Ur Fj�rde Internationalen nr 2 1983
Or�tten g�r idag omkring med taktfasta steg.
F�rtryckarna st�ller in sig p� tiotusen �r.
V�ldet f�rs�krar: Som det �r f�rblir det.
Ingen r�st h�rs utom de h�rskandes r�st.
Och p� torgen s�ger utplundrarna: F�rst nu b�rjar vi.
Men bland de f�rtryckta s�ger manga numera:
Vad vi vill g�r aldrig.Den som lever �nnu m� inte s�ga: aldrig!
Det s�kra �r inte s�kert.
Som det �r f�rblir det inte
N�r de m�ktiga talat
Skall de maktl�sa tala
Vem v�gar saga: aldrig?
Vem beror det p� om f�rtrycket forts�tter? P� oss.
Vem beror det p� om det bryts s�nder? Likaledes p� oss.
Den som �r f�rlorad m� k�mpa!
Vem kan hejda den som f�rst�tt sin bel�genhet?
Ty de besegrade av idag �r morgondagens segrare.
Och aldrig blir: redan idag!B Brecht
Avtalsr�relsen detta �r �r slut. Trots att dagstidningarna skrev om dramatik s� var den annorledes �n den f�rra, 1980, d� LO-ledningen s�g sig tvungen att svara p� arbetsk�parnas storlockout. Strejker har lyst med sin fr�nvaro. �r denna avtalsr�relse en �terg�ng till det g�ngse, fast Metallarbetarf�rbundets ledning gjorde sin utbrytning?
Nedanst�ende artikel �r en l�tt bearbetning av en stencil som f�rfattaren skrev f�re avtalsr�relsens slut. Den har cirkulerat bland fackligt verksamma i Volvo Verkstadsklubb i G�teborg. I sin ursprungliga upplaga finns den bl a i Verkstadsklubbens Grupp 19:s medlemsblad. F�rfattaren Hans �dman �r facklig f�rtroendevald, arbetar p� Volvo Personvagnar TC-fabriken d�r han sedan l�nge �r verksam och en av de ledande f�r den Fackliga Oppositionen.
F�r att f�rst� vad som h�nder idag m�ste man g� tillbaka i tiden. 1976 f�ll den socialdemokratiska regeringen och en borgerlig tr�dde till. H�sten samma �r b�rjade v�rldskrisen sl� igenom p� allvar i Sverige, och samtidigt inledde Sveriges Arbetsgivarf�rbund � SAF en kraftfull offensiv mot arbetarna. Dess ordf�rande Nicolin gjorde sitt aggressiva utspel om l�nestopp, h�rdare arbete, f�rs�mrade sjukf�rs�kringar och annat sm�tt och gott.
P� detta f�ljde avtal 1977 och 1978-79 som innebar kraftiga f�rs�mringar av levnadsstandarden. Landsorganisationen � LO b�rjade sj�lv tala om �f�rlorade �r�. Utr�kningar visade att arbetarnas reall�ner minskat med en till tv� m�nadsl�ner.
Kanske bidrog den mjukhet med vilken LO bem�tte SAFs h�rda offensiv till att socialdemokraterna sedan inte lyckades �terer�vra regeringsmakten i riksdagsvalet 1979.
Inf�r avtalsf�rhandlingarna 1980 b�rjade konjunkturen tillf�lligt v�nda upp�t. Ute p� arbetsplatserna v�xte missn�jet med utvecklingen under de �f�rlorade �ren�. Krav restes p� `Omr�stning om avtalet' pga `Rej�la l�nelyft'. Trots att LO och fackf�rbundsledningarna avvisade omr�stningskravet pressades man mot sin vilja att inte l�gga sig platt fall f�r SAF den h�r g�ngen. Vi fick den s k storkonflikten 1980, ibland omtalad som storstrejk fast�n den mest var en storlockout, typiskt nog. Avtalet som sl�ts i maj 1980 p� ett �r gav n�got mer �n de f�reg�ende �rens avtal, men r�ckte inte p� l�ngt n�r f�r att kompensera ens f�r prish�jningarna under �ret som kom.
Den s k storkonflikten hade uppenbarligen skakat etablissemanget. I pressens spalter gick debattens v�gor h�ga efter konflikten om den �svenska modellen� nu havererat eller ej.
Det visade sig att s� inte alls var fallet. Avtalsf�rhandlingarna som f�ljde gick snabbt och konfliktfritt. Det blev ett tv�-�rssavtal, kanske det s�msta under efterkrigstiden. Totalt ber�knades avtalet ge 3,1% f�r 1981 och 4,6% f�r 1982. Detta ska j�mf�ras med pris�kningarna under dessa �r som var 9,5% respektive 10%.
Nej, detta avtal var signalen till en liten kurs�ndring i arbetarr�relsens ledning.
I april 1981 kom s� den s k �underbara natten� d� socialdemokraterna och de borgerliga mittpartierna gjorde upp om skatterna. Motst�ndet mot en s k �marginalskattereform�, som innebar att h�ginkomsttagare f�r stora skattes�nkningar och l�ginkomsttagare h�gst blygsamma s�nkningar om n�gra alls, hade getts upp.
Nu �vergavs vad man kallade �konfrontationspolitiken�. Det innebar att den socialdemokratiska riksdagsoppositionen sv�ngde om fr�n att skylla alla problem p� den borgerliga regeringens allm�nna klantighet till att betona den ekonomiska krisen. Olof Palme talade sig varm f�r �breda l�sningar� och att landet inte gynnades av konfrontationsst�mningar. SAF och LO talade sig varma f�r �teruppr�ttandet av den ber�mda s k �Saltsj�badsandan�. I l�ntagarfondsfr�gan tonades maktsidan ner och kapitalbildningen sattes i centrum.
I april 1982 tr�ffade LO och Privat-tj�nstemannakartellen � PTK ett medbest�mmandeavtal � MBA med SAF efter fem �rs f�rhandlande i det tysta. (�r det inte en �dets ironi att just n�r det g�ller avtal om medbest�mmandet s� �r inflytandet fr�n medlemmarna i fackf�reningsr�relsen om m�jligt �n mer minimalt �n n�r det g�ller l�neavtal?). Avtalet hade tecknats i samf�rst�ndets tecken och i en anda av gemensam f�rst�else f�r n�ringslivets problem. (Var det inte v�ra problem -maktl�sheten, bristen p� insyn och inflytande- som det h�r med medbest�mmande skulle l�sa?). SAFs f�rhandlare Lars-Gunnar Alb�ge utgj�t sig s� h�r: �Vi har nu en ordentlig grund som v�l underl�ttar f�r en ny Saltsj�badsanda�.
Det talades om en tid av uppoffringar, men att uppoffringarna skulle delas lika av alla samh�llsmedlemmar. Framtiden beskrives som en vandring genom en m�rk tunnel, men i slutet v�ntade ljuset. (Vem var det som sa att det d�r ljuset kunde vara ett t�g?)
Det h�r budskapet var inte s� v�rst s�ljande inf�r riksdagsvalet 1982, och m�nga inom �r�relsen� var v�l lite bekymrade f�r att 1979 �rs val skulle upprepas.
Men tidigt p� vintern 1982 annonserade den borgerliga regeringen inf�randet av ytterligare 3 karensdagar vid sjukskrivning, och dessutom f�rs�mrade pensioner, arbetsl�shetskasseers�ttning och bidrag till barndaghemmen. Dessa f�rslag om social nedrustning gav den socialdemokratiska oppositionen chansen. De fyra vall�ftena formulerades. Vall�ften som sammanlagt inte kostar mer �n ca 4 miljarder. J�mf�r detta med statsbudgetens utgifter p� 294 miljarder, eller stridsflygplanet det s k JAS-projektets 25-30 miljarder (ett f�retag som socialdemokratin sagt sig vara emot men trots allt genomf�r). Dessa vall�ften var m a o sm�potatis f�r en regering �ven om det inte �r sm�potatis f�r oss arbetande. Ty f � f�ljde partiledningen sina ekonomers r�d att inte utf�rda ett enda vall�fte. I st�llet riktade man in uppm�rksamheten p� de �nnu v�rre f�rs�mringar som skulle komma om den borgerliga regeringen fick sitta kvar, (vilket var helt sanningsenligt). I st�llet f�r vall�ften kritiserades de borgerligas �idiotinbromsning� som bara f�rdjupade krisspiralen, och i st�llet f�rordades en 2-stegsstrategi som innebar att man i en f�rsta fas skulle stimulera efterfr�gan, �ka konsumtionen (bl a talades det om en uppskrivning av kronans v�rde) och f�rbereda en expansion av investeringar, och i en andra fas strama �t och kraftigt �ka investeringarna. Detta lanserades under devisen �Sv�ngrum � inte sv�ngrem�. D�rmed invaggades v�ljarna i f�rest�llningen att ett regeringsskifte skulle inneb�ra ett slut p� f�rs�mringarna.
En devalvering av kronan inneb�r att dess v�rde i f�rh�llande till andra valutor sjunker. Kronans v�rde minskar. Om en dollar kostade 7 kr f�re v�rdenerskrivningen s� kostar den 8,12 efter. Om en Volvo personbil s�ledes f�r 10 000 dollar f�re devalveringen gav detta 70 000 kr, men ger efter v�rdenerskrivningen 81 200 kr. Eller s� kan den s�ljas f�r 8 620 dollar ist�llet f�r tidigare 10 000 dollar och �nd� ge en int�kt p� 70 000 kr efter att dollar v�xlas till kronor. Effekten blir att importen stiger i pris/eller att export�rerna vinner mindre p� f�rs�ljning till hemmamarknaden, samt att priserna p� svenska exportprodukter kan s�nkas utan att int�kten sjunker och/eller att svenska export�rer g�r st�rre vinster. Totalt sett gynnas svenska bolag av nerskrivningen p� kronans v�rde p� bekostnad av omv�rldens.
Dessutom f�r devalveringen som f�ljd en p�sp�dning p� inflationen. Hur mycket kan inte avg�ras p� f�rhand, men man r�knar med prish�jningar f�r 1983 p� mellan 12-15%.
Samtidigt med devalveringsbeslutet f�rkunnade den socialdemokratiska regeringen att l�ntagarna inte fick kompensera sig f�r devalveringens effekter. Finansministern Feldt har senare sagt att han skulle helst se ett noll�res-avtal (vilket som bekant sedan blivit SAFs utg�ngsbud). I sj�lva verket hade den nya regeringen f�rs�krat sig om st�d f�r �icke-kompensationslinjen� hos fackf�reningsr�relsens toppar redan f�re nerskrivningen av kronan, vid hemliga underhandlingar.(Vad� demokrati inom fackf�reningsr�relsen?) Redan h�r lades allts� ramarna f�r den p�g�ende avtalsr�relsen fast. Detta var �den utstr�ckta handens politik�. Den regering som nu lyftes fram av v�ljarna som skydd mot SAFs och borgarregeringens angrepp tackade f�r visat intresse med att str�cka ut en f�rsoningens hand mot dessa motst�ndare. Aktieb�rsens gensvar var positivt. Aktiekurserna har sedan regeringsskiftet stadigt stigit som aldrig f�rr. En f�rdubbling har skett hittills. Bolagsv�rlden har visat ett starkt f�rtroende till den nya regeringen. H�r avsl�jas den fullst�ndiga tomheten i talet om att landet med en socialdemokratisk regering med l�ntagarfonder p� programmet skulle inneb�ra ett steg in i en �ststatsdiktatur.
Men har inte regeringen goda syften med den h�r tuffa sv�ngremspolitiken? Jo, det redovisade motivet �r att f� fart p� svensk industri och d�rigenom minska arbetsl�sheten och budgetunderskottet och underskottet i bytesbalansen. Detta skulle m�jligg�ra reall�neh�jningar och reformer i framtiden (detta �r ljuset i slutet av den m�rka tunneln). Uppoffringar idag g�r en ljusare framtid allts�.
Man j�mf�r med tv� tidigare devalveringar som s�gs ha lett till det avsedda m�let: devalveringen 1932 med 25% och devalveringen 1949 med 30%. Men j�mf�relsen haltar. P� 30-talet kom devalveringen samtidigt med att den djupa krisen v�nt upp�t. Milit�rrustningarna bl a inf�r det andra v�rldskriget gav med hj�lp av devalveringen en kraftig skjuts �t svenskt n�ringsliv d�. Devalveringen 1949 gjordes i ett l�ge d� Europas �teruppbyggnad efter kriget med Marshall �hj�lpens� st�d b�rjade komma ig�ng p� allvar, vilket gynnade den svenska industrin som ju var intakt efter kriget.
Idag kan ingen s�dan ljusning f�r den internationella ekonomiska utvecklingen sk�njas. Tv�rtom �kar pessimismen och vissa ekonomer befarar att en verklig depression av samma djup som p� 30-talet ska bryta ut. (LO-ekonomen Clas-Erik Odnar varnar f�r faran f�r en s�dan utveckling i LO-tidningen 41/1982.)
Regeringens tanke att devalveringen skulle m�jligg�ra priss�nkningar f�r svenska exportprodukter och d�rigenom �kade marknadsandelar f�r exporten visar sig ocks� i en unders�kning genomf�rd av Statens Industriverk inte motsvara verkligheten. Svenska export�rer har inte s�nkt sina priser. De utnyttjar devalveringen i st�llet till att �ka sina vinster. Det kan inneb�ra att de f�rv�ntade positiva verkningarna p� syssels�ttningen, (d v s minskad arbetsl�shet) uteblir, och att spekulationen i st�llet tilltar.
LOs sekreterare Rune Molin s�ger med tanke p� framtiden att �Ja, det verkar som om ljuset i slutet av tunneln har slocknat�, detta i LO-Tidningen 41/1982.
Vad v�ntar oss i framtiden?
Idag �r det s�kert m�nga, kanske flertalet, bland arbetarna och tj�nstem�nnen som �r beredda att g� med p� �terh�llsamhet, p� kraftiga reall�nef�rs�mringar f�r att man tror att denna beska h�stkur ska r�dda jobben och leda till f�rb�ttringar i framtiden, till att krisen l�ses. Men vad h�nder om denna politik inte leder till det avsedda m�let? Vad h�nder om arbetsl�sheten �r fortsatt lika h�g eller h�gre om 2-3 �r? Vad h�nder om man forts�tter att kr�va �n st�rre uppoffringar? Har inte tilltron till arbetarr�relsen d� f�tt sig en kn�ck? �r det vargen i f�rakl�der, herr Adelsohn och hans parti med SAF som uppbackare, som kommer att ta vid inf�r en passiv missmodig och splittrad arbetarr�relse?
Avtalsr�relsen 1980 blev inte som m�nga hoppades en v�ndpunkt, en b�rjan till en arbetarr�relsens motangrepp. Den blev i st�llet slutpunkten f�r ett kvardr�jande motst�nd och d�rmed inledningen till en ny fas av samarbete med arbetsgivarna men nu p� en s�mre niv� f�r arbetarna �n tidigare.
Detta har satt sin pr�gel p� hur LO och SAF agerat inf�r och i de nu p�g�ende f�rhandlingarna.
LO har redan p� ett tidigt stadium godtagit en l�ngt g�ende �terh�llsamhet, som i praktiken inneb�r fortsatta reall�nes�nkningar, ja, i verkligheten st�rre f�rs�mringar i och med devalveringen �n under den borgerliga regeringstiden. Men f�r denna �terh�llsamhet har man sagt sig kr�va n�got i utbyte: n�gon typ av l�ntagarfonder. H�r har man f n n�jt sig med regeringens inf�rande av 20% vinstavs�ttningar under 1983 till en s�rskild investeringsfond inom arbetspensionens fondsystem. De stora vinst�kningarna f�r bolagen som med all sannolikhet kommer under 1983 �kapas� formellt, och p� s� s�tt vill man underl�tta l�ntagarnas godtagande av �terh�llsamheten i l�nekrav m m. Reellt inneb�r dessa vinstavs�ttningar en f�rdel f�r de flesta firmorna. S� h�r skriver den genuint borgerliga tidningen Dagens Nyheters ekonomisida:
�Men h�r och h�pna, denna avs�ttning �r i mer �n h�lften av alla fall n�got f�r aktie�garna att gl�dja sig �t. De f�retag som expanderar och redan har utnyttjat alla nedskrivningsm�jligheter gynnas. De f�r n�mligen i 1985 och 1986 �rs bokslut g�ra avskrivningar p� 10% av de investeringar som kommer till st�nd inom ramen f�r avs�ttningen till investeringskonto. Detta f�rskjuter f�retagens skatt i tiden. Skatten blir mindre idag och st�rre i morgon. Och detta �r bara att buga och bocka och tacka f�r. Egentligen borde Curt Nicolin och Hans Werth�n g� upp till Kjell-Olof Feldt och be att f� procentsatsen h�jd fr�n 20 till s�g 40%�.
Det kanske dom har, vem vet?
Inom ramen f�r denna l�ngtg�ende �terh�llsamhet har LO kr�vt som villkor f�r att godta den �omv�nda Robin Hood effekten� i skatteuppg�relsen att 1983 �rs avtal ska ha en utpr�glad l�gl�neprofil. Man har talat om en �vre gr�ns p� ca 110 000 i �rsinkomst �ver vilken inga l�nep�slag ska g�ras. Detta krav har medf�rt en viss mots�ttning mellan LO och PTK/SACO�SR, som om�jliggjort en av LO �nskad total samordning mellan parterna p� arbetsmarknaden. (Det �r v�l p� s�tt och vis unikt att en fackf�rening som inriktning har att formulera att andra inte ska f� f�rb�ttringar).
Mot tj�nstem�nnens och de offentligt anst�lldas l�neglidning.
I samma anda har LO, och fr a Metall-arbetarf�rbundet, tagit upp ett missn�je med tj�nstem�nnens och de offentliganst�lldas l�neutvecklingsgarantier. I oktober 1982 sa LO:s andre ordf�rande Gunnar Nilsson f�ljande: �Det �r ytterst diskutabelt om alla andra grupper skall ha full kompensation f�r industriarbetarnas l�neglidning.� enligt Dagens Nyheter den 5/10 1982. Detta har skapat en mots�ttning mellan gruppintressena. LO:s privatanst�llda industriarbetare st�r mot arbetarna i Kommunalarbetarf�rbundet och Statsanst�lldas F�rbund inom LO, och tj�nstem�nnen i s�v�l privat som offentlig sektor.
Det hela har g�tt s� l�ngt att LO:s f�retr�dare i Arbetsdomstolen r�stade med SAF n�r det g�llde tolkningen av vad som menas med l�neglidning i tvisten mellan SAF och tj�nstem�nnens PTK. Till historien h�r att om PTK f�tt igenom sin tolkning och f�tt sina 1,6% i p�slag, s� skulle ocks� de grupper som varit ber�ttigade d�rtill inom LO f�tt kompensation.
Vidare s� har fackf�reningsr�relsens toppar alltmer b�rjat tala om att yrkesarbetarna ska prioriteras, att de hamnat f�r l�gt i f�rh�llande till tj�nstem�n med �likv�rdigt arbete�. I en artikel i Metallarbetaren under rubriken �LO f�r ge sig � skillnaderna �kar� s�ger LO:s blivande och nuvarande ordf�rande Stig Malm: �F�r att inte tappa alltf�r mycket p� tj�nstem�nnen m�ste v�ra yrkesarbetare haka p� deras l�neutveckling� (alla vi andra d� Stig Malm?) �vilket i och f�r sig inneb�r �kade l�neskillnader...�Metallarbetaren skrev vidare att �de icke niv�h�jda till�ggen� (de som inte r�knas in i l�nestatistiken, inf�rdes f�rsta g�ngen i 1981-82 �rs avtal) �haft syftet att ge yrkesarbetarna ett extra p�slag men det har inte r�ckt�.
Det knakar allts� i fogarna f�r det enda framstegsfr�mjande elementet i den solidariska l�nepolitiken: l�neutj�mningen, samh�righeten (solidariteten) med de som har det s�mst.
Arbetsgivarnas d v s SAF:s inriktning har varit att kr�va fortsatta kraftiga reall�nes�nkningar. I �r har som bekant SAF bjudit noll �re. Inom ramen f�r denna h�rda linje har arbetsgivarna med Verkstadsf�reningens ordf�rande �ke Nordlander i spetsen haft samma inriktning som LO (eller �r det kanske snarare s� att LO anpassat sig till arbetsgivarna) p� tv� omr�den:
� de vill att l�neutvecklingsgarantierna f�r tj�nstem�nnen och de offentliganst�llda stoppas och att allts� industriarbetarna prioriteras n�r det g�ller de smulor man anser sig ha r�d att erbjuda, och
� de vill att yrkesarbetarna prioriteras, och att l�nesplittringen �kas. D�remot g�r man mot LO:s l�gl�nesatsningar och givetvis alla tankar p� l�ntagarfonder (vinstavs�ttningar till AP-fonderna godtar man i tysthet).
Den h�r inriktningen hos SAF utg�r' steg p� v�gen mot det m�l SAF s�ger sig str�va efter: marknadsanpassade l�ner. I praktiken inneb�r det att arbetskraften ska s�ljas som vilken annan vara som helst p� marknaden och priset best�mmas av dess r�relselagar. Fackf�reningar och kollektivavtal blir med denna inriktning bara ett hinder, och ska som s�dant undanr�jas eller s� splittras upp att de f�rlorar varje f�rm�ga att motverka marknadslagarna. Detta ing�r som en del av SAF:s nyliberala politik, en politik som till�mpas i Pinochets Chile med k�nt resultat; massarbetsl�shet, massfattigdom f�r arbetare och de breda folklagren.
Det �r endast mot den h�r bakgrunden som br�ket om f�rhandlingsordningen mellan SAF och LO i �rets f�rhandlingar kan f�rst�s.
SAF, med Verkstadsf�reningen i spetsen, v�grar centrala, samordnade f�rhandlingar och g�r endast med p� f�rbundsvisa f�rhandlingar.
Detta �r f�rsta steget f�r SAF. Deras sikte �r f�r framtiden inst�llt p� f�retagsvila f�rhandlingar. Fackf�reningsr�relsen ska splittras upp och f�rsvagas. Marknadskrafterna ska sl�ppas fria.
LO f�rs�ker h�lla fast vid de centrala f�rhandlingarna, men inom LO har Metall visat sig berett att vika sig.
Det h�r �r uttryck f�r att det �r arbetsgivarna som g�r i spetsen f�r �kad l�nesplittring, och att LO gjort eftergifter men f�rs�ker bromsa lite grann. Metall har i det enskilda gruppintressets namn visat sig mera berett att anpassa sig till Verkstadsf�reningens inriktning genom att forts�tta f�rhandlingar p� f�rbundsniv� samtidigt som alla andra f�rbund i februari strandade och lade strejkvarsel f�r att pressa SAF till att g� med p� centrala f�rhandlingar.
Vad vi h�r sk�dar �r den f�r oss arbetande bekl�mmande utvecklingen som LO:s och socialdemokratins eftergiftspolitik leder till: arbetarr�relsens uppsplittring i gruppintressen i st�llet f�r enighet i ett motst�nd mot det borgerliga l�grets l�sningar p� den kris vi �r satta i.
Samma tendens har vi sett prov p� vad g�ller st�l- och varvsindustrin. De lokala fackliga och politiska ledningarna har enbart talat i den egna ortens, det egna st�lverkets och varvens intressen. Ja, det har g�tt s� l�ngt att arbetarna p� boardfabriken i staden Pite� jublade n�r beskedet kom att board-fabriken i Skinnskatteberg skulle l�ggas ner (det innebar att Pite�-fabriken fick vara kvar.)
N�r nu LO i februari varslade om strejk f�r ca 8 200 och blockad f�r drygt 5 000 arbetare f�r att pressa SAF till f�rhandlingsbordet var det dessv�rre s� att stridsviljan bland arbetarna kanske inte var den b�sta. En grafiker som kallades ut i strejk s�ger i Dagens Nyheter s� h�r:
�Det �r l�jligt att g� ut i strejk f�r en procent i dessa tider med arbetsl�shet�.
Han var sannolikt representativ f�r en bred medlemsopinion d�. Och den �r tr�kigt nog r�tt begriplig.