Ur Fj�rde internationalen (G�teborg) 2/1990
Wolf Biermann den 1 december 1989 i Leipzig vid sitt f�rsta upptr�dande i DDR p� 25 �r.
Den tyska fr�gan st�r f�r f�rsta g�ngen sedan 1961 �ter �ppen. Muren har blivit ett stort h�l, genom vilket tv� ansikten skymtar fram:
Det Fj�rde riket, det nya imperialistiska Stortyskland som dominerar EG och �steuropa. En korrigering av den tyska imperialismens nederlag genom �sttysklands anslutning till V�sttyskland och som kronan p� verket avancerar till en atomvapenstat.
Eller ett socialistiskt Tyskland, likgiltigt om det �r en eller tv� stater, som skakar av sig den kapitalistiska konkurrensekonomins f�rmyndarskap och tv�ng och f�r f�rsta g�ngen f�rverkligar producenternas fria sammanslutning.
Den v�sttyska borgarklassens ambition riktar sig entydigt mot det f�rsta alternativet. Den kan d�rvid vara s�ker p� det tyska socialdemokratiska partiets, SPD, speciella st�d.
V�nstern d�remot, hj�lpl�s och of�rberedd som den �r, �r os�ker om den vill se en territoriell nyordning p� de b�da tyska staternas mark. S�vida den ser m�nniskor som gl�ds vid �terseendet, deras stolthet �ver nyligen vunna demokratiska friheter, deras spontana str�van efter enhet �ver gr�nsen och tar detta p� allvar, f�rs�ker den mot den nationalistiska propagandan fr�n h�ger och enhetsdemonstrationerna i �sttyskland st�lla en �terf�rening fr�n v�nster. D�rmed bortser den fr�n de verkliga styrkef�rh�llandena mellan det imperialistiska V�sttyskland och det icke-kapitalistiska �sttyskland. �ven om den instinktivt intar en antiimperialistisk h�llning och d�rmed avvisar en �terf�rening, visar den f�r det mesta ointresse gentemot samh�llsprocessen i �sttyskland och den betydelse som en socialistisk utveckling d�r skulle kunna f� f�r V�sttyskland.
Stalinismen har gjort bankrutt. Dess uppfattning om socialismen st�r i strid med all marxistisk kunskap: Socialismen som produktionsmedlens och samh�llets f�rstatligande inom nationalstatens ram, d�rtill p� en ganska l�g utvecklingsniv� av produktionsmedlen (som i Sovjet, Polen, Ungern osv.). Detta g�r den socialistiska revolutionens utbredning �verfl�dig. Idag beh�vs ett program f�r ett alternativ till kapitalism och administrativ kommandoekonomi, f�r verklig, direkt producentdemokrati och f�r statens avskaffande. F�r att uppn� detta �r ett erk�nnande av �sttyskland en f�ruts�ttning, s� att man �tminstone i denna del av Tyskland, d�r man skakat av sig det borgerliga herrav�ldet, skulle kunna sl� in p� denna v�g s� ost�rt som m�jligt. Det l�ser emellertid inte problemet. Ett s�dant experiment skulle inte kunna �verleva f�r evigt, om inte ett s�dant program ocks� genomf�rdes i V�sttyskland. Att s�ga ja till tv� stater r�cker inte. Det finns ocks� en slags �desgemenskap som f�rbinder de b�da sidorna.
Den v�sttyska borgarklassen har till fullo f�rst�tt denna aspekt av fr�gan. Den riktar sin trumeld mot �kommunismens d�d�. Inget h�nar den s� mycket, inget bereder den s� mycket �ngest som f�rest�llningen att �styskland skulle kunna resa sig ur stalinismens spillror. Detta skulle inneb�ra att en verklig socialism fick sitt genombrott.
Det finns m�nga stater, som inom sina gr�nser h�rb�rgerar flera nationer. Vi tyskar utg�r emellertid en nation, som bor i flera stater. Medan andra har sina nationalitetsproblem, har vi v�rt nationella problem. Socialismen kommer l�sa det. Robert Haveman, 1974
�Det nationella problemet�, som Haveman kallar det och som tyskarna k�mpar med �r ingen nationell fr�ga i den mening som Lenin definierade det: ett f�rtryckt folks kamp mot en f�rtryckande nation och imperialistiskt herrav�lde, f�r r�tten till egen nationell suver�nitet. Tyskland var f�re sin delning ett imperialistiskt land och en del av det, V�sttyskland, �r det idag. Inte ens n�r ockupationsmakterna gjorde sig breda 1945-49 skulle den tyska borgarklassen ha genomf�rt demokratiska fri- och r�ttigheter tillsammans med den tyska arbetarklassen mot de allierade. Snarare var det s� att de allierade tillsammans med borgarklassen genomf�rde en kapitalistisk restaurering mot arbetarklassen, uppbyggd kring en restriktiv, auktorit�r, parlamentarisk demokrati, som inte gav n�got utrymme f�r arbetarklassens sj�lvst�ndiga initiativ. Den tyska fr�gan inneb�r n�got annat: tv� tyska stater med olika samh�llssystem existerar brevid varandra, p� mark som en g�ng var en enad stat. Det �r ett klassm�ssigt problem, inte ett nationellt problem.
Historiskt �r nationen en politisk form som borgarklassen efterstr�vade f�r att etablera en sluten marknad och bygga upp en centralstat. I motsats till det m�ngh�vdade dynastiska herrav�lde, som dominerade centraleuropa under 1800-talet, var nationen ett samh�lleligt framsteg. Den m�jliggjorde ett oerh�rt uppsving f�r produktivkrafterna och f�reb�dade ett avskaffande av gamla feodala ok. I motsats till andra europeiska nationer (England, Frankrike, Belgien, Italien och andra) var inte skapandet av den tyska nationalstaten resultatet av borgarklassens segerrika kamp mot feodalherrarna, utan av eftergifter fr�n monarkin och till viss del furstarna till en kantst�tt bourgeoisie under revolutionen 1848. Tyskarnas politiska enhet uppn�ddes inte genom borgerskapets och folkmassornas gemensamma kamp i alla tyska delstater f�r borgerliga fri- och r�ttigheter (allm�nna fri-och r�ttigheter, allm�n r�str�tt, parlamentets r�tt att ta ut skatt osv.). Enheten etablerades genom aggression ut�t (f�rst i krig mot Danmark, sen i tysk-franska kriget) under junkrarnas st�vel och deras allierade inom borgarklassen. De demokratiska friheterna tillk�mpades av arbetarklassen f�rst i novemberrevolutionen 1918.
Sedan b�rjan av imperialismens epok i slutet av f�rra �rhundrandet, har begreppet nation verkligen f�rlorat sitt progressiva inneh�ll. D�refter har det s�v�l i kolonierna som i Europa tj�nat som en legitimering av exploatering och underkastelse av andra folk. Den ideologiska motiveringen g�r tillbaka p� begreppet kulturnation, dess gemensamma folkliv och sedv�njor, blodsbanden och de gemensamma f�rf�derna, f�r att till sist utmynna i Tredje riket och dess ideologi om herrefolk och rasrenhet.
P� s� vis har allts� enbart politiska reaktion�rer i den tyska historien kunnat f�rbinda sig med begreppet nation. Samtidigt �r ett v�sentligt och till idag genomg�ende k�nnetecken f�r den tyska borgarklassen f�rh�llande till nationen, att den alltid har underordnat de politiska m�len under sina omedelbara ekonomiska �verv�ganden. I mitten av f�rra �rhundradet slogs den og�rna f�r kraven p� allm�n r�str�tt och r�tt till uttaxering, i st�llet f�r att ing� ett f�rbund med arbetarklassen mot feodalherrarna. Monarkin medgav den delr�ttigheter i en diktatorisk centralstat, p� villkor att den finansierade den. En parallell till denna pragmatism uppvisade borgarklassen ocks� efter andra v�rldskriget: �ven d� fick den halva Tyskland, kapitalistiskt och inv�vt i ett imperialistiskt f�rbund � hellre detta �n ett avmilitariserat och neutralt Stortyskland. F�r den tyska borgarklassen blev aldrig nationen ett sj�lv�ndam�l. D�r den skulle kostat n�got �verv�gde alltid dess ekonomiska intressen vida �ver dess nationella engagemang.
N�r det pratas om att f�rfattningen f�respr�kar en �terf�rening p� kapitalistisk grund och ett �terst�llande av det tyska riket enligt 1937 �rs gr�nser, s� skall man inte gl�mma att den tyska bourgeoisin mycket v�l vet att skilja mellan sina yttersta m�ls�ttningar och �nskningar och vad den kan f� nu. Den har inte heller idag n�gra andra prioriteringar: f�rst en f�gel i handen (det i ett imperialistiskt f�rbund inv�vda V�sttyskland, EGs inre marknad), sedan tio i skogen (den tyska enhetsstaten, som man �nnu inte vet hur den kommer att se ut). Skillnaden �r att en kapitalistisk �terf�rening genom ut�vande av rent ekonomiskt tv�ng, i dag tycks den vara mer gripbar �n under de g�ngna 40 �ren.
Bourgeoisins politiska uppfattning �r att inte garantera annat �n var och ens obehindrade sj�lvverksamhet. Arbetarklassens politiska uppfattning �r d�remot att den individuella kraftens obehindrade och fria verksamhet �nnu inte r�cker till, utan den m�ste utvecklas i ett samh�lle uppbyggt kring intressenas solidaritet, gemenskap och �msesidighet. Ferdinand Lassalle
Det har faktiskt gjorts f�rs�k att fylla begreppet nation med ett progressivt inneh�ll. De mest framst�ende f�retr�darna inom det tyskspr�kiga omr�det f�r detta var ledande personligheter inom arbetarr�relsen: Lassalle i Tyskland och Otto Bauer i �sterrike, b�da socialdemokrater.
Lassalle, som i Tyskland satte sin pr�gel p� arbetarr�relsen mer varaktigt �n Marx och Engels, har i motsats till dessa, i nationalstaten inte bara sett borgarklassens �uppfyllande av historiens mission�, utan framf�r allt statens och det politiska samh�llets h�gsta form. �En stat som mognar under herrav�ldet av arbetarklassens id�er...(har funktionen) att fullborda m�nniskosl�ktets utveckling till frihet. Staten �r individernas enhet i en moralisk helhet.�[1]
F�r Marx och Engels innebar f�rest�llningen om att arbetarklassens er�vrande av den politiska makten m�ste leda till borgarklassens politiska och ekonomiska avv�pning och till statens uppl�sning, annars skulle inte �verg�ngen till ett socialistiskt samh�lle inledas. F�r Lassalle var arbetarstaten d�remot socialismens f�rkroppsligande; arbetarstatens historiska f�rkroppsligande var emellertid den parlamentariska demokratin, med en stark representation av arbetarr�relsen i parlament och regering p� grundval av en utbyggd socialstat.
Denna uppfattning har f�rblivit socialdemokratins m�ttstock p� ett idealtillst�nd. SPD vill ha ett �terf�renat Tyskland, eftersom de vill ha en s� definierad nationalstat � de kan inte f�rest�lla sig en h�gre form av samh�llsutveckling. De h�nger fortfarande fast vid borgarklassens �nnu inte genomf�rda �historiska mission�. De bortser fr�n alla gr�nser som spr�ngts genom produktivkrafternas utveckling och d�rf�r �r denna uppfattning l�ngt ifr�n progressiv. Den leder bara till erbarmlig f�rnedring av andra nationer.
Austro-marxisterna d�remot � socialdemokraterna i kejsarriket �sterrike-Ungern, som f�rtryckte talrika nationer � definierade d�remot nationen som �ett folk som genom �desgemenskap blivit till ett f�rbund av m�nniskor med gemensam karakt�r�, allts� som kulturnation. I motsats till Lenin l�t de r�tten till sj�lvbest�mmande enbart g�lla spr�klig och kulturell sj�lvf�rvaltning, den var inte till�mplig p� nationaliteters r�tt till egen stat. Dessutom gjorde de ingen skillnad mellan den f�rtryckande och den f�rtryckta nationen. Detta ledde till slut till att de f�rsvarade den reaktion�ra centralstaten �sterrike-Ungern mot de nationaliteter som satte sig till motv�rn.[2]
I b�da fallen har den Andra internationalens uppfattning om nationen fram till i dag lett till att den varken intar en konsekvent antiimperialistisk h�llning eller ifr�gas�tter staten. Av denna orsak har socialdemokratin �terigen blivit en kraft som v�rnar den borgerliga och imperialistiska staten, �ven d�r de har opponerat sig mot nationalistiska och chauvinistiska utv�xter.
Konfederation �r den enda realistiska, fredliga v�gen till �terf�rening. Walter Ulbricht 1958
De Gr�na har � s�vitt de inte f�ljer den socialdemokratiska argumentationen � h�llit fast vid efterkrigstidens argumentation om att skapandet av ett neutralt och avmilitariserat Stortyskland skulle vara den enda m�jliga v�gen att upph�va Europas delning i tv� antagonistiska block och den d�rur kommande krigsfaran: �avsp�nning som �verlevnadsstrategi�. Det var inte riktigt tidigare, eftersom man helt enkelt j�mst�ller de b�da samh�llssystemen och ser dem som lika aggressiva. Idag �r det inte heller riktigt, eftersom den ordning som r�tt sedan kriget h�ller p� att uppl�sas, s� att Warszawapaktens sammanh�llning brister (vilket inte g�ller EG eller NATO).
De Gr�na kr�ver inte ett �terf�renat Tyskland p� revanschistisk grund. De har inte tagit st�llning f�r vilken samh�llsordning som �terf�reningen skall grundas p�. De anknyter ofta enbart till villkoren att det �terf�renade Tyskland skall vara avmilitariserat och st� utanf�r blocken. Om kravet p� �terf�rening p� n�got s�tt skulle leda till detta kunde man gl�dja sig �t det. F�ljden skulle bli en enorm f�rsvagning av imperialismen. Under efterkrigstiden har kravet just st�llts med m�let att f�rhindra F�rbundsrepublikens �terupprustning och dess integration i en imperialistisk milit�rpakt. Kravet har dock inte f�rverkligats. Det skulle ha erfordrat, att sj�lva det borgerliga herrav�ldet ifr�gasattes, vilket den tyska arbetarklassen varit alltf�r svag till. D�rf�r misslyckades Stalins Tysklandsplan 1952, d�rf�r misslyckades senare ocks� alla massr�relser mot �terupprustningen, anslutningen till NATO och upprustningen med atomvapen.
Idag har vi emellertid i V�sttyskland den b�st utrustade och numer�rt starkaste NATO-arm�n i Europa. Efter 40 �rs integration i v�st, Le-vis och Coca-cola har f�ruts�ttningarna f�r en neutralitetsstrategi f�rs�mrats betydligt. Den skulle f�rst f� trov�rdighet om den v�sttyska imperialismen skakades allvarligt. Inte ens de senaste h�ndelserna i Sovjet eller �sttyskland har skakat den allvarligt. D�rf�r m�ste vi g� direkt in i lejonkulan. De krav som m�ste st�llas �r: V�sttysklands uttr�de ur NATO, alla NATO-trupper ut ur V�sttyskland, uppl�sning av f�rsvarsmakten. Ty detta har t o m Bild-Zeitung f�rst�tt. Under en period d� �st s� �ppet avrustar och �ppnar sig f�r v�stkapital kan man inte motivera varf�r man m�ste �rligen spendera mellan 60-70 miljarder D-mark p� rustning, n�r det p� det sociala omr�det saknas �verallt. I dag kan och m�ste vi st�lla radikala krav p� avmilitarisering. Dess koppling till kravet p� �terf�rening tillf�r inget, utan skulle endast ta udden av det.
I fredsr�relsen har neutralistiska positioner alltid spelat en stor roll. Grundtanken kommer inte fr�n sj�lva r�relsen, utan har en tradition fr�n KPD, det tyska kommunistpartiet, p� femtiotalet och fr�n den pacifistiska r�relsen. Framf�r allt KPD har l�nge h�llit fast vid fiktionen, att det i Tyskland efter kriget var m�jligt med en icke-monopolistisk, antifascistisk, om �n ej ovillkorlig socialistisk utveckling, om bara anti-Hitler-koalitionen hade fortbest�tt. �verenskommelsen i Potsdam efter kriget skulle utg�ra grunden f�r den samh�lleliga och politiska nyordningen.
De tre stormakterna fann i det fullst�ndiga besegrandet och utrotandet av den tyska fascismen och militarismen en gemensam n�mnare f�r sin krigs- och efterkrigspolitik. De gemensamma behoven av s�kerhet �verv�gde till sist de f�rhandenvarande mots�ttningarna. De erbj�d ett v�lgrundat tillf�lle till fortsatt samarbete mellan segermakterna efter krigsslutet, f�r att n� en varaktig europeisk efter-krigsordning av �msesidig s�kerhet och fredligt samarbete. Inom dessa ramar var det tyska folkets nationella intressen m�jliga med h�nsyn till den av de allierade gemensamt reglerade tyska fr�gan, som motsvarade den tr�ffade �verenskommelsen. Anti-Hitler-koalitionen beh�vde inte tv�ngsm�ssigt brytas s�nder.[3]
Denna f�rest�llning h�ngde samman med illusionen att anti-Hitlerkoalitionen till sitt v�sen var ett antifascistiskt f�rbund och inte en tillf�llig koalition av skiljaktiga, t o m motsatta intressen. August Thalheimer beskrev 1946 situationen tr�ffande:
Andra v�rldskrigets verkliga f�rlopp visade att mots�ttningarna mellan de b�da imperialistiska l�gren �verv�gde dess gemensamma mots�ttning till Sovjet. En gemensam imperialistisk front mot Sovjet kom inte till st�nd. Sovjet tvingades betala ett h�gt pris f�r detta. Priset var att avst� fr�n att f�ra kriget som revolution�rt krig. Det inbegrep framf�r allt att Sovjet fick avst� fr�n revolution i Tyskland under kriget (...). Andra v�rldskrigets utg�ng f�renklade ytterst den v�rldspolitiska konstellationen och sk�rpte den d�rmed. Den hitintills djupa splittringen i det imperialistiska l�gret upph�rde genom de allierades fullst�ndiga seger (...). D�rmed gick visserligen den koloniala och halv-koloniala v�rlden ur Andra v�rldskriget med en oerh�rt f�rst�rkt l�ngtan efter nationellt oberoende. Detta �r priset imperialisterna fick betala f�r kampen mellan sig (...). Det grundl�ggande resultatet var att deras (imperialisternas) allt starkare enhet �verv�gde mot... Sovjetstaten... och de koloniala och halvkoloniala folken. Denna f�rh�rskande enhet inom det imperialistiska l�gret var framf�r allt en f�ljd av ett faktum: USAs dominerande milit�ra och ekonomiska �vervikt �ver England och �n mer �ver de mindre imperialistiska makterna, som uppn�ddes under kriget. S� ser vi i de kapitalistiska segermakternas f�rh�llande till Tyskland hur fasen med omfattande fysisk f�rst�relse av fabriker kort d�refter f�ljs av dess plundring och programmet f�r �avindustrialisering�... Men efter bara n�gra m�nader kastades Morgenthau-planen p� backen, och ur det anglosaxiska kapitalets v�rld stiger ropet p� Tysklands ��teruppbyggnad�. Denna nya fas �r den praktiska revisionen av Potsdam-�verenskommelsen. De kapitalistiska segermakterna kastades i sitt f�rh�llande till det besegrade, kapitalistiska Tyskland st�ndigt hit och dit ..., bromsa eller p�skynda den ekonomiska utvecklingen.[4]
Faktum �r, att det inte lyckades att i Stortyskland efter kriget sl� in p� en icke-kapitalistisk v�g. Detta gjorde den tyska delningen oundviklig. �sttysklands grundande var n�dv�ndig f�r att �tminstone i n�gon del av Tyskland kunna sl� in p� den icke-kapitalistiska v�gen.
S� sent som 1952 var f�rest�llningen om en �terf�rening p� neutral basis grundl�s. Vid den tidpunkten d� Walter Ulbricht fortfarande st�llde kravet � och federationen som f�rsta steget i denna riktning var det fullst�ndigt f�r�ldrat. N�r �sttyskland i dag �ter st�lls till f�rfogande, inst�ller sig oundvikligen fr�gan: av vem? Av vilken samh�llelig kraft och f�r vilka samh�lleliga m�l?
I �sttyskland lyfts dessa krav fram endast fr�n h�gern och socialdemokraterna, ofta spontant av s�dana krafter, som inte har n�gon tilltro till sin egen kraft eller inte l�ngre heller har viljan, att s�ka efter ett alternativ till kapitalism och att �nnu en g�ng s�tta ig�ng fr�n b�rjan. I V�sttyskland lyfts kraven huvudsakligen fram av de som �ter vill g�ra �sttyskland kapitalistiskt. Den som inte vill g�ra detta, kan egentligen omv�nt endast ifr�gas�tta V�sttysklands existens som kapitalistisk stat. Man kan inte p� ett progressivt s�tt st�lla kravet p� �terf�rening med de nuvarande styrkef�rh�llandena mellan imperialistiska och socialistiska krafter.
S� lite f�rorsakar resetrafiken mellan �sterrike och V�sttyskland, att �sterrikarna �ter skulle �verge sin l�ngsamt f�rv�rvade nationella identitet, lika liten effekt kan man v�nta sig p� �sttysklands medborgare. Ur �Deutsche Zeitschrift fur Philosophie� 10/11, till 40-�rsdagen av DDRs grundande, en m�nad f�re murens �ppnande.
�sttyskland �r den f�rsta staten, som inte erh�ller sin identitet ur ett folks avgr�nsning mot andra folk, utan endast genom identifiering med ett annat samh�llsprojekt. S� till vida �r �sttyskland den f�rsta staten som de facto ifr�gas�tter nationalstaten. Det �r det positiva med �sttyskland och ocks� dess bas. D�rf�r �r alla f�rs�k att prova ut en nationalstatlig identitet historiskt f�r�ldrade och reaktion�ra.
Ledningen i �sttyskland har hittills sett det annorlunda. P� grund av att en socialistisk utveckling uteblev i V�sttyskland drog SED-ledningen f�rst slutsatsen att bygga muren, sedan den ideologiska helomv�ndningen att inte bara propagera f�r en oberoende socialistisk stat utan ocks� f�r den egna socialistiska tyska nationen vid sidan av en kapitalistisk tysk nation. Det var inte felaktigt att erk�nna realiteterna, som de s�g ut efter V�sttysklands grundande utifr�n de nu en g�ng givna styrkef�rh�llandena mellan imperialismen och arbetarr�relsen i Tyskland. D�remot var uppfattningen att detta f�rh�llande skulle h�lla i sig f�r obegr�nsad tid fram�t felaktig. Imperialismen skulle kunna f�rm�s att ge upp sina expansiva str�vanden, som om dessa enbart vore politiska deformationer och inte en inneboende ekonomisk drifvkraft.
Deutsche Zeitschrift fur Philosophie inneh�ller i sin oktober-november-utg�va detta �r (1989) en artikel, i vilken nationen betraktas som n�got som tillk�mpades med borgerskapets uppsving, och inte som n�got som g�r under med denna, utan best�r f�r evigt. Socialistisk stat och socialistisk nation betraktas som identiska.
Ur den historiska utvecklingen efter Andra v�rldskriget, som ledde till Tysklands delning och till att det uppstod motsatta stater och samh�llsordningar p� tysk mark, uppstod f�rh�llandet att den tyska nationaliteten f�renades med det socialistiska samh�llet p� �sttysklands territorium. H�r uppstod den socialistiskt tyska nationen, medan den tyska nationaliteten i V�sttyskland f�renades med den kapitalistiska nationen.[5]
Uppfattningen att det skulle finnas n�got som en socialistisk nation, �r fr�n en marxistisk st�ndpunkt reaktion�rt struntprat. Nationen �r ekonomiskt sett den statligt f�renhetligade marknaden, som avgr�nsas av och konkurrerar med andra marknader och nationer. Genom den socialistiska revolutionen ers�tts denna avgr�nsning gradvis av ett tilltagande samarbete p� alla niv�er, genom att avskaffa de genom konkurrensen best�mda barri�rerna, men ocks� genom statens avskaffande.
I sin betraktelse �ver v�rldspolitikens grunddrag efter Andra v�rldskriget, p�visar August Thalheimer, att den socialistiska revolutionen precis som imperialismen str�var efter att bli ett v�rldsomsp�nnande system. Dock av helt olika orsaker:
- Imperialismen, d�rf�r att den lyder under den st�ndiga, utvidgade kapitalackumulationens tv�ng, d�rmed lyder kapitalexporten och underkuvandet av icke-kapitalistiska l�nder under den kapitalistiska v�rdelagen. Eftersom privatkapital �ter till�ts i �st, f�rs�ker imperialismen ocks� underkuva denna del av v�rlden;
- Den socialistiska revolutionen, d�rf�r att utan dess utbredning till de mest utvecklade l�nderna, med den h�gsta produktiviteten, �r inte en stabil ekonomisk existens m�jlig i de icke-kapitalistiska l�nderna.
Denna tendens spr�nger nationalstaten. Detta skedde visserligen inte i �st. I alla dessa l�nder har kommunistpartierna, som en g�ng sm�lte ihop med staten, v�sentligen avgr�nsat sig mot varandra, inte p� grund av ekonomiska drivkrafter utan av nationalistisk inskr�nkthet. De har koncentrerat sig p� att vara de andra staterna till lags och i de imperialistiska l�nderna enbart vidmakth�lla f�rposter. Det har bl a lett till SED-regimens oerh�rda sj�lvisolering och den stora distans som den utvecklat till den v�sttyska arbetarklassen. D�rmed har den naturligtvis ocks� delvis utl�mnat sig till v�stkapitalet. �nnu i dag kan inte �sttysklands regering f�rest�lla sig n�gon annan v�g ut ur �terv�ndsgr�nden �n den kapitalistiska hj�lpen.
Sj�lvinskr�nkningen har ocks� lett till betoningen av nationella skillnader, just emedan en s�rskild identitet h�rleddes ur �den socialistiska nationen�. I �sttyskland har det d�rf�r uppst�tt en p� eget s�tt pr�glad tyskhet och en grogrund f�r utl�nningsfientlighet: mot polacker, vietnameser, mo�ambikier � alla folk, som medborgarna i �sttyskland anser sig �verl�gsna. Denna �tyskk�nsla� verkar idag visserligen som en bumerang: Ju mer tyska de k�nner sig, desto mer v�nder sig medborgarna i �sttyskland till V�sttyskland, i desto fruktbarare jord faller �terf�reningsparollen.
En uppfattning om ett m�ngkulturellt samh�lle saknas helt och h�llet. Likas� en utpr�glad internationalistisk h�llning, som t ex inom �steuropas ram skulle kunna utvecklas till samarbete och hj�lpberedskap p� j�mlik basis, n�got som alls inte �r m�jligt p� den kapitalistiska v�rldsmarknaden. Man t�nker genast p� det tillf�lle d� 24.000 arbetare fr�n Neapel knackade p� d�rren till �sttyskland. Vilket intryck hade det inte gjort p� den v�steuropeiska arbetarklassen, om de blivit insl�ppta och f�tt arbete. Vilken attraktion detta land, trots sina enorma ekonomiska sv�righeter skulle utvecklat f�r arbetsl�sa, delvis konsumtionsbortsk�mda, men prestations- och konkurrensskadade i v�st.
S� var inte alls fallet: De inskr�nkt f�rst�dda �nationella� intressen gick f�rst. D�rf�r visar nu de under veckosluten �terkommande resorna mellan �st- och V�sttyskland p� en tysk enhet underifr�n, huvudsakligen grundad p� sl�ktskapsf�rbindelser. Sl�ktskapsf�rh�llanden grundl�gger dock ingen samh�llelig identitet. Den skapas av produktionsf�rh�llandena. N�r det gamla systemet har gjort en grundlig konkurs, m�ste det i �sttyskland i dag p� nytt diskuteras och byggas upp fr�n grunden. Om �sttyskland kan f�rsvara sin nationella enhet gentemot V�sttyskland, beror det p� om man ur stalinismens bankrutt kan finna en v�g till massdemokrati, i vilken m�nniskorna i huvudsak kan f�rh�lla sig till varandra som fritt associerade producenter.
Faktum �r, att tv� kapitalistiska stater �r inte n�dv�ndigt. �sttysklands existensber�ttigande �r socialismen, likgiltigt i vilken form. Den utg�r ett alternativ till fribytarstaten med det harml�sa namnet F�rbundsrepubliken. Stefan Heym, 4.12. 1989
Med �ppnandet av muren �r �den europeiska efterkrigsordningen� slutgiltigt f�rbi. M�nga inom v�nstern som hade inr�ttat sig efter denna, beklagar detta: Den var f�r dem p� s�tt och vis en stor klump i Europa som hade dragit sig ur imperialismens klor, dock utan att kritiskt klarg�ra maktf�rh�llandena i �ststaterna. P� grund av ett felaktigt uppfattat krav p� enhet mot imperialismen har de inte avlagt r�kenskap �ver hur allvarligt socialismen har misskrediterats genom dessa maktf�rh�llanden och hur de sj�lva stillatigande accepterade dessa. F�r dessa m�nniskor �r SED-regimens sammanbrott naturligtvis detsamma som socialismens. I det nya uppbrottet i �sttyskland och i den utbredda massaktiviteten ser de inte m�jligheten att, som Wolf Biermann har uttryckt det, kunna b�rja om fr�n b�rjan, utan det slutgiltiga nederlaget.
M�nniskorna i �sttyskland som �nnu vill ha ett alternativ till kapitalism � ocks� inom SED � ropar allt oftare och tydligare: Det �r inte socialismen som gjort bankrutt i �sttyskland! Vi m�ste frig�ra oss fr�n en regim som f�rtrampat de socialistiska str�vandena! Debatten om den socialism vi vill ha, m�ste vi ocks� f�ra i V�sttyskland. Vi m�ste d�rvid debattera med dem, som utvecklar denna i �sttyskland, och vi kommer att ha mycket att l�ra.
Kravet p� erk�nnande av �sttyskland �r viktigt och m�ste f�ras fram mer offensivt �n hitintills. Det ger dock l�ngtifr�n svaret p� alla de problem som st�lls i samband med de imperialistiska planerna p� att k�pa upp och ansluta �sttyskland. �ven om en SPD-regering skulle erk�nna �sttyskland � och d�rmed tolka begreppet konfederation som ett statsf�rbund och inte som en h�vst�ng f�r f�rbundsstaten � skulle �sttyskland uts�ttas f�r det st�ndiga bombardemanget av v�st-mark och det st�ndiga utfl�det av �st-mark.
Spekulanter i fast egendom skulle inte f�rhindra att �sttyskland k�ptes upp fullst�ndigt. Rese- och byggnadsbolag skulle f�rvandla �sttyskland till ett turistland f�r medborgare i V�sttyskland och f�rst�ra de sista resterna av naturlandskap. F�retagare skulle skapa speciella frizoner, i vilka arbetarna skulle betalas i utl�ndsk valuta och �sttysklands billiga arbetskraft skulle i V�sttyskland s�ttas in som konkurrenter mot bl a v�sttyska, italienska, turkiska arbetare. Ett erk�nnande av �sttyskland �r inget medel mot den r�relse hos arbetskraft, kapital och utl�ndsk valuta, som f�ljer av n�ringslivs- och produktivitetsskillnader. Det kan inte f�rhindra, att �sttyskland uts�tts f�r den v�sttyska imperialismen tills det sj�lv s�ger: �Vi f�rm�r inte l�ngre. V�rt n�ringsliv g�r konkurs, om vi k�ps upp. D� �r det b�ttre f�r oss att vi genast tr�der in i V�sttyskland.�
Mot en s�dan utveckling m�ste bl a f�ljande �tg�rder s�ttas in:
T ex ett n�ra samarbete mellan anst�llda och fackf�reningar mot arbete som saknar avtal, genomf�rande av en v�xelkurs med f�rh�llandet 1:1 och en anpassning av l�ner (och priser) till detta f�rh�llande;
Ett n�ra samarbete mellan milj�v�nner i b�da staterna mot rovdriften av naturen och stadssanering, som huvudsakligen tillgodoser de v�stliga bilf�retagens intressen; osv.
P� alla omr�den m�ste vi str�va efter att bygga upp traditionella enhetsfronter p� b�gge sidor. Trots sin l�gre konsumtionsniv� och l�gre produktivitet �r det m�jligt f�r �sttyskland att attrahera arbetarklassen i de imperialistiska l�nderna, om man utvecklar produktionsf�rh�llanden, i vilka m�nniskorna blir omedelbart delaktiga i beslut om investeringar. Det betyder emellertid, att kravet p� institutioner f�r direkt demokrati, b�de p� politisk och ekonomisk niv�, m�ste bli en del av den samh�lleliga uppg�relse f�r den socialism vi efterstr�var som alternativ till kapitalismen.
Det vore fullst�ndigt felaktigt att p�st�, att denna diskussion endast skulle ang� �sttyskland, �ven om betingelserna f�r dess genomf�rande �r andra. Om vi inte till slut g�r anspr�k p� direkt demokrati ocks� i V�sttyskland, kommer den tyska arbetarklassen �ven i forts�ttningen f�rbli uppdelad p� b�gge sidor. Det finns redan n�gra krav som vi kan anknyta till: N�r v�ljer vi t ex ut r�tten att inspektera �mbetsrummen hos de inblandade vid bl a donationer till partier eller korruption inom fackf�reningar? N�r �inspekterar� vi inrikesministeriernas arkiv f�r att f� veta vad som h�nt med de uppgifter som samlades in i samband med folkr�kningen? N�r jagar vi bort inkompetenta f�retagsledare fr�n f�retagen och sj�lva �vertar ledningen av produktionen? D� finns det mycket att l�ra, mycket som kan g�ra socialismen till en konkret utopi f�r den v�sttyska arbetarklassen.
Med h�nsyn till hur alternativet till kapitalismen skall se ut �r det d�rf�r absolut n�dv�ndigt att �terst�lla enheten mellan arbetarklassen i �st- och V�sttyskland. Utan denna enhet g�r det inte att bryta den v�sttyska imperialismens makt. Om inte detta sker skulle ett icke-kapitalistiskt �sttyskland inte kunna vidmakth�llas varaktigt � det skulle bli s� att �sttyskland bygger upp muren en andra g�ng.
Om denna klassenhet ocks� skulle ta gestalt i en meningsfull enhet mellan staterna �r �terigen en annan fr�ga. Av m�nga sk�l skall man inte blunda f�r �nskan efter gemensamma institutioner. Av andra sk�l kommer inte m�nniskor att vilja ers�tta den nuvarande ordningen genom skapandet av en ny �socialistisk tysk nationalstat�. Vi m�ste g� i den motsatta riktningen: Statens avskaffande; Skapa m�ngfaldiga former av icke-statligt samarbete � med alla Europas folk. Avskaffande av Europas nationalstater och det som inte �r till gagn f�r en europeisk centralregering. B�rja med att avskaffa arm�erna.
�vers�ttning: Ingemar Sandstr�m. �versatt ur Sozialistische Zeitung nr 1/2 1990
[1] J�mf�r F. Mehring: Geschichte der deutschen Socialdemokratie I, Dietz Verlag, Berlin 1980, s 661-679.
[2] J�mf�r L�w, Mattl, Pfabigan: Der Austromarxismus - Eine Autopsie, Drei Studien, ISP-Verlag, Frankfurt 1986.
[3] K. Eckhoff: �Die nationale Frage in Deutschland und die Politik der Stalinisten�, i die Internationale Nr 5, 1974.
[4] A. Thalheimer: �Grundlinien und Grundbegriffe der Weltpolitik nach dem 2. Weltkrieg�, 1946.
[5] A. K�sing: �Sozialistische Gesellschaft und sozialistische Nation in der DDR�, i Deutsche Zeitschrift far Philosophie, Heft 10111, 1989.