Ur Fjärde internationalen 2/1987
Efter fyra års ingående diskussioner samlades en majoritet av Sydafrikas fackföreningar i Durban mellan den 30 november och 1 december förra året för att bilda Sydafrikanska Fackföreningskongressen (COSATU).
Med 33 fackföreningar som sammanlagt representerar 449.679 betalande medlemmar är COSATU den största fackliga sammanslutningen i Sydafrikas historia. Den är betydande inte bara genom sin storlek, utan också på grund av att den representerar fackföreningar inom nästan samtliga sektorer i ekonomin, inklusive gruv-, metall-, bil-, textil-, livsmedels-, trä- och pappersindustrin, den kemiska industrin, transport-och servicesektorn, samt inom handel och livsmedelsleveranser.
Men ännu viktigare är den enorma politiska tyngd den kommer att få i kampen för förändringar i Sydafrika. Som en av kongressens upphovsmän, Cyril Ramaphosa, anmärkte i sitt öppningsanförande:
”Bildandet av COSATU är en oerhörd seger för arbetarklassen. Aldrig förut har arbetarna varit så mäktiga och enade, och aldrig tidigare har de varit så beslutsamma att sätta sin prägel på samhället. I dessa tider av kris ställs överallt i samhället – i staten, huvudstaden och den demokratiska rörelsen – frågan hur kongressen ska påverka det sydafrikanska samhället.”
Att COSATU förväntar sig att få en stridbar politisk roll upprepades flera gånger av federationens nyvalda ledarskap. Generalsekreterare Jay Naidoo sade:
”Våra medlemmar kräver det. De påverkas direkt av större politiska händelser, och de vill att deras fackföreningar skall svara upp mot detta och sätta en arbetarprägel på dessa strider.” Detta var nödvändigt, sade han, för att garantera att ”det välstånd som produceras av arbetarna kontrolleras av dem och fördelas till allas bästa i ett framtida Sydafrika.”
COSATU:s ordförande Elijah Barayi krävde i ett tal till över 10.000 människor vid organisationens offentliga bildande att gruvor och andra viktiga industrier skulle nationaliseras, och i tidningsintervjuer sade han att COSATU skulle verka för skapandet av en socialistisk stat i Sydafrika.
Men grundningskongressen antog ingen definitiv ståndpunkt angående COSATU:s allmänna politiska inriktning. Det rasar för närvarande en hård debatt inom COSATU om hur den skall kunna spela en politisk roll och vilken dess politik skall vara. För att det skall kunna växa fram ett sammanhängande perspektiv och strategi måste COSATU få till stånd en syntes mellan de två fackliga traditioner den enar: industrifackföreningarnas mer klassinriktade tradition, och de allmänna fackföreningarnas mer populistiska tradition.
Dessa båda traditioner innehåller många olika schatteringar, och de generaliseringar vi gör här är något grova. Industrifackföreningarna organiserar arbetarna i en speciell industri. Huvuddelen av dessa fackföreningar bildades i efterdyningarna till strejkerna i Durban 1973. De har främst koncentrerat sig på att rekrytera medlemmar, få till stånd avtal som erkänner dem, upprätta starka organisationer på verkstadsgolvet, driva igenom krav på arbetsplatserna och ge arbetarna kunskaper och erfarenheter att effektivt ta kontrollen över sina fackföreningar.
När det gällde skapandet av starka nationella industrifackföreningar antog de en flexibel taktik i förhållande till de officiella arbetsmarknadsorganen, och var till exempel beredda att registrera sig hos Arbetsmarknadsdepartementet i enlighet med Labour Relations Act, eller deltaga i industriråd om det stärkte deras organisationer.
De har oftast undvikit öppen inblandning i bredare politiska och sociala frågor. De har tagit upp en del bredare frågor som direkt berört deras medlemmar, men i möjligaste mån via sina egna strukturer. Gemensamma kampanjer med andra organisationer har genomförts på grundval av deras styrka på verkstadsgolvet och utan att man anslutit sig till dessa organisationer.
Bland de skäl som dessa fackföreningar fört fram för att inte ansluta sig till de folkliga rörelserna kan vi nämna:
□ risk för splittring inom deras egna led på grund av att medlemmar identifierar sig med olika politiska organisationer;
□ olika struktur, organisatorisk praktik och politik i de massbaserade fackföreningarna och de aktivistbaserade politiska organisationerna; 0 den folkliga rörelsen är i grunden inte knuten till arbetarnas intressen och skulle underordna fackföreningarna under mål som i första hand inte är till arbetarnas fromma.
Industrifackföreningarna hävdar att deras främsta politiska uppgift är att utveckla arbetarorganisationer, få till stånd arbetarenhet och utveckla ett arbetarnas ledarskap som skall lägga grunden till en politik för arbetarklassen, som skulle vara ett alternativ till den folkliga rörelsens politik.
Det har riktats kritik mot denna inställning, som kallats ”arbetarromantisk”:
□ den likställer fackföreningsrörelsen med arbetarklassen;
□ eftersom fackföreningarna inte är politiska partier kan de inte kräva att få den ledande rollen i folkets kamp, och trots att de med hänvisning till sin organiserade styrka vill få denna roll, så är de samtidigt rädda att bli underordnade;
□ de har ännu inte i detalj förklarat i vilken organisatorisk form arbetarpolitiken kommer att utvecklas, i synnerhet som de som fackföreningar inte har lyckats leda den bredare politiska kampen.
I stora drag har denna tradition på olika sätt identifierats med fackföreningarna i FOSATU (Federation of South African Trade Unions), GWU (General Workers Union), FCWU (Food and Canning Workers Union), CCAWUSA (Commercial, Catering and Allied Workers Union), CTMWA (Cape Town Municipal Workers Association) och vissa fackföreningar inom CUSA (Council of Unions of South Africa).
Den andra traditionen, allmän facklig organisering, organiserar arbetarna i en enda fackförening oberoende av vilka industrier de arbetar i. Denna tradition uppstod över en natt som ett resultat av den nya lagstiftningen för afrikanska fackföreningar 1979, den ekonomiska boomen och uppsvinget för kampen i de svarta förstäderna. En del av dem fick en kraftig medlemstillströmning, ofta efter strejker och massmöten i förstäderna.
Men på fabriksnivå har de inte lyckats få några större mängder betalande medlemmar, erkännandeavtal eller fackliga ombud, eftersom de inte organiserar sig på industribasis. Det har inte heller blivit lättare av att de av principiella skäl har vägrat att registrera sig eller deltaga i industriråden.
Majoriteten av allmänna fackföreningar har sin grundval i en region. Vissa har grenar på andra ställen, men de verkar i viss mån på egen hand med kontakter på ledningsnivå snarare än från fabrik till fabrik.
De allmänna fackföreningarna har uttryckligen inriktat sig på bredare politiska och sociala frågor, och till största delen anslutit sig till den Enade Demokratiska Fronten (UDF). De har tenderat att sudda ut skillnaderna mellan samhälle och arbetsplats som forum för organisering, och har argumenterat att ”arbetarna är samhället och samhället arbetarna”. Deras svaga organisering på verkstadsgolvet och de ständiga förföljelserna från statens sida har stärkt deras ”samhälleliga inriktning”, vilket i sin tur har ökat deras svaghet på verkstadsgolvet.
Bland de skäl dessa fackföreningar har haft för att ansluta sig till UDF kan nämnas:
□ behovet att övervinna det fackliga arbetets begränsningar och förhindra att man glider över i ekonomism;
□ arbetarnas organiserade deltagande via sina fackföreningar kommer att ge den folkliga kampen ett proletärt klassinnehåll och -inriktning; 0 andra klasser och skikt utanför den fackliga rörelsen är oundgängliga i den bredare politiska kampen och arbetarnas ledning över dessa kan bara garanteras genom att de kämpar tillsammans med dem i den folkliga rörelsen.
Denna inriktning, som kallats ”populistisk”, har utsatts för diverse kritik:
□ dess abstrakta politiska inställning till det fackliga arbetet, vilken inte erkänner det speciella med det fackliga området, har förhindrat framväxten av fackföreningar på verkstadsgolvet;
□ eftersom den inte organiserar arbetarna specifikt som arbetare och inte har lyckats utveckla starka nationella industrifackföreningar, har den inte lyckats ge arbetarna en uppfattning om sin egen styrka;
□ eftersom den inte har någon stark organiserad bas är den inte förmögen att ge den folkliga rörelsen ett proletärt innehåll och ledning.
Denna fackliga tradition har främst identifierats med bland andra SAAWU (South African Allied Workers Union), GAWU (General and Allied Workers Union), NFW (National Federation of Workers), och den nyligen upplösta MGWU (Municipal and General Workers Union).
I grund och botten gäller motsättningarna mellan dessa två traditioner frågan hur man skall knyta samman ekonomi och politik, och vilket innehåll politiken skall ha. Detta återspeglas i diskussionerna om hur man skall få till stånd ett proletärt ledarskap och fackföreningarnas roll i denna process.
Motsättningarna mellan och inom dessa traditioner återspeglades i fyra års ”enhetsdiskussioner” som syftade till att ena fackföreningarna i en federation. Det hölls tretton möten mellan augusti 1981 och juni 1985. Debatten gällde frågor om registrering, industriavgränsningar, deltagande i industriråd, när federationen skulle utropas, dess form och struktur, finanser, röstfördelningen mellan de anslutna, de betalda ombudsmännens roll, relationer till den internationella fackföreningsrörelsen, och de vitas roll.
Men den fördjupade recessionen, den växande industrimonopoliseringen och företagsledningarnas alltmer sofistikerade strategi, det allt hårdare statliga förtrycket och det dramatiska uppsvinget för kampen i förstäderna fick fackföreningarna att närma sig varann. Samtidigt som industrifackföreningarna har utsatts för allt hårdare tryck från sina medlemmar att ta upp politiska frågor, så har de allmänna fackföreningarna, med avsevärt sjunkande medlemsantal, tvingats koncentrera sig på att verka och synas till på verkstadsgolvet.
Det finns fortfarande motsättningar mellan fackföreningarna. Men COSATU har enat majoriteten av dem. Nu står man inför den oerhörda uppgiften att svetsa samman dessa fackföreningar till en mäktig och effektiv federation.
Grundläggande för denna uppgift är att slå samman fackföreningarna och skapa en fackförening per industri. Jay Naidoo betonade:
”Det är absolut avgörande att vi får till stånd en sammanslagning snarast möjligt. Vi kan endast bli en mäktig kraft på verkstadsgolvet och i kampen utanför fabrikerna om vi har en bas i de nationella industrifackföreningarna.”
COSATU:s grundningskongress slog fast industrisektorer och satte upp mars 1986 som tidsgräns för sammanslagning. Om framstegen tills dess inte blivit tillräckliga skall en specialkongress inkallas för att bedöma utvecklingen. För att lyckas med denna sammanslagning måste man komma över gamla motsättningar och olika organisationsmetoder, strukturer, politik och personligheter, och det går inte att utesluta splittringar inom COSATU kring denna fråga.
De UDF-anslutna fackföreningarna betonade sin vilja att gå samman till industrifackföreningar. Deras talesman Themba Nxumalo från NFW sade:
”Vi accepterar att COSATU måste baseras på industrifackföreningar. Det är där styrkan finns. Vi har själva redan börjat ena arbetare inom järnvägs- och den kommunala sektorn. Vi bildade allmänna fackföreningar endast på grund av de specifika förhållanden vi stod inför, och som en första strategi för au organisera arbetarna.”
UDF kommer att förlora huvuddelen av sina fackföreningar när större industrifackföreningar suger upp allmänna fackföreningar. Är inte UDF oroliga över att de förlorar sina arbetarmedlemmar? UDF-talesmannen Billy Nair säger:
”Nej, vi har uppmanat våra fackföreningar att gå med i COSATU. I det nuvarande skedet är facklig enhet av yttersta vikt. Vi står helt bakom COSATU och ser fram mot att arbeta intimt med den. Fackföreningarna är inte vår enda arbetarbas. UDF är en kraft i förstäderna – och vilka är i majoritet där om inte arbetarna?”
De hittills mest framgångsrika sammanslagningsdiskussionerna har förts mellan industrifackföreningar. GWU, Transport and General Workers Union, FCWU och Sweet, Food and Allied Workers Union förhandlar om sammanslagning. Diskussionerna har kommit relativt långt mellan fackföreningarna inom bil- och metallindustrin. Två UDF-fackföreningar, MGWU i Johannesburg och Municipal Workers of South Africa i Durban, gick strax före COSATU:s bildande samman, och de skall träffa MWA i Kapstaden för att bilda en enda fackförening för kommunalt anställda.
Även om COSATU är den största fackföreningsfederationen i landet finns det många arbetare som är organiserade utanför den och ännu fler som fortfarande är oorganiserade.
Den mot ”svart medvetenhet” inriktade CUSA och Azanian Confederation of Trade Unions tros ha 180.000 respektive 70.000 medlemmar. De betalande medlemmarna anses vara avsevärt färre, med en majoritet av dessa i CUSA. Den senare, en löslig federation av 11 industrifackföreningar, är stark inom kemi-, byggnads-, livsmedels- och transportsektorn. AZACTU är också en löslig sammanslutning av nio allmänna och industrifackföreningar.
Båda dessa fackliga grupperingar vägrade gå med i COSATU på grund av dess icke-raspolitik – CUSA och AZACTU är istället för en antirasistisk politik. Det är möjligt att det kan finnas praktiska skillnader mellan icke-raspolitik och anti-rasism när man organiserar sig i bostadsområden och liknande – exempelvis vore inte Natal Indian Congress möjlig att acceptera för anti-rasister. Men det är mindre uppenbart att dessa olika inriktningar får någon praktisk betydelse för facklig organisering.
Enligt CUSA innebär en anti-rasistisk inriktning att vita arbetare kan ansluta sig till fackföreningarna och till och med komma med i deras ledning om arbetarna väljer dem, men vita organisatörer kan inte ”läggas ovanpå” som ledare för fackföreningen.
Men arbetarna brukar utse organisatörer, vare sig de är vita eller svarta. Det faktum att vita intellektuella deltar i fackföreningarna innebär heller inte nödvändigtvis att ett svart ledarskap är uteslutet, och inte heller gynnas ett sådant ledarskap nödvändigtvis av att svarta intellektuella deltar. Skillnader mellan ”svart medvetenhet”-grupper och COSATU är abstrakt ideologiska och verkar återspegla ett behov att upprätthålla en individuell och organisatorisk identitet – och förefaller mer finnas bland ledarna än bland grupper av arbetare.
AZACTU och CUSA har under tiden upprättat ”nära relationer” och undersöker möjligheterna till sammangående, men för närvarande verkar AZACTU mer entusiastiska inför detta än CUSA. COSATU, å sin sida, har betonat att dörren är öppen för dem, och andra fackföreningar, att ansluta sig till den.
Den andra betydelsefulla arbetarorganisationen är Trade Union Council of South Africa (TUCSA). Under de senaste två åren har den förlorat mer än 120.000 medlemmar, och har nu ungefär 340.000 betalande medlemmar fördelade på 43 industrifackföreningar. Hälften av dessa är färgade och indiska arbetare, en fjärdedel afrikaner och en fjärdedel vita.
Viktigare är att flera stora fackföreningar nyligen lämnade TUCSA på grund av dess konservatism. Representanter för COSATU säger att det finns ”tecken” på att en del av dessa fackföreningar stöder COSATU, men att ”inre organisatoriska problem” förhindrar dem att ansluta sig för tillfället. COSATU kommer under den närmaste framtiden troligen att försöka vinna till sig en del av dessa fackföreningar. Samtal med en av dem pågår.
COSATU är svag inom byggnads-, och den offentliga sektorn och har ingen organisation i den viktiga jordbrukssektorn. Grundningskongressen beslutade att bilda nationella fackföreningar inom byggnads-och jordbrukssektorn. Organiseringen av lantbruksarbetare och offentligt anställda kommer att äga rum trots att det inte finns juridiska rättigheter för fackföreningar inom dessa sektorer.
COSATU beslutade också att intensifiera sina ansträngningar att organisera sig i bantustanområdena:
”Vi får inte tveka att utnyttja vår rätt att organisera oss i fabriker i bantustanområdena och vi är fullt beredda att försvara oss mot förtrycket med alla tänkbara effektiva medel som står oss till buds.”
Det togs också ett beslut att bilda en organisation för arbetslösa som ett led i en bredare kampanj mot arbetslösheten, vilken kommer att omfatta stöd till kooperativ bildade av avskedade arbetare.
COSATU kommer att ta itu med uppgifter som fackföreningsrörelsen inte tidigare tacklat i nationell skala. Det kommer till exempel att bli intressant att se hur fackföreningarna för lantbruks- och offentligt anställda passar in i en federation av industrifackföreningar som har sin grund i starka organisationer på verkstadsgolvet.
COSATU grundas på fem principer: arbetarkontroll, icke-raspolitik, en fackförening per industri, representation i enlighet med betalande medlemmar och nationellt samarbete mellan de anslutna organisationerna. COSATU ämnar fungera som en hårt sammanhållen federation. Jay Naidoo:
”Vi har statens och arbetsgivarnas hårda angrepp. Lågkonjunkturen blir allt värre. Så vi måste ha en stark enhet för att handla bestämt.”
Den nya federationens struktur gynnar denna enhet genom demokratiska nationella, regionala och lokala organ. Det viktigaste beslutsfattande organet är den nationella kongressen, som sammanträder vartannat år, och utgörs av delegater från samtliga anslutna fackföreningar i enlighet med antalet betalande medlemmar. Kongressens viktigaste uppgift är att anta federationens politik, besluta om stadgeändringar och utse en ledning.
Vid grundningskongressen valdes:
Ordförande |
Elijah Barayi (NUM) |
Förste vice ordförande Andre vice ordförande (CCAWUSA) |
Chris Dlamini (SFAWU) |
Kassör |
MakhuluLedwaba |
Generalsekreterare |
Maxwell Xulu (MAWU) |
Biträdande generalsekreterare |
Jay Naidoo (SFAWU) |
Ordförande |
Sydney Mafumadi (GAWU) |
De två sistnämnda är heltidsanställda personer. Den centrala exekutivkommittén (CEK) kommer att utse ytterligare två heltidsanställda funktionärer – en skolningsansvarig och en tidningsredaktör. Ingen av de heltidsanställda har rösträtt och alla organ inom federationen måste bestå av en majoritet arbetare.
Mellan de nationella kongresserna skall CEK sköta federationen. CEK består av den nationella ledningen, ledare på regional nivå samt två delegater från fackföreningar med 15.000 medlemmar eller färre och fyra delegater från fackföreningar med mer än 15.000 medlemmar. CEK skall mötas minst fyra gånger per år. Den skall besluta om inval av nya medlemsorganisationer, utse subkommittéer, bestämma regioner, avgöra tvister mellan anslutna organisationer och utse heltidsanställda tjänstemän.
Mellan CEK-mötena skall exekutivkommittén, som har mycket begränsade befogenheter, träffas åtminstone en gång. Den består av den nationella ledningen samt fyra medlemmar från CEK. Exekutiven skall hjälpa generalsekreterarna och genomföra CEK:s beslut.
Federationen skall också ha regionala organ. Regioner skall upprättas där det finns tre eller fler anslutna organisationer verksamma i större omfattning. Kongressen upprättade följande regionala områden: Norra Transvaal, Witwatersrand-Vaal, Highveld, Västra Transvaal, Norra Natal, Södra Natal, Orangefristaten, Norra Kapstaden, Västra Kapstaden och Östra Kapstaden.
Varje region skall ha en regional kongress bestående av delegater från de lokala organisationerna i proportion till antalet betalande medlemmar. Även om den regionala kongressen är underställd CEK, så skall den välja funktionärer, utse heltidsanställda ombudsmän och stadfästa politiken i regionen. Den skall mötas var fjärde månad, och dess viktigaste uppgift blir att uppmuntra samarbetet mellan de anslutna organisationerna och samordna verksamheten i regionen.
Mellan de regionala kongresserna skall den regionala exekutiv – kommittén (REK), som skall sammanträda minst en gång i månaden, ha hand om arbetet i regionen. REK består av två delegater per ansluten fackförening i regionen plus de regionala ledarna.
Ombudsmannaråd (shop stewards councils) skall föra samman alla ombudsmän på ett visst ställe. Det är via dessa organ arbetarna mest omedelbart skall identifiera sig med federationen.
De regionala organen är avgörande för om arbetarna skall känna att de har kontrollen över federationen. Via dessa organ kommer de att kunna utveckla den starkare enhet och makt som en större federation ger. Under de kommande månaderna kommer dessa organs framgång att vara en viktig mätare på hur framgångsrik COSATU är i att svetsa samman de olika fackföreningarna till en effektiv federation.
Facklig enhet kan också underlättas genom att man för kamp tillsammans. COSATU har antagit en del djärva resolutioner som om de genomförs kan föra fackföreningarna närmare varandra. Resolutionen om arbetslöshet uppmanade till enhet mot avskedanden och fabriks – nedläggelser.
COSATU slog fast att man tänker inleda en kampanj för lagstiftad minimilön – ”en av de viktigaste punkterna för att organisera de oorganiserade”.
COSATU bestämde att de skulle starta en kampanj för strejkrätt – att ”fortsätta en omedgörlig kampanj för fullständig föreningsfrihet för arbetarna, mötesfrihet och strejkrätt. Detta betyder att alla former av lagstiftning som nekar arbetarna dessa rättigheter måste avskaffas.” Man krävde också att fackföreningarna skulle få rätt att strejka i ”viktiga förvaltningar” och inrätta strejkfonder.
COSATU beslutade sig för att kämpa för ett slut på systemet med rörlig arbetskraft och hotade med nationella strejker om denna arbetskraft skickades till sina ”hemländer” eller till omgivande stater.
Man antog resolutioner mot undantagstillståndet, mot bantustan och federalism som en lösning på landets problem, och man krävde ett ovillkorligt frisläppande av de politiska fångarna och ett upphävande av organisationsförbudet som en ”inledning till skapandet av ett demokratiskt Sydafrika där alla skall leva i fred och välstånd.”
Samtidigt som man stödde bojkotter (disinvestment) förband man sig ”att garantera att Sydafrikas välstånd stannar i händerna på det sydafrikanska folket, till allas förmån. Vidare tar vi ställning för principen om att internationell arbetarsolidaritet är den mäktigaste formen av solidaritetsaktioner med vår kamp.”
COSATU förband sig också att inleda en kraftfull kampanj mot ojämlikheten mellan könen på arbetsplatserna, inom samhället i stort och inom själva federationen. Framsteg för denna kampanj skall följas av en arbetarkontrollerad kommitté inom ramen för federationens skolningsprogram.
Man beslutade att utarbeta ett energiskt skolningsprogram som ”politiserar, mobiliserar och organiserar arbetarklassen så att den spelar den ledande rollen i befrielsen av vårt samhälle och dess omvandling till ett ekonomiskt, socialt och politiskt system som skall tjäna intressena hos de som idag är förtryckta och utsugna.”
En resolution uppmanade de till COSATU anslutna fackföreningarna att försöka få till stånd band till andra progressiva fackföreningar i Sydafrika. En annan resolution uppmanade till bojkott av Johannesburgs hundraårsjubileum och att man skulle organisera ett alternativt program ”för att belysa hundra års förtryck och utsugning i Johannesburg och i synnerhet inom gruvindustrin.”
COSATU välkomnades av en lång rad organisationer både nationellt och internationellt. Bland mängden av stödmeddelanden fanns ett från SACTU (South African Congress of Trade Unions). I ett pressmeddelande sade en talesman från SACTU:
”Vi ser inga motsättningar mellan SACTU och den nya federationen. SACTU har alltid haft en mycket positiv inställning till den nya federationen, och anser att en organisation som COSATU måste finnas för att ena fackföreningarna och arbetarklassen.”
Han uppmanade också CUSA, AZACTU och fackföreningar som hade lämnat TUCSA att ansluta sig till COSATU.
Vid en konferens i Harare några dagar efter COSATU:s bildande förde Jay Naidoo informella samtal med representanter från ANC och SACTU. Han sade att de välkomnade federationen ”som ett progressivt framsteg i kampen för arbetarnas rättigheter och som en del i kampen för frihet i Sydafrika”.
Han sade att de höll med om att COSATU skulle ena alla arbetare ”och samtidigt vara självständig och i sin ledning och COSATU:s strukturer återspegla arbetarklassens behov och strävanden.”
Naidoo sade till ANC/SACTU-delegationerna att ”vi inte vill ha ytliga förändringar – svarta som ersätter vita i parlamentet eller svarta chefer som ersätter vita – samtidigt som statens och kapitalets förtryckarapparat förblir intakt och tjänar andra herrar.”
Han sade att COSATU kämpade för ett samhälle ”inte bara fritt från apartheid, utan också fritt från det utsugande, förnedrande och förråande ekonomiska system som särskilt de svarta arbetarna lider under. Detta innebär en omvandling av samhället så att landets välstånd fördelas lika bland folket.”
COSATU:s politiska ställningstagande har välkomnats av flera organisationer både inom och utom landet. Men Inkatha har högljutt fördömt COSATU. Buthelezi anklagade den för att vara en ”ny ANC‑front” och för att ”förklara krig” mot Inkatha. Inkathas generalsekreterare Oscar Dhlomo sade:
”Vi har alltid försökt undvika att politisera arbetarrörelsen. Därför har vi uppmanat våra medlemmar att gå med i de existerande fackföreningarna. Vi anser att fackföreningarna måste syssla med arbetarnas rättigheter. Vi vill inte kidnappa dem för våra egna själviska rättigheter.”
Men senare har Inkatha beslutat att ”reservera sig rätten att mobilisera Inkathas hela kraft för att hitta alternativa sätt att förhandla om arbetarnas rättigheter om någon särskild fackförening överger denna primära uppgift till förmån för att spela en partipolitisk roll.” Inkathas medlemmar uppmanades också att rapportera om fackföreningsaktivister gör ”fientliga uttalanden” om Inkatha.
I ett angrepp på fackföreningar som ”sätter politiken före de anställdas rättigheter” och ”tär på arbetarnas förmåner” föreslog Buthelezi vid ett centralkommittémöte i Inkatha i början på januari att man skulle bilda organisationer i varje fabrik, öppna ett arbetarkontor och skola organisatörer som skulle ta hand om arbetarna. Han betonade att arbetarna måste inse att fackföreningarna är avgörande för arbetarna och för landet i sin helhet, men att fackföreningar aldrig har befriat något afrikanskt land och aldrig skulle komma att befria Sydafrika.
I ett svar på Buthelezis påståenden att COSATU riktade sig mer mot Inkatha än mot Pretoria sade COSATU:s biträdande generalsekreterare Sydney Mafumadi:
”COSATU kämpar mot ekonomisk utsugning och nationellt förtryck. Vi har aldrig sagt att vi använder all vår energi för att bekämpa någon speciell bantustanledare. Det är inte vårt fel att han blir hysterisk för att vi har bildats.”
Jay Naidoo kallade påståendena att COSATU är en ANC-front för ”struntprat”. ”Vi är en front för arbetarna, men under nuvarande politiska omständigheter kan man inte skilja arbetarnas krav från politiken.” Angående COSATU:s inställning till Inkatha sade han:
”COSATU har en distinkt politisk profil som den kommer att föra fram starkt, och om det kommer i motsättning till vissa organisationer som inte håller med om våra intressen då kommer det att bli stridigheter. Vi kommer att göra vårt yttersta för att undvika konflikter och försöka bygga enheten mellan alla förtryckta, men vi kommer inte att tolerera någon arbetarfientlig verksamhet från organisationer utanför federationen.”
Han sade att om någon organisation angriper COSATU för beslut eller initiativ som tagits på mandat från medlemmarna ”då hamnar denna organisation i fiendens läger och bland de som är mot vårt folks befrielse.”
Motsättningarna mellan Inkatha och COSATU kommer att bli hårdast i Natal, där en stor andel av COSATU:s arbetare också tillhör Inkatha – även om det är svårt att säga vad medlemskapet i Inkatha betyder för dem.
Den 19 januari samlades en grupp arbetare i Empangeni och beslutade att bilda en alternativ fackföreningsfederation. Deras talesman Philemon Gumede sade att den skall ena arbetare som ”tror på företagsamhet och är mot bojkott (disinvestment)”. Den skall vara anknuten till Inkatha eftersom ”våra mål är desamma”.
Vid en specialkongress har COSATU ”starkt fördömt” detta och kallat det splittringspolitik. Den har varnat arbetsgivarna, som bekostade bussar till mötet, för att stöda dessa ”företagarvänliga fackföreningar”.
Frågan om Inkatha är känslig, men den understryker på nytt att COSATU måste få till stånd största möjliga enhet och få arbetarna att stödja COSATU och kampen mot både rasförtryck och ekonomisk utsugning. För att lyckas med detta måste COSATU utveckla en mer sammanhängande politik och strategi.
Vad denna kommer att få för innehåll och form är svårt att sia om. Man måste vara på vakt mot ”omedelbara analyser”, eftersom situationen är alltför instabil och eftersom det pågår processer som ännu inte utkristalliserats. I grova drag finns det tre inriktningar inom COSATU.
Den första och sannolikt minst betydelsefulla står för okritiskt stöd till den folkliga rörelsen, och fackföreningarna betraktas bara som dennas arm inom industrin. Fackföreningarna skall ansluta sig till den folkliga rörelsen på samma sätt som student-, kvinno- och ungdomsorganisationerna, utan några speciella villkor. Eftersom den folkliga rörelsen automatiskt företräder arbetarnas intressen finns det inget behov av att utveckla någon speciell arbetarpolitik. Den fackliga styrkan skall utnyttjas för att djärvt konfrontera staten och komplettera kampen i förstäderna. Detta perspektiv återspeglar den fackliga rörelsens mest konservativa populistiska tradition.
Den andra inriktningen siktar också in sig på den fackliga rörelsens inblandning i den populistiska politiken, men ur ett distinkt arbetarperspektiv. Den folkliga rörelsen är inte med nödvändighet socialistisk, men den är platsen för klasskamp. Den fackliga rörelsens styrka borde användas för att ge den ett proletärt innehåll och inriktning. Detta har blivit livsviktigt eftersom de senaste 18 månadernas kampuppsving i de svarta förstäderna har letts av ungdomen och den radikala småbourgeoisin snarare än av arbetarna, och det är inte de senare som har bestämt kampens takt och inriktning.
För att garantera arbetarnas ledarskap över denna kamp måste fackföreningarna gå i allians med den folkliga rörelsen på för arbetarna gynnsamma villkor, på grundval av deras organisatoriska styrka på verkstadsgolvet och utan att offra deras självständighet. En arbetarpolitik kommer att växa fram och den folkliga rörelsen kommer att vinnas över till den i och med att kampen underlättas av alliansen. Detta perspektiv kan i grova drag sägas ha vuxit fram ur industrifackföreningarna, och det på ett sätt som undviker både populism och arbetarromantik.
Den tredje inriktningen anser att den folkliga rörelsen är oförmögen att representera arbetarnas intressen, och därmed inte är möjlig att vinna över till en arbetarpolitik. Olika strukturer, dynamik, praktiserande av demokrati och klassintressen utesluter detta. Man borde lägga större vikt vid att utnyttja de fackliga strukturerna för att utveckla en arbetarpolitik.
Fackföreningarnas politik skall inte avgöras av den folkliga rörelsens styrka. Fackföreningarna har noggrant utvecklat en organisation på verkstadsgolvet, och denna kommer att försvagas och splittras om fackföreningarna styrs av en kraft som de inte kan kontrollera direkt. Detta innebär dock inte att man skall undvika bredare politisk kamp. Inte heller utesluter det taktiska allianser med den folkliga rörelsen i vissa frågor.
En extrem strömning inom denna inriktning betraktar den populistiska rörelsens intressen i fackföreningarna som i första hand inriktade på att bromsa den och utnyttja den för syften som inte ligger specifikt i arbetamas intresse. Fackföreningarna borde därför utveckla sin politik skild från den folkliga rörelsen i så stor utsträckning som möjligt. Den fackliga rörelsens organiserade styrka borde utnyttjas för att skapa arbetarorganisationer utanför fabrikerna.
En del anhängare till denna inriktning anser att denna process på lång sikt skall kulminera i bildandet av ett självständigt arbetarparti. Detta övergripande perspektiv kan sägas vara en mer politisk vidareutveckling av fackföreningsrörelsens arbetarromantiska tradition.
Det finns ingen enkel koppling mellan olika COSATU-fackföreningar och dessa olika perspektiv. De flesta jäser för tillfället av diskussioner och uppfattningarna påverkas ofta av lokala förhållanden.
Motsättningarna mellan de två senare mer betydelsefulla inriktningarna återspeglades i de olika tolkningar som gjordes av uttalandena från federationens nyvalda representanter. Anhängare till den tredje inriktningen uttryckte oro över att ledarna förde fram uppfattningar som de inte hade mandat för. Ordförandens tal vid massmötet kritiserades, i synnerhet hans uttalande att COSATU skulle utlysa en kampanj för att bränna passen om inte apartheid avskaffades inom sex månader. Man påpekade att även om det fanns enighet inom COSATU för detta, så måste sådana beslut växa fram organiskt ur kampen på verkstadsgolvet och ur en omsorgsfullt vårdad demokratisk process, som är livsavgörande för utvecklandet av en arbetarpolitik.
De berörda ledarna betonade att de gav uttryck för basmedlemmarnas åsikter och strävanden. Deras uttalanden hade inte i någon radikal mening avvikit från de diskussionstexter som antogs vid kongressen, även om inte alla av dem klubbats på grund av tidsbrist. De påpekade att vad de hade sagt låg i linje med den allmänna politiska inriktning som grundningstexten återspeglar, och vars inledning börjar:
”Vi fackföreningsrepresentanter som samlats här, tar bestämt ställning för ett enat demokratiskt Sydafrika fritt från förtryck och ekonomisk utsugning. Vi anser att detta bara kan uppnås under ledning av en enad arbetarklass.”
De sade också att de omtumlande omständigheter som omgav bildandet av en stor federation som COSATU inte kan betraktas utifrån en abstrakt, mekanisk syn på demokrati.
Spänningarna inom COSATU kan leda till splittringar och i viss mån hämma enheten, men på det hela taget är det sannolikt att det kommer att växa fram en betydande enhet. Jay Naidoo sade:
”I en federation som är så stor som vår är det naturligt med meningsskiljaktigheter, i synnerhet under de inledande skedena men ocks på grund av den dynamiska situation vi befinner oss i. Det förs just nu livliga debatter och COSATU vill uppmuntra det. Men missta er inte, det finns, trots motsättningarna, tillräcklig enhet inom COSATU för att bli en mycket mäktig och effektiv kraft i detta land.”
Det är ännu oklart hur denna kraft kommer att utnyttjas. Det är uppenbart att COSATU kommer att använda sin organiserade styrka på verkstadsgolvet för att stödja arbetarnas intressen i den bredare politiska kampen. COSATU kommer under nuvarande skede sannolikt inte att ansluta sig till någon politisk organisation. Det är mer troligt att den kommer att sträva efter allianser med andra organisationer på för den gynnsamma villkor.
Det skulle till exempel kunna innebära gemensamma kampanjer kring frågor som undantagstillståndet, effekterna av konjunkturnedgången, 1:a maj och skolsystemet.
UDF kommer, enligt Billy Nair, att välkomna detta.
”Även om UDF inte formellt har träffats för att diskutera detta, är vi ivriga att samarbeta med COSATU. De talar om att bekämpa arbetslösheten och passlagarna och bedriva kampanjer för en minimilön. Vi är också för detta. En sak som vi bör överväga är att bilda ändå bredare fronter mellan UDF, COSATU och andra organisationer för att tillsammans ta upp kampen.”
Themba Nxumalo, generalsekreterare i NFW, sade:
”Vi behöver få stöd från organisationerna i bostadsområdena. Arbetslösheten är ett av de största problemen och vi kan inte bekämpa den utan hjälp från dessa organisationer. Vi behöver också stöd från dem i andra frågor som vi beslutade att ta itu med vid grundandet av COSATU. Men vi måste också stödja kampen i förstäderna. Det är främst arbetarna som berörs där och det är de som måste stå i ledningen.”
Enheten mellan fackföreningarna och organisationerna i bostadsområdena kommer i hög grad att påverkas av lokala förhållanden.
På lokal nivå är det troligt att shop steward-kommittéerna kommer att spela en viktigare roll i frågor som berör arbetarna utanför fabrikerna. En tanke inom COSATU är att man skall bilda ett annat organ som i organiserade former samlar fackliga kontaktombud och representanter från politiska organisationer och organisationer i bostadsområdena, för att utifrån klart definierade villkor tillsammans ta upp ekonomiska och politiska frågor.
Det är COSATU:s styrka på verkstadsgolvet som avgör i vilken utsträckning den kommer att kunna bestämma sin allians med andra organisationer. COSATU har fortfarande inte konsoliderat sig. Den måste lägga ner mycken möda på att: skapa en fackförening per industri; bilda strukturer inom federationen; starta ett skolningsprogram; försöka organisera de oorganiserade arbetarna; bestämma förhållningssättet till andra fackföreningar; utveckla internationella band; bekämpa avskedanden och uppsägningar; ta upp kampen för att utvidga arbetarnas kontroll över arbetsprocessen; organiserade stödet för arbetslösa arbetare och inleda en kampanj för en nationell minimilön att leva på.
COSATU:s närvaro kommer troligen att förändra inte bara förhållandena inom industrin utan förhållandena på politikens alla områden. COSATU har uppenbarligen förmågan att ge den bredare politiska kampen en definitiv arbetarinriktning och en mycket radikalare drivkraft – ”att”, med Cyril Ramaphosas ord, ”göra arbetarklassens politik till alla förtryckta människors politik i detta land.”
En sak är dock uppenbar. Bildandet av COSATU ställer definitivt arbetarnas politik på dagordningen.
Översatt ur Work In Progress av Göran Källquist