Ur Fj�rde internationalen (G�teborg) 3/1990
Lloyd D�Aguilars v�rderingar i �Nicaragua � blandekonomins f�rr�diska fallgropar�, konfronterar Fourth International Tendency1[1] med en skarp kritik av v�r analys av den sandinistiska regim som hade makten 1979-1990.
Det �r om�jligt att bygga upp en revolution�r socialistisk r�relse i F�renta staterna om man har en oklar f�rst�else av fr�gan i en verkligt revolution�r situation. Om vi finner oss i att antingen vara �okunniga sekterister� eller �opportunistiska svanspolitiker� i f�rh�llande till den revolution�ra verkligheten i Nicaragua, kommer vi vara d�ligt f�rberedda om vi skall utg�ra ett fullgott ledarskap i v�r egen kommande revolution�ra kamp.
D�Aguilar begr�nsar sig inte till de specifika f�rh�llandena i Nicaragua. Han kritiserar oss f�r att pessimistiskt f�rkasta den socialistiska revolutionens m�jligheter i Tredje v�rlden. Han bannar oss f�r att vi kommit till en st�ndpunkt n�ra de moderat-socialistiska mensjevikerna i Ryssland. De h�vdade � i mots�ttning till de revolution�ra bolsjevikerna � att arbetarklassen inte borde f�rs�ka ta makten i ett ekonomiskt underutvecklat land. Han menar att vi struntar i den ryska revolutionens l�rdomar och att vi �ven f�rvandlat Trotskijs teori om den permanenta revolutionen till en teori om revolutionen i stadier (demokratisk revolution nu, socialistisk revolution �sedan�). Han kr�ver att vi skall erk�nna att den kubanska revolutionens snabba avskaffande av kapitalismen under 1960-talets f�rsta �r ocks� visar v�gen f�r Nicaragua i dag.
Det korta svaret p� detta �r att vi inte f�rnekar m�jligheten av socialistiska revolutioner i Tredje v�rldens l�nder. Inte heller inst�mmer vii mensjevikernas uppfattning att arbetarklassen inte ska ta makten i dessa l�nder. Tv�rtom � men revolutionen kommer inte leda till socialism och arbetarna kan inte h�lla sig kvar vid makten s�vida de inte f�r hj�lp genom att revolutioner �ger rum p� andra h�ll. Av denna anledning understryker vi mer �n v�ra kritiker den praktiska n�dv�ndigheten av revolution�r internationalism. Vi sluter upp bakom den �ryska revolutionsmodellen�, som den utvecklades av Lenin och Trotskij, men vi tror att man m�ste f�rst� den p� ett mer helgjutet s�tt. I f�rh�llande till detta, ser vi inte teorin om den permanenta revolutionen som ett abstrakt schema som ser likadant ut och som dikterar samma strategi �ver allt, utan som en beskrivning av den omfattande revolution�ra dynamik som tar sig historiskt specifika uttryck utifr�n de nationella s�rdragen. Den ryska erfarenheten 1917-27 m�ste skilja sig fr�n de nicaraguanska 1979-90. Den �kubanska v�gen� var ocks� den historiskt specifik. Nicaraguanerna har l�rt sig mycket av s�v�l de kubanska som de ryska erfarenheterna, men de har tvingats s�ka sin egen v�g.
Vi vill emellertid inte l�mna fr�gan h�r, eftersom Lloyd D�aguilars kritik utg�r ett genuint tillf�lle att vidareutveckla v�r analys i en fortsatt diskussion med en uppskattad kamrat.
Viljan att diskutera skillnader i viktiga politiska fr�gor �r grundl�ggande f�r genuina revolution�rer och � nu mer �n n�gonsin � en n�dv�ndig del i processen att bygga upp ett revolution�rt parti i F�renta staterna. Alla str�mningar inom Fj�rde Internationalen borde uppmuntra denna diskussion.
Det �r framf�r allt viktigt f�r oss att f�rst� och l�ra oss av s�dana h�ndelser som FSLNs nederlag i valet i Nicaragua. Att komma till en verklig f�rst�else �r en kollektiv process i vilken en skarp, men kamratlig debatt kan spela en nyckelroll.
D�Aguilar anklagar oss f�r att ge ett �okritiskt st�d� till sandinisterna och f�r att hamna i en �tankl�s hejaklacksledarroll�. Detta �r felaktigt. Vi har st�tt sandinisterna, men med �ppna och kritiska �gon. Om han drar sig till minnes vad vi har skrivit, p�minns han om det faktum att vi vid ett flertal tillf�llen har uttryckt v�r kritik. I detta svar kommer vi ocks� till en kritiskt sinnad v�rdering av Nicaraguas revolution�ra f�rtrupp, FSLN.
Det verkliga problem D�Aguilar har med oss �r inte att vi har varit okritiska, utan att vi r�kar vara oense om en specifik och mer grundl�ggande kritik av FSLN, som f�rs fram av kamrater i Socialist Action och mest full�ndat i Alan Benjamins bok Nicaragua, Dynamics of an Unfinished Revolution.
Denna mer grundl�ggande kritik som framf�rs mot sandinisterna g�r ut p� att de hade fel som h�ll fast vid en blandekonomi, i st�llet f�r att, som D�Aguilar l�gger fram det, vidta �socialistiska �tg�rder som ett s�tt att st�rka revolutionen�. Han menar att �sandinisternas beslut att inte f�rdjupa revolutionen p� samma s�tt som Kuba gjorde �innebar� att man banade v�gen f�r valnederlaget�. Han g�r vidare n�r han skriver (och �terger Socialist Actions �sikter):
Att st�lla fr�gan om sandinisterna kunde ha handlat p� n�got annat s�tt �r att ifr�gas�tta huruvida de f�retr�dde arbetarnas och b�ndernas historiska intressen, mot bakgrund av att de hade makten att bygga upp ett samh�lle som f�retr�dde deras intressen.
Lloyd D�Aguilar citerar gillande Socialist Actions uppmaning att bilda �ett nytt parti i Nicaragua, grundat p� Fj�rde Internationalens historiska program, vilket utg�r ett alternativ till det sandinistiska ledarskapets felaktiga politik.�
Denna kritik �r fylld av felaktiga uppfattningar, vilka i f�rl�ngningen skulle vara �desdigra f�r den revolution�ra kampen i Nicaragua och p� andra h�ll. F�r trotskister �r det s�rskilt viktigt att korrigera dessa uppfattningar, eftersom de f�rs fram av en felaktigt uppfattad �ortodox� trotskism. �ven om D�Aguilar visar st�rre politisk mognad �n Socialist Action � just d�rf�r han vill ha en seri�s diskussion om det som skiljer oss �t � h�nfaller han till samma, alltf�r enkla metod som kamraterna i Socialist Action g�r i sin polemik.
D�Aguilar avf�rdar v�r analys, som ifr�gas�tter dessa �ortodoxa� generaliseringar, som en �akademisk �vning� och inget annat �n �svansviftarpolitik eller trotskistisk mensjevism�. Men dessa epitet tillf�r litet till hans politiska st�ndpunkter, som grundas p� tv� ohj�lpligt felaktiga uppfattningar: 1) att de p� ett riktigt s�tt skildrar den nicaraguanska verkligheten; 2) att de korrekt skildrar Leo Trotskijs revolution�ra politik. L�t oss granska st�ndpunkterna.
I tidigare skrifter har vi riktat stor uppm�rksamhet p� en diskussion om den nicaraguanska verkligheten och presenterat mer statistik, faktauppgifter och annan dokumentation �n D�Aguilar tycks finna v�lsmakande. H�r begr�nsar vi oss till ett par punkter. Vi inriktar oss ocks� p� det seri�sa f�rh�llningss�ttet hos andra revolution�rer, vars analyser liknar dem som kamraterna i Socialist Action f�r fram, men som � efter n�rmare unders�kning av verkligheten � utvecklat ett syns�tt som ligger n�rmare v�rt eget.
En brittisk forskare p� v�nsterkanten, James Dunkerley, skrev 1982 en anv�ndbar bok, The Long War, Dictatorship and Revolution in El Salvador, j�mte en analys i samma �mne i antologin Crisis in the Carribean 1983. Dunkerley noterade att FSLNs seger i Nicaragua innebar att en f�rebild uppr�ttades f�r revolution�rer i hela regionen. Han ifr�gasatte modellens v�rde, eftersom han betraktade FSLN-regimen som �autentiskt sm�borgerlig i sin jacobinism, populism och statliga styrning [dirigism], antikapitalistisk i anden, men utsatt f�r den inhemska borgarklassens och de internationella bankernas tryck � ena sidan, och arbetarnas och b�ndernas � den andra, f�r evigt vacklande mellan de b�da och, fram till nu, garanterande de kapitalistiska egendomsf�rh�llandena.� Han s�g sandinisterna f�lja en stalinistiskt inspirerad modell, med en �allians �ver klassgr�nserna, f�r att genomf�ra ett folkligt demokratiskt program i kombination med en underf�rst�dd stadiestrategi p� v�gen mot socialismen.�[2] Efter ytterligare unders�kningar gick emellertid Dunkerley ut�ver detta Socialist Action-liknande perspektiv.
I sin ov�rderliga bok Power in Isthmus, A Political History of Modern Central America, g�r Dunkerley en mycket mer sofistikerad analys. D�r noterar han att det inom FSLN finns tre olika riktningar som avspeglar �leninisternas, castristernas och socialdemokraternas olika politiskt-milit�ra projekt�. Hans fortsatta argumentation g�r ut p� att Nicaraguas specifika klasstruktur (merparten av befolkningen utgjordes av ett utfattigt �sm�borgerligt� skikt i st�derna � halvt om halvt proletariserade gatuf�rs�ljare, informella servicearbetare o s v � och radikaliserade b�nder, d�r de b�da var �l�ngt ifr�n instinktivt f�r kollektivismen�) hade en modererande inverkan p� FSLNs uttalanden:
F�ljaktligen fanns ordet socialism � trots att sandinismen l�rde att endast arbetarna och b�nderna skulle �l�pa linan ut� (m a o socialismen) � bara n�mnt tv� g�nger i FSLNs �terf�reningsavtal fr�n mars 1979, och det offentliga anv�ndandet av ordet efter revolutionen begr�nsades till arbetarklassen, d�r det var ett traditionellt fackf�reningsord.[3]
Dunkerley noterar att �produktions- och egendomsm�nstret efter 1979 varken motsvarar en enkel �blandekonomi� med en rationell och stabil balans mellan offentlig och privat sektor eller en obevekligt ut�kad kollektivisering... �ven om FSLNs uttalade politik inte �r �socialistisk�, grundas den uttryckligt p� att borgarklassen ber�vats den politiska makten och �r endast avsedd att bevara m�jligheterna att g�ra profit s� l�nge det leder till fortsatt investering och produktion.� Dunkerley till�gger:
B�da dessa faktorer har lett till att f�rtroendet f�r borgarklassen minskat. Det har uppmuntrat en vitt spridd �vertygelse om att dess existens �r oviss och till stora delar best�ms av n�dv�ndigheten att bibeh�lla utbudet i en akut krisperiod, snarare �n att FSLN verkligen slutit upp bakom blandekonomin.
Dunkerley p�pekar att �FSLN offentligt slutit upp bakom socialismen�, men till�gger att de enbart talar om en gradvis �verg�ng � och till och med detta �med anm�rkningsv�rd f�rsiktighet.� Han sammanfattar:
Erfarenheterna efter 1983 understr�k alltmer br�ckligheten i en radikal f�r�ndring i en liten och efterbliven ekonomi. Eftersom ekonomin var relativt ��ppen� efter 1979, hade Washington inte s�rskilt sv�rt att f� den att �skrika�, p� samma s�tt som de destabiliserat den chilenska ekonomin under Salvador Allendes Unidad Popular-regering. Sandinisterna och deras r�dgivare hade studerat denna erfarenhet mycket noggrant, men det l�g utom deras makt att g�ra n�got mer �n att mildra de fientliga angrepp som urgr�pt de samh�llsekonomiska reformerna 1979-82 och minskat det folkliga st�d de vunnit.[4]
D�Aguilars svar �r att FSLN skulle ha f�rdjupat revolutionen �p� samma s�tt som Kuba�. Alan Benjamin g�r vidare p� samma tema i Den nicaraguanska revolutionens viktigaste l�rdomar: [5]
Den sandinistiska revolutionen gick bara halvv�gs; den lyckades inte f�lja den kubanska revolutionens exempel. D�r visades det att f�r att n� ett verkligt nationellt oberoende var det n�dv�ndigt att l�pa linan ut � d v s att kombinera den nationella befrielserevolutionen mot imperialismen med den sociala revolutionen mot kapitalismen.
Den kubanska revolutionen avskaffade, till skillnad fr�n den nicaraguanska, kapitalismen genom en snabb och �vergripande expropriering.
Problemet med detta visas klart av v�ra kamrater, som publicerar den utm�rkta brittiska tidskriften Socialist Outlook. Vi noterar att Alan Benjamins bok fick mycket positiv kritik. I april i �r gjorde kamraterna i en ledare en mycket f�rsiktig bed�mning av valnederlaget, som �nd� tillr�ckligt understryker det viktigaste:
En majoritet av de nicaraguanska v�ljarna blev till sist tr�tta p� kriget och var heller inte �vertygade om att sandinisterna kunde erbjuda en ekonomisk framtid mot [den borgerliga kandidaten] Violeta Chamorros tjusiga l�ften om f�rnyad amerikansk hj�lp och handel. D�rmed demoraliserades v�ljarna i s� h�g grad att de r�stade p� UNO-koalitionen.
Fidel Castro gav redan fr�n b�rjan sandinisterna r�det att inte f�rs�ka bygga upp ett nytt Kuba, utan bara �ett nytt Nicaragua�. Det r�der ingen tvivel om att under de skiftande f�rh�llandena i v�rlden 1979-90, m�jligheterna f�r en 1960-talsaktig �kubansk v�g� � lika beroende som Castro alltid varit av den sovjetiska hj�lpen � aldrig var s�rskilt aktuell f�r FSLN, �ven om de hade velat sl� in p� den.
Om kamrat D�Aguilar, kamraterna i Socialist Action eller andra har n�gra id�er om hur nicaraguanerna framg�ngsrikt skulle ha kunnat f�lja den �kubanska v�gen� under s� dramatiskt skilda f�rh�llanden (det vill s�ga utan betydande materiellt st�d fr�n Sovjetunionen och �steuropa) kan de v�l dela med sig av dessa. Till dess �r det sv�rt att ta s�rskilt seri�st p� deras �l�sning� p� den kris den nicaraguanska revolutionen stod inf�r. Detta inneb�r ingalunda att FSLN aldrig skulle ha tagit makten; om de inte hade gjort det skulle de inte ha kunnat kopiera den kubanska ekonomiska utvecklingen och d�rigenom f�ra revolutionen fram�t. De var tvungna att g�ra det b�sta m�jliga under de skiftande internationella f�rh�llandena. Och de lyckades ganska v�l � om �n inte perfekt.
�ven om FSLN f�rlorade valet, �r den nicaraguanska revolutionen inte besegrad. De nicaraguanska arbetande massornas fortsatta kamp kommer avg�ra landets framtid. Enligt v�r �sikt �r FSLN fortfarande den kraft som �r b�st l�mpad att leda denna kamp. Vi �r f�r nicaraguanska revolution�rer, som studerar id�erna bakom och slutligen ansluter sig till Fj�rde Internationalens program; men alla som g�r det tillh�r den revolution�ra f�rtruppen � FSLN. FSLN �r inte alls en monolitisk organisation: medlemmarnas olika perspektiv och uppfattningar avspeglas i diskussionerna och aktiviteterna efter valet. Denna m�ngfald �r en styrka n�r FSLN f�rs�ker pr�va och anpassa sig till den nya komplexa verkligheten.
Jag har h�vdat att FSLN inte hade kunnat vinna valet genom att nationalisera ekonomin. D�Aguilar ifr�gas�tter detta:
Min enda fr�ga �r: Om Le Blanc inte anser det vara m�dan v�rt f�r sandinisterna att sl�ss f�r att beh�lla makten, varf�r skulle det nu vara b�ttre f�r dem att ta strid om makten som en �oppositionell� kraft? Vilka nya insikter eller perspektiv tror han att sandinisterna nu har att erbjuda de nicaraguanska massorna?
Det �r tr�kigt att kamraten v�ljer att st�lla fr�gan s�. Jag har aldrig f�rnekat att det var �v�rt� f�r sandinisterna att k�mpa f�r att beh�lla makten. De k�mpade just f�r detta, och alla vii Fourth International Tendency st�dde dem s� l�ngt vi bara kunde. Men FSLN ins�g � av orsaker som mer noggrant skall g�s igenom senare i denna artikel � att ett f�rs�k att �st�rka revolutionen� genom att �ta ett steg n�rmare socialismen� inte hade lett till socialism, utan faktiskt f�rsvagat revolutionen ytterligare. Detta faktum skall inte f� oss att gl�mma att FSLN-regeringen str�vade efter att ta ifr�n borgarklassen den politiska makten (FSLNs blotta existens �r en negering av borgerlighetens politiska makt); att FSLN str�vade efter att arbetarklassen tillk�mpade sig allt mer makt i samh�llet; och att man f�rde en politik som ledde till m�let � �verg�ngen till socialismen. FSLN var kvalitativt skilt fr�n den nuvarande Chamorro-regeringen, som �gnar sig �t att st�rka borgarklassen p� de arbetandes bekostnad. Den nya regeringen f�rs�ker bef�sta segern f�r det kapitalistiska systemet, genom vilket profiter f�r ett f�tal garanteras genom att det stora flertalet f�rnedras och utsugs.
Faktum kvarst�r emellertid att, fram till dess arbetarnas revolutioner segrar i andra l�nder (framf�r allt i mer industriellt utvecklade l�nder), kommer socialismen vara en av de saker sandinisterna inte kan erbjuda Nicaraguas arbetande folk. Det �r d�rf�r den revolution�ra internationalismen inte �r en gener�s efterkonstruktion, utan en h�rnsten i v�r strategiska inriktning, lika giltig i Nicaragua som n�gon annanstans. Jag skulle vilja till�gga att f�r en revolution�r socialist r�cker det inte att blott kr�va �socialism eller d�den�. Det inneb�r att man sl�ss f�r reformer och �arbetarklassens omedelbara intressen�, som Kommunistiska Manifestet manar oss till, samtidigt som man f�retr�der och k�mpar f�r befrielser�relsens framtid. Det inneb�r att man bek�mpar imperialismen och det kapitalistiska f�rtrycket, f�r omedelbara och demokratiska krav som ligger i arbetarnas och de f�rtrycktas intresse, med ett perspektiv som integrerar dessa i en v�rldsomsp�nnande kamp f�r socialistisk demokrati. Detta borde vara de nicaraguanska (men �ven amerikanska) revolution�rernas perspektiv f�r majoriteten av de arbetande.
Vi har redan besvarat en del av de teoretiska fr�gor som D�Aguilar rest.[6] Men han f�rtj�nar ett mer direkt och fullst�ndigt svar. D�Aguilar uttrycker oro f�r min �ortodoxt trotskistiska� sj�l, n�r han skriver:
�n mer st�rande �r att Le Blanc forts�tter skylla �det alltf�r tidiga spr�nget �ver till en nationaliserad ekonomi� p� den bortvittrande arbetardemokratin och byr�kratiseringen av sovjetstaten. Det �r f�rv�nande att n�gon som �r s� ortodox som Le Blanc, i f�rsvaret av sandinisterna, nu reviderar traditionella trotskistiska f�rklaringar av stalinismens och byr�kratismens framv�xt genom s� ensidiga f�rklaringar.
Jag tror att uppm�rksamma l�sare av artiklar jag tidigare skrivit finner att min f�rklaring av stalinismen inte �r �ensidig�.[7] Det finns tre orsaker som jag skulle vilja fokusera i f�rklaringen av den ryska revolutionens urartning. Det finns t o m fler �n tre, men en fokusering av dessa f�r r�cka f�r tillf�llet: 1) den ryska revolutionens isolering, i kombination med 2) den ryska ekonomins efterblivenhet och disintegrering och 3) det kanske oundvikliga (i Rysslands fall) allt f�r tidiga spr�nget �ver till en nationaliserad ekonomi.
1. Trotskij f�r visa oss v�gen n�r det g�ller den f�rsta punkten:
L�t oss komma ih�g bolsjevikernas prognos, inte bara vid ryska revolutionens utbrott, utan �ratal f�re. De specifika alliansernas styrka nationellt och internationellt, kan m�jligg�ra att arbetarklassen f�rst er�vrar makten i ett efterblivet land som Ryssland. Men samma alliansers styrka visar redan p� f�rhand att utan en mer eller mindre snabb seger f�r arbetarklassen i de utvecklade l�nderna, kommer arbetarregeringen i Ryssland inte att �verleva. Om sovjetstyret l�mnas p� egen hand kommer det antingen att falla eller urarta.[8]
Tv�rtemot vad D�Aguilar p� ett st�lle h�vdar, �r detta knappast ett exempel p� �trotskistisk mensjevism� � vad det nu inneb�r � utan leninst-trotskism.
2. D�Aguilar beklagar sig �ver att denna Trotskijs internationalistiska oro �s�tts i mots�ttning� till �vidtagandet av socialistiska �tg�rder� i ett industriellt underutvecklat land. Men h�r kan han inte luta sig mot n�gon trotskistisk �ortodoxi�. I Den f�rr�dda revolutionen citerar Trotskij den unge Marx:
En utveckling av produktivkrafterna �r den absolut n�dv�ndiga praktiska premissen (f�r kommunismen), eftersom den f�rutan f�rallm�nligas n�den, och med n�d b�rjar kampen om n�dtorften igen, vilket betyder att all den gamla sm�rjan kommer �ter.[9]
Trotskij kommenterar att [detta citat]:
...icke desto mindre [ger] en oumb�rlig teoretisk nyckel till sovjetregimens alltigenom konkreta sv�righeter och sjukdomar. Genom imperialist- och inb�rdeskrigen f�rv�rrades n�dlidandet och med denna historiska grundval f�rsvann inte �kampen f�r den individuella existensen� dagen efter revolutionen, ej heller avtog den under de f�ljande �ren utan antog ibland de v�ldsammaste proportioner i st�llet.[10]
I ett industriellt underutvecklat land, utan hj�lp fr�n socialistiska revolutioner i mer industrialiserade l�nder, leder inte �socialistiska �tg�rder� till socialismen. Trotskij betonar att vi m�ste h�mta v�r f�rst�else av den byr�kratiserade sovjetstaten �fr�n landets efterblivenhet och isolering�.[11]
3. Men det finns ytterligare en faktor, som kr�ver en l�ngre diskussion. Victor Serge skildrade den �sk�dligt mot 1920-talets slut, medan han var anh�ngare av V�nsteroppositionen. Hans klassiska skrift �r ett av den ryska revolutionen, utgiven i Paris 1930, beskriver Lenins, Trotskijs och majoriteten av bolsjevikpartiets motst�nd mot p�tryckningarna fr�n m�nga arbetare och �ven fr�n den v�nsterkommunistiska fraktionen inom partiet, som �f�respr�kade de mest radikala ekonomiska �tg�rder� � �vergripande exproprieringar skulle ers�tta kapitalismen med en nationaliserad planekonomi under arbetarnas demokratiska styre. Detta s�gs som alltf�r tidigt och ytterligt utopiskt under de villkor som var f�r handen i den nya sovjetrepubliken. Lenin och Trotskij f�rs�kte i st�llet uppr�tth�lla en blandekonomi � med en statlig och en privat sektor � till dess socialistiska revolutioner i utvecklade industrialiserade l�nder kom till sovjetrepublikens r�ddning. Men det dubbla hotet av utl�ndsk intervention och inb�rdeskrig ledde dem slutligen till slutsatsen att deras mer moderata kurs hade blivit oh�llbar, eftersom de kapitalister som f�rfogade �ver betydande ekonomiska resurser kunde arbeta f�r en seger f�r revolutionens fiender. Nationaliseringar utnyttjades som en sj�lvf�rsvarsmekanism.
Om Lenin och Trotskij ans�g att detta var n�dv�ndigt f�r Ryssland, varf�r skulle inte samma g�lla f�r Nicaragua, fr�gar sig D�Aguilar. D�rf�r att inte varje taktik som f�ljdes av bolsjevikerna skall generaliseras till en princip, giltig i alla situationer. Vad som kan vara en tvingande n�dv�ndighet under en kris, kan visa sig om�jlig eller f�r�dande under en annan. �ven i den stridsrustade sovjetrepubliken, bidrog inte bara denna desperata politik till att r�dda revolutionen � samtidigt bidrog den till att underminera den.
Exproprieringen av industrin, som gr�nsade till en fullst�ndig nationalisering, satte ett hela tiden �kande antal arbetare i ansvarig st�llning i sovjetstaten och tvingade den att hastigt uppr�tta en rad organ med funktion�rer, f�retagsledare och administrat�rer som inte enbart kunde rekryteras fr�n arbetarklassen. S� f�ddes den byr�krati, som snabbt blev ett hot.[12]
Trotskij f�rkastade l�ngt ifr�n denna analys utan vidareutvecklade den i Den f�rr�dda revolutionen:
De f�rsta �ren efter revolutionen var en period av totalt och brutalt inb�rdeskrig. Det ekonomiska livet best�mdes helt av frontens behov... Den milit�ra kommunismen innebar i grunden en systematisk reglering av konsumtionen i en bel�grad f�stning.[13]
Snart uppstod illusioner, liknande dem som t ex kamraterna i Socalist Action har. Trotskij fortsatte:
Det m�ste dock framh�llas att ursprungligen hade man h�r vidare syften i sikte. Den sovjetiska regeringen hoppades och anstr�ngde sig att utveckla dessa regleringsmetoder och att direkt �verf�ra dem till ett system med planerad ekonomi b�de inom distribution och produktion. Med andra ord hoppades man att fr�n �milit�r kommunism� gradvis kunna n� genuin kommunism, utan att f�rst�ra systemet p� v�gen.[14]
Trotskij skriver att �de utopiska hopp som f�tts under den milit�ra kommunismens epok blev senare f�rem�l f�r en brutal men i de flesta avseenden r�ttvis kritik�.[15] Han till�gger:
Under den f�rsta tiden var sovjetregimen utan tvekan betydligt mer inst�lld p� j�mlikhet och mindre byr�kratisk �n nu [1936]. Men det var den allm�nna fattigdomens j�mlikhet. Landets resurser var s� knappa att det inte fanns m�jlighet att urskilja n�got bredare privilegierat lager bland befolkningsmassorna. Samtidigt dr�pte l�ndernas �egalit�ra� karakt�r det personliga intresset, och blev en broms p� utvecklingen av produktivkrafterna.[16]
Den (i det h�r fallet) oundvikliga katastrof de alltf�r tidiga nationaliseringarna under krigskommunismen ledde till var f�rnuftiga ur milit�r synvinkel, men ekonomiskt var det en katastrof som hade politiska �terverkningar.
Demokratin hade inskr�nkts i proportion till de �kade sv�righeterna. I b�rjan hade partiet �nskat och hoppats kunna h�lla kvar frihet i den politiska kampen inom ramen f�r sovjeterna. Inb�rdeskriget medf�rde att denna ber�kning blev sv�rt beskuren. Oppositionspartierna f�rbj�ds ett efter ett.[17]
Samtidigt kringskars demokratin i bolsjevikpartiet och detta �visade sig helt i byr�kratins smak, eftersom denna d� b�rjat nalkas partiets inre liv uteslutande ur administrativ bekv�mlighetssynpunkt.� [18] I ett klassiskt stycke ur Den f�rr�dda revolutionen skrev Trotskij dessa t�nkv�rda ord:
Grundvalen f�r byr�kratstyre �r samh�llets fattigdom p� konsumtionsvaror, med den resulterande alla-mot-alla-kampen. N�r det finns tillr�ckligt med varor i en aff�r, kan k�parna komma n�rhelst de �nskar. N�r det r�der knapphet p� varor, tvingas k�parna st� i k�. N�r k�erna �r mycket l�nga, �r det n�dv�ndigt att s�tta dit en polisman f�r att h�lla ordning. S�dan �r utg�ngspunkten f�r sovjetbyr�kratins makt. Den �vet� vem som skall f� n�gonting och vem som m�ste v�nta.[19]
F�r att utveckla produktionen blev det n�dv�ndigt att till�ta ekonomisk oj�mliket f�r att p�skynda den ekonomiska utvecklingen � men just detta ledde till att byr�kratin st�rktes ytterligare. Den Nya Ekonomiska Politiken (NEP), som �terinf�rde marknadsekonomin och den sm�skaliga kapitalistiska produktionen, blev n�dv�ndig f�r att r�tta till den skadeg�relse krigskommunismen orsakat. Samtidigt som det ekonomiska l�get f�rb�ttrades, �kade ocks� byr�kratins privilegier och makt. Mot slutet av 1920-talet v�xlade byr�kratin under Stalins ledning �ver till att genomf�ra �socialistiska �tg�rder�. NEP ersattes av tv�ngskollektivisering av jorden och en hastig industrialisering. Syftet var att st�rka den privilegierade byr�kratins auktorit�ra strypgrepp �ver samh�llet.
En annan, av andra ofta betonad, orsak till stalinismen ligger i de tidigare odemokratiska �tg�rder bolsjevikerna vidtagit under inb�rdeskrigets f�rsta tid. �Det g�r inte att f�rneka att det enda partiets dominans fungerade som den stalinistiska totalitarianismens juridiska utg�ngspunkt�, kommenterade Trotskij.
Men orsaken till denna utveckling finner man varken i bolsjevismen eller i det tillf�lliga f�rbudet mot andra partier under kriget, utan i arbetarklassens otaliga nederlag i Europa och Asien.� [20]
Detta �r absolut relevant n�r det g�ller Nicaragua. Samtidigt som sandinisterna lyckades bek�mpa skapandet av en �juridisk utg�ngspunkt� f�r totalitarianismen, och i st�llet vidmakth�ll politisk pluralism och demokratiska r�ttigheter, kvarst�r faktum att misslyckandet f�r revolutionerna i andra l�nder hindrade den nicaraguanska revolutionens framtida utveckling. En seri�s genomg�ng av erfarenheterna i Sovjetunionen borde g�ra oss skeptiska till uppfattningen att en sandinistisk variant av krigskommunismen skulle ha lett till att nicaraguanerna skulle ha �vervunnit detta hinder.
Lika viktig som den ryska revolutionen �r f�r seri�sa marxister, lika viktigt �r det f�r oss att kritiskt till�mpa v�rt perspektiv p� den nya verkligheten. Det �r l�rorikt att se hur Trotskij sj�lv gjorde detta i Latinamerika under hans sista �r.
Den 4 november 1938 inledde Trotskij och andra anh�ngare till Fj�rde Internationalen, som samlats i Coyoac�n i Mexiko, en diskussion om �de latinamerikanska problemen�. En av deltagarna, Charles Curtiss, f�llde kommentaren:
kamrater i Mexiko, Puerto Rico, Kuba och andra regioner, har, s�vitt jag kunnat se, ett extremt mekaniskt f�rh�llningss�tt till den permanenta revolutionens problem. /.../ De tar en uppfattning, och vrider och v�nder p� den s� att den till sist mister sitt inneh�ll. /.../ Vi m�ste understryka det n�dv�ndiga i att studera varje konkret fall, inte utifr�n abstraktioner, utan utifr�n det konkreta fallet.
Trotskij kommenterade:
Ja, jag tror att kamrat Curtiss har r�tt. Fr�gan �r oerh�rt viktig; ett schematiskt f�rh�llningss�tt till den permanenta revolutionen kan bli och blir understundom oerh�rt farlig f�r v�r r�relse i Latinamerika.� [21]
F�r att f�rst� hur Trotskij t�nkte, �r det kanske b�st att fokusera fallet Mexiko, som han flera g�nger kommenterade 1939. Han beskrev ett land som (till skillnad fr�n Nicaragua) inte hade erfarit en prolet�r revolution, men hans kommentarer �r uppenbart mer allm�ngiltiga.
Trotskij s�g Mexiko, ett industriellt efterblivet land d�r utl�ndskt kapital spelar en avg�rande roll, �d�rav den nationella borgarklassens relativa svaghet i f�rh�llande till den nationella arbetarklassen�. Detta gav den mexikanska regeringen en �bonapartistisk karakt�r�, d� den sv�ngde mellan det utl�ndska och det inhemska kapitalet, och �mellan den svaga nationella borgarklassen och den relativt starka arbetarklassen.� [22]
Regeringen, under ledning av den radikale nationalisten president L�zaro C�rdenas, hade valt den andra, mer radikala inriktningen: den genomf�rde nationaliseringar av j�rnv�garna och oljeindustrin, d�r staten spelade kapitalistens roll i dessa tv� nationaliserade sektorer, samtidigt som den f�rs�kte f�rb�ttra den organiserade arbetarklassens levnadsstandard och deltagande. Trotskij skrev:
i ett halvt om halvt kolonialiserat land, �r statskapitalismen utsatt f�r det privata utl�ndska kapitalets och dess regeringars p�tryckningar, och kan inte leva kvar om den inte har arbetarnas aktiva st�d.
F�rutom borgarklassen och arbetarklassen och den radikal-nationalistiska statsapparaten, betonade Trotskij betydelsen av att majoriteten av Mexikos befolkning levde i byar p� landet. Han betraktade deras befrielse som central f�r den mer omfattande revolution�ra kampen:
De m�ktiga parasit�ra eller halvt om halvt parasit�ra jord�garna, jord�garnas ekonomiska och politiska dominans �ver b�nderna, tv�ngsarbetskraft i jordbruket, det f�rment patriarkala systemet med arrendatorer som betalar av en del av sk�rden i arrende, n�got som �r helt likv�rdigt med slaveri � allt detta m�ste definitiv avskaffas p� kortast m�jliga tid.[23]
De mexikanska revolution�ra socialisterna och den mexikanska arbetarklassen i sin helhet skulle, enligt Trotskij, g�ra gemensam sak med den radikal-nationalistiska regeringens revolution�ra politik, samtidigt som de beh�ll sin politiska sj�lvst�ndighet:
I den agrara fr�gan st�der vi exproprieringarna. Detta inneb�r givetvis inte att vi st�djer den nationella borgarklassen. S� snart det handlar om en direkt kamp mot de utl�ndska imperialisterna eller deras reaktion�ra fascistiska agenter, ger vi v�rt revolution�ra st�d, samtidigt som vi bevarar v�rt fulla politiska oberoende f�r v�r organisation, v�rt program, v�rt parti och fullst�ndig frihet f�r kritik.[24]
Enligt Trotskij m�ste kampen f�r arbetarnas revolution i detta sammanhang rotas, inte i krav p� socialism, utan i krav p� att den demokratiska kampen skall fullbordas:
Mexikos arbetarklass deltar, ofr�nkomligt, i r�relsen, i kampen f�r landets oberoende, f�r en demokratisering av jordreformerna o s v. P� s� vis kan arbetarklassen komma till makten innan Mexikos sj�lvst�ndighet s�kras och jordf�rh�llandena omorganiseras. D� kan arbetarregeringen bli ett verktyg, varmed dessa fr�gor f�r sin l�sning. Det kan ske; det �r troligt. Men det �r n�dv�ndigt att leda arbetarna, att visa dem v�gen � fr�n de demokratiska fr�gorna till makt�vertagandet. Inte genom att st�lla fr�gan om en socialistisk diktatur i f�rh�llande till massornas verkliga behov och str�vanden, utan genom att ta utg�ngspunkten i arbetarklassens behov i den dagliga kampen, i mots�ttning till den nationella borgarklassen, att vinna arbetarnas ledarskap och ta makten.[25]
Vad �r nu detta? Trotskij uppmanar allts� arbetarklassen att ta makten (d v s vad som ibland ben�mns �proletariatets diktatur�), men s�rskiljer detta fr�n en socialiserad ekonomi (vilket han h�r ben�mner en �socialistisk ekonomi�). Han understryker forts�ttningsvis denna po�ng med tjocka, svarta streck.
Fr�gan om er�vrandet av makten och socialismen... m�ste st�llas konkret. Den f�rsta uppgiften �r att arbetarpartiet i Mexiko och andra utvecklade latinamerikanska l�nder tar makten. Den andra uppgiften �r att bygga socialismen. Givetvis vore det sv�rare f�r Mexiko att bygga socialismen �n f�r Ryssland. �nnu �r det inte alls uteslutet att de mexikanska arbetarna kan er�vra makten innan arbetarna i F�renta staterna g�r det, om F�renta staternas arbetare forts�tter vara lika l�ngsamma som de �r nu... Vi m�ste puffa p� dem. Men detta inneb�r inte att de kommer bygga upp sin egen socialism. De kommer besluta sig f�r att sl�ss mot den amerikanska imperialismen och de kommer givetvis reorganisera landets jordf�rh�llanden och avskaffa det gemena och parasit�ra samh�lle som spelar en oerh�rd roll i dessa l�nder, l�gga makten i h�nderna p� arbetar- och bonder�den och bek�mpa imperialisterna. Framtiden beror p� vad som h�nder i F�renta staterna och �vriga v�rlden. (Min betoning.)[26]
De betonade meningarna ifr�gas�tter den till synes mer radikala inriktning som f�rs fram av t ex Alan Benjamin, vilken Lloyd D�Aguilar s� gillande citerar. �Efter en revolution�r omv�lvning i underutvecklade l�nder tenderar �verg�ngsperioden fr�n privat till nationaliserat �gande att vara kort�, skriver Benjamin, eftersom t ex de nicaraguanska kapitalisterna och deras imperialistiska allierade aldrig kommer tolerera att deras profiter s�tts i fr�ga av �de nicaraguanska arbetarnas och b�ndernas behov av att rationellt planera produktionen f�r att tillfredsst�lla singa egna behov.� [27] D�rf�r kommer, enligt kamraterna, de borgerliga egendomsf�rh�llandena sopas bort och ers�ttas av en nationaliserad ekonomi under det arbetande folkets demokratiska kontroll, med en rationell planering f�r att uppfylla de m�nskliga behoven. Meningen vi understrukit �r helt enkelt en upprepning av Benjamins egna ord, och utg�r ocks� en definition av en socialistisk ekonomi.
Inte n�dv�ndigtvis, s�ger Trotskij. F�ruts�ttningarna f�r det arbetande folket i ett land som Nicaragua att ta ett spr�ng mot socialismen beror p� mycket mer �n bara klassens r�relseriktning och styrka i det landet. Det �r avh�ngigt den revolution�ra klasskampens framsteg i andra l�nder. Detta f�ljer av Trotskijs teori om den permanenta revolutionen och hj�lper oss att f�rnuftigt handskas med de nicaraguanska erfarenheterna. �Det fanns tv� grundl�ggande f�ruts�ttningar f�r teorin om den permanenta revolutionen�, f�rklarade Trotskij 1928.
F�r det f�rsta kan revolutionen, trots Rysslands historiska efterblivenhet, �verf�ra makten i h�nderna p� den ryska arbetarklassen, innan arbetarklassen i mer utvecklade l�nder er�vrar den.
Detta h�nde ocks� i Nicaragua 1979-80.
F�r det andra, att v�gen ut ur dessa mots�ttningar som den prolet�ra diktaturen drabbas av i ett efterblivet land, omgivet av en v�rld full av kapitalistiska fiender, ligger i v�rldsrevolutionen.[28]
�ven detta har besannats n�r det g�ller Nicaragua.
Inneb�r detta att Trotskij avr�der latinamerikanska revolution�ra socialister fr�n att k�mpa f�r att befria sina l�nder fr�n imperialistiskt f�rtryck och kapitalistisk utsugning? Nej, tv�rtom menar Trotskij att �vi m�ste hj�lpa dem i denna riktning�. Han f�respr�kar att arbetarklassen tar den politiska makten, och med denna makt kan mycket g�ras f�r folkets b�sta. Men en socialistisk ekonomi kan inte inf�ras i ett s�dant land innan arbetarklassens revolutioner segrat p� andra h�ll. Till dess tycks Trotskij ha f�redragit en revolution�r form av blandekonomi.
Trotskijs po�ng i diskussionen om agrarpolitiken var att �en viss teknologisk utveckling, som �tminstone ligger p� en element�r niv�, m�ste f�reg� kollektiviseringen och inte komma efter�t. Denna f�rsta teknologiska utveckling skulle inneb�ra produktion av jordbruksmaskiner, g�dningsmedel, j�rnv�gar och industri i allm�nhet�.
Varifr�n kommer de n�dv�ndiga medlen f�r denna industriella utveckling, fr�gade Trotskij ��Landet �r ju fattigt...�
Det beh�vs internationellt kapital... Stora summor internationellt kapital s�ker f�r n�rvarande investeringsomr�den, t o m d�r endast en blygsam (men �nd� s�ker) avkastning �r m�jlig. Att v�nda ryggen �t utl�ndskt kapital och tala om kollektivisering och industrialisering �r att l�ta sig berusas av orden.[29]
Trotskij gav inga allm�ngiltiga r�d f�r hur stor del av ekonomin som skulle finnas i den statliga respektive den privata sektorn, utan f�redrog
industrikoncessioner... i form av sam�gda f�retag, d v s f�retag d�r regeringen deltar (med 10, 25 eller 51 procents aktieinnehav, allt efter omst�ndigheterna) och skriver in i kontrakten m�jligheten att k�pa tillbaka resten av aktiestocken efter en viss tid.
Ett s�dant deltagande fr�n regeringen skulle underl�tta uppskolningen av inhemska ingenj�rer och administrat�rer under ledning av andra l�nders kapitalistiska f�retag, och �om tidsperioden f�r optionsr�tten p� f�rhand fastst�lls i kontrakten skulle det skapa det f�rtroende som kr�vs hos kapitalinvesterarna.� Trotskij p�minde om att s�dana industrikoncessioner hade uppmuntrats efter den bolsjevikiska revolutionen:
Lenin lade stor vikt vid dessa koncessioner f�r landets ekonomiska utveckling och f�r den tekniska och administrativa skolningen av sovjetisk personal.
Samtidigt som Trotskij ans�g att �det vore snudd p� sj�lvmord att st�nga d�rrarna f�r utl�ndskt kapital�, f�respr�kade han ocks� n�dv�ndigheten av att f�rsvara arbetarnas intressen genom att bygga upp starka och p� samma g�ng genuint demokratiska fackf�reningar:
Det �r n�dv�ndigt att skydda arbetarklassen, inte bara mot den kapitalistiska utsugningens �verdrifter, utan �ven mot arbetarbyr�kratins missbruk.[30]
En regim, grundad p� arbetarklassens politiska hegemoni, som genomf�r demokratiska reformer (d�ribland jordreformer som gynnar b�nderna), som samtidigt f�r den ekonomiska utvecklingen fram�t i samarbete med kapitalistiska entrepren�rer (�ven utl�ndska investerare), samtidigt som den st�der demokratiska massorganisationer, t ex fackf�reningar, som f�rsvarar det arbetande folkets omedelbara intressen � detta var Trotskijs recept f�r s�dana latinamerikanska l�nder som Mexiko (och, f�r vi f�rmoda, Nicaragua). Detta f�rh�llningss�tt �kan tyckas vara genomsyrad av en moderat, n�rmast konservativ anda�, medgav Trotskij, men han h�vdade att �v�r utg�ngspunkt �r mycket mer realistisk och p� samma g�ng mer revolution�r.� [31]
Denna allm�nna inriktning tycks till stora delar motsvara den sandinisterna f�ljde i Nicaragua. �nd� st�ller deras erfarenheter, ocks� valnederlaget, oss ansikte mot ansikte med nya fr�gor.
Det g�r inte att f�rneka att sandinisterna kunde ha �stadkommit mer. Samma sak kan givetvis s�gas om bolsjevikerna � och i en del fr�gor kan man h�vda att sandinisterna gjorde b�ttre ifr�n sig �n bolsjevikerna. Faktum kvarst�r emellertid att sandinisterna gjorde misstag.
Innan vi g�r in p� denna punkt, �r det viktigt att ta upp en annan: Det �r oklart om sandinisterna skulle ha kunnat vinna valet 1990, �ven om de inte hade gjort n�gra misstag. Om FSLN hade vunnit valet, f�rstod de flesta nicaraguaner att de ekonomiskt bistra tiderna skulle forts�tta och att hotet om en milit�r konflikt var �verh�ngande � det skulle USA se till. Efter tio �rs sandinistiskt styre var levnadsstandarden nere p� 1940 �rs niv� och den fortsatta v�rnplikten visade tydligt att sandinisterna inte ans�g att freden var n�ra f�rest�ende. �Allt skall bli b�ttre�, lovade FSLNs valslogan. Helt visst skulle sandinisterna ha kunnat valt ett b�ttre budskap, eftersom alla (anh�ngare inte mindre �n motst�ndare) visste att om Daniel Ortega valdes till president, skulle �tminstone en del bli v�rre.
Av orsaker jag redan n�mnt (och som f�rkastats men aldrig motbevisats av Lloyd D�Aguilar och Alan Benjamin) kunde om�jligtvis de nicaraguanska ekonomiska problemen l�sas genom nationaliseringar under arbetarnas demokratiska planering. �Vi skulle vilja ha socialism nu�, ber�ttade Orlando Nu�ez f�r mig i b�rjan av januari.
Men vi m�ste inse den nationella ekonomins begr�nsningar. De teknologiska, handels och ekonomiska resurserna och den kunskap vi skulle beh�va, finns inte i Nicaragua. Det �r d�rf�r vi betraktar denna kritik som doktrin�r � den ger oss inte mycket hj�lp.
Orlando Nu�ez arbetade under Jaime Wheelock med jordreformer och skrev (tillsammans med Roger Brubach) den betydelsefulla boken Fire in the Americas. Enligt boken �visar Nicaraguas dj�rva utmaning varf�r det �r b�de m�jligt och absolut n�dv�ndigt f�r v�nstern att ta initiativet p� den amerikanska kontinenten.� [32] Nu�ez �r en revolution�r internationalist och kompromissl�s marxist, lika mycket �mensjevik� som Leo Trotskij.
Som vi sett �r tron att det finns n�got sorts leninist-trotskistiskt kategoriskt imperativ mot en blandekonomi en ren illusion. � andra sidan �r det m�jligt att resa en rad kritiska fr�gor om delar av FSLNs ekonomiska politik � samtidigt som man godtar blandekonomin i allm�nhet. P� s� vis argumenterade en f�re detta r�dgivare till FSLN, Carlos Vilas, att situationen f�r Nicaraguas arbetande folk skulle kunna f�rb�ttras om regeringen i sin politik skulle styra ekonomin f�r att m�ta den inhemska efterfr�gan p� konsumtionsvaror, i st�llet f�r att dessa skulle offras f�r att uppfylla den traditionella jordbruksexportens ekonomi. Han kr�vde ocks� inf�randet av �n�gon sorts fysisk, eller arbetarransonering... som skulle styras till sjukv�rd, utbildning, till mat f�r barnen, som ju �r n�sta generation revolution�ra nicaraguaner.� [33]
Samtidigt som man kan f�ra fram argument och motargument mot s�dana taktiska inriktningar, �r det viktigare att diskutera kritiken mot de materiella privilegier en del av FSLN-medlemmarna tillskansat sig. Man m�ste komma ih�g att bolsjevikerna under Lenins tid inr�ttade ett �partimaximum� � en strikt gr�ns f�r inkomst, konsumtionsvaror, bostadsstandard o s v som medlemmarna till�ts. Ingen bolsjevik skulle tj�na mer �n en v�lbetald yrkesarbetare. Det var p� samma s�tt f�rbjudet f�r partimedlemmarna att tillf�rs�kra s�dana privilegier f�r familjer och v�nner. Detta bidrog till att begr�nsa oj�mlikheten, korruptionen, demoraliseringen och f�rbittringen. Det st�rkte bolsjevikernas moraliska auktoritet hos arbetarna och b�nderna. Avsaknaden av ett s�dant strikt, offentligt erk�nt �partimaximum� f�r FSLNs medlemmar till�t utvecklingen av en korruptionsartad sj�lvsv�ldighet bland en del av dem (l�ngt ifr�n alla). Detta gjorde sandinisterna s�rbara f�r fientlig propaganda och en del av det folkliga st�det vittrade bort.
Dem fattigdom denna oj�mlikhet alstrade, liksom den begr�nsade sociala r�ttvisa blandekonomin p�tvingade, kan inte �vervinnas i ett enskilt land. Endast om revolutionen sprider sig till andra l�nder blir detta m�jligt. �nd� innebar inte detta att den nicaraguanska revolutionen n�dtvunget skulle stagnera. Orlando Nu�ez ber�ttade:
Vi skulle vilja ha en revolution �ver hela v�rlden. Men vi v�ntar inte p� att detta skall ske, f�r att vi skall kunna h�lla v�r egen revolution levande. V�r �verlevnad �r en del av kampen. Vi utvidgar den politiska demokratin. Det �r ocks� ett s�tt att f�ra revolutionen fram�t.
Han h�nvisade s�rskilt till valet, som han trodde FSLN skulle vinna. �nd� var hans vision mer l�ngtg�ende �n s�, det visar hans bok. En del av hans kamrater arbetade seri�st med fr�gan om hur den nicaraguanska demokratin skulle f�rdjupas och bli mer radikal.
Men det �r just i fr�ga om demokratins f�r�ndrade karakt�r under sandinisterna som de riktigt kritiska fr�gorna b�r st�llas. David Close publicerade 1988 en artikel, i vilken han skrev f�ljande:
�ven om den sandinistiska staten varken sl�t upp bakom den marxist-leninistiska eller liberalt-pluralistiska modellen, liknade dess maskineri och praktik mer den senare, samtidigt som de ursprungliga m�ls�ttningarna l�g n�rmare den f�rra. [34]
Denna utveckling representerade en f�r�ndring av FSLN.
Under de f�rsta �ren av sandinistiskt styre spelade massorganisationerna � fackf�reningar och bondeorganisationer, ett livaktigt n�tverk av grannskapskommitt�er, grupper som representerade etniska minoriteter � en nyckelroll i den revolution�ra processen. De var ocks� en betydelsefull komponent i Statsr�det, en konsultativ f�rsamling som bidrog till att forma landets sociala och ekonomiska politik.
Efter 1984 ersattes emellertid av en m�ktigare, lagstiftande institution, Nationalf�rsamlingen, i vilken massorganisationerna inte hade n�gon funktion. Till stora delar f�ll de samman. I den utstr�ckning de levde kvar, fanns det en stark tendens till att de bara fungerade som relativt underordnade odemokratiska enheter, som f�rde ut de beslut FSLNs ledarskap fattat. Detta r�ttf�rdigades av behovet av att mobilisera massorna i f�rsvaret av revolutionen n�r den st�lldes inf�r kontrarevolutionens och imperialismens verkliga hot. Oavsett orsaken, f�rlorade den sandinistiska revolutionen allt mer sin karakt�r som ett uttryck f�r de dynamiska folkliga organisationernas str�vanden. I st�llet h�mtade man, med David Closes ord, �en avsev�rd del av sin legitimitet genom valen och konstitutionen�.
Den nya regeringsapparatens utveckling sedan 1984 och det tydliga, nya f�rh�llandet till massorganisationerna... kan f�reb�da ytterligare dramatiska f�r�ndringar i det politiska systemet i sandinisternas Nicaragua.[35]
Close tycks ha ansett att FSLN l�pte risken att bli mindre radikalt, om �n inte bli bortr�stade.
Detta reser i sin tur ytterligare en fr�ga. James Petras har kritiserat sandinisterna f�r �beslutet att �ventyra den revolution�ra processen genom att utlysa val mitt under brinnande krig och ekonomisk disintegration.� Han skriver:
De organiserade valen p� kontrarevolutionens villkor. F�r sandinisterna var valet ett f�rs�k att f� slut p� kriget och inleda en utveckling. Men de skulle ha gjort slut p� kriget och inlett �teruppbyggnaden innan de h�ll valet.[36]
Att v�gra h�lla val, skulle absolut inte ha st�rkt det folkliga st�det. Men hur FSLNs valkampanj f�rdes �r en annan sak. En journalist noterade att FSLN �f�rs�kte tona ner sin revolution�ra image, och rikta uppm�rksamheten p� Daniel Ortegas personliga utstr�lning och p� motst�ndarnas huvudkandidat, Violeta Barrios de Chamorro.� [37] En annan journalist beskrev Ortegas kampanj s� h�r:
Fr�n sandinisterna l�d budskapet � efter Ortegas oundvikliga valseger skulle �Todo ser� mejor� (�Allt skall bli b�ttre�). Talen varade vanligtvis i femton minuter, sedan sattes salsamusik p� i h�gtalarna, medan Ortega kastade ut baseballbollar med autografen p� till �sk�darna.[38]
Detta var uppenbarligen inte tillr�ckligt f�r att mobilisera till en valseger f�r FSLN.
Faktum �r att det r�dde en del f�rbittring �ver de pengar som lades ut p� alla dessa autograff�rsedda baseballbollar, m�ssor och T-shirts med Ortega, och (medan jag var i Nicaragua i b�rjan av januari) gratis leksaker fr�n FSLNs kampanjarbetare till barnen i kvarteren. F�rs�ket att f�ra en valkampanj i USA-stil verkar ha varit mindre v�lbet�nkt, i synnerhet som Chamorros USA-underst�dda kampanj knappast kunde bem�tas med samma medel. I en klarsynt och informativ artikel om valen, rapporterade Holly Sklar att sandinisterna lade ut 6,5 miljoner dollar p� kampanjen, �till stor del h�mtade fr�n v�steuropeiska organisationers g�vor och sandinisternas int�kter fr�n medlemsavgifter och f�retag som tidningen Barricada.� Samtidigt st�ttades Chamorros UNO-koalition � f�rutom gener�sa bidrag fr�n landets fortfarande betydande f�retagarf�rening � med 12,5 miljoner $ fr�n den av den amerikanska administrationen uppbackade National Endowment for Democracy.[39]
Traditionell borgerlig politik tenderar att reducera den demokratiska processen till en oerh�rt ytlig valkampanj, med smarta paroller och en frasrik men inneh�llsl�s framtoning och, i b�sta fall, en oerh�rd f�renkling av fr�gorna. Detta har inte mycket att skaffa med den genomsyrat radikala vision om en verklig demokrati som sandinisterna redan fr�n revolutionens inledning f�rde fram. Den innebar att folk skulle dras in i beslutsfattandet och meningsfullt delta i alla delar av Nicaraguas politiska, ekonomiska och kulturella liv. I s� motto att en radikal demokrati banar v�gen f�r en traditionell valr�relse, st�rks naturligtvis borgarklassen. En verklig arbetardemokrati f�r p� intet vis st�llas i mots�ttning till �borgerlig� politisk pluralism och val � men om inte det arbetande folket verkligen deltar i de beslut som r�r deras eget liv, blir det l�ttare f�r kapitalister och imperialismen att manipulera med de demokratiska formerna f�r sina egna syften.
� andra sidan b�r man l�gga m�rke till att valkampanjen var mer omfattande �n s�. De tre dagliga tidningarna var fyllda med en h�ftig debatt, intervjuer, kommentarer och polemik. Varje kv�ll deltog representanter fr�n de partier som st�llde upp i valet i TV-s�nda debatter; i kvarteren och p� arbetsplatserna pratade FSLNs aktivister l�nge och v�l med grannar och arbetskamrater.
Det grundl�ggande problemet var emellertid inte ytligheten i en del av kampanjen eller det faktum att valet h�lls. Inte heller uppstod det genom FSLNs beslut att grunda en del av sin legitimitet genom valen och konstitutionen (det �r ju inget fel med det i sig), eller ens genom misstaget att inte involvera massorganisationerna i statsstrukturen.
Men massorganisationernas nedg�ng som livfulla, relativt sj�lvst�ndiga komponenter i Nicaraguas politiska liv, med en egen fungerande demokrati, har allvarligt f�rsvagat revolutionen liksom FSLNs styrka. Det d�rf�r betydelsefullt att framtr�dande sandinister som jag intervjuade f�re valet, gjorde samma iakttagelse.
Direkt�ren f�r FSLNs Nationella sociala och ekonomiska forskningsinstitut, Fransisco L�pez, f�rklarade f�r mig (liksom Orlando Nu�ez hade gjort) att det arbetande folkets politiska styre hade uppr�ttats genom den sandinistiska revolutionen, men bara i begr�nsad omfattning. F�r det f�rsta hade den politiska makten ber�vats borgarklassen. F�r det andra hade en regim, som h�ngivet f�rsvarade det arbetande folkets intresse, kommit till makten. F�r det tredje fanns det delar i den politiska processen (ocks� valet 1990) som gav det arbetande folket ett reellt inflytande. Men, betonade Lopez, det nicaraguanska folket hade inte de instrument f�r att ut�va statsmakten, som Karl Marx och Friedrich Engels talade om i Kommunistiska Manifestet och som Lenin diskuterade i Staten och revolutionen. Han trodde att revolutionens framtid var avh�ngig de framsteg som gjordes f�r att tillf�rs�kra en s�dan radikal demokrati, och han s�g massorganisationerna som nyckeln till detta:
Jag tror att hela valprocessen skapar f�ruts�ttningar f�r en fred som g�r det m�jligt f�r v�ra massorganisationer, �ven fackf�reningarna, att ta ett kvalitativt spr�ng fram�t: deras auktoritet och initiativf�rm�ga st�rks, s� att de inte bara fungerar som transmissionsremmar mellan FSLN och arbetarna. De m�ste bli en kraft som verkligen f�rsvarar hela den revolution�ra processen, och inte bara f�rsvarar vad som r�kar vara regeringens politik. Vi tror att ett kvalitativt steg fram�t kommer att tas.
Sofia Montenegro, veteran bland FSLNs aktivister som skriver f�r Barricada, funderade p� hur man p� nytt skulle vitalisera revolutionen:
Jag tror att organisationen m�ste demokratiseras mycket mer �n hittills � men f�r�ndringen f�r inte bli clich�-artad... F�ruts�ttningarna f�r att skapa ett demokratiskt t�nkes�tt handlar f�r mig allt mindre om att lyssna p� n�gon f�rel�sning. Det �r djupare, mer genomgripande �n s� � n�got som byggs upp, en socialisationsprocess. Det �r n�dv�ndigt att ha en fungerande process d�r ledare p� alla ansvarighetsniv�er v�ljs: fr�n basen, till mellanleden, till toppen. Vi tror att detta skapar en legitimitet.
Sofia Montenegro �r en av Nicaraguas ledande feminister. Hon f�rklarade hur hennes feminism sammantvinnades med marxismen och aktiviteten i FSLN och drog upp mer allm�nna riktlinjer f�r den revolution�ra processen:
F�r det f�rsta m�ste man frig�ra hela nationen f�r att skapa utrymme f�r att frig�ra oss sj�lva. Och detta �r just vad som skett. Det finns inga f�ruts�ttningar f�r reformer om man inte deltar i revolutionens breda r�relse och sedan var och en sl�ss f�r sina s�rskilda intressen: indianerna f�r sina, kvinnorna f�r sina, b�nderna f�r sina � alla. Detta har jag l�rt mig av leninismen. Den uppfattning jag alltid haft om leninismen �r dess organisationsf�rm�ga. Att den �r giltig har vi visat... Det finns ett dubbelt f�rh�llande � medlemmar av [FSLN]-partiet och revolution�rer, och samtidigt feminister... Om vi kan oms�tta n�got av leninismen i de feministiska id�erna finns det en stor potential. Vi har varit FSLNs redskap, vi f�ddes genom Fronten, det �r h�r vi vunnit v�ra f�rdigheter, det �r h�r vi har l�rt oss k�mpa. Dessa erfarenheter kan vi nu anv�nda n�r vi tar itu med andra problem, som �r mer komplexa... Jag f�rbeh�ller mig r�tten att g�ra misstag, eftersom de som g�r misstag �r de som g�r n�got. Vi har r�tt att g�ra misstag, eftersom de ger oss l�rdomar och erfarenheter.
Montenegro h�nvisade till FSLNs f�r�dande missgrepp p� Atlantkusten, i synnerhet i f�rh�llande till Miskito-, Sumu- och Rama-indianerna:
Ett av revolutionens st�rsta misstag var sm�rtsamt, och efter en sm�rtsam kamp, en erfarenhet... en princip som blivit en del av v�r ideologi och en av Konstitutionens principer: enhet inom m�ngfalden, just respekten f�r n�gon som �r annorlunda och har r�tten att vara annorlunda. Det �r en fantastisk id�, men den var inte sj�lvklar fr�n f�rsta b�rjan, inte f�r n�gon, eftersom den inte fanns i v�r kultur. Denna nation har f�rklarats pluralistisk, etniskt pluralistisk... Det som �r bra f�r indianerna �r bra f�r kvinnorna ocks�. Att l�ra sig f�rst� det inneb�r att det som g�ller indianerna �r lika giltigt f�r homosexuella. Det �r giltigt f�r olika kulturer, f�rger, vad som helst � och sakta men s�kert �r detta p� v�g att genomsyra nicaraguanernas mentalitet.
Montenegro inriktade sig s�rskilt p� kampen f�r kvinnans r�ttigheter, ocks� den p�g�ende kampen f�r kvinnans r�tt till kontroll �ver sin egen kropp och frihet att skaffa barn p� egna villkor, och f�r ekonomiska och kulturella f�r�ndringar som skulle g�ra det m�jligt f�r alla kvinnor att utvecklas som fria och fullv�rdiga m�nniskor. Hon betonade att kvinnans frig�relse var en grundl�ggande f�ruts�ttning f�r m�nnens frig�relse, som gjorde m�nnen till potentiella allierade, och som sammanfl�tade den feministiska kampen och den mer �vergripande revolution�ra kampen. Denna process s�g hon som central f�r att f�ra revolutionen fram�t: olika delar av befolkningen sl�ss f�r specifika krav som fr�mjar deras egen frig�relse, inom ramen f�r en bredare revolution�r kamp.
F�r mig �r detta verklig socialism eller demokratisering. Nu kan fyra idioter fr�n ett politiskt parti st�lla upp i ett val � det kan vem som helst g�ra, se bara p� Christiani [i El Salvador]. Men det viktiga �r att hela folkets samlade �sikter, hela folket, inte bara tre eller fyra individer, p�verkas; hela nationen p�verkas av det s�tt du uppfattar v�rlden. Detta �r fantastiskt, fascinerande. F�r mig �r detta avg�rande. Jag n�mner det bara som ett exempel, men det finns tusentals liknande saker.
Denna �kande demokratisering, den mest radikala och genomgripande demokrati och pluralism, �r en grundl�ggande f�ruts�ttning f�r att kunna f�ra revolutionen fram�t och bygga upp ett socialistiskt samh�lle. Men detta leder oundvikligen till djupg�ende sp�nningar i den revolution�ra processen i ett land som Nicaragua. FSLNs och den revolution�ra kampens seger m�ste baseras p� kampen f�r denna verkliga radikala demokrati. Men denna demokrati m�ste � f�r att vara verklig, f�r att g�ra det m�jligt f�r m�nniskorna att verkligen f� makten och materiellt skapa ett v�rdigt liv f�r alla � i allt h�gre grad kontrollera ekonomin. Denna demokrati m�ste v�xa �ver i en kollektiv kontroll �ver de resurser och industrier som hela samh�llet vilar p�. Detta kr�ver att imperialismen, kapitalismen och �ven blandekonomin drivs tillbaka. Det kr�ver att man angriper de sv�ra objektiva villkor som om�jligg�r revolutionens slutgiltiga seger, s� l�nge den sluts inom gr�nserna f�r detta ekonomiskt outvecklade och s�rbara land.
�ven om mycket kan g�ras f�r att utveckla revolutionen innan socialismen uppn�s, vill jag �terkomma till den po�ng jag hela tiden har gjort: den revolution�ra internationalismen m�ste ocks� utvecklas f�r att m�jligg�ra den s� hett efterstr�vade segern f�r socialismen. En element�r form av solidaritet med den nicaraguanska revolutionen �r att k�mpa f�r uppbygget av m�ktiga revolution�ra socialistiska r�relser i andra l�nder.
Proletariatets diktatur (det nicaraguanska arbetande folkets hegemoni, eller �politiska makt�) kan s�gas ha uppr�ttats genom den sandinistiska revolutionen. Inneb�r den borgerliga oppositionens valseger att denna makt helt enkelt begravts under en lavin av valsedlar? Kan den politiska makten g� �ver fr�n en klass till en annan s� l�tt? Eller kan man ganska f�nigt s�ga att det nu sitter ett borgerligt ledarskap i ledningen f�r proletariatets diktatur? Detta �r fr�gor som alla som tar marxismen p� allvar nu m�ste ge svar p�.
Det �r v�rt att notera att den f�re detta presidenten och FSLN-ledaren Daniel Ortega, efter Violeta Chamorros installation, fortsatt insistera p� att valen och regeringsskiftena sker �inom den nicaraguanska konstitutionens ramar�.[40] Konstitutionen �r ett betydelsefullt dokument. FSLN lade ner mycket arbete p� utarbetandet av det mellan valet 1984 och det slutgiltiga antagandet i b�rjan av 1987. I f�retalet till konstitutionen st�r det att den st�r f�r �uppr�ttandet av en lagligt system som skyddar och bevarar revolutionens landvinningar och som l�gger grunden till ett nytt samh�lle som str�var efter att avskaffa alla former av utsugning och ekonomisk, politisk och social j�mlikhet f�r alla nicaraguaner och en absolut respekt f�r m�nskliga r�ttigheter.�
Faktum �r ocks� att FSLN, med 40 procent av platserna i Nationalf�rsamlingen, �r det st�rsta enskilda partiet i landet, med det st�rsta antalet aktivister och den h�gst utvecklade folkliga basen. FSLN forts�tter ocks� ha ett dominerande inflytande i den sandinistiska folkarm�n. FSLN g�r nu �ven en verklig anstr�ngning f�r att �teruppliva massorganisationerna.
� andra sidan framtr�der f�r n�rvarande en trefaldig splittring inom de borgerliga politiska krafterna: en del kring Violeta Chamorro, som f�r n�rvarande s�ker samarbete med sandinisterna; en del som s�ker skarp konfrontation med FSLN f�r att f�rs�ka minska dess inflytande och rulla tillbaka revolutionens landvinningar s� snart som m�jligt; samt d�dssvadronerna, som representeras av de contras-grupper som n�stlat sig in i landet i hopp om att �terta sina vapen och terrorisera befolkningen f�r att kunna uppr�tta en mer reaktion�r maktbalans i Nicaragua.
Trots valnederlaget, har den sandinistiska revolutionen och det nicaraguanska arbetande folkets politiska hegemoni inte raserats. Detta �r precis vad borgarklassen vill uppn�, men den �r splittrad p� fr�gan hur detta skall �stadkommas. F�r n�rvarande �r t ex skrivningarna i den nicaraguanska konstitutionen � hur de skall tolkas, hur de skall till�mpas (eller inte till�mpas) � f�rem�l f�r en tvistig debatt. Den nicaraguanska klasskampen intensifieras nu. Denna komplexa och sv�ra kamp kommer uts�tta FSLN, de olika str�mningarna inom FSLN, dess ledare, dess f�rm�ga att �ven i forts�ttningen ut�va det revolution�ra ledarskapet �ver Nicaraguas arbetande folk, f�r stora pr�vningar. F�r n�rvarande finns det olika, stridande konfliktcentra n�r det g�ller auktoritet och makt i Nicaragua. Snart kommer n�got av dem att vara dominerande. Det viktiga �r inte r�ster i ett val, konstitutionen, taktiska man�vrar eller ens det revolution�ra ledarskapets kvaliteter (�ven om det �r en avg�rande faktor i ekvationen), utan samh�llsklassernas vardagliga kamp. Kampens utg�ng kommer avg�ra huruvida det arbetande folkets politiska styre raseras eller i st�llet f�rdjupas och st�rks.
F�r socialistiska aktivister, i synnerhet h�r i USA, m�ste v�r revolution�ra internationalism anta en mycket materiell form (som vi alla kan bidra till, oavsett olika uppfattningar om analysen av den nicaraguanska revolutionen) f�r att skapa ett utbrett medvetande och en slagkraftig r�relse som g�r emot USAs intervention i Centralamerika och i Karibien. Vidare m�ste v�r revolution�ra internationalism leda oss till att ocks� i framtiden l�r oss av den fortsatta nicaraguanska revolutionen � att vi l�r oss, kritiskt och unders�kande, i st�llet f�r att kritisera revolutionen f�r att den inte �r tillr�ckligt �ortodox�. Om vi g�r detta, kommer vi s� sm�ningom l�gga grunden till en seri�st inriktad revolution�r socialistisk r�relse, som h�r och p� andra h�ll leder till det arbetande folkets seger i Nicaragua, USA och alla andra l�nder.
12 maj 1990
�vers�ttning och redigering: Lars �Gus� Kaage
Ur Bulletin in Defense of Marxism, juli-augusti 1990
[1] I USA �r Fourth International Tendency �r liksom Socialist Action sympatiserande organisationer till Fj�rde Internationalen. �.a.
[2] James Dunkerley, Power in the Isthmus, A Political History of Modern Central America, Verso, London 1988, ss 241, 242, 245
[3] a. a. ss 292-293, 295.
[4] a. a. ss 309, 311.
[5] Socialist Action, april 1990, s 11.
[6] Se �Reflections on Permanent Revolution in Nicaragua�, Bulletin in Defense of Marxism, nr 75.
[7] Se �Understanding the Nicaraguan Revolution� i Bulletin in Defense of Marxism, nr 67.
[8] Leon Trotsky, �Stalinism and Bolshevism�, Writings of Leon Trotsky, 1936-37, Pathfinder Press, New York 1978, ss 420-421. [ P� svenska: Stalinism och Bolsjevism � Red anm ]
[9] Den f�rr�dda revolutionen, Bokf�rlaget R�da Rummet, Stockholm 1983, s 46.
[10] a. a. s 46.
[11] a. a.s46.
[12] Victor Serge, Year One of the Russian Revolution, Holt, Rinehart and Winston, New York 1972, s 353.
[13] Den f�rr�dda revolutionen, s 21.
[14] a.a. s 21.
[15] a.a. s 22.
[16] a.a. s 83.
[17] a.a. s 72.
[18] a.a. s 73.
[19] a.a. s 83.
[20] Trotskij, �Stalinism and Bolshevism�, Writings 1936-37, Pathfinder Press, New York 1978, s 426.
[21] �Latin American Problems: A Transcript�, Writings of Leon Trotsky, Supplement 1934-40, New York, Pathfinder Press, 1979, s 782-783.
[22] Leon Trotsky, �Nationalized Industy and Workers� Management� Writings of Leon Trotsky, 1938-39, New York, Pathfinder Press, s 326.
[23] Leon Trotsky, �On Mexico�s Second Six Year Plan�, a.a. ss 223-224
[24] �Latin American Problems�, s 785.
[25] a.a. s 784.
[26] a.a. s 785-786.
[27] Alan Benjamin, Nicaragua, Dynamics of an Unfinished Revolution, San Fransisco, Walnut Publishing Co., 1989, s 94.
[28] Leon Trotsky, The Third International After Lenin, Pathfinder Press, New York 1970, s 40. [p� svenska: Tredje internationalen efter Lenin � Red anm]
[29] �On Mexiko�s Second Six Year Plan�, s 226.
[30] a.a. s 226-227.
[31] a.a. s 228.
[32] Roger Burback och Orlando Nunez, Fire in the Americas: Forging a Revolutionary Agenda, Verso, London 1987, s 1.
[33] Alexander Cockburn i en intervju med Carlos Vilar, �Who Whom? The Sandinistas and the Economy�, Zeta Magazine, december 1988, ss 24, 25.
[34] David Close, Nicaragua: Politics, Economics and Society, Pinter Publishers, London 1988, s 144.
[35] a.a.
[36] James Petras, �Flawed strategies planted seeds of Sandinista defeat�, In These Times, 21-27 mars, 1990, s 16.
[37] Mark Uhlig, �Ortega on the Campaign Trail�, New York Times, 14 februari 1990.
[38] Alma Guillermoprieto, �Letter from Managua�, The New Yorker, 26 mars 1990, s 88.
[39] Holly Sklar, �Many Nicaraguan Voters Cry Uncle�, Zeta Magazine, april 1990, ss 17-18.
[40] Daniel Ortega, �Why We Sandinistas Lost the Election�, Newsday, 26 april 1990, s 79.