �r ett totalt bortdragande fr�n alla ockuperade omr�den ot�nkbart ��stra Jerusalem �r inte f�rhandlingsbart under n�gra som helst f�rh�llanden. Endast icke-sionistiska v�nsterpartier accepterar ett totalt israeliskt tillbakadragande fr�n V�stbanken och Gazaremsan.
* P� V�stbanken ligger en rad heliga platser f�r judarna: Tempelplatsen, V�stra muren och Olivberget i �stra Jerusalem; i Betlehem ligger Rakels grav; i Hebron Machpelah, d�r patriarkerna ligger begravda etc.
�� F�re 1967 var judarna utest�ngda d�rifr�n och sionisterna h�vdar nu att detta kommer att upprepas om en palestinsk stat uppr�ttas.
* Redan nu bor det 225 000 israeler eller 13 % av Israels medborgare p� omr�den er�vrade sedan 1967 � 93 000 personer p� de judiska bos�ttningarna; 120 000 i �stra Jerusalems omgivningar och 12 000 p� Golanh�jderna.
�� Bos�ttarna �r ofta tungt bev�pnade och beredda att f�rsvara bos�ttningarna till sista blodsdroppen. De har framf�r allt st�d hos bostadsministern Ariel Sharon, som utlovat 13 000 nya bost�der och 40 % fler bos�ttare p� V�stbanken och Gazaremsan under de n�rmaste tv� �ren.
* V�stbanken, Gazaremsan och Jordanfloden �r mycket viktiga f�r Israel, eftersom de har en extremt viktig naturresurs: vatten. Israelerna h�vdar ocks� att vissa omr�den har stor milit�rstrategisk betydelse f�r Israel, �ven om det r�der minst sagt delade meningar om detta.
* Israel �r fortfarande beroende av arabisk arbetskraft och palestinierna �r beroende av Israel ekonomiskt. De ockuperade omr�dena var ocks� n�st efter USA Israels viktigaste exportomr�de.
�� Det ekonomiska utbytet mellan Israel och de ockuperade omr�dena har nu visserligen n�tt sin l�gsta niv� sedan 1967, men det kan ju normaliseras. En delning av landet kan d�rf�r inneb�ra sv�ra ekonomiska problem f�r b�da folken.
* Huvudargumentet fr�n Israel mot en palestinsk stat �r att den kommer att bli irredentistisk, dvs� vilja er�vra de f�rlorade omr�dena. �F�rst f�r de Gazaremsan, sedan V�stbanken � sedan tar de Negev och Galil�en och sedan �r det f�rdigt med Israel.�
�� Fatah, DFLP och Palestinska kommunistpartiet har tagit avst�nd fr�n s�dana planer. PFLP har d�remot h�llit fast vid en f�rening, om �n under fredliga former. Bland de muslimska fundamentalisterna, som nu i snabb takt rekryterar anh�ngare bland desperata palestinier, g�ller dock bara en fullst�ndig er�vring av Palestina.
* �ven om man nu kan anta att PLO accepterar delningen av Palestina, kommer det alltid att finnas grupper som kommer att forts�tta kampen.
�� Situationen i det �egentliga� Israel skulle kunna bli som p� Nordirland: de arabiska enklaverna motsvarar de katolska ghettona, men d�r man dessutom kan r�kna med hj�lp av palestinier fr�n det �egentliga� Palestina.
* De palestinier som 1948-49 tvingades fly fr�n det som nu �r Israel och deras �ttlingar, �r de som h�rdast kommer att mots�tta sig en tv�statsl�sning. De har hittills medvetet motsatt sig alla f�rs�k att f� dem att flytta fr�n l�gren och l�ta sig �assimileras� i det nya landet.
* Det finns fem miljoner palestinier i v�rlden, varav h�lften lever utanf�r israel- kontrollerade omr�den. En sj�lvst�ndig palestinsk stat skulle snabbt bli �verbefolkad och inledningsvis bli ekonomiskt sv�rt nertyngd, om Staten Palestina skulle ta emot alla exilpalestinier p� en g�ng.
�� Ett alternativ skulle vara att Israel tog emot de palestinska flyktingarna. Detta har �nda sedan 1949 avvisats av Israel. Israel har i st�llet f�reslagit en �paketl�sning�, d�r palestinierna skulle f� ekonomisk kompensation � om arabl�nderna i sin tur kompenserar de arabiska judar som emigrerade eller tvingades att fly till Israel 1948-50.
�� Det israeliska f�rslaget har naturligtvis tillkommit f�r att de vet att arabregimerna aldrig kommer att g� med p� detta.
* Den enorma sovjetiska invandringen fr�n Sovjetunionen har redan nu gett Israel problem med bostadsf�rs�rjningen. Bostadsministern Ariel Sharon har d�rf�r aviserat att han vill ta i anspr�k �markreserver� i Israel, d v s de omr�den som �nnu �gs av israeliska araber i t ex Jaffa eller Galil�en.
�� Men �ven om det �r t�mligen f� sovjetiska judar som bos�tter sig p� de ockuperade omr�dena just nu � 4 % enligt en utredning av den amerikanska regeringen, 1 % enligt den israeliska � s� �r det h�gst troligt att Israel kommer att slussa ut dem d�r, n�r utvandringen fr�n Sovjetunionen upph�r.
V�stbanken och Gazaremsan beh�vs, menar �tskilliga sionister, f�r att Israel skall kunna ta emot alla judar i v�rlden.
Oavsett de ovan uppr�knade inv�ndningarna, s� �r tv�statsl�sningen fullt m�jlig att uppn� � om Israel skulle hamna i en s� allvarlig nationell eller internationell knipa att en retr�tt fr�n de ockuperade omr�dena �r att f�redra framf�r ett totalt sammanbrott.
Uppenbarligen m�ste Israel vara betydligt allvarligare pressat av omv�rlden �n hittills; framf�r allt m�ste landet st� inf�r ett direkt hot om att ber�vas det ekonomiska st�det fr�n USA. Men i dag �r tv�statsl�sningen bara en propagandistisk dr�m hos PLO. Men om den skulle bli aktuell, upph�r allts� inte problemen �de ovan n�mnda inv�ndningarna g�ller fortfarande.
Om inget uppseendev�ckande h�nder, �r detta den troligaste l�sningen p� problemet. Israel deporterar hela tiden palestinier som anses ledande i intifadahn, men det r�r sig fortfarande bara om sammanlagt ett hundratal personer.
V�rre �r dock den �frivilliga� palestinska utvandring som hela tiden p�g�r p g a det sv�ra ekonomiska och politiska l�get. Hundratusentals palestinier f�rlorade sina arbeten i Israel under Kuwaitkriget och det �r os�kert i vilken m�n de �terf�r dem.
Redan innan var det mycket sv�rt f�r palestinierna att bilda egna f�retag p� de ockuperade omr�dena. Detta kan tvinga araberna att emigrera f�r att helt enkelt kunna �verleva. Ett problem �r dock att de tidigare oftast slagit sig ner i Saudiarabien och i Gulfstaterna, d�r palestinier numera inte �r s�rskilt popul�ra.
Detta kan ist�llet inneb�ra att palestinierna st�lls med ryggen mot v�ggen och att kampen sk�rps ytterligare p� de ockuperade omr�dena.
Israels bos�ttningspolitik �r naturligtvis inriktad p� en annektering. Man skall komma ih�g att de judiska bos�ttningarna p� V�stbanken och Gazaremsan juridiskt sett �r j�mst�llda med det �egentliga� Israel, �stra Jerusalem och Golanh�jderna, d v s de �r de facto annekterade.
Det byggs nya judiska f�rorter runt Jerusalem s� att de arabiska delarna sk�rs av fr�n V�stbanken. En status quo-situation gynnar objektivt sett Israel. L�ter man bara tiden ha sin g�ng l�ser sig allt till sionisternas f�rm�n.
USAs president George Bush f�rklarade efter segern i Kuwait att palestiniernas legitima r�ttigheter m�ste garanteras. Detta var dock ingenting nytt: det var samma inst�llning som han hade innan krisen.
F�rvisso har Bush varit den amerikanske president som h�rdast kritiserat Israel sedan Eisenhower. Men f�rmodligen kommer Bush att h�lla en t�mligen h�rd attityd gentemot Israel f�r att h�lla sig v�l med sina nya arabiska v�nner, utan att dock g�ra n�got direkt positivt f�r palestinierna. Status quo-l�get �r n�mligen det mest gynnsamma f�r USA.
Detta var ursprungligen Fatahs och senare PLOs m�ls�ttning. I sig inneh�ller det ett grundl�ggande fel: judarna i Israel ses bara som en religi�s grupp och inte som en nyformerad nationell grupp, med ett eget spr�k och med en mer eller mindre gemensam kultur och historia.
Men med en viss justering, framf�rallt genom att l�gga in ett socialistiskt och klassm�ssigt inneh�ll i begreppet, s� �r �nd� en demokratisk och binationell stat den enda t�nkbara l�ngsiktiga l�sningen.
PLO m�ste �verge sin strategi att alliera sig med olika regimer som �sponsrar� den palestinska kampen. I st�llet m�ste man alliera sig med olika f�rtryckta etniska och sociala grupper i Mellersta �stern i allm�nhet � och med den israeliska arbetarklassen i synnerhet.
I motsvarande grad m�ste man vidh�lla den of�rsonliga kampen mot sionismen. �ven om det sionistiska Israel bara skulle utg�ra ett fartyg ankrat i Haifas hamn, skulle detta vara f�r mycket, som en sionist en g�ng sade.
Den speciella form av nationalism som sionismen �r, ser anti-semitismen som n�got oundvikligt, ja rent av naturligt. Lika viktig �r f�rnekandet av palestiniernas r�ttigheter.
�Det var inte s� att det fanns ett palestinskt folk, och att vi kom och kastade ut dem och tog deras land. De existerade inte�, sade en g�ng den d�varande socialdemokratiska premi�rministern Golda Meir. Erk�nner vi begreppet Palestina, har vi f�rlorat, f�rklarade den konservativa premi�rministern Menahem Begin.
Detta �r fortfarande det centrala i sionismen � det �r ocks� detta som aldrig kan accepteras.
En helt annan sak �r att man m�ste uppn� en historisk kompromiss med de israeliska judarna, s� att b�de arabers och judars nationella, m�nskliga och religi�sa r�ttigheter kommer att kunna respekteras i framtiden.
Men detta kommer knappast att f�rverkligas � utom i ett anti-imperialistiskt och socialistiskt Mellersta �stern.
Skurup 91 04 23