Ur Fj�rde Internationalen 2-85
D� och d� f�r man h�ra att personer kallas kapitalister. Vad betyder detta? �r det enbart ett elakt tillm�le? Etiketten brukar s�ttas p� personer med mycket pengar. Om det h�r med att vara kapitalist enbart handlade om att ha pengar s� kanske man kan s�ga att vi alla var kapitalister. Fast somliga skulle f�rst�s vara mer kapitalister �n andra. En arbetare med ny bil och villa �r v�l ocks� kapitalist!??
Genom att titta p� hur mycket pengar eller vilka inkomster olika individer har kan vi sl� fast att det r�der stora inkomstskillnader inom det svenska samh�llet. Skillnaderna i inkomst syns ocks� d� vi ser p� m�nniskors boendef�rh�llanden, mat- och dryckesvanor, semesterresor, kl�der osv. Kort sagt p� olika levnadsf�rh�llanden. Nedan visas arbetsinkomsternas f�rdelning bland heltidsanst�llda 1981.
Trots att detta m�nster �r en viktig sida av oj�mlikhetens Sverige s� framtr�der inte den mest grundl�ggande skillnaden. F�r att komma �t det vi s�ker ska vi se lite n�rmare p� Sveriges mest omtalade kapitalistsl�kt � familjen Wallenberg. Sj�lvklart har familjens olika medlemmar mycket pengar att r�ra sig med, men det viktigaste �r att de �ger och kontrollerar en mycket stor del av det svenska n�ringslivet. Genom sin privata f�rm�genhet och genom ett antal stiftelser dominerar familjen t ex AB Investor, F�rvaltnings AB Providentia, Skandinaviska Enskilda Banken, LM Eriksson, Astra AB, Atlas Copco AB, AB SKF, Alfa Laval AB, Asea AB, Electrolux AB, Svenska T�ndsticks AB osv. I alla dessa f�retag finns f�rst�s ett stort antal arbetare och tj�nstem�n anst�llda. En kapitalist �ger och kontrollerar s�ledes inte enbart pengar utan ocks� fabriker, maskiner och r�material, med andra ord olika former av kapital. Han (f�r det �r ju oftast en man det r�r sig om) �ger medel att producera varor som t ex elmotorer eller glass.
N�gra av de mest inflytelserika kapitalistsl�kterna i dagens Sverige �r: Wallenberg, Ax:son Johnson, Bonnier, S�derberg, Sahl�n och Wall. Visste du att det r�cker med att en handfull kapitalister st�ller sig bakom ett f�rslag p� en bolagsst�mma i de svenska aktiebolagen f�r att f�rslagen ska g� igenom som majoritetsbeslut? Detta eftersom �gandekoncentrationen g�tt s� oerh�rt l�ngt. Vet du vilka som �ger de viktigaste industrierna p� din ort? Om inte borde du ta reda p� det snarast.
Ben�mningen �kapitalist� �r allts� inte ett tillm�le utan en ben�mning p� en person som �ger kapital i olika former. Nu �r det betydligt l�ttare att s�ga vad en arbetare �r i detta sammanhang. Det �r en person som dagligen m�ste s�lja sin arbetskraft f�r att f� pengar/l�n nog att f�rs�rja sig och de sina. Vi �r framme vid en punkt d�r vi kan sl� fast att den viktigaste och mest grundl�ggande skillnaden g�r mellan � ena sidan kapital�garna som �ger pengar, produktionsmedel och varor och � den andra sidan arbetarna som endast �ger sin kropp och sin kunskap, med andra ord sin f�rm�ga att utf�ra vissa typer av arbete. Dessa b�gge sociala klasser �r det kapitalistiska samh�llets motpoler och huvudklasser.
Sj�lvklart kan inte alla Sveriges inv�nare inordnas i de h�r b�gge klasserna. Det finns m�nniskor som sj�lva �ger produktionsmedel, men som har f� eller inga anst�llda. De h�r sm�f�retagarna, eller sm�borgarna som de ocks� kallas, �ger inte tillr�ckligt mycket kapital f�r att enbart kunna leva p� andras arbete, utan m�ste ocks� sj�lva delta i produktionen. Ofta handlar det om familjef�retag.
Ut�ver dessa tre sociala grupperingar finns samh�llsskikt typ l�rare, psykologer och tj�nstem�n. De h�r samh�llsskikten har inte n�gon entydig och sj�lvst�ndig position inom samh�llets produktion. Delar av dessa sk mellanskikt har en arbetssituation och levnadsf�rh�llanden som liknar arbetarklassens, och andra �r n�rmare knutna till kapitalisternas v�rld. De kallas mellanskikt eftersom de befinner sig i en mots�gelsefull samh�llsposition mellan arbetarklassen och kapitalisterna.
Vi talar ocks� om speciella kategorier som �r direkt knutna till kapitalistklassen. De b�r upp viktiga funktioner inom framf�r allt statsapparaten och verkar d�r f�r att uppr�tth�lla den r�dande ordningen. Det g�ller t ex �klagare, domare, poliser och officerare.
1979 f�rdelade sig Sveriges f�rv�rvsarbetande befolkning mellan 1565 �r ungef�r s� h�r:
| Arbetarklassen i sn�v mening | 27 |
| Arbetarklassen i vid mening | 52 |
| Mellanskikten | 39 |
| Sm�borgerligheten | 7 |
| Speciella kategorier | 1 |
| Kapitalisterna/borgarklassen | 1 |
K�lla: G Therborn, Klasstrukturen i Sverige 1930-80.
Med arbetarklassen i sn�v mening menas de produktiva arbetarna inom industrin, byggnadsverksamheten, vatten- och energiverk, jord- och skogsbruk. Arbetarklassen i vid mening omfattar �ven dem vars arbets- och levnadsf�rh�llanden �verensst�mmer med den �vriga arbetarklassens. Hit r�knas t ex en stor del av de offentliganst�llda.
Slutligen tycker jag att det �r v�rt att s�rskilt l�gga m�rke till att den svenska borgarklassen endast utg�r en ynka procent av den f�rv�rvsarbetande befolkningen. Hade det r�rt sig om en SIFO-unders�kning om v�ljarsympatier s� skulle man s�kert sagt att man inte med s�kerhet kunnat fastst�lla om kapitalisterna finns eller ej d� den enda felprocenten faller helt inom den statistiska felmarginalen.
M�nsklighetens historia �r historien om klassernas, klasskampens och klassamh�llenas utveckling. Sida vid sida har �gare och icke�gare, h�rskare och unders�tar levt och d�tt. Den ena klassen har levt i �verfl�d och den andra i fattigdom och h�rt arbete.
Under antiken (ca 500 f kr � 500 e kr) fanns slav�gare och slavar. Slavarna er�vrades i krig, k�ptes och s�ldes. De s�gs som talande redskap. Slavarna arbetade i gruvorna, jordbruket, hantverksindustrin och i hemmen. F�r detta fick de mat, kl�der och tak �ver huvudet av sina �gare. Allt som de producerade ut�ver denna n�dtorft beh�ll slav�garna. De direkta producenterna producerade s�ledes dels nyttigheter som var n�dv�ndiga f�r att de sj�lva skulle �verleva och dels ett �verskott. Vi talar om n�dv�ndigt arbete och socialt �verskott.
Under feodalismen (ca 700 e kr � 1500/1800) fanns feodalherrar som kontrollerade jorden och den v�pnade makten. Deras motpol var de livegna. Dessa var inte feodalherrarnas egendom men var bundna till honom genom sedv�njor och naket v�ld. Den livegne arbetade ett visst antal dagar p� herremannens egendomar och veckans �vriga dagar p� sin egen jordlapp. Hur veckans dagar delades mellan n�dv�ndigt arbete och socialt �verskottsarbete, gratisarbete, stred man om under hela perioden. D�rf�r varierade m�ngden gratisarbete, utsugningsgraden, de livegna avpressades. Vid sidan av de livegna fanns ocks� fria b�nder vilka �ven de ofta tvingades till skatteinbetalningar och gratisarbete hos herrem�nnen. Mot slutet av feodalismen, d� feodalherrarnas makt avtagit och st�derna vuxit fram, kunde de livegna bli fria arbetare. D� ersattes allt fler av de gamla arbetsplikterna med betalningar i form av s�d, k�tt eller klingande mynt.
Ur handeln, jordbruket och st�dernas hantverk v�xte det under feodalismen fram en grupp m�nniskor som producerar och transporterar varor till de olika marknaderna f�r att tj�na pengar. Andra berikade sig genom att l�na ut pengar mot betalning. De h�r samh�llsgruppernas inflytande i samh�llet �kade i takt med deras rikedomar. Det sker under perioden fr�n 1500-talet fram till 1800-talet, med bl a de borgerliga revolutionerna i England p� 1640-talet och i Frankrike 1789 som h�jdpunkter. Samtidigt v�xte antalet fattiga och egendomsl�sa p� landsbygden. Dessa drevs ut p� landsv�garna. De flydde sv�lten och str�mmade dit det fanns n�gon som var intresserad att k�pa deras arbetskraft f�r pengar. Nu tidens proletariat, arbetarklassen, tar form.
Utvecklingen tar fart p� 1780-talet i och med den industriella revolutionen. Man kan s�ga att det borgerliga samh�llet, kapitalismen, v�xer fram till takten av �ngmaskinernas dunkande och Marselj�sen.
De egendomsl�sas arbetskraft k�ps av industrikapitalisterna. Deras arbetsdag �r oerh�rt l�ng. De f�rbinder sig att arbeta 10, 12, ja kanske 14 timmar f�r att f� ut l�n nog att �verleva p�. Under arbetsdagen producerar de inte endast en varum�ngd vars v�rde motsvarar den summa de f�r i l�n, utan ocks� ett gratisarbete som tillfaller kapitalisten. Precis som tidigare under historien uppst�r en samh�llelig kamp om arbetsf�rh�llandena, arbetsdagens l�ngd och om gr�nsen mellan det n�dv�ndiga arbetet och gratisarbetet. F�r att b�ttre kunna tillvarata sina intressen i dessa fr�gor sluter sig arbetarna samman i fackf�reningar.
Varje kapitalistiskt f�retag leds efter m�ls�ttningen att verksamheten ska resultera i s� h�g vinst som m�jligt. F�retagen efterstr�var god r�ntabilitet p� det investerade kapitalet, skulle det kunna heta inom aff�rsv�rlden. Den h�r m�ls�ttningen leder f�r det f�rsta till att f�retagen s�ker investeringar som f�rv�ntas ge en normal eller helst b�ttre �n genomsnittlig avkastning, vinst. Omv�nt leder det till att man g�r sig av med f�rlustbringande verksamhetsgrenar. Vi brukar tala om att produktionen styrs av profitjakten och inte av m�nniskors behov. Denna str�van leder f�r det andra till att f�retaget f�rs�ker planera och utforma sin egen produktion s� att man st�ndigt pressar produktionskostnaderna. Detta sker dels genom att f�retaget f�rs�ker k�pa r�varor, maskiner, arbetskraft osv s� billigt som m�jligt och dels genom att h�ja arbetsproduktiviteten genom att inf�ra allt effektivare s�tt att framst�lla sina varor p�.
Teknologisk f�rnyelse, pressade produktionskostnader, konkurrenskraftiga priser och nedl�ggning av f�rlustbringande verksamhetsgrenar �r viktiga steg mot h�ga vinster och f�rst�rkta positioner gentemot konkurrenterna.
Konkurrensen mellan de m�nga kapitalistiska f�retagen leder allts� till ett tv�ng att st�ndigt g�ra nya investeringar f�r att effektivisera produktionen. De nya effektivare maskinerna och produktionsmetoderna leder inte enbart till s�nkta produktionskostnader per vara, utan g�r det ocks� m�jligt och n�dv�ndigt att producera fler varor �n tidigare. Detta betyder att det kapitalistiska systemet har en tendens att expandera, att utvidgas. Samtidigt som f�retag som inte h�nger med i den teknologiska utvecklingen och ger god avkastning till sina kapital�gare, blir utkonkurrerade och nedlagda.
Om de enskilda f�retagen kan s�gas ha god kunskap om den egna verksamheten s� �r det betydligt s�mre med k�nnedomen om konkurrenternas utveckling och investeringsplaner. Likas� �r marknaden som ska suga upp de producerade varorna t�mligen anonyma. F�r att komma f�rbi denna kunskapsbrist genomf�r f�retagen olika former av unders�kningar. Allt ifr�n industrispionage till unders�kningar om hur konsumenterna uppfattar f�retagets varor. Trots alla unders�kningar kvarst�r det faktum att f�retagen k�nner sin egen verksamhet och i ringa eller ingen grad k�nner till eller tar ansvar f�r helheten.
Sammantaget leder det h�r till att det kapitalistiska s�ttet att organisera produktionen inte enbart inneb�r en l�ng rad oj�mlikheter utan ocks� ett stort m�tt av sl�seri. De ekonomiska kriserna �r det tydligaste beviset f�r detta. H�r blir skillnaden mellan det om�jliga och �nskv�rda och den faktiska utvecklingen som st�rst.
Vi ska omedelbart sl� fast att det f�rekommer ekonomiska kriser i andra samh�llen ocks�, t ex de f�rkapitalistiska. Kriserna som drabbade dessa samh�llen hade sin grund i att m�nniskorna inte f�rm�dde producera tillr�ckligt mycket nyttigheter f�r att �verleva. Krig, farsoter och missv�xter kunde sl� s�nder produktionen och de sk underproduktionskriserna blev ett faktum.
Om underproduktionskriserna utm�rktes av att f�r lite mat, kl�der och andra nyttigheter kunde framst�llas, s� har de kapitalistiska kriserna helt andra k�nnetecken. Under kapitalismen har vi sett perioder d�r det samtidigt funnits outnyttjad produktionskapacitet inom industrin bredvid m�ngder av arbetsl�sa, pengar som inte anv�nts f�r produktiva investeringar eftersom l�nsamheten varit f�r l�g, och berg av os�lda varor bredvid m�nniskor som sv�lter och fryser men som inte har haft pengar nog att k�pa det de beh�ver. Dessa kriser kallas �verproduktionskriser. Resurserna och nyttigheterna finns, men anv�nds inte.
I krisen kommer ol�nsamma f�retag att sl�s ut och investeringarna styras �ver till mer l�nsamma f�retag och branscher. I krisen �kar ocks� spekulationen i handeln med utl�ndsk valuta, i f�rs�ljning av konst, �dla stenar och metaller osv i hopp om att denna typ av investeringar kommer att ge h�gre utdelning �n industriella investeringar. Genom konkurserna, f�r�dandet av samh�llets produktionskapacitet och f�rst�randet av os�ljbara varor, kommer de �verlevande f�retagens framtidsutsikter att f�rb�ttras. De starkare f�retagen utnyttjar ocks� situationen genom att k�pa upp svagare konkurrenter och st�rker d�rmed sin st�llning. Kvar blir allt f�rre och allt st�rre f�retag. Kriserna st�rker med andra ord monopoliseringstendenserna i det kapitalistiska samh�llet. Slutligen �r det viktigt att peka p� att nya marknader �ppnas genom t ex att helt nya varor ser dagens ljus.
Vi ser att sjunkande l�nsamhet och h�rdnande konkurrens framtr�der sida vid sida med arbetsl�shet och f�rs�mrade levnadsvillkor f�r den arbetande befolkningen. Att de �terkommande ekonomiska kriserna h�rdh�nt rensar ut de f�retag som inte �r konkurrenskraftiga och �ppnar nya investeringsm�jligheter f�r de kvarvarande. Vi ser i de kapitalistiska kriserna beviset f�r att f�retagen endast producerar det som ger vinst och endast s�ljer till de som har r�d att betala. H�r kommer m�nniskornas behov av arbete, mat, kl�der och husrum inte med i ber�kningarna.
Det ovanst�ende visar att den ekonomiska krisen sk�rper mots�ttningarna inom samh�llet. Detta g�ller s�v�l mellan olika kapitalister som mellan kapitalisterna och de breda folklagren. Den ekonomiska krisen kan mynna ut i en social och politisk kris. F�r oss socialister visar krisen p� n�dv�ndigheten av att ers�tta det kapitalistiska systemet med ett m�nskligare. Ett system d�r m�nniskornas behov �r produktionens ledstj�rna och inte som i dag, kapitalisternas vinstjakt.
I de primitiva klassl�sa samh�llena deltog alla vuxna stammedlemmar i de m�ten som fattade beslut �ver det gemensamma livet och samh�llets f�rh�llande till omv�rlden. Samh�llets administrativa funktioner sk�ttes gemensamt eller av valda representanter.
Det finns ingen anledning att idealisera dessa samh�llen. De var oerh�rt fattiga. M�nniskan levde i naturkrafternas v�ld. Hon levde av jakt, fiske och av att samla in den mat och de nyttigheter som naturen �producerade� av sig sj�lv. De sedv�njor och regler som anv�ndes f�r att avg�ra de inre och yttre konflikterna pr�glades av okunskap, fruktan och magisk �vertro. Trots detta m�ste man betona att samh�llena styrde sig sj�lva inom de gr�nser som sattes av deras kunskap och m�jligheter.
N�gon g�ng kring 10 - 5 000 �r f kr v�xte jordbruket fram. Detta betydde en genomgripande revolution i m�nniskans s�tt att skapa sitt livsuppeh�lle. Tidigare hade hon i huvudsak endast passivt tagit del av vad naturen sj�lv framst�llde, men i och med uppodlingen av mark och boskapsuppf�dningen, b�rjade m�nniskan kunna anv�nda aktiva metoder f�r att producera mat. H�rmed uppstod ocks� m�jligheterna att skapa ett varaktigt �verskott, en samh�llelig mer-produkt.
S� l�nge som den samh�lleliga merprodukten var relativt liten eller utspridd bland flera byar, f�r�ndrades inte de jordbrukande stammarnas j�mlika struktur. D� �verskottet koncentrerades hos milit�ra eller religi�sa ledare, eller n�r det blev st�rre i n�gon enstaka by, skapades f�ruts�ttningar f�r uppkomsten av social oj�mlikhet. Det samh�lleliga �verskottet befriade en del av samh�llets medlemmar fr�n tv�nget att arbeta f�r att �verleva. Dessa kunde i st�llet �gna sig �t att planera och utveckla produktionen, n�got som till en del kom hela samh�llet till godo, men som ocks� sk�rpte oj�mlikheten. Staten f�ddes n�r de funktioner som ursprungligen sk�ttes av samtliga stammedlemmar uteslutande f�rbeh�lls en s�rskild grupp:
� en arm� i st�llet f�r allm�n bev�pning
� s�rskilda domare i st�llet f�r att kollektivet d�mer sina likar
� �rftliga ledare, kungar och adelsm�n i st�llet f�r tillf�lligt valda och alltid avs�ttbara representanter
� ideologiproducenter som pr�ster, filosofer, skrivare osv som var skilda fr�n resten av befolkningen
D� de gemensamma funktionerna avskiljs fr�n majoriteten och staten i dess enkla form v�xer fram, blir den ett maktcentra som f�rsvarar och m�jligg�r f�r en liten grupp, en h�rskande klass, att till�gna sig det sociala �verskottet. Detta �verskott f�rs�rjer ocks� statsapparatens medlemmar och ideologiproducenterna. Friedrich Engels skrev s� h�r:
�D� staten uppkommit ur behovet att h�lla klassmots�ttningarna i tygeln, men d� den samtidigt uppst�tt mitt i konflikten mellan dessa klasser, s� �r den i regel den m�ktigaste, ekonomiskt h�rskande klassens stat, vilken genom denna stat ocks� blir politiskt h�rskande klass och s�lunda finner nya medel att h�lla nere och utsuga den f�rtryckta klassen. S�lunda var den antika staten framf�r allt slav�garnas stat f�r att h�lla nere slavarna, liksom feodalstaten var adelns organ f�r att h�lla nere den de livegna och dagsverksskyldiga b�nderna och den moderna representativstaten ett verktyg f�r kapitalets utsugande av l�nearbetet.� (Familjens, privategendomens och statens ursprung, sid 219)
�ven om den h�rskande klassens samh�llsmakt i sista hand vilar p� statsapparaten och ytterst p� dess v�pnade makt, kan den inte inskr�nka sig till detta. Ett klassamh�lle som enbart f�rfogar �ver �ppet f�rtryck och v�pnat v�ld skulle befinna sig i en mycket allvarlig kris.
F�r att bef�sta klassherrav�ldet utan att st�ndigt anv�nda det nakna v�ldet, �r det absolut n�dv�ndigt att de direkta producenterna, folkmajoriteten, uppfattar den r�dande ordningen som n�got oundvikligt, best�ende, r�ttvist och gott. Majoritetens accepterande av den r�dande ordningen vilar p� b�de objektiv och subjektiv grund.
F�r det f�rsta st�rks och ber�ttigas den h�rskande klassens styre s� l�nge som den f�rm�r att utveckla och revolutionera s�ttet att producera. N�r t ex borgerligheten revolterade mot det feodala samh�llet, revolterade de mot en l�ng rad f�rhatliga privilegier, lagar och politiska or�ttvisor som alla hade det gemensamt att de st�rkte adelns samh�llsmakt och inskr�nkte den framv�xande borgerlighetens m�jligheter. Borgerlighetens revolution kan endast f�rst�s mot bakgrund av att deras styrka vuxit stark inom och genom produktionen och handeln. Genom revolutionerna f�ste de undan det som hindrade dem fr�n att utveckla ett samh�lle som �verensst�mde med deras intressen. Efter revolutionerna h�rskade borgerligheten s�v�l politiskt som ekonomiskt. Vi tiden f�r den industriella revolutionen mot slutet av 1700-talet var borgerlighetens str�vanden klart progressiva och �ppnade helt nya m�jligheter f�r m�nskligheten. Med framv�xten av industrisamh�llet ser vi hur vida �verl�gset borgarklassens s�tt att organisera produktionen var j�mf�rt med feodalisternas. Detta �r den materiella, objektiva grunden f�r de direkta producenternas accepterande av den kapitalistiska ordningen.
Samtidigt som vi s�ger att kapitalisternas samh�llsmakt v�xte och utvidgades i och med att deras s�tt att producera v�xte i betydelse och visade sin �verl�gsenhet rent objektivt, kan vi ocks� v�nda p� argumentet. Hur �r det i dag? I dag kan man inte s�ga att borgerligheten h�rskar med n�gon slags sj�lvklarhet, av samma typ som utm�rkte klassens glansdagar. Det tycks som om minoriteters herrav�lde �ver de direkta producenterna blir allt sv�rare att uppr�tth�lla d� det v�xer fram ett gap mellan hur samh�llets produktiva resurser faktiskt anv�nds och hur m�nniskor uppfattar att de skulle utvecklas. Ett s�dant �gap� �ppnades helt s�kert mot slutet av feodalismen. D� leddes revolutionen av en ny minoritet vars makt i grunden vilade p� deras �gande av kapital i olika former, t ex industri- och bankkapital. Kapitalisternas s�tt att organisera ekonomin har vi diskuterat tidigare. D�r framstod de ekonomiska kriserna och deras f�ljder som en del av det s�tt som kapitalismen utvecklas efter. Denna krisben�genhet tenderar att urholka kapitalismens grundvalar och kapitalets samh�lleliga f�rm�ga att r�ttf�rdiga det r�dande samh�llssystemet som det enda m�jliga, det r�ttvisa och fullkomliga.
Den r�dande ordningen vilar ocks� p� en �subjektiv� grund. Klassherrav�ldet st�rks och f�rsvaras av den dominerande ideologin. Annorlunda uttryckt kan vi s�ga att m�nniskors s�tt att uppfatta verkligheten, deras syn p� vad som �r r�tt och fel, eller vad som �r m�jligt och om�jligt, domineras av den f�rh�rskande ideologin, samh�llsuppfattningen. Vi brukar s�ga att den dominerande ideologin �r den h�rskande klassens ideologi.
Det f�rh�llandet f�rklaras fr�mst av att de som formar v�rt s�tt att t�nka och f�rh�lla oss till verkligheten � f�rfattarna, filosoferna, nationalekonomerna, filmproducenterna, journalisterna, konstn�rerna osv � alltid varit tvingade att s�lja sina verk och sina kunskaper till dem som kontrollerat det sociala �verskottet. Under feodalismen underh�lls de av adelsm�nnen och kyrkan. N�r sedan k�pm�nnens, bankirernas och industrikapitalisternas positioner st�rktes i samh�llet, tog dessa �ver rollen som ideologiproducenternas herrar och v�lg�rare. Det materiella beroendet blev f�rst�s inte svagare. Det dr�jer �nda fram till uppkomsten av det moderna samh�llet innan det existerar ideologiproducenter som inte arbetar direkt beroende av den h�rskande klassen. Den anonyma marknaden med dess miljontals konsumenter och konkurrerande f�retag tr�der in i mecenaternas st�lle.
Det faktum att den anonyma marknadens konsumenter �r de som f�rs�rjer poeterna, filmproducenterna osv, kan inte tolkas s� att den f�rh�rskande ideologin i dag inte skulle f�rsvara och st�rka den r�dande samh�llsordningen. Borgarnas inflytande �ver vad som skrivs, m�las, unders�ks och filmas �r fortfarande mycket starkt. Deras f�retag k�per och s�ljer ocks� denna typ av varor. I Sverige domineras tidnings- och bokutgivningen av kapitalistsl�kter som familjen Bonnier och Hj�rne. De oberoende och objektiva nationalekonomerna lever ofta helt p� pengar fr�n Wallenbergsfonder. Kapitalisternas grepp �ver vad som skrivs, t�nks och tycks �r s�ledes i grunden obrutet.
Om en stor del av v�rt samh�lles ideologiproduktion vilar p� borgerlighetens f�retag och organisationer, vilar en annan del tungt p� arbetarklassen. Till arbetarklassen och dess olika organisationer har otaliga ideologiproducenter s�kt sig. Det har varit f�rfattare som velat skildra arbetarklassens liv och leverne i st�llet f�r borgarklassens diskreta charm. Det har varit forskare som dissekerat och avsl�jat den borgerliga nationalekonomins f�rljugenhet. Exemplen kan f�rst�s m�ngfaldigas i all o�ndlighet. I mycket bred och allm�n mening kan vi tala om att det v�xer fram en �mot-ideologi� p� basis av arbetarklassens samh�llsposition och intressen. En ideologistr�mning som s� att s�ga konkurrerar med den dominerande, som ifr�gas�tter och hotar den.
Vi har sagt att klassherrav�ldet vilar s�v�l p� objektiva som p� subjektiva grunder. Den objektiva handlar i h�g grad om att den h�rskande klassen �r b�rare av och bundna till ett visst s�tt att producera nyttigheter. Ett f�rh�llande som ger kapitalisterna ett sken av att vara outbytbara och sj�lvklara ledare f�r samh�llet. De objektiva faktorerna kan i dag inte s�gas verka lika starkt till kapitalisternas f�rm�n som under deras glansdagar under 1800-talet. Med dagens l�ngvariga och strukturella kris framst�r deras s�tt att organisera samh�llets produktion som allt mer sl�saktig och f�r�dande.
Den subjektiva grunden f�r minoritetens herrav�lde utg�r fr�n dominansen �ver ideologiproduktionen. Den handlar i h�gsta grad om kampen f�r v�ra tankar, om det �nskv�rda och det m�jliga. D�rmed ocks� om v�ra dagliga handlingar, v�r dagliga praktik. Vi ser i de revolution�ra arbetarorganisationerna, allt fr�n Marx dagar till v�r egen tid, n�dv�ndiga organisatoriska uttryck f�r en systematisk kamp mot minoritetens herrav�lde. De revolution�ra organisationerna utmanar inte endast kapitalet i kampen om det dagliga br�det, utan ocks� i kampen mot den r�dande ideologin och f�r en socialistisk framtid.
Det borgerliga samh�llets grundl�ggande ideal formades i kampen mot feodalherrarnas v�lde. Detta ideal s�ger att vi m�nniskor ska vara fria och j�mlika br�der och systrar. Det s�ger vidare att varje individ fritt ska f� anv�nda de tillg�ngar han eller hon f�rfogar �ver, med andra ord reses ett starkt f�rsvar f�r den privata �gander�tten. Vidare har varje individ r�tt att t�nka fritt och yttra sig efter eget f�rnuft. Slutligen ska vi alla st� lika inf�r lagen. Den h�r typen av v�rderingar f�rsvaras i de existerande lagarna och hyllas som sj�lva grunden f�r den v�sterl�ndska civilisationen. Idealen anv�nds ocks� som m�ttstock d� andra samh�llen bed�ms. Ser vi lite n�rmare p� hur de borgerliga slagorden st�mmer �verens med det samh�lle borgarna faktiskt byggt upp, uppt�cker vi snart att friheterna och r�ttigheterna framf�r allt var reserverade f�r de nya h�rskarna.
Visst var arbetarna fria. Ingen �gde eller band dem som slavar och livegna. Samtidigt hade de ocks� �befriats� fr�n varje form av produktionsmedel. De var s�ledes fria i dubbel mening och tvangs genom detta att f�rs�ka s�lja sin arbetskraft f�r att f�rtj�na sitt uppeh�lle. kapitalisterna � sin sida hade f�rst�s friheten att anv�nda sina rikedomar, sitt kapital, efter b�sta f�rm�ga. De hade r�tten att producera, s�lja och k�pa, anst�lla och avskeda allt efter sin privata vilja.
R�str�tten var graderad efter s�v�l inkomst som k�n. Kvinnorna ans�gs inte ha f�rnuft nog att ta ansvar f�r rikets aff�rer och var av detta sk�l uteslutna fr�n s�v�l valbarhet som r�str�tt. I och med 1866 �rs riksdagsreform fick Sverige ett tv�kammarsystem. Till f�rsta kammaren skedde valen indirekt genom landsting och stadsfullm�ktige. R�str�tten utgick fr�n en inkomstgraderad skala med en minimiinkomst p� 450 riksdaler som gr�ns. Valbara till f�rsta kammaren var endast m�n �ver 35 �r med en �rlig inkomst p� 4 000 riksdaler eller innehav av fastigheter taxerade till minst 80 000 riksdaler. Valen till andra kammaren var vanligtvis direkta i st�derna och indirekta p� landsbygden.
F�r att vara r�stber�ttigad kr�vdes en inkomst p� minst 800 riksdaler eller fastigheter v�rda minst 1 000 riksdaler eller innehav av en arrenderad fastighet v�rd 6 000 riksdaler, samt betala skatt till stat och kommun under 10 �r. L�gsta valbarhets�lder var 21 �r.
Antalet r�stber�ttigade var under tiden fram till 1908 alltid 10 procent av den svenska befolkningen och alla utnyttjade inte sin r�str�tt. Den inkomstgraderade r�stskalan betydde dels att en och samma person kunde ha mer �n en r�st (t ex slogs det 1907 fast att en person fick ha h�gst 40 r�ster (!) vid valen till f�rsta kammaren) och dels utesl�ts majoriteten av den manliga befolkningen.
Valen var s�ledes �verklassens val. De valda representerade olika s�rintressen inom den egna klassen, men gentemot �vriga samh�llet drevs hela klassens intressen. S� �ven om �sikterna kunde g� is�r kring den exakta politikens utformande, bands riksdagsm�nnen, officerarna, de h�gre tj�nstem�nnen och biskoparna samman av gemensamma klassintressen.
Staten skulle �f�rsvara det allm�nna intresset�. I �rlighetens namn b�r uttalandet preciseras till att g�lla borgarklassens allm�nna intressen. Det kunde betyda lagar och f�rordningar som f�rsvarade kapitalisternas r�tt att anv�nda barn som arbetskraft inom industrin. Frihet att pressa arbetarna till 12-14 timmars arbetsdag. D�remot f�rsvarades inte arbetarklassens r�tt att organisera sig fackligt och politiskt. Nej, dessa str�vanden bek�mpades frenetiskt av kapitalisterna. Polis och milit�r s�ndes ut f�r att uppl�sa demonstrationer och lagen togs flitigt i bruk d� det g�llde att f�rhindra arbetarm�ten. D� arbetarklassen gick ut i strejk f�r h�gre l�ner och b�ttre levnadsvillkor s� f�rd�mdes detta omedelbart. Press, regering, polis och milit�r fanns p� plats vid kapitalisternas sida och f�rsvarade r�tten att anst�lla strejkbrytare och avskeda strejkande.
Ovanst�ende exempel visar med all �nskv�rd tydlighet att borgerlighetens slagord om frihet, j�mlikhet och broderskap egentligen enbart g�llde de besuttnas v�rld. I det �vriga samh�llet fanns stora portioner av ofrihet, oj�mlikhet och n�gon broderskap �ver klassgr�nserna var det inte tal om. I kampen f�r folkflertalets frihet och r�ttigheter stod fr�gan om allm�n och lika r�str�tt ofta i centrum.
Under 1900-talets b�rjan skedde en del sm�rre f�r�ndringar, men det kom att dr�ja �nda fram till 1921 till den allm�nna r�str�tten inf�rdes. D� hade kravet rests i �tskilliga uttalanden, demonstrationer och strejker. H�gern tvingades att backa under trycket fr�n den segerrika ryska revolutionen 1917 och den fortsatta revolution�ra kampen ute i Europa. Detta eftersom liknande st�mningar gjorde sig allt bredare �ven i Sverige efter f�rsta v�rldskriget. Sporadiska uppror, hot om en ny storstrejk och krav p� republik pressade igenom den allm�nna r�str�tten.
Den allm�nna r�str�tten var ett historiskt framsteg som tillsammans med andra demokratiska reformer p� ett avg�rande s�tt f�rb�ttrade arbetarklassens m�jligheter att organisera sig fackligt och politiskt. Trots detta �r det viktigt att med sk�rpa peka p� den nuvarande demokratins avsev�rda begr�nsningar. F�rst och fr�mst m�ste vi framh�lla att de allm�nna valen vart tredje �r inte alls ber�r de samh�llsavg�rande beslut som fattas inom de privata f�retagen. H�r r�der endast �gandets makt och alls ingen demokrati. H�r fattas beslut om gigantiska investeringar, om nedl�ggningar av f�retag osv. Kort sagt beslut som i allra h�gsta grad best�mmer folkflertalets livsvillkor. I f�rh�llande till dessa beslut p�verkas och formas ocks� en stor del av statens verksamhet. Men om den borgerliga demokratin � ena sidan �r ytterligt starkt begr�nsad av ovanst�ende sk�l, medf�rde � andra sidan den allm�nna r�str�tten inte heller att statens klasskarakt�r f�r�ndrades. Statens dagliga verksamhet st�r inte neutral i f�rh�llande till den st�ndigt p�g�ende klasskampen. Nedan visar vi skissartat p� att par avg�rande sk�l varf�r staten fortfarande kan st� p� det best�ende samh�llets, p� kapitalets, sida i klasskampen.
Typiskt nog f�rskjuts tyngdpunkten fr�n riksdagen till den permanenta statsapparaten och det v�ldiga utredningsv�senden i samma takt som arbetarklassen er�vrar den allm�nna r�str�tten och deras representanter tr�nger in i riksdagen i stor stil.
Regeringar och riksdagsledam�ter kommer och g�r, men polisen, officerarna och tj�nstem�nnen forts�tter sitt arbete i toppstyrda hierarkier. Snedrekryteringen till framf�r allt de h�gre posterna inom statsapparaten �r ett v�lk�nt faktum. H�r s�llas agnarna fr�n vetet genom ett noggrant urval i alla led av karri�rstegen. De som s� sm�ningom kommer i fr�ga f�r de betydelsefulla positionerna �r inte endast fullst�ndigt lojala mot systemet, utan har ocks� l�ner av en storlek som m�jligg�r privat kapitalbildning. Det handlar med andra ord om individer som ofta har ett direkt intresse av att f�rsvara den privata �gander�tten och den kapitalistiska ekonomin. H�r r�der s�ledes inte en gnutta av folkligt inflytande. I den l�nga raden av utredningar och samarbetsgrupper finns politikerna sida vid sida med �arbetsmarknadens parter�. H�r finns s�ledes representanter f�r kapitalisterna och f�r den arbetande befolkningen. Ofta f�r de lika m�nga platser, t ex en fr�n vardera sida. Tv� parter p� arbetsmarknaden och tv� representanter i utredningsgruppen. R�ttvist? Minns du den klassanalys vi tidigare visade, s� kommer du ih�g att kapitalisterna endast utgjorde en futtig procent av Sveriges f�rv�rvsarbetande befolkning och att arbetarklassen uppgick till �ver 50 procent. Det skulle betyda att det skulle g� ungef�r 50 arbetare p� varje kapitalistrepresentant. Ovanst�ende exempel kan ses som ett slags r�kneexempel som endast tj�nar till att visa p� en sida av kapitalets oproportionerligt stora inflytande. Genom att st�ndigt vara �verrepresenterade p� samh�llets alla beslutsfattande niv�er har kapital�garna och deras ombud (t ex moderaterna) haft ytterligt goda m�jligheter att forma statens verksamhet efter de egna intressena �ven efter den allm�nna r�str�ttens inf�rande. L�gger vi dessutom till det faktum att de som skall representera arbetarnas och tj�nstem�nnens intressen �r skrivbordsbyr�krater av f�rsta rangen, f�rst�r vi att de arbetandes r�st inte h�rs p� den h�r niv�n i dag om inte starka folkliga opinioner bildas utanf�r riksdag och f�rhandlingsrum.
Nu r�cker det inte med att peka p� de toppstyrda hierarkierna inom statsapparaten, de lojala statstj�nstem�nnen p� toppniv� eller kapitalets otroliga �verrepresentation f�r att fullt f�rklara varf�r staten fungerar som det kapitalistiska samh�llets och privategendomens f�rsvarare. Till de ovanst�ende argumenten m�ste vi foga ett ytterligare. Ingen regering kan reagera inom ramarna f�r det r�dande klassamh�llet utan st�ndiga krediter fr�n bankerna och finanskapitalet. De h�r gyllene bojorna har inte minst under 1970- och 80-talet f�tt en mycket p�taglig form i de m�ngmiljardl�n som de olika regeringarna tagit f�r att t�cka budgetunderskottet i statens finanser. Minsta f�rs�k till antikapitalistisk politik fr�n en reformistisk regerings sida skulle omedelbart st�ta p� kapitalisternas ekonomiska sabotage. Resultatet blir �investeringsstrejk�, produktionsminskningar, kapitalflykt och arbetsl�shet.
Hela 1900-talets historia bekr�ftar detta: Det �r om�jligt att p� ett konsekvent s�tt anv�nda riksdagen och en regering baserad p� den kapitalistiska egendomen och den borgerliga staten mot borgarklassen. Varje politik som verkligen vill g� den antikapitalistiska v�gen st�lls inf�r valet att antingen kapitulera inf�r kapitalets utpressning och makt, eller krossa den borgerliga statsapparaten och ers�tta de kapitalistiska egendomsf�rh�llandena med de direkta producenternas demokratiska styre �ver produktionen och samh�llet i stort.
Vi tog v�r utg�ngspunkt i att m�nniskorna i dagens kapitalistiska Sverige tillh�r olika sociala klasser och samh�llsskikt. Den avg�rande skillnaden mellan dessa g�r mellan de som �ger olika former av kapital och de som dagligen m�ste s�lja sin arbetskraft f�r att f� en l�n att f�rs�rja sig och de sina. F�rh�llandet mellan kapital�garna och l�nearbetarna preciserades ytterligare i v�r diskussion om gratisarbete genom historien, d�r vi fastslog att den arbetande befolkningen inte enbart producerade de nyttigheter som var n�dv�ndiga f�r deras �verlevnad utan ocks� ett gratisarbete, ett merarbete, som kapitalisterna till�gnade sig. Kampen om hur det samlade arbetets nyttigheter ska f�rdelas mellan de arbetande och kapitalisterna �r grundvalen f�r fackf�reningarnas existens och n�dv�ndighet. H�r �r det ocks� n�dv�ndigt att framh�lla vikten av att ta kamp mot fackf�reningarnas byr�kratisering och f�r stridbara och demokratiska fackf�reningar. Utan s�dana ges kapitalet betydligt st�rre sv�ngrum och l�nearbetarnas m�jlighet att sl�ss f�r b�ttre levnadsvillkor f�rs�mras avsev�rt.
Men trots att det �r fullst�ndigt n�dv�ndigt att st�ndigt ta kamp f�r att f�rb�ttra levnadsvillkoren, s� �r denna �ekonomiska� kamp inte tillr�cklig. Den kapitalistiska ekonomins inneboende sl�saktighet, som fr�mst kommer till uttryck i de �terkommande kriserna, kan inte f�r�ndras i grunden med statliga reformer, stabiliseringspolitik och arbetsl�shetsf�rs�kringar. Roten till det onda sitter i sj�lva den kapitalistiska ekonomins s�tt att fungera och kan d�rf�r endast �f�rb�ttras� genom att den avskaffas och ers�tts med en demokratisk planekonomi. Kort sagt med privategendomens upph�vande och uppbygget av ett socialistiskt samh�lle.
Att i dag se n�dv�ndigheten av ett nytt samh�llssystem betyder ocks� att se morgondagens m�jligheter i en v�rld fri fr�n kapitalismen. Men det betyder ocks� att inse att denna str�van f�r ett m�nniskov�rdigare samh�lle med n�dv�ndighet st�r i of�rsonlig strid mot dagens h�rskare och dagens statsapparat. Statens lagar och samlade styrka st�r p� den best�ende ordningens sida och m�ste d�rf�r rivas upp med r�tterna. Demokratin m�ste utvidgas till att g�lla hela samh�llets verksamhet och betyda de direkta producenternas gemensamma f�rvaltning d�rav. Sj�lvklart har detta samh�llsstyre ingenting gemensamt med de byr�kratiserade diktaturer som vi ser i t ex �steuropa. H�r �r avgr�nsningen mot �siktsf�rtryck, enpartisystem och byr�kratiska privilegier l�tt att g�ra f�r dagens socialister d� vi dagligen talar f�r en socialistisk revolution, f�r ett verkligt majoritetsstyre och f�r ett socialistiskt samh�llssystem.