Ur Fj�rde Internationalen 3-1986
Zbigniew Kowalewski valdes i juni 1981 till presidiet f�r Solidarnosc's regionala styrelse i Lodz. Kowalewski representerade �ven sin region som delegat vid Solidarnosc's nationella kongress. Han var en av de mest aktiva deltagarna i Lublin-gruppen, ett av de tv� nationella centra f�r den sj�lvstyrande r�relsen som v�xte fram inom Solidarnosc. N�r Jaruszelski proklamerade undantagstillst�nd i december 1981, befann sig Kowalewski utomlands, och har sedan dess levt i exil i Frankrike. �Tankar om den polska revolutionen� �r ett kapitel ur hans bok �Rendez-Vous nos usines!� (Ge oss tillbaka v�ra fabriker!) som kom ut 1985 i Paris (La Breche).
Den polska revolutionen, som varade mellan augusti 1980 och december 1981, var en av de mest omfattande arbetarrevolutionerna i historien, m�tt i den tid som det revolution�ra uppsvinget och dubbelmakten varade och omfattningen av massornas sj�lvaktivitet. Men det �r just f�r att det var en av de mest direkta och renodlade arbetarklassrevolutionerna, som den har en s�rskild historisk betydelse. I sina huvuddrag kommer framtida revolutioner som �r avg�rande f�r arbetarklassens befrielse i v�rldsm�ttstock att ligga n�rmare den polska erfarenheten �n m�nga av de som tidigare �gt rum.
Varf�r s�ger vi att den polska revolutionen har en s�dan otvetydig och renodlad arbetarklasskarakt�r? F�r det f�rsta utgjorde inte arbetarklassen enbart den huvudsakliga drivkraften och ledningen i politisk m�ttstock, utan ocks� den polska revolutionens samh�lleliga f�rtrupp och slagkraft. De som deltog var arbetare fr�n den storskaliga industrin och andra branscher, koncentrerade i landets st�rsta arbetsplatser. Under de viktigaste massaktionerna (de nationella varningsstrejkerna eller f�rberedelserna f�r generalstrejken, fr�mst i mars 1981) ansl�t sig ocks� den �verv�ldigande majoriteten, om inte samtliga, av de producerande arbetarna i den statliga ekonomiska sektorn � vilken �r den viktigaste och den som ger Polen dess postkapitalistiska karakt�r. Revolutionen f�ddes i dessa stora fabriker och i den offentliga transportsektorn. Fr�n uppsvingets inledning till dess slut, utgjorde dessa arbetsplatser revolutionens starkaste f�sten och ledning. Inget samh�llsskikt utanf�r arbetarklassen spelade n�gon som helst �utl�sande� roll som kunde f� revolutionen att explodera. Tv�rtom f�ljde b�de ungdomarna p� universiteten och b�nderna arbetarklassen, och s�g sig om efter st�d fr�n den n�r de satte sig i r�relse.
F�r det andra var en kampform som �r specifik f�r arbetarklassen � masstrejken � den polska revolutionens mest kraftfulla vapen, den huvudsakliga h�varmen f�r att s�tta massorna i r�relse och det viktigaste k�nnetecknet p� r�relsens uppg�ng. Vidare m�ste vi understryka att den mest utvecklade strejkformen � den politiska masstrejken med fabriksockupationer � togs i bruk under den polska revolutionen. Inget av de samh�llsskikt som deltog i revolutionen, och som stod utanf�r arbetarklassen, f�rs�kte inf�ra n�gra egna kampformer i massr�relsen som arbetarklassen kunde ha uppfattat som �onaturliga�. I sj�lva verket efterf�ljde de andra samh�llsskikten arbetarnas modell f�r kampen s� l�ngt det var m�jligt. Studentungdomarnas viktigaste strider tog formen av masstrejker med universitetsockupationer. B�nderna centraliserade sin kamp genom att delegationer fr�n deras fackf�reningar ockuperade offentliga byggnader.
F�r det tredje uttrycktes revolutionens arbetarklasskarakt�r genom de organisationsformer som massr�relsen antog. Fackf�reningen, den naturliga formen f�r arbetarklassens organisering, var det grundl�ggande medlet f�r sj�lvorganisering som arbetarna � inklusive grupper som inte tillh�rde arbetarklassen � anv�nde sig av. Solidarnosc, l�nearbetarnas fackf�rening, blev f�rebilden f�r b�nderna som organiserade sina egna fackf�reningar och f�r studenterna som grundade sina egna oberoende organisationer. Hantverkare och frist�ende taxichauff�rer gjorde det samma. Vidare var Solidarnosc den mest avancerade formen f�r fackliga organisationer som n�gonsin funnits i v�rlden. Den br�t radikalt med traditionerna fr�n industri- eller yrkesbaserade fackf�reningar, och sammansl�t arbetarna p� geografisk basis. Solidarnosc byggdes upp utifr�n arbetsplatsorganisationer, vilka valde lokala ledningar, vilka i sin tur var samordnade, eller om man f�redrar uttrycket centraliserade, i nationell skala. Fackf�reningsavdelningar som omfattade yrkesgrupper eller hela industrier kunde startas lokalt eller nationellt, men Solidarnosc's stadgar erk�nde dem bara som r�dgivande och inte beslutande. Varje f�rs�k att gynna n�gon arbetargrupps eller fackf�renings s�rskilda intressen, s�gs som en attack mot enigheten inom klassen och avvisades best�mt.
�ven om Solidarnosc fr�mst s�g sig som en fackf�rening, motsvarade inte den nya och �verl�gsna typ av massorganisation den representerade den sedvanliga fackliga traditionen, utan �verensst�mde med erfarenheterna fr�n arbetarf�rbunden, som i embryonala former v�xte upp i vissa utvecklade kapitalistiska l�nder efter F�rsta v�rldskriget och den ryska revolutionen. Dessa erfarenheter gjordes d� till en teori av de tyska och holl�ndska ultrav�nsteristiska r�dsstr�mningarna.
�F�r att kunna bli ett arbetarf�rbund m�ste arbetarna organisera sig p� arbetsplatserna, sedan i ekonomiska regioner (och inte branschvis)[1] ett allm�nt arbetarf�rbund �str�cker sig bortom yrkets, arbetsplatsens eller branschens intressen, det �r i sj�lva verket en strategisk, geografisk sammanslutning med perspektiv p� revolution och f�r�ndring av arbetarnas villkor�.[2]
F�r att kunna f�rst� den avg�rande betydelsen med en s�dan organisationsform m�ste man komma ih�g att till och med under den stora strejken i Italien i september 1920, d� 400.000 metallarbetare aktivt deltog, leddes och organiserades strejken utifr�n de olika industrierna och branscherna � vilket motsvarade arbetarklassens skiktning. Detta innefattade �ven Turin som l�g i fabriksr�dsr�relsens centrum.
�Den hittills r�dande kapitalistiska strukturen uppr�tth�lls nu under arbetarnas kontroll. D�r fanns ingenting likt den drastiska omorganisering och rationalisering under arbetarkontroll som CNT-UGT-kommitt�erna vidtog i Barcelona under den spanska revolutionen 1936.�[3]
I Polen tenderade r�relsen f�r arbetarnas sj�lvstyre starkt att bryta ned byr�kratiska ledningsstrukturer baserade p� industribranscher. Detta f�ljde naturligt ur det s�tt p� vilket Solidarnosc var organiserat och som startat denna r�relse.
Det �r inte en slump att det f�rsta �arbetarf�rbundet� v�rt namnet � Solidarnosc � som samlade n�stan alla l�nearbetare, handens och hj�rnans arbetare, grundades i ett postkapitalistiskt samh�lle. I ett s�dant samh�lle beh�ver arbetarklassen inte bara en fullst�ndigt oberoende fackf�rening, den lever ocks� under s�dana villkor som till�ter den att g� vidare och att integrera traditionella fackliga fr�gor inom en mer utvecklad organisationsform. Samtidigt �r �verg�ngen fr�n fackliga f�rbund till allm�nna f�rbund f�rmodligen � vi kan till och med s�ga s�kerligen � ett oundg�ngligt villkor f�r att arbetarklassen ska kunna ut�va och beh�lla makten. Kan arbetarklassen bli samh�llets och statens verkliga ledare om den inte �r kapabel, i dess mest naturliga organisation, att basera sig sj�lv p� sin enighet och inte p� de splittringar som oundvikligen uppst�r i varje traditionell fackf�rening?
I sin beskrivning av den strukturella skillnaden mellan fackf�reningar och arbetarr�d slog Antonio Gramsci fast f�ljande:
�Fabriksr�det �r en organism av 'offentlig' karakt�r under det att partiet och fackf�reningarna �r f�reningar av 'privat' karakt�r. I fabriksr�den intr�der arbetaren som producent, som en effekt av sin universella karakt�r, som en effekt av sin plats och funktion i samh�llet, p� samma s�tt som medborgaren �r en del av den parlamentariskt-demokratiska staten. I partiet och fackf�reningen intr�der arbetaren 'frivilligt', genom att underteckna ett kontrakt som han i varje �gonblick kan �terkalla: Partiet och fackf�reningen f�r, p� grund av sin 'frivilliga', 'avtalsm�ssiga' karakt�r, p� intet s�tt sammanblandas med r�den, som �r en representativ institution vilken inte utvecklas aritmetiskt utan morfologiskt, och som i sina h�gsta former tenderar att ge en prolet�r karakt�r �t den produktions- och bytesapparat, som av kapitalismen skapats f�r profit�ndam�l.�[4]
En s�dan ordning kan bara garanteras genom en omfattande omorganisering av styret av fabriken, vilken g�r det m�jligt f�r fabriksr�det att grunda sin makt p� ett system av sj�lvstyrande grupper.
Solidarnosc hade som fackf�rening, likt varje f�rening, n�dv�ndigtvis en frivillig och kontraktsbunden sida, och likt varje fackf�rening var den ett icke-organiskt uttryck f�r arbetarklassen. Men i detta avseende var det bara formellt eftersom Solidarnosc i praktiken vida �verskred dessa ramar genom att etablera ett organiskt f�rh�llande till arbetarklassen. Detta skedde i s� stor omfattning att Solidarnosc organiserade den �verv�ldigande majoriteten av den arbetande befolkningen, organiserade dem direkt p� deras arbetsplatser och f�retr�dde arbetarnas allm�nna intressen. I klassiska termer �r detta organiska uttryck f�r arbetarklassens allm�nna intressen ett k�nnetecken f�r arbetarr�d och inte en fackf�rening. Det �r detta som g�r Solidarnosc s� unikt. Genom sin likhet med ett �arbetarf�rbund� kombinerade den fackf�reningens k�nnetecken med arbetarr�dens.
F�r det fj�rde hade den demokrati som den polska revolutionen uppr�ttade tydlig arbetarklasskarakt�r. Solidarnosc's interna funktionss�tt baserades p� en r�dsliknande demokrati, genom en kombination av representativ och direkt massdemokrati. Vidare tj�nade denna typ av demolerad, vilken inf�rdes i de organ som kontrollerade produktionen och k�mpade f�r arbetarnas styre �ver fabrikerna, som modell f�r de planer som utarbetades f�r ett regionalt styre. Bland de viktigaste principbeslut som antogs, genomf�rdes och f�rsvarades fanns: massm�ten och kongresser valde styrelserna; r�tt att avs�tta valda ledare; dessa var ansvariga inf�r de som valt dem; dessa styrelsestrukturer var arbetande organ genom att de b�de kunde fatta beslut och genomf�ra dem. Det program som Solidarnosc antog p� sin nationella kongress i oktober 1981 slog fast att
�En m�ngfald av samh�lleliga, politiska och kulturella uppfattningar m�ste utg�ra demokratins grundval i den sj�lvstyrande republiken. Det offentliga livet i Polen fordrar djupg�ende reformer vilka m�ste leda till det slutgiltiga uppr�ttandet av sj�lvstyre, demokrati och pluralism. Av dessa sk�l kommer vi att sl�ss f�r en f�r�ndring av statens uppbyggnad och f�r utvecklandet av oberoende, sj�lvstyrande institutioner inom alla omr�den av samh�llslivet... Vi vidh�ller att principen om pluralism m�ste till�mpas p� det politiska livet. V�r fackf�rening kommer att st�tta och skydda enskilda initiativ som str�var efter att framl�gga olika sociopolitiska och ekonomiska program f�r samh�llet... Reformen m�ste socialisera planeringen, s� att den centrala planen �terspeglar samh�llets str�vanden och av fri vilja accepteras av det. Offentliga debatter �r d�rf�r oundg�ngliga. Det skall vara m�jligt att l�gga fram olika sorters f�rslag, inklusive de som antagits av samh�lls- eller enskilda organisationer.�[5]
Oberoende av den betydelse som massornas str�vanden efter att �teruppr�tta en verklig parlamentarisk demokrati p� statsniv� m� ha haft under den polska revolutionen, byggde massorna i praktiken upp en r�dsdemokrati genom att skapa en demokratisk motmakt i samh�llet. Medan s� kan ha varit fallet � att d�ma av de tendenser som existerar i massr�relsen � att den sj�lvstyrande republik som f�ruts�gs i Solidarnosc's program troligen skulle kombinera den parlamentariska demokratins former med r�dens allomfattande demokrati, hade denna kombination inget gemensamt med den gamla �Austro-marxistiska� uppfattningen. Jacek Kuron skrev i sina Ideologiska principer 1976-77 (d� Arbetarnas F�rsvarskommitt�, KOR, grundades), �ven om han redan d� �vergivit den revolution�ra marxismen, f�ljande:
�Parlamentarisk demokrati till�ter individerna att uppfylla sina str�vanden under deras fritid, men den l�ter dem inte g�ra det under arbetstiden. Jag �r �vertygad om att detta �r en avg�rande fr�ga som m�nskligheten st�lls inf�r. Min st�ndpunkt �r att jag i en parlamentarisk demokrati kommer att delta i r�relsen f�r direkt demolerad, men utan parlamentarisk (representativ) demokrati, �r den direkta demokratin maktl�s gentemot statens makt.�[6]
Kuron avvisade m�jligheten att i ett land som Polen, d�r privategendomen avskaffats, �det parlamentariska demokratiska systemet p� n�got s�tt skulle avg�ra formerna f�r �gandet av produktionsmedlen�, eftersom ��ven om det i Polen finns m�nniskor som skulle vilja bli �gare av st�lverken eller gruvorna, s� kommer de inte att finna n�got samh�lleligt st�d f�r deras str�vanden.�
Fr�gan �r viktig. En sak �r att avskaffa den parlamentariska demokratin i en situation d� r�ds- eller sovjetdemokratin �nnu inte �r helt stabiliserad. Detta kan leda till avskaffandet av all demokrati � en fara som Rosa Luxemburg varnade bolsjevikerna f�r. En annan sak �r att ers�tta den parlamentariska demokratin med r�dsdemokrati n�r den senare �r fullt utvecklad och stabil, vilket inte var fallet under den ryska revolutionen.
S� vi kan s�ga att Kuron anade vad den polska sociala r�relsen instinktivt senare erfor. Men hans fel l�g i att han var f�r en kamp i �stadier� f�r r�dsdemokrati, vilket varken var teoretiskt f�rsvarbart eller politiskt relevant, och som inte sammanf�ll med den polska revolutionens dynamik.
I sista hand best�mdes den polska revolutionens arbetarklasskarakt�r av dess sociala inneh�ll, eller vilket �r samma sak, av karakt�ren av dess objektiva uppgifter. D�r fanns en spontan tendens i riktning mot en socialisering (det samh�lleliga till�gnandet) av produktionsmedlen.
Kampen om vem som skulle kontrollera produktionsmedlen rasade allt v�ldsammare mellan den byr�kratiska regimen och arbetarklassen. Kampen kom fr�n f�rsta b�rjan (med den nationella strejken 1980) mer och mer att bli det direkta uttrycket f�r den grundl�ggande mots�ttning som drev den polska revolutionen fram�t. Det �r detta som gav revolutionen dess sj�lvstyrelsekarakt�r. Styrkan i denna tendens till samh�lleligt till�gnande inom arbetarklassen kom till uttryck och f�rverkligades i strejken 1980: de allm�nna ockupationerna av arbetsplatserna. En ockupation �r n�gonting mer �n en taktik f�r kampen. �verallt d�r de polska arbetarna spontant gick i strejk, ockuperade de fabrikerna d�rf�r att de hade en tillr�ckligt objektiv mogenhet (de ville ha en samh�llelig till�gnelse) oberoende av huruvida de var subjektivt medvetna om detta vid den tid d� revolutionen br�t ut.
Fabriksockupationer �r i sig sj�lva en betydelsefull m�tare p� att arbetarna h�ller p� att bli politiskt medvetna om denna mognad. Vi kan dra oss till minnes de briljanta iakttagelser som gjordes med anledning av strejkv�gen och ockupationerna i V�st under 1930-talet:
�Varje ockupationsstrejk st�ller i praktiken fr�gan om vem som �r herre �ver fabrikerna: kapitalisten eller arbetarna�, (Leo Trotskij)[7]
�Genom fabriksockupationen f�ds den �nnu vaga k�nslan av att de (arbetarna) m�ste bli produktionens fullv�rdiga herrar, att de m�ste f�rdriva inkr�ktarna, kapitalisterna�, (Anton Pannekoek).[8]
I v�rt fall, trots det faktum att byr�kraterna �r parasiter, �r de icke desto mindre hundra g�nger mer inkr�ktare �n kapitalisterna.
Kanske b�ttre �n av n�gon ideologisk �sikt, st�rktes en del aktivister inom Solidarnosc i �vertygelsen om att arbetarnas sj�lvstyre stod p� den polska revolutionens dagordning, genom de faktiska fabriksockupationerna som �gde rum under masstrejken. En av de f�rsta att inse detta var Fader Jozef Tischner, talesman f�r �Solidaritetens etik�, en str�mning inom den polska katolska kyrkan. Flera m�nader f�re oss, fastslog han f�ljande om de polska strejkernas s�rdrag:
Under strejken, och i viss utstr�ckning tack vare strejken, skapades ett nytt sorts f�rh�llande mellan folket och deras arbetsplatser. Arbetarna sj�lva b�rjade f�rvalta sina egna arbetsplatser. De var hemma. De k�nde sig som hemma... Givetvis �r meningen med en strejk f�rst och fr�mst att �ter ge arbetet ett inneh�ll. Men ut�ver denna f�rsta effekt , avsl�jar en strejk en del grundl�ggande sanningar om m�n och kvinnor, och om arbetaren i synnerhet... Strejkens verkliga styrka, vilken �terf�rde det naturliga �gandet av deras arbetsplatser tillbaka till arbetarna, ligger inte i det faktum att strejken organiserades mot n�gon. Den ligger snarare i det faktum att det verkar vara en handling med denna viktiga inneb�rd som utf�rts i en v�rld som pr�glas av uppgivenhet.�[9]
Den totalit�ra regimen beslutade sig definitivt f�r att krossa v�r fackf�rening under milit�rdiktaturens st�vel, n�r Solidarnosc beslutsamt f�rde fram parollen om arbetarnas sj�lvstyre och b�rjade bygga upp sj�lvstyrande organ; n�r arbetarr�den tog alltmer makt inne i fabrikerna och b�rjade samordna sig regionalt och nationellt; n�r Solidarnosc p� sin kongress f�rklarade att man var redo att bryta med den restriktiva lagstiftning som utf�rdats mot arbetarr�den; och n�r allt st�rre delar av arbetarklassen b�rjade f�rbereda sig f�r att ta �ver den ekonomiska makten i landet genom den aktiva strejkens revolution�ra medel.
En del marxistiska observat�rer i v�st har en ben�genhet att tro att arbetarklassens klassmedvetande under den polska revolutionen f�rblev vid en �tradeunionistisk� eller syndikalistisk niv�. En ytlig metod, teoretiskt inspirerad av den leninistiska klassificeringen av arbetarklassens former f�r socialt medvetande, skulle faktiskt kunna komma till s�dana slutsatser. Om de polska arbetarna organiserade sig sj�lva f�r revolutionen inom en fackf�rening, och om ingen del av arbetarklassen bildade ett politiskt parti, vad kunde deras medvetande vara annat �n inskr�nkt syndikalistiskt?
Men mot detta m�ste det framh�llas att n�r en fackf�rening konfronterar en enda �chef' och d� denne �chef' �r staten, och n�r denna fackf�rening bara kan existera om den vidmakth�ller sig som en motmakt (n�got vi �terkommer till), �r det om�jligt att godta att bara ett syndikalistiskt medvetande utvecklas. Dessutom �r p�st�endet om att det �tradeunionistiska� medvetandet bara kommer till uttryck i fackf�reningen, och att det �politiska� medvetandet bara kommer till uttryck i partiet, otidsenligt. Det blev f�rlegat bara tre �r efter att Lenin kn�satte det i Vad b�r g�ras? Redan Arbetardelegatemas r�d i Petersburg 1905 pekade mot utvecklingen av en annan form av medvetande hos arbetarna � ett medvetande om sj�lvstyrelse, vilket �r arbetarklassens politiska sj�lvmedvetande. Det �r i allm�nhet sv�rt att f�rst� fenomenet med arbetarr�d i olika revolutioner, om inte detta ses som f�rverkligandet av en specifik form av medvetande, vida �verl�gset det syndikalistiska medvetandet. Om vi tar de ovan analyserade s�rdragen hos Solidarnosc med i ber�kningen, kan vi tydligt se att det f�rutom ett syndikalistiskt medvetande fanns just ett sj�lvstyrelsemedvetande, vilket utvecklades genom dess handlingar. Detta �r sant �ven om vi bortser fr�n de organ f�r arbetarklassens sj�lvstyre eller embryon till ett regionalt sj�lvstyre som fanns under den polska revolutionen. �nskan om att bygga ett sj�lvstyrande samh�lle, en str�van som delades av breda lager inom arbetarklassens samh�lleliga f�rtrupp, visar ocks� detta.
Solidarnosc har, inte utan sk�l, kritiserats f�r att man samtidigt som arbetarna spontant avancerade fram mot ett �vertagande av makten �ver arbetsplatserna och hela den statliga nationella ekonomiska sektorn, f�rbis�g n�dv�ndigheten av att st�rta den totalit�ra byr�kratins centrala politiska makt. Detta �r en korrekt kritik, men fr�gan �r samtidigt mer komplex �n den verkar vara. Det �r troligt att den polska revolutionen �ven i framtiden kommer att f� se arbetarna ta makten genom att ta kontrollen �ver produktion och distribution � med andra ord genom att utveckla arbetarr�dens makt och samordning p� arbetsplatserna. Detta kommer att vara den v�g som revolutionen allm�nt kommer att f�lja i de l�nder som har en mer eller mindre avancerad industriell utvecklingsniv�. Arbetarklassen f�rst�r instinktivt att utan demokrati under arbetstiden, kommer ingen demokrati inom staten (oavsett dess form � parlamentarisk eller uppbyggd kring r�dsorgan) att ha ett inneh�ll eller fullst�ndigt f�rsvinna.
L�t oss granska den leninistiska strategin i denna fr�ga. F�r att kunna ut�ka fritiden, och d�rigenom g�ra det m�jligt f�r arbetarna att delta i styret av staten, f�respr�kade Lenin att demokratin skulle f�rsvinna under arbetstiden genom att inf�ra taylorism som form f�r arbetets organisering � ett arv fr�n kapitalismen. Som en f�ljd av detta �terinf�rdes despotin i fabrikerna. Redan 1918 fastslog Lenin att f�r att kunna tillf�rs�kra en �absolut och strikt enighet av viljan, vilken styr hundratals, tusentals och tiotusentals m�nniskors f�renade arbetsinsatser... organiserade enligt den storskaliga maskinella industrins m�nster... tvingas vi nu st� inf�r ett skoningsl�st styre, inf�r diktaturen �ver individerna i best�mda arbetsprocesser, i best�mda aspekter av rent verkst�llande funktioner.�[10]
Den tjeckiske revolution�re socialisten Petr Uhl st�ller fr�gan p� sin spets d� han fastsl�r:
�Om revolution�rer fortfarande accepterar Engels' paroll � 'n�r man g�r in i fabriken tvingas man ge upp varje f�rest�llning om sj�lvst�ndighet' � som de ryska bolsjevikerna i praktiken accepterade, kommer det m�nskliga samh�llet aldrig att befrias fr�n sina bojor.�[11]
I framtida revolutioner kommer arbetarklassen att g� precis tv�rtom tillv�ga. Innan arbetarklassen uppr�ttar arbetarnas och medborgarnas demokrati i staten, kommer den att l�gga en stabil grund f�r arbetardemokrati p� arbetet; den kommer att bana v�g f�r arbetarnas styre �ver produktionsenheterna, vilken kommer att grunda sig p� arbetarnas sj�lvorganisering av arbetsprocessen och arbetsvillkoren. Samtidigt, eller senare, kommer arbetarna att bygga upp grunderna f�r ett lokalt eller regionalt sj�lvstyre, vilket baserar sig p� en allt mer omfattande utvidgning av den kollektiva demokratiska kontrollen �ver samh�llslivets alla omr�den, framf�rallt de som best�mmer villkoren f�r arbetskraftens reproduktion. Den moderna arbetarrevolutionen kommer aldrig att upprepa bolsjevikernas f�rs�k att uppr�tta en arbetarnas demokrati p� statsniv�, till priset av inf�randet av en byr�kratisk regim i produktionens centrum, i sj�lva arbetsprocessen. Om detta g�rs kommer revolutionen oundvikligen att duka under f�r den byr�kratiska kontrarevolutionens attacker.
Den polska revolutionen led av m�nga begr�nsningar � det beh�ver knappast s�gas. Men innan vi kritiserar dess begr�nsningar skall vi se vad den bidragit med. Det f�rsta vi l�rt oss �r att om arbetarklassens centrala makt�vertagande ska bli varaktigt och stabilt, m�ste det finnas materiella st�ttepelare, framf�rallt genom att fabrikerna tas �ver. (Detta �r i synnerhet relevant f�r revolutionerna i Tyskland 1918-23 och f�r Katalonien 1936). Den polska revolutionen l�rde oss inte hur man tar �ver den centrala statsmakten, men den l�rde oss hur man bygger upp grunderna f�r makt�vertagandet. Medan den ryska revolutionen koncentrerade sina aktiva styrkor i sovjeterna, v�nde sig den polska, mer arbetarklasspr�glade revolutionen, snarare till fabriksarbetarr�den, vilka i Ryssland motsvarades, inte av sovjeterna, utan av fabrikskommitt�erna. Den polska revolutionen illustrerar tydligt denna ov�ntade v�ndning som Trotskij s� ih�rdigt f�rs�kte komma underfund med i sina skrifter om Tyskland 1931.[12] Det �r speciellt av detta sk�l som man kan dra slutsatsen att i mer direkta och rena arbetarklassrevolutioner kommer l�ngden p� perioden av dubbelmakt att vara mycket l�ngre �n i Ryssland 1917. I Polen var denna period redan dubbelt s� l�ng som i Ryssland. Denna f�rl�ngning uts�tter dubbelmakten och revolutionen f�r en st�rre fara att bli krossad. Men myntets andra sida �r att denna revolution �r b�ttre rustad gentemot faran f�r urartning, vilket historien har visat, �r en av de hemskaste faror som lurar p� arbetarr�relsen. Arbetarklassen har betalat � och kommer under l�ng tid att forts�tta betala � ett fruktansv�rt pris f�r den ryska revolutionens urartning.
Ett av de mest utm�rkande k�nnetecknen p� dubbelmaktssituationen i den polska revolutionen, var att motmakten helt och h�llet l�g i fackf�reningens h�nder. (�ven om s� har varit fallet f�rut. Se till exempel den roll som COB spelade i den bolivianska revolutionen 1952). Solidarnosc var en fackf�rening p� samma g�ng som den var ett 'arbetarf�rbund' med basen p� arbetsplatserna och en regional och nationell uppbyggnad. Detta gav en mycket st�rre slagkraft, sammanh�llning och centralisering �n i fallet med de klassiska motmaktsinstitutionerna, sovjeterna. Vi b�r komma ih�g att varken sovjeterna, och �nnu mindre fabrikskommitt�erna i Ryssland 1917, utvecklade ett institutionellt system med en samordning j�mf�rbar med Solidarnosc's, innan en utomst�ende centraliserande kraft � Bolsjevikpartiet � vann ledningen f�r dessa organ. I en regim likt den polska �r det inte f�rv�nande att en fackf�rening blir den politiska motmakten. Den totalit�ra byr�kratins makt kan inte samexistera med en oberoende massorganisation utan att ing� en �samexistens� med en politisk motmakt.
H�r kommer en annan faktor in � varje handling av en oberoende fackf�rening under denna regim �r en politisk handling i s� m�tto att staten omedelbart ber�rs i egenskap av den ende �garen av de grundl�ggande produktionsmedlen och d�rmed som arbetarnas ende �chef'. Men samtidigt, och i motsats till sovjeterna, hj�lpte Solidarnosc till med att grunda olika institutioner utanf�r sina egna strukturer, i f�rsta hand organ f�r arbetarnas sj�lvstyre vilka utgjorde institutioner f�r en framtida makt. Om den polska revolutionen hade lyckats segra, om ett nytt styre hade uppr�ttats, hade detta inte f�rblivit i Solidarnosc's h�nder. F�r de ledande organen inom Solidarnosc hade ett makt�vertagande bara varit acceptabelt som ett provisorium, f�r att f�rs�kra sig om att arbetarna sj�lva skulle ta makten. D� makten en g�ng er�vrats, skulle den ha �verl�mnats till mer l�mpliga institutioner som var mer oberoende av fackf�reningen. De som, p� samma s�tt som vi, inom Solidarnosc f�rberedde sig f�r aktiva strejker mot slutet av 1981, f�ruts�g en �verg�ngssituation av f�ljande slag: i inledningsskedet skulle arbetarnas makt �ver ekonomin, vunnen genom aktiva strejker, uppr�ttats genom ett system av strejkkommitt�er, ledda av Solidarnosc; n�r v�l detta system tvingats p� byr�kratin, skulle makten �verf�ras till arbetarr�den och dessas samordnande organ � institutioner som var frist�ende fr�n Solidarnosc.
F�r arbetarna och befolkningen i stort hade Solidarnosc mer legitimitet �n n�gon annan oberoende institution. Men massorna, som identifierade sig med och f�rde sin talan genom Solidarnosc, byggde upp, f�rst�rkte och f�rsvarade sin fackf�rening p� ett mer omfattande s�tt �n de gjorde f�r att inr�tta institutioner f�r sin framtida, best�ndiga makt. I viss utstr�ckning h�ll den motmakt som Solidarnosc byggt upp tillbaka bildandet av maktorgan i ordets strikta bem�rkelse � organ f�r arbetarnas sj�lvstyre och framf�r allt regionala s�dana (dessa b�rjade v�xa fram f�rst efter en anm�rkningsv�rt stor f�rsening). Faktum �r att den kraft som �r n�dv�ndig f�r att massorna skall kunna bygga upp s�dana institutioner fr�mst slukades upp av fackf�reningen. Det var f�rst efter att denna v�g hade n�tt en viss grad av mognad och samlat erfarenheter och kommit i konflikt med Solidarnosc's fackliga natur, som de b�rjade bygga institutioner utanf�r fackf�reningen. De sj�lvstyrande organen kunde i Solidarnosc finna skydd, f�rsvar och en enorm hj�lp som gjorde det m�jligt att en m�ktig styrka av organiserade arbetare kunde s�ttas i r�relse. F�rh�llandet mellan Solidarnosc och r�relsen f�r sj�lvstyre p�visade detta fenomen p� ett bra s�tt. S� f�r att upprepa: Solidarnosc sj�lvt utgjorde inte den framtida makten, men denna makt utvecklades i dess eget hj�rta.
�vers�ttning: Lars Kaage.
�versatt ur International Marxist Review, vol 2 nr 1 (1986).
[1] Se H. Gorter, Lettre Ouverte au camarade L�nine (Paris: Spartacus 1979), s 54-64.
[2] D. Authier och J. Barrot, La gauche communiste en Allemagne 1918-1921 (Paris: Payot 1976), s 117-118.
[3] Gwyn A Williams, Proletarian Order: Antonio Gramsci, Factory Councils and the Origins of Italian Communism 1911-1921 (London, Pluto Press, 1975), s 246.
[4] A Gramsci, The Modern Prince and other writings, 'The programme of Ordine Nuovo' (New York, International Publishers 1970), s 25. F�r ett utdrag, se E. Mandel, Arbetarkontroll, arbetarr�d, arbetarstyre, (Halmstad, Ren� Coeckelberghs Partisanf�rlag, 1971, s 230.
[5] Labour Focus on Eastern Europe, vol 5 nr 1-2 (London: 1982), s 5, 9. 24
[6] J Kuron, Zasady ideowe (Paris: Instytut Literacki 1978), s 20.
[7] L Trotskij, �verg�ngsprogrammet, Stockholm, R�da Rummet, 1977, s 32.
[8] A Pannekoek, Les Conseils Ouvriers, vol 1 (Paris: Spartacus 1982), 123.
[9] J Tischner, solidarnosci (Krakow: Znak 1981), s 90-91.
[10] V I Lenin, Collected Works, vol 27 (Moscow: Progress Publishers 1977), s 268-275.
[11] P Uhl, Le Socialisme Emprisonne Paris: Stock-La Breche 1980), s 83. F�r ett utdrag ur boken, se Fj�rde Internationalen, nr 1-2/82.
[12] L Trotskij, The Struggle against Fascism in Germany (New York: Pathfinder Press 1977), s 77-87. [Hela boken finns �versatt till svenska p� marxistarkiv.se: Kampen mot nazismen i Tyskland ]