Ur Fjärde Internationalen 1-2/1984
I förra numret av Fjärde Internationalen (Nr 4, 1983), ingick en artikel om Falklandskriget, ”Den brittiska imperialismen och Falklandsöarna” av Martin Spence, med en ingress av Stig Eriksson. I artikeln framhåller Spence att Falklandskriget var en fråga om koloniala minnen snarare än imperialistiska intressen, och Eriksson understryker vikten av att kunna bedöma konflikten klassmässigt i stället för schematiskt, i termer av ”imperialism — antiimperialism”.
Följande inlägg av Gunnar Wall är en polemik såväl mot Spence som mot Eriksson. Det reser samma frågor som debatterades i Socialistiska Partiets veckotidning Internationalen under våren 1982. Det är principfrågor som förtjänar att tas upp på nytt.
* * *
Är det berättigat att, som Fjärde Internationalen gjorde i nr 4/83, ägna utrymme åt det korta kriget mellan Storbritannien och Argentina 1982 — när världen i dag står i brand på ett stort antal fronter?
Svaret är utan tvekan ja. Slaget om Malvinerna har lett till ett helt spektrum av slutsatser från olika politiska strömningar som åberopar sig på marxismen och arbetarrörelsen.
Alla som gett sig in i frågan har tvingats förhålla sig till den uppfattning som formulerades av den tidiga Kommunistiska Internationalen under Lenins dagar: att revolutionärer försvarar halvkoloniala nationer mot imperialistiska stater oavsett graden av borgerlig demokrati på den imperialistiska sidan, oavsett vilken typ av ledare som står i spetsen för den utsugna och förtryckta nationen.
Denna uppfattning förde det tidiga Komintern fram i hård polemik mot dåtidens ”civiliserade” reformister i de utvecklade europeiska länderna. Att Lenin och hans medhjälpare hade rätt då ifrågasätts sällan av socialister som betecknar sig som revolutionära.
Snarare har floran av debattinlägg i radikal press kring kriget om Malvinerna rört sig kring frågan: är de gamla leninistiska idéerna tillämpliga i den nya situation som råder i dag?
Det är inom ramen för den diskussionen man finner Martin Spences artikel ”Den brittiska imperialismen och Falklandsöarna”, tidigare publicerad i Monthly Review.
Spences inlägg presenteras av Stig Eriksson, som själv koncentrerar sig på att försöka bevisa att juntan i Argentina inte kan ha fört ett anti-imperialistiskt krig. (Hans viktigaste argument är att anti-imperialism och anti-kapitalism är samma sak. Eftersom juntan inte var antikapitalistisk utan tvärtom starkt arbetarfientlig, kan kriget inte ha varit anti-imperialistiskt, anser Eriksson.)
Spence tar upp den andra halvan av frågan. Han menar att Thatcher förde sitt krig i direkt motsättning till det brittiska kapitalets intressen. Hon drevs till detta därför att hon gav efter för djupt kända stämningar från de breda brittiska folklagren, anser Spence.
Lägger vi samman Eriksson och Spence finner vi alltså uppfattningen att:
• den argentinska juntan inte förde ett anti-imperialistiskt krig, snarare ett pro-imperialistiskt, och att
• Thatcher inte förde ett pro-imperialistiskt krig, snarare ett folkligt, anti-imperialistiskt!!!
• den argentinska juntan inte förde ett anti-imperialistiskt krig, snarare ett pro-imperialistiskt, och att
• Thatcher inte förde ett pro-imperialistiskt krig, snarare ett folkligt, anti-imperialistiskt!!!
Eriksson upprepar argument från den debatt som fördes i tidningen Internationalen under 1982. Han baserar sig på det ställningstagande som Socialistiska Partiet gjorde vid tiden för kriget. Spence för däremot in argument och ställningstagande som torde vara nya för Fjärde Internationalens läsekrets och de kräver därför en kort kommentar.
Låt oss börja med att gå igenom vad Spence säger i stora drag:
• Han konstaterar i allmän form att det brittiska kapitalet och den brittiska staten inte har identiska intressen. (Vilken vikt han lägger vid detta allmänna påstående återkommer vi till.)
• Kriget har ”inte medfört något positivt för brittiskt kapital eller för västvärlden i övrigt”, skriver Spence och menar att det i stället medfört ”stor skada för både det brittiska kapitalet och den västerländska imperialismen överhuvudtaget”.
• Kriget blev en ”gudagåva för tories” och ”det konservativa partiets positioner i landet har stärkts”, konstaterar Spence dock.
• Men kriget ”kan inte enbart avfärdas som något som lurades på den brittiska befolkningen” understryker Spence och antar att det uppkom ”ur en populär (folklig torde vara en bättre översättning, GW) inhemsk ideologi, ur romantiska minnen av den koloniala epoken”. Han skriver att ”kriget slog an en känslosträng hos miljoner britter: myter och minnen av imperiet lever fortfarande och förmår fortfarande påverka politiken”.
• Detta förklarar, enligt Spence, hur ”staten kan påverkas av kortsiktiga politiska fördelar vilka inte sammanfaller med det brittiska kapitalets långsiktiga intressen”.
Låt oss då sammanfatta vad Spences ståndpunkt innebär:
• Den brittiska statens politik kan tydligen, även i en så viktig fråga som ett krig, dikteras av folkliga stämningar — till och med när detta går emot strävandena hos det brittiska kapitalet. Om vi får tro Spence.
• Dessa folkliga stämningar, som vägleder Margaret Thatcher när hon för krig, saknar varje rationell grund och kan bara förklaras med livskraften hos föråldrade myter, lär oss Spence.
• Dessa föråldrade och reaktionära myter leder enligt Spence till en politik som hänvisar storkapitalet till en maktlös åskådarplats och som allvarligt försvagar dess ekonomiska och politiska ställning. Om vi förstår Spence rätt kan dessa myter knappast uttrycka borgerlig ideologi. (Den marxistiska uppfattningen av borgerlig ideologi utgår ju från att reaktionära föreställningar hos folket hämtar näring ur det existerande borgerliga samhället och stärker borgarklassens makt.)
• Thatcher kan, i skenet av Spences tänkande, inte beskrivas som en medveten representant för borgarklassens politik utan som en romantisk och förvirrad folkhjälte som olyckligtvis är ute i ett meningslöst ärende, framföst av de efterblivna massorna.
Så långt världen enligt Spence. Det kan vara på sin plats med några invändningar vad gäller fakta. (Att Spence får svårigheter med sitt förhållande till marxismen nämner jag inte som en invändning utan bara som ett konstaterande.)
1. Den brittiska borgarklassens representanter uttalade sig såvitt jag känner till inte vid något tillfälle mot kriget. Thatcher fick tvärtom en entusiastisk uppslutning inte minst i den kapitalistägda pressen.
2. Den brittiska segern i kriget befäste inte bara tories ställning i allmänhet. Den underlättade Thatchers valseger och därmed också den fortsatta borgerliga offensiven mot den brittiska arbetarklassen.
3. Den brittiska hårda linjen mot Argentina, uppbackad av så gott som samtliga imperialistiska stater, visade effektivt att imperialistländerna inte tolererar någon ”självsvåldighet” från regimer i tredje världen. Detta bedömdes uppenbarligen som viktigt av den samlade kåren av imperialistiska statsledare trots det politiska pris de fick betala.
4. Den brittiska krigsmakten och brittisk industri fick möjligheter till nya och dyra order som bekostas skattevägen. Det gäller såväl upprustning av flottan om dyrbara militära och civila anläggningar som nybyggs på Malvinerna.
5. Thatcher fick ett välbehövligt politiskt övertag över den brittiska antikärnvapenrörelsen genom den chauvinistiska kampanj hon lyckades piska upp. Ännu en poäng för borgarklassen.
6. Kriget gav också den brittiska militären möjligheter att testa såväl trupper som materiel i strid under moderna förhållanden.
Spences entydiga negativa bokslut för det brittiska kapitalet stämmer dåligt med verkligheten. Hur illa hans resonemang är konstruerat kan avslutningsvis illustreras med något han medger i en bisats, nämligen att USA ”tvingades ta ställning för Storbritannien..
Varför? Spence kan av naturliga skäl inte förklara det eftersom han menar att det brittiska kapitalet inte ville ha kriget, eftersom han menar att USA bara förlorade på att backa upp Thatcher osv. Och förutsätter man som Spence att det brittiska folket förde krig mot Argentina för att försvara sin historiska ära — ja, då blir det obegripligt hur det amerikanska folket som varit koloniserat av britterna skulle vilja hjälpa sina gamla ärkefiender...
Exemplet Grenada där USA invaderade en medlem i det brittiska samväldet ledde inte till att Thatcher förklarade Reagan krig. Efter diverse diplomatiskt mummel har hon i stället villigt ställt upp för att på alla sätt hjälpa USA i krossandet av revolutionens rester där. Och det beror sannerligen inte på några folkliga myter utan på kallhamrad imperialistisk realpolitik. Samma förklaringar måste vi tillgå när det gäller Malvinerna.
Gunnar Wall
Gunnar Wall är medlem av Socialistiska Partiet och f d redaktör för veckotidningen Internationalen