Ur Fjärde Internationalen nr 3/1980
Det är en vedertagen tradition bland marxister att söka popularisera den marxistiska teorin, dvs. göra den tillgänglig för var och en. Det gäller alltifrån filosofi, ekonomi, historieteori till frågan om staten, partiet, strategin etc. Även om detta alltid är eftersträvansvärt, så känner dock historien alltför många exempel på katastrofala misslyckanden, för att vi skall ta lätt på den uppgiften[1]. Tvärtom. Det svåraste inom skrivkonsten och författarskapet, och då i synnerhet inom den revolutionära rörelsen, är just att på ett förhållandevis enkelt och överskådligt sätt visa samhälleliga förhållanden och rörelselagar. Men detta får aldrig ske på bekostnad av den marxistiska teorins grundläggande konsistens. Ty, om man inte anstränger sig att ge en strikt materialistisk förklaring – dvs. använda den dialektiskt materialistiska metoden[2] – med alla dess förmedlingar mellan olika abstraktionsnivåer, så leder det hela till en elektrisk soppa, som varken är marxistisk eller skolande i någon bemärkelse.
Vad jag vill säga är alltså, att försök att skriva enkelt kan leda till de största svårigheter (för läsaren), om författaren tar för givet att det är antalet teser som avgör svårighetsgraden. Förhållandet är snarare ofta det motsatta, nämligen att ”många idéer” underlättar, medan för få omöjliggör förståelsen av ett svårt ämne.[3]
Innan jag helt kort går in på vad en teoretisk artikel om krisen bör innehålla för att kunna fylla en politisk funktion, vill jag nämna några direkta felaktigheter i TG:s artikel.
Redan i avslutningen till avsnitt 1 ”'Krismedvetande' eller klassmedvetande” upprepar TG det gamla bucharinska misstaget från 1929[4]:
”Tron att minskade resurser för löner och social service och ökade överföringar till kapitalägarna och exportindustrin i sig skulle häva krisen är just en tro, som strider mot allt vetande.”
Det finns alltså ingen plats för en borgerlig lösning på krisen, om man får tro TG. Men det är lika fel idag som 1929. Lyckas borgarna genomdriva drastiska höjningar av mervärdeskvoten, som stått i centrum för klasstriderna i de imperialistiska staterna sedan omkring 1967-68, devolarisera (dvs. värdeförringa) det konstanta kapitalets båda element, omstrukturera kapitalet genom nedläggningar, utveckla eller återerövra profitabla investeringssfärer, rusta ned den offentliga sektorn till ett minimum, bygga upp en tillräcklig reservarmé av arbetskraft, etc., ja då får vi uppleva ännu en period av kapitalistisk expansion. Att basen för hela systemet väsentligen krympt, som ett resultat av den mycket starkt stigande organiska sammansättningen av kapitalet (automatisering, industrirobotar, datorisering osv.) och den därmed förbundna minskningen av antalet produktiva arbetare i kombination med ihopkrympningen av den kapitalistiska världsmarknaden, försvårar givetvis en borgerlig lösning på krisen, men utesluter den inte.
Det som färgar hela TG:s artikel är hans felaktiga och icke-marxistiska kristeori.[5] I början av avsnitt 2 ”Myten om lönekostnaderna” säger han så här:
”Men den internationella krisen är inte en ”knapphets”-kris. Tvärtom är det en överproduktionskris. Den beror på att det inte finns en tillräcklig marknad - inom ramen for den nuvarande internationella marknadsekonomin -för att köpa allt det som skulle kunna produceras i den kapitalistiska världen.”
Detta är inget annat än det femtioelfte försöket att förklara krisen med hjälp av den reformistiska underkonsumtionsteorin.[6] Och för samma gång i ordningen lämnar vi här följande invändningar mot denna teori:
a) enligt underkonsumtionsteorin har arbetarna för liten köpkraft och följaktligen kapitalisterna för stora profiter. Om en ”arbetarregering” via en progressiv skattepolitik återställer den störda jämvikten, så skulle alltså hjulen komma igång igen.
En ”arbetarregering” skulle alltså kunna garantera en krisfri kapitalism!!!!
b) Om det hela (överproduktionen av varor) vore avhjälpt om man fick sålt överskottet, varför sänker man då inte priserna och säljer hela skiten till ett lägre pris?
c) Om det hängde på arbetarnas köpkraft, varför löser då borgarna krisen bl.a. genom att just sänka lönerna och öka arbetslösheten?[7]
Detta är bara några av de mer snusförnuftiga invändningar, som förekommer i den marxistiska litteraturen. Det finns många fler. Men de är tillräckliga för att bevisa att underkonsumtionsteorin är falsk.
Tyvärr kan jag inte här gå in på den marxistiska kristeorin. Så mycket kan dock sägas, då det är allmängods bland marxister, att överproduktionen av varor inte i sig är orsaken till krisen. Det är snarare så, att överproduktionen av kapital driver fram överproduktionen av varor. Eller med ett annat uttryckssätt: överproduktionen av kapital framträder i form av en försäljningskris av varor. Den grundläggande (yttersta) orsaken ligger alltså i själva produktionsledet, dvs. i den undergrävande effekt som produktivitetsstegringarna (den ökade organiska sammansättningen) har på profitkvoten. Men inte ens detta är någon förklaring till krisens utbrott i form av en försäljningskris, som i sig endast är ett ytfenomen. Nej, för att förklara krisen måste vi göra den långa resan från abstraktionsnivån kapitalet i allmänhet (kapital im allgemeinen), där vi återfinner analysen av den motsägelsefulla värdeproduktionen, till abstraktionsnivån de många kapitalen (vielen kapitalen), dvs. konkurrensen, krediten, profiten etc.[8]
Utan att för den skull ha någon större insikt i marxistisk kristeori förstår man lätt denna dialektik, när man konfronteras med följande två frågeställningar[9]:
a) skulle någonsin en kapitalist producera varor om han inte realiserade åtminstone genomsnittsprofiten, vilken frambringas i produktionsledet?
b) skulle någonsin en kapitalist producera varor, som i och för sig produceras under sådana villkor som garanterar genomsnittsprofiten, men som inte kan säljas?
Svaret på dessa frågor är naturligtvis nej, vilket förklaras av det faktum att kapitalismen både är en profitproduktion och en varuproduktion, vilka förutsätter varandra och alltså inte kan åtskiljas.
TG:s underkonsumtionsteori får som alltid ödesdigra konsekvenser för den övriga framställningen av ekonomin, vilket förklaras av att varje kristeori är ett koncentrat av hela ens politiska ekonomi – det må sedan vara underkonsumtions-, s.k. disproportions- eller ricardiansk teori. Följdriktigt snärjer TG in sig i motsägelser både i fråga om lönekostnader[10] och löntagarfonderna, för att bara nämna två exempel. Om löntagarfonderna säger TG:
”Mot den här bakgrunden blir också den så kallade löntagarfondsdebatten något overkligt. Socialdemokraternas återkommande tal om att ”det behövs riskvilligt kapital” imponerar knappast på dagens företagsledare. De vet av egen erfarenhet att det inte är kapitalbrist i och for sig som är huvudproblemet. Det är de otillräckliga marknaderna för svensk produktion.”
Inom ramen för underkonsumtionsteorin blir det självfallet ”overkligt” att tala om löntagarfonder. Utifrån marxistisk teori däremot, blir frågan om löntagarfonder lika självklar som den om lönesänkningar, ökad arbetslöshet, nedläggningar av landsändar och företag etc. Ty det tvångssparande åt kapitalisterna som löntagarfonder skulle innebära skulle få en liknande inverkan på profitkvoten som en ökning av aktiekapitalet[11], men indirekt också öka själva mervärdeskvoten och därmed profitkvoten ceteris paribus. Det är hela hemligheten bakom frågan om löntagarfonder i sin obeslöjade borgerliga form.
En teoretisk artikel om den nuvarande kapitalistiska krisen bör utgå från en analys av kapitalets inre motsägelser, för att sedan genom förmedlingar visa hur detta slår igenom i krisförloppet. Endast så kan vi förklara varför efterkrigskapitalismens långa blomstring i och med nedgången 1974–75 slår om i en strukturell och mer eller mindre permanent kris, som varken krisens eget reningsverk eller keynesiansk skatte- och penningpolitik kan lösa, utan endast en brutal borgerlig offensiv. Vidare kan vi med hjälp av en sådan analys direkt härleda den borgerliga offensivens olika fronter och förklara vad de syftar till var och en för sig. Inte nog med det: Vi kan ge läsaren övertygande bevis för - och inte bara till synes godtyckliga påståenden, som i och för sig kan grunda sig på hundratals referenser -, att vi är på väg mot ett verkligt barbari om kapitalismen består.
Genom att börja analysen precis som Marx, dvs. på nivån kapitalet i allmänhet, kan vi således förena klassmedvetenheten med en insikt om vad den kapitalistiska krisen är och vad den inte är. Därmed har vår teoretiska artikel både lyckats lägga grunden för den proletära motoffensivens revolutionära program och motivera klassmedvetna arbetare att sluta upp bakom just detta program – alltså bygga partiet.
[1] Tre exempel ur denna hög av ”populariserande” alster, som är lika berömda for sin enkelhet som sin icke-marxism, är Huberman/May Socialismens ABC, Sweezy Teorin om den kapitalistiska utvecklingen och Stalins Den historiska och dialektiska materialismen.
[2] Tre böcker som på ett utomordentligt sätt avhandlar den marxistiska metoden och som finns på svenska är Lundkvist Introduktion till metoden i Kapitalet, Rosdolsky Kapitalets tillkomsthistoria och kapitel l i Mandels Senkapitalismen.
[3] Detta visar redan Kommunistiska manifestet - den revolutionära arbetarrörelsens första programskrift – där just en mångfald idéer diskuteras. Idéer som inte var och inte heller kunde vara bekanta för dåtidens publik. Ett annat exempel är Engels Anti-Dühring, som Lenin i en artikel om marxismen kallade ”varje klassmedveten arbetares handbok.”
[4] Under Kominterns tredje period (1928-34), då socialdemokratin utmålades som huvudfienden och betecknades som socialfascism, lanserade bland andra Bucharin teorin om att kapitalismen inte längre hade någon återvändo. Nu återstod bara socialismen. Trotskij kritiserade denna uppfattning, som i grunden var fatalistisk, och framhöll att det visst fanns utvägar för den imperialistiska bourgeoisin. Andra världskriget och den efterföljande ekonomiska utvecklingen var en tragisk bekräftelse på Trotskijs kritik.
[5] Marx efterlämnade inte någon systematisk teori om den kapitalistiska krisen. Däremot finns utförliga diskussioner, som sammantaget bildar ett tillräckligt underlag för en marxistisk kristeori. De viktigaste avsnitten är kapitel 17 i ”Teorier om mervärde” (finns i Caveforsutgåvan Ekonomiska skrifter i urval), kapitel 14, 15 och 30 i Kapitalets 3:e band, kapitel 16, 20 och 21 i Kapitalets 2:a band. Därutöver finns endast korta uttalanden i tidiga 50-tals artiklar, i Grundrisse och i en passage i Engels Anti-Dühring.
[6] Se framför allt Mandels Marxist economic theory kapitel 11, Senkapitalismen kapitel l och 14 och ”The Second slump” kapitel 5. Dessutom kan rekommenderas Yaffes artikel i den på Röda bokförlaget utgivna Kristeori och statsutgifter.
[7] Ett i raden av ställen där Marx gör sig löjlig över anhängarna av den reformistiska underkonsumtionsteorin, är följande:
”Det är en ren tautologi att påstå, att kriserna uppkommer av brist på köpkraftig konsumtion eller köpkraftiga konsumenter. Några andra konsumtionsformer än betalande känner det kapitalistiska systemet inte till, undantaganden de sub forma pauperis/fattiga understödstagares konsumtionsform/eller ”tjuvarnas ”Att varor är osäljbara, betyder inget annat än att inga solventa köpare eller konsumenter funnits (vare sig nu produkterna i sista hand är avsedda för den produktiva eller den' enskilda konsumtionens behov). Men om man vill ge denna tautologi ett sken av djupare motivering genom att säga, att arbetarna får för liten del av sin egen produkt, och att det onda alltså bleve avhjälp, om de finge en större andel av produkten, alltså högre lön, så kan denna åsikt bemötas med anmärkningen, att varje kris föregås just av en period med stigande arbetslöner, då arbetarklassen i verkligheten får en större andel i den del av årsprodukten, som är avsedd för konsumtion. Denna period måste tvärtom - som dessa riddare av del sunda och ”enkla ”(!) människoförnuftet ser saken - förhindra krisen. Det verkar alltså, som om den kapitalistiska produktionen innesluter betingelser, oberoende av den goda eller onda viljan, vilka endast tillfälligt medger denna relativa förbättring för arbetarklassen och alltid endast såsom en stormvarning inför den annalkande krisen.” (Kapitalet band 2, kapitel 20 avsnitt 4/Cavefors sid. 361).
[8] En lika vårdslös och felaktig hantering av den marxska metoden återfinns i Benny Åsmans Varför är det kris?.
[9] Dessa två suggestiva frågeställningar är hämtade från kapitel 11 i Mandels Marxist economic theory.
[10] Så här säger TG under rubriken ”Myten om lönekostnaderna”:
”Förlorade marknadsandelar för svenska varor beror på att de mist konkurrenskraft i förhållande till samma varor producerade i andra länder. Och konkurrenskraften bestäms nästan enbart av styckekostnaderna i produktionen, dvs. hur mycket det kostar att framställa en vara i en serie, exempelvis vad det kostar att producera en av de bilar som lämnar Volvos band under en månad.
- Lönerna utgör bara en del av den kostnaden. Ja, i själva verket utgör de vanligen inte mer än 25-30 % av den totala styckekostnaden i en normal exportindustri. De övriga 65-77 % är råvarukostnader, övriga driftkostnader, kapitalavskrivningar, reklam och annat. Då står det också klart att styckekostnaden bestäms i mycket högre grad av sådana faktorer som produktivitet, stordrift med långa serier, teknologiska nyheter, tillgången på krediter m.m. - än av lönernas totala storlek eller tillväxt.”
Av detta följer att automatisering och robotteknologi skulle dämpa krisen för exportindustrin, medan det i själva verket är just sådana åtgärder som under den nuvarande överhettningsfasen skärper krisen. Så går det när man överger marxismen till förmån för den ricardianska skolan, vilket TG gör i ovanstående input-output resonemang.
[11] Se avsnittet om de motverkande faktorerna till profitkvotens fall i Kapitalets 3:e band, kapitel 14.