Ur Fj�rde Internationalen 1/1986
F�ljande text �r ett utdrag ur den politiska rapport som Socialistiska Partiets styrelse antog den 16 februari i �r. Rapporten skall tj�na som diskussionsunderlag och ge bakgrundsmaterial 'inf�r partiets Tionde kongress 24-26 maj 1986.
Efterkrigstidens starka ekonomiska tillv�xt br�ts i de utvecklade industril�nderna i b�rjan av 1970-talet och ersattes av en l�ngre period, pr�glad av relativ ekonomisk stagnation och en rad krisproblem.
Vi har till exempel sett att det internationella valuta- och kreditsystemet blivit instabilare och mer sp�nningsfyllt �n under f�reg�ende period.
USA:s beslut 1971 att bryta upp det internationella valutasystem som grundats 1944 vid Bretton-Woodskonferensen, motsvarande en relativ f�rsvagning av USA:s internationella dominans och nya styrkef�rh�llanden mellan de imperialistiska staterna. D�refter har de olika nationella valutorna varit mer r�rliga �n tidigare och grunden d�rmed skapats f�r en st�rre os�kerhet och valutaspekulation.
1974 gick ett par storbanker i konkurs, till exempel den v�sttyska Herstadt-banken och den amerikanska Franklin Bank. Eftersom dagens storbanker b�de har skulder och fordringar p� varandra hotar en banks konkurs mycket snabbt att f� sv�r-kontrollerbara effekter inom hela bank- och industriv�rlden.
Trots stora f�rluster f�rhindrades en allm�n bankkrasch 1974. �ret d�rp� m�ttes v�rldens bankledare i V�sttyskland f�r att diskutera hur man i framtiden skulle kunna f�rhindra nya bankkonkurser fr�n att dra dem alla i f�rd�rvet. D�refter har flera stora och kostsamma r�ddningsaktioner �gt rum.
Ocks� den internationella kreditmarknaden st�r inf�r stora problem idag.
Vid mitten av 1970-talet hade en stor m�ngd penningkapital anhopats hos bankerna. Det var pengar som fr�mst h�rstammade fr�n oljeproducenternas dollarint�kter och fr�n de imperialistiska l�ndernas storf�retag. Dessa pengar l�nades nu ut till l�nder som Brasilien, Mexiko, Peru, Sydkorea och Argentina. Detta eftersom r�ntan p� de utl�nade medlen var h�gre �n den f�rv�ntade avkastningen p� produktiva investeringar inom de imperialistiska l�nderna.
L�nen ans�gs fullkomligt riskfria. Bankerna f�rv�ntade sig att de r�varuproducerande l�ndernas exportint�kter skulle �ka i takt med en fortsatt �kning av r�varupriserna och levde i en �trygg� f�rvissning om att hela l�nder inte kunde g� i konkurs.
I slutet av 70-talet b�rjade dock r�varupriserna sjunka. Till och med oljepriserna har kommit att sjunka. I den internationella krisens sp�r tenderade n�mligen r�varupriserna att minska.
Resultatet har blivit att en l�ng rad s� kallade �utvecklingsl�nder� och �halvindustrialiserade� l�nder f�tt mycket stora skulder till banker inom de imperialistiska l�nderna. Det �r skulder � och r�ntor p� skulderna � som blivit allt om�jligare att betala tillbaka.
I dessa l�ntagarl�nder genomf�rs extremt h�rda �tstramningspaket som ytterligare f�rv�rrat situationen f�r de fattiga, i ett redan utomordentligt prek�rt l�ge � med massarbetsl�shet och obeskrivlig social mis�r.
Kampen mot de egna regeringarnas �tstramningspolitik f�r under dessa villkor ocks� en direkt anti-imperialistisk inneb�rd. Inom bankv�rlden v�xer skr�cken f�r att det internationella kreditsystemet skall bryta samman.
P� 70-talet h�rdnade konkurrensen mellan storf�retagen p� v�rldsmarknaden. Det blev sv�rare att ta ut kostnads�kningar inom produktionen genom att h�ja priserna p� de varor f�retagen producerade. En l�ng rad stora f�retag fick vidk�nnas s�mre avkastning p� sina investeringar, vinsterna tenderade med andra ord att sjunka. Med os�krare vinstf�rv�ntningar tenderade f�retagens investeringar i sin tur att sjunka.
De investeringar man genomf�rt har varit starkt inriktade p� att h�ja f�retagens produktivitet. Man har med andra ord f�rs�kt s�nka produktionskostnaderna per producerad enhet f�r att f� ett �kat �vinstutrymme�.
Ett annat s�tt f�r kapitalet att s�nka produktionskostnaderna �r att pressa ned l�nekostnaderna direkt via l�nef�rhandlingarna eller genom tvingande diktat. Det �r i detta sammanhang man skall se debatten om f�retagens �japanisering�.
Ett �kat antal industrirobotar och olika former av �bonusl�ner� knutna till f�retagens produktivitet ses av kapitalet som en del av v�gen till framg�ng. Sj�lvklart str�var alla kapitalister efter att lyckas b�ttre �n sina konkurrenter, f�r att f�rb�ttra sina m�jligheter att �verleva som vinnare i den internationella konkurrensen. Det �r d�rf�r l�ngt ifr�n f�rv�nande att en likartad utveckling sker samtidigt i alla kapitalistiska samh�llen och att argumenten f�r denna �n�dv�ndiga� utveckling �r s� lika.
1 b�rjan av 80-talet skrev aff�rstidningen Veckans Aff�rer att den genomsnittliga aktien inte hade klarat av att ge en avkastning som h�ll inflationen st�ngen. De stackars kupongklipparna hade enligt tidningen haft ett dystert �rtionde. �nd� �r det ett faktum att aktiespekulationen, aktieklippen, har blomstrat under 1970- och 80-talet. Allsk�ns spekulation har l�nat sig synnerligen v�l under denna period. V�ldiga rikedomar har skapats av m�n som Anders Wall, Erik Penser, Sten M�rtstedt och Wictor Forss. Det viktiga �r dock att komma ih�g att dessa rikedomar i h�g grad skapats tack vare kristidens �kade os�kerhet och det utrymme den gett f�r kortsiktiga spekulationer.
Till denna bild av de v�xande problemen f�r den internationella borgarklassen under de g�ngna 15 �ren, m�ste vi ocks� l�gga f�rskjutningen av styrkef�rh�llandena i den internationella klasskampen till borgerlighetens nackdel, med de revolution�ra segrarna i Indokina (1975) och Nicaragua (1979) som de tv� mest framtr�dande exemplen.
Den nu �ppna krisen f�r det sydafrikanska apartheidsystemet och den v�xande solidariteten med den revolterande svarta befolkningen f�r f�ljdverkningar s�v�l p� den afrikanska kontinenten som i v�rldsm�ttstock.
Den totala krisen f�r Marcos-diktaturen p� Filippinerna som nu st�r inf�r ett sammanbrott p� kort sikt � �r en annan br�nnpunkt f�r den internationella befrielsekampen mot imperialismens utsugning och f�rtryck.
Trots att vi kan peka p� ett flertal framg�ngar f�r revolutionen under denna period m�ste vi ocks�, dessv�rre, konstatera att imperialistiska l�nder som USA, Frankrike och Storbritannien fortfarande har en enorm styrka att kv�sa befrielsekampen i den s k tredje v�rlden.
Inom de imperialistiska staterna har vi under denna period tvingats bevittna en ny gigantisk upprustningsv�g. I V�steuropa har nya k�rnvapenmissiler placerats ut trots folkliga protester.
Hotet om att m�nskligheten skall utpl�nas i ett globalt k�rnvapenkrig har �kat. Detta trots den internationella fredsr�relsens anstr�ngningar.
Imperialismen har � st�lld inf�r en v�xande anti-krigsr�relse � riktat en veritabel propagandakanonad mot Sovjet, som om det skulle vara Sovjet-byr�kratin snarare �n imperialismen, som b�r huvudansvaret f�r upprustningsvansinnet.
Mycket i den propagandan har emellertid snarast blivit en bumerang, tack vare de politiska utspel som den nya sovjetiska ledningen gjort om en �gradvis reduktion av hela k�rnvapenarsenalen�.
H�r i Sverige har sovjetiska u-b�tar under senare tid siktats i snart sagt varje vattensamling l�ngs v�ra kuster. Dessa �rapporter� har genast tagits som int�kt f�r nya krav p� allt mer omfattande rustningar av det svenska f�rsvaret.
Av allt det ovan sagda ser vi att det fanns en objektiv grund f�r kapitalet och dess politiska representanter att oroa sig f�r framtiden.
Kapitalet har anstr�ngt sig ordentligt f�r att f�rb�ttra det egna f�retagets �verlevnadsm�jligheter. Borgarklasserna har bedrivit en verklig samordnad politisk offensiv f�r att p�verka samh�llsf�rh�llandena till sin egen f�rdel. I detta ljus kan vi f�rst� arbetsgivarorganisationernas och de borgerliga partiernas anstr�ngningar under det senaste decenniet.
De h�rskande klasserna i de imperialistiska l�nderna har svarat p� de ekonomiska sv�righeterna med att ifr�gas�tta och f�rs�ka ta tillbaka m�nga av de f�rb�ttringar som arbetarna k�mpat till sig under efterkrigsperioden. De har alla och �verallt anv�nt debattknep och m�rdande propaganda kring fruktansv�rda utlandsskulder, den t�rande offentliga sektorns f�rd�rvliga tillv�xt, st�ndigt f�rlorade marknadsandelar och det vansinnigt h�ga l�nel�get som den egna arbetskraften roffat �t sig, n�dv�ndigheten av att h�ja l�nsamheten inom industrin o s v, osv.
�Arbetarr�relsen i V�steuropa har � under de etablerade reformistiska partiernas ledning � alltsedan mitten av 1970-talet tr�ngts p� defensiven. Reformisterna slog snabbt till retr�tt inf�r kapitalets attacker. De gjorde m�nga av arbetsgivarnas argument till sina. De kr�vde av �oss alla� att vara sparsamma, att h�lla tillbaka l�nekraven, att acceptera s�nkta m�ls�ttningar kring den sociala v�lf�rden och jobba flitigt som sm� myror s� att �allas v�ra� exportf�retag kan g� segrande ur striden p� v�rldsmarknaden.
Den offentliga debatten om ekonomi och folkets v�lf�rd har varit l�gnarnas, och taskspelarnas gyllene arena i ett �rtionde. De kritiska r�sterna har f�tt liten eller ingen plats alls i massmedia. S� har storfinansen och deras politiska v�nner lyckats forma ett djupt rotat �krismedvetande� hos landets stora flertal.
Denna politiska utveckling har lett till en sv�rartad social situation �verallt i de kapitalistiska l�nderna. Ett uttryck f�r det �r den st�ndigt �kade arbetsl�sheten. Vid �rsskiftet 1984/85 fanns det till exempel ca 31 miljoner arbetsl�sa enbart inom OECD-l�nderna!
Inte sedan 30-talskrisen har det funnits s� m�nga arbetsl�sa i de imperialistiska l�nderna. Om vi ser till antalet arbetande i f�rh�llande till den totala befolkningen mellan 15 och 64 �r kan vi m�ta vad som kallas syssels�ttningsgraden i samh�llet.
I 9 av OECD:s 16 medlemsl�nder har syssels�ttningsgraden sjunkit under perioden 1975-1983. F�r att bara n�mna ett par exempel s� har den registrerade arbetsl�sheten fr�n 1970 stigit i Storbritannien fr�n 3 till 13 procent, i det �v�lm�ende� V�sttyskland fr�n 0.8 till 8.6 procent och i Spanien fr�n 2.4 till 20.1 procent. Idag �r ca 63 procent av Belgiens arbetsl�sa l�ngtidsarbetsl�sa. De �r med andra ord arbetsl�sa minst 12 m�nader. I Holland �r siffran ca 44 procent, i Frankrike ca 43 procent och i Storbritannien ca 37 procent. Den svenska siffran ligger p� ca 10 procent och �r d�rmed internationellt l�g.
I Schweiz, V�sttyskland, �sterrike och Frankrike har de nationella arbetsl�shetssiffrorna h�llits nere genom att regeringarna och arbetsgivarna med olika medel k�rt ut den invandrade arbetskraften. D�r har man s�ledes exporterat bort sin arbetsl�shet till ackompanjemang av rasistiska hetskampanjer fr�n yttersta h�gern. Arbetarr�relsens ledning har legat l�gt eller till och med st�mt upp i den invandrarfientliga k�ren. Det �r ett svek som �r fullst�ndigt of�rl�tligt och som kommer att minnas l�nge.
J�mf�r vi kvinnornas deltagande i arbetskraften 1975 och 1983 (m�tt som antalet anst�llda och registrerade arbetsl�sa i procent av den kvinnliga befolkningen mellan 15-64 �r) s� finner vi att i Schweiz har kvinnornas andel g�tt tillbaka och i V�sttyskland st�r man kvar p� 1973 �rs niv�, medan i �vriga OECD‑l�nder andelen kvinnor i arbetskraften har �kat under perioden.
Ser vi p� skillnaden mellan m�ns och kvinnors deltagande i arbetskraften 1983 s� framtr�der v�ldiga internationella olikheter. I Holland, Schweiz och Italien �r skillnaden s� stor som 4042 procent. P� andra delen av skalan finns Sverige och Finland d�r skillnaden �r ca 9 procent.
Sj�lvklart �r deltagandet eller icke-deltagandet i arbetskraften bara ett m�tt p� hur k�nsdiskriminerande arbetsmarknaden �r och d�r r�der som sagt stora skillnader internationellt. Ett annat m�tt �r f�rst�s var kvinnor och m�n arbetar och hur l�ng arbetstid de har. D�r vet vi att den svenska arbetsmarknaden �r mycket h�rt uppdelad s� att den �verv�ldigande majoriteten av kvinnorna arbetar inom v�rd- och serviceyrken och m�nnen i h�gre grad arbetar i tillverkningsindustrin och inom transportyrken. Kvinnorna arbetar ocks� deltid i betydligt st�rre utstr�ckning �n m�nnen.
De k�nsm�ssiga skillnaderna i hur arbetsl�sheten sl�r visar inget entydigt m�nster. F�r OECD som helhet �r den officiellt redovisade arbetsl�sheten bland kvinnor h�gre �n bland m�n. 8.5 mot 7.8 procent 1983. J�mf�r man med 1973 s� har skillnaden minskat n�got under krisen. I Finland, Holland, Japan, Kanada, USA och Storbritannien �r den officiellt redovisade arbetsl�sheten h�gre bland m�n och bland den kvinnliga delen av arbetskraften.
I alla andra OECD-l�nder drabbas kvinnorna h�rdast. I Italien och Belgien �r det v�rst med ca 8-9 procent h�gre kvinnlig arbetsl�shet. Av ovanst�ende m�ste vi dra slutsatsen att krisen och dess politiska klimat �nnu inte hejdat kvinnornas int�g p� arbetsmarknaden, men att det fortfarande r�der stora skillnader i m�ns och kvinnors position inom arbetslivet och i samh�llet i stort.
Arbetsl�shetens �ldersm�ssiga f�rdelning ger en betydligt entydigare bild. De som har drabbats h�rdast �r m�n mellan 60 och 64 �r och ungdomar mellan 15 och 24 �r.
Kombinationen av �kande arbetsl�shet och de socialdemokratiska och traditionella kommunistpartiernas of�rm�ga att anvisa n�gon som helst anti-kapitalistisk l�sning p� krisen f�rklarar den v�steuropeiska arbetarr�relsens retr�tt fr�n mitten av 70-talet. Det kriminella i hela situationen �r inte bara det ideologiska medl�periet i och f�r sig, utan dess nettoeffekter: att arbetarna blottst�lls inf�r arbetsgivarnas attacker, utan fungerande organisationer till sitt f�rfogande, utan m�jlighet att organisera ett effektivt sj�lvf�rsvar och utan m�jlighet att knyta banden med de arbetsl�sa i gemensam kamp mot krisen och kapitalet.
Resultatet har inte l�tit v�nta p� sig. I l�nder som USA, Spanien, Frankrike och Storbritannien har fackf�reningarna f�tt vidk�nnas en mer eller mindre kraftig nedg�ng i medlemssiffrorna. De etablerade partiernas medlemsbas har likas� f�rsvagats i dessa l�nder.
Som en del av den allm�nna utvecklingen har hela krisbranscher vuxit fram under 70-talet, t ex teko-, gruv-, st�l-, varvs- och bilindustrin. Det varierar fr�n land till land exakt vilka industrigrenar som skurits ned eller helt dukat under i den internationella konkurrensen. De miljarder som ibland har pytsats in i krisindustrierna har inte anv�nts p� ett planm�ssigt och l�ngsiktigt s�tt, utan i allm�nhet haft som fr�msta funktion att h�lla banker och stora kapital�gare under armarna.
Hundratusentals arbetare och tj�nstem�n har drabbats av arbetsl�shetens sp�ke. Sl�seriet och det m�nskliga lidandet �r oerh�rt stort.
I partiets press har vi t�mligen v�l kunnat f�lja nedmalningen av stora delar av den brittiska gruv-, bil- och st�lindustrin. Den har ocks� skrivit om kampen mot nedsk�rningarna inom den franska st�l- och bilindustrin. Vad som �r mindre k�nt �r att antalet industriarbetare i Spanien minskat med 22 procent mellan 1977 och1984. Bara under de senaste fyra �ren har antalet arbetare inom den spanska storindustrin minskat med 25 procent. I och med Spaniens intr�de i EG, kommer den spanska industrin att uts�ttas f�r en �n mer m�rdande konkurrens. M�nga spanjorer befarar att intr�det i EG samtidigt som det blir ett slutgiltigt erk�nnande av att landet gjort sig av med Franco-epoken inneb�r en d�dskyss f�r spansk industri och jordbruk.
I Italien har krisen slagit h�rt mot alla de storf�retag som traditionellt fungerat som bastioner f�r arbetarkampen.
Den holl�ndska varvsindustrin �r idag s� gott som utpl�nad, fr�n att ha varit en ledande industrigren och centrum f�r n�gra av de mest stridbara arbetargrupperna i landet.
Det �r uppenbart att krisens verkningar inom de utvecklade kapitalistiska l�nderna inte endast f�rsvagar de arbetargrupper som drabbas direkt utan ocks� hela arbetarklassen. Samtidigt m�ste vi v�ga in det faktum att en ny internationell arbetsdelning h�ller p� att se dagens ljus. Exempelvis har v�rldens varvsproduktion f�rskjutits bort fr�n Europa till framf�r allt Japan, men delvis ocks� till Sydkorea och Brasilien. De s� kallade �nya industrialiserade l�ndernas� industriproduktion har p� basis av diktatoriskt f�rtryck av arbetarklassen, l�ga l�ner och h�g produktivitet blivit h�rda konkurrenter till flera av V�steuropas och USA:s industrier.
I de imperialistiska l�nderna har nedg�ngen av antalet industriarbetare skett samtidigt med en uppg�ng i antalet anst�llda inom olika serviceyrken. Detta har bland annat betytt att arbetsl�shetssiffrorna trots allt h�llits uppe och att fler kvinnor blivit en del av den prolet�ra delen av arbetskraften. Tillskottet genom en expansion av servicen�ringarna � och en v�xande facklig organisering av arbetarna inom denna sektor � �r nog s� viktig, men kan bara till en del kompensera f�rlusterna p� annat h�ll.
Det sagda betyder inte att den objektiva utvecklingen �satt stopp� f�r den v�steuropeiska arbetarkampen.
Den brittiska gruvstrejken, de massiva strejkerna under 1983 och b�rjan av 1984 i Spanien och Italien, de offentliganst�lldas massmobiliseringar under samma �r i Holland och Belgien, den danska storkonflikten � det �r n�gra exempel p� motsatsen. Men man m�ste d� samtidigt sl� fast att ingen av dessa arbetarstrider slutat i seger f�r arbetarklassen.
Tiotusentals arbetare har tvingats ut i �ppen kamp f�r att f�rsvara sig mot �tstramnings- och nedsk�rningspolitiken. Men det �r o�ndligt mycket sv�rare att vinna segrar under dagens styrkef�rh�llanden.
V�steuropeisk arbetarr�relsen befinner sig i en ond cirkel. Det �r sv�rt att vinna delstrider, p� grund av de negativa styrkef�rh�llandena. Det kr�vs samlande l�sningar och en mycket bred mobilisering. Samtidigt �r denna breda mobilisering sv�r om inte om�jlig att organisera, utan en f�reg�ende erfarenhet av en m�ngd olika delstrider...
Dessa mots�gelsefyllda f�rh�llanden �r vad som s�tter sin pr�gel p� l�get idag.
V�steuropeisk arbetarr�relse �r inte besegrad. Den besitter fortfarande reservkrafter. Det handlar om fackf�reningar som visserligen missletts sedan �ratal, men som fortfarande organiserar miljoner arbetare och som skulle kunna anv�nda den organisationen f�r att n� ut till nya arbetargrupper. Det handlar ocks� om den styrka som ligger hos det skikt av arbetare, som dragit nya erfarenheter av de g�ngna �rens strider och som, i synnerhet p� lokal eller regional niv�, �r beredda att utmana de traditionella ledningarna. Och det handlar om de demokratiska r�ttigheter som kunnat bevaras och det sociala skyddsn�t som fortfarande existerar � �ven om maskorna glesnat � och som g�r att situationen �n s� l�nge �r en annan �n 30-talets, n�r det g�ller krisens omedelbara sociala effekter.
I och med att krisen f�tt sl� igenom som den har gjort, minskar ocks� tilltron till de l�sningar som de traditionella ledningarna f�r arbetarpartier och fackf�reningar f�respr�kar.
Vem tror till exempel idag p� att arbetsl�shetens �kning �r ett �verg�ende fenomen? Vem �r beredd att f�r femte, sj�tte eller n:te g�ngen s�tta sin tillit till arbetsmetoder som aldrig visat sig fungera? Vem tror att enbart detta att l�gga sin r�st p� ett socialdemokratiskt eller kommunistiskt parti f�r�ndrar situationen?
Allt f�rre! Detta skapar �kade m�jligheter i uppbygget av en ny socialistisk kraft inom v�steuropeisk arbetarr�relse, �ven om ocks� de nya socialisterna kommer att f� leva l�nge i den v�rld av misstro som de gamla ledningarna skapat.
Den politiska utvecklingen under 1970-talet och b�rjan av 80-talet g�r allts� att kampvillkoren �r helt annorlunda idag �n f�r tio-femton �r sedan.
I b�rjan av 1970-talet kunde en bred, spontan korttidsstrejk vid Volvo � eller n�got annat av Europas storf�retag � ge en l�neh�jning p� flera kronor mer i timmen. En motsvarande h�jning, i fast penningv�rde, skulle idag kr�va en enast�ende insats l�ngt ut�ver den arbetsplats d�r man strejkar. Det skulle utl�sa en febril aktivitet fr�n arbetsgivare, regering och uts�nda fackliga toppfunktion�rer med hot om inst�mmande till arbetsdomstolen, avsked och vad man nu kan f�rest�lla sig.
Varje konsekvent f�rsvar av den arbetande befolkningens omedelbara intressen leder idag f�rr eller senare till mots�ttningar och konfrontation med regeringarnas och de fackliga toppledningarnas politik. F�rtroendet i fackliga vardagsfr�gor och f�rm�gan att ge ett perspektiv och helhetsl�sningar p� problemen g�r hand i hand.
Detta ger den politiska organiseringen p� arbetsplatserna en v�xande betydelse ocks� f�r det fackliga vardagsarbetet. Partiets f�rm�ga att peka ut ett helhetsalternativ till en byr�kratisk eftergiftspolitik st�lls p� prov, liksom f�rm�gan att bygga broar mellan olika k�mpande grupper och f�rm�gan att handfast organisera de egna styrkorna.
Allt detta kr�ver ocks� en f�rst�rkt ideologisk motoffensiv. Inom arbetarr�relsen st�lls idag en m�ngd fr�gor som v�ntar p� svar: vad som kan g�ras �t arbetsl�sheten, utslagningen, attackerna mot kvinnors r�ttigheter p� jobbet och i facket, milj�problemen, rustningarna och s� vidare. Det �r en stor utmaning.
En annan f�r�ndring, som det �r helt avg�rande att inse, �r f�r�ndringen i ungdomens villkor. Ingen tidigare v�steuropeisk efterkrigsgeneration har st�llts inf�r en situation som dagens och den fortsatta utvecklingen ter sig explosionsartad. Utvecklingen av ungdomsarbetsl�sheten �r ett tydligt exempel. 1970 fanns det i de sju st�rsta kapitalistiska l�nderna 1 miljon arbetsl�sa ungdomar. 1983 var det 9.5 miljoner. Idag ligger siffran �nnu h�gre.
Ungdomsarbetsl�sheten �r betydligt h�gre �n normalarbetsl�sheten. 1983 var den drygt tv� g�nger h�gre i l�nder som USA, Finland och Kanada, 2.5 g�nger h�gre i Storbritannien, 3.7 g�nger h�gre i Frankrike, 4.6 g�nger h�gre i Norge och n�stan sju(!) g�nger h�gre i Italien. I Sverige var siffran ca 3 g�nger h�gre 1983, med andra ord innan ungdomslagen tr�dde i kraft.
I USA �r 45 procent av de arbetsl�sa ungdomar (under 25 �r), 57 procent i Spanien och 62 procent i Italien.
Och som vanligt �r vissa grupper �nnu mer utsatta �n andra: unga kvinnor, invandrarungdomar, svarta (framf�r allt i USA, Storbritannien och Frankrike) och latinos (i USA).
I Frankrike �r 55 procent av de tillf�lligt arbetsl�sa under 25 �r.
F�r f�rsta g�ngen under efterkrigstiden finns det nu miljoner och �ter miljoner ungdomar som inte har � och ser n�gra utsikter till att f� � jobb.
Och krisen griper ocks� kring sig till skolungdomen. Nedsk�rningar � med l�rarl�sa klasser, �verbel�ggning, �kade kostnader f�r skolm�ltider och skolmaterial � �kar stressen och g�r ibland skolan mer till m�nskliga parkeringsplatser �n ett st�lle d�r man kan l�ra f�r livet eller f�r arbetslivet.
Den h�r situationen �r den viktigaste orsaken till den vilsenhet och utslagning som drabbar stora ungdomsgrupper i dagens V�steuropa. Men h�r, liksom f�r arbetarr�relsen i stort, finns det en minoritet som drar andra slutsatser. Uppg�ngen internationellt i kampen mot rasismen och i viss m�n ocks� ungdomsarbetsl�sheten �r tecken p� det.
Den sociala kris, som nu f�ljer i sp�ren p� den ekonomiska nedg�ngen, skapar f�rh�llanden som �r helt nya f�r tidigare generationer. Det skall mycket till � n�r det g�ller �kad lyh�rdhet, fr�schhet och nyt�nkande � om de aktivister, som drogs in i det politiska arbetet under andra villkor och dominerar dagens arbetarorganisationer, skall kunna sl� en brygga till dem som nu b�rjar ta kamp f�r sina intressen.
Om vi efter denna allm�nna utblick kommer tillbaka till l�get i Sverige, s� �r det f�rsta man m�ste sl� fast att den S�rg�rdsidyll som socialdemokraterna utm�lade i sin valkampanj 1985 av ett �Sverige p� r�tt v�g� kommer att hamna p� en allt skarpare kollisionskurs med verkligheten under de kommande �ren.
Den kommande l�gkonjunkturen kommer med stor sannolikhet att drabba Sverige �n h�rdare �n de f�reg�ende.
Den uppg�ng som skett i den svenska ekonomin under de senaste �ren, har i mycket haft den amerikanska importen som motor. USA-ekonomins drivkrafter har fr�mst varit tre: en expanderande bilmarknad efter en tidigare djupdykning, den amerikanska byggnadsindustrin och den enorma vapenproduktionen, finansierad av ett gigantiskt budgetunderskott.
Krigsproduktionen har finansierats genom en str�m av utl�ndskt kapital till USA och backats upp genom en uppg�ng i utlandsinvesteringarna. Det utl�ndska kapitalet har lockats dit genom h�ga r�ntor och en s�nkning av dollarkursen. Det har gjort exporten dyrare och importen mycket billigare. Det �r det som Sverige med sin starka satsning p� den amerikanska marknaden och sin dollarorienterade finansiering ridit p�.
Den h�r utvecklingen har gjort att USA hamnat p� toppen av en kreditvulkan. Dess utlandsskuld �r nu 2,5 billioner (d v s 2,5 tusen miljarder) dollar. Denna enorma kreditm�ngd f�rs�tter den internationella bankv�rlden i gungning. Och s� h�r kan det inte forts�tta.
Det svenska exportberoendet g�r att den svenska ekonomin ocks� blir mer s�rbar �n tidigare. Den kommer att drabbas minst lika h�rt av nedg�ngar i exporten som den tidigare gynnats av dess uppg�ngar.
De effekterna l�ggs s� ovanp� f�ljderna av en stagnerande hemmamarknad. Och detta i ett l�ge d�r nedsk�rningarna p� den offentliga sektorn g�r att den inte kan sv�lja ett �kat antal arbetsl�sa.
F�ljden blir en snabb uppg�ng i arbetsl�sheten och nya f�rs�k fr�n regeringens sida att strama �t den sociala servicen till f�rm�n f�r exportindustrin.
Den kommande l�gkonjunkturen hotar d�rmed att bli den v�rsta under hela efterkrigstiden. Och det samtidigt som utg�ngsl�get inf�r de kommande �rens pr�vningar �r s�mre �n inf�r tidigare l�gkonjunkturer n�r det g�ller arbetsl�shet, reall�ner och sociala reformer. Sverige n�rmar sig det europeiska m�nstret.
Sedan mitten av 1970-talet har det politiska klimatet i den allm�nna samh�llsdebatten i Sverige drivits �t h�ger.
N�r arbetsgivarna och moderaterna gick ut p� bred offensiv f�r att driva fram en f�r�ndring av de svenska samh�llsf�rh�llandena, drog sig SAP, de fackliga ledningarna och �ven Vpk p� defensiven.
H�gern kom att vinna samh�llsdebatten om de astronomiska utlandsskulderna, skulder som �vi alla� dragit p� oss och som m�ste betalas tillbaka under generationer fram�t.
Det f�ll p� en oberoende ekonom av Sven Grassmans kaliber att ta p� sig uppgiften att f�rs�ka punktera den officiella l�gnen kring utlandsl�nen och deras ekonomiska betydelse.
Men bortsett fr�n ett par enstaka kritikerr�ster var det SAF och moderaterna som slog an tonen och vann den offentliga samh�llsdebatten i dessa fr�gor � ett faktum som kom att st� de svenska l�ntagarna dyrt.
Ocks� i den allm�nna samh�llsdebatten om det �h�ga l�nel�get� blev det h�gern som stod som segrare under 1970-talet. Ramarna f�r vad som officiellt betraktades som m�jligt och inte m�jligt n�r det g�llde l�nerna, sn�vades in betydligt. Detta beroende p� att borgerligheten och dess nationalekonomer i s� h�g grad f�tt dra upp dessa ramar utifr�n sina egna intressen av att h�ja l�nsamheten p� reall�nernas bekostnad.
Samma sak g�llde debatten om de svenska exportf�retagens internationella marknadsandelar, den offentliga sektorns roll och det svenska skattesystemets inriktning.
P� punkt efter punkt kom arbetarr�relsens ledning att sl� till retr�tt. Det lade grunden till den negativa utveckling vi sedan tvingats �se n�r det g�ller v�r allm�nna v�lf�rd och v�ra reall�ner.
Denna politiska kurs hos arbetarr�relsen m�ste i sin tur f�rklaras utifr�n socialdemokratins egen roll. Som reformister i ett kapitalistiskt samh�lle pr�glat av stagnation och krisproblem l�ter socialdemokratins ledning politiken best�mmas av det best�ende samh�llets egna spelregler � man v�grar bryta mot de givna spelreglerna.
Den viktigaste av dessa regler �r att kapitalet m�ste f� god l�nsamhet p� sina investeringar � annars blir de inte av. D�rf�r har ocks� investeringstakten sjunkit under 1970- och 80-talen. Socialdemokratins problem �r � i likhet med alla politiska partier som har att f�rvalta den givna kapitalistiska ekonomin att det �r kapitalet som har beslutander�tten �ver vilka investeringar som g�rs och n�r.
Detta accepterande av det nuvarande samh�llets l�nsamhetskriterier och m�ls�ttningar n�dv�ndigg�r en politik d�r socialdemokratin f�rs�ker blidka de verkliga h�rskarna, borgarklassen. Det �r i detta sammanhang man skall se alla de reall�nes�nkningar, devalveringar, beslut om investeringsst�d och s� vidare som genomf�rs f�r att f�rb�ttra �investeringsklimatet�, i hopp om att de svenska f�retagen skall klara sig b�ttre �n sina utl�ndska konkurrenter. F�rst d� kan man andas ut och b�rja t�nka p� nya reformer...
Denna politiska r�vsax har den svenska arbetarr�relsen befunnit sig i under drygt tio �r, och dess ledning kommer aldrig att ta sig d�rifr�n, eftersom den med tusen lojalitetsband �r knuten till och beroende av det etablerade samh�llet.
Om dessa konstateranden ger en allm�n bild av den svenska arbetarr�relsens l�ge, �r det l�mpligt att utg� fr�n valr�relsen och valutg�ngen i september 1985 f�r att g�ra en n�rmare best�mning av tillst�ndet inom svensk arbetarr�relse.
Samtidigt visar valet -85 ocks� de m�jligheter som b�rjar �ppna sig f�r ett nytt socialistiskt alternativ i svensk politik.
Det senaste riksdagsvalet var en f�rlust f�r de borgerliga partierna. Detta dels p� grund av att deras egen inre sammanh�llning var mycket s�mre �n vid de tre f�reg�ende valen, dels p� grund av att h�gerns attacker mot den offentliga sektorn och krav p� �systemskifte� var s� extrema. Det finns fog f�r att s�ga att det var f�rsta g�ngen p� l�nge som h�gern inte vann den allm�nna samh�llsdebatten. Stora v�ljargrupper tog avst�nd fr�n moderaterna till f�rm�n f�r folkpartiet.
Efter denna omf�rdelning inom det borgerliga l�gret och en talande nedg�ng f�r b�de SAP och Vpk � dock inte tillr�ckligt stor f�r att tvinga fram ett regeringsskifte � utropade sig Olof Palme snabbt till valets segerherre.
Med tanke p� omst�ndigheterna och med perspektiv p� n�sta riksdagsval m�ste man konstatera att valutg�ngen � trots segern �ver moderaterna � likv�l mest liknar en pyrrhusseger f�r svensk arbetarr�relse, och som s�dan kastar den m�rka skuggor mot framtiden. Det �r ocks� den l�rdom som vi ser som allra viktigast att utveckla i den h�r analysen av valutg�ngen 1985.
Den allm�nna debatt som f�ljt p� valet har inneh�llit starka element av sj�lvbedr�geri. Det g�ller s�v�l den socialdemokratiska h�gern, som den traditionella �v�nsteroppositionen� Vpk � och de mindre stalinistpartierna Apk och KPML(r).
� Valutg�ngen innebar ett f�rnyat f�rtroende f�r den tredje v�gens ekonomiska politik, har det hetat fr�n SAP-ledningen. Partitidningen Aktuellt i politiken uttrycker det s� h�r:
� N�gra f�rlorade riksdagsmandat p� marginalen...men viktigare �r att vi kunde beh�lla regeringsmakten trots att ribban h�jts (genom valsamverkan mellan centern och Kds) och lyckades sl� tillbaka den kanske v�rsta h�geranstormningen sedan kosackvalet 1928[1].
Talet om den hejdade h�gerv�gen �terfinns ocks� i partitidningar som Ny Dag (Vpk), Norrskensflamman (Apk) och Prolet�ren (KPML-r).
Detta har inte mycket med verkligheten att g�ra. Den i sammanhanget lite udda, men fortfarande socialdemokratiske, ekonomen Sven Grassman uttryckte sig oerh�rt mycket klarare i en eftervalsintervju i Vpk:s Ny Dag:
� Den ekonomiska politiken har f�tt underk�nt av v�ljarna. S� tolkar jag valresultatet, ett bakslag f�r b�de (s) och Vpk och f�ga entusiasm bland deras v�ljare. Att valet inte gick v�rre beror p� att arbetarna inte haft n�got alternativ att r�sta p�, bara en aggressiv h�ger[2].
Det �r en bra sammanfattning av valutg�ngen, som p� arbetarh�ll i mycket blev en protest mot att hela det politiska f�ltet f�rflyttats �t h�ger och mot de g�ngna �rens regeringspolitik och de f�rhoppningar den grusat.
S�llan har v�l en r�stning p� SAP fr�n arbetarv�ljarnas sida s� tydligt handlat om att ta st�llning f�r n�got mindre d�ligt, snarare �n att r�sta f�r n�got man tror p�.
Ett l�gre valdeltagande �n p� femton �r vittnar om en annan form av passiv protest.
De omedelbara socialdemokratiska segerfanfarerna kom snabbt att d�mpas n�got. Det visade sig efter hand att r�stsplittringen � skillnaden mellan resultaten i riksdags- och kommunalvalen � var dubbelt s� stor som 1982 och att partiet 1985 gjort sitt s�msta kommunalval sedan 1930-talet!
Nedg�ngen �r s�rskilt m�rkbar i utpr�glade industrib�lten, arbetardistrikt och invandrart�ta omr�den. Endast 30 procent av invandrarna deltog i kommunalvalen[3].
D�remot klarade sig socialdemokraterna f�rh�llandevis mycket b�ttre i borgerligt styrda kommuner och utpr�glade �verklassomr�den.
N�r SAP-ledningen skulle utv�rdera valutg�ngen vid sin eftervalskonferens p� Bommersvik (oktober 1985), tvingades den d�rf�r ocks� att l�gga till en ny faktor i analysen:
� Valet var ett segerval � men segern kunde ha varit st�rre, om de socialdemokratiska grundorganisationerna varit starkare och fungerat b�ttre...
Att grundorganisationerna inte var starkare beror dock i f�rsta hand p� politiska orsaker. De f�rsvagades genom att de tilldelades den otacksamma uppgiften att f�rsvara en politik, som i allt h�gre grad kommit att strida mot arbetarv�ljarnas intressen.
Om socialdemokratin f�rs�ker l�sa sitt dilemma med renodlade organisatoriska medel, kommer det att finna samma resultat som efter motsvarande �sj�lvkritiska� betraktelser 1976 (n�r borgarpartierna tog regeringsmakten) och 1979 (efter en v�g av kritik mot partiets tama oppositionspolitik). Det g�rs n�gra ryck � men sedan �terg�r l�get till det normala eller n�got �nnu v�rre.
Skall man komma till roten med socialdemokratins aktuella problem m�ste man f�rst avf�rda de tre myter som ligger bakom sj�lvbedr�geriets eftervalsdebatt:
� myten om framg�ngarna p� den �tredje v�gen�;
� myten om den breda uppslutningen bakom denna politik; och
� myten om en h�ger p� retr�tt.
N�r SAP-ledarna g�ng p� g�ng velat bevisa att �Sverige �r p� r�tt kurs� har de b�rjat med att gillra en f�rs�tlig argumentationsf�lla. De har sj�lva under de senaste �ren regerat �ver ett Sverige i h�gkonjunktur, men har b�de f�re och efter valet genomg�ende j�mf�rt sina resultat med borgarnas l�gkonjunktur�r 1980 -81. Det ger inte en korrekt bild av utvecklingen. Man f�r ett b�ttre grepp om verkligheten genom att j�mf�ra j�mf�rbara storheter. Och d� visar det sig:
� att den genomsnittliga arbetarinkomsten �kade under h�g-konjunktur�ret 1979, medan den minskade under h�gkonjunktur�ret 1984;
� att arbetsl�sheten visserligen minskat ungef�r lika mycket under b�da perioderna, men att den p� grund av den djupa mellanliggande l�gkonjunkturen nu �nd� �r rekordh�g f�r att vara under en h�gkonjunktur (det betyder d� samtidigt att den procentuella minskningen faktiskt var st�rre d� �n nu);
� att regeringens budgetsparande genom nedsk�rningar varit s� mycket som tre g�nger effektivare under socialdemokratiskt styre �n under borgerligt;
� att takten i prisstegringarna fortfarande ligger klart �ver �inflationsm�let�;
� att klyftorna mellan fattiga och rika tragiskt nog �r oerh�rt mycket st�rre �n under den f�rra l�gkonjunkturen.
Detta betyder ocks� sammantaget att utg�ngsl�get inf�r den f�rest�ende l�gkonjunkturen �r betydligt mycket s�mre �n inf�r den f�rra, b�de med avseende p� arbetarnas realinkomster, arbetsl�sheten och nyfattigdomen i den or�ttf�rdiga omf�rdelningens sp�r.
Om vi skall forts�tta med att j�mf�ra j�mf�rbara storheter, skulle en motsvarande utveckling som under den f�rra l�gkonjunkturen betyda en �kning av den �ppna och dolda arbetsl�sheten till upp emot 700 000 personer. Realinkomsterna skulle sjunka till nya bottenv�rden. Budgetunderskottet skulle n� rekordh�jder i 100 miljarder-kronorstrakten. Antalet socialhj�lpstagare och utblottade skulle �ka till niv�er som aldrig tidigare i �v�lf�rdssamh�llet�. Samtidigt skulle m�jligheterna att s�tta in hj�lpinsatser f�r de beh�vande minska, till f�ljd av de �terkommande nedsk�rningarna i utgifterna f�r den sociala service-sektorn och de statliga bidragen till kommuner och landsting.
Utrymmet f�r offensiva insatser mot en skadlig arbetsmilj� och den st�ndiga naturf�rst�relsen skulle krympa och minskade samh�lleliga insatser bidra till en fortsatt och f�rdjupad kulturell utarmning.
S� blir de kommande �ren alltmer en fr�ga om m�nniskornas och v�lf�rdssystemets �verlevnad.
Den socialdemokratiska strategin p� temat den �tredje v�gen� bygger p� tv� grundf�ruts�ttningar:
� Om l�nerna h�lls tillbaka, kan priserna minska och den svenska exporten gynnas, samtidigt som konsumtionen och importen h�lls nere.
� De �kade vinstmarginaler som blir f�ljden av den minskade l�neniv�n, ger utrymme f�r nya, produktiva investeringar, offensiva satsningar i ny teknologi och en f�rb�ttrad konkurrenskraft f�r svensk industri.
B�da dessa grundf�ruts�ttningar bygger p� minst sagt os�kra antaganden:
� l�neh�jningarnas effekt p� prisstegringen �r minimal; denna best�ms i st�llet framf�rallt av f�retagens medvetna priss�ttning, regeringens p�lagor och �kade importkostnader;
� f�retagen investerar inte n�dv�ndigtvis mera f�r att de f�r mer pengar, i synnerhet inte under en l�gkonjunktur d� det finns s�mre avs�ttningsm�jligheter f�r det som produceras, f�r att inte tala om utnyttjandet av den �kade produktionskapacitet som blir resultatet av de gjorde nyinvesteringarna.
Om grundf�ruts�ttningarna f�r den socialdemokratiska strategin varit skakiga under den f�rsta regeringsperioden, s� lovar de att bli det i �n h�gre grad under den andra. Om bolagen redan tidigare �gnat en enorm del av sina likvida medel till ren och sk�r spekulation eller f�r att tj�na stora r�ntor p� sin utl�ningsverksamhet, kommer b�jelsen i den riktningen att vara �n starkare i l�gkonjunkturens, de minskade marginalernas och handelskrigens sp�r.
Vad h�nder d�? D� spricker bubblan � eller med finansministerns ord:
� Det absolut grundl�ggande �r att �terf�ra Sverige till ekonomisk balans med bevarad syssels�ttning. Misslyckas vi med det, finns bara en v�g. Det �r Adelsohns recept... och d� f�r vi ocks� den h�ga arbetsl�shet man har runt omkring oss[4].
Det �r ingen uppbygglig vision[5].
Om socialdemokratin fortfarande �tnjuter ett st�d f�r den �tredje v�gens� politik � inom den egna r�relsen och inom valmansk�ren � s� �r det mer utifr�n en oklarhet om vad som skulle kunna vara alternativet och f�rhoppningar om att den �nd� skall g� v�gen, �n en gl�dje �ver dess effekter.
Varje arbetare som har sv�rt att f� ekonomin att g� ihop; varje socialhj�lpsarbetare som ser den sk�rpta utslagningen; varje kvinna som inte kan f� ett eftertraktat heltidsarbete eller inte kan ta det p� grund av diskriminering eller bristande barnomsorg; varje ung m�nniska som f�rtvivlat s�ker med ljus och lykta efter arbete eller bostad; varje invandrare som k�nner hur intoleransen �kar hos m�nga storsvenska grannar eller arbetskamrater; varje v�n av ren luft, of�rst�rt vatten och fr�scha str�vomr�den; varje fiende till om�nskligt sammangyttrade storstadsomr�den; varje m�nniska som vill leva sitt liv under v�rdiga och fredliga former m�ste k�nna effekterna av �tstramningens och de minskade marginalernas 80-talssamh�lle!
Det leder till en �kad olust �ver den inslagna kursen, ocks� bland traditionella socialdemokratiska v�ljare. Och eftersom de nya generationerna (s)-politiker lever allt l�ngre fr�n den verklighet som �r arbetarnas och l�ginkomsttagarnas kommer de ocks� personligen att symbolisera en utveckling d�r socialdemokratin mer och mer blir ett parti som vuxit samman med statsapparaten och bolagsherrarna och allt mindre blir ett intresseparti f�r den arbetande befolkningen och de svaga i samh�llet. Bo Gustafsson � en g�ng uppburen v�nsterledare, men numera trogen socialdemokrat � uttrycker just denna utveckling s� h�r i en intervju:
� Jag har en stark k�nsla av att vi, som en f�ljd av politikens specialisering har f�tt politiker som inte p� samma s�tt som socialdemokrater i tidigare generationer har k�nslospr�t ute bland folk. Tidigare generationer hade en inbyggd politisk kompass, som gjorde att de k�nde m�nniskornas �nskningar och dr�mmar. Idag lever politiker, inklusive de socialdemokratiska, i en sammantr�des- och kommitt�v�rld som ofta �r den enda de k�nner till, eftersom de g�tt direkt fr�n skola och universitet till politiken. Jag v�gar nog p�st� att m�nga av dessa personer som i och f�r sig kan vara f�rtr�ffliga och allvarligt engagerade m�nniskor � i f�rf�rande liten utstr�ckning k�nner till hur �gr�sr�tterna� lever, t�nker och k�nner[6].
S� kommer det sig att vi till den traditionella h�ger- v�nsterskalan nu ocks� m�ste l�gga en helt annan politisk v�rderings-skala � d�r det som det samlade politiska etablissemanget st�r f�r ter sig alltmer avl�gset f�r �vanligt folk�. N�r de som predikar att gemene man och kvinna m�ste h�lla igen, vara �solidariska� och t�nka p� framtiden, st�ndigt till�ter sig sj�lva l�neh�jningar l�ngt �ver �l�netaken� och aldrig ens f�r ett �gonblick beh�ver t�nka p� n�gra umb�randen � d� �r det klart att m�nga v�nder sig mot politikerskr�et och i forts�ttningen utg�r mer fr�n de folkvaldas moral och beteende �n partif�rg, n�r de g�r sina st�llningstaganden.
Det socialdemokratiska partiet gjorde moderaternas tal om �systemskifte� och avgr�nsningen mot en �r� och brutal form av marknadsekonomi� till huvudnumret i 1985 �rs valkampanj.
�nd� �r den socialdemokratiska regeringens best�ende insats under de g�ngna tre �ren just att den p� omr�de efter omr�de l�tit den r�a och brutala marknadsekonomin sl� igenom. Den fortsatta slakten av varvsindustrin; raden av gr�na ljus f�r nedsk�rningarna inom st�lverk och j�rnbruk; de sk�rpta l�nsamhetskraven f�r de statliga f�retagen � p� �lika villkor� som de privata; den allt st�rre �ppenheten p� regeringsh�ll f�r privatiseringsexperiment och entrepren�rsverksamhet; den mer �flexibla� (r�rliga) arbetsmarknadspolitiken som skall underl�tta omflyttning av arbetskraften mellan olika f�retag och regioner; alla de formella och informella hinder som st�lls upp f�r en effektiv arbetarkamp mot f�retagens l�ne- och personalpolitik... � allt detta �r bara n�gra i raden av �ppet pro-kapitalistiska �tg�rder fr�n den sittande �arbetarregeringen�.
S� f�r kapital�garna och deras handg�ngne allt friare h�nder att ta sig an de arbetande m�nniskorna p� sina villkor. S� f�r den blinda och oplanerade marknaden vidgat sv�ngrum. S� f�r kapitalets f�rg�rande krafter en alltmer nedbrytande effekt p� m�nniskor, milj� och samh�lle. Och s� f�r �systembytarna� till h�ger alltmer vatten p� sin kvarn. F�r om �inte ens� den �tredje v�gen� kan garantera ett humant v�lf�rdssamh�lle � d� �r det v�l �nd� v�rt att prova n�got nytt...
Alla id�er om att valutg�ngen 1985 skulle ha stoppat upp h�geroffensiven �r rena och sk�ra illusioner. Valet bekr�ftade �n en g�ng att hela det politiska etablissemanget r�rt sig ordentligt �t h�ger under det g�ngna �rtiondet. Och det som den socialdemokratiska ledningen beg�rde ett nytt mandat f�r, var just att sj�lva f� forts�tta att i regeringsst�llning f�rmedla denna h�geroffensiv. De g�r det som representanter f�r en socialdemokratisk byr�krati, som alltmer h�ller p� att v�xa in i den borgerliga statsapparaten.
N�r det g�ller V�nsterpartiet kommunisterna hade partiet egentligen ett perfekt politiskt utg�ngsl�ge f�r en offensiv valkampanj, som ytterligare gynnades av m�nga socialdemokraters och flera v�nstergruppers taktikr�stning och fr�nvaron av varje mer omfattande angrepp fr�n SAP-maskineriets sida.
Att Vpk �nd� gick tillbaka med tio tusen r�ster har framf�rallt en orsak: partiet har medvetet gjort sig medansvarigt f�r den f�rda regeringspolitiken och byggde sin valkampanj p� att bef�sta sin �parlamentariska immunitet� genom en fortsatt �realpolitisk� p�f�sarroll i f�rh�llande till den socialdemokratiska regeringen.
1 denna sin str�van har Vpk ocks� alltmer kommit att uppfattas av radikala grupper utom � men ibland ocks� inom � partiet som en v�nsterflygel av det politiska etablissemanget. Det s�ger sig sj�lvt att Vpk skulle ha helt andra m�jligheter att n� missn�jda och protestr�stande ungdoms- och arbetargrupper med en annan politisk inriktning och profil. Men det skulle d� ha kr�vt en helt annan orientering �n den som partiledningen nu valde. En av orsakerna till Vpk-ledningens inriktning ligger s�kert i r�dslan f�r att �nyo bli f�rem�l f�r en oh�ljt anti-kommunistisk (s)-kampanj. Det �r i detta l�ge som partiet tvingas man�vrera mellan sin parlamentariska �realism� och en st�rre aktivitet p� basniv� f�r att f�rs�ka kanalisera det folkliga missn�jet med �tstramningspolitiken.
Denna situation och denna mots�gelsefylldhet i Vpk:s verksamhet kommer att skapa en rad sp�nningar under den kommande riksdagsperioden och m�nga sv�ra taktiska val f�r partiet. De kommer att visa sig i �terkommande mots�ttningar om partiets politiska prioriteringar och arbetsformer.
Den politiska situation som vi f�rs�kt belysa i denna genomlysning av valutg�ngen skapar ett vakuum i det svenska samh�llet, som �r utan motstycke under efterkrigstiden.
Det �r ett vakuum som n�got kan m�tas i den r�stm�ssiga framg�ngen f�r den Arbetar- och Ungdomsprotestkampanj, som Socialistiska Partiet tog initiativ till. 16 000 r�ster i riksdagsvalet och 20 000 om man r�knar alla dem som lade sin r�st p� Socialistiska Partiet i n�got av valen � det uttrycker den resonans som ett politiskt rakryggat alternativ kan f� i dagens Sverige. Det finns alla sk�l att tro att den utvecklingen kommer att bli �n mer p�taglig i framtiden.
Gensvaret p� denna kampanj �r den st�rsta enskilda framg�ngen f�r den �nya v�nstern� sedan uppsvinget f�r Skp (Sveriges kommunistiska parti) i b�rjan och mitten av 1970-talet. Men ocks� i j�mf�relse med Skp:s 22 000 r�ster (i valet 1973) representerar Arbetar- och Ungdomsprotest-kampanjen n�got nytt. Den g�ngen verkade Skp som motorn i ett bredare ungdomsuppsving, med tusentals Vietnamaktivister och kanske 3 000 partimedlemmar som organisatorisk ryggrad. De 22 000 v�ljarna var i mycket Skp:s egna medlemmar, sympatis�rer och kontakter.
Idag �r de politiska villkoren helt annorlunda. Hindren f�r ett regelbundet politiskt arbete �r mycket st�rre. Dagens Socialistiska Partiet har en helt annan sammans�ttning �n g�rdagens Skp. Klyftan mellan den organiserade medlemsbas som bar upp Arbetar- och Ungdomsprotest-kampanjen och dess v�ljark�r �r mycket vidare �n den mellan Skp och dess tidigare v�ljarunderlag.
Under dessa f�rh�llanden var resultatet f�r Arbetar-och Ungdomsprotestkampanjen 1985 framf�rallt en politisk framg�ng. Kampanjen fick ett uppmuntrande gensvar d�rf�r att dess huvudfr�gor och det s�tt den f�rde fram dem, svarade mot m�nga arbetande m�nniskors problem och behov.
Likv�l �r det f�rst�s s� att endast en liten minoritet av dem som k�nner en olust �ver dagens politiska verklighet och den aktuella utvecklingen inom svensk arbetarr�relse valde att uttrycka det genom en r�st p� Socialistiska Partiets listor.
Kampanjens egen relativa organisatoriska svaghet och den n�ra nog totala bojkotten av kampanjen i Sveriges Radio/TV och rikst�ckande tidningar gjorde att ocks� m�nga av dem som skulle ha kunnat attraheras av kampanjen, aldrig n�ddes av den.
Men framf�rallt �r l�get att de allra flesta av dem som v�nder ryggen �t de etablerade partierna � b�de till h�ger och v�nster � ger sjutton i partipolitik �verhuvudtaget. Det ger f�rst�s ocks� f�rutfattade meningar om vad till exempel Arbetar- och Ungdomskampanjen representerade.
[1] Aktuellt i politiken, nummer 17/ 1985.
[2] Ny Dag 38/ 1985.
[3] J�mf�r valanalysen i Aktuellt i politiken 20/1985.
[4] Veckans aff�rer 39/1985.
[5] F�r en noggrannare dokumentation av p�st�endena i teserna 11 och 12 � j�mf�r Sten Ljunggrens b�da b�cker N�gon m�ste l�mna b�ten (R�da Rummet, 1984) och L�gnen om l�nen (R�da Rummet, 1985).
[6] Aktuellt i politiken 20/1985.