Ur Fj�rde Internationalen 1/1986

Trevor Evans

Pengar f�r v�rlden att snurra

V�rldsekonomin har genomg�tt en kris i drygt tio �r. Den b�rjade med l�gkonjunkturen 1974-75, som var den djupaste och mest omfattande som intr�ffat sedan Andra v�rldskriget. Denna f�ljdes av en �terh�mtning som var stark i USA och i de nyligen industrialiserade l�nderna i Latinamerika och Sydostasien, men som var svag i Europa, Japan och Tredje v�rlden. 1980 kastades v�rlden ner i en l�gkonjunktur som var �nnu v�rre �n den f�reg�ende. Arbetsl�sheten �kade till rekordniv�er f�r efterkrigstiden i alla avancerade kapitalistiska ekonomier, och r�varuprisernas fall hade en �desdiger effekt p� Tredje v�rldens ekonomier. Fast�n en �terh�mtning varit p� v�g i USA sedan 1983, har uppg�ngen varit oj�mn och svag p� andra st�llen.

Den h�r artikeln handlar om relationen mellan krisen i v�rldsekonomin och de internationella finanserna. Vid slutet av Andra v�rldskriget etablerades, vad som skulle komma att kallas Bretton Woods internationella penningsystem, som hade avsikten av ge regeringen st�rre kontroll �ver internationella ekonomiska relationer. Detta system kollapsade i b�rjan p� 1970-talet och efterl�mnade ett annat som dominerades av privata marknader. Jag skall f�rs�ka visa att dessa privata marknader har varit en av de viktigaste mekanismerna genom vilken krisen har f�rts �ver p� nationella ekonomier. De �r sant att Thatcher-regeringen i Storbritannien valde att anv�nda monetaristisk politik. Men det �r ocks� sant att det hade varit sv�rt �r den att inte v�lja en s�dan politik. Med detta menar jag inte att inga andra politiska v�gar �r m�jliga, utan i st�llet att n�got annat livskraftigt alternativ skulle beh�vs en inriktning som mer radikalt utmanade systemet med privata finansiella marknader, �n vad som ofta f�respr�kas.

Artikeln kommer huvudsakligen f�rs�ka skissera hur d t internationella finansiella systemet har utvecklats som ett svar � de behov ackumulationen st�ller i de avancerade kapitalistiska ekonomierna, och hur det i sin tur fungerat som begr�nsning p� dessa ekonomier. Fokus ligger p� USA och Storbritannien, �ven om den internationella skuldkrisen kommer att ber�ras p g a dess global betydelse. Allra f�rst kan det dock underl�tta att s�ga n�gra ord om pengars betydelse.

Makten i din pl�nbok

Kapitalismen �r en penningekonomi. Detta �r i vissa avseenden s� uppenbart att det �r l�tt att ta det f�r givet. Det �r s� f� aktiviteter som inte blandar in pengar p� n�got s�tt, att de kan verka vara en ganska oundg�nglig f�reteelse i vardagslivet. �nd� �r de i sj�lva verket en av de mest m�rkv�rdiga produkterna av det m�nskliga samh�llet. Det har skapats en process genom vilken snart sagt varje typ av kvalitativ skillnad kan reduceras till en skillnad mellan en kvantitet pengar och en annan. Varor och tj�nster, skapelser och natur, till och med m�nniskors f�rm�gor och s�rskildheter � allt kan uttryckas i en summa pengar. Det �r det universella hos pengar som g�r det s� sv�rt att f�rst� dess sociala funktion.

I en kapitalistisk ekonomi �r produktionen organiserad i ett stort antal skilda f�retag. Men det finns ingen institution som medvetet beslutar hur mycket av samh�llets arbete som skall syssels�ttas i produktionen av varje enskild vara. I st�llet beslutas detta efter att varan producerats, om den kunnat eller inte kunnat s�ljas f�r pengar. Pengar utg�r l�nken mellan producenter och konsumenter, och �r det medel med vilket samh�llet giltigf�rklarar just den f�rbrukningen av arbete. Pengar �r d�rf�r en social f�rbindelsel�nk som b�de f�renar och reglerar m�nniskor i detta decentraliserade produktionssystem.

Men pengar �r inte bara en f�rbindelsel�nk. �gandet av dem inneb�r kontroll �ver samh�llelig produktion. De flesta m�nniskor m�ste arbeta st�rre delen av sina liv, ofta med meningsl�sa uppgifter, f�r att kunna f� de pengar som �r n�dv�ndiga f�r att leva. Det betyder att de som har pengar kan styra arbetet f�r dem som inga har. Det �r detta som g�r det m�jligt att kasta in pengar i cirkulationen och tj�na mer pengar, g�ra vinst. Pengar som cirkulerar p� detta s�tt �r kapital, och som kapital bildar det en enorm koncentration av samh�llelig makt.

Fast�n kapitalet anv�nder denna makt i produktionen, kommer det i allm�nhet att g�ra s� bara om det �r vinstgivande, och det kan inte g�ra det p� ett smidigt s�tt. Tv�rtom, tider av vinstgivande investeringar har alltid st�tt p� sociala hinder som satt gr�nser f�r processen. Gr�nsen visar sig till att b�rja med som en omfattande tr�ghet att s�lja varor f�r pengar och resulterar i nedskurna investeringar och en nedg�ng i ekonomin. Detta �r grunden till industricykeln som har varit ett �terkommande inslag i kapitalistisk utveckling sedan tidigt artonhundratal. Det �r industricykelns nedg�ngar som ligger bakom de finansiella kriserna som fortfarande tidvis s�tter �ven de starkaste kapitalistiska ekonomierna i gungning och tvingar dem att f�r�ndra sig och anpassa sig till en f�r�nderlig v�rld.

P� grund av att pengar ut�var ett s�dant starkt inflytande, de tr�nger in i varje por av samh�llslivet, utg�r de ett extremt m�ktigt vapen f�r att tygla varje socialt krav som of�renligt med vinstjakten. Det faktum att pengar �r den l�nk som binder samman m�nniskor i ett kapitalistiskt samh�lle g�r det mycket sv�rt att motst� attackerna som s�nds ut genom denna l�nk, vilket fackf�reningsr�relsen f�tt erfara n�r den m�tt den monetaristiska strategin. I kristider �r det d�rf�r genom pengar som den kapitalistiska ekonomins krav st�lls f�re de fr�n det sociala livet.

Nationella pengar

Pengar har vanligtvis blivit tillverkade av v�rdefulla varor, s�som silver och guld. Denna typ av pengar �r k�nd som varupengar, och dess uttryckliga v�rde var relaterat till v�rdet p� metallen. Men f�r att undvika att hela tiden beh�va v�ga metallkvantiteter f�r att kunna anv�nda dem som pengar, beh�vde de pr�glas till mynt med en standardvikt. Denna uppgift kr�vde en offentlig myndighet och den f�ll p� staten, vilken antingen pr�glade mynten i egen regi eller �vervakade de myntproduktionen utlagd p� n�gon annan. Allts�, �nda fr�n b�rjan har pengar haft en klart nationell karakt�r och staten har alltid varit inblandad.

Varupengar var dock dyrt att producera och utbudet av dessa var otillr�ckligt f�r den fenomenala tillv�xten av penningekonomin som f�ljde p� utvecklingen av kapitalistisk handel och industri. Kapitalismens framv�xt var d�rf�r f�renad med utvecklandet av nya typer av pengar. Det resulterade i ett system av nationella pengar som var en kombination av pengar utgivna av staten (statliga pengar) och pengar utgivna av bankerna (kreditpengar).

Banker kan skapa pengar p� tv� s�tt: Ett �r att ge ut banksedlar; Ett annat �r att f�rskottera ett konto med en deponering fr�n vilken man sen kan ta ut en check. N�r en check anv�nds f�r betalning �verf�rs deponeringen till ett annat konto. Deponeringen kan flyttas om och om igen, men den kommer fortfarande att existera �ven efter det att den ursprungliga krediten betalas tillbaka. De flesta pengar �r av denna typ och existerar endast som en post i en banks bokf�ring � eller med modern teknik, som en markering p� databandet.

Banker kan f�rse samh�llet med ett mycket flexibelt utbud av pengar, men just p� grund av att dessa pengar kan skapas s� l�tt, �r det problem med att s�kra dess kvalitet. (Det h�nde ofta i USA p� artonhundratalet att sedlar accepterades bara efter en rej�l nedskrivning av deras nominella v�rde.) Staten har d�rf�r blivit djupt inblandad i regleringen av penningsystemet, och den institution genom vilket detta sker �r Centralbanken. Centralbanken sitter p� toppen av banksystemet. De pengar den skapar backas upp av staten och den f�rser systemet med de medel med vilka de andra bankerna kan balansera transaktionerna mellan sig. Kvaliteten p� kreditpengarna skapade av aff�rsbankerna vilar p� utbytbarheten med de statliga pengarna utgivna av Centralbanken.

Bank of England har varit den centralbank genom vilken staten har reglerat penningsystemet i Storbritannien � fast�n den varit privat�gd till s� sent som 1946. Bankens verksamhet utvecklades under artonhundratalet d� regeringen f�rs�kte mildra konsekvenserna av �terkommande finansiella kriser. Utgivandet av banksedlar, som alla banker hade sysslat med, inskr�nktes till Bank of England. Den till�ts bara ge ut sedlar till en viss gr�ns i niv� med storleken p� dess guldreserv. Sedlarna kunde v�xlas mot guld p� beg�ran, och standardv�rdet var ett pund guldmynt. Staten s�kte d�rigenom s�kra kvaliteten p� kreditpengar skapade av aff�rsbanker genom att koppla det (med hj�lp av Bank of Englands pengar) till guldv�rdet.

Den direkta l�nken mellan Bank of England-pengar och guld, br�ts till sist i och med den internationella krisen 1931. Sedan dess har staten f�rs�kt s�kra kvaliteten genom ett system med krav p� reserver. Det betydde att den m�ngd pengar en bank kan skapa begr�nsades till en viss best�md kvot av dess reserver av statspengar. De senare inkluderade Bank of England-pengar och vissa former av statsskulder. Eftersom staten kontrollerar utbudet av dessa �h�gkvalitetspengar� b�r den kunna kontrollera den totala penningm�ngd som skapas. Men eftersom aff�rsbankerna g�r sina vinster genom att ge kredit, �r de mycket uppfinningsrika n�r det g�ller att hitta s�tt att kringg� restriktionerna f�r l�ngivning. F�rska bevis fr�n Storbritannien och F�renta Staterna visar att om inte reserver inte tillst�lls aff�rsbankerna, kommer konkurrensen mellan dem om reserverna att starkt h�ja r�ntel�get, men ocks� att detta har liten direkt effekt p� den penningm�ngd bankerna skapar.

Utvecklingen av nationella pengar som inte kan v�xlas mot guld, har betytt en viktig f�rskjutning i det s�tt pengar reglerar en kapitalistisk ekonomi. P� artonhundratalet blev f�rbrukningen av arbete nedlagt i produktionen av en vara socialt erk�nd n�r varan s�ldes f�r pengar. N�r det kom en l�gkonjunktur och f�retagen inte kunde s�lja sina produkter, kunde de inte betala tillbaka l�nen till sina banker, och en kedjereaktion av bankkrascher f�ljde. Pengar som hade getts ut av dessa banker blev v�rdel�sa, och en f�rst�relse av en del av den totala penningm�ngden i omlopp f�rv�rrande ytterligare situationen. Allt eftersom l�gkonjunkturen tog d�d p� ekonomins minst produktiva f�retag, blev de som var kvar de som hade skaffat ny teknik. De kunde producera varor billigare och s�lja dem till priser i proportion till den reducerade niv�n p� monet�r efterfr�gan.

I syfte att f�rhindra att konjunkturella nedg�ngar utvidgas till en totala finansiell kollaps, b�rjade Bank of England agera som l�ngivare i sista hand. Detta skulle f�rhindra att en krasch i en bank hotade hela finanssystemet. Man b�r s�rskilt l�gga m�rke till att centralbanken, genom penningl�n till banker som hotades av brist p� likviditet, p� ett effektivt s�tt garanterade att alla pengar som skapades i banksystemet var v�xlingsbara. Detta var en viktig f�r�ndring.

Centralbankens roll som l�ngivare i sista hand, och det faktum att pengarna inte var v�xlingsbara inom landet, utg�r de tv� viktigaste k�nnetecknen f�r de penningsystem som varit i bruk i de utvecklade kapitalistiska l�nderna sedan Andra v�rldskriget. En nedg�ng i konjunkturcykeln, ter sig fortarande som en of�rm�ga att s�lja varorna till deras gamla priser. Det finns inte tillr�ckligt med pengar att k�pa alla varor f�r, och i takt med att de os�lda lagrens storlek �kar, f�r f�retagen brist p� pengar, och f�rs�ker d�rf�r l�na mer. Befriad fr�n kravet p� inv�xlingsbarhet kan centralbanken f�rse bankerna med de reserver som beh�vs f�r att m�ta ytterligare efterfr�gan p� kredit. Detta �r den keynesianska strategin. Varorna kan nu s�ljas, men till ett h�gre pris. En djup l�gkonjunktur har undvikits, men de underliggande problemen har bara f�rskjutits. Problemet med att best�mma hur mycket arbete som lagts ner i varuproduktionen uppst�r inte l�ngre vid den punkten d�r varor byts mot pengar. Det har flyttats till en punkt d�r kvaliteten p� de kreditpengar som anv�nts f�r att k�pa varorna garanteras genom deras f�rh�llande till statspengar. P� grund av att centralbanken nu garanterar v�xlingsbarheten f�r alla pengar, �r det inte l�ngre m�jligt att nedv�rdera hela utbudet av pengar genom att f�rst�ra pengar som skapats av enbart n�gra f� banker. Vad som i st�llet h�nder �r att v�rdet p� alla pengar delvis nedv�rderas genom inflation.

Om centralbanken st�r som garant f�r pengar som skapats p� detta s�tt, kan de l�ttare fungera som cirkulationsmedel. Det fr�mjar varuutbytet och � �tminstone p� kort sikt � fortsatt ekonomisk reproduktion. Men det finns en mots�ttning mellan pengars funktion som cirkulationsmedel och deras funktion som v�rdebeh�llare. En kapitalistisk ekonomi �r beroende av ett kreditsystem som drar in overksamma pengar och koncentrerar dem som kapital i den punkt i ekonomin d�r de �r mest vinstgivande. Om pengars funktion som v�rdebeh�llare undergr�vs, kommer overksamt kapital att dras ur kreditsystemet och lagras i n�gon annan form, s�som oljem�lningar eller fastigheter. Om det vilande kapitalet skall kunna �terinf�ras kr�vs en r�nta som �r s� h�g att den besk�r vinsten och undergr�ver f�retagens f�rm�ga att investera.

Det attraktiva med den monetaristiska strategin � vars logik n�stan enbart byggde p� l�ran om sunda pengar � var att den s�kte �teruppr�tta v�rdet av pengar genom att v�gra tillhandah�lla de reservtillg�ngar som skulle utg�ra en garanti f�r banksystemets framst�llning av pengar. D�r regeringar valt att f�lja denna strategi har det resulterat i akuta l�gkonjunkturer. Men d�r regeringar inte sj�lva valt den monetaristiska strategin har de funnit att sk�tseln av den egna ekonomin blivit h�mmad av f�rh�llandet mellan de egna nationella pengarna och det internationella penningsystemet.

Internationella pengar

Den typ av penningsystem som f�rekommer i varje kapitalistisk ekonomi �r beroende av statlig reglering, och �r en nationell f�reteelse. Kapitalism har emellertid alltid varit ett internationellt system. I praktiken har ett stabilt internationellt penningsystem varit beroende av att en stat varit finansiellt s� pass dominerande att den kunnat p�tvinga resten av v�rldsekonomin sina pengar. Denna roll intogs f�re 1914 av Storbritannien, efter 1945 har rollen tillfallet USA.

Det internationella penningsystem som sattes i verket efter Andra v�rldskriget, uppr�ttades av 44 nationer p� en konferens i den nordamerikanska semesterorten Bretton Woods 1944. Den m�ktiga USA-ekonomin lyckades till slut resa sig ur krisen i och med krigets utbrott. Mellan 1940 och 1944 f�rdubblades industriproduktionen i landet. N�r kriget gick mot sitt slut utvecklades i USA en debatt om hur man skulle bibeh�lla denna niv� p� ackumulationen. En yngre generation mer radikala ekonomer vid Finansdepartementet f�respr�kade ett keynesianskt inriktat system med nationell planering. Det blev dock Utrikesdepartementets f�rslag som segrade. Detta inneb�r ett f�rsvar av ett frimarknadssystem, men f�rklarade samtidigt att dess framg�ng var beroende av USAs f�rm�ga att skaffa sig ett ansenligt export�verskott. F�r att uppn� ett s�dant �verskott, m�ste amerikanskt kapital vinna tilltr�de till de stora delarna av v�rldsekonomin som var st�ngda av protektionistiska murar, framf�r allt marknaderna inom det Brittiska imperiet. USA f�rs�kte d�rf�r f� till st�nd ett multilateralt internationellt handelssystem. Det var med detta syfte som USA deltog i Bretton Woods-konferensen.

Vid slutet av kriget kontrollerade USA 70 procent av v�rldens samlade guldreserver, och det anv�nde denna finansiella makt f�r att skapa ett internationellt penningsystem i vilket dollarn spelade en huvudroll. Den brittiska regeringen k�nde sig, p g a sitt beroende av oerh�rt stora USA-l�n f�r att finansiera l�pande import av mat och r�material tvungen att acceptera USAs f�rslag. (De hemliga �verenskommelser genom vilka USA kunde uppr�tth�lla milit�rbaser i Storbritannien sl�ts under liknande omst�ndigheter.)

Det system som etablerades i Bretton Woods hade tre viktiga egenskaper. F�r det f�rsta skulle guld fungera som internationell v�rdem�tare. Men dollarn skulle verka j�msides, �lika mycket v�rd som guld�, utifr�n det att den amerikanska regeringen skulle v�xla in dollar mot guld till en kurs av 35 dollar per ounce (28,4 gram, �a). F�r det andra fixerades v�rdet p� andra valutor till en fast dollarkurs. Denna kunde dock justeras under vissa f�rh�llanden. F�r det tredje skapades Internationella Valuta Fonden (IMF) f�r att reglera v�xelkurserna och f�rse l�nder med kortfristiga l�n s� att de kunde klara av sina underskott i betalningsbalanserna.

Bretton Woods-systemet innebar en ram inom vilken internationella ekonomiska relationer kunde sk�tas med hj�lp av en nationell valuta, n�mligen dollarn. I �vriga l�nder skulle den egna valutan kunna v�xlas mot dollar genom centralbanken. Regeringarna till�ts ut�va kontroll �ver valutatransaktioner i samband med investeringar utomlands, men i �vrigt skulle olika valutor ha fria v�xelkurser, �ven om det i praktiken dr�jde till slutet av femtiotalet innan s� blev fallet. Systemet kan karakt�riseras som politiskt styrt, eftersom det kr�vde att nationella penningmyndigheter st�ndigt ingrep p� valutamarknaderna i syfte att uppr�tth�lla den l�sta niv�n p� v�xelkurserna. Denna internationella �verenskommelse gjorde att en aldrig tidigare sk�dad expansion i v�rldsekonomin blev m�jlig under de tv� �rtiondena som f�ljde p� Andra v�rldskriget. Men eftersom dollarn kom att spela en allt st�rre internationell roll, innebar det att USA-kapitalet hamnade i en privilegierad internationell position.

Dollarns privilegier

Sedan Andra v�rldskriget har regeringarna varit ansvariga f�r sk�tseln av sina nationella ekonomier, men inom de gr�nser det internationella penningsystemet satt upp. Fram till 1970-talet utgjordes dessa gr�nser av betalningsbalansen. Det var detta som gav upphov till den stopp-g�-cykel som best�mde brittisk ekonomisk politik under 1950- och 60-talen. Regeringarna skulle underl�tta ackumulationen genom att f�rse bankerna med de reserver som var n�dv�ndiga f�r att �ka utbudet av pengar. Men om denna tillf�rsel fortsatte �ver en viss gr�ns ledde det till ett underskott i betalningsbalansen. D� blev regeringen tvungen att f�ra en �tstramningspolitik. Eftersom det var m�jligt att l�na fr�n IMF kunde konjunkturnedg�ngen d�mpas men inte undvikas.

Det enda land d�r detta inte g�llde var USA. Eftersom dess nationella pengar ocks� fungerade som internationella pengar, begr�nsades den amerikanska ekonomin inte p� samma s�tt av ett underskott i betalningsbalansen. Om ett f�retag i Storbritannien vill k�pa n�got p� v�rldsmarknaden beh�ver det dollar, vilka k�ps hos Bank of England. Denna bank kan erbjuda dollar till f�rs�ljning bara om det finns f�retag som tj�nar dollar utomlands och byter dem mot pund. Amerikanska f�retag d�remot, kunde helt enkelt k�pa varor i �vriga delar av v�rlden och betala dem med de egna nationella pengarna. Paul Sweezy har liknat situationen vid att ha en fri guldgruva l�ngst bort i tr�dg�rden. Eftersom dollarn var lika bra som guld, och dollar tillverkades i USA, var det m�jligt f�r de privata och statliga f�retag som utg�r den amerikanska ekonomin, att inf�rskaffa resurser fr�n resten av v�rlden utan att sj�lva dela med sig av varor av j�mf�rbart v�rde. Amerikanska f�retag kunde p� det hela taget spendera mer utomlands �n de tj�nade, vilket gav ett betalningsunderskott.

USA hade faktiskt ett handels�verskott under 1950-talet och st�rre delen av 60-talet. Det berodde p� en stor internationell efterfr�gan p� dess konsumtionsvaror, och framf�r allt p� dess avancerade produktionsteknik. Men handels�verskottet mer �n uppv�gdes av tv� andra saker. Den ena var den hj�lp och de milit�ra utgifter som den amerikanska staten �tog sig n�r den fick rollen som ledande v�rldsmakt. Den andra var det stora investeringsprogram som USA-f�retag satte i verket, f�rst i Kanada och sedan i Europa. Det r�dde f�ljaktligen ett underskott i den sammanlagda betalningsbalansen.

Underskottet betydde en stadig str�m av dollar ut ur USA. Den v�lkomnades till en b�rjan av andra stater som var angel�gna att bygga upp sina egna reserver av internationella pengar. Icke desto mindre b�rjade vid inledningen av 50-talet storleken p� utfl�det att skapa ett problem. I USA �kade Bretton Woods-best�mmelserna m�jligheterna f�r utlandsinvesteringar. F�ljaktligen b�rjade amerikanska f�retag anv�nda sina egna tillg�ngar vilka redan var st�rre �n USAs guldreserv. Det f�rsta tecknet p� sv�righeter uppenbarade sig 1960 d� det blev en spekulationsrusch p� Londons guldmarknad. (Spekulationen skapades av farh�gor om att USA inte skulle kunna v�xla in utest�ende dollar till en kurs p� 35 dollar per ounce guld. D� skulle guldets dollarv�rde antagligen stiga. I s� fall skulle en guldinnehavare kunna s�lja sitt guld till ett mycket h�gre dollarpris �n han hade betalt.)

Problemet st�lldes p� sin spets. Ut�ver det underliggande strukturella underskottet p�verkades USAs betalningsbalans av fl�den av penningkapital som var starkt kopplade till aff�rscykeln. 1958 hade fullst�ndig v�xlingsbarhet slutligen uppn�tts mellan de viktigaste kapitalistiska l�ndernas nationella valutor, och detta hade tagit bort ett betydelsefullt hinder f�r kapitalets internationella r�rlighet. Men 1960 gick USA in i en l�gkonjunktur, och n�r en g�ng efterfr�gan p� kredit f�rsvagats b�rjade ocks� r�ntorna falla. Detta p�verkade de internationella kapitalr�relserna p� tv� s�tt. F�r det f�rsta kom en flodv�g av obligationsemissioner i New York fr�n utl�ndska f�retag och regeringar, vilka tog f�rdel av de l�ga r�ntorna och sen exporterade det kapital de sugit upp. F�r det andra l�mnade en �nnu st�rre m�ngd kortfristigt kapital USA p� jakt efter h�gre r�nta n�gon annanstans. De kombinerade effekterna av dessa kapitalfl�den var att storleken p� det amerikanska underskottet starkt f�rv�rrades.

Kennedy-regeringen ville g�rna anv�nda keynesianska metoder f�r att hj�lpa ekonomin upp ur l�gkonjunkturen, men var samtidig bekymrad �ver att en ytterligare s�nkning av r�ntorna, genom att �n mer dollar pumpades �ver till omv�rlden, skulle leda till en ny spekulationsrusch p� guld. Man kan d�rf�r konstatera att fast�n USA inte var begr�nsat p� samma s�tt av ett underskott i betalningsbalansen, var landet �nd� f�rem�l f�r skrankor uppsatta av det internationella penningsystemet.

N�sta drag fr�n USAs regering var att f�rs�ka �ka sitt handlingsutrymme genom att kontrollera kapitalfl�det ut ur landet. Den politiken blev med avseende p� sina omedelbara m�l framg�ngsrik. Men den ledde till en omfattande f�r�ndring i det internationelle finansiella systemet som innebar att regeringspolitiken blev �nnu mer beroende av vad som h�nde p� privata kapitalmarknader.

Eurodollarns uppkomst

Mellan 1963 och 1965 genomf�rde den amerikanska regeringen en serie �tg�rder f�r att kontrollera kapitalfl�det ut ur landet. Amerikanska f�retag var emellertid redan inbegripna i utlandsinvesteringar och hade ett program f�r framtida investeringar n�r kapitalkontrollen sattes in. I st�llet f�r en �verenskommelse blev USA tvunget att p� beg�ran konvertera utl�ndska dollartillg�ngar till guld, och vid b�rjan p� 60-talet hade dessa utlandsinvesteringar vuxit sig mycket stora. De amerikanska f�retagen f�rs�kte nu genom utl�ndska dotterbolag att l�na fr�n banker i andra l�nder.

Ett nytt inslag i dessa l�n var att fast�n de gjordes upp utanf�r USA tecknades de i dollar. Om en bank i Europa l�nade ut i dollar, kunde den undg� USA-regeringens regleringar eftersom den var lokaliserad till Europa, och den var inte f�rem�l f�r europeiska regeringars regler eftersom l�net var i dollar. En penningmarknad som �r baserad i ett land men som tecknas i ett annat lands valuta, kallas rent tekniskt en �off-shore� eller transnationell penningmarknad. Men eftersom den h�r marknaden ursprungligen utvecklades i Europa har den blivit mer allm�nt k�nd som Eurovalutamarknaden eller, p g a dominansen f�r dollartecknade krediter, Eurodollarmarknaden. En liten marknad f�r Eurodollar hade existerat sedan 1949. Den uppkom d�rf�r att de sovjetiska och kinesiska regeringarna ville h�lla sina dollarreserver d�r de inte kunde bli beslagtagna av USA-regeringen. Men det var USAs inf�rande av kapitalkontroll som var den fr�msta orsaken till tillv�xten av en storskalig Eurodollarmarknad, och vid mitten av 60-talet b�rjade den v�xa mycket snabbt.

Tillv�xten i Euromarknaden tog ny fart som ett resultat av en annan mer l�ngverkande �tg�rd � �reglering Q�. Den innebar att ett tak sattes f�r inl�ningsr�ntan. Den inf�rdes redan under 30-talet, vid tiden f�r �The New Deal", i syfte att h�lla kostnaderna f�r bankl�n nere. N�r ackumulationen avtog i USA 1966, och efterfr�gan p� krediter �kade, n�dde r�ntan sin maximalt till�tna niv�. Bankerna i USA kunde inte l�ngre h�ja inl�ningsr�ntan och detta uppmuntrade amerikanska f�retag att placera sina vilande tillg�ngar i Euromarknaden d�r r�ntan inte var kontrollerad.

Centrum f�r denna snabbt v�xande internationella finansmarknad var City of London. London hade en l�ng historia som internationellt finanscentrum bakom sig, �ven om det fram till 1960-talet fr�mst var orienterat mot resterna av det brittiska imperiet. City ins�g snart betydelsen av Eurodollarn och, med en iver som stod i bj�rt kontrast till brittisk industri, f�resatte sig de att omorganisera sin verksamhet f�r att f�nga in den nya marknaden i eget bo. Upps�tet befr�mjades av det faktum att av alla de finanscentra som d� existerade, var London det minst reglerade.

Amerikanska banker skyndade sig att �ppna filialer p� andra sidan Atlanten, speciellt i London, och 1966 �vertog de de brittiska och europeiska bankernas roll som dominerande kraft i Euromarknaden. 1967 hade betydelsen av den nya marknaden blivit s� stor att den amerikanska regeringen k�nde sig manad att ta bort kapitalkontrollerna f�r transatlantiska filialer, s� att dessa inte blev handikappade i konkurrensen.

Framv�xten av Euromarknaden betydde b�rjan p� en viktig f�r�ndring f�r de internationella finansiella relationerna, fr�n att ha varit styrda av Bretton Woods-systemets regler till Eurodollar-systemets privata marknader. En internationell finansmarknad hade b�rjat skapas redan under 1950- och tidigt 1960-tal. Amerikanska banker tycks f�rst ha �ppnat filialer i utlandet som ett resultat av att de f�ljt sina kundf�retag utomlands. Det var s�lunda produktionens tilltagande internationella organisering som ledde till tillv�xten i penningkapitalets internationella r�relser. Men framv�xten av storkapital inom bankv�rlden var i sig en orsak till att viktiga banker utvecklade sina internationella aktiviteter. USA-regeringens kontroll av kapitalfl�den best�mde den form vilken denna internationella utveckling tog. N�r regeringen f�rs�kte begr�nsa tillv�xten i internationella finansaff�rer baserade i USA, omvandlade det privata systemet sig med anm�rkningsv�rd flexibilitet, s� att det etablerade sig sj�lvt som ny bas utanf�r nationalstatens kontroll. Fast�n kontrollerna lyckades begr�nsa storleken p� kapitalfl�det ut ur USA, misslyckades de med att h�lla tillbaka ett v�xande privatmarknadssystem som alltmer undergr�vde h�llbarheten i det politiskt styrda internationella penningsystem som var byggt p� dollarn.

Dollarns kris

Dollarns st�llning som internationell valuta hade vilat p� USAs massiva industriella �verl�gsenhet fr�n krigsslutet. USA hade inf�rskaffat en stor del av v�rldens internationella reserver och, genom en kombination av finansiell styrka och politisk dominans, skapat en ny v�rldsmarknad som �terspeglade USAs styrka. Det dollarbaserade systemet underl�ttade en snabb expansion i v�rldsekonomin, men det fanns flera inslag i denna process som tenderade underminera framg�ngen. F�r det f�rsta grundades uppg�ngen i de andra kapitalistiska ekonomierna p� �vertagande av h�gproduktiv teknologi som amerikansk industri f�tt fram f�re kriget. Den bestod bland annat i nya industrigrenar, men framf�r allt i inf�randet av det l�pande bandet, eller Fordistisk organisation av produktionen, vilket gjorde det m�jligt f�r arbetsgivare att p�tvinga arbetarna en h�gre arbetsintensitet �n vad som hittills hade varit m�jligt.

F�r det andra: Fast�n det f�rsiggick en snabb f�rdjupning av internationella kontakter mellan de avancerade kapitalistiska ekonomierna, deltog f�retag i olika l�nder i detta p� olika s�tt. Under 50-och 60-talen g�dde m�nga USA-f�retag utlandsmarknaderna genom utlandsinvesteringar (liksom brittiska f�retag gjorde); i de flesta andra l�nder koncentrerade sig f�retagen p� investeringar i inhemsk produktion som kunde �ka exporten till andra ekonomier. Fast�n produktiviteten l�g kvar p� en h�g niv� i USA med internationella m�tt m�tt, �kade den l�ngsammare �n snart sagt vilket annat kapitalistiskt land som helst. Och medan USAs andel av v�rldshandeln b�rjade minska, b�rjade andra ekonomiers �ka. Detta var s�rskilt framtr�dande f�r Japan och V�sttyskland.

USA fick faktiskt ett underskott i sin utrikeshandel 1968 f�r f�rsta g�ngen sedan kriget, och trots kontrollerna p� kapitalfl�dena var storleken p� underskottet v�xande. Kritiken mot det massiva underskottet b�rjade v�xa sig stort. Speciellt den franska regeringen protesterade livligt mot m�jligheterna f�r USA-kapital att k�pa upp europeiska f�retag genom att helt enkelt �verg�da l�nderna med dollar, s� 1965 b�rjade man konvertera sina dollar till guld. Guldet var den svaga l�nken f�r USA s� l�nge som det var tvunget att v�xla in utlandsdollar. 1967 fick den amerikanska regeringen ett l�fte fr�n den v�sttyska att den inte skulle konvertera sina dollarreserver till guld.

Publicerandet av 1967 �r betalningsbalanssaldo f�r USA i februari 1968 avsl�jade ett underskott st�rre �n n�gonsin, och i mars blev det en enorm guldrusch eftersom m�klare f�rs�kte f�rekomma uppv�rderingen av guldet som de trodde var oundvikligt. USAs president, Lyndon Johnson, f�rm�dde den brittiska regeringen att st�nga Londons guldb�rs, och n�r den �ppnades igen tv� veckor senare, blev det p� basis av ett system med dubbla kurser. Den amerikanska regeringen skulle forts�tta v�xla in dollar mot guld till den officiella kursen p� 35 dollar per ounce f�r centralbanker. Privata dollarinnehavare � andra sidan skulle underkastas en frimarknadskurs som s�kerligen skulle ligga h�gre. Detta f�reb�dade en viktig f�r�ndring i relationerna mellan USA och andra kapitalistiska stater.

P� 1950-talet hade andra kapitalistiska stater v�lkomnat det dollarbaserade internationella penningsystemet. (Storbritannien spelade till och med en underst�djande roll genom att pundet fortsatte att fungera som reservvaluta fram till sent 60-tal.) P� 1960-talet, n�r de amerikanska underskotten v�xte, kunde systemet �nnu accepteras, �ven om nu m�nga trodde det skulle beh�va reformeras s� att USA-ekonomins priviligierade st�llning f�rsvann. En st�llning som gjorde det m�jligt f�r USA att spendera mer dollar utomlands �n det tj�nade. Men det faktum att dollarsystemet accepterades ledde i sin tur till att det mot slutet av 60-talet uppstod mer allvarliga mots�ttningar n�r USA b�rjade p�dyvla andra l�nder sin vilja.

Grunden f�r USAs nya politik lades i en rad artiklar publicerade av akademiska ekonomer mot slutet av 60-talet. De f�respr�kade n�got som kallades den �passiva strategin f�r betalningsbalans�. De h�vdade i st�llet f�r att acceptera ansvaret f�r storleken p� USAs betalningsbalansunderskott, skulle regeringen bedriva en politik som h�ll USAs ekonomi p� en optimal niv� oavsett storleken p� underskottet; L�nder som inte ville suga upp mer dollar skulle uppv�rdera sin valuta. (Om ett land revalverade, skulle det g�ra dollarpriset f�r varje k�p inom landet mindre attraktivt. Genom att avskr�cka USA-baserade f�retag fr�n k�p, antogs att man skulle bringa ned storleken p� dollarinfl�det till landets reserver.) Den �passiva strategins� attraktivitet f�r USA-regeringen var att den sk�t �ver ansvaret f�r USAs underskott till andra l�nders regeringar.

Den omedelbara dollarkrisen lindrades av konjunkturuppg�ngen som b�rjade i b�rjan p� 60-talet. Men h�gkonjunkturen tog slut mot slutet av 1969. Detta var den f�rsta l�gkonjunkturen sedan Euromarknaden blivit viktig. H�ga r�ntor i USA drog nu till sig kortfristigt kapital fr�n Euromarknaden i en omfattning som var tillr�cklig f�r att uppv�ga de underliggande betalningsunderskotten. Men i en l�gkonjunktur kunde detta bara erbjuda en os�ker l�ttnad.

Bretton Woods-systemets kollaps

1970 ledde l�gkonjunkturen till vad som d� var den st�rsta konkursen i USAs historia: den som drabbade Penn Central Railroad Company. Eftersom det var kopplat genom kortfristiga l�n till m�nga andra stora f�retag, befarade Federal Reserve en omfattande finansiell kollaps, s� den uppmuntrade en kraftfull expansion av kredit fr�n aff�rsbankerna. Allt eftersom r�ntel�get f�ll, l�mnade kortfristigt kapital USA i en skala som tidigare s�llan sk�dats. Fr�n en tidigare rekordnotering i betalningsbalansunderskottet p� 3,4 miljarder dollar 1967, och ett blygsamt �verskott p� 2,7 miljarder dollar 1969, n�dde underskottet ett djup p� 9,8 miljarder 1970 och ett f�rskr�ckande djup p� 29,7 miljarder dollar 1971. Det var den �Passiva Strategin� i kvadrat.

Storleken p� dessa kapitalfl�den satte ett oemotst�ndligt tryck p� andra l�nder att revalvera sina valutor. P� s� s�tt devalverades i praktiken dollarn f�r f�rsta g�ngen. Medan USA gick med p� en liten devalvering gentemot guldet, blev st�rre delen av justeringen mellan dollarn och andra valutor p�tvingad andra l�nder. Eftersom st�rre delen av justeringen inte skedde mellan dollarn och guldet, undvek USA vad som skulle ha blivit en relativ s�nkning av guldets betydelse p� dollarns bekostnad. Den effektiva devalveringen av dollarn f�rbilligade amerikansk export, och genom att tillf�lligt motverka tendenserna till svag produktionstillv�xt i USA, lyckades den hejda nedg�ngen i USAs andel av v�rldshandeln.

Men USA var fortfarande s�rbart: De stora dollarsummor som hade pumpats ut i resten av v�rlden och som nu l�g i centralbankernas vald, kunde, med det nya dubbelkurs-systemet etablerat 1968, bli f�rem�l f�r konvertering till guld. Den 15 augusti 1971 l�ste Richard Nixon detta problem genom att helt enkelt meddela att USA inte l�ngre var f�rbundet till sitt �tagande f�r efterkrigstiden att v�xla in dollar mot guld. Den sista fasta l�nken mellan pengar och guld br�ts. Fast�n guld fortsatt att fungera som en del av ett lands reserver, har dess pris fluktuerat kraftigt. I fr�nvaron av ett alternativ har v�rlden varit tvungen att acceptera ett internationellt penningsystem baserat p� en dollarstandard.

1973 devalverades dollarn f�r andra g�ngen. Publicerandet av siffror p� 1972 �rs betalningsbalansunderskott ledde till en ny dollarflykt. N�r kortfristigt kapital fl�t ut ur USA igen i ett f�rs�k att f�rekomma en v�ntad devalvering, tvingade man �n en g�ng p� en justering p� andra l�nder. Oroligheterna som skapades av dessa enorma fl�den resulterade i en st�ngning av valutamarknaderna i tv� veckor. N�r de �ter �ppnade var det inte p� basis av ett system med fasta v�xelkurser s�som Bretton Woods f�reskrivit, utan ett system med flytande v�xelkurser under p�verkan av marknadskrafter.

Flytande v�xelkurser hade sedan en tid tillbaka f�rspr�kats av Milton Friedman och andra monetarister. De h�vdade att vare sig ett land fick underskott eller �verskott i betalningsbalansen skulle detta mjukt och automatiskt elimineras genom att till�ta v�xelkurserna anpassa sig till utbud och efterfr�gan p� valutamarknaden. Detta �r fel d�rf�r att den viktigaste kraften p� valutamarknaden sedan slutet av 1960-talet har inte uppkommit ur obalanser i handel eller investeringar, som monetaristisk teori antog, utan fr�n kortfristiga fl�den av penningkapital. Multinationella f�retag h�ller p� sina reserver och vilande kapitaltillg�ngar, i de l�nder d�r de f�r den h�gsta r�ntan. Sm� f�r�ndringar i r�nteniv�n kan leda till stora kapitalfl�den och detta har en markant effekt p� efterfr�gan p� utl�ndska valutor. N�r nu ocks� v�xelkurserna fick anpassa sig, gjordet det �nnu st�rre fl�den av kortfristigt kapital troliga. Om v�rdet p� en valuta f�ll, eller v�ntades falla, skulle kapital flyta ut i syfte att undvika en f�rlust; p� motsvarande s�tt skulle kapital flyta in n�r valutan steg. I st�llet f�r att anpassa sig mjukt �r ett system med flytande v�xelkurser ben�get att f�rv�rra en obalans, och kan leda till mycket instabila sv�ngningar i valutakurserna. Slutet p� v�xlingsbarheten (mot guld) och introducerandet av flytande v�xelkurser, markerade kollapsen f�r Bretton Woods-systemet. Det hade undergr�vts av stora penningkapitalfl�den i samband med internationaliseringen av finansmarknaderna. Den amerikanska regeringen hade f�rs�kt kontrollera dessa fl�den s� att de inte stod i v�gen f�r f�rs�ken att stimulera den amerikanska ekonomin. Men detta drev bara den framv�xande internationella finansmarknaden att organisera sig utanf�r USAs eller n�gon annan regerings kontroll. N�r sextiotalets h�gkonjunktur slutligen tog till �nda och omfattande konkurser hotade, f�rs�g den amerikanska staten v�rlden med de reserver som var n�dv�ndiga f�r en enorm kreditexpansion. P� grund av dollarns internationella roll, ledde kreditexpansionen till att v�ldiga summor av dollar pumpades ut i resten av v�rlden, varifr�n de kunde avkr�va USA inv�xling mot guld. L�nken mellan guld och dollar var den punkt d�r alla mots�ttningar hos privat ackumulation och det internationella statssystemet hade fokuserats. N�r den l�nken inte l�ngre kunde bibeh�llas signalerade det, kanske mer �n n�gon annan enskild h�ndelse, att grunden f�r efterkrigsexpansionen hade uppl�sts.

1974 �rs kris

Samtidigt som den amerikanska regeringen f�rs�kte uppv�rdera sin ekonomi, drevs en liknande politik i de andra avancerade kapitalistiska ekonomierna, vilka ocks� drabbats av konjunkturnedg�ngen 1970. I Storbritannien var detta tiden f�r Heath-regeringens U-sv�ng och den s k �Barber-boomen�. �ver hela den kapitalistiska v�rlden f�rsiggick en massiv kreditexpansion n�r centralbankerna bidrog med reserver f�r att finansiera v�xande statliga och privata skulder. F�r f�rsta g�ngen sedan kriget fick vi en samtidig uppg�ng i konjunkturerna i alla de avancerade kapitalistiska l�nderna.

Den synkroniserade uppg�ngen resulterade i en ovanligt stor �kning i efterfr�gan p� r�varor och priset p� dem b�rjade stiga starkt. Dessutom anv�ndes m�nga av de dollar som flutit ut ur USA till Eurodollarmarknaden (genom centralbankernas f�rsorg angel�gna som de var att tj�na r�nta p� sina stora beh�llningar), till att finansiera omfattande spekulation i r�varor, vilket sp�dde p� prisstegringen. Mellan 1971 och 1974 tredubblades r�varupriserna och det var en nyckelfaktor i den v�rldsvida inflations�kningen vid den tiden.

Sj�lva uppg�ngen var emellertid till stor del beroende av statens och de enskildas konsumtion. Med mycket f� reala (i motsats till finansiella) investeringar skulle det varit sv�rt att bibeh�lla konjunkturuppg�ngen. Enligt den amerikanska National Bureau of Economic Research, som har en sofistikerad metod att m�ta konjunkturen, hade uppg�ngen b�rjat avta redan v�ren 1973. Det var strax innan USAs penningmyndigheter, r�dda f�r �kad inflation, tog steget att begr�nsa utbudet av reserver till bankerna. Vid sommaren 1973 hade r�ntorna stigit till rekordniv�er och i november sj�nk den amerikanska ekonomin ner i sin v�rsta nedg�ng sedan trettiotalet. Expansionistisk politik i vissa l�nder lyckades f�rdr�ja nedg�ngen, men 1974 hade krisen n�tt alla de avancerade kapitalistiska ekonomierna, och under de tolv m�naderna mellan april 1974 och april 1975 sj�nk industriproduktionen i OECD-l�nderna med 10 procent.

Den underliggande orsaken till krisen var att i efterkrigsexpansionen hade stora m�ngder kapital ackumulerats. Samtidigt hade det blivit allt sv�rare att skapa ett �verskott stort nog att bibeh�lla avkastningen p� kapitalet. Under sextiotalet gjorde sig en nedg�ng i vinstniv�n m�rkbar i alla kapitalistiska ekonomier. En konjunkturnedg�ng hade varit p� v�g i USA 1966, men trycktes tillbaka till f�ljd av stora statliga utgifts�kningar p� New Society Program och Vietnamkriget. I V�sttyskland hade en allvarlig kris 1966-67 befr�mjat en omstrukturering vilken m�jliggjorde en kraftig konjunkturuppg�ng. I Storbritannien �kade arbetsl�sheten betydligt f�r f�rsta g�ngen sedan kriget till f�ljd av Labour-regeringens deflationistiska svar p� 1966 �rs betalningsbalanskris. Ekonomisk tillv�xt i USA och andra l�nder blev alltmer beroende av expansion i krediter f�r att finansiera utgifter hos staten delvis, men framf�r allt hos konsumenter och f�retag.

Kreditexpansionen f�rdr�jde en st�rre svacka, men n�r den till slut kom 1974 blev bankerna �veranstr�ngda och det ledde till en djup inhemsk och internationell bankkris. Viktiga banker gick i konkurs i flera l�nder, bland vilka de st�rsta var Franklyn National i USA och Herstadt i V�sttyskland. I Storbritannien, d�r en andrarangsbank vid namn London and Counties gick i konkurs, drog Bank of England ig�ng en stor r�ddningsoperation � �livb�ten� � f�r att f�rhindra en kollaps bland andrarangsbankerna, vilka hade blivit hoppl�st �veranstr�ngda av fastighetsmarknaden.

Den mest allvarliga sidan p� den internationella krisen var den oreglerade Euromarknaden, d�r m�nga banker gjorde stora f�rluster. I fr�nvaron av en internationell l�ngivare i sista hand, kunde en djup f�rtroendekris mellan banker bara undvikas genom ett samf�llt agerande av flera centralbanker, framf�r allt den amerikanska Federal Reserve och den brittiska Bank of England. Tillsammans med Bank for International Settlements, centralbankernas bank i Basel, kunde de f�rsta grunderna till ett ansvarighetssystem f�r internationella banktransaktioner l�ggas fast.

L�gkonjunkturen utm�rktes av v�xande lager av os�lda varor. Finansiellt pressade f�retag var angel�gna om krediter. Men n�r produktionen en g�ng skurits ned och det stod klart att kapital inte kunde investeras profitabelt, kom b�de en tv�r nedg�ng i f�retagens efterfr�gan p� l�n, och en �kning i ins�ttningarna n�r f�retagen placerade sitt �verackumulerade kapital p� Euromarknaderna. Detta sammantr�ffade med infl�det av petrodollar fr�n de nyrika oljeexporterande l�nderna. De h�rt pressade Eurobankerna var desperata i jakten p� kunder att l�na kapital till, och deras blickar flyttades fr�n f�retag till stater. Till att b�rja med innebar det finansiering av underskottet i betalningsbalansen som, delvis p g a oljeprish�jningar, flera avancerade kapitalistiska l�nder �dragit sig, av vilka Storbritannien, Italien och Frankrike var de viktigaste. Men fr�n 1975 inriktades bankutl�ning alltmer mot l�nder i Tredje v�rlden vilka ville finansiera ambiti�sa utvecklingsprogram. Det kapital som inte kunde investeras till tillr�ckligt attraktiv avkastning i de avancerade kapitalistiska ekonomierna blev inf�rda i Euromarknaderna och d�rifr�n utl�nade till Tredje v�rlden.

L�nderna i Tredje v�rlden hade fram till dess varit tvungna att lita till antingen multilaterala institutioner s�som V�rldsbanken, eller fr�n bilaterala hj�lpprogram med enskilda l�nder, f�r sin externa finansiering. Den snabba tillv�xten av privata bankers utl�ning betydde d�rf�r att offentliga finanskanaler ersattes med privata marknadsbaserade s�dana. Medan offentlig finansiering hade spritts ut �ver ett stort antal l�nder, ofta efter en omfattande uppv�rdering av investeringsprojekten, blev den nya privata finansieringen tungt koncentrerad p� ett relativt litet antal nya industril�nder.

Trycket p� det internationella banksystemet l�ttades av en uppg�ng i v�rldsekonomin v�ren 1975. Den var exceptionellt stark i USA d�r ett stort antal nya jobb skapades, och den var ocks� stark i de nya industril�nderna. I Europa, Japan och u-l�nder utan olja, blev �terh�mtningen emellertid svag med efterkrigstidens m�tt m�tt. Bankdirekt�rer gratulerade varandra till vad de uppfattade som sin framg�ng i att �terinvestera petrodollar. Men detta grundade sig p� en mycket kortsiktig syn p� problemet.

En svag uppg�ng och en �nnu djupare nedg�ng

�terh�mtningen gen i Europa och Japan efter 1975 begr�nsades av betalningsbalanserna, som nu fick b�ra hela b�rdan av h�gre oljepriser. I Storbritannien f�rs�kte Labour-regeringen l�tta p� denna begr�nsning genom att devalvera pundet. Avsikten var att f�rbilliga exporten och p� s� vis kompensera f�r den svaga produktivitets�kningen. Trots systemet med flytande v�xelkurser som varit i bruk sedan 1973, fortfor regeringar att ingripa i valutamarknaderna. I teorin bara f�r att utj�mna uppblossande sv�ngningar. I praktiken kunde inte regeringar motst� frestelsen att f�rs�ka p�verka den underliggande niv�n p� v�xelkurserna ocks�. (D�rf�r kallas systemet ibland �orent flytande�). N�r det stod klart 1976 att pundet b�rjade n�tas ner, blev det ett stort utfl�de av kortsiktigt kapital fr�n Storbritannien. Labour-regeringen tvingades introducera ett deflationspaket f�r att f�rhindra att v�xelkurserna att bryta ihop, och detta blev mekanismen som gjorde att �terh�mtningen i Storbritannien blev svag �ven j�mf�rt med Europa. Denna episod markerade ocks� inledningen p� en uttryckligt monetaristisk politik fr�n en brittisk regering.

Den starka �terh�mtningen i USA fr�n 1975 var m�jlig p g a att dollarns internationella roll gjorde det m�jligt f�r USA att leva med betalningsbalansunderskott, och nu n�r v�xlingsbarheten hade upph�rt fanns inte l�ngre faran av guldrusch p� landets egna guldreserver. USA fick ett handels�verskott 1975 p g a starkt minskad import i l�gkonjunkturens sp�r. Men s� fort �terh�mtningen var p� v�g, �vergick handelsbalansen i underskott 1976 och storleken p� underskottet �kade 1977 och 1978. Mycket av de konkurrensf�rdelar som USAs export hade vunnit efter devalveringarna 1971 och 1973 hade �tits upp allt eftersom andra l�nder devalverade sina egna valutor. Carter-regeringen f�rs�kte d�rf�r genomf�ra en tredje devalvering av dollarn. Fr�n slutet av 1977 till�ts dollarn flyta ner�t p� valutamarknaden. Men detta ledde till en vild flykt h�sten 1978 n�r kortfristigt kapital br�t sig loss och flydde. Deflationistiska �tg�rder m�ste vidtas f�r att f� upp r�ntorna och hejda utfl�det.

Detta lyckades man tillf�lligt med genom att locka tillbaka kortfristigt kapital till USA. Men det r�rde inte problemet med att resten av v�rlden tvingades att acceptera v�ldiga dollarsummor p g a USAs underliggande underskott. Situationen kulminerade i en st�rre kris f�r dollarn h�sten 1979. N�r v�xelkursen sj�nk str�mmade dollar i stor omfattning ut ur valutamarknaderna, vilket gav upphov till en prisexplosion p� guld. Det sammanf�ll med en kris i USAs inhemska kreditmarknad d�r, som ett resultat av inflationen, dollar str�mmade ut och in i andra v�rdebeh�llare s�som fastigheter. F�r att skydda dollarn inf�rde Federal reserve en serie �tg�rder som fick det amerikanska diskontot att skjuta i h�jden till en tidigare ouppn�dd niv� p� 15 procent. Detta drog tillr�ckligt mycket kortfristigt kapital tillbaka till USA f�r att hejda fallet i v�xelkursen. Men i b�rjan p� 1980 gick ekonomin in i en ny l�gkonjunktur. Det viktiga med denna episod �r att den illustrerar de gr�nser inom vilka den amerikanska regeringen kan p�verka det som reglerar dess egen ekonomi. Slutet p� v�xlingsbarheten hade tagit bort faran f�r en guldrush p� USAs guldreserver, men gr�nserna f�r ackumulationen blev �teruppr�ttade genom dollarns v�xelkurs. �n en g�ng visade det sig att ocks� USA var f�rem�l f�r det internationella finanssystemets begr�nsningar. Begr�nsningarna hos den strategi som introducerats under Nixon och som fortsatt under Carter, hade n�tts innan Reagan bildade regering.

Reagan-regeringen introducerade en ny strategi genom en st�dpolitik som h�jde diskontot till den svindlande niv�n av 20 procent. De v�ldiga kapitalsummor som detta attraherade sk�t upp dollarv�rdet � allts� precis den omv�nda politiken j�mf�rt med f�reg�ende decennium som syftat till billigare export. N�r nu h�ga r�ntor och h�ga v�xelkurser beskar f�retagsint�kterna, f�rdjupades p� ett allvarligt s�tt den l�gkonjunktur som f�ljt p� Carters politik.

Monetaristisk politik hade bedrivits i Storbritannien sedan 1976, men efter det att Thatcher kommit till makten 1979 drevs den politiken med st�rre kraft. Starkt begr�nsad tilldelning av reserver till bankerna ledde till en kraftig h�jning av r�ntorna. Liksom i USA drog detta till sig kortfristigt kapital till Storbritannien och fick pundkursen att stiga, d�rigenom reducerande utlandsint�kter i pund. Det finansiella trycket p� industri- och aff�rsf�retag ledde till ett stort fall i produktionen och resulterade i en �n djupare kris �n 1974. Thatcher-regeringen hade helt och h�llet h�ngivit sig �t denna politik, men om den inte hade klippt av de finansiella l�nkarna mellan Storbritannien och resten av den internationella kapitalistiska ekonomin, skulle den ha funnit sina valm�jligheter starkt beskurna.

Den h�ga r�nteniv�n som USA m�ste beh�lla f�r att skydda dollarn, betydde att kortfristigt kapital tenderade att dras bort fr�n l�nder med avsev�rt l�gre r�nta. Med tanke p� ombytligheten hos systemet med flytande v�xelkurser, kunde detta snabbt leda till en kollaps i v�xelkursen. Det var detta som h�nde i Frankrike i b�rjan p� 1983 n�r regeringen tvingades �verge sin reflationistiska politik f�r att kunna skydda Francen.

L�gkonjunkturen 1980-82 i USA �verf�rdes f�ljaktligen till alla avancerade kapitalistiska ekonomier som en effekt av det internationella penningkapitalets r�relser.

Den internationella skuldkrisen

Det mest akuta inflytandet fr�n l�gkonjunkturen drabbade emellertid inte de avancerade kapitalistiska ekonomierna, utan de h�gt skuldsatta l�nderna i Tredje v�rlden. Sommaren 1982 hade den totala internationella skulden hos l�nder utanf�r OPEC n�tt 550 miljarder dollar, av vilka 270 miljarder dollar var skulder till privata banker. Vidare: mer �n h�lften av den totala bankskulden fanns hos tre l�nder: Argentina, Brasilien och Mexiko.

L�gkonjunkturens verkningar p�verkade f�rm�gan hos l�nderna i Tredje v�rlden att betala sina skulder p� tv� s�tt. F�r det f�rsta sj�nk efterfr�gan p� r�varor starkt och d�rmed ocks� priserna. Eftersom r�varuexport �r den huvudsakliga inkomstk�llan f�r de flesta l�nderna i Tredje v�rlden betydde denna kombination av s�nkt f�rs�ljningsvolym och s�nkta priser en markant nedg�ng i importinkomsterna. F�r det andra var de flesta bankl�nen kontrakterade i variabla r�ntor, vilka justerades med j�mna mellanrum f�r att h�lla dem i niv� med marknadens. F�ljaktligen s� steg ocks� kostnaderna f�r den utest�ende skulden n�r r�ntorna steg i h�jden. Tredje v�rldens statliga g�lden�rer blev d�rf�r kl�mda mellan fallande inkomster och stigande r�nteb�rdor.

Skuldkrisen kom till en avg�rande punkt i augusti 1982 d� Mexiko i praktiken inte fullgjorde sina betalningar. Bankerna var dock angel�gna om att inte formellt deklarera betalningarna som inst�llda eftersom det skulle ha tvingat dem att avskriva skulderna till Mexiko som en f�rlust. Som Keynes sade: �Om du �r skyldig banken tusen pund s� har du ett problem; om du �r skyldig banken en miljon pund s� har banken ett problem�. Fast�n l�nen var arrangerade genom ett konsortium vilket inkluderade s� mycket som 200 banker, �r skulden till stor del st�lld till ett litet antal mycket stora internationella banker. 1982 hade de nio st�rsta bankerna i USA utest�ende l�n till Tredje v�rlden som var dubbelt s� stort som v�rdet p� det egna kapitalet, och deras l�n till Mexiko enbart uppgick till halva v�rdet p� kapitalet.

I st�llet f�r att avskriva dessa l�n, tillgrep bankerna vad som kallas �rescheduling�. Det inneb�r ett uppskjutande av planerade betalningar och �n viktigare, att l�nderna f�r l�na mer pengar s� att de �tminstone kan fullg�ra n�gra av sina r�ntebetalningar och d�rmed undvika att bli lagenligt f�rklarade som satta i konkurs. I st�llet f�r att notera en stor f�rlust kunde bankerna genom dessa �tg�rder f�rv�rva ytterligare r�nteavkastade tillg�ngar i sin bokf�ring! Det �r f�rst�s en ganska kortsiktig l�sning eftersom om inte ett land inte kan �ka sina utrikesinkomster tillr�ckligt, kommer det att leda till ett �nnu st�rre icke-fungerande l�n som m�ste skrivas av i framtiden.

Efter den mexikanska inst�llelsen har krisfokus skiftat fr�n det ena landet till det andra, n�r Brasilien, Venezuela, Argentina och andra mindre l�ntagare inte kunnat fullg�ra sina skuldbetalningar. Fast�n banker och skuldl�nder ville undvika ett formellt inst�llande tillgrep b�da sidor smalt balanserade taktiker medan man f�rhandlade om �versyn av betalningsplanerna, och det inneb�r alltid risker. Varje l�n inneh�ller en konkursklausul som s�ger att varje l�neskuld som inst�lls utl�ser konkursklausulerna i alla andra l�n i samma land. Eftersom storbankerna var s�rskilt utsatta befarade m�nga att om ett land inst�llde �terbetalningarna, skulle det orsaka konkurs f�r �tminstone en st�rre bank � p g a bankernas �msesidiga beroende kunde detta s�tta ig�ng en internationell bankkollaps.

�kningen av statsl�n efter 1975 verkade kunna erbjuda m�jligheten att tillskansa sig �verskott fr�n Tredje v�rlden i en mycket st�rre omfattning �n vad som var m�jligt fr�n arbetarklassen i de avancerade kapitalistiska l�nderna. Men n�r den kreditfinansierade uppg�ngen hotade med en dollarkris 1979, gjorde effekterna av nedg�ngen som f�ljde det om�jligt f�r l�nderna i Tredje v�rlden att klara av sina skulder. Krisen som hade brutit in i de avancerade kapitalistiska l�nderna 1974, �verf�rdes genom det internationella finansiella systemet till Tredje v�rlden.

Den omedelbara krisen i Mexiko � och senare i Brasilien och Argentina � stoppades genom uppkomsten av en l�ngivare i sista hand. Koordinerat genom Bank for International Settlements kunde Federal Reserve, Bank of England och Valutafonden (IMF) samla ihop kortfristiga l�n och pressa motstr�viga privata banker att delta i nya medell�nga l�n.

Den position som IMF kommit att inta var nu ett svagt eko fr�n det som Bretton Woods f�respr�kat. Reserverna hos denna offentliga institution hade blivit dv�rglika j�mf�rt med den enorma tillv�xten hos privata internationella finansmarknader. IMF var inte l�ngre den huvudsakliga k�llan f�r finansiering av underskottet i betalningsbalansen, utan den hade i st�llet blivit ansvarig f�r att f�rhandla om villkoren f�r ett litet pilotl�n, och det framg�ngsrika slutf�randet av f�rhandlingarna skulle bli signalen f�r privata banker att ge ut huvuddelen av de erfordrade finansmedlen. IMFs villkor �r starkt influerade av moderna frimarknadsprinciper, f�r vilka fondens ekonomer spelat en stor roll i utarbetandet. I st�llet f�r att skapa l�n som skulle s�kra den politiska kontrollen �ver ett marknadssystem, har IMF blivit ett instrument genom vilket villkoren f�r marknadsbaserade privata finanser fastst�llts.

Villkoren kopplade till ett IMF-l�n �r inriktade p� kortsiktiga penningpolitiska m�l. De kr�ver stora nedsk�rningar i statens utgifter och leder till sv�r inflation. Nedsk�rningar i regeringens behov av finanser och i storleken p� importen, antas s�kra att betalningsbalansen ger tillr�ckligt utl�ndsk valuta f�r att kunna m�ta framtida l�nebetalningar. Konsekvenserna f�r levnadsstandarden, framf�r allt f�r st�dernas fattiga, har varit skr�mmande, och inf�randet av IMF-politik har vid flera tillf�llet lett till sammanbrott i den allm�nna ordningen. Men resultatet av IMFs politik, som intr�ffade samtidigt med en stark nedg�ng i nya l�n, har blivit en stor netto�verf�ring av kapital fr�n Latinamerika till USA.

Slutsats: betala f�r MX-missiler

Risken f�r en internationell bankkris har blivit mer avl�gsen p g a den anm�rkningsv�rt kraftfulla �terh�mtning som b�rjade i USA 1983. R�ntorna sj�nk n�got och r�varupriserna slutade sjunka. Av rena tillf�lligheten tycks Reagan-regeringen ha hamnat p� den politiska kurs som hade m�jlighet att lyckas i USA. Uppg�ngen har st�ttats av j�ttestora statliga utgifter, framf�r allt av milit�r upprustning. Det har lett till budgetunderskott som �r st�rre �n vad som f�respr�kats av n�gon socialdemokratisk regering i Europa.

Det nya med Reagan �r att han till�ter underskott samtidigt som han f�r en relativt stram penningpolitik. Eftersom statens l�ntagande kommer ovanp� en enorm utl�ning till den privata sektorn, har r�ntel�get legat kvar p� en ovanligt h�g niv� f�r att vara en h�gkonjunkturperiod. H�ga r�ntor har dragit till sig kortfristigt kapital till USA och pressat upp dollarkursen till allt h�gre niv�.

Dilemmat som den amerikanska regeringen st�tt inf�r det senaste kvartseklet har varit hur man skall stimulera ekonomin och samtidigt undvika att de internationella konsekvenserna av betalningsbalansunderskottet leder till guldrush, eller mer nyligen, en kollaps i v�xelkursen. Uppg�ngen fr�n b�rjan av 1983 s�g in import i stor skala medan h�g dollarkurs betydde att exporten f�rblev tillbakah�llen. Resultatet har blivit att USA har f�tt ett handelsunderskott av en icke tidigare sk�dad storlek. P� grund av dollarns roll som internationella pengar, har andra l�nder f�tt acceptera de dollar som p�tvingats dem. I praktiken har resten av v�rlden gett krediter till USA motsvarande storleken p� USAs underskott.

Om utl�ndska dollarinnehavare b�rjade s�lja, skulle det leda till en �n mer dramatisk kris f�r dollarn �n 1979. Det som f�rhindrat detta �n s� l�nge har varit USAs h�ga r�ntel�ge. Detta har garanterat att tillr�ckligt mycket kapital har flutit in i USA f�r att tempor�rt uppv�ga underskottet i betalningsbalansen. Centralbanker utomlands h�ller dollar som flutit in i deras reserver, kvar i USA och investerar dem i kortfristiga statsobligationer. (Dessa har vanligtvis en f�rfallotid p� tre m�nader, men kan l�tt s�ljas med kort varsel.) Utl�ndska dollartillg�ngar finansierar d�rf�r samtidigt b�de USAs underskott i betalningsbalansen och regeringens underskott. (J�mf�r f�ljande ber�kningar f�r USA 1984: betalningsbalansens underskott l�pande saldo 178 miljarder dollar; regeringens budgetunderskott 182 miljarder dollar; milit�ra utgifter 234 miljarder dollar.) Resten av v�rlden �r inte bara begr�nsad av USAs r�ntel�ge, den finansierar ocks� USAs �terh�mtning.

N�r den tidigare basen f�r USAs dominans i v�rldsekonomin undergr�vdes, tog USAs regering till en strategi med finansiell manipulation som hj�lpte till att �teretablera dominansen p� en ny bas. Men det �r en v�ghalsig strategi. Den verkliga styrkan i �terh�mtningen beror p� i vilken utstr�ckning l�gkonjunkturen och uppg�ngen befr�mjat en omstrukturering av den produktiva ekonomin. Kreditsystemet st�r kvar under h�rd press och den h�ga niv�n p� r�ntan och v�xelkurs kl�mmer alla utom de mest profitabla f�retagen. Den st�rsta borgen n�gonsin, p� 4,5 miljarder dollar, m�ste Federal Reserve �ta sig i juni 1984 f�r att f�rhindra att en stor bank Continental Illinois, gick i konkurs. Vissa ber�kningar har gjort g�llande att dollarn �r �verv�rderad med s� mycket som 30 procent, och om USAs r�ntor skulle falla det minsta, skulle det riskera en allvarlig dollarkris. Om det h�nde, skulle penningmyndigheterna bli tvungna att agera snabbt f�r att f� upp r�ntorna till den niv� som �r n�dv�ndig f�r att dra tillbaka kapital till USA. Vid det laget skulle Tredje v�rldens skuldkris �terigen bli en akut fr�ga.

Amerikanskt kapital har gynnats av systemet med internationella finansiella relationer baserade p� privata marknader och dollarn. Men f�rskjutningen bort fr�n ett politiskt reglerat system som Bretton Woods, har i allm�nhet betytt att det utrymme inom vilket nationella regeringar haft m�jlighet att bedriva sj�lvst�ndig ekonomisk politik, har begr�nsats ytterligare. Ett tr�ngande m�l f�r varje regering som �nskar bedriva en sj�lvst�ndig politik, blir att st�nga de kanaler genom vilka internationella finansfl�den prackar marknadslogiken p� valda regeringar. En demokratisk ekonomisk politik inneb�r att agera p� internationell niv� med andra l�nder f�r att konstruera ett alternativ till det dollarbaserade systemet, och vrida kontrollen �ver internationella ekonomiska relationer bort fr�n privata marknader och l�gga den i h�nderna p� institutioner som kan bli f�rem�l f�r n�gon typ av ansvarsskyldighet gentemot folket.

Tabell 1 De icke-oljeproducerande l�ndernas skuld

K�lla: International Monetary Fund, World Economic Outlook.

Tabell� 2. Total utlandsskuld, slutet 1982, mdr dollar.

K�lla: Morgan Guarantee, World Finance Markets.

�vers�ttning: Mats Bladh
�versatt ur Capital & Class winter 1985, Journal of the Conference of Socialist Economists.

Tidskriften Fj�rde Internationalen
Svensk avdelning | MIA