Ur Fj�rde Internationalen 3-4/81
Henryk Szlajfer har i Warszawa publicerat flera bidrag till den p�g�ende ekonomiska debatten i Polen. Inprecor har redan presenterat tv� av hans artiklar publicerade av Forum Augusti
-80 p� initiativ av �Solidaritet�-cirklar p� den samh�llsvetenskapliga fakulteten vid Warszawas universitet.
F�ljande intervju med Henryk Szlajfer behandlar de viktigaste ekonomiska problemen som diskuteras idag i den sj�lvst�ndiga arbetarr�relsen. Vi �r �verens med honom om att den �f�renklade� mots�ttningen mellan central planering och marknadskrafternas (begr�nsade) frihet �r konstgjord och falsk. Vi �r likas� �verens om att det under nuvarande f�rh�llanden i Polen �r n�dv�ndigt med en viss utveckling av marknadsmekanismerna f�r att s� snabbt som m�jligt f� ig�ng jordbruksproduktionen och garantera befolkningen tillg�ng p� livsmedel. Dunkelheten i den ekonomiska situationen � som g�r varje centralplan till en illusion �r ett obestridligt faktum.
Men det �r inte klart bevisat att marknadskrafterna �r de som mest effektivt kan avsl�ja den �ekonomiska sanningen�. N�r det g�ller ber�kningen av ink�pspriset �r annars arbetarkontrollen mer r�ntabel; f�r uppskattningen av befolkningens verkliga behov och dess prioriteringar �r en enk�t, dvs en folkomr�stning mer avsl�jande �n en fri prismarknad.
Dessutom �r det viktigt �ven om man �r �verens om n�dv�ndigheten i att ut�ka den fria marknaden f�r livsmedel och tj�nster, att hela tiden vara medveten om de faror som det f�r med sig, och fr o m nu propagera f�r de �tg�rder som �r n�dv�ndiga f�r att neutralisera situationen �ven om bara delvis. Framv�xten av ett samarbete mellan sm�b�nderna utan n�got som helst yttre tv�ng, som f�r �vrigt v�xer fram n�stan spontant ur bildandet av �Bondesolidaritet� och den starka str�mningen f�r sj�lvstyre p� byniv�, �r exempel p� en s�dan inriktning.
INPRECOR; � I diskussioner med medlemmarna, och till och med ekonomiska experterna i �Solidaritet�, har jag slagits av den f�rvirring som r�der om den ekonomiska reformdebatten i synnerhet vad betr�ffar Centralplanens roll och inneb�rden av �terinf�randet av de fria marknadskrafterna i ekonomin. Alla verkar mer eller mindre �verens om vilka �tg�rder man b�r vidtaga i f�rsta hand inom jordbrukssektorn, men d�remot verkar ingen ha en klar uppfattning om processens omfattning, i synnerhet inte n�r det g�ller de andra sektorerna i ekonomin. Och det var vilka konkreta �tg�rder man skulle vidtaga f�r att f�rena dessa fria krafter med ett vidmakth�llande av en central planering som jag anar minst klart i de f�rslag som leder fram.
Henryk Szlajfer: Det �r sant att de flesta m�nniskor inte ser klart hur f�rbindelserna ska vara mellan marknadskrafterna och den centrala planeringen. Det kan man bland annat f�rklara med den n�stan totala avsaknaden av en Centralplan sedan fem eller sex �r tillbaka. Man konfronteras med en situation d�r de centrala besluten h�rt drivs igenom p� ett administrativt s�tt, utan att till�ta f�retagen n�gon autonomi; samtidigt som planen �verhuvud taget inte fungerar som ett medel att samordna hela ekonomin. Det r�cker med att j�mf�ra de ber�kningar som gjorts i planen med deras konkreta till�mpning i varje f�retag f�r att bli �vertygad. Man kan konstatera ett enormt avst�nd mellan dessa ber�kningar och de ekonomiska resultaten, i f�rh�llande till vad som planerades f�r fem eller sex �r sedan. Det visar att planen var fiktiv, och det f�rklarar varf�r inte folk drar slutsatser fr�n praktiken, att de har en tendens att f�renkla det hela genom att likst�lla centralplanen med f�retagens centrala ekonomiska administration.
F�r n�rvarande har regeringens ekonomer � liksom de som �r involverade i �Solidaritet� � en tendens att t�nka i f�renklade termer och st�lla Centralplanen och marknadskrafterna mot varandra. N�r de debatterar ekonomiska reformer refererar de till situationen som r�dde i slutet p� 1950-talet och som satte ig�ng en debatt i b�rjan p� 1960-talet ang�ende v�rdelagen, priserna, Centralplanen, etc. Dessutom refererar de till en typ av �klassisk� ekonomisk reform, den ungerska reformen. Enligt min mening �r dessa tre utg�ngspunkter felaktiga. Fr�mst d�rf�r att de f�rh�llanden under vilka den ungerska reformen genomf�rdes var helt annorlunda �n de som r�der idag i Polen.
De viktigaste skiljaktigheterna �r, f�r det f�rsta, att n�r reformen startade 1968 i Ungern, befann sig inte ekonomin i kris, medan det r�der en strukturell ekonomisk kris idag i Polen. F�r det andra hade ungrarna inga problem med betalningsbalansen 1968, medan detta d�remot �r fallet i dagens Polen. Och f�r det tredje � vilket antagligen �r den viktigaste faktorn � hade ungrarna investerat v�ldigt mycket kapital i jordbruket under hela decenniet innan reformen startade. Det vill s�ga de startade reformen 1968 utan n�gra problem betr�ffande �tstramning av livsmedelsf�rs�rjningen. Det begr�nsade dock inte de ekonomiska lagarnas spelrum.
I dagens Polen �r livsmedelskrisen ett av de st�rsta problemen och s� l�nge som reserverna f�rblir otillr�ckliga och livsmedelsbehoven inte �r tillfredsst�llda kommer alla f�rs�k att f�r�ndra distributionsstrukturen vara d�mda att misslyckas. Detta �r de tre viktigaste skillnaderna mellan den polska och den ungerska situationen. L�gger man dessa tre element till det faktum att f�rvaltningssystemet och de mekanismer som m�jligg�r kontrollen �ver ekonomin n�stan helt och h�llet d�tt bort i Polen, f�rst�r man varf�r regeringen �r of�rm�gen att ut�va kontroll �ver de viktigaste best�ndsdelarna i den ekonomiska balansen vare sig det g�ller r�varor, energik�llor, de viktigaste halvfabrikaten, etc. Allt detta inneb�r att det �r om�jligt, �tminstone under de tv� n�rmaste �ren, att inleda en reform av klassisk typ i det h�r landet. Alla deklarationer och �sikter med anknytning till den h�r typen av reform �r kanske v�rdefulla f�r framtiden, r�knat tv�, tre eller fyra �r fram�t i tiden, men det viktigaste problemet just nu �r helt enkelt att �terst�lla ordning i ekonomin. Att veta vad man exakt disponerar �ver och vilka flaskhalsarna �r inom produktionen, framf�r allt p� det tekniska planet. Uppfattningen att det �r n�dv�ndigt att uppr�tta ordning i ekonomin innan man startar en ekonomisk reform, har framh�llits med eftertryck av bland andra Czeslaw Bobrowski som, f�r mig, f�rblir den b�ste polske specialisten i planering(2). Han har klart h�vdat att man inte kan v�nta sig stora reformer och inte heller stora f�r�ndringar nu genast; att man i b�sta fall kan v�nta sig n�gra sm� f�r�ndringar i ekonomins funktion de n�rmaste tv�, tre �ren.
N�r det g�ller �Solidaritet� s� �r de olika synpunkterna som hittills uttryckts i debatten �nnu inte s� klara. De som f�respr�kar att �Solidaritet� borde agera inom ramarna f�r en traditionell fackf�rening s�ker totalt ignorera fr�gan. De framh�ller att dessa problem inte �r �Solidaritets� sak, men d�remot en sak f�r regeringen, och att det enda �Solidaritet� kan g�ra �r att godk�nna eller avvisa den ekonomiska reformplanen n�r den presenteras. Det har hittills varit den huvudlinje som presenterats i fackf�reningsbulletinerna.
Den andra str�mningen, som �nnu �r svag men som vinner anh�ngare i takt med tillstr�mningen av nya medlemmar i �Solidaritet�, f�rsvarar id�n att f�rberedelserna f�r den ekonomiska reformen b�r vara ett av huvud�mnena i fackf�reningens debatt, eftersom den antagna reformen kommer att avg�ra �Solidaritets� plats i kontrollen av landets ekonomi. I sj�lva verket kommer varje beslut fr�n riksdagen ang�ende lagarna f�r f�retagen eller den ekonomiska reformen att begr�nsa, eller tv�rtom utvidga �Solidaritets� aktionsf�lt p� det ekonomiska omr�det. F�r min del anser jag att den andra str�mningen har r�tt, och att det �r n�dv�ndigt att snabbt sl�ppa l�s diskussionen om den ekonomiska reformen i �Solidaritet�, samtidigt med debatten om den legala ramen f�r de oberoende fackf�reningarnas verksamhet.
F�r att �terg� till fr�gan om Centralplanen, anser jag att f o m de �gonblick man inte blandar ihop planering och central administration � vilket man ofta g�r � �r det fullt m�jligt att ge en stor marginal av sj�lvstyre till f�retagen, utan att f�r den skull �verge id�n om en Centralplan. Det v�sentligaste �r att begr�nsa och klart definiera plankommissionens verksamhetsf�lt, att avg�ra vad som �r under dess kontroll och vad som inte �r det. Det �r t ex uppenbart att de viktigaste kriterierna b�r best�mmas av den h�r kommissionen, och den b�r likas� spela en avg�rande roll � �ven ur den administrativa ledningens synvinkel � i kontrollen av r�varuproduktionen eller basinvesteringarna i den tunga och den l�tta industrin. Men det �vriga borde vara decentraliserat; att besluten tas direkt genom en samordning mellan f�retagen, utan centralkommissionens administrativa inblandning.
Men den andra huvudfr�gan ber�r utarbetandet av Centralplanen, p� vilket s�tt man ska f� med arbetarna vid f�retagen. F�r att uppn� det m�let borde planeringsprocessen utg� fr�n f�retaget. Det �r speciellt viktigt n�r det g�ller r�varorna. Man beh�ver bara se vad plankommissionen f�r n�rvarande v�ntar sig f�r produktionsresultat fr�n t ex gruvsektorn, och hur mycket gruvarbetarna �r beredda att satsa. Skillnaden mellan de tv� uppfattningarna ligger p� omkring 20 miljoner ton kol om �ret... Detta visar att man kan utarbeta en realistisk plan om man utg�r fr�n basen som idag �r fallet i gruvorna, d�r arbetarna har lagt fram sina synpunkter till regeringen. Fr�gan om det �r realistiskt eller inte �r helt enkelt avg�rande f�r planens existens. Hittills d�remot har tillv�gag�ngss�ttet f�r utarbetandet av planen varit helt annorlunda. Kriterierna fastst�lldes uppifr�n, i hj�rtat av planens centralkommission. Det f�rklarar den senaste planens verklighetsfr�mmande m�l, vilka resultaten inte motsvarar.
� Vilka prioriteringar b�r g�ras, enligt dig, f�r att bota den aktuella ekonomiska krisen?
� I fr�ga om prioriteringar �r det mycket enkelt. Nu genast, i alla fall, r�cker det att utg� fr�n behoven. All diskussion b�r best�mmas av de huvudproblem som majoriteten av folket tr�ffar p� i sitt dagliga liv. Man kan genast urskilja fyra olika prioriteringar.
F�r det f�rsta �r det l�mpligt att v�sentligt �ka kapitalet inom jordbruket, med m�let att s� snabbt som m�jligt eliminera livsmedelsbristen. Den andra prioriteringen n�r det g�ller investeringar ber�r boendet och det n�dv�ndiga i att investera i byggandet av l�genheter, vars antal �r fullst�ndigt otillr�ckligt framf�r allt i st�derna. Den tredje punkten g�ller investeringarna i den sociala infrastrukturen � skolor, sjukhus, daghem � f�r att inte n�mna de �kade anslagen f�r utbildning och kultur i allm�nhet. F�r det fj�rde, slutligen, b�r man �verv�ga hela problemet med hush�llsutrustning. Framf�r allt f�r ungdomen som vill skaffa eget �r situationen fullst�ndigt katastrofal. Det g�ller s�v�l m�bler som kylsk�p eller tv-apparater. Det g�ller alla n�dv�ndiga ting som inte har n�got med lyx att g�ra, men som �r extremt sv�rt att skaffa.
Om man antog ett program med dessa fyra punkter, skulle det best�mma konsumtionen hos majoriteten av befolkningen de n�rmaste fem, eller t o m tio �ren. Om ett s�dant program genomf�rdes skulle det automatiskt inneb�ra att endast en marginell del av investeringarna skulle ansl�s till andra sektorer, d� framf�rallt till produktion av lyxvaror.
� Vilka l�sningar kan till�mpas f�r att f�rb�ttra jordbrukets situation?
� Man m�ste f�rst betona regeringens totala of�rm�ga att korrekt leda och f�rvalta jordbrukssektorn. De hittills vidtagna �tg�rderna var ett sl�seri med b�de m�nskliga och ekonomiska resurser, inte bara i de sj�lv�gande sm�jordbrukarnas privata sektor, utan �ven i den statliga sektorn. Produktionssiffrorna f�r de statliga jordbruken �r s� katastrofala att vissa f�resl�r att man delar ut den h�r jorden bland de sj�lv�gande b�nderna. Men det vore ett misstag, dels d�rf�r att de statliga jordbruken har en egen roll att spela, dels d�rf�r att de sj�lv�gande b�nderna skulle vara of�rm�gna att i nul�get ta �ver och p� ett effektivt s�tt leda och f�rvalta en s� betydelsefull jordareal.
Det viktigaste i nul�get �r att r�da bot p� den or�ttvisa f�rdelningen av investeringar mellan den privata och den statliga sektorn. Tv� tredjedelar av subventionerna och investeringarna g�r n�mligen till den statliga sektorn, som emellertid bara producerar en tredjedel av jordbruksproduktionen. Den privata sektorn d�remot, som svarar f�r 70% av jordbruksproduktionen, f�r bara 33% av investeringarna. Detta �r orsaken till de sj�lv�gande b�ndernas sv�righeter att anskaffa maskiner, tillr�ckligt med foder och de n�dv�ndiga krediterna f�r att g�ra sitt arbete l�nsamt. �ven om deras arbete �r l�ngt �verl�gset den statliga sektorn, s� f�rblir den privata sektorns produktionsresultat mycket svagt i j�mf�relse med andra industril�nders. Det beror i synnerhet p� att n�stan h�lften av de privata jordbruken, som ibland �r p� mindre �n en hektar, �r jordbruk som n�stan enbart producerar f�r det egna hush�llet och mycket lite f�r marknaden. Det �r dock n�dv�ndigt att snabbt vidta �tg�rder f�r att �ndra p� den h�r situationen. Inom den statliga sektorn �r det f�r �vrigt n�dv�ndigt att ompr�va en rad beslut tagna f�r 5 eller 6 �r sedan. Denna sektor kan inte garantera en tillr�ckligt stor produktion av s�d och foder f�r jordbrukets boskapsuppf�dning i sin helhet. Den naturliga arbetsf�rdelningen skulle vara att den statliga sektorn � undantaget arbetet i experimentg�rdarna � framf�r allt garanterar produktionen av foder till boskapen, genom att kr�va en mycket h�g mekanisering av jordbruket. De sj�lv�gande b�nderna skulle garantera uppf�dningen och odlingen med hj�lp av mer arbetskraft. Men det visar sig tv�rtemot vad som tidigare har varit fallet att regeringen beslutade f�r n�gra �r sedan att de statliga jordbruken �ven borde sk�ta boskapsuppf�dning. Detta fick som f�ljd att man m�ste importera stora m�ngder foder eftersom de statliga jordbruken redan tidigare hade haft sv�righeter att producera tillr�ckligt f�r den privata sektorn, dessutom �kade de egna behoven. Dessutom kan man snabbt konstatera det oerh�rda sl�seriet inom den statliga sektorn. Man beh�vde mycket mer foder f�r att producera ett kilo grisk�tt �n den privata sektorn (7 kg mot 4 kg...).
Importen har p� detta vis �kat fr�n 2,5 milj. ton boskapsfoder till nuvarande 10 milj. ton. Den utg�r en av de viktigaste faktorerna till �kningen av den polska utlandsskulden. Okunnigheten i detta beslut visar sig i det faktum att jordbruksproduktionen i sin helhet inte har upph�rt att minska sedan 1978 och att i synnerhet grisk�tts-produktionen har sjunkit med 30% mellan 1979 och 1980. Det h�r �r n�gra av grundorsakerna till krisen inom jordbruket.
Krisen �r k�nnbar inte bara f�r producenterna utan �ven f�r konsumenterna, som upplever den allvarligaste livsmedelsbristen n�gonsin. En debatt om l�sningarna f�r att r�da bot p� situationen b�r f�ras i arbetarr�relsen i dess helhet. En ganska utbredd ide g�r ut p� att man ska h�ja produktionspriset f�r att b�nderna p� s� s�tt ska komma ur krisen (utan att n�mna vilka �tg�rder man b�r vidtaga f�r att komma till r�tta med den byr�kratiska och �vercentraliserade administrationen). Men hur skulle priserna f�r konsumenterna bli? Skulle man som f�ljd beh�va h�ja l�nerna? Skulle det inte vara b�ttre att h�ja subventionerna? Debatten har just bara b�rjat och b�r vara en del av den allm�nna debatten om de ekonomiska reform�tg�rderna.
� Hur ska arbetarna g�ra sig h�rda i alla debatter? Vilka former beh�vs, enligt dig, f�r att arbetarnas synpunkter ska komma fram?
� Om man utg�r fr�n principen � som �Solidaritets� ledning har gjort hittills � att fackf�reningens f�rsta uppgift �r att f�rsvara arbetarnas omedelbara intressen, drar man den slutsatsen att alla fr�gor som ber�r den ekonomiska planeringen b�r behandlas inom formerna f�r f�retagets sj�lvstyre. Men jag anser att det bara delvis �r svaret p� den st�llda fr�gan, att det �r en formell l�sning. Ty i ett givet f�retag med verkligt fungerande sj�lvstyre kan man mycket snabbt konstatera att det framf�rallt �r medlemmar av �Solidaritet� som deltar i s�dana aktiviteter. �ven om �Solidaritets� roll som fackf�rening �r klart begr�nsad s� kommer dess medlemmar att ha en dubbel funktion: att vara militanta i fackf�reningarna och inom sj�lvstyrets former. Det �r d�rf�r som fr�gan om relationerna mellan dessa tv� funktioner �nnu inte �r klart definierad och beh�ver diskuteras mer utf�rligt.
Men det �terst�r en mer allm�n fr�ga. �r det riktigt att delta i diskussionen om ekonomin, eller vore det b�ttre att st�lla sig utanf�r som observat�r. Jag anser, f�r min del, att det �r �Solidaritets� plikt att utarbeta ett program, s�v�l ang�ende den ekonomiska reformen som allt som r�r det ekonomiska och sociala livet. Det �r enda s�ttet att kunna presentera ett alternativ till regeringens program. Det inneb�r att man accepterar att deltaga i f�retagens ledning, men p� villkor best�mda av �Solidaritet� och inte av regeringen. Om fackf�reningarna inte har n�got annat att s�tta emot regeringen �n ett rent och klart f�rnekande av den f�reslagna planen, finns det risk f�r att de blir anklagade f�r anarkism eller oansvarighet, f�r att sabotera hela ekonomin n�r regeringen presenterar en plan f�r ekonomisk reform eller br�dskande ekonomiska �tg�rder. I praktiken �r det m�jligt att man p� vissa f�retag ser �Solidaritets�-kommitt�erna agera som om de var sj�lvstyrande. Genom att deltaga i aktiviteter som t ex uppskattning av f�rr�d, unders�kning av maskinparken, information om ledningens sl�seri eller d�liga administration som arbetarna har gjort den senaste tiden p� URSUS, p� Huta Katowice eller p� skeppsvarven, f�r att inte n�mna deras krav p� en mera �vergripande kontroll av tillg�ngen p� livsmedel t ex kontroll av k�ttransoneringen, �verskrider �Solidaritet� verkligen en traditionell fackf�renings defensiva roll. Men om �Solidaritet� inte har ett klart alternativt program ang�ende den ekonomiska reformen och processen f�r sj�lvstyre, �r risken uppenbar att isolerade grupper i fackf�reningen l�ter sig helt enkelt korrumperas eller integreras i det gamla styrelses�ttet. Detta g�ller framf�rallt i sm� f�retag med ringa ekonomisk betydelse, och i d�ligt industrialiserade delar av landet d�r arbetarna inte kan r�kna med st�d fr�n andra fabriker.
Jag har en k�nsla av att de flesta arbetare �r redo att acceptera ett system med medbest�mmande, d�r de kan ingripa p� ett stridbart s�tt i de ekonomiska besluten p� f�retagsniv�. Det tillkommer dock �Solidaritet� i sin helhet att utarbeta en allm�n ram som m�jligg�r f�r dessa isolerade arbetare att delta i processen f�r sj�lvstyre.
� Aprop� det blev jag f�rv�nad, att i diskussioner med arbetare fr�n flera j�rnverk, bilfabriker, skeppsvarv etc. kunna konstatera att n�r det g�llde att reorganisera produktionen och f�rb�ttra produktiviteten, tvekade de inte att tala om avskedanden (utan att samtidigt f�resl� �tg�rder f�r att �terintegrera de arbetare som p� det s�ttet skulle bli arbetsl�sa). Mer allm�nt verkade de emellertid inte s�rskilt medvetna om de m�jliga konsekvenserna av ett �terinf�rande av konkurrensen mellan f�retag.
� Det f�rklarar man genom det faktum att de flesta arbetare i detta land, vare sig det g�ller kvalificerade arbetare eller inte, tj�nstem�n, tekniker etc, aldrig har konfronterats med hotet om arbetsl�shet. Till och med idag, kan man inte s�ga att s� kommer att bli fallet (�tminstone n�r det g�ller arbetare i produktionen, tekniker eller ingenj�rer). F�r dem �r f�ljaktligen arbetsl�shet ett abstrakt begrepp. De associerar snarare ordet arbetsl�shet till den situation d� arbetare f�r betalt utan att g�ra n�got, eller p� sin h�jd, t�nker de att det kommer att g�lla f�r andra skikt men inte f�r dem. Men jag tror att de n�r de har f�tt erfarenhet av arbetsl�shet, kommer att framst� som dess st�rsta fiender. Jag tror inte det existerar en verklig risk f�r att arbetarkommitt�erna kommer att st�dja en politik som leder till arbetsl�shet. Det skulle s�tta �Solidaritet� i en oh�llbar situation. Det skulle bli det f�rsta landet i v�rlden d�r en fackf�rening skulle visa sig beredd att st�dja en s�dan politik, inte enbart i praktiken, utan �ven p� ett ideologiskt plan.
Om jag refererar till de diskussioner som jag har haft med arbetare p� Huta Katowice till exempel, kan jag f�r �vrigt konstatera att de visar sig vara mycket mer likgiltiga �n s�d�r. Det f�rekommer ett �verskott p� arbetskraft i den administrativa sektorn p� detta gjuteri, liksom p� andra h�ll, och det �r sant att arbetarna var ointresserade av vilken kategori av anst�llda man �verv�gde att avskeda. Men n�r diskussionen ber�rde fr�gan om b�nder-arbetare (dvs b�nder som arbetar b�de p� fabriken och p� sina g�rdar, och som till st�rsta delen utg�r okvalificerad arbetskraft, med oj�mn arbetseffektivitet), tog de avst�nd fr�n tanken om avskedanden bland dessa arbetare, med argumentet att de bidrog till uppbyggnaden av hela landet, och i synnerhet staden Katowice, genom att s�lja gr�nsaker, frukt, �gg, etc. �Om de inte har kvar sitt avl�nade arbete, kan de inte beh�lla sin g�rd och forts�tta att producera det de producerar idag, och vi kommer att d� av hunger�, h�vdade arbetarna.
Jag tror inte att �Solidaritets� medlemmar kommer att acceptera att ta ansvar f�r en arbetsl�shetspolitik, ty de skulle framst� som f�rr�dare i de drabbade arbetarnas �gon. Det skulle helt enkelt betyda sj�lvmord f�r r�relsen, och det skulle g� rakt emot all samlad erfarenhet av oberoende fria fackf�reningar.
Warsawa, slutet p� december 1980.
Samtal nedskrivet av Jacqueline Allio.
�vers�ttning fr�n franska Inprecor av Lena Jansson