Ur Fj�rde Internationalen nr 6/82 och 1/83
Den som f�r tio �r sedan p�st�tt att det befriade Vietnam skulle hamna i krig med Kampuchea, eller att det �socialistiska Kina� skulle ta upp vapnen mot Vietnam, hade nog blivit betraktad som n�rmast galen. Fr�mst d� av de som under Vietnamkriget sett Kinas Kommunistiska Parti (KKP), FNL och de R�da Khmererna som en enad front mot USA-imperialismen.
Men f�r dem som tittat bakom det offentliga fras- och propagandamaskineriets fasader kom konflikterna inte att framst� som helt ov�ntade. Man kunde f�rv�na sig �ver att brytningarna mellan parterna gick v�l l�ngt � det r�rde sig trots allt om v�pnad kamp mellan tidigare vapenbr�der! Men att det funnits l�nga h�rda politiska och ideologiska strider bakom kulisserna var ingen nyhet.
Det �r det som f�religgande artikel om utvecklingen i Indokina f�re, under och efter konferensen i Gen�ve 1954 vill belysa. Trots att det nu �r �ver 25 �r sedan b�r utvecklingen i Indokina (och dess f�rh�llande till Kina) �nnu sv�ra m�rken av de beslut som kom att fattas d�r. Under n�gra hektiska sommarm�nader �terspeglades, i denna annars s� fridfulla kapitalistiska avkrok, mots�ttningarna mellan revolution och kontrarevolution, mellan imperialism och nationell frig�relse; mellan �gamla� och �nya� imperialistiska stater, mellan mindre och st�rre �kommunistiska� byr�kratier, mellan kamp och kapitulation.
Det bokslut som vi idag kan g�ra �ver denna h�ndelse ger en god bild av de mots�ttningar som �n idag kastar en m�rk skugga �ver den indokinesiska revolutionens fortsatta m�jligheter. Trots att dessa mots�ttningar under de senaste 2-3 �ren bragts i ljuset, inte minst av de vietnamesiska kommunisterna sj�lva (och som tigit alltf�r l�nge!) �r det �nd� n�dv�ndigt att vika undan �ven de mest tunna och till synes of�rargliga sl�jorna. Sanningen �r alltid revolution�r, har det s�kerligen skrivits tusen g�nger. Men det g�r det inte mindre sant eller mindre viktigt den 1001:a...
*.* *
Kinas utrikespolitik efter Maos och R�da Arm�ns makt�vertagande markeras redan fr�n sin allra f�rsta b�rjan av str�van efter �fredlig samlevnad� med den kapitalistiska omv�rlden. Denna str�van formulerades dock i uttalade principer f�rst under v�ren 1954. F�rutom att denna politik motsvarar den kinesiska byr�kratins egenintressen, motsvarar den ocks� alliansen med sovjetbyr�kratin under denna period. Den kinesiska utrikespolitiken uppvisar d�rf�r en h�g grad av samst�mmighet och beroende gentemot Sovjets politik och internationella agerande vid denna tidpunkt. Ett gott exempel p� detta �r det politiska toppspel som ledde fram till den v�lk�nda konferensen om Korea och Indokina i Gen�ve 1954.
Sydostasien var � och �r � annars Kinas viktigaste inflytelsesf�r. Men just under 50-talets f�rsta h�lft sammanf�ll Sovjetbyr�kratins och Pekingbyr�kratins intressen just d�r:
�ven om han ibland ans�g att den var alltf�r f�rsiktig, ogillade inte Mao den internationella politik som f�rdes av Stalin efter 1947 och som sedan fortsatte de f�rsta �ren efter hans d�d: Sovjet satte sig �verallt till motv�rn mot USA, som f�rs�kte stoppa och driva tillbaka den kommunistiska v�gen. Men Sovjet beh�vde allierade f�r att lyckas, och i V�steuropa fann man inga. I Tredje V�rlden d�remot, h�ll en gynnsam situation p� att v�xa fram. Och vilket land var b�st skickat art dra f�rdel av denna situation om inte Kina, det st�rsta landet i den s k Tredje V�rlden? De sovjetiska ledarna var kanske mindre glada �t att de utest�ngdes fr�n f�rberedelserna f�r den konferens som de asiatiska och afrikanska l�nderna h�ll i Bandung 1955, men de kunde inte annat �n gl�djas �t dess resultat, p� samma s�tt som de uppskattat Zhou Enlais skicklighet vid Gen�vekonferensen om Indokina 1954. Kina spelade rollen av resonabel stormakt, allierad med Sovjet, men ocks� med Indien, Indonesien och Egypten. Detta var den kommunistiska v�rldens �ppning mot l�nderna i den underutvecklade delen av v�rlden. [1]
Men vi ska inte g� h�ndelserna i f�rv�g. L�t oss g� igenom den h�ndelseutveckling som f�regick konferensen i Gen�ve.
Den s k Augustirevolutionen 1945 f�rde det kommunistledds Vietminh till makten och den �fria republiken Vietnam� utropades. Men segern f�rbyttes omedelbart i nederlag. Ho Chi Minhs och vietminhledningens blinda tilltro till de allierade gav den franska kolonialismen en of�rtj�nt �terh�mtning. Brittiska trupper, under ledning av general Gracey, till�ts landstiga i Saigon under f�rev�ndningen att de skulle �avv�pna kvarblivna japanska styrkor�. Men britterna l�t ist�llet bev�pna b�de de japanska och franska trupperna och satte ig�ng omfattande strider mot den nya Vietminh-regimen som drevs ut ur staden. N�r Saigon vaknade upp p� morgonen den 22 september hade det franska v�ldet �teruppr�ttats.[2]
Ho Chi Minh och Vietminh befann sig nu �ter i �folkkrigets� position. Och efter franska flottans beskjutningar av Haiphong i november � med 6 000 civila offer! � r�dde fullt krigstillst�nd mellan Frankrike och �fria republiken Vietnam�. �Det f�rsta indokinakriget� hade b�rjat...
Trots Vietminhs kapitulation efter Augustirevolutionen �tnj�t r�relsen stor popularitet och gjorde stora framsteg i kriget mot fransm�nnen.[3] Mot slutet av 1947 hade dessa framg�ngar n�tt s� l�ngt att fransm�nnen b�rjade f�rst� att de inte kunde vinna med enbart milit�ra medel. Ett f�rsta f�rs�k att d�mma upp Vietminhs framfart var att s�tta upp en konkurrerande regim till Vietminh p� det politiska planet. I ledningen f�r denna pseudo-nationalistiska regim sattes Bao Dai, �kejsaren av Annam�.[4] Men fransm�nnens f�rs�k att framst�lla regimen som �oberoende� misslyckades totalt. Dels var Bao Dai klart misskrediterad av sitt tidigare samr�re med den franska kolonialismen, och f�r det andra dominerade den franska kolonialadministrationen i praktiken helt den �nya� staten. Fransm�nnens kommunistst�mpel �ver alla som motsatte sig Bao Dai-regimen ledde ocks� till en �kad polarisering i folkmedvetandet: trots Bao Dai stod den egentliga kampen om Vietnams oberoende mellan Vietminh och Frankrike.
Den franska kolonialismens desperata krigsanstr�ngningar fick �ven stora �terverkningar p� hemmaplan. En stark folkopinion kr�vde ett slut p� det ��rel�sa kriget� i Indokina. (Detta trots att det franska kommunistpartiet under en period av tio �r f�rordat att Indokina skulle kvarst� i Franska Unionen!)[5] Kriget kr�vde alltf�r stora offer i m�nniskoliv och t�rde ocks� kraftigt p� den franska efterkrigsekonomin.
Trots denna bel�genhet erh�ll inte Frankrike n�got st�d att tala om fr�n sina allierade, Storbritannien och USA. Den amerikanska imperialismen noterade sin kollegas problem men verkade till en b�rjan h�gst ovillig att ingripa. Det var inte f�rr�n efter att Mao Zedong och R�da Arm�n krossat Chiang Kai-sheks nationalisttrupper i november 1949 som USA-imperialismen ins�g situationens allvar i Sydostasien. Kina hade slitit sig ur v�rldskapitalismens grepp och utgjorde nu med sina 450 miljoner inv�nare och enorma naturtillg�ngar ist�llet en m�ktig antikapitalistisk potential i Asien.
Befrielsen av Kina innebar ocks� en ny och betydelsefull impuls f�r Vietminhs kamp mot de franska kolonialtrupperna. Nu kunde vietminhsoldaterna anv�nda kinesiskt territorium � utom r�ckh�ll f�r franska trupper � f�r att vila ut och f�rnya sina f�rr�d, genomf�ra strids�vningar och omgruppera sig. Till omr�dena inne i Vietnam skickades ocks� kinesiska �r�dgivare� och �tekniker�.
P� ett massm�te i Hanoi i mars 1946 hade Vietminhs milit�ra bef�lhavare, general Vo Nguyen Giap, sagt att kriget kunde bli ��desdigert� om man inte erh�ll hj�lp utifr�n. Krigsperioden december 1946 � december.1949 anv�nde Vietminh f�ljaktligen till �defensiv� krigsf�ring och koncentrerade sig p� att bygga upp sina krafter.[6] Under denna period erh�ll de inget materiellt st�d att tala om fr�n de kinesiska kollegorna. Trots dessa omst�ndigheter tillk�mpade sig Vietminh �nd� det milit�ra initiativet i kriget mot fransm�nnen. Och med hj�lpen fr�n Kina efter 1949 blev situationen givetvis �nnu b�ttre f�r Vietminhs del. Nu erh�ll man ett betydande och hela tiden �kande materiellt st�d fr�n Kina: vapen, ammunition, fordon och andra viktiga f�rn�denheter. Tillg�ngliga siffror anger att �ver 80 000 ton milit�r materiel kom att skickas till Vietminh fram till 1954. V�ren 1950 uppr�ttades ocks� tv� milit�ra tr�ningsl�ger p� kinesiskt territorium, i Yunnan respektive Gungxiprovinserna. Under perioden 1950-1954 uppges �ver 40 000 vietminhsoldater ha f�tt milit�r tr�ning i Kina.[7]
St�det och stimulansen fr�n det nya Kina begr�nsade sig inte till de rent milit�ra dom�nerna. F�r sitt interna uppbygge h�mtade �den fria republiken Vietnam� (d v s i praktiken Nordvietnam) inspiration och hj�lp fr�n Kina. M�nga av id�erna om hur uppbygget av industrin och jordreformerna skulle genomf�ras �vertogs fr�n den �kinesiska modellen�.[8] Bortsett fr�n att de vietnamesiska kommunisterna l�g n�ra Peking i politiken i allm�nhet vid denna tidpunkt, fanns ocks� mera �logiska� sk�l till detta: den vietnamesiska samh�llsstrukturen som s�dan p�minde mer om Kinas �n t ex Sovjetunionens...
Framg�ngarna f�r Vietminh och den kinesiska revolutionen sk�rpte mots�ttningarna mellan arbetarstaterna i �st (�det socialistiska l�gret�) och kapitalismen i v�st. Existensen av det nyframstigna �r�da Kina� oroade framf�rallt USA som s�g sina ekonomiska och milit�rstrategiska intressen i Sydostasien hotade av Sovjet-Kina-blocket. Dessa mots�ttningar kom nu att fokuseras till en br�nnpunkt i Korea.
Vid stormaktskonferenserna i Kairo, Teheran, Jalta och Potsdam besl�ts att USA och Sovjetunionen gemensamt skulle ansvara f�r att avv�pna de kvarvarande japanska styrkorna i Korea. Landet delades d�rf�r tillf�lligt vid 38:e breddgraden. Norr om denna skulle Sovjetunionen ansvara f�r demilitariseringen, s�der d�rom USA. Men denna �l�sning� komplicerades av en tredje faktor: det koreanska folket som inte alls tillfr�gats, men desto mer b�rjat l�sa fr�gan p� egen hand. Innan ens de f�rsta amerikanska trupperna satte sin fot i Korea i september 1945 hade koreanerna sj�lva avv�pnat flertalet av de japanska trupperna, frisl�ppt de politiska f�ngarna och � vilket var det viktigaste � uppr�ttat ett n�t av n�ra 200 �folkkommitt�er �ver hela landet. Genom dessa kommitt�er � grunden till en allkoreansk regering � uttrycktes nu det koreanska folkets f�rhoppningar om en radikal social och politisk omvandling av landet. Den kommunistiska r�relsen var ocks� den popul�ra politiska kraften, och r�der knappast n�gon tvekan or kommunisterna och v�nsterkrafterna skulle segrat i ett allm�nt val.[9]
Men medan Sovjetunionen erk�nde �folkkommitt�erna� och b�rjade dra tillbaka sina trupper, gjorde USA precis tv�rtom. USA v�grade att erk�nna de nya folkliga maktorganen, �terinstallerade den japanska �vermyndigheten och p�b�rjade en v�ldsam f�rf�ljelsekampanj mot den radikala v�nstern, fr�mst d� kommunisterna. Och i oktober 1945 fl�gs den konservative Syngman Rhee � sedan l�nge i USA! � tillbaka till Korea och insattes som regeringschef i S�ul. Medan koreanerna i norr kunde p�b�rja radikala f�r�ndringar � t ex jordreform uppr�ttade nu USA i s�der en milit�r ockupationsregim som stod i fullst�ndig mots�ttning till de m�ls�ttningar som hade fastlagts i Potsdamavtalet.[10] I praktiken uppstod nu vid breddgraden en �frontlinje� mellan � som USA s�g det � den �kommunistiska expansionen� och den �fria v�rldens krafter�. Det �kalla kriget p� v�g in i sin f�rsta milit�ra urladdning � Koreakriget...
I december 1945 samlades utrikesministrarna fr�n England, USA Sovjetunionen f�r att bl a behandla koreafr�gan. Riktlinjer drogs upp f�r ett enat, demokratiskt Korea, grundat p� fria val. En gemensam sovjetisk-amerikansk kommission tillsattes med uppgift att bist� vid uppr�ttandet av en provisorisk demokratisk regering f�r hela Korea. Folkkommitt�erna hade tidigt meddelat att fria val i hela 1andet skulle h�llas 1 mars 1946. USA och dess milit�rregim i s�dra Korea motsatte sig v�ldsamt detta, och den 12 december f�rklarades folkkommitt�erna olagliga av general Hodge.
Mot dessa f�rtryckar�tg�rder v�xte sig oppositionen allt starkare i Korea, och mot slutet av 1946 r�dde d�r n�rmast folkuppror. Men USA var fast beslutet att beh�lla s�dra Korea som �ett b�lverk mot kommunismen� och om m�jligt ocks� trycka tillbaka kommunismen i norr. Detta, och framg�ngarna f�r Maos befrielsestyrkor i Kina, fick USA att ta upp fr�gan inf�r FN i september 1947. FN var vid denna tidpunkt totalt USA-dominerat, och skulle i forts�ttningen komma att fungera som det organ som i v�rldsopinionens �gon legaliserade och sanktionerade USA:s �tg�rder i Korea. I praktiken blev FN en av parterna i det framv�xande koreakriget, och i november antog FN en amerikansk resolution som f�respr�kade val endast i Sydkorea. Men �FN-valet� bojkottades av alla politiska krafter utom Syngman Rhees yttersta h�ger. N�gra m�nader senare organiserade motst�ndarna till �FN-valet�, under mycket sv�ra f�rh�llanden, val �ver hela Korea. Over 99 procent i norr och 77 procent i s�der uppges ha deltagit. Trots detta var det det USA-regisserade valet som officiellt ans�gs uttrycka �det koreanska folkets vilja�.[11]
Sydsidans (d v s USA:s) officiella version �r att Korea-kriget b�rjade 25 juni 1950 i och med att nordsidans trupper tr�ngde �ver 38:e breddgraden och �invaderade� s�dra Korea. Oavsett riktigheten i denna uppfattning saknar fr�gest�llningen om �vem som sk�t f�rsta skottet� all betydelse i detta fall. �Gr�nsen� vid 38:e breddgraden var (och �r fortfarande!) en artificiell delning av ett land, p�tvingat det koreanska folket. Och kriget mellan syd och nord var i sj�lva verket en f�rl�ngning av det inb�rdeskrig som p�gick i hela Korea, innan USA grep in i september 1945. Ett faktum som gjorde FN:s agerande fullst�ndigt ober�ttigat, b�de juridiskt och moraliskt. Det hindrade dock inte FN fr�n att den 7 juli 1950 anta en resolution om att uppr�tta ett enhetligt FN-kommando under USA:s ledning. I och med detta var FN ocks� direkt indraget i de milit�ra striderna. Liksom i fallet Vietnam var �nnu ett ��rel�st krig� ett faktum...
Det kinesiska ledarskapet hade nu f�tt tv� orosh�rdar invid knutarna: USA-imperialismens aggression i Korea och den franska kolonialismens d�dskamp i Indokina (som s�g ut att f�rl�ngas p g a USA:s �kande engagemang...). Den nya Peking-byr�kratins f�rsta reaktioner bestod i att dels �luta �t ena sidan� (d v s Sovjet), och dels f�rs�ka knyta v�nskapliga f�rbindelser med en rad l�nder f�r att kontra USA-imperialismens framst�tar Sydostasien. Det g�llde framf�r allt l�nder i Asien som t ex Burma, Indonesien och Indien, l�nder som kunde utnyttjas som �buffertzoner� men som sj�lva knappast kunde uppn� stormaktspositioner.
Men den allvarliga situationen i Vietnam, och framf�r allt i Korea, kr�vde mer av Kina �n att �luta� mot Sovjet och utveckla sin diplomati. Kina tvangs handla i Koreafr�gan, inte i f�rsta hand av omsorg f�r den koreanska revolutionen, utan utifr�n den kinesiska byr�kratins egna nationella intressen.[12] Den 26 november 1950 gick kinesiska �frivilligtrupper� in i kriget till st�d f�r nordsidan, och bidrog till att i ett slag driva FN:s och USA:s trupper l�ngt nedanf�r 38:e breddgraden. USA-imperialismen greps av panik. P� en presskonferens L�t president Truman meddela att �vi skall vidta vilka �tg�rder som helst som �r n�dv�ndiga f�r att klara den milit�ra situationen (...) Det innefattar varje vapen vi har... ...och atombombens anv�ndande har aktivt �verv�gts.� [13]
Men nordsidans trupper och den kinesiska �frivilligarm�n� k�rde snart fast, och efter n�gra m�nader kom maningar fr�n runt om i v�rlden att de stridande parterna m�ste f�rhandla. USA visade ingen som helst vilja till detta, utan fortsatte kriget p� alla niv�er. Och i en rad uttalanden kr�vde USA vidare att Kina skulle br�nnm�rkas som angripare och utest�ngas fr�n en plats i FN.[14] USA:s alla f�rs�k att �befria Nordkorea� misslyckades emellertid, och kriget blev alltmer ett meningsl�st st�llningskrig. D�dl�get visade sig dessutom gynnsamt f�r nordsidan, d�r det ekonomiska och sociala uppbygget gjorde stora framsteg under Sovjets och Kinas beskydd.[15]
I Vietnam �kade samtidigt Vietminhs press p� de franska kolonialtrupperna. Krigets b�rdor blev ocks� allt tyngre f�r Frankrike trots att USA b�rjat ta �ver finansieringen av kriget i allt st�rre utstr�ckning. USA-imperialismen k�nde v�l till Kinas �kade milit�rhj�lp, men f�rv�nades likv�l �ver att �kommunisttrupperna� � i motsats till fallet Korea � klarade sig s� bra utan direkt st�d av kinesiska trupper. Mycket tyder emellertid p� att USA-imperialismen grovt underskattade Vietminhs verkliga styrka och inflytande, liksom man �verskattade de franska truppernas m�jligheter.[16] Men USA fortsatte att st�dja upp de franska krigsanstr�ngningarna. Dels d�rf�r att man d�rigenom hoppades p�verka Frankrike att �utr�tta n�got effektivt i V�steuropa�, d v s att st�dja uppbygget av USA-projektet Europeiska F�rsvarsgemenskapen. Men givetvis ocks� d�rf�r man inte �nskade se ett kommunistiskt Sydostasien, vilket skulle inneb�ra f�rluster av r�varor och milit�rstrategiska omr�den.[17]
I Peking oroades byr�kratin allt mer �ver USA:s �kade engagemang i Sydostasien. Korea-kriget visade t ex att starka kretsar i USA:s ledning �verv�gde anv�ndandet av atomvapen som vederg�llning. Den som kanske mest personifierade denna inst�llning var statssekreteraren John Foster Dulles, som ocks� f�respr�kade en �gemensam aktion� � USA, England Frankrike � mot den �kommunistiska faran� i Asien.[18] Inf�r s�dana hot upplevde Peking-byr�kratin att var tvungen att utnyttja alla m�jligheter och eventualiteter. Den kunde enbart �luta� �t Sovjetunionen �verl�ta all praktisk handling �t sovjetbyr�kratin. Det kinesiska inhoppet i Korea-kriget visade p� detta. � andra sidan var en allians med Sovjet n�dv�ndig, om inte annat f�r att f� hj�lp med uppbygget och den f�rsta fem�rsplanen. De f�rhandlingar som h�llits mellan Mao och Stalin i december 1949 till februari 1950 hade ocks� resulterat i ett kinesiskt-sovjetiskt f�rdrag om �v�nskap, f�rening och �msesidig hj�lp�. Korea-kriget skulle under tre �r komma att ytterligare f�rst�rka den nya alliansen.[19]
1943 hade Stalin l�tit skrota Komintern som en eftergift �t de imperialistiska stormakterna f�r att markera att sovjetbyr�kratin en g�ng f�r alla inte hade n�got med den socialistiska v�rldsrevolutionen att g�ra. Fyra �r senare bildades Kominform, i f�rsta hand f�r att kontra den amerikanska planen p� att samla de v�steuropeiska l�nderna i ett milit�rt och politiskt block mot Sovjetunionen. Kominform var s�ledes n�rmast en europeisk angel�genhet. Inte ett enda av den koloniala v�rldens kommunistpartier � vare sig det kinesiska eller det vietnamesiska � inbj�ds till grundningsm�tet i Polen. F�rutom att Kominform st�llde sig bakom den parlamentariska och fredliga v�gen till socialismen, bar den ocks� fram Moskvas nya v�rldssyn och taktiska linje. V�rlden indelades i tv� �l�ger�, � ena sidan det �imperialistiska och antidemokratiska l�gret� och � andra sidan det �antiimperialistiska och demokratiska l�gret�.
Den nya taktiska huvudlinjen var �kampen f�r fred�, den centrala uppgift under vilken alla andra uppgifter och m�l m�ste underordna sig.[20] I detta schema hade antiimperialistiska och revolution�ra krig, som de som utk�mpades i Grekland, Kina, Korea Vietnam, inte n�gon plats. Tv�rtom hotade de att dra in Sovjet i nya konflikter med imperialismen, och b�st var det d�rf�r om de upph�rd fort som m�jligt. F�r detta syfte blev Kominform ett bra instrument i h�nderna p� sovjetbyr�kratin.[21]
Kominformpartierna iscensatte en imponerande v�rldsr�relse av �fredsk�mpar�:
Under fem �r (1948-1952) f�ljde oavbrutet kongresser (nationella och f�r hela v�rlden) f�r fred; konferenser, m�ten och festivaler f�r fred; upprop, petitioner och resolutioner f�r fred; hundratals miljoner namnunderskrifter f�r fred (alltid desamma). Allt under det stridbara mottot, som antagits av den andra kongressen: �Freden v�ntar inte, freden m�ste er�vras!�. Den skulle er�vras med namnunderskrifter. Den stora v�rldsarm�n av namninsamlare gick fr�n seger till seger, med freden som osviklig ledstj�rna. Dess historiska roll i korst�get gjordes od�dlig p� ett �sk�dligt s�tt av m�laren Bielopolski: Ur en bakgrund av en folkmassa steg Stalins massiva gestalt fram, med en penna i ena handen och Stockholmsuppropet i den andra. P� detta s�tt visade han f�r m�nskligheten v�gen till en s�ker och varaktig fred: namnunderskriften.[22]
F�f�ngt riktade t ex denna genompacifistiska fredsr�relse appeller till FN f�r att f� ett slut p� Korea-kriget. Problemet, som dessa �fredsk�mpar� tycktes f�rbise, var bara att FN de facto var en av de stridande parterna i Korea! [23]
Den 6 mars 1953 dog Stalin. Sovjetbyr�kratin skakades nu av inre stridigheter kring fr�gan om den �Store Sovjetledarens� eftertr�dare. Ett snabbt slut p� Korea-kriget l�g d�rf�r i byr�kratins intresse, s� att anstr�ngningarna ist�llet kunde koncentreras p� de interna problemen. Tre veckor efter Stalins d�d satte sovjetledarna, under ledning av Malenkov, all kraft bakom den internationella fredsoffensiven. Dess budskap nu liksom tidigare var att internationella konflikter skulle l�sas fredligt genom f�rhandlingar.[24] Genom det s k V�rldsfredsr�det l�t man meddela att de �fem stora� d v s USA, Sovjet, Frankrike, England och Kina) borde underteckna en �fredspakt�. Peking hakade omedelbart p�. Det g�llde �ven f�r dem att det t�rande Korea-kriget fick ett �slut�. N�gra dagar efter att Zhou Enlai �terv�nt fr�n Stalins begravning i Moskva uttalade han sig f�r ett omedelbart �terupptagande av stillest�ndsf�rhandlingarna om Korea.[25]
Efter denna tidpunkt drog b�de Moskva och Peking ig�ng en veritabel v�rldskampanj kring temat att internationella stridigheter � fr a de i Korea � m�ste l�sas p� fredlig v�g genom f�rhandlingar. Pravda och Folkets Dagblad publicerade artiklar p� l�pande band med detta inneh�ll, ofta med h�nvisning till varandra. Folkets Dagblad gick t o m s� l�ngt att man h�vdade att fredsf�rhandlingar var det �enda s�ttet� att l�sa internationella konflikter![26] Str�ngt taget alla v�rldens kommunistpartier s�gs nu in i denna intensiva propaganda f�r omedelbara �fredsf�rhandlingar�. De enda partier som inte engagerade sig i detta var det jugoslaviska (p g a konflikten med Moskva) och � till en b�rjan � de indokinesiska kommunisterna.
Efter V�rldsfredsr�dets m�te i juni 1953 talades det �ppet om en organiserad kampanj i v�rldsskala:
H�ndelserna de senaste m�naderna har �vertygat folket om att det �r m�jligt att l�sa internationella konflikter med fredliga medel... Det �r p� dessa grunder som V�rldsfredsr�det har beslutat att iscens�tta en v�rldsomfattande kampanj f�r f�rhandlingar.[27]
Kominforms tidskrift instruerade i samma anda kommunistpartiernas kadrer att �verallt, �p� stad och land, p� fabriker och kontor, i bostadsomr�den och i kvarter... ge maximalt st�d �t den internationella kampanjen f�r f�rhandlingar�. Sj�lvfallet g�llde dessa uppmaningar ocks� f�r de vietnamesiska kommunisterna men de f�rh�ll sig �n s� l�nge passiva till �direktiven�.[28]
N�r slutligen ett f�rdrag om vapenstillst�nd i Korea undertecknades 27 juli 1953 h�lsades det med gl�dje av kommunistpartierna i Sovjet, Kina, Nordkorea, Yttre Mongoliet och i Europa. Ledarartiklarna 28 juli i Pravda och Folkets Dagblad understr�k ytterligare tesen om att �det finns ingen internationell konflikt som inte kan l�sas genom f�rhandlingar�.[29] N�gra liknande uttalanden fr�n vietnamesiskt h�ll st�r inte att finna vid den tidpunkten. I sin h�lsning till Mao om vapenstillest�ndet i Korea konstaterade Ho Chi Minh helt enkelt att �det vietnamesiska folket �r gr�nsl�st lyckligt� �ver nyheten att Korea-kriget upph�rt och att �det �r en stor seger f�r det koreanska folket, den kinesiska frivilligarm�n och v�rldsfredens och demokratins l�ger�.[30] Det fanns allts� �nnu inga som helst antydningar fr�n de vietnamesiska kommunisternas sida, att �fredsf�rhandlingar� skulle vara en l�sning p� deras kamp. Inte minst d�rf�r att vapenstillest�ndet i Korea enbart g�llde milit�ra aspekter. Politiskt f�rblev Korea uppdelat i Syd och Nord, en typ av �l�sning� Vietminh-ledningen knappast torde ha betraktat som n�got f�red�me.
Tv�rtom betonade vietnameserna, bl a i Kominforms tidskrift, sin beslutsamhet att �k�ra ut fransm�nnen� fr�n hela Indokina. Den 2 september uppmanade Ho Chi Minh s�ledes sin arm� och det vietnamesiska folket att k�mpa f�r den �slutliga segern�.[31] Samma dag � d v s �tta�rsdagen av Demokratiska Republiken Vietnams (DRV) utropande � gav ocks� Peking sin syn p� l�get i Vietnam. I Folkets Dagblad kunde man l�sa:
Frankrike kan endast dra sig ur det vietnamesiska tr�sket genom principen att handl�gga internationella konflikter utan v�ld och i f�rhandlingens anda. Alla vet att folket i Vietnam �r freds�lskande� Asiens folk och hela v�rlden hoppas innerligt och st�djer DRV i dess kamp f�r nationell frig�relse, och att uppr�tth�llandet av fred ska n� nya framsteg och segrar.[32]
Detta var en klar signal till DRV och Vietminh att v�nta med slutsegern och ist�llet uppn� stillest�nd genom �f�rhandlingens anda�. Det �r uppenbart att Peking s�g Korea-stillest�ndsavtalet som en modell �ven f�r Indokina, d v s ett milit�rt eld-upph�r utan en politisk f�sning.[33]
En omsv�ngning i vietnamesernas attityd kom fr�mst i och med V�rldsfredsr�dets m�te i Wien november 1953. Den vietnamesiske chefsdelegaten Le Dinh Tham l�t d� yttra f�ljande i sitt �ppningsanf�rande:
Koreakriget har redan avslutats p� grundval av fredliga f�rhandlingar. Att g�ra slut p� vietnamkriget genom fredliga f�rhandlingar �r helt n�dv�ndigt och m�jligt. Vi vietnameser l�ngtar efter fred, och vi st�r f�r ett slut p� vietnamkriget, f�r ett fredligt handl�ggande av vietnamfr�gan genom fredliga handlingar... Detta �r det gemensamma �nskem�let hos hela v�rldens folk, och ligger i b�de det vietnamesiska och franska folkets intresse. [34]
Denna svulstiga retorik d�ljer helt det faktum att hela den koreanska fr�gan egentligen stod ol�st! Visserligen hade �fred� i form av ett vapenstillest�nd uppn�tts. Men landet f�rblev synes hoppl�st delat, och befolkningen i s�der utl�mnades helt �t f�rtrycket fr�n Rhees milit�rregim, allt mer uppbackad av USA och v�stimperialismen. Var det verkligen en �fred� av denna koreanska modell som Vietminh-ledningen nu var beredd att g� med p�? Le Dinh Tham understr�k visserligen att den nya officiella inst�llningen snarare var ett resultat av �det gemensamma �nskem�let hos v�rldens folk� �n av n�gon verklig avsikt fr�n Vietminh att f�rhandla till sig fred. Men uttalandet var �nd� tillr�ckligt �fredsinriktat� och mottogs givetvis d�rf�r entusiastiskt av den kinesiska delegationen.
Men oavsett motiven till varf�r vietnameserna slutligen � visserligen mycket motvilligt � tycktes st�mma in i den internationella fredsk�ren, s� visade det p� att Sovjets och Kinas kampanj givit �nskade resultat. Ytterligare ett tecken p� detta var den intervju Ho Chi Minh gav till svenska Expressens korrespondent 26 november 1953. Ho betonade visserligen att �s� l�nge de franska kolonialisterna forts�tter med sitt anfallskrig kommer vietnameserna att forts�tta med sitt patriotiska krig �nda tills de vunnit slutsegern�. Men samtidigt tillade han: �...om den franska regeringen har dragit n�gra l�rdomar av det krig som p�g�r och vill n� fram till ett vapenstillest�nd genom underhandlingar och l�sa Vietnams problem p� fredlig v�g s� �r det vietnamesiska folket och regeringen f�r Demokratiska Republiken Vietnam beredda att ge ett positivt svar p� en s�dan beg�ran�.[35] Detta var givetvis nya tong�ngar fr�n vietnamesiskt h�ll. Samtidigt �r det inte ot�nkbart att de vietnamesiska ledarna � �tminstone Ho Chi Minh � s�kte f�rekomma en eventuell �stormaktskonferens� om Vietnam, och ist�llet n� en bilateral �verenskommelse med Frankrike. D�rigenom skulle eventuella p�tryckningar fr�n Sovjet och Kina kunna neutraliseras.[36]
Mot �rsskiftet 1953-54 n�dde emellertid Sovjets och Kinas �fredskampanj� sin h�jdpunkt. Om det varit Sovjet och Kominform som startat den, s� framstod nu Kina som den mest p�drivande kraften. Det var ocks� t�mligen logiskt. Det var ju i Pekings viktigaste intressesf�r � d v s Sydostasien � som v�pnad kamp mot imperialismen var en realitet, och den �fredliga samexistensen� d�rmed i fara.
De eftergifter i ord som vissa vietnamesiska ledare nu b�rjat g�ra kompenserades emellertid med eftertryck p� slagf�ltet. Och i september 1953 tvangs Frankrike, med starkt st�d av USA, att vidta en sista desperat �tg�rd f�r att bromsa upp Vietminhs framfart och eventuellt v�nda kriget. �tg�rden fick namnet �Navarreplanen� efter upphovsmannen, general Henri Navarre, �verbef�lhavare f�r de franska trupperna i Indokina. �ver en halv miljon soldater drogs samman i j�ttelika bef�stningar l�ngs en linje i norra Laos mot Vietnam. Ett av dessa bef�sta l�ger uppr�ttades i en dal n�ra Dien Bien Phu.[37]
Men �Navarreplanen� lyckades inte hejda Vietminh, vars framryckningar leddes av general Giap. Genom en skicklig taktik lyckades Giap bryta upp den franska truppkoncentrationen och sprida Navarres trupper �i alla fyra v�derstrecken i Indokina�. Och i december 1953 uppmanade Giap det vietnamesiska folket och arm�n till allm�n mobilisering. Den l�nge utlovade motoffensiven fr�n Vietminhs sida var nu ett faktum. M�let var slutlig seger och Vietnams f�rening under Vietminhs ledning.[38]
S�dan var situationen i Indokina n�r de �fyra stora� (Sovjet, USA, England och Frankrike) i januari 1954 m�ttes i Berlin. D�r visade det sig att den energiska �fredskampanjen� fr�n Sovjet och Kina gjort intryck �ven p� kapitalisterna i v�st. Molotovs f�rslag om en ny konferens om Korea och Indokina accepterades. Den skulle h�llas i Gen�ve i slutet av april med representanter fr�n de �fyra stora�, Kina, de ber�rda staterna i Indokina samt Vietminh. Detta beslut rosades naturligtvis i den sovjetiska och kinesiska pressen med de sedvanliga fraserna om n�dv�ndigheten av en �omedelbar fred genom fredliga f�rhandlingar� o s v. �ven DRV hyllade nu den kommande konferensen genom en artikel i partiorganet Nhan Dan.[39]
Strax innan och under Berlin-m�tet hade ocks� sovjetbyr�kratin skaffat sig en fullgod f�rev�ndning, utifr�n sina egna intressen, att med all kraft verka f�r en snabb f�rhandlingsfred i Vietnam. Genom kohandel med Frankrikes representant p� m�tet, utrikesministern Bidault, lovade Molotov att arbeta f�r en acceptabel fredsl�sning f�r Frankrike i Indokina. I utbyte skulle Frankrike dra sig ur det USA-st�dda projektet Europeiska F�rsvarsgemenskapen, som Sovjet uppfattade som ett allvarligt hot.[40]
Den kinesiska byr�kratins egna intressen, som kom att l�gga grunden f�r dess agerande p� Gen�ve-konferensen, var ocks� klara. F�r det f�rsta var Kina intresserat av att bryta sin isolering och f� landet erk�nt som en av �stormakterna�, och d�rigenom f�rl�nas s�te i FN.[41] F�r det andra ans�g sig byr�kratin hotad av de amerikanska framst�tarna i Sydostasien. Efter Kinas ingripande i Korea-kriget hade vissa kretsar inom USA-administrationen �ppet hotat med att anv�nda atomvapen och t o m invasion av Kina. Byr�kratin fruktade en utvidgning av Indokina-konflikten, som eventuellt ocks� kunde leda till v�rldskrig... [42] F�r det tredje kunde den kommande konferensen bidra till �nnu b�ttre relationer med de �neutrala� nationalistregimerna i Asien, fr a Burma, Indonesien och Indien, om Kina � genom p�tryckningar p� Vietminh � visade sig f�rm�get att ut�va ett passiviserande inflytande p� kommunistr�relserna i omr�det.[43] F�r det fj�rde, och vilket kan h�rledas ur de tre f�rsta punkterna, hoppades Kina f� till st�nd ett �skyddande b�lte� av svaga, neutrala stater runt om sig i Sydostasien: Burma, Kambodja, Laos� och ett delat Vietnam.[44] F�r det femte efterstr�vade Peking � trots den aktuella alliansen � ett s� stort oberoende fr�n Sovjet som m�jligt. Ett kraftfullt, sj�lvst�ndigt agerande p� konferensen skulle visa omv�rlden att Kina inte var en simpel bricka i sovjetbyr�kratins spel.[45]
Dessa var de aktuella realpolitiska �verv�gandena bakom den �fredliga samlevnads�-politik som de kinesiska ledarna nu alltmer systematiskt till�mpade. Det �r d�rf�r knappast n�gon tillf�llighet att den politiken ocks� fick sitt formaliserade uttryck i �de fem principerna om fredlig samlevnad� just vid denna tidpunkt, d v s strax innan �fredskonferensen� i Gen�ve.
Att DRV nu ocks� omfattade f�rslaget om �fredliga f�rhandlingar� i form av Gen�ve-konferensen kan s�kas fr�mst i tv� orsaker. Dels trycket utifr�n, som fr�mst yttrade sig i den envetna �fredskampanjen� fr�n Sovjet och Kina vilken vi tidigare har beskrivit. Men dels ocks� det faktum att det vietnamesiska ledarskapet inte var enigt om villkoren f�r den fortsatta kampen. Mots�ttningen tycks fr�mst ha g�tt mellan � ena sidan Vietminhs milit�ra ledning och kadern i s�dern, och � andra sidan viktiga delar av den politiska ledningen i norr, framf�r allt Ho Chi Minh och i viss m�n Pham Van Dong. De senares inst�llning kan illustreras med Ho Chi Minhs Expressen-intervju i september 1953 och partitidningens (Nhan Dan) artiklar i februari-april 1954, d�r den kommande Gen�ve-konferensen hyllades som en �seger f�r v�rldsfred och demokrati�.[46] De f�rras linje belyses b�st av den beslutsamhet med vilken Giap och den milit�ra ledningen gick till verket f�r att krossa de franska kolonialtrupperna och deras f�sten. Eventuellt f�rstod ocks� Giap vad Berlin-m�tet skulle f�ra med sig, och tog det som en startsignal f�r att trappa upp kampen. Den 13 mars 1954 �ppnade Giap sin slutliga offensiv mot fransm�nnens bef�stning vid Dien Bien Phu, en offensiv som varade i 55 dagar och som resulterade i en av de mest historiska milit�rsegrarna i modern tid. Inte f�rr�n i slutet av april, n�r segern ans�gs s�krad, publicerade Vietminhs arm�tidning (Quan Doi Nhan Dan) en artikel som st�dde Gen�ve-konferensen.[47]
Den 26 april b�rjade Gen�ve-konferensen med fr�gan om Korea. Men f�rhandlingarna �verskuggades hela tiden av rapporterna om Dien Bien Phus d�dskamp, och snart k�rde konferensen fast helt. Morgonen den 8 maj hade Dien Bien Phu fallit, och den franska kolonialismen tilldelats ett f�r�dande nederlag. Vietminhs motoffensiv hade segrat, och som Giap sj�lv uttryckte det:
Dien Bien Phu f�rde folkets motst�ndskrig fr�n en serie lokala motoffensiver till en stor motoffensiv, fr�n strategiskt initiativ i norr till initiativ p� alla fronter. [48]
Ho Chi Minhs regering i norr och Vietminh kontrollerade nu str�ngt taget st�rre delen av Vietnam ovanf�r 13:e breddgraden, och h�ll viktiga befriade omr�den s�der d�rom.[49] Dessutom hade Vietminhtrupper tillsammans med de nationella motst�ndsr�relserna, Khmer Issarak och Pathet Lao, kontroll �ver stora omr�den i Kambodja respektive Laos. Efter Dien Bien Phus fall var det d�rf�r t�mligen logiskt att Vietminh p� Gen�ve-konferensen skulle g�ra anspr�k p� ett avtal som gav politisk kontroll motsvarande de milit�ra framg�ngarna. I praktiken kunde inte detta betyda annat �n ett enat Vietnam under Vietminhs ledning.[50]
Men Peking s�g framtiden utifr�n helt andra intressen � sina egna. De viktigaste punkterna i dess �handlingslinje� i Indokinafr�gan, s�som den manifesterade sig f�re, under och efter konferensen, kan skisseras s�lunda:
F�r det f�rsta: En omedelbar och fredlig l�sning, det krav som man en l�ngre tid drivit tillsammans med den sovjetiska byr�kratin och dess lydpartier.
F�r det andra: H�lla USA borta fr�n Indokina, ett intresse som ocks� sammanf�ll med Frankrikes intentioner.
F�r det tredje: Att Laos och Kambodja f�rblev neutrala och svaga stater, l�tta att p�verka fr�n kinesiskt h�ll.
F�r det fj�rde: Ett delat Vietnam, med en svag och neutral s�dra del (i stil med Laos och Kambodja), och ett Nordvietnam som successivt kunde g�ras beroende av Kina.
F�r det femte: Skapa ett gynnsamt politiskt klimat i Sydostasien f�r den �fredliga samlevnadens� politik, och d�rmed i framtiden knyta till sig �buffertstater� som Burma, Indonesien, Thailand, Filippinerna o s v.
Dessa punkter kan tyckas v�l magstarka f�r de personer som i sin politiska aktivitet h�mtat sin ideologiska n�ring fr�n den stalinistiska, maoistiska (och under l�ng tid �ven den officiella vietnamesiska) historieskrivningen. Men vi kommer framledes att visa att dessa kinesiska m�ls�ttningar hela tiden v�gledde den kinesiska delegationen, med Zhou Enlai i spetsen, p� Konferensens Indokinadel b�rjade den 8 maj � samma dag som Vietminh triumferat i Dien Bien Phu. I sitt �ppningstal f�rde Pham Van Dong, som ledde Vietminhs delegation, fram kraven p� ett enat Vietnam under Vietminhs ledning. Han �terupprepade ocks� ih�rdigt ett krav som Vietminh st�llt strax innan konferensen, n�mligen att Vietminhs motsvarigheter i Kambodja och Laos � Khmer Issarak och Pathet Lao � skulle f� n�rvara p� konferensen.[51]
Det sistn�mnda kravet avvisades best�mt av v�stmakterna, och inte minst av de kungliga regeringarna i Kambodja, Laos och s�dra Vietnam som p� franskt initiativ deltog i konferensen. Till en b�rjan st�ddes kravet halvhj�rtat av Sovjet (Molotov) och Kina (Zhou Enlai). Tv� dagar senare anf�rde Pham Van Dong �terigen Vietminhs villkor:
att Frankrike skulle godk�nna suver�nitet och oberoende f�r hela Vietnam att Khmer-r�relsen och Pathet Lao skulle erk�nnas som det kambodjanska och laotiska folkets representanter.
att utl�ndska trupper skulle dras bort fr�n alla de tre l�nderna i Indokina.
att fria val skulle h�llas d�r under uppsikt av lokala kommitt�er.[52]
Hela konferensen riskerade redan att g� i bakl�s p g a Vietminhdelegationens �omedg�rlighet�, som v�stmakternas delegater s�g det. Dessa gick f�r det f�rsta inte med p� Vietminhs krav, och f�r det andra insisterade de p� att milit�ra fr�gor skulle l�sas f�re och separat fr�n de politiska. Den 13 maj f�reslog d�rf�r Eden � Englands representant, och tillsammans med Molotov konferensens ordf�rande � att samtalen skulle forts�tta medelst �slutna sammantr�den med begr�nsat antal ledam�ter vid vilka endast de nio ledarna f�r delegationerna med h�gst tv� eller tre r�dgivare skulle n�rvara. Inga uppgifter om dessa f�rhandlingar skulle l�mnas pressen�. Dessa hemliga f�rhandlingar accepterades dagen efter�t av Molotov och Zhou Enlai.[53]
Detta hj�lpte s� sm�ningom konferensen �fram�t� s�tillvida att en princip�verenskommelse tr�ffades om att f� till st�nd separata milit�ra vapenstillest�nd i de tre indokinesiska l�nderna.[54] D�remot trasslade �verl�ggningarna till sig� p� fr�gan om Laos och Kambodja. Den situationen r�ddades av Zhou Enlai.
Den 16 juni bes�kte han Eden privat och l�t meddela att kan kunde ��vertala Vietminh att dra sig tillbaka fr�n Laos och Kambodja� och att Kina skulle erk�nna dess kungliga regeringar under f�ruts�ttning att inga amerikanska baser uppr�ttades d�r.[55] Detta innebar f�r det f�rsta ett indirekt erk�nnande av att Vietminh �invaderat� dessa l�nder � n�got som Vietminh hela tiden f�rnekat. F�r det andra l�mnades de tv� befrielser�relserna Khmer Issarak och Pathet La n�rmast helt �t sitt �de. Zhou Enlai f�rklarade t o m rakt ut att Khmer Issarak var s� obetydligt att det inte fanns n�gon anledning att ens ge den en s k omgrupperingszon, och att allt som beh�vdes var en �politisk uppg�relse� med den existerande kungliga regeringen, �vilket l�tt skulle kunna �stadkommas�! Vad g�llde Laos ans�gs Pathet Lao starkare vilket kr�vde att omgrupperingszoner uppr�ttades mot gr�nserna till Kina och Vietnam.[56] Dessa Zhou Enlais f�rslag stod i skarp mots�ttning till den l�sning som Vietminh-ledarna f�respr�kade.[57]
Efter samtalet med Eden lade Zhou p� kv�llen fram ett formellt sexpunktsf�rslag om samtidigt avbrytande av alla krigshandlingar i hela Indokina. F�rslaget, som bl a innebar att alla �fr�mmande trupper� skulle l�mna Laos och Kambodja, fick geh�r hos �vriga konferensdeltagare och v�sttidningarna rapporterade positivt om Zhous agerande.[58]
Morgonen den 17 juni tr�ffad Zhou ocks� den franske chefsf�rhandlaren Bidault och �terupprepade f�r honom vad han kv�llen innan anf�rtrott Eden.
Zhous agerande innebar en v�ndpunkt f�r hela konferensen. S� sent som 15 juni hade t ex Eden ansett den �n�rmare sitt slutliga sammanbrott �n n�gonsin tidigare�. Men nu lossnade det. Pham Van Dong n�mnde f�r f�rsta g�ngen de kungliga regeringarna Laos och Kambodja och deras r�tt till enhet och oberoende. Kravet p� att representanter f�r befrielser�relserna dessa l�nder skulle f� n�rvara p� konferensen fick falla i gl�mska i tysthet. Dong erk�nde ocks� att �frivilliga� vietnameser stridit i Laos och Kambodja, men att de redan begett sig d�rifr�n. Han medgav ocks� �att om det fortfarande fanns trupper d�r, s� skulle de dras tillbaka�. Alla dessa medgivanden och retr�tter fr�n Pham Van Dongs sida kan endast tillskrivas den p�tryckningsroll Kina och Sovjet nu alltmer ikl�tt sig.
Den 21 juni b�rjade s� en ny fas i Indokinakonferensen. Chefsdelegaterna �terv�nde hem f�r konsultationer medan f�rhandlingarna i Gen�ve fortsatte, men p� en �l�gre niv�. I Frankrike hade h�gerregeringen under Joseph Laniel fallit den 17 juni, och en ny �v�nsterinriktad� regering tagit plats under ledning av Mend�s-France. Detta betydde att Frankrike kunde v�ntas p�skynda ett avslutande av det ��rel�sa kriget� i Indokina. Mend�s-France lovade t o m parlamentet att han skulle avg� om inte fred hade uppm�tts i Indokina senast 20 juli! F�r Sovjets del innebar det nya regeringsskiftet �kade chanser f�r att Frankrike drog sig ur den Europeiska F�rsvarsgemenskapen. Den nya regeringen i Frankrike var s�ledes en faktor som kom att p�skynda Gen�vef�rhandlingarna.
Den 23 juni m�ttes Mend�s-France och Zhou Enlai i Bern i Schweiz; ett m�te som hade uppmuntrats av Eden vilken hela tiden s�kte nya p�tryckningskombinationer gentemot Vietminh.[59] Vid detta visade det sig att Zhou var beredd att ge efter i en l�ng rad fr�gor:
F�r det f�rsta gav nu Zhou Enlai �ppet st�d �t den franska tesen att man i Vietnamfr�gan skulle skilja den milit�ra l�sningen fr�n den politiska; f�rst skulle de milit�ra fr�gorna l�sas (vapenvila, omgrupperingszoner, demarkationslinjen m m), och efter detta skulle de politiska problemen f� sin l�sning (Vietnams �terf�rening, fria val m m). Dessutom ans�g Zhou att det inte var n�gon st�rre en br�dska med att komma fram till en politisk l�sning. Det fick ta den tid det tog...
F�r det andra erk�nde nu Zhou f�r f�rsta g�ngen att det fanns tv� regeringar i Vietnam, Vietminhregeringen och den vietnamesiska regeringen. En enhetsregering skulle v�ljas genom nationella val.[60]
F�r det tredje skulle Kina erk�nna de franskst�dda regeringarna i Laos och Kambodja under f�ruts�ttning att dessa var neutrala.
F�r det fj�rde ans�g Zhou att ett enat Vietnam liksom Laos och Kambodja utan st�rre problem kunde stanna kvar inom den Franska Unionen.
F�r det femte uppgav Zhou, liksom han gjort tidigare inf�r Eden och Bidault, att han var beredd att ut�va p�tryckningar p� Vietminh och d�rmed p�skynda f�rhandlingarna.[61]
Att f�rhandlingarna p�skyndades var viktigt. Vietminh gjorde st�ndiga milit�ra framg�ngar, och imperialistmakterna oroade sig f�r att de kunde st�llas inf�r ett obehagligt fullbordat faktum: ett helt befriat Vietnam.
Mend�s-France ville ha en uppg�relse i Gen�ve senast 20 juli, ett datum som grundade sig p� den troliga bed�mningen att de franska trupperna inte skulle kunna h�lla omr�det kring R�da Floden och Hanoi l�ngre, en bed�mning som Eden ocks� h�ll med om: �Det kunde till och med t�nkas att det skulle bli sv�rt f�r kineserna att h�lla tillbaka Vietminh, vilkas st�llning var s�dan att de skulle beg�ra ett h�gt pris. Ho Chi Minh skulle kanske f�rs�ka st�rka sin position ytterligare genom ett storanfall mot Hanoi medan konferensen fortfarande p�gick.� [62] Efter m�tet med Mend�s-France tr�ffade Zhou Enlai Indiens statschef Nehru. Nehru hade tv� dagar innan Gen�ve-konferensens �ppnande h�llit ett tal d�r han f�r Indokina f�respr�kade vapenvila, fullst�ndigt oberoende, direkta f�rhandlingar och ickeinblandning i Indokina fr�n utl�ndska stater. Han hade ocks� s�nt en �medlare� till Gen�ve, och som d�r lyckats p�verka delegaterna, bland dem Zhou Enlai. M�tet mellan Zhou och Nehru resulterade i en kommunik� som tillk�nnagav de �fem principerna� om �fredlig samlevnad�. Strax efter�t bes�kte Zhou Enlai premi�rminister U Nu i Burma, varvid dessa principer �terupprepades i ett gemensamt uttalande.[63] Zhou lovade ocks�, liksom han gjort tidigare � och vilket kanske var l�ngt mer betydelsefullt f�r stunden �n gemensamma kommunik�er � att f�rm� Vietminh att dra tillbaka sina trupper.[64]
Dessa m�ten var viktiga, men inte p� l�ngt n�r s� viktiga som de samtal Zhou Enlai hade med Ho Chi Minh vid gr�nsen mellan Kina och Vietnam 3-5 juli. N�gra offentliga dokument fr�n detta m�te finns dock inte, bara en kort kommunik� som sade att de �haft ett fullt utbyte av �sikter om Gen�ve-konferensen med respekt inf�r fr�gan att �teruppr�tta freden i Indokina och �tf�ljande fr�gor�.[65] Dagen efter m�tet gjorde Ho Chi Minh ett eftergivligt uttalande om vapenvila i Indokina, vilket prisades i den kinesiska radion. Och fem dagar senare kommenterade Nhan Dan att m�tet �givit viktiga resultat�, och att om �Mend�s-France-regeringen best�mde sig f�r att bryta beroendet� till USA s� var det �s�kerligen� m�jligt med fred i Indokina.[66] Utifr�n dessa samtal med Mend�s-France, Nehru, Nu och slutligen Ho Chi Minh, �r det rimligt att anta att Zhou Enlais p�tryckningar fr�mst hade g�llt tre fr�gor:
* vapenvila i Indokina, och i enlighet med detta en tempor�r uppdelning av fr a Vietnam
* politisk �terf�rening av Vietnam genom allm�nna val
* neutralitet f�r Laos och Kambodja
Efter alla dessa samtal och f�rs�kringar p� olika h�ll inleddes den tredje fasen av Indokinakonferensen den 12 juli. Det g�llde nu att komma till beslut, helst f�re den 20:e, det datum Mend�s-France satt f�r en uppg�relse.
Den 13 juli tr�ffades ocks� Zhou Enlai och Mend�s-France. D� den franske regeringschefen fr�gade honom hur m�tet med Vietminhs ledare hade varit svarade Zhou honom leende:
�Hos alla dem som jag har talat med har jag funnit en lika stor l�ngtan efter fred. Var och en av parterna m�ste ta steg i riktning mot varandra... Detta betyder inte att b�da har ett lika stort antal steg att ta...� [67]
I praktiken skulle det visa sig att det var Vietminh som fick ta de flesta och l�ngsta stegen...
Nyckeln till att bryta konferensens l�sta situation l�g nu ocks� fr�mst i hur Vietminh-delegaterna agerade. Ho Chi Minh spelade nu �ter den f�rlikande och eftergivliga roll som blivit hans politiska k�nnetecken. Det var hans uppgift att f�rmedla de kinesiska och sovjetiska p�tryckningarna, och f�rs�ka ena det vietnamesiska ledarskapet bakom Kinas och Sovjets �nskade kompromiss. Huvudarenan f�r detta blev det 6:e plenat f�r Vietnamesiska Arbetarpartiets Centralkommitt� den 15 juli. Ho Chi Minhs rapport p� detta plenum utm�rks av en mer eller mindre fullst�ndig kapitulation f�r den linje som varit den internationella �fredskampanjens� sedan b�rjan av 50-talet. Uttryckligen angav Ho ocks� att Vietminhs milit�ra segrar inte bara tillh�rde �v�rt partis och regerings korrekta politik, v�r arm�s och v�rt folks hj�ltemod� utan ocks� �v�rldsr�relsens f�r fred och demokrati�.[68] Under det att Ho �terupprepade Zhou Enlais �fem principer om fredlig samlevnad� p�pekade han att hans m�te med Zhou varit �fruktbart�, och att Zhous samtal med Nehru, U Nu och Ho sj�lv hade �st�rkt solidariteten mellan Asiens nationer�. Det var enligt Ho �en framg�ng f�r v�rt l�ger�. Ho kr�vde ocks� att partiets tidigare program och paroller m�ste �ndras:
�...i den nya situationen kan vi inte beh�lla det gamla programmet. V�r tidigare paroll var �motst�nd till slutet�. Nu m�ste vi f�ra fram en ny: �Fred, enhet, oberoende, demokrati�. Vi m�ste med kraft h�lla fredsfanan mot USA-imperialisternas direkta interventionspolitik, dess f�rl�ngning och utvidgning av kriget i Indokina. V�r politik m�ste f�r�ndras i enlighet h�rmed: tidigare konfiskerade vi de franska imperialisternas egendomar, nu, n�r f�rhandlingarna p�g�r, m�ste vi, i enlighet med principen om j�mlikhet och �msesidig f�rdel, till�ta att de franska ekonomiska och kulturella intressena bevaras i Indokina. F�rhandlingar �r f�renade med rimliga �msesidiga eftergifter. Tidigare sa vi att vi skulle k�ra ut och f�rg�ra alla de franska angreppsstyrkorna; nu, under samtalen, har vi kr�vt och fransm�nnen har accepterat, att ett datum ska s�ttas f�r tillbakadragandet av deras trupper. F�rut var v�rt m�l att krossa marionetternas administration och arm� med perspektivet p� nationell �terf�rening. Nu praktiserar vi en eftergivlig politik och s�ker �terf�rening av landet genom nationella val�.
Det �r inte sv�rt att se hur denna program�ndring motsvarade Pekingbyr�kratins �nskade modell f�r �fredlig samlevnad� i Indokina.
Men som vi tidigare angivit var det vietnamesiska ledarskapet inte enigt. Ho Chi Minhs rapport antyder detta p� ett mycket �ppet s�tt:
�Situationen f�r�ndras kraftigt; ytterligare sv�righeter och komplikationer har dykt upp; och som ett resultat d�rav f�r�ndras ocks� folkets och kadrernas t�nkande. Om ledarskapet misslyckas i sina f�rberedelser och ledning, kan f�rvirring sprida sig i tanke och handling.
� F�ljande avvikelser kan uppst�: v�nsteravvikelse � de grupper som blivit berusade av v�ra st�ndiga segrar kommer att vilja sl�ss till varje pris, sl�ss till slutet. Liksom en man som inte ser skogen f�r bara tr�d l�gger dessa m�rke till fiendens bakslag utan att f�sta uppm�rksamhet vid hans finter, de ser fransm�nnen utan att se amerikanarna, entusiasmeras av milit�ra bedrifter och underv�rderar den diplomatiska verksamheten. De f�rst�r inte att vi, j�msides med den v�pnade kampen, f�r v�r kamp p� internationella konferenser f�r samma m�l. De opponerar sig mot nya order som de uppfattar som lika m�nga h�germanifestationer, som o�verlagda eftergifter. De st�ller m�ttl�sa villkor, oantagbara f�r motst�ndaren. De vill p�skynda allt och f�rst�r inte att kampen f�r freden �r h�rd och invecklad. Om vi faller undan f�r denna v�nsteravvikelse kommer vi att bli isolerade, b�de fr�n v�rt eget folk och fr�n alla folk i v�rlden och vi kommer att sluta med ett misslyckande.
� H�geravvikelsen leder till pessimism, inaktivitet och principl�sa eftergifter. Den orsakar misstro till folkets styrka och till att f�rsvaga kampviljan; de f�rlorar vanan att utst� lidanden och �nskar endast ett lugnt och l�ttvindigt liv.
� V�nster- och h�gertendenserna har b�da fel. De kommer att utnyttjas av fienden; denne kommer att dra f�rdel av dem och skada oss�.
Det var helt klart inte n�gra hj�rnsp�ken Ho Chi Minh polemiserade mot, utan �sikter som verkligen hade f�rankring i partiets och Vietminhs led. Det relativt stora utrymme Ho anv�nder till att kritisera �v�nsteravvikelsen� antyder att den ocks� var den starkare av de tv� tendenserna. Att mots�ttningarna var relativt allvarliga understryks ocks� av det faktum att Hos rapport inte offentliggjordes f�rr�n sju �r senare![69]
I den relativt snabba uppg�relse som nu ocks� tr�ffades i Gen�ve visade det sig att p�tryckningarna fr�n Zhou Enlai och Molotov givit resultat. (Dessutom hade Mend�s-France sammantr�ffat med Vietminh-ledare p� Edens inr�dan...) Vietminh tvangs nu i slutskedet att g�ra allvarliga eftergifter:
Kravet p� att f� kontroll �ver hela Vietnam hade tidigt �vergivits. Vietminh accepterade nu en tillf�llig delning, och hade f�reslagit 13:e breddgraden som demarkationslinje. Mend�s-France och v�stmakterna insisterade, med Zhou Enlais goda minne, p� 18:e breddgraden. Vietminh (Pham Van Dong) pressades till att kr�va 16:e breddgraden. Efter ett kompromissf�rslag fr�n Molotov, och efter att �febril verksamhet utvecklats p� alla niv�er� kom man �verens om att dra linjen vid 17:e breddgraden. Det innebar att Danang, Hue och huvudv�g 9 till Laos hamnade i s�dra delen, utanf�r Vietminhs kontroll.[70]
Denna tillf�lliga delning accepterades av Vietminh under f�ruts�ttning att fria val skulle h�llas i hela Vietnam strax efter konferensen. H�gst sex m�nader efter�t var Vietminhs krav. Mend�s-France motsatte sig detta. Fr�gan l�stes den 19 juli d� Zhou Enlai f�reslog att valen skulle h�llas i juli 1956, d v s om tv� �r! S� blev ocks� avtalet.[71]
I slutskedet �l�ste� ocks� Zhou Enlai fr�gan om den internationella kommission som skulle �vervaka valen i Vietnam. Dess sammans�ttning var en fr�ga som l�nge pl�gat konferensen sedan 14 maj. Sovjet hade f�reslagit fyra �neutrala� nationer som medlemmar: Polen, Tjeckoslovakien, Indien och Pakistan. V�stdelegaterna motsatte sig detta. Sydvietnams delegat f�reslog USA, vilket Kina inte gick med p�. Den 18:e juli f�reslog Zhou Enlai Indien, Polen och Kanada. Detta f�rslag godtogs enh�lligt.[72] Zhou Enlais agerande h�r var bara ett ytterligare och slutligt exempel p� den �anda� med vilken Kina intr�tt i denna dess f�rsta stormaktsf�rhandling. Symptomatiskt nog hette det ocks� i Folkets Dagblad den 19 juli, n�st sista dagen f�r den slutliga �verenskommelsen: �Freden i Indokina h�nger p� kompromissen: anda�.[73]
P� kv�llen den 20 juli var avtalet n�stan klart. De olika delegationerna samlades nu f�r att skriva under. Men till allas f�rv�ning v�grade representanten f�r det kungliga Kambodja att skriva under! Han ville inte skriva p� n�got som tvingade Kambodja till total neutralitet och som skulle hindra det lilla landet att s�ka hj�lp utifr�n ifall det k�nde sig hotat. Inf�r hotet att i framtiden bli utsatt f�r �kommunistisk expansion� kr�vde han r�tten att f� ha amerikanska baser p� landets territorium. F�rv�nansv�rt nog f�r de �vriga delegaterna � inte minst Pham Van Dong � blev det Molotov som br�t isen. Efter utdragna samtal gick han med p� den kambodjanska delegatens villkor under f�ruts�ttning att det ta g�llde om Kambodjas �s�kerhet var hotad�. P� fr�gan fr�n den franskt premi�rministern om inte Laos � �i r�ttvisans namn� � ocks� borde f� samma r�ttigheter brusade Molotov f�rst upp, och s�g ut att hota med f�rhandlingarnas totala sammanbrott, men lugnade snart ner sig och sade: �OK, f�r Laos ocks�!�.[74] Kambodja och Laos utsattes allts� inte f�r delning. � andra sidan innebar detta att Pathet Lao bara fick kontroll �ver tv� nordostprovinser, medan Khmer Issarak blev helt f�rbig�ngna.[75] Ist�llet �ppnades de facto v�gen f�r de imperialistiska staterna � USA och Frankrike � att kvarh�lla och uppr�tta baser d�r. I Laos fick t ex de tv� franska baserna vid Savannakhet och Xien Houang vara kvar. Pham Van Dongs protester mot allt detta f�rm�dde intet gentemot enheten mellan �v�nnerna� Sovjet och Kina och Frankrike och Storbritannien.
En bra sammanfattning av inneh�llet i det avtal som slutligen undertecknades 20 juli 1954 utg�r den �pressrelease� som Mend�s-France och Eden undertecknade och formulerade:
Vietnams delning. Staten Vietnam kommer att delas i tv� ungef�r lika stora delar vid en demarkationslinje n�ra 17:e breddgraden, den norra delen (inklusive hamnarna Hanoi och Haiphong) l�ggs under Vietminh-regeringens kontroll och den s�dra delen f�rblir under kontroll av den vietnamesiska regeringen.
Omr�den f�r �tergruppering. Franska unionsstyrkor norr om demarkationslinjen (d v s i R�da Flodens delta) och vietminhstyrkor s�der om den linjen, kommer att dras tillbaka och koncentreras till �tergrupperingsomr�den inom 300 dagar.
Val i Vietnam. Val kommer att h�llas samtidigt i b�da delarna av Vietnam den 20 juli 1956, med syftet att uppr�tta en enad regering. Det kommer att organiseras efter konsultationer mellan Vietminhs och Vietnams regeringar, och utf�ras under �verinseende av en internationell �vervakningskommission best�ende av Indien, Kanada och Polen.
�vervakning av vapenvilan. Internationella stillest�ndskommissioner (en f�r varje av de f�rbundna staterna), best�ende av representanter f�r Indien, Kanada och Polen, kommer att �vervaka stillest�ndsavtalets till�mpning och garantera, inter alia, att inga truppf�rst�rkningar g�rs fr�n n�gondera sidan under vapenvilan. Det mer detaljerade arbetet hur tillbakadragandet skall ske l�mnas till blandade kommissioner med representanter fr�n b�gge sidorna. Den indiske medlemmen skall vara ordf�rande i var och en av de tre kommissionerna.
Kambodja. Kambodjas oberoende och politiska integritet kommer att erk�nnas av Vietminh-regeringen, och alla Vietminh-trupper dras tillbaka fr�n landet.
Laos. Laos oberoende och politiska integritet kommer likaledes att erk�nnas av Vietminh-regeringen, som drar tillbaka alla trupper fr�n landet. De laotiska �avvikarna� (d v s sympatis�rerna till den provietminhska Pathet Lao-r�relsen) kommer att f�r tillf�llet koncentreras till de nord�stra provinserna Phong-Saly och Sam Neua under egen kontroll, dock under �verinseende av en laotisk regeringsdelegation. Dessa omr�den kommer f�ljaktligen att �terinf�rlivas i kungad�met Laos efter valen 1955.
Utl�ndska baser. Inga utl�ndska baser kommer att stationeras i n�gon av de f�rbundna staterna. Detta g�ller dock inte de befintliga franska baserna Savannakhef och Xieng Houang i Laos, inte heller den franska expeditionsk�ren som forts�tter att vara kvar i Sydvietnam.
�vriga best�mmelser. Krigsf�ngar och internerade civila kommer att frisl�ppas fr�n b�da sidor inom 30 dagar; politiska bestraffningar f�rbjuds, b�de mot individer s�v�l som mot deras familjer; utv�xlingar av krigsf�ngar och civila som �nskar g� �ver fr�n den kommunistiska sidan till den icke-kommunistiska, och vice versa, ska genomf�ras utan dr�jsm�l. [76]
Det st�r klart att de eftergifter Vietminh tvingats g�ra var anm�rkningsv�rt stora. De ber�vades stora omr�den de hade milit�r (och givetvis politisk) kontroll �ver, de tvangs dra tillbaka trupper fr�n Laos och Kambodja, medan Frankrike kvarh�ll vissa baser och USA kunde uppr�tta nya i skydd av de laotiska och kambodjanska �s�kerhetsavtalen�.[77] Vietminh tvingades ocks� acceptera ett senarel�ggande av de val som i deras �gon skulle f�rvandla Vietnam fr�n ett �tillf�lligt uppdelat territorium� till en nation under Vietminhs ledning. Gen�ve-avtalet gav allts� ingen politisk l�sning f�r Vietminhs del, utan en tillf�llig milit�r �l�sning�, n�got som med all klarhet ocks� framg�r av Gen�vekonferensens slutdeklaration den 21 juli 1954:
Konferensen konstaterar att huvudsyftet med avtalet i fr�ga om Vietnam �r att avg�ra milit�ra fr�gor i avsikt att f� slut p� fientligheterna och att den milit�ra demarkationslinjen inte p� n�got s�tt tolkas eller utg�ra en politisk eller territoriell gr�ns. [78]
En del av de eftergifter Vietminh tvingades g�ra i avtalet kunde visserligen kompenseras i praktiken. Under hela Gen�vekonferensen fortsatte Vietminhs milit�ra offensiv och nya omr�den intogs. �tskilliga kadrer i s�dra Vietnam kunde tillf�lligt �avmilitariseras� efter Gen�ve och ist�llet bli �civila� kadrer som sysselsatte sig med politisk agitation och organisering inf�r de val som skulle h�llas om tv� �r, d v s i juli 1956.[79] Men trots detta var det uppenbart att den vietnamesiska revolutionen tvingats till ett avsev�rt bakslag, om �n �tillf�lligt� � det skulle ju dr�ja n�ra 20 �r till dess Nord- och Sydvietnam �terf�renades!
Vi har tidigare visat vilka drivkrafter och realpolitiska intressen som l�g bakom Kinas och Sovjets agerande p� Gen�vekonferensen, och hur Vietminh kl�ms mellan tv� sk�ldar: � ena sidan imperialismen (fr.a. Frankrike, England och USA) och � andra sidan Kina och Sovjet. Det var ocks� med stor f�rtjusning amerikanska f�rsvarsdepartementet konstaterade Sovjets och Kinas roll i den s k Pentagonrapporten:
Att Vietminh inte kunde f� igenom sina krav berodde inte s� mycket p� v�stmakternas motst�nd eller f�rr�deri, utan p� de kinesiska och sovjetiska p�tryckningarna p� dem att samarbeta... S�v�l tillsammans som var f�r sig tvingade Moskva och Peking Vietminh att acceptera eftergifter. Tvekl�st var de tv� ledande kommunistdelegaterna Zhou Enlai och Molotov som hade st�rst betydelse n�r det g�llde att bryta d�dl�gen vid f�rhandlingsbordet genom kompromissinitiativ... �Fredlig samexistens� var k�nnetecknet f�r denna diplomati. Kineserna var speciellt intresserade av s�kerhet vid sina gr�nser och av buffertzoner f�r att hindra att USA byggde upp ett bassystem runt Kina och f�r att kunna trygga det ekonomiska uppbygget. De tv� kommunistmakterna tvekade inte att s�tta sina egna intressen �ver Vietminhs.[80]
Men det �r ocks� av intresse att g� igenom hur Kina, Sovjet och Vietminh sj�lva efter�t framst�llde avtalet. De tre parternas bed�mningar, s�som de avspeglades i de stora partitidningarnas ledarsidor, visar genom olika betoningar vilka intressen avtalet tillfredsst�llde f�r dem. I ett uttalande fr�n 22 juli understr�k Ho Chi Minh freden, oberoendet och �terf�reningen. Nhan Dans ledare den 25 juli v�lkomnade entusiastiskt avtalet och pekade p� den stora betydelsen av den milit�ra segern vid Dien Bien Phu. Avtalet sades vara ett �bittert nederlag� f�r USA-imperialismen. Nhan Dan kr�vde avtalets omedelbara genomf�rande och att ��terf�rening, oberoende och demokrati� skulle bli en realitet.[81]
I Peking hyllades ocks� avtalet entusiastiskt, men med helt andra betoningar. Det viktiga ans�gs vara att �fredliga f�rhandlingar� lett till framg�ng, och att Kina nu, enligt Folkets Dagblad, erh�llit stormaktsstatus:
Gen�vekonferensen har visat f�r hela v�rlden att anv�ndandet av v�ld f�r att l�sa internationella konflikter �r fruktl�st, och att metoden att l�sa internationella konflikter genom f�rhandlingar definitivt kommit f�r att stanna...
F�r f�rsta g�ngen har Folkrepubliken Kina, i rollen som en av stormakterna, f�renat sig med de �vriga stormakterna i f�rhandlingar om vitala internationella problem, och d�rmed gjort de bidrag som vunnit erk�nnande i v�rldsopinionens vida kretsar. Folkrepubliken Kinas position, som en av stormakterna, har universellt godk�nts. Dess internationella prestige har �kat v�sentligt.[82]
Pravda uttryckte liknande tong�ngar och kopplade ihop avtalet med den tidigare �fredskampanjen� som sovjetbyr�kratin startat. Kinas insatser bed�mdes som �klara� men �ndock andrahandsm�ssiga:
Uppr�ttandet av fred i Indokina... st�r i n�ra och oskiljaktigt samband med de tidigare anstr�ngningarna fr�n det freds�lskande l�grets sida...
Att fred �stadkommits i Indokina banar nu v�gen f�r att l�sa andra hittills ol�sta internationella problem.
... Sovjetunionens prestige befinner sig nu p� en niv� utan motstycke i v�rldens �gon och betraktas som fredens ban�rf�rare utav folken. Den politiska betydelsen av att Folkrepubliken Kina deltagit i att l�sa viktiga internationella problem �r nu klarare �n n�gonsin. [83]
Den mest intressanta skillnaden mellan � ena sidan Sovjets och Kinas syn, och � andra sidan Vietminhs, var de vietnamesiska kommunisternas tystnad n�r det g�llde principen om �fredliga f�rhandlingar�. H�r �vertrumfade Pekingbyr�kratin sina kollegor i Kreml n�r det g�llde att hylla denna �princip�, medan Vietminh alltid markerade den v�pnade kampens betydelse (t ex Dien Bien Phu) f�r f�rhandlingsresultatet.[84]
Att den v�pnade kampens vikt betonades inneb�r inte att det vietnamesiska ledarskapet var enigt i synen p� avtalet. Som vi tidigare sett upptr�dde mots�ttningar mellan � ena sidan den milit�ra ledningen (bl a Giap) och kader i s�dern, och � andra sidan politisk kader i norr (Ho Chi Minh, Pham Van Dong). Strax efter f�rhandlingarna i Gen�ve uttryckte ocks� flera Vietminh-ledare sin stora besvikelse �ver eftergifterna.[85] En korrespondent f�r New York Times, Tillman Durdin, skrev t ex f�ljande:
Ledare f�r Vietminh �r inte allt f�r lyckliga �ver fredsuppg�relsen i Vietnam. Ett antal medlemmar i Vietminhs delegation har �ppet deklarerat att pressen fr�n den kinesiska premi�rministern Zhou Enlai och Sovjets utrikesminister Molotov tvingade dem att acceptera mindre �n vad de r�tteligen borde ha f�tt.
Dessa officiella Vietminh-ledare ans�g vidare, enligt Durdin, att den milit�ra situationen i Vietnam skulle ha gett Vietminh n�ra nog fullst�ndig kontroll �ver Vietnam inom ett �r, och att eventuellt ocks� Kambodja och Laos skulle ha g�tt samma v�g. De menade att �deras revolution hade saktats ned, t o m avstannat, precis p� tr�skeln till fullst�ndig seger�, som en f�ljd av p�tryckningarna fr�n Kina och Sovjet.[86]
General Giap och partiets sekreterare, Truong Chinh, menade ocks� att Ho Chi Minh och Pham Van Dong alltf�r l�ttvindigt l�tit sig �vertalas av Zhou Enlai och Molotov. Giap accepterade i och f�r sig en tempor�r uppdelning av Vietnam, men menade att demarkationslinjen skulle ha lagts s�der om Dalat. D�rigenom skulle Centrala H�glandet och viktiga kustst�der i Annam, Danang och Hue ha hamnat i h�nderna p� Vietminh.[87] Truong Chinh ans�g att Gen�vekonferensen var ett tecken p� att de stora kommunistmakterna var p� v�g att �verge klasskampen i v�rldsskala, och ist�llet acceptera att v�rlden f�rblev delad mellan den internationella borgarklassen och den internationella arbetarklassen. Han betraktade ocks� Zhou Enlais till�mpning av �De fem principerna om fredlig samlevnad� som en avvikelse, typisk f�r en borgerlig intellektuell som �blivit revolution�r�.[88]
Men trots denna kritik f�rblev den en �aff�r inom familjen�. Pham Van Dongs, och framf�r allt Ho Chi M auktoritet var i l�ngden alltf�r stark f�r att dessa mots�ttningar skulle till n�gon allvarligare spricka i leden. Giap och Truong Chinh l�t sig med tiden �vertalas av Ho Chi Minh. Trots allt skulle ju fria val h�llas i Vietnam och Vietminh �tnj�t stor popularitet hos en �verv�ldigande majoritet av befolkningen. Kanske kunde man i politiska kampen inf�r valet kompensera de milit�ra och territoriella eftergifterna.
V�rre var det d� med kritiken fr�n kadrer i s�dra Vietnam. De fick ju b�ra den tyngsta b�rdan av Gen�veavtalets konsekvenser, eftersom de tvingades l�gga ner vapnen och uts�tta sig f�r Diem-regimens f�rtryck.[89] En Vietminh-ledare i s�der uttryckte senare sitt missn�je p� f�ljande s�tt:
N�r Gen�ve�verenskommelsen undertecknades fanns det redan mycket av misstroende gentemot Centralkommitt�n och Ho Chi Minh, d�rf�r att folk k�nde att S�dern alltid skulle bli behandlat som ett offerlamm n�r det g�llde �terf�reningen. Nu uppmanades de i S�der att s�tta sig ner och offra �nnu mer. De k�nde det som om Partiet och Ho Chi Minh hade visat sig vara �nnu dummare �n fransm�nnen, amerikanarna eller t o m sj�lv. [90]
Dessa mots�ttningar kom att kom att kvarst�, speciellt n�r det stod klart att de �fria valen� inte skulle bli av, och kom att spela en framtr�dande roll i fr�gan om den v�pnade kampens �terupptagande i S�der under slutet av 50- och i b�rjan av 60-talet.
N�r det g�ller Kinas och Sovjets agerande under Gen�vef�rhandlingar �r det intressant att notera att ingendera av dem anv�nt den andres agerande i Gen�ve s�som ett argument f�r att ha �f�rr�tt kampen�, ��vergivit den prolet�ra internationalismens principer� etc. Inte ens under den sino-sovjetiska konfliktens mest heta �gonblick drogs r�vspelet kring Gen�ve fram! D�rtill var b�de de sovjetiska och kinesiska byr�kraterna alltf�r medvetna om sin gemensamma skuldb�rda i denna sak. D�remot har viss �sj�lvkritik� kommit fr�n Zhou Enlais sida, l�ngt efter 1954. Bl a i ett samtal med asienexperter i Peking 1971. Agerandet i Gen�ve skulle enligt Zhou Enlai ha berott p� att �... vid den tidpunkten saknade vi, liksom v�ra vietnamesiska v�nner, erfarenhet av internationella fr�gor�. Denna otillr�ckliga erfarenhet ledde enligt Zhou Enlai till att USA till�ts st�dja avtalet utan att beh�va skriva under det:
Hur kunde det vara s� att ett land som inte skrev under en �verenskommelse kunde sv�ra p� att inte st�ra denna �verenskommelse?
� Skulle ni inte s�ga att vi saknade erfarenhet i de h�r fr�gorna f�r att kunna till�ta n�got s�dan? Ni kan kritisera mig f�r detta. Jag sj�lv, som en av de kinesiska delegaterna vid konferensen, accepterar er kritik.[91]
Ett liknande uttalande gjorde Zhou ett �r senare i samtal med f�rfattaren-journalisten Harrison Salisbury[92]: Dessa l�ttvindiga och n�rmast bl��gda �bortf�rklaringar� st�mmer inte med historiens fakta. Att skylla p� bristande erfarenhet �r givetvis ett f�rs�k att blanda bort korten. Zhou Enlai, liksom Molotov, visste mycket v�l varf�r de agerade som de gjorde, och varf�r USA till�ts smita undan avtalets underskrift. Det var fr�gan om medvetna eftergifter som Peking- och Moskvabyr�kratin gjorde. I f�rsta hand hade de b�da byr�kratierna s�kt tillfredsst�lla sina egna nationella s�rintressen. Priset f�r detta fick de tre indokinesiska befrielser�relserna betala. En kortt�nkt taktik fr�n Sovjets och Kinas sida f�rvisso � vilket Zhous �sj�lvkritik� i eftertankens kranka blekhet visar � men absolut inget ogenomt�nkt agerande till f�ljd av �avsaknad av erfarenhet�...
Ur klasskampens, den prolet�ra internationalismens och socialismens synvinkel var Sovjets och Kinas agerande i Gen�ve of�rsvarbart. Peking- och Moskva-byr�kratin spelade en kontrarevolution�r roll i enlighet med den stalinistiska traditionen. Visserligen tillh�rde Vietminh-kommunisterna ocks� denna tradition, och hade tidigare visat sig beredda att h�lla tillbaka revolutionen och att g�ra �desdigra eftergifter i f�rhandlingar.[93] Men det vore fullst�ndigt falskt att utifr�n detta dra slutsatsen att Ho Chi Minh & Co inte hade n�gra avsikter att denna g�ng f�ra den milit�ra kampen till seger, att �stadkomma Vietnams �terf�rening och p�b�rja uppbygget av en vietnamesisk (kanske t o m indokinesisk) arbetarstat. Tv�rtom tyder allt p� att er�vringen av Dien Bien Phu gav enorm medvind i kampen, och att Vietminh stod berett att befria hela Vietnam (och �vriga Indokina) med milit�ra medel. Men om nu de tv� fr�msta v�nnerna i den stalinistiska familjen � tv� arbetarstater, varav den ena med stora milit�ra och materiella resurser � v�nde Vietminh-kommunisterna ryggen, vart skulle d� Ho Chi Minh v�nda sig efter hj�lp? Till den �internationella arbetarklassen�? Men dess politiskt aktiva delar beh�rskades av antingen Moskvapartierna eller socialdemokratin. De f�rra skulle knappast ha g�tt emot sina uppdragsgivare i Kreml, och de senares ledare st�mde hellre in i det p�g�ende kalla krigets antikommunism �n att uppmana till n�gon fortsatt kamp mot imperialismen. Ho Chi Minh s�g den vietnamesiska befrielsekampen inkl�md mellan Moskvas och Pekings egna nationella intressen. Dessutom �verdrev han uppenbarligen � sin stalinistiska tradition trogen � sv�righeterna f�r Vietminh att p� egen hand forts�tta kampen, d v s hotet om en amerikansk milit�rintervention uppf�rstorades. � andra sidan sattes samtidigt alltf�r stor tillit till att imperialistmakterna � inklusive USA som inte ens undertecknade avtalet � skulle respektera Gen�ve-avtalets punkter om fria val i Vietnam. Ho Chi Minh och flera andra Vietminh-ledare, spred illusioner om att det som inte uppn�tts milit�rt ist�llet kunde �tervinnas p� den politiska arenan.[94]
Det �r intressant att konstatera att vietnameserna numera avf�rdar argumentet om ett �verh�ngande amerikanskt hot. De kinesiska ledarna tillgrep detta f�r att �vertyga vietnameserna om att det var n�dv�ndigt att g�ra l�ngtg�ende eftergifter f�r att komma fram till en fredlig uppg�relse.
Kina var oroligt �ver det m�jliga i ett amerikanskt milit�ringripande i Indokina, vilket kunde hota Kinas s�kerhet. Men det b�r p�pekas att Kina anv�nde det amerikanska hotet om ett utvidgat krig till att ut�va p�tryckningar p� Vietnam.[95]
Vietnameserna menar idag ist�llet att kampen mycket v�l kunde ha drivits vidare, under f�ruts�ttning att Kina givit den sitt st�d:
Efter Dien Bien Phu �r det uppenbart att med det socialistiska l�grets st�d, speciellt fr�n Kina, var arm�n och det vietnamesiska folket f�rm�get att befria hela landet. Men den l�sning som de franska och kinesiska delegationerna kom �verens om avspeglade varken styrkef�rh�llandena p� slagf�ltet eller de politiska krav som f�rdes fram av Vietminhs delegation.[96]
L�t oss d�rf�r g� tillbaka och se p� de orsaker och de specifika kinesiska intressen vi angivit som sk�l till varf�r Peking-byr�kratin v�grade att ge detta st�d:
1. �...Kina (var) intresserat av att bryta sin isolering och f� landet erk�nt som en av �stormakterna�. och d�rigenom f�rl�nas ett s�te i FN�.
Detta motiv g�r knappast att bestrida. Att Kina kr�vde en FN-plats var ett k�nt faktum inom alla kretsar, inte minst de imperialistiska staternas regeringar. Att dessa dock inte ville se Kina i FN, utan aktivt bek�mpade ett eventuellt intr�de, kan bara bekr�fta den kinesiska byr�kratins str�van. (Denna str�van �r s� mycket mer anm�rkningsv�rd med tanke p� FN:s USA-dominerade sammans�ttning vid den tidpunkten, och den roll FN spelat i t ex Korea).
Epitetet �stormakt� drog sig Peking-ledarna inte f�r att uttryckligen anv�nda i sin utv�rdering av sin egen insats vid Gen�vekonferensen. Kravet p� en FN-plats och �r�tten� att f� betrakta sig som en �stormakt� kan tyckas som sm� drivkrafter f�r ett f�rr�deri. Men i den kinesiska byr�kratins �strategi� � �att l�sa internationella konflikter genom fredliga f�rhandlingar� � var de tungt v�gande komponenter, tyngre �n den indokinesiska revolutionens framg�ngar...
2. �...byr�kratin ans�g sig hotad av de amerikanska framst�tarna i Sydostasien. Efter Kinas ingripande i Korea-kriget hade vissa kretsar inom USA-administrationen �ppet hotat med att anv�nda atomvapen och t o m invasion av Kina. Byr�kratin fruktade en utvidgning av Indokina-konflikten som eventuellt ocks� kunde leda till v�rldskrig...�
Som vi visat ovan s�ger vietnameserna idag att dessa farh�gor var �verdrivna.[97] Allt tyder p� att deras st�ndpunkt �r riktig. Fram till brytningen med Kina h�ll dock vietnameserna masken i namn av det �socialistiska l�grets enhet�, och h�vdade officiellt motsatsen. Det amerikanska hotet var ju t ex en av huvudpunkterna i Ho Chi Minhs rapport inf�r centralkommitt�n 15 juli 1954: �... de grupper som vill... sl�ss till varje pris, sl�ss till slutet... ser fransm�nnen utan att se amerikanarna...� [98] L�t oss d�rf�r unders�ka argumentets giltighet.
Oavsett om det amerikanska hotet var allvarligt menat eller ett skr�mselskott, s� beh�vde den kinesiska byr�kratin �nd� lugn och ro. I b�rjan av 1950 h�ll Kina p� att demobilisera stora delar av sin arm�. Ekonomin var i oordning, och man hade p�b�rjat diskussionen om den f�rsta fem�rsplanen (1953-57). Korea-kriget fick byr�kratin att uppskjuta b�da projekten. Den gladdes ingalunda �ver att delta direkt i kriget � men den var tvungen till det. Det amerikanska hotet framstod ju som en klar realitet i Korea. Efter vapenstillest�ndet i Korea i juli 1953 ans�g byr�kratin att den interna situationen inte till�t n�gra ytterligare anstr�ngningar. (Under 1953 p�gick dessutom skarpa inre strider i KKP mellan Mao Zedong och alliansen Gao Gang � Rao Shushih.)[99] Den tilltagande konflikten i Indokina m�ste l�sas med andra medel �n de milit�ra, ans�g Peking. Den m�ste l�sas med �fredliga f�rhandlingar�. Men f�r att imperialistmakterna skulle g� med p� en s�dan �l�sning�, ins�g Peking att Vietminh m�ste f�s till f�rhandlingar s� fort som m�jligt. Detta var ett av den stora �fredsoffensivens� syften 1953-54...
Hur starkt var d� egentligen det amerikanska hotet mot Indokina vid denna tidpunkt? Fallet Korea visade visserligen att USA var berett att g� h�rt fram mot �den kommunistiska expansionen�, men nu n�r ett stillest�ndsavtal undertecknats, var verkligen USA berett att drastiskt utvidga ett nytt krig i Indokina?
F�r det f�rsta hade USA tvingats avpollettera en av de fr�msta krigshetsarna i Korea-kriget, general McArthur. Denne hade �ppet uttryckt sitt missn�je med Trumans, som han uttryckte det, �defaitism�. Ist�llet ville han bomba Manchuriet och �ppna en andra front genom att s�tta in Chiang Kai-sheks styrkor p� det kinesiska fastlandet. N�r Truman � som sj�lv hotat med atomvapen! � tvingades avskeda McArthur f�r dennes planer, utg�r det en fingervisning om att USA-imperialismen inte �nnu stod beredd till en regelr�tt utvidgning av ens Korea-kriget.[100]
F�r det andra skulle n�got liknande vara l�ngt mycket sv�rare i Indokina, som ju var en fransk koloni, vilket inte var fallet med Korea. I Korea kunde USA f�ra krig mycket p g a FN:s sanktioner och under f�rev�ndningen att man f�rsvarade en �fri stat� mot �kommunistisk aggression�. Ett liknande resonemang var knappast m�jligt i fallet Indokina. Frankrike kunde i och f�r sig ha lagt grunden till en s�dan argumentation om det givit de indokinesiska staterna �fullt oberoende�. Men f�r det f�rsta v�grade den franska kolonialismen att g�ra n�got s�dant, och f�r det andra misst�nkte Eisenhower och m�nga andra � med all r�tt! � att Ho Chi Minhs kommunister direkt skulle vinna f�rsta b�sta val i ett fritt Vietnam.[101]
F�r det tredje f�rutsatte ett milit�rt ingripande fr�n USA:s sida ett aktivt st�d fr�n dess allierade, framf�r allt Storbritannien. Men en s�dan �gemensam aktion� i Indokina avvisades fr�n brittiskt h�ll, och d�rmed st�lldes USA ensamt att b�ra ett eventuellt krigsingripande.[102]
F�r det fj�rde skulle ett direkt milit�ringripande i Indokina utmana den inhemska opinionen i USA. Dels av de sk�l vi n�mnt ovan, men mycket ocks� utifr�n det faktum att det amerikanska folket under en tio-�rsperiod tvingas st�lla upp bakom tv� stora krigsanstr�ngningar, andra v�rldskriget och koreakriget. Tusentals ytterligare offer i ett nytt krig � l�ngt sv�rare att motivera �n de tidigare � kunde leda till en sv�r politisk situation p� hemmaplan f�r USA-imperialismen.[103]
F�r det femte var Vietminhs milit�ra position mycket stark. Utan direkt hj�lp av kinesiska trupper hade man k�mpat till sig kontrollen �ver n�r n�rmare tre fj�rdedelar av Vietnam. Fr�nvaron av kinesiska trupper i Indokina innebar att USA ocks� fr�ntogs det argument man flitigt anv�nt i Korea: �den kinesiska aggressionen...�.[104]
Det fanns allts� i sj�lva verket betydande krafter som verkade mot ett amerikanskt milit�ringripande i Indokina, med eller utan atomvapen. De officiella kinesiska och sovjetiska farh�gorna (som vietnameserna tvangs �acceptera�...) var i m�ngt och mycket obefogade. Snarare avspeglar oron byr�kratiernas egna intressen � krav p� lugn och ro, status quo, p� del internationella planet � �n de aktuella styrkef�rh�llandena. I det stalinistiska tankeschemat har den djupt �verdrivna f�rsiktigheten � att inte �provocera� imperialismen till v�rldskrig med n�gra revolutioner � en framskjuten plats. Men i verkligheten har faktiskt ingen revolution lett till v�rldskrig. Vare sig den ryska 1917, den jugoslaviska 1945, den kinesiska 1949, den kubanska 1959, den indokinesiska 1975, den nicaraguanska 1979 har lett till att v�rldskrig startats! D�remot g�ller omv�nda: revolutioners nederlag 1eder ofta till imperialismens frammarsch, fascism och v�rldskrig. Det andra v�rldskriget var bara m�jligt d�rf�r att den tyska arbetarr�relsen �delagts 1933, den franska arbetarklar kampvilja sn�pts av folkfronteriet 1936-37 och att den spanska revolutionen slutligen krossats i blod 1939. F�rvisso leder revolutioner till att imperialismen �provoceras� i den meningen att den efter fullbordat faktum s�ker isolera och motarbeta den nya revolution�ra staten med ekonomiska diplomatiska blockader o s v. Och naturligtvis tar imperialismen till vapenskrammel och t o m milit�r intervention i viss utstr�ckning, g�rna genom �ombud�: Sovjetunionen invaderades t ex av fjorton stater under inb�rdeskriget, Chiang Kai-sheks trupper genomf�rde st�ndiga sm�attacker mot kinesiska fastlandet l�ngt efter 1949 och p� Kuba anstiftade USA den patetiska �invasionen i Grisbukten�. Men f�r att dessa angrepp p� revolutionen ska kunna resultera i regelr�tt v�rldskrig, eller ens ett regionalt storkrig (med stormakterna direkt inblandade), kr�vs helt andra styrkef�rh�llanden f�r imperialismens och kontrarevolutionens del. En segerrik social revolution, eller en revolution p� v�g att segra, kan i sj�lva verket ist�llet hindra att ett v�rldskrig bryter ut. Den stalinistiska teorin om att imperialismen permanent kan �neutraliseras�, genom att den internationella arbetarklassen ut�var ett lagomt �tryck� p� borgarklassen, �r d�remot en ren utopi och leder till att kampen om makten skiljs fr�n kampen mot kriget. �Kampen f�r fred�, d v s pacifismen, stoppar inga v�rldskrig av den enkla orsaken att imperialismen inte l�ter sig �vertygas av f�rst�ndsargument.[105]
3. �Den kommande konferensen kunde bidra till �nnu b�ttre relationer med de �neutrala� nationalistregimerna i Asien, fr a Burma, Indonesien och Indien, om Kina � genom p�tryckningar p� Vietminh � visade sig f�rm�get att ut�va ett passiviserande inflytande p� kommunistr�relserna i omr�det�.
I sitt slutanf�rande p� Gen�vekonferensen lade Zhou Enlai ut ytterligare en av de trevare, gentemot andra asiatiska stater, som nu blivit allt vanligare Pekings utrikespolitik:
Vad folken i Asien otvivelaktigt �nskar �r, inte splittringar och mots�ttningar, utan fred och samarbete. I den kollektiva fredens intresse i Asien, �r det v�r �sikt att Asiens nationer borde r�dg�ra sinsemellan och samarbeta.[106]
Gen�vekonferensen innebar ocks� att den kinesiska diplomatin i Asien fick en skjuts fram�t. Pekings insatser f�r att h�lla tillbaka Vietminh hade imponerat p� m�nga av de asiatiska l�ndernas regimer. Kulmen n�ddes p� s k Bandungkonferensen i april 1955, d�r Zhou Enlais uttalande om att Kina var berett p� en avsp�nning i med USA gjorde stort intryck p� de n�rvarande delegaterna.[107]
Att detta skedde p� bekostnad av st�det till den revolution�ra kampen � inte minst i Vietnam! � st�r utom allt tvivel. Det st�d som gavs var antingen verbalt, till intet f�rpliktigande ord, eller materiellt mycket begr�nsat och helt beroende av vilken inst�llning landets regim ifr�ga hade gentemot Kina f�r tillfallet. I f�rh�llande till kommunistpartier i regionen som redan var etablerade (och inte var i behov av materiellt hj�lp i f�rsta hand) � som t ex det indonesiska kommunistpartiet, IKP � sanktionerade Peking en strategi som satte den �nationella kampen� �ver klasskampen, och f�rordade �antiimperialistisk enhet� med regimen. I fallet Indonesien ledde denna �revolution�ra strategi� till att IKP � ett av v�rldens st�rsta kommunistpartier! � utpl�nades 1965.
4. �Kina hoppades f� till st�nd ett �skyddande b�lte� av svaga, neutrala stater runt om sig i Sydostasien: Burma, Kambodja, Laos... och ett delat Vietnam�.
Detta var faktiskt ett av de viktigaste syftena med Pekingbyr�kratins agerande p� Gen�vekonferensen. Zhou Enlai var �s�rskilt ih�rdig�, skriver Eden, i att framh�lla att de tre indokinesiska staterna skulle vara �oberoende, suver�na och neutrala�.[108] Kina och Sovjet st�dde aldrig heller helhj�rtat Vietminhs krav p� att representanter f�r Khmer Issarak och Pathet Lao skulle f� n�rvara p� konferensen. Detta skulle uppenbart ha f�rsv�rat situationen avsev�rt. Trots det n�ra samarbetet med Vietminh var Khmer Issarak och Pathet Lao till viss del sj�lvst�ndiga organisationer, och det skulle ha varit betydligt sv�rare f�r Zhou Enlai och Molotov att tvinga tre parter i Indokina till retr�tt �n bara en. Ist�llet erk�nde b�de Kina och Sovjet de kungliga regeringarna i Kambodja och Laos, och tvingade Vietminh att acceptera detta. Dessa tv� l�nders �neutralitet�, som den tillskrevs i Gen�veavtalet, hindrade dock inte l�nderna att s�ka st�d utifr�n, d v s fr�n USA, om dessas �s�kerhet� ans�gs hotad, d v s om de st�lldes inf�r �kommunistisk aggression�.
Att Vietnam delades s�gs av de flesta parter som en �tillf�llig �tg�rd�. Det sades ocks� uttryckligen i avtalet. Begreppen �Nord� och �Syd� var �nnu inte uppfunna. Men Peking-ledarna hade en helt annan uppfattning. Ett delat Vietnam, under en l�ng tid fram�ver, passade v�l in i deras planer. Dagen efter att Gen�veavtalet skrivits under f�reslog ocks� Zhou Enlai p� en middag med Ngo Dinh Luyen (Diems yngre bror!) att en legation f�r Saigon skulle uppr�ttas i Peking � ett f�rslag som knappast riktas till en regim som f�r det f�rsta inte ens f�rtj�nade ett erk�nnande, och som f�r det andra bara ber�knades sitta de tv� �ren fram till valet! Diem avvisade dock f�rslaget.[109] Det b�r p�pekas i detta sammanhang att Kina mellan 1945-54 inte haft n�gon ambassad�r i Hanoi, utan att denne utn�mndes strax efter Gen�vekonferensen...[110]
F�r att uppr�tth�lla ett delat Vietnam kom Kina (liksom Sovjet) att ytterst blygsamt protestera mot att Diem (med USA:s st�d) saboterade de utlysta valen. Mot Diems terror och USA:s �kade engagemang r�dde Peking Vietminh att �ligga l�gt�, och som en f�ljd d�rav gavs mycket lite materiellt st�d till Hanoi och Vietminh. I praktiken hade vi i Vietnam f�tt en kopia av den �koreanska modellen...�
5. �Pekingbyr�kratin efterstr�vade � trots den aktuella alliansen � ett s� stort oberoende fr�n Sovjet som m�jligt. Ett kraftfullt, sj�lvst�ndigt agerande p� konferensen skulle visa omv�rlden att Kina inte var en simpel bricka i sovjetbyr�kratins spel�.
Av historiska sk�l var f�rh�llandet mellan de kinesiska och sovjetiska kommunistpartierna anstr�ngt. Den kinesiska revolutionens omedelbara behov av st�d 1949 och det �kalla kriget� f�rde emellertid de tv� partierna och staterna n�rmare varandra. Men sovjetbyr�kratins v�gran att till fullo backa upp Kina i koreakriget fick Peking att t�nka till. Man misst�nkte, och med all r�tt, att Sovjet enbart skulle utnyttja Kinas bidrag till �fredliga samlevnaden� f�r egen r�kning, och utl�mna Kina �t dess egna problem.
Det hindrade dock inte Kina och Sovjet att agera t�mligen enat p� Gen�vekonferensen. B�da hade sina egna motiv f�r detta. Sovjet oroade sig �ver situationen i V�steuropa, hotet fr�n ett enat politiskt-milit�rt block uppbackat av USA. Kina ville f� ett snabbt slut p� stridigheterna i Sydostasien, krigen i Korea och Indokina. F�r b�de Sovjet och Kina blev Gen�vekonferensen en h�vst�ng f�r dessa syften, ett forum d�r byr�kratierna kunde k�pa och s�lja p� den �fredliga samlevnadens� marknad. Och h�r m�ste Kina s�lja ut mest f�r att kunna k�pa n�got. Om �kalla kriget� f�rvisso riktade sig mot Sovjet, s� riktades det �n mer mot Kina. Att Kina dessutom deltagit aktivt med trupper i Korea gjorde saken �nnu v�rre i imperialismens �gon. Kina hade s�ledes l�ngt fler barri�rer �n Sovjet att bryta igenom f�r att accepteras som trov�rdiga aff�rsm�n p� de internationella �fredskonferenserna�.
Zhou Enlai tvangs allts� agera �n mer eftergivligt �n Molotov under Gen�vef�rhandlingarna. � andra sidan gick han inte heller tomh�nt d�rifr�n. Dessutom �kades Kinas prestige i framf�r allt Asien, och betraktades alltmer som en sj�lvst�ndig kraft i f�rh�llande till Sovjet. P� Bandungkonferensen, ett �r efter Gen�ve, deltog inte heller Sovjet i �verl�ggningarna. Sovjetbyr�kratin prisade �nd� konferensens resultat, och hoppades f�rmodligen att de kinesiska kollegorna �sk�tte jobbet �t dem� i den delen av v�rlden. Inte desto mindre skulle det visa sig att de, i den m�n de hoppades s�, hade r�knat fel. Peking hade helt egna planer, oberoende av Moskvas...
Den kinesiska byr�kratin hade allts� satt sina egna intressen f�re den indokinesiska revolutionens under Gen�ve-f�rhandlingarna. P� varje punkt vi tagit upp bekr�ftas ocks� detta av vietnameserna sj�lva idag, framf�r allt i den s k Vitboken (The Truth about...) och artiklar i Vietnam Courier. Som vi har visat finns det ingen anledning att betvivla faktauppgifterna i dessa publikationer. Tragiskt nog �r det f�rst nu � n�r Vietnam och Kina st�r i �ppen konflikt � som vietnameserna satt sin prestige och sitt godk�nnande bakom dessa avsl�jande uppgifter. Hade detta gjorts tidigare kunde det kinesiska sv�rmeriet ha d�mts upp och hindrats, fr�n att l�gga sina mytbildningar �ver vietnamr�relser och v�nstergrupperingar v�rlden �ver. Men vietnameserna valde att tiga (I den meningen har de mycket gemensamt med t ex Enver Hoxha och Albanien som nu ocks� har en retroaktiv uppg�relse med Mao och den kinesiska politiken).[111]
Trots att det kinesiska f�rr�deriet nu dragits fram i ljuset forts�tter vietnameserna att i samma andetag karakt�risera Gen�veavtalet som en �stor seger f�r de revolution�ra krafterna i Indokina�.[112] Vi kan inte h�lla med om det. Tv�rtom! Gen�veavtalet innebar ett bakslag f�r den indokinesiska revolutionen, i s� m�tto att mycket av vad som vunnits p� slagf�ltet fick uppges.
Men avtalet innebar � andra sidan inte den indokinesiska revolutionens nederlag! Det hade varit n�got helt annat. Trots allt visade segern vid Dien Bien Phu vilken v�ldsam revolution�r kraft de indokinesiska folkens kamp utgjorde, och trots allt p�b�rjades en antikapitalistisk utveckling i norra Vietnam. Det kunde varken det kinesiska eller det sovjetiska f�rr�deriet d�lja. Och �tminstone en viktig l�rdom f�r framtiden hade vietnameserna dragit av Gen�vekonferensen:
Vi l�rde oss en hel del av Kinas man�vrer. Det �r helt avg�rande under diplomatiska f�rhandlingar att h�lla saker och ting i egna h�nder. L�t inte andra blanda sig i. F�rhandla enbart utifr�n era egna intressen. Det var d�rf�r som vi vid Pariskonferensen � till kinesernas stora f�rtrytelse � h�ll allt under strikt kontroll.(...)
P� grund av f�rr�derierna i Gen�ve f�rl�ngdes v�r kamp i tjugo �r. Men v�ra milit�ra, politiska och diplomatiska erfarenheter visade en sak! Man m�ste vara fullst�ndigt oberoende. Det �r en levande realitet som r�r v�rt eget k�tt och blod.[113]
[1] Martinet, Gilles, Kommunismens fem ansikten, Stockholm, 1973, s, 139.
[2] Om detta, se Rosie, George, The British in Vietnam. How the twentyfive year war began, London, 1970.
[3] Kahin, G. McT. & Lewis, J .W., The United States in Vietnam, New York, 1967, s. 28-29.
[4] Samma, s. 28-29.
[5] Fall, Bernard, Vittne i Vietnam, Stockholm, 1967, s. 24-32. Se �ven Moneta, Jakob, Die Kolonialpolitik der franz�sichen KP, Hannover, 1968, speciellt sidorna 89-147.
[6] Taylor, Jay, China and Southeast Asia, Peking�s Relations with Revolutionary Movements, New York, 1974. s. 4.
[7] Chen, K.C., Vietnam and China 1938-1954, New Jersey, 1969, s. 262. (Om den kinesiska hj�lpen i stort se sid. 260-278).
Officiellt f�rnekade b�de Peking och Hanoi �nda fram till brytningen dem emellan (i slutet av 70-talet) att Kina f�rsett Vietminh med materiell hj�lp. D�remot finns en del uttalanden som i allm�nna ordalag erk�nner betydelsen av st�det fr�n det �socialistiska l�gret�. I december 1959 skrev t ex general Giap:
�Om det vietnamesiska Folkets befrielsekrig slutade med en lysande seger, var detta d�rf�r att vi inte k�mpade ensamma, utan med st�d fr�n de progressiva folken v�rlden �ver, och i synnerhet folken i de broderliga l�nderna, med Sovjetunionen i spetsen. Det vietnamesiska folkets seger kan inte skiljas fr�n detta st�d...� (Giap, V.N., People�s War � People�s Army, Hanoi, 1974, s. 39).
Idag erk�nner b�da sidor att Kina l�mnade omfattande milit�r hj�lp till vietnameserna. Se t ex The Truth ahout Vietnam-China Relations over the Last Thirty Years, Hanoi 1979, s. 18 och Beijing Review, nr. 48 (30 nov.) 1979, s. 11-12. (I forts�ttningen kallas det vietnamesiska dokumentet � den s k vitboken � enbart The Truth.)
[8] Kahin-Lewis, a.a., s. 270. Se �ven avsnittet �A Chinese Revolutionary Model for Vietnam 1950-1954� i Chen, a,a., s. 212-278.
[9] Se Jan L�nns artikel i Br�nnpunkt Korea (utg. av informationsgruppen f�r Korea), �rebro, 1976, s. 73-96.
[10] Samma, s. 73-74.
[11] Samma, s. 92-94.
[12] Chen, a.a., s. 269-271.
[13] Citerat i Horowitz, David, Fr�n Jalta till Vietnam, Halmstad, 1970. s. 112.
[14] Samma, s. 113.
[15] Samma, s. 117.
[16] I juni 1953 gjorde t ex USA:s underr�ttelsetj�nst f�ljande uttalande i en rapport:
�Vietminh har inte, och kan f�rmodligen inte inom ramen f�r den uppskattade perioden, utveckla tillr�cklig kapacitet f�r att anv�nda tung utrustning � artilleri, pansar � fr�n de kinesiska kommunisterna F�r att kunna utf�ra framg�ngsrika attacker mot de starkt koncentrerade franska trupperna�.
Dokumentet �terges i Porter, Gareth, Vietnam: The Definitive Documentation of Human Decisions, Vol. 1, New York, 1979, s. 441-448. Citatet s. 446. Porters samling av dokument �r f � en ytterst v�rdefull k�lla for den som vill studera de olika parternas �sikter i Vietnamkonflikten.
[17] Horowitz, a.a., s. 121. Se �ven Kahin-Lewis, a.a., s. 36-40.
[18] I ett tal 29 mars 1954, �tergivet i Porter. a.a., s. 511-513.
[19] Claudin, F., Krisen i den kommunistiska r�relsen � fr�n Komintern till Kominform, del. 2, Surte, 1980, s. 352-368.
[20] Samma, s. 372.
[21] Samma, s. 213-222 och 388-400.
[22] Samma, s. 375.
[23] Samma, s. 374. Se �ven Horowitz, a.a., s. l04-107.
[24] Chen. a.a., s. 280, 283.
[25] Samma, s. 283.
[26] Samma, s. 283-284.
[27] Samma, s. 284-285.
[28] Samma, s. 283-285: �N�gra f� dagar efter Zhou Enlais f�rslag till fredsf�rhandlingar om Korea omfattade n�stan varje kommunistland f�rslaget. Nordvietnam gjorde det inte�.
[29] Samma, s. 285.
[30] Samma, s. 285.
[31] Ho Chi Minh, Selected Works, Vol III. Hanoi, s. 392-399.
[32] Citerat i Gittings. J., The World and China 192-1972, New York, 1974, s. 194.
[33] Detta uttryckte Zhou Enlai bl a i ett uttalande den 24 augusti 1953. (Vietnam Courier, 8/79, s.4). Se �ven Kahin-Lewis, a.a., s. 271-272.
[34] Chen, a.a., s. 290.
[35] Ho Chi Minh, Selected Writings, Hanoi, 1973, s. 153-154.
[36] Se t ex Randle, Robert F., Geneva 1954, New Jersey, 1969, s. 152-154 och Gittings, J., a.a., s. 194.
[37] Om �Navarreplanen� och dess fiasko se Fall, B, Vittne i Vietnam, Stockholm. 1967, s. 32-43; Kahin-Lewis, a.a., s. 36-37.
De vietnamesiska kommunisternas officiella beskrivning finns bl a i Vietnams Arbetarpartis historia 1930-1970, Stockholm, 1971. s. 39-43. Se �ven Nguyen Khac Vien, The Long Resistance, 1958-1975, Hanoi, 1978, s. 168-172.
[38] Den 6 december 1953 fick armen Giaps dagorder:
�...Ni m�ste reparera v�garna, �vervinna alla hinder, klara alla sv�righeter titan att n�gonsin f�rlora modet, ni m�ste �vervinna sv�lt och k�ld, m�ste b�ra tunga b�rdor �ver berg och dalar. Ni m�ste tr�nga �nda fram till fiendens l�ger f�r att krossa honom och befria v�ra landsm�n... Kamrater, fram�t!�
Citerat i Ansprenger, F., Kolonialv�ldenas uppl�sning, Stockholm, 1968, s. 228.
[39] Chen, a.a., s. 293.
[40] Samma, s. 292. Se �ven Kahin-Lewis, a.a., s. 46 och Taylor, a.a., s. 10.
[41] Chen, a.a., s. 287, 289.
[42] Kahin-Lewis, a.a., s. 269-270, 275-277.
[43] Samma, s. 272-275.
[44] Kahin-Lewis, a.a., s. 272. Se ocks� not 57 f�r ytterligare litteratur som behandlar denna fr�ga.
[45] Chen, a.a., s. 309. Se �ven artikeln om Kinas utrikespolitik i Fj�rde Internationalen nr 1-2/82.
[46] Chen, a.a., s. 293.
[47] Samma, s. 295.
[48] Citerat i Pike, Douglas, Vietcong, Cambridge-London, 1968, s. 35.
[49] Se kartor i Kahin-Lewis, a.a., s. 34 (General Navarres uppgifter i maj 1953) och i Chen, a,a., s. 298 (l�get i april 1954). Se �ven Fall, a.a., s. 20 och s. 47-48.
[50] �Omedelbart efter att Ho f�tt nyheterna om segern (vid Dien Bien Phu; f�rf. anm.) l�t han telegrafera till Giap: �Segern �r stor, men den �r bara b�rjan�. Uppenbarligen betydde detta meddelande att Ho och hans m�n f�rv�ntade sig en total seger �ver fransm�nnen genom att ta hela Vietnam med v�pnad kamp eller fredliga medel inom en snar framtid�. Citerat ur Chen, a.a., s. 305.
[51] Lancaster, Donald, �Power Politics at the Geneva Conference� (1954), i Gettleman, M.E., Vietnam, History, Documents and Opinions, New York� 1970, s. 151. Pham Van Dongs tal finns i sin helhet i Porter, a.a., s. 563-564.
[52] Samma, s. 172 resp. 567-575.
[53] Eden, Anthony, Fullbordad cirkel, Stockholm, 1960, s. 113.
[54] Samma, s, 118:
� �F�rst och fr�mst lyckades vi �tminstone f�r tillf�llet kr�ngla oss undan problemet om den separata behandlingen av Laos och Kambodja. Zhou Enlai och Vietminhdelegationen �vertalades med viss hj�lp fr�n Molotov att g� med p� separata vapenstillest�nds�verenskommelser f�r var och en av de tre medlemmarna i federationen�.
[55] Samma, s. 122. Se �ven Joyaux, Franeois, La Chine et le r�glement du premier conflit d�Indochine, Paris, 1979, s. 227 och Porter, a.a., s. 614 och 618.
[56] Porter, a.a., s. 614.
[57] Fr�gan om omgrupperingszonerna i Laos och Kambodja �r intressant varf�r det kan vara l�mpligt att titta p� den litet n�rmare.
Den vietnamesiska st�ndpunkten var att man m�ste ta h�nsyn till styrkef�rh�llandena p� slagf�ltet. De starkaste Pathet Lao-f�stena fanns i centrala och s�dra Laos och med utg�ngspunkt i detta f�respr�kade Vietminhledarna tv� omgrupperingszoner, den ena i centrala och s�dra Laos och den andra i norra Laos. N�r det g�llde Kambodja f�reslog man likaledes tv� zoner, den ena �ster och nordost om Mekong-floden och den andra sydv�st om densamma.
De kinesiska ledarna struntade som vi sett helt i Kambodja och st�llde sig kallsinniga till f�rslaget om en omgrupperingszon i centrala och s�dra Laos Det som intresserade Zhou Enlai & Co var enbart en zon i norra Laos, dvs i gr�nstrakterna till Kina och Vietnam. Det v�sentliga var s�ledes inte att bevara den laotiska befrielser�relsens styrkepositioner, utan att f� till st�nd en �buffertzon� vid de kinesiska och nordvietnamesiska gr�nsavsnitt kinesiska st�ndpunkten genomdrevs, och Pathet Lao tvingades �verge sina viktigaste basomr�den, och de m�nniskor som lojalt och under l�ng tid st�tt den v�pnade kampen.
(Om detta se Burchett, Wilfred, The China-Cambodia-Vietnam-Triangle, Chicago-London, 1979, s. 29-30. The Truth, a.a., s. 21. Porter, a.a. 622 och Joyeaux, a.a., s. 240-241).
[58] Chen, a.a., s. 311.
[59] Samma, s. 312 och Eden, a.a., s. 124.
[60] Dessutom hade Zhou till Mend�s-Frances stora f�rv�ning f�rklarat att han �uppmanade Vietminh att f�rsona sig, inte bara med Frankrike, utan ocks� med Bao Dais Vietnam� (d v s den franskst�dda sydvietnamesiska f�rtryckarregeringen). Se Joyeaux, a.a., s. 240.
[61] K�llor om Bern-m�tet: Porter, a.a., s. 621-622 och Joyeaux, a.a s. 241.
[62] Eden, a.a. 124 och Chen, a.a., s. 312.
[63] Chen, a.a., s. 312-313.
[64] Sar Desai, Indian Foreign Policy in Cambodia, Laos and 1947-1964, Berkeley, 1968, s. 48.
[65] Chen, a.a., s. 313.
[66] Samma, s. 313.
[67] Lacouture, Jean, Ho Chi Minh, Stockholm, 1969, s. 164-165.
[68] Ho Chi Minh, Selected Writings, Hanoi, 1973, s. 175.
[69] Lacoutoure, a.a., s. 165.
[70] Porter, a.a., s. 640 och Eden, a.a., s. 132.
Vietnameserna har avsl�jat att kineserna tidigt ut�vade p�tryck maj) f�r att Vietminh skulle �verge kravet p� 13:e breddgraden och i st�llet skulle inrikta sig p� den 16:e. Men i ett skriftligt budskap fr�n Zhou Enlai 30 maj gick Peking �nnu l�ngre och f�reslog att Vietminh skulle acceptera att Hanoi, Haiphong och huvudled nr 5 (som f�rband dessa st�der) placerades under gemensam fransk-vietnamesisk kontroll:
�Eftersom planen (med 16:e breddgraden) knappast kommer att accepteras skulle man kunna g�ra Haiphong till en frihamn med ett antal franska trupper stationerade i n�rheten. Om inte heller detta accepteras kan huvudled nr 5, Hanoi och Haiphong g�ras till en demilitariserad zon under gemensam kontroll.� (Citerat i The Truth, a.a., s. 21. Se �ven Burchett, a.a., s. 31.)
[71] Joyeaux, a.a., s. 357-358 och Eden, a.a., s. 133.
[72] Chen, a.a., s. 315.
[73] Samma, s. 316.
[74] Fall, Bernard, Anatomy of a Crisis. The Story of the Laotian Crisis of 1960-61, New York, 1969, s 60-62.
[75] Keesing�s Contemporary Archives, juli 24-31, 1954. s. 13690-91
[76] Samma, s. 13690-91.
[77] Vietnam i dokument, Stockholm, 1968, s. 47-48.
[78] Samma, s. 48.
[79] Hammer, Ellen, a.a., s. 338-339.
[80] US-Vietnam Relations, Vol 1, del III.C., �The Vietminh and Sino-Soviet Strategy�, s. C-1, C-2.
� I Pentagonrapporten diskuteras utf�rligt de b�da stora arbetarstaternas f�rh�llande till den vietnamesiska revolutionen. I den populariserade versionen p� c:a 500 sidor som New York Times publicerade �r dessa avsnitt noggrant �borttappade�. Avsnitten finns d�remot att l�sa i den 7 000-sidiga originalrapporten, som dock �ven den �r censurerad.
[81] Chen, a.a., s. 323-324.
[82] Samma, s. 324.
[83] Samma, s. 325.
[84] �En titt p� de meddelanden och uttalanden Zhou Enlai kom att g�ra efter sin framg�ng p� Gen�vekonferensen om Indokina, visar i vilken utstr�ckning temat fred, fredlig samlevnad och nyttan �r �terkommande konsultationer mellan asiatiska stater kommit att tillf�lligt ers�tta temat om Kina som den framtida revolutionens v�gvisare. Allt gjordes f�r att inf�r den internationella opinionen moraliskt och politiskt isolera amerikanarna, som st�lldes utanf�r den allm�nna fredsr�relsen.
Gen�vekonferensen hade st�rkt Pekings ekonomiska och politiska positioner p� den indokinesiska halv�n. F�r Kinas del medf�rde Vietminhs kontroll �ver Tonkinbukten ett antal s�kerhetspolitiska och ekonomiska f�rdelar, s�rskilt n�r R�da Flodens dal utg�r en naturlig v�g ut f�r tre eller fyra av de kinesiska sydv�stprovinserna. Samtidigt tenderade gr�nsen vid den 17:e breddgraden att g�ramer mottagliga f�r kinesiska f�rslag. I detta avseende, p g a b�de allm�npolitiska och regionala intressen, verkade kinesernas syn p� den n�rmaste framtiden vara helt skild fr�n Vietminhs, vilket framg�r av en j�mf�relse mellan de tal Zhou Enlai och Pham Van Dong h�ll vid den senares bes�k i Peking 2 och 3 augusti 1954.
Tonen i Pham Van Dongs kommentarer var v�ldsam; han f�ste uppm�rksamheten p� Pathet Laos och Khmer Issarak s�v�l som p� Vietminh. �verenskommelsen i Gen�ve betraktade han som en b�rjan till segern, inte dess slut. Den 3 augusti 1954 sa han:
� �Gen�vekonferensen �r en seger f�r oss men bara den f�rsta fasen i segern. Vi m�ste fortfarande konsolidera och utveckla denna seger. Gen�vekonferensen har �ppnat nya vidder f�r folken i Vietnam, Khmererna och Pathet Lao, som k�mpar f�r fred, �terf�rening, oberoende och demokrati. Vietnams folk och det Vietnamesiska arbetarpartiet kommer all forts�tta att arbeta f�r nya segrar i enlighet med president Ho Chi Minhs rapport om den nya situationen och de nya uppgifterna... De m�ste forts�tta att st�rka de n�ra banden med de khmeriska och laotiska folken f�r att f�rverkliga alla de tre indokinesiska staternas fullst�ndiga nationella r�ttigheter�.
Zhou Enlais hyllning till Vietminh var ytterst anspr�ksl�s: �Vietminhdelegationen har spelat en viktig roll f�r att uppn� fred i Gen�ve�. Noggrant undvek han att n�mna Pathet Lao och Khmer Issarak. Samma dag uttalade han sig p� den vietnamesiska ambassaden:
�Den �verenskommelse om att �teruppr�tta freden i Indokina som slutf�rts vid Gen�vekonferensen �r ett v�ldigt bidrag till v�rldsfredens och s�kerhetens konsolidering, s�rskilt freden och s�kerheten i Asien. Del visar �terigen p� det faktum att freden segrat �ver kriget. Den underl�ttar ytterligare avsp�nning i V�rlden och banar nya v�gar f�r att l�sa de internationella fr�gorna genom f�rhandlingar. Allt fler folk sluter nu upp bakom den fredliga samlevnaden mellan stater med skilda samh�llssystem. Folken ser mer och mer med avsky p� dem som insisterar p� s k maktpolitik, en politik som syftar till v�pnad expansion och krigsf�rberedelser.�
�Zhou uttryckte g�ng p� g�ng att Kina f�redrog att den franska n�rvaron bibeh�lls i Indokina�.
(Citerat ur Guillermaz, J, The Chinese Communist Party in Power, 1976, s. 172-173).
[85] Kahin-Lewis, a.a., s. 45. En annan journalist, Wilfred Burchett, avsl�jar att Pham Van Dong vid en mottagning f�r journalister dagen efter Gen�vekonferensens avslutning yttrade:
� �Jag vet inte hur vi ska f�rklara allt som h�nt f�r v�ra landsm�n i s�der�.
Citerat i Burchett, Wilfred, The China-Cambodia-Vietnam Triangle, Chicago-London, 1979, s.40.
[86] Kahin-Lewis, a.a., s. 45.
[87] Warbey, William, Ho Chi Minh and the struggle for an independent Vietnam, London, 1972, s. 93.
[88] Samma, s. 95.
[89] Naturligtvis var Ho Chi Minh medveten om detta. I hans rapport (se not) till 5:e plenat hette det:
� �De av v�ra landsm�n som bor i de trakter som hittills varit fria, och som Fienden provisoriskt kommer att ockupera, kan ha skal f�r sitt missn�je, och vissa av dem kommer att se saken i svart, kommer att tappa modet och kan s�ledes bara bli ett l�tt byte f�r v�ra motst�ndares exploatering. Vi m�ste f� dem att f�rst� att i hela landets samlade och l�ngsiktiga intresse m�ste man s�ka uth�rda det aktuella provisoriet. Det kommer att l�nda dem till �ra att g�ra detta. Nationen kommer att vara dem tacksamma f�r detta�. (s. 179).
[90] Racc, Jefferey, War Comes to Long An: Revolutionary Conflict in a Vietnamese Province, Berkeley, 1973, s. 74.
[91] Citerat i Bulletin of Concerned Asien Scholars, vol. 3, No. 3 � Vol. 3, No. 4, s. 44-45.
[92] Salisbury, Harrison, To Peking and Beyond, 1973, s. 225-226. I detta samtal deklarerade Zhou ocks� att han k�nde sig �personligt ansvarig f�r att ha pressat vietnameserna till att g� med p� avtalet�.
[93] Den s k augusti-revolutionen 1945 F�rr�ddes t ex av Ho Chi Minh och Vietminh-ledarna d� de sl�ppte in imperialisttrupper i Saigon, och f�r att d�lja sina misstag l�t m�rda en stor del av de oppositionella revolution�rerna. (Om detta se Stig Erikssons artikelserie Trotskism och stalinism i Indokina fr�n Internationalen, v�ren 1975). Om Ho Chi Minhs kapitulation inf�r fransm�nnen i f�rhandlingarna i september 1946, se Fall, Bernard, Vittne i Vietnam, s. 322. Se ocks� Lacoutoure, a.a., s. 249 och Isaacs, Harold, No Peace in Asia, New York, 1948, s. 173-174, vilken menar att Ho Chi Minh utf�rde de �desdigra kompromisserna 1946 p� order av franska kommunistpartiets uts�nde...
[94] Kahin-Lewis, a.a., s. 48, 83-85.
[95] The Truth, s. 22. Se �ven Vietnam Courier 8/79, s. 4-5.
[96] Se f�reg�ende not.
[97] Detta �r en �sikt som ocks� framf�rts av ledande R�da Khmerer. Vid ett partim�te i maj 1972 sade Hou Youn (senare utrensad av Pol Pot):
� �Europas socialistiska makter, som �derl�tits av andra v�rldskriget, liksom de asiatiska socialisterna som f�rsvagats av de kinesiska och koreanska krigen, �verv�rderade vid denna tidpunkt imperialismens styrka ock pressade de segerrika indokinesiska revolution�rerna att upph�ra med kampen och acceptera fredsf�rdraget med de imperialistiska makterna�. Citerat i Carney, T.M., Communist Party Power in Kampuchea. Documents and Discussion, New York, 1977, s. 37.)
� Observera dock hur Hou Youn f�rs�ker urskulda Moskva och Peking genom att betona det �socialistiska l�grets� svaghet kring 1954. L�ngre �n s� kunde man inte g� ens i interna partisammanhang i b�rjan av 70-talet... Jfr. Pol Pots v�rdering av Gen�ve-avtalet:
� �Denna v�rt folks revolution�ra kamp och det krigsbyte som f�ljaktligen er�vrats uppl�stes i tomma intet genom Gen�ve-avtalet 1954�. (Pol Pot, Lita till egna krafter, Stockholm, 1978, s. 13).
� Observera att Pol Pot inte n�mner n�got om vem som bar skulden f�r detta, men i andra sammanhang har antytts att Vietminh-ledningen var ansvarig f�r f�rr�deriet.
(I en kritisk artikel i Vietnambulletinen nr. 3-4/78 bem�ts ocks� Pol Pots-Kinas version av Gen�ve-konferensen).�
[98] Ho Chi Minh, Selected Writings, a.a., s. 180.
[99] Se artikeln om Kinas utrikespolitik i Fj�rde Internationalen nr 1-82.
[100] Uttalandena om att anv�nda atombomber, omfattande milit�rinsatser och �gemensam aktion� som h�karna McArthur, Dulles, Radford m fl sl�ngde fram i stridens hetta hade dock ingen verklig politisk f�rankring i USA. Som Sven �ste skriver:
� �... det fanns inte inom regeringen, f�rsvarsstaben och kongressen n�gon enighet f�r ett s�dant beslut. Arm�chefen, general Matthew Ridgway, uttalade sig klart negativt och m�nga av de ledande demokraterna i kongressen, bl a senatsledaren Lyndon Johnson, v�nde sig mot en politik som skulle kunna leda till att amerikanska soldater kastades in i �blodigt tumult��. (�ste, Sven, Vietnam � h�kens �r, Stockholm, 1968, s. 34-35).
�Se �ven Horowitz, David, Kontrarevolution, Stockholm, 1969, s. 218.
[101] Kahin-Lewis, a.a., s. 58. Se �ven �ste, a.a., s. 31-35.
[102] Horowitz, David, Fr�n Jalta till Vietnam, s. 122. Se �ven Kahin-Lewis, a.a., s. 39-40.
[103] Kahin-Lewis, a.a., s. 44.
[104] Samma, s. 30 och 47. Se �ven Chen, a.a., s. 286.
[105] Om detta se t ex Trotskij, Leo, Den permanenta revolutionen, 1973, s. 174-175. Se �ven Stig Erikssons artikel, �Revolution�r utrikespolitik fredlig samexistens eller prolet�r internationalism?�, i Fj�rde Internationalen, 34/81, s. 41-47.
[106] Kahin-Lewis, a.a., s. 272.
[107] Samma, s. 273-279.
[108] Samma, s. 272.
[109] Se Joyaux, a.a., s. 296-297 och 358. Se ocks� Burchett, a.a., s. 36-37 och Vietnam Courier 8/79, s. 4-5.
Det �r p� sin plats att s�ga n�gra ord om denna m�rkliga middag. V�rd f�r tillst�llningen var Zhou Enlai. Anm�rkningsv�rt nog var bara delegationerna fr�n de indokinesiska staterna inbjudna. F�rutom Vietminh deltog representanter f�r kungad�mena Laos och Kambodja samt f�r den sydvietnamesiske �kejsaren� Bao Dais regering?
Zhou Enlai chockerade vietminhrepresentanterna genom att f�rst utbringa en sk�l f�r �kejsarens Bao Dai och sedan f�r kungarna i Laos och Kambodja. Men det skulle bli �nnu v�rre. Under middagen f�reslog n�mligen Zhou pl�tsligt att den sydvietnamesiska representanten Ngo Dinh Luyen borde bes�ka Peking. N�r Luyen fr�gade i vilken egenskap han skulle komma svarade Zhou: �Varf�r s�tter ni inte upp en legation i Peking?� Sedan v�nde sig Zhou till den best�rte Pham Van Dong och anm�rkte att det faktum att Hanoi stod n�rmare Kina ideologiskt inte utesl�t att Saigon hade diplomatisk representation i Peking. �Trots allt �r ni b�da vietnameser och �r vi inte alla asiater?� tillade Zhou.
� Zhous middagsbjudning uttryckte det faktum att Peking ans�g det viktigare att �ka sitt inflytande i Saigon �n att st�dja Vietminh i den fortsatta kampen f�r landets �terf�rening. I sj�lva verket var Peking inte intresserat av n�gon fortsatt revolution i Indokina. Detta agerande ingick i den politik Peking till�mpat alltsedan dess: att bevara ett Indokina splittrat p� flera svaga stater och att minimera det vietnamesiska inflytandet i hela regionen.
[110] Taylor, a.a., s. 7.
[111] Se t ex Hoxha, Enver, Reflections on China, vol. 1 o 2, Tirana 1979 och dokumenten i Kinas brytning med Albanien, Oktoberf�rlaget, Stockholm 1978, s. 25-108 [finns p� marxistarkiv.se: Kinas brytning med Albanien MF anm]
[112] The Truth, a.a., s. 23.
[113] Enligt en av Pham Van Dongs medhj�lpare under Gen�ve-konferenser citerad av Burchett, a.a., s. 40-41.