Ur Fj�rde internationalen 1-2/1984
Nedanst�ende �r n�gra av de viktigaste teserna i den resolution som antogs av den Revolution�ra Kommunistiska Gruppen, libanesisk sektion av Fj�rde Internationalen, den 22 november 1983.
1 F�r att inta en revolution�r h�llning till striderna i norra Libanon mellan de Arafat-trogna styrkorna och rebellerna inom PLO m�ste man s�tta dessa i ett st�rre politiskt sammanhang. P� s� s�tt kan man undvika att hamna i den f�lla som gillrats av den palestinska h�gern, vars utl�tanden massmedia i V�st gjort en stor aff�r av. Denna h�ger har framst�llt sin, d v s de Arafat-trognas kamp, som en �nationell� kamp. Det borde r�cka med att h�nvisa till de reaktion�ra arabl�ndernas, framf�rallt Saudiarabiens och Egyptens st�llningstagande, men �ven de imperialistiska l�ndernas, som Frankrikes och USA:s st�llningstagande, f�r att varna revolution�rer v�rlden �ver mot att blint anamma den bild av konflikten som Arafat vill ge. Den gemensamma n�mnaren f�r alla de regimer som �r solidariska med Arafat, �r deras medvetenhet om att Arafat �r den moderata kraft som �r b�st l�mpad f�r imperialismens l�sning p� Mellan�stern-konflikten, och som kan f� de palestinska och arabiska massorna att godta denna l�sning.
2 PLO-ledningen har fr�n allra f�rsta b�rjan framst�llt rebellerna inom PLO som blott ett verktyg skapat av Syrien f�r att angripa den palestinska r�tten till sj�lvbest�mmande. Den obestridliga sanningen �r emellertid, att just rebellr�relsen, som leds av Abu Musa, 1976 gick i spetsen f�r de som k�mpade mot den syriska regimens invasion av Libanon. Det var ocks� just den som samma �r motsatte sig kapitulationsavtalet (Riad-avtalet, �vers. anm.) mellan PLO-ledningen och Syrien. Dessutom �r ryggraden i Abu Musas rebellr�relse nationalistiska jordanska officerare som l�mnade den jordanska arm�n 1970 och ansl�t sig till PLO i protest mot den jordanska arm�ns slakt p� palestinierna. Denna jordanska grupp inom PLO har konsekvent visat sin nationalism. P� samma s�tt som den motsatte sig planen p� ett �mini-Palestina� 1974, f�rkastar den idag Reagans plan � vilken f�ranlett PLO-ledningen att inleda samtal med den jordanska b�deln, kung Hussein. Den har motsatt sig varje kapitulation PLO-ledningen gjort, allt ifr�n avv�pningen av den palestinska milisen i Jordanien 1970, till Habib-planen f�r evakuering av Beirut 1982. Dessutom har den agerat som f�rtrupp i det v�pnade motst�ndet s�v�l mot den israeliska ockupationen i s�dra Libanon som mot falangisterna i Libanons berg.
3 PLO:s h�gervridna ledning har, genom att acceptera evakueringen av Beirut 1982, tagit det sista steget mot dess totala bankrutt och omvandling fr�n den sm�borgerliga ledning f�r en nationell befrielser�relse den var under 60-talet, till en byr�kratiskt borgerlig ledning, som tillsammans med de reaktion�ra arabregimerna f�rbereder sig f�r att delta i den amerikanska l�sningen p� den arabisk-israeliska konflikten. Det palestinska nationalr�dets m�te i Algeriet i februari 1983 har, genom att anta en resolution om en palestinsk-arabisk federation, bara bekr�ftat denna omvandling... A andra sidan har den syriska regimen ut�vat p�tryckningar p� Arafat f�r att hindra honom fr�n att f�rhandla med Hussein � inte d�rf�r att den korrumperade Baath-diktaturen som h�rskar i Syrien skulle dela n�gra nationalistiska ideal med v�nstern inom Al-Fatah, utan d�rf�r att ett nytt Camp David avtal mellan Husseins regim och PLO skulle l�mna Syrien i en svag st�llning, isolerat och utan Palestina som trumfkort gentemot Israel. Slutligen har Libyens h�llning gentemot Arafat dikterats av den sm�borgerliga regimens fientlighet mot USA � samma fientlighet som dikterade den iranska regimens st�llningstagande mot Arafat i PLO:s interna mots�ttningar.
Vi ser allts� att dessa tre parter, Syrien, Libyen och v�nstern inom Al-Fatah � den syriska regimen och dess palestinska redskap (Al Saika), den libyska regimen och dess palestinska bundsf�rvanter (PFLP-GC-Ahmed Jibrils grupp), och den nationalistiska str�mningen inom Al-Fatah � enades i opposition mot Arafats politik. Detta gjorde att Arafat ans�g en brytning vara n�dv�ndig f�r att han skulle f� fria h�nder och m�jlighet att forts�tta dialogen med Hussein, inte minst d�rf�r att Hussein sj�lv kr�vt en s�dan brytning som villkor f�r att �teruppr�tta samtalen med Arafat.
4 Arafat-gruppens agerande efter de misslyckade samtalen med� Hussein i april 1983, gick helt och h�llet ut p� att provocera fram en s�dan brytning. Den f�rsta provokationen var att ers�tta de nationalistiska officerarna i Bekaa-dalen (som t o m Arafat-trogna m�n ans�g vara tappra och lojala) med �Arafat-trogna� m�n som utm�rkte sig f�r att ha flytt f�ltet vid den israeliska invasionen av Libanon 1982. De nationalistiska officerarna protesterade mot detta, vilket Arafat, som hotade med disciplin�ra �tg�rder om de inte accepterade hans beslut, r�knat med. Hans provokation ledde dessa officerare till att offentligg�ra det krav som de i �ratal f�rt fram inom Al-Fatah: Kravet p� en demokratisk kongress f�r att bek�mpa byr�kratin inom organisationen, se �ver ekonomin och privilegierna, diskutera det politiska programmet och strategin, fastsl� den v�pnade kampen som huvudmedel f�r att befria hela det palestinska omr�det, s�tta stopp f�r alla svekfulla f�rhandlingar med Jordaniens kung och alla f�rs�k att den v�gen och med USA:s st�d, skapa en federation med Jordanien.
Arafat bem�tte dessa krav genom att angripa rebellerna med vapen. Han tvingade p� s� s�tt avsiktligt fram fortsatta sammanst�tningar, ty han visste att en demokratisk Al-Fatah-kongress skulle avsl�ja hans politiska linje inf�r de k�mpande soldaterna. Arafat f�redrog att f�ra �ver kampen p� ett annat plan. Han valde det milit�ra framf�r det politiska slagf�ltet, eftersom det senare utgjorde ett st�rre hot mot honom. Men han n�jde sig inte med det, utan f�rde �ven med sig den syriska regimen �ver p� det milit�ra f�ltet. Detta skulle totalt f�rvanska orsakerna till striderna, och f� dem att framst� som en forts�ttning p� 1976 �rs strider, d� Syrien invaderade Libanon och slogs mot PLO. Arafat ville m a o framst�lla konflikten som en kamp mellan den palestinska nationella r�relsen under Arafats ledning � ena sidan, och Syrien, som genom n�gra femtekolonnare ville kontrollera PLO, � den andra. P� s� s�tt hoppades Arafat vilseleda en majoritet av de palestinska massorna, framf�rallt den del som befinner sig utanf�r Libanon och Syrien, huvudsakligen p� V�stbanken. Detta frik�nner naturligtvis inte rebellerna fr�n ansvar f�r att Arafat lyckats med sitt projekt.
Arafat b�rjade m a o angripa Syrien redan d� de syriska trupperna enbart var �sk�dare. Han provocerade t o m den syriska regimen inifr�n landet sj�lvt, vilket ledde till hans utvisning. Arafat valde att kontrollera PLO baserna i norra Libanon, i Tripoli trakten. Han f�rbj�d rebellerna all inblandning i norra Libanon och l�t hans m�n genomf�ra utrensningar och massakrer p� alla de libanesiska krafter som inte st�dde hans linje fullt ut. Al-Fatah ledningen bev�pnade en libanesisk reaktion�r muslimsk organisation i Tripoli, f�r att tillsammans med den sedan angripa v�nsterkrafterna i Tripoli, i f�rsta hand det libanesiska kommunistpartiets medlemmar, som massakrerades i oktober 1983. Samtidigt tog Arafat i Tripolis hamn emot vapens�ndningar fr�n Egypten. Slutsatsen �r att de som b�r ansvaret f�r striderna i norra Libanon �r PLO:s ledning med Arafat i spetsen � en ledning som tycks ha planerat dessa strider i enlighet med den provokationspolitik den tidigare drev i syfte att f� till st�nd en brytning med de oppositionella palestinska krafterna. Det �r v�n att h�r n�mna att �ven medlemmarna i den kommission som for fr�n Tunis f�r att medla i konflikten, ans�g att det vara Arafat, som genom sin v�gran att delta i n�gra som helst samtal med rebellerna (som var villiga att f�rhandla), bar ansvaret f�r att medlingsf�rs�ken misslyckades. Arafat sl�t ringen n�r han den 12 oktober 1983, fr�n det bel�grade Tripoli, meddelade att Hussein och han var p� v�g att n� en fullst�ndig �verenskommelse.
5 Trots alla dessa fakta lyckades Arafat och hans m�n framst�lla striderna i norra Libanon som en kraftm�tning mellan ett palestinskt lamm och en syrisk varg med palestinska t�nder, m a o som en kamp mellan � ena sidan syrisk str�van efter herrav�lde, och � den andra, �den palestinska sj�lvbest�mmander�tten�. Detta �sk�dliggjordes p� ett tragiskt s�tt av de v�ldsamma demonstrationerna som organiserades av palestinierna p� V�stbanken, i tron om att Arafat �ter utk�mpade 1976 �rs strider mot Syrien.
Det finns dock tv� f�rh�llanden som man m�ste ta h�nsyn till i detta sammanhang. F�r det f�rsta, att den syriska regimen hoppas att genom sin inblandning i striderna i norra Libanon n� sitt gamla m�l att kuva den palestinska motst�ndsr�relsen i Libanon. Detta skulle st�rka regimens st�llning i f�rhandlingarna med imperialismen och sionismen. Den syriska regimen s�g i mots�ttningarna inom Al-Fatah ett tillf�lle att f�rverkliga sina ambitioner att f�rst angripa den h�gra grenen, f�r att senare kunna angripa den v�nstra. Den syriska regimen str�var ocks� efter att med Reagan-administrationen f�rnya det avtal den sl�t med Ford-Kissinger-administrationen 1976, som m�jliggjorde Syriens invasion av Libanon. (Avtalet br�ts i och med att Likud-koalitionen kom till makten i Israel.)
Eftersom den syriska regimen misslyckades med att ta makten �ver PLO 1976, s�g den ett gyllene tillf�lle att g�ra det nu n�r PLO, till f�ljd av den israeliska invasionen av Libanon, f�rsvagats avsev�rt. Syriens m�l p� sikt �r just att n� en �verenskommelse med imperialismen genom att tygla alla nationalistiska krafter, i synnerhet den patriotiska str�mningen inom Al-Fatah, p� den libanesisk-palestinska scenen. Man m�ste vara medveten om detta om man vill driva en revolution�r linje. Man f�r inte inbilla sig att den syriska regimen skulle kunna vara en �strategisk allierad�, s�rskilt inte med tanke p� regimens politik vis � vis Israel och palestinierna under de senaste �rtionden.
6 F�r det andra, m�ste man framh�va en annan omst�ndighet som f�rklarar varf�r Arafat lyckades vilseleda majoriteten av de palestinska massorna i fr�ga om kampen mot rebellerna. Det kan r�cka med att �terge den f�rklaring det Revolution�ra Kommunistiska F�rbundet gav p� kongressen i juni 1983:
Uppgiften f�r de arabiska och internationella revolution�rerna idag �r att st�dja rebellr�relsen inom Al-Fatah. Den vill befria Palestina medelst v�pnad kamp, till skillnad fr�n de korrumperade byr�kratiska organisationerna som har �vergivit detta m�l och i st�llet str�var efter en bit jord under imperialismens sol och sida vid sida med den israeliska staten. V�rt st�d till den patriotiska rebellr�relsen b�r emellertid vara fri fr�n illusioner. Rebellr�relsen v�xte fram under en period av tillbakag�ng f�r den arabiska nationella r�relsen, under andra f�rh�llanden �n de som r�dde d� PLO bildades i slutet p� 60-talet. Detta begr�nsar dess utvecklingsm�jligheter, s�rskilt med tanke p� att de libanesiska och palestinska massorna i Libanon �r desillusionerade och upplever en nederlagsst�mning. Dessutom uts�tts rebellr�relsen f�r kraftiga p�tryckningar bl a fr�n Kreml, som st�djer ett �enat PLO under Arafats ledning�; fr�n DFLP och PFLP, som b�da intagit en f�rsonande attityd till konflikten inom Al-Fatah; och inte minst, fr�n Syrien, som i b�rjan f�rs�kte spela domare, men som nu alltmer s�ker kontrollera rebellr�relsen. Antingen lyckas rebellerna �vervinna dessa sv�righeter och framst� som en oberoende radikal r�relse, vilket f�ruts�tter att den ser �ver hela PLO:s hittills f�rda politik samt dess uppbyggnad, och �verg�r fr�n den palestinska regionalismen till en �vergripande strategi f�r Palestinas befrielse som inbegriper att arabregimerna st�rtas; eller s� misslyckas rebellerna med att motst� p�tryckningarna och byr�kratiseringstendenserna och blir i st�llet ytterligare en bland m�nga organisationer inom PLO, som alla har ansvar f�r den palestinska revolutionens seger. I vilket fall som helst m�ste rebellr�relsen vara p� sin vakt mot den syriska regimen som i dag st�djer den, men som i morgon, n�r rebellr�relsen upph�rt att vara den till n�gon nytta i f�rhandlingarna om Mellan�stern, kommer att g� emot den.
Sanningen �r tyv�rr den att rebellr�relsen �nnu inte f�rm�tt framst� som en oberoende radikal patriotisk gren. Detta framf�rallt p g a dess f�rh�llande till den syriska regimen, vars lakej den �nd� inte kan p�st�s vara. men rebellr�relsen borde klart och tydligt ha deklarerat att den inte accepterar att n�gon arabregim l�gger sig i konflikten inom Al-Fatah. Den borde ha f�rd�mt den syriska regimens trakasserier mot de Arafattrogna i Syrien. Den borde ha motsatt sig Syriens f�rs�k att driva bort Arafats trupper fr�n Bekaa-dalen. Den borde ha v�grat att delta i Tripolistriderna s� l�nge som syriska soldater deltog. Om rebellr�relsen f�rh�llit sig s�, hade den s�kert m�tt Syriens ogillande och varit svagare milit�rt. Men den hade vunnit mycket mer i trov�rdighet och rent politiskt genom att visa att rebellerna inte �r n�gra syriska agenter. Detta hade varit mycket b�ttre �n att som nu framst� som en allierad till Syrien.
7 De fakta som vi hittills framf�rt �r avg�rande f�r v�rt st�llningstagande till striderna i norra Libanon. �ven om vi st�djer rebellernas krav, framf�rallt kravet p� en demokratisk kongress, gentemot den h�gerinriktade PLO-ledningen, och �ven om vi st�djer de libanesiska kommunisternas kamp mot de lokala reaktion�ra muslimerna som �r allierade med Arafats m�n, tvingar oss den syriska arm�ns inblandning i striderna och den speciella pr�gel den ger kriget i norra Libanon, att inta en neutral h�llning till konflikten.
Vi uppmanar f�ljaktligen de palestinska patrioterna att dra sig ur detta krig, och vi st�djer det fempunktsprogram som utarbetats av PFLP och DFLP f�r att f� slut p� striderna. Vi upprepar ocks� v�r varning till rebellerna inom Al-Fatah mot att framh�rda i sin nuvarande linje, som �r knuten till den syriska regimen, och uppmanar de revolution�ra krafterna inom rebellr�relsen att bilda en oberoende revolution�r fraktion som kan m�jligg�ra, inte bara en revolution�r utveckling av sj�lva r�relsen, utan �ven en revolution�r utveckling av hela den palestinska befrielser�relsen.