Ur Fjärde internationalen 1/1990
För Karl Marx var den franska revolutionen både revolutionärt inspirerande och en utgångspunkt för kritisk granskning av det nya samhället. Det blev dock Friedrich Engels som kom att popularisera och förenkla en marxistisk historieuppfattning.
Enligt denna uppfattning växte borgarklassen sig starkare under feodalismen. Den revolterade mot det gamla samhällets skrankor och ersatte dem med nya institutioner som underlättade utvecklingen mot kapitalism. Bourgeoisin ledde kampen mot den feodala enväldiga kungamakten, och gjorde rent hus med aristokratins privilegier. Den öppnade vägen för industrialiseringen och blev själv en härskande klass. Den mötte då arbetarklassen, den nya uppåtstigande, revolutionära klassen.
Robert Lochhead skriver om de borgerliga revolutionerna och marxistisk historieskrivning. Styrkan i hans framställning ligger i det jämförande perspektivet. Han drar fram gemensamma drag i samhällsstruktur och händelseutveckling i de länder de borgerliga revolutionerna direkt berörde: Nederländerna, England, Frankrike, Tyskland, Österrike. Det gäller både förhållandena som förebådade revolutionerna, och vad själva revolutionerna åstadkom.
I förhållande till Engels' standardschema framhåller Lochhead att: Arbetarklassen inte kunde urskiljas som en självständig kraft, utan ingick som en del av plebejerna (en blandning av tjänare, arbetare, tiggare, småborgare, gesäller, m fl); Klassallianserna var skiftande mellan adel, borgare, plebejer, bönder och kungamakt; Revolutionerna präglades av den situation som förelåg vid just det tillfälle då de bröt ut; Revolutionerna hade betydelse för landets borgerliga utveckling, vilket bevisas av de länder som inte (eller sent, eller halvhjärtat) genomgick revolution, såsom Ryssland, Tyskland, Spanien, Italien.
Hösten 1989 inleddes nya revolutioner, som verkar ha det gemensamt med borgerliga revolutioner att de banar väg för kapitalismen. Men i Östeuropa är det fråga om störtandet av byråkratiska regimer i en omvärld med fullt utvecklad kapitalism. Här återinförs marknadsekonomi och kapitalism, mot bakgrund den byråkratiska planekonomins misslyckanden. Mats Bladh tecknar några ekonomiska drag i Öststaternas ekonomi, för att förstå dessa staters kollaps.
Ett problem som socialister står inför, inte bara i Östeuropa, är att "kommunism", "socialism", "planering" är förknippat med förtryck och ekonomisk ineffektivitet. Författaren diskuterar därför tre olika alternativ: marknadssocialism, demokratisk centralplanering och centraliserad självförvaltning. Han förespråkar det tredje alternativet, och går i polemik mot Alec Nove och Ernest Mandel. Till det andra alternativet söks de idéhistoriska rötterna hos Friedrich Engels. Den jugoslaviska erfarenheten diskuteras.
En liknande uppfattning förs fram i en plattform för den tjeckiska vänstern. Vänsteralternativet/Rörelsen för en demokratisk och självstyrande socialism, publicerade plattformen de 26 november 1989. En av de framträdande medlemmarna i denna breda rörelse är Petr Uhl.
Moshé Machover tar upp den palestinska frågan från socialistisk ståndpunkt. Han menar att de flesta socialister närmar sig frågan från en småborgerlig ideologisk ram, istället för att tänka om den i socialistiska termer. En a v fällorna är att inte hålla isär nationell befrielsekamp och patriotism. En annan är inte skilja på territoriet och folket. Machover förkastar två gängse lösningar: ett sekulariserat demokratiskt Palestina, och tvåstats-lösningen. Han menar att det palestinska problemet kan nå sin fullständiga lösning först i samband med en socialistisk revolution i hela den arabiska regionen, där en federation av autonoma republiker skulle vara målet. Det förutsätter att de israeliska arbetarna dras bort från sionismen, och att de borgerliga arabiska regimerna störtas. Ett steg på vägen dit är bildandet av en separat palestinsk nationalstat.
Red