Ur Fj�rde Internationalen 2/77
1850 skriver Marx' hustru Jenny Marx till v�nnen Joseph Weydemyer:
Min make har n�stan �verv�ldigats av alla livets futtiga vardagsbekymmer i s� v�mjeliga former att han tvingas satsa all sin kraft, hela sin lugna, klara, stillsamma k�nsla av v�rdighet f�r att �verleva denna kamp dag f�r dag, ja, timme f�r timme... Jag for till Frankfurt och pantsatte mitt bordssilver - det sista vi hade kvar - och l�t s�lja m�blerna i K�ln, eftersom jag riskerade att f� mitt linne och allting annat belagt med kvarstad. I b�rjan av denna olycksaliga kontrarevolution�ra period for min make till Paris och jag f�ljde efter med v�ra tre barn. Men han hade knappt hunnit sl� sig ner i Paris f�rr�n han drevs bort ocks� d�rifr�n, och ocks� barnen och jag f�rv�grades tillst�nd att stanna l�ngre i staden. D� f�ljde jag honom �ter �ver havet. En m�nad senare f�ddes v�rt fj�rde barn.... f� landsflyktingar har haft det s� sv�rt som vi.
Marx och hans familj tillh�rde den stora skara av revolution�rer som drevs utifr�n Tyskland efter den misslyckade resningen 1848. Han tvingades s� sm�ningom sl� sig ner i London. Familjen Marx levde h�r i st�rsta armod. Man tvingades flytta runt, eftersom man saknade pengar att betala hyran; ett av deras barn dog strax efter f�dseln; exekutionsbetj�nter gjorde utm�tningar och f�rde bort de f� �godelar som man hade.....Till det marxska hemmet kom det en j�mn str�m av flyktingar fr�n Tyskland och andra l�nder, f�r att hos familjen Marx f� hj�lp och diskutera den senaste politiska utvecklingen. P� s� s�tt stod Marx i st�ndig kontakt med det politiska h�ndelseskeendet i Europa. Fr�n 1867 och fram�t tog Marx aktivt del i F�rsta Internationalens ledning och deltog d�r i de st�ndiga diskussionerna och fick tillg�ng till de politiska rapporter som str�mmade in fr�n v�rldens alla h�rn.
Men Marx var ocks� vetenskapsman: han analyserade i detalj det kapitalistiska produktionss�ttet, dess uppkomst och logiken i dess fortsatta existens. Denna verksamhet medf�rde stora kraftanstr�ngningar. I ett brev till Sigfrid Meyer, F�rsta Internationalens representant i USA, fr�n 30 april 1867 skriver Marx ang�ende ett antal brev han inte besvarat:
Varf�r jag inte svarade Er? D�rf�r att jag hela tiden sv�vade p� gravens rand. Jag m�ste anv�nda varje �gonblick d� jag kunde arbeta f�r att g�ra f�rdigt mitt verk f�r vilket jag offrat h�lsa, livslycka och familj. Jag hoppas att denna f�rklaring inte tarvar n�got ytterligare till�gg. Jag skrattar �t de s k �praktiska� m�nniskorna och deras klokhet. Ville man vara en oxe kunde man naturligtvis v�nda ryggen �t m�nsklighetens kval och bara bry sig om sig sj�lv. Men jag hade verkligen varit opraktisk, om jag hade d�tt utan att g�ra f�rdig min bok, �tminstone i manuskript.
Sexton �r senare avlider Marx i London, inte minst beroende p� �veranstr�ngning och en ovilja att kurera de sjukdomar som han dragit p� sig genom sitt os�kra liv.
P� detta s�tt gestaltade sig en revolution�rs liv under 1800-talet. B�de Marx och Engels och flertalet av de ledande revolution�rerna under denna period kom fr�n borgerliga hem och hade f�tt en gedigen klassisk utbildning. De var v�l bevandrade i den klassiska litteraturen, beh�rskade ofta ett stort antal spr�k och f�ljde v�l den samtida diskussionen s�v�l vad g�llde den vetenskapliga utvecklingen som den litter�ra debatten. Som revolution�rer f�rhindrades man ofta att i likhet med Marx forts�tta att leva i ett borgerligt liv, utan tvingades till landsflykt, men ist�llet f�r att briljera i d�tidens litter�ra salonger, st�llde man den till proletariatets f�rfogande. Man gjorde ett val av livsinneh�ll och livsstil.
Fr�n 1848 till slutet av 1800-talet �gde ingen st�rre prolet�r resning rum i Europa, med undantaget av Paris-Kommunen 1871. Det var en period d� klasskampen var relativt l�g och proletariatet f�ga utvecklat. Det �r f�rst mot slutet av artonhundratalet som de olika socialdemokratiska partierna runt om i Europa b�rjar v�xa upp och bli reella politiska maktfaktorer.
Denna relativa politiska stiltje och proletariatets l�ga utvecklingsgrad innebar att kontakten mellan d�tidens intellektuella (fr�n borgerligt ursprung) och arbetarklassen blev svag och i egentlig mening aldrig organiserad eller institutionaliserad. Men trots detta fj�rmade sig d�tidens marxister aldrig fr�n arbetarklassen vilket senare tiders marxister skulle komma att g�ra i samma situation.
I denna sax mellan en utvecklad teori och en passiv arbetarklass blev d�tidens revolution�rer f�ngna. Man f�rm�dde aldrig att helt g�ra upp med sitt borgerliga f�rflutna, vilket man bar med sig i form av litter�r smak och estetik (Marx hade ocks� en �lskarinna). Detta skulle man kanske endast lyckats med i en situation d�r man var tvungen att viga sitt liv helt �t den revolution�ra kampen. Just det var vad Lenins generation av revolution�rer gjorde. Deras liv pr�glades av askesen och det totala utest�ngandet av det personliga livet. Till skillnad fr�n Marx och Engels efterl�mnade skrifter finner vi mycket f� kommentarer om det personliga livet hos Lenin eller Trotskij. Denna generation av marxister, som inkluderar Rosa Luxemburg, Lenin, Trotskij, Bucharin m fl, var st�ndigt, fr�n sin tidiga ungdom indragna i den revolution�ra kampen. Alla hade skrivit st�rre politiska teoretiska verk innan de hade blivit trettio �r. Alla flackade Europa runt p� grund av utvisningar eller domar som de hade h�ngande �ver sig. M�nga hade ocks� flytt fr�n f�ngelse eller deportation.
Dessa marxister menade sig inte ha tillf�lle f�r sina personliga problem eller �nskningar, man l�t hela sina liv styras av �revolutionens aktualitet�. Man saknade i stort ett privatliv. S� kunde t ex Oktoberrevolutionens ledare skriva, efter det att han manipulerats bort av Bolsjevikpartiet, efter det att han hade blivit f�rvisad och slutligen landsf�rvisad, efter det att hans ena dotter beg�tt sj�lvmord och hans ena son blivit m�rdad av KGB:
Jag k�nner inte den personliga tragedin, jag k�nner bara ers�ttandet av det ena revolutionskapitlet med ett annat. (Trotskij)
Samma anda som pr�glade revolution�rerna fr�n perioden f�re Oktoberrevolutionen kom i stort att pr�gla de revolution�rer som v�xte upp i det nya sovjetsamh�llet.
De kom att pr�glas av en offervilja och messianinsm. Under b�rjan av tjugotalet var det fr�ga om en reell, �kta revolution�r anda, en medvetenhet om n�dv�ndigheten av att offra delar av sitt eget liv f�r att kunna bygga upp det socialistiska samh�llet. Under trettiotalet kom dock denna anda och medvetenhet att utnyttjas av byr�kratin f�r dess egna intressen och i form av Stachanovismen.
Upp till 1920-talets mitt kom allts� revolution�rerna att helt leva i och genom politiken; det var ett liv som karakteriserades av att man borts�g fr�n sitt privatliv och l�t asketismen vara det dominerande livsidealet. Men revolutionens urartning och stalinismens urartning och f�rflackning av marxismen kom att inneb�ra att betingelserna f�r m�nga revolution�rer kom att f�r�ndras. F�r den stora massan av kadern i de traditionella, stalinistiska kommunistpartierna g�llde nu att helt ge upp sitt eget tyckande och sina personliga �sikter: att hysa egna �sikter som var alltf�r sj�lvst�ndiga kunde kosta medlemskapet i Partiet eller i vissa fall rendera i ett �n v�rre �de. Sj�lvfallet blev situationen sv�r f�r m�nga gamla revolution�rer och kommunister som hade en stor del av sitt liv f�rankrat i ett partipolitiskt arbete i n�got kommunistparti. Att bli st�lld utanf�r detta parti skulle givetvis vara att bli ber�vad en stor del av sitt liv och sin egen identitet[1] och man valde d� hellre att i s� h�g grad som m�jligt f�lja den officiella linjen. Alternativen till detta var tv�: antingen gick man �ver till V�nsteroppositionen och d�rmed ett liv i asketism och os�kerhet, eller s� gjorde man som m�nga v�steuropeiska intellektuella gjorde: man sysslade med �mnesomr�den som inte direkt stod i den politiska skottgluggen: Estetisk teori eller n�got liknande. Hos dessa intellektuella kom det personliga och privata livet �ter att existera. Deras liv var inte pr�glat av revolutionens aktualitet � revolutionen tycktes snarare ha tagit semester. I psykoanalysen fann de flesta marxistiska intellektuella ocks� en teori om sj�lslivet som i sig inte f�rpliktigade till n�gon direkt samh�llskritik eller direkta politiska st�llningstaganden, utan d�r man i st�llet kunde se den reella v�rlden och sin egen navel genom fantasins m�ngf�rgade prismor.
1968 flammar �ter de sociala striderna upp i V�steuropa och i USA. Skenet fr�n kampen blir kraftigt och st�ller de traditionella kommunistpartierna i en of�rdelaktig dager: deras senilitet och vanf�rest�llningar kan inte h�llas kvar i garderoben. Kommunister och radikaliserade ungdomar s�ker sig tillbaka till de ursprungliga traditionerna och id�erna. Ovanf�r barrikadernas kant b�rjar en ljusning �ter skymta.
De som radikaliserades under slutet av sextiotalet i Sverige var till st�rsta delen studenter eller intellektuella. Genom den svenska v�nsterns utveckling st�lldes dessa ungdomar under f�rsta �ren av 70-talet inf�r en skiljev�g: antingen f�ljde man den allm�nna omorienteringen som v�nstern gjorde mot arbetsplatserna och det fackliga arbetet eller s� f�rlorade man sitt fotf�ste inom v�nstern. S�som student eller intellektuell �r man i sig klassl�s � man kan bara sluta sig till n�gon klass � socialt tillh�r man mellanskiktet, ett socialt skikt som v�xt svampartat efter andra v�rldskriget.
F�r m�nga var, och �r fortfarande denna skiljev�g upphov till en politisk identitetskris.
Under de sista m�naderna 1975 skrev Jan Myrdal i Fib/Kulturfront f�ljande:
�S�dana som nyss stod i sn�lbl�sten och s�lde bulletiner har kommit i gruppterapi... En hel grupp bland dem som kunnat bli politiskt verksam v�nster har f�ngats med statsanslag till att �verta kyrkans diakoni-verksamhet och driva k�rlekstj�nsten med revolution�rt patos.�
Myrdal f�rlorade ytterligare n�gra l�sare, men lyckades ocks� skapa en v�lbeh�vlig debatt. Som ett inl�gg i denna debatt kunde tv� unga journalister fr�n Helsingborg skriva f�ljande:
�... v�nstern i dess nuvarande l�ge, d�r den befinner sig i kris, s�v�l politiskt som m�nskligt...�
Citatet �r fr�n Josefsson/Zetterbergs bok �Beh�ver v�nstern g� i terapi�. �r det d� sant som Myrdal p�st�r att den europeiska v�nstern varje g�ng det blir �kris och krig� flyr in i sig sj�lv och f�r en sm�ktande kamp med sina egna f�rsvar i st�llet f�r med bourgeoisin? Fr�gan st�lls inte bara h�r. I Frankrike talar man om �militantismens kris� och �de intellektuellas nya f�rr�deri�. I USA har de radikaliserade studenterna f�r l�nge sedan flytt in i haschets �ngor och bedriver nu en navelsk�dande meditation. Vi �r inte ensamma. Men Myrdal har inte helt r�tt f�r den skull. Det har vid varje tillf�lle som den europeiska v�nstern flytt in i sig sj�lv funnits ytterst p�tagliga politiska orsaker till detta. 1914 socialdemokratins f�rr�deri. 1939 stalinismens f�rr�deri och medansvarighet i kriget och utvecklingen i Tyskland. Idag ligger sv�righeten i f�rst�elsen av senkapitalismen och de nya politiska problem som den reser, kombinerat med den kris som den borgerliga individualiteten genomg�r.
� andra sidan leder den f�r det kapitalistiska produktionss�ttet karakteristiska objektiva mots�ttningen mellan partiell rationalitet och total irrationalitet, som har sina r�tter i mots�ttningen mellan arbetets v�xande socialisering och den privata till�gnelsen, i senkapitalismens tids�lder till en s�dan f�rst�rkning av den totala irrationaliteten, att den inte bara hotar den best�ende samh�llsformen, utan ocks�, den m�nskliga civilisationen p� medell�ng sikt). (Mandel: Senkapitalismen, del 2.)
Genom den tilltagande irrationalitet som Mandel talar om i citatet ovan, s� har den politiska sf�ren kommit att breddas p� ett helt nytt s�tt. Traditionellt har kommunisterna inriktat sig p�, i sn�v mening maktfr�gan � staten. Men genom senkapitalismens utveckling breddas de politiska fr�gest�llningarna till att innefatta fr�gor kring ekologi, arbetets organisering, kvalit�n och meningsfullheten i arbete och fritid.
Fr�gorna kring milj�f�rst�relsen har blivit en allm�n del av breda skikts medvetande. Kapitalets sk�vlingar av naturen blir allt mer p�tagliga, och g�r inte att d�lja eller fly fr�n l�ngre. P� m�nga st�llen har stora mobiliseringar �gt rum f�r att f�rhindra en naturexploatering som p� sikt skulle skapa o�versk�dliga problem. S� skedde till exempel vid Billingen i V�sterg�tland, mot de planerade uranbrytningarna. Likas� har k�rnkraftsfr�gan en stor politisk spr�ngkraft � i Sverige spelade den en stor roll i diskussionerna inf�r valet 1976 och i Tyskland har k�rnkraftsfr�gan f�rm�tt mobilisera tiotusentals m�nniskor i en aktiv kamp (vilket i dagens Tyskland inte vill s�ga lite).
Att fr�gor av denna karakt�r har f�tt en mobiliserande kraft �r n�got nytt f�r v�r tids�lder. Likas� att dessa fr�gor har f�tt den politiska spr�ngkraft som de har. Men i sig b�r t ex ekologi-fr�gan det senkapitalistiska samh�llets alla mots�ttningar f�rt�tat. Ytterst fr�gan om makten och r�tten att best�mma. D�rf�r kommer mobiliseringar och aktioner av detta slag med n�dv�ndighet i direkt konflikt med det kapitalistiska samh�llet.
Meningsfullheten och kvalit�n p� v�rt arbete och v�r fritid �r ytterligare fr�gor som aktualiserats. Det har tagit sig uttryck i t ex en �kad diskussion kring m�jligheterna med en annan organisering av arbetsprocessen �n vad som nu �r fallet. Den progressiva musikr�relsen reagerade mot den meningsl�sa fritiden och de �Hus� i olika st�der i Sverige som blev resultatet var ett alternativ till de former f�r socialt umg�nge som samh�llet erbj�d.
Anledningen till att m�nniskor har reagerat p� dessa fr�gest�llningar, som vi kommunister nog traditionellt varit ben�gna beteckna som sekund�ra, �r den mots�ttning som ocks� kommer att genomsyra v�rt vardagliga liv. � ena sidan tvingas vi igenom en skolg�ng p� minst 9 �r, d�r vi skall bibringas en viss kvalificeringsniv� f�r att kunna tillfredsst�lla de behov som kapitalet har. Denna kvalificeringsniv� �kar dessutom st�ndigt, vilket inneb�r att vi m�ste l�ra 'oss mer saker och mera komplicerade saker. Men � andra sidan, n�r vi s�ker arbete s� �r det �verhuvudtaget inte s�kert att vi f�r n�got arbete och f�r vi n�got s� �r det inte ett arbete som f�rm�r tillfredsst�lla de behov som v�ckts under v�r skolg�ng och uppv�xttid. Denna situation skapar allts� en mots�ttning och det �r denna mots�ttning som vi ser blomma ut i bl a den alternativa progressiva musikr�relsen.
Denna breddning av de politiska fr�gest�llningarna fordrar ocks� en breddning av partiets f�rm�ga att gripa in i kampen, dvs det kr�ver en medvetenhet om problemen och hur de skall bem�tas. Ett traditionellt kommunistparti som VPK har f�rst�tt f�ga och inte kunnat best�mma sig i vissa grundl�ggande fr�gor som t ex k�rnkraften. SKP � sin sida l�ter supermaktsteorin genomsyra allt fler av sina politiska arbetsf�lt och tenderar d�rigenom att st�lla sig utanf�r den svenska verkligheten. KAF � sin sida har visat ett intresse och en viss f�rst�else f�r problemen, men det ligger fortfarande ett stort analysarbete framf�r oss.
Att vara revolution�r idag inneb�r att radikaliseras p� en m�ngd fr�gor och en m�ngd olika s�tt Det inneb�r ocks� att vi m�ste kunna ta st�llning till en mycket st�rre m�ngd fr�gor �n tidigare. Det kr�vs en st�rre flexibilitet b�de av den enskilde militanten s�v�l som av det parti som han/hon tillh�r. Men det �r ocks� h�r som vi har ett av de stora problemen f�r dagens militant eller revolution�r.
Antalet politiska fr�gest�llningar �kar, bredden p� debatten �kar, samtidigt som de partiorganisationer som vi tillh�r i vissa fall inte alls f�rm�r greppa det nya skeendet, n�got som g�ller f�r stalinisterna och mao-stalinisterna. Ocks� av KAF kr�vs en st�rre medvetenhet, som m�ste avspegla sig i propagandan och i t ex v�r press. Samtidigt �r m�nga av de nya fr�gor som rests, sv�ra att politisera i traditionell mening.
Spegeln var ingen allm�n f�reteelse f�rr�n i slutet av 1700-talet och i b�rjan av 1800-talet. Det var f�rst d� som bourgeoisin kunde b�rja se sig sj�lva i ansiktet och b�rja uppleva sig sj�lva som enskilda, unika individer. Sj�lvfallet �r det inte spegeln som �r orsaken till att individen uppkom, snarare �r den ett symptom. Orsaken ligger snarare i det frambrytande borgerliga samh�llet sj�lvt. Den enskilde individen, dess r�ttigheter och f�rm�gor g�r som en r�d tr�d genom hela bourgeoisins historia. Individen par excellance finner sin form i Robinson Crouse. Den ensamma individen som spolas upp p� en obebodd � som han lyckas civilisera p� �kta engelskt man�r. Dessutom lyckas han g�ra m�nniska av vilden Fredag. N�r borgardamerna satt framf�r spegeln med sina pudervippor s� ser vi d�r b�rjan p� individen, privatlivet och hemmet. Det �r nu som det b�rjar bli en �tskillnad mellan privat och offentligt liv, mellan det privata hemmet och det offentliga ( t ex kontoret) mellan privat moral och offentlig etc. Hemmet och privatlivet blir retirationsplatsen fr�n det bullriga offentliga livet - fr�n arbetet och fr�n det samh�lle som besitter en utvecklingskraft som skr�mde m�ngen borgare. Privatlivet �r heligt och �r undandraget politiken -- politiken h�r det offentliga till. Det �r h�r som vi finner nyckeln till oss sj�lva och v�r personliga historia.
Det �r framf�r allt den framv�xande kvinnor�relsen som f�rm�tt att politisera privatlivet, ty det �r i privatlivet och i hemmet som kvinnan framlever en stor del av sitt liv. Ocks� den v�g av terapi och psykologi som de senaste �ren svept �ver Sverige, �Den rosa v�gen�[2], har rest fr�gor kring v�rt privatlivs politisering.
Genom uppdelningen i en privat och en offentlig sf�r s� kommer vi ocks� som m�nniskor att delas upp i tv� delar; en offentlig och en privat, men d�r den offentliga delen av v�r person hela tiden tenderar att dominera �ver den privata. Det �r endast i vissa historiska situationer som den privata delen av personen framh�vs och ses som n�got positivt - det �r i perioder d� subjektiviteten ska tas h�gt.
Den offentliga delen av v�r person �r den som pr�glas i v�rt arbete och i v�ra kontakter med andra m�nniskor. Ur denna del suddas allt individuellt och personligt ut, till f�rm�n f�r en personlighet som helt domineras av v�r samh�lleliga st�llning och position. Marx kallar detta karakt�rsmasker. S� h�r skriver han i Kapitalet:
�... att personernas ekonomiska karakt�rsmasker endast �r personifikationer av de ekonomiska f�rh�llandena, i det att personerna endast m�ter varandra som b�rare av dessa f�rh�llanden�.
Vi m�ter allts� inte varandra som enskilda individualiteter utan endast som b�rare av samh�lleliga f�rh�llanden, som funktioner. Vi blir till bl�kopior, d�r den ena �r den andra lik, utan att f�r den skull vara varandras identiteter. De drag vi har och som skiljer oss fr�n varandra �r den del av v�r person som vi bibringas under v�r uppfostran och uppv�xt i hemmet, allts� i den privata sf�ren. Det �r i hemmet och i familjen som k�nslorna finns och d�r alla de sm� faktorer som finns som hindrar eller stimulerar oss i v�r utveckling. Det �r h�r som vi f�r f�rsta g�ngen l�rt oss att skilja p� v�rt yttre och v�rt inre: Ut�t g�ller det att h�lla masken, att uppvisa en socialt accepterad sida, men inuti oss f�r vi t�nka vad vi vill, d�r finns en frihet. Vi l�r oss tidigt skilja p� det offentliga och det privata.
Hela v�rt s�tt att framleva v�ra liv pr�glas av �tskiljandet mellan det offentliga, sociala och det privata. I v�rt boende h�nvisas vi till ett privat boende, en egen l�genhet eller till en villa. I bostadshus �r det ytterst f� funktioner som �r kollektiva, trots att betingelserna finns f�r att kollektivisera m�nga hemsysslor. Tv�rtom finns en tendens till ytterligare privatisering genom att var och en skaffar en egen tv�ttmaskin, egen TV, stereo eller n�got annat. N�r sociala eller personliga problem uppst�r skall dessa i f�rsta hand klaras av i det enskilda hemmet eller, om inte det fungerar, s� v�nder man sig till experter och sociala servicecentraler som kan g�
in och f�rs�ka l�sa det enskilda fallet, trots att samma problemst�llning �terskapas i familj efter familj. Orsakerna till de sociala och personliga problemen �r att s�ka i strukturella faktorer och inte i det enskilda privatlivet.
I detta perspektiv ter sig Dagens Nyheters skriverier p� familjesidan de senaste �ren som s�rskilt bedr�gliga. Man har h�r dag efter dag framh�vt personliga, individuella l�sningar och aspekter p� problem som egentligen �r sociala och endast kan l�sas p� en social niv�. I denna mening har Jan Myrdal r�tt n�r han skriver att det finns en klar tendens att i tider av �krig och kriser� krypa in i det privata och personliga, n�r det egentligen beh�vs att alla krafter v�nds ut�t i ett aktivt politiskt arbete. Orsakerna till DN:s skriverier finner vi sj�lvfallet dels i den politiska utvecklingen, men ocks� i det faktum att det finns starka tendenser till en uppl�sning av familjen och en kris i de institutioner i samh�llet som har till uppgift att socialisera barnet, dvs uppfostra och bibringa barnet vissa f�rh�llningss�tt och v�rderingar. Denna kris f�r dessa institutioner kan vi ocks� avl�sa i en �kad social utslagning och en allm�nt t- �kad social problematik, som dessutom hela tiden tenderar att �ka.
Det har genom de senaste �rens utveckling uppkommit en djup klyfta mellan den ideologi som legitimerar kapitalismen och som ocks� har till uppgift att fungera som ett �kitt� som kan h�lla samman fogarna och den sociala verklighet som de flesta m�nniskor st�r inf�r. Skolan f�rm�r idag inte ens p� det mest element�ra s�tt motivera varf�r man skall tillbringa 9 �r d�r. Den kunskap som l�rs ut i skolan korresponderar p� intet s�tt med den verklighet som de flesta elever kommer ifr�n och dagligen upplever. Milit�rapparaten upplevs som en absurditet och kadaverdisciplinen ifr�gas�tts i form av massjukskrivningar eller demonstrationer. Den officiella och traditionella moralen som predikar �terh�llsamhet och sparsamhet, st�r i bj�rt kontrast till kapitalets behov av st�ndigt �kande konsumtion. Det �r i en situation som denna som en skribent i DN kan skriva att orsakerna till den sociala problematiken �r att samh�llsstrukturen inte ger utrymme �t k�rlek. Men det �r ocks� i denna situation som det f�r oss kommunister har rests en m�ngd nya problem som aktualiserats alltmer f�r kommunisterna i deras politiska arbete. Vi kan inte l�ngre bortse ifr�n den sociala kris som �r r�dande.
N�r arbetarr�relsen tidigare har tagit upp den sociala fr�gan har det huvudsakligen g�llt tryggheten till arbete, sjukf�rs�kringar, r�tten till bostad, bildningsverksamhet osv. Arbetarr�relsen f�rs�kte formera arbetarklassen till en klass medveten om sin egen existens och historiska uppgift. Genom detta f�rs�kte man motverka den atomisering av arbetarklassen som blir resultatet av det kapitalistiska samh�llet. Men dessa uppgifter upph�rde den svenska arbetarr�relsen st�lla sig under trettiotalet, d� man i st�llet aktivt gick in f�r att f�rvalta kapitalismen. Det �r dessa tidiga traditioner som vi idag m�ste gripa tillbaka p�.
Att gripa tillbaka till dessa traditioner idag inneb�r en aktivitet i t ex hyresg�stf�reningar, byalag, daghemsr�relsen. Det �r genom organisationer och r�relser som dessa som det finns en m�jlighet att etablera sociala kontakter mellan m�nniskor och i den nya kollektivet som uppst�r p�b�rja en kamp om de egna f�rh�llandena. Det �r ocks� endast p� detta s�tt som vi kan �politisera privatlivet�. Vi g�r det genom att i praktiken visa p� hur sociala och personliga problem uppst�r som en funktion av m�nniskors totala sociala situation och inte genom olika h�ndelsef�rlopp i deras hem eller privatliv. P� detta s�tt kan vi �verbrygga det som traditionellt betraktas som privat och det offentliga, sociala. En politisering av privatlivet kan aldrig ske genom terapi eller grupper. Dessa kan endast ge en individuell medvetenhet och kanske ocks� f�rm�ga till kamp, men det skapar ingen kollektiv aktivitet.
Det �r fullt m�jligt att idag genom kamp i t ex hyresg�stf�reningar skapa m�jligheter till kollektiv samvaro och aktivitet genom att l�gga sig i planering av bostadsomr�den och hus. Det �r ocks� viktigt att i t ex daghemsr�relsen inte bara peka p� daghemmets betydelse f�r att kvinnan skall f� m�jlighet till arbete, utan den vikt som daghemmet har genom att det till�ter kvinnan att deltaga i sociala aktiviteter utanf�r hemmet.
Att vara revolution�r har inneburit olika saker i olika historiska situationer. De olika revolution�rernas livsstil har levt vidare inom arbetarr�relsen i form av �idealmilitanter�. Idealmilitanten �r ett medvetet s�tt att leva sitt liv som militant, ett sammanh�ngande s�tt att f�rh�lla sig till andra m�nniskor innanf�r och utanf�r den egna organisationen, en viss moral, ett syns�tt p� kvinnan etc, sammanfattat i ett ideal. Men det �r inte bara de olika revolution�rerna fr�n f�rr som f�tt st� modell f�r senare tiders militanter. Ideal h�mtas ocks� fr�n de olika postkapitalistiske. samh�llen som finns: Sovjet (speciellt trettiotalet), Kina, Vietnam etc.
Det finns speciellt en typ av idealmilitant som har levt vidare: Den revolution�re asketen. Det �r militanten som �l�gger sig sj�lv en benh�rd moral och strikthet, intar en sexualfientlig attityd och �verhuvud en fientlighet mot all njutning. Vi k�nner alla s�kert igen den revolution�re aske: u; vi m�ter honom eller henne varje l�rdag sedan fem �r tillbaka i samma gath�rn, kortklippt och med samma rutiga skjorta. Denne militant frodas speciellt inom den stalinistiska r�relsen. Det alldeles speciella k�nnetecknet �r den otroliga f�rm�gan att byta �sikt �ver en natt om det p�bjuds fr�n ledningen, utan att sj�lv m�rka bytet.
Den revolution�ra asketismen g�r n�rmast ett malplacerat intryck idag. Den �r ett d�ligt svar p� de problem som dagens revolution�rer m�ter. Att inta en asketisk position idag inneb�r att f�rneka en m�ngd av de problem som vi i v�r dagliga praktik m�ter. Framf�r allt inneb�r den revolution�ra asketismen en d�lig l�sning p� de problem som vi som revolution�rer st�lls inf�r vad g�ller livsstil, v�rderingar i vardagliga fr�gor, syn p� kvinnan, moral etc. De traditionella k�nsrollerna har skakats i grunden', den traditionella moralen saknar relevans; sexualsynen �r betydligt �ppnare, men pr�glas av en inriktning p� storkonsumtion�Dessa f�r�ndringar p�verkar oss i v�rt dagliga liv. Det �r fr�gor som vi m�ste ta st�llning till. Vi kan inte ignorera dem och l�tsas som om de inte finns. Att vara revolution�r inneb�r att man satsar hela sin person och sociala position i det politiska engagemanget. Politiken m�ste p�verka v�rt s�tt att leva, se p� v�rlden, att andas. Det finns inte en del av oss som st�r utanf�r politiken.
Sj�lvfallet kan vi som kallar oss kommunister inte leva som om vi redan levde i ett kommunistiskt samh�lle. V�rt vardagsliv inneb�r st�ndiga kompromisser med v�ra ideal och politiska id�er. Vi kan inte s�tta upp n�gra absoluta ideal eller n�gon moral att leva efter � det skulle bara tvinga in oss i en stelbenthet som liknar den revolution�re asketens. I st�llet m�ste vi l�ta v�ra liv genomtr�ngas av en kritisk inst�llning till allt vad vi g�r. Vi m�ste st�ndigt ifr�gas�tta v�rt handlande, reflektera �ver det, v�rdera det. Vi m�ste n� en medvetenhet om oss sj�lva.
[1] Det �r ocks� h�r som vi har f�rklaringen till att s� m�nga gamla h�ngivna kommunister under Moskvar�tteg�ngarna kom att g�ra h�pnadsv�ckande �bek�nnelser�. Fr�gan f�r dessa revolution�rer var hur de skulle st�lla sig till det centrala inneh�llet i sitt livsverk. �ven om utvecklingen inte hade f�ljt den v�g som man fr�n b�rjan avs�g s� fanns det dock st�ndigt en m�jlighet att en f�r�ndring skulle kunna ske � det fanns ett hopp. De flesta valde att offra sina liv f�r detta hopp och valde ocks� att �bek�nna�.
� Koestler har skildrat Moskvar�tteg�ngarna i sin bok Natt klockan tv� p� dagen. Huvudpersonen i boken antas vara Bucharin. I sin bok Bek�nnelsen skildrar London sina upplevelser vid r�tteg�ngarna i Tjeckoslovakien under slutet av 50-talet, den s k Slansky-processen.
[2] Om �rosa v�gen� se Psykologi i teori och praktik 4/76