Ur Fj�rde Internationalen 2/77
Organisationsformerna f�r ett revolution�rt parti diskuteras st�ndigt. Hur ska partidemokratin fungera, vilka beslutsformer b�r till�mpas, vilka krav kan man st�lla p� partidisciplin, vilka r�ttigheter och skyldigheter b�r partimedlemmarna ha osv.?
Den traditionella modell som anv�nts inom den revolution�ra r�relsen kallas �demokratisk centralism�. Vad inneb�r egentligen det? M�nga, s�rskilt inom bland borgare och socialdemokrater, men �ven inom delar av den revolution�ra v�nstern f�rkastar �demokratiska centralismen� och pekar p� hur den utvecklades i Stalins Sovjet och de �kommuniststater� som uppkom efter 2:a v�rldskriget (till stor del under sovjetiskt f�rmyndarskap). Vissa g�r t o m s� l�ngt att de menar att bolsjevikpartiets �demokratiska centralism� var en huvudorsak till stalinismens seger.
Undertecknad menar att de som resonerar p� det s�ttet kastar ut barnet med barnvattnet. Den �demokratiska centralismen� �r en mycket bra organisationsmodell om den till�mpas p� r�tt s�tt. Id�n med den �demokratiska centralismen� �r att kombinera ett stort m�tt av inre partidemokrati med ett effektivt agerande f�r att genomf�ra partiets beslut (centralism). Det finns dock ingen organisationsmodell som �r immun mot urartning och det g�ller �ven i detta fall. Man m�ste inse att demokratin och centralismen �tminstone delvis st�r i mots�ttning till varandra: Om demokratin drivs f�r l�ngt � om man m�ste diskutera och r�sta om allt eller d�r partimedlemmarna inte beh�ver bry sig om beslut som man inte gillar � blir partiet handlingsf�rlamat, medan en centralism som inneb�r att ledningen env�ldigt fattar beslut och sedan anv�nder partidisciplin�ra �tg�rder f�r att genomdriva sina uppfattningar medf�r att partiet blir odemokratiskt (�byr�kratisk centralism�).
F�r att den demokratiska centralismen ska fungera p� r�tt s�tt m�ste det r�da ett �dialektiskt� f�rh�llande mellan demokrati och centralism. Det finns en mots�ttning mellan dessa tv� sidor, relationerna mellan dessa �r f�r�nderliga (och m�ste s� vara). Fr�gan g�ller att h�lla liv i denna mots�ttning, se till att inte den ena eller andra sidan tar �ver, utan att de tv� sidorna befruktar varandra.
I praktiken �r det oundvikligt att relationerna mellan de tv� sidorna varierar (bl a beroende p� den f�r�nderliga verklighet som man arbetar i och som st�ller olika krav), men det g�ller att st�ndigt vara vaksam och motverka att den ena eller den andra sidan tar �ver. Detta �r det verkliga problemet, som inte alltid �r l�tt att l�sa, men som �nd� �r det enda s�ttet kunna skapa en effektiv och demokratisk revolution�r organisation. Det finns ingen annan organisationsmodell som �r b�ttre.
F�ljande artikel diskuterar den demokratiska centralismen, dess inneb�rd, den kritik som riktats mot densamma, de avarter som gett den ett d�ligt rykte (bl a stalinismen), hur man i praktiken kan h�lla partidemokratin vid liv och motverka byr�kratisk centralism m m.
G�teborg 3/2 2012
Martin F
Partidisciplin och partidemokrati �r tv� aspekter av det begrepp som alltid �terkommer i en diskussion om det revolution�ra partiet: demokratisk centralism. I f�ljande artikel bryter f�rfattaren med vanan hos m�nga kommunister att p� ett svepande, sm�tt' metafysiskt och nonchalant s�tt diskutera inneb�rden i detta begrepp. Bo Bergman diskuterar i st�llet hur vi konkret kan och b�r f�rh�lla oss till partidemokratin. Han tar ocks� upp den kritik som olika politiska str�mningar riktat mot den demokratiska centralismen. Slutligen behandlar han i ett tredje avsnitt partidemokratins f�rh�llande till partiets politiska utveckling och sociala sammans�ttning och i f�rh�llande till den n�dv�ndiga centrala partiapparaten.
Splittringen av VPK �r sedan en tid ett faktum. �n mer �ldrade och otidsenliga har de gamla stalinisterna kring Norrskensflamman �ntligen bildad ett eget parti. Kvar st�r ett VPK som hela tiden s�kt l�sa konflikten med organisatoriska medel och som ivrigt talar om demokrati �och sj�lvst�ndighet i tid och otid, men som inte tar de praktiska konsekvenserna av sitt prat: Bl a en definitiv brytning med de byr�kratiserade syskonpartierna i �st.
Splittringen har v�ckt allm�n f�rtjusning i den borgerliga pressen. Nu n�r �partitr�det� f�tt ytterligare en gren, publiceras det �ter med gl�dje i pressen. Splittring framst�r d�rmed som kommunisters k�nnem�rke, renl�righetsivern som dess orsak(och �r det ocks� i m�nga fall). N�gra kommentatorer ser ocks� ett annat viktigt sk�l till splittringen: Of�rm�gan och oviljan hos respektive parti att organisera det interna livet p� ett demokratiskt s�tt. Ty om demokratin hade fungerat i dessa organisationer skulle de antagligen ha varit betydligt f�rre till antalet. Det finns helt enkelt inte tillr�ckligt m�nga i grunden olika politiska v�nster-politiska strategier f�r att i den nuvarande situationen motivera det existerande antalet �v�nster�-organisationer. Varje ny partibildning medf�r bara att v�nstern, som samlat begrepp f�r det som m�nniskor i allm�nhet placerar till v�nster om socialdemokratin, blir �nnu mer f�rl�jligad och diskrediterad.
VPK:s splittring �r ett av v�ra sk�l f�r att ta upp partidemokratin, men inte det fr�msta. Den belyser dessutom bara ordentligt en aspekt av den interna demokratin: De reglerade eller oreglerade formerna f�r politisk debatt. Utifr�n en diskussion om denna centrala aspekt vill vi g� vidare och mot bakgrund av det ganska �p�tr�ngande� s�tt som demokratifr�gan reses inom de revolution�ra organisationerna i dagens Sverige f�rs�ka ta upp de viktigaste problemen. V�ra kunskaper och erfarenheter h�mtar vi i f�rsta hand fr�n KAF � Kommunistiska Arbetarf�rbundet.
V�r syn p� det parti som vi vill bygga har sin grund i en analys av den imperialistiska epok vi lever i och den aktualitet som den i historisk bem�rkelse ger den socialistiska revolutionen. V�r partisyn �r ocks� avh�ngig den ideologiska, politiska, ekonomiska och sociala skiktning av l�nearbetarna som det kapitalistiska samh�llet skapar. Det finns dock ingen anledning att i denna artikel g� in n�rmare p� dessa problem, eftersom det oundvikligen leder till en omfattande diskussion om klassmedvetandets utveckling, och den diskussionen har vi f�rt m�nga g�nger f�rut. En bra genomg�ng finns i Ernest Mandels Om leninismen (R�da h�ften nr 10). Jag n�jer mig d�rf�r med att inledningsvis konstatera f�ljande:
Vi bygger ett revolution�rt parti f�r att bidra till klasskampens utveckling, f�r att bredda och politisera den dagliga kampen s�v�l som den kamp d� de k�mpande massorna hotar den politiska makten i samh�llet. En revolution kan endast lyckas om den inneb�r ett samlat angrepp p� det borgerliga samh�llet genom att arbetarklassen och andra k�mpande grupper f�rm�r ena sig i kamp och p� ett samlat s�tt utmana och ers�tta de borgerliga maktinstitutionerna med sina egna maktorgan. Den revolution�ra organisationens uppgift �r att bidra till och hj�lpa fram denna process av sj�lvorganisering kring en politik som reser fr�gan om makten i hela samh�llet, ty utan en medveten str�van att centralisera arbetarklassens kamp till fr�gan om den politiska makten riskerar de olika massinitiativen och aktionerna bara att vinna tillf�lliga segrar.
Genom en skolning i revolution�r teori, genom att kollektivt till�gna sig egna och andras erfarenheter av kamp, genom en social f�rankring inom viktiga samh�llssektorer och politiskt avancerade grupper, genom ett program och en fungerande partidisciplin �r det m�jligt att skapa ett parti � ett avantgarde och f�rtruppsparti � som verkligen f�rm�r se vilka problem den revolution�ra kampen reser och hur de skall l�sas. Huruvida partiet kommer att lyckas med sin uppgift och f� ett gensvar f�r sina initiativ hos de k�mpande massorna kan endast den framtida praktiken avg�ra.
Ett revolution�rt parti som kan spela en roll i den revolution�ra processen, och vars initiativ kanske t o m kan spela en avg�rande roll f�r revolutionens utg�ng, v�xer inte fram med ett slag �n�r det drar ihop sig�. �ven om vi vet att en revolution�r organisation snabbt utvidga sitt inflytande i en situation av omfattande sociala masstrider � organisationen m�ste ju skapas fr�mst f�r att verka i s�dana situationer � s� m�ste vi b�rja bygga detta parti idag, i dagens kamp. Detta parti m�ste b�rja byggas av personer som �r medvetna om den centrala roll som ett parti kan spela i en revolution och som �r villiga att delta i en regelbunden revolution�r skolning och ett regelbundet politiskt arbete.
Det �r utifr�n dessa sammanfattade st�ndpunkter som jag vill diskutera vad partibygget inneb�r idag, vilken syn vi m�ste ha p� partidemokratin och hur vi kan m�ta de sv�righeter som uppst�r i en organisation som verkar med ovanst�ende perspektiv.
Vi bygger inte en organisation som ett forum f�r politisk debatt. S�dana politiska f�reningar � t ex utrikespolitiska f�reningen � kan vara bra, men utg�r odugliga instrument f�r handling och kamp. En revolution�r organisation har en annan funktion. Den str�var efter att utg�ra ett instrument f�r den politiska kampen. Den m�ste d�rf�r ha f�rm�gan att i givna �gonblick f� sina medlemmar att handla enhetligt och samordnat, att f� dem att samlat agitera och propagera f�r best�mda politiska uppfattningar och riktlinjer. Det m� sedan handla om att p� alla orter p�skynda uppbygget av solidaritetskommitt�er till st�d f�r en strejk eller att kring socialistiska krav f�resl� en politisk och organisatorisk samordning av olika arbetarkommitt�er, fackf�reningar och r�dsorgan.
F�r en organisation som st�ller sig uppgiften att kunna fungera p� detta s�tt �r det om�jligt och idealistiskt att f�rlita sig p� medlemmarnas totala frivillighet i varje given situation, dvs att tro att varje medlem alltid har samma syn p� vilka �tg�rder som beh�vs. Ist�llet kr�vs organisatoriska normer som g�r det m�jligt f�r hela organisationen att handla p� ett enhetligt s�tt, trots att olika medlemmar kan tycka att det inte �r det b�sta. Organisationen m�ste allts� fungera centralistiskt: Dvs en central, vald ledning m�ste f� medlemmarnas f�rtroende att inom ramen f�r en av hela organisationen beslutad politisk inriktning, ge organisationen de uppgifter den anser n�dv�ndiga och f�rv�nta sig att medlemmarna genomf�r dem.
KAF �r som m�nga andra organisationer uppbyggt p� ett s�tt som ger dessa m�jligheter. Dess organisatoriska struktur uppvisar den g�ngse pyramidformen. Medlemmarna v�ljer sina egna ledningar p� varje niv�, f�r en cell, en lokalavdelning, f�r hela f�rbundet. �verordnade organ �r suver�na i f�rh�llande till l�gre organ vad g�ller vilken politik som organisationen skall driva, men kan t ex naturligtvis inte avs�tta demokratiskt valda ledningar p� l�gre niv�er. Kongressen, som representerar f�rbundets alla medlemmar, �r h�gsta beslutande organ. H�r l�ggs de politiska uppgifterna f�r den kommande perioden fast. En nationell ledning � Centralkommitt� � v�ljs f�r att leda organisationens arbete mellan kongresserna. Den senare utser ocks� dagligt, verkst�llande och ledande organ. (KAF:s stadgar �terfinns i Fj�rde Internationalen nr 2-3/1975.)
F�r att centralismen skall fungera och inte bara reduceras till en rad centrala uttalanden och f�reslagna men ej utf�rda �tg�rder, har varje medlem skyldighet att delta i organisationens arbete. En medlem har vad som med en gammal term brukar kallas �arbetsplikt�.
Den �r grundl�ggande f�r en revolution�r organisation, eftersom den dels tvingar varje medlem att ta ansvar f�r och l�gga sig i organisationens politik, dels g�r det m�jligt att kontinuerligt uppskatta hur stora politiska resurser organisationen har att arbeta med. Det �r ocks� arbetsplikten och den speciella politiska medvetenhet som kr�vs f�r att delta i uppbygget av en s�dan h�r organisation som med n�dv�ndighet begr�nsar rekryteringen till organisationen, i synnerhet under normala kapitalistiska f�rh�llanden d� uppsplittringen och privatiseringen av samh�llet �r stor, stressen i arbetslivet l�ngt driven och d� inga aktiva massorganisationer genom kamp s�ker motverka den kapitalistiska vardagens f�rtryck. Revolution�rerna har h�r gjort ett val: Det �r de som �r mest medvetna om att kapitalismen m�ste bek�mpas genom uppbygget av en revolution�r organisation, eller som utifr�n en socialistisk inst�llning har tid att delta i ett permanent organisationsarbete, som kommer att bli medlemmar.
En v�sentlig och st�ndigt �terkommande fr�ga �r hur l�ngt en organisation skall driva centralismen. Hur l�ngt skall en organisation g� n�r det g�ller att avkr�va medlemmarna ett aktivt f�rsvar av den f�rda politiken? Vi understryker att det handlar om politisk centralism, en centralisering kring politiska uppfattningar. Det handlar inte om centralisering och partidisciplin kring vetenskapsteoretiska, filosofiska och konstpolitiska f�rest�llningar. Centraliseringen g�ller politiska handlingslinjer. Allra mest avvisar vi en centralisering kring i f�rsta hand en organisationsform. Det senare medf�r en administrativ centralism, i vars f�rl�ngning vi �terfinner den milit�ra modellen med reflexm�ssig disciplin och lydnad, en modell som vi vill jaga ut ur huvudet p� varje politiskt aktiv person. F�r att diskutera svaret p� ovanst�ende fr�ga, m�ste vi g�ra en �tskillnad mellan handling och tanke, mellan politisk handling och politisk �sikt.
F�r att kunna fungera som en samordnad kraft som kollektivt beslutar om organisationens arbete, �r det betydelsefullt att alla deltar i detta arbete. Kongressens beslutade m�ls�ttningar och inriktningar m�ste accepteras och s� l�ngt m�jligt f�rverkligas av medlemmarna. Om ledningen beslutar att det skall ske p� ett best�mt s�tt, genom en serie handlingar (m�ten, initiativ till demonstrationer osv), �r det viktigt att alla deltar i genomf�randet av besluten. Detta f�r att alla med egna erfarenheter skall kunna delta i utv�rderingen av den f�rda politiken, en utv�rdering, utan vilken hela id�n med politisk centralism egentligen f�rfelas (ett studium av KAF:s kongressresolutioner visar att det p� denna punkt finns en allvarlig brist och att de alla tenderat till att n�stan enbart behandla framtida uppgifter). Centrala direktiv fr�n en ledning �r dessutom ofta av �vergripande karakt�r och kr�ver ett politiskt sj�lvst�ndigt agerande f�r att �vers�ttas till en politisk praktik p� basplanet, p� en skola eller arbetsplats. Detta �kar behovet av att alla deltar i till�mpningen av organisationens inriktning och m�jligg�r att problem och framg�ngar kan utv�rderas p� b�sta m�jliga s�tt. Revolution�r teori pr�vas i praktiken.
Nu inneb�r emellertid inte en beslutad politik enbart best�m da politiska handlingar, som kan utf�ras under tystnad eller med ogillande av den medlem som inte �r �verens med dem. Politiskt arbete �r ofta identiskt med eller kr�ver en muntlig argumentation av den aktive. Och s�vida inte ett f�rbund eller dess ledning beslutat annat (i speciella fr�gor), �r det vanligt att f�rbundet kr�ver av sina medlemmar att f�rverkliga besluten, n�got som inte �r s�rskilt sv�rt n�r det g�ller f�rbundets strategiska m�ls�ttningar och inriktning. Det �r ju oftast p g a dem som medlemmarna anslutit sig till f�rbundet. Problemen uppst�r d� en medlem inte alls �r �verens om en aktuell politisk �tg�rd, och det samtidigt �r viktigt f�r f�rbundet att s� m�nga som m�jligt argumenterar f�r den. Att acceptera en lednings (eller majoritets) beslut n�r det samtidigt inneb�r att man inte beh�ver tycka som den �r ofta inte s� sv�rt. Men att st�llas inf�r en situation, d�r man m�ste argumentera f�r en �tg�rd, handling eller politisk linje som man �ver huvud taget inte omfattar, �r vanligtvis motbjudande. En majoritet kan ju inte tvinga en person att t�nka som den; b�de inom och utom organisationen m�ste den verka f�r att vinna st�d f�r sin politiska uppfattning p� grundval av personlig �vertygelse.
�ven om en organisation formellt arbetar med partidisciplin b�r den undvika att skapa ett klimat d�r medlemmar g�r det till en vana att omedelbart argumentera f�r en politisk linje p� ett s�tt, som ger intryck av att de personligen st�r f�r den, utan att de verkligen g�r det.
Denna papegojliknande praktik, som ordentligt s�tts p� prov n�r en organisation byter linje i en fr�ga (vilket den naturligtvis b�r g�ra n�r den erfar att den aktuella linjen �r felaktig), �r inte bara skadlig f�r de medlemmar som ut�var den � den skapar en cynisk och mekanisk inst�llning till politik. Den riskerar naturligtvis ocks� att minska organisationens trov�rdighet.
En revolution�r organisation m�ste skapa ett klimat som g�r det m�jligt f�r en aktivist att skilja p� vad han eller hon sj�lv har f�r uppfattning och vad som �r organisationens beslutade linje (oftast sammanfaller de). Organisationen m�ste utveckla en praktik d�r medlemmen hela tiden �r medveten om denna skillnad. I sista hand �r det d�rf�r han eller hon sj�lv som i kollektiva diskussioner med kamraterna i organisationen m�ste avg�ra hur han eller hon skall f�rh�lla sig n�r det g�ller att propagera f�r f�rbundets linje i en given fr�ga. Att d�remot f�ra fram en annan linje g�r naturligtvis inte utan organisationsledningens till�telse. En medlem som �r direkt politisk motst�ndare till en best�md �tg�rd b�r d�rf�r kunna f� �befrielse� fr�n att argumentera f�r den � argumentationen skulle s�kert heller inte bli s�rskilt �vertygande. D�remot b�r en organisation kr�va lojalitet n�r det just g�ller best�mda typer av handlingar, t ex omr�stning om den linje som f�rbundet st�djer i en fackf�rening, solidaritetskommitt� osv.
Det viktiga f�r ett revolution�rt f�rbund �r att hos varje medlem skapa en medvetenhet om att han eller hon ing�r i ett kollektivt partisammanhang, och att det �r inom ramen f�r en kollektiv och centraliserad praktik som det �r m�jligt att effektivt utv�rdera, f�rb�ttra och utveckla politiska linjer och teorier. En s�dan medvetenhet ger en god grund f�r att i handling s�tta partiets politik f�re den egna �sikten i olika situationer och sakfr�gor.
Den centralism som jag redogjort f�r skulle naturligtvis inte fungera om inte medlemmarna i en organisation har full frihet att utveckla sina �sikter inom organisationen, om inte v�rderingen av en organisations praktik skedde genom en fullst�ndigt fri intern debatt (och kanske ocks� i f�rbundets press). En revolution�r organisation kan f�rvisso inte utveckla sin interna demokrati som ett sj�lv�ndam�l. Demokratin inom partiet �r inte ett m�l i sig. Den skall vara funktionell i f�rh�llande till klasskampen och bed�mas utifr�n organisationens f�rm�ga att fungera i kampen, inte i f�rh�llande till varje individuell medlems upplevelser i varje givet �gonblick.
Samtidigt �r det uppenbart att demokratin m�ste existera f�r att m�jligg�ra en centraliserad och samordnad verksamhet. Utan en st�ndig kontakt med och kontroll fr�n medlemmarna som befinner sig i daglig kontakt med f�rh�llandena ute p� arbetsplatserna och skolorna kommer ledningen aldrig kunna fatta beslut som bidrar till kampens utveckling. Utan sj�lvst�ndighet och sj�lvf�rtroende hos medlemmarna kommer aldrig ledningens ofta generella beslut, att kunna �vers�ttas och till�mpas p� ett verkningsfullt s�tt ute i samh�llet.
Det �r fullkomligt idealistiskt att f�rest�lla sig att en organisation med nationell spridning och ett arbete inom m�nga olika omr�den skulle kunna best� av medlemmar som i varje �gonblick hade samma uppfattning om de politiska uppgifterna, om vilken politisk linje som borde vara v�gledande f�r verksamheten.
Organisationen best�r av medlemmar som har olika social bakgrund och f�rankring, finns p� olika orter och med varierande framg�ng driver ett politiskt arbete i olika sociala milj�er. En grupp medlemmar som t ex i sitt arbete dagligen m�ter sekteristiska och h�nfulla sosse-byr�krater tenderar naturligtvis att utbilda en annan syn p� socialdemokratin �n en grupp som p� sin arbetsplats har ett visst samarbete med aktiva socialdemokrater � endast genom gemensamma diskussioner kan man utveckla en mer enhetlig inst�llning till socialdemokratin i organisationen. Snabba politiska scenv�xlingar brukar ocks� obarmh�rtigt grusa illusionerna om att en politisk organisation utg�rs av medlemmar som tycker och t�nker lika. D� brukar i st�llet meningsskiljaktigheterna f�rst�rkas � d� �r det �n mer n�dv�ndigt att den interna demokratin fungerar.
Lika idealistiskt �r det att tro att en organisation av den typ vi skisserat skulle kunna dra med sig alla sina medlemmar i ett samordnat politiskt ingripande, utan att de medlemmar som inte �r �verens med organisationens aktuella politik vet att de har alla m�jligheter att inom organisationen uttrycka sin avvikande uppfattning och inf�r kongresser fritt f� bilda och organisera opinioner f�r sina �sikter. En medlem som inte st�djer organisationens aktuella linje i en given fr�ga tenderar naturligtvis b�de att vilja utf�ra den halvhj�rtat och, inte minst, f�ra fram en d�lig argumentation f�r den. Viljan att beslutsamt genomf�ra linjen, trots en avvikande uppfattning, �r emellertid direkt avh�ngig vetskapen om m�jligheterna att fritt f� f�ra fram de egna �sikterna och v�rdera majoritetens linje. D�rf�r �r den interna demokratin n�dv�ndig.
Medlemsdemokratin i en revolution�r organisation kan inte bara inskr�nka sig till Allm�nna �nskem�l och f�rhoppningar, uttryckta i stadgars allm�nna fraser, n�got som k�nnetecknar t ex VPK, SKP och KFML(r). Deras stadgar garanterar medlemmars val av ledningar, men tillsammans med uttryckta eller underf�rst�dda f�rbud mot organiserade oppositioner f�rpliktigar de till v�ldigt lite. Tv�rtom, de m�jligg�r en fullst�ndig byr�kratisk praktik av ledningarna � och det �r precis det som ocks� brukar ske n�r oppositioner b�rjar v�xa fram.
En revolution�r organisation m�ste i sina stadgar precisera inneb�rden i den interna politiska �siktsfriheten. Ett centralt begrepp i detta sammanhang �r tendens- och fraktionsfrihet. Varje politisk �siktsriktning inom organisationen m�ste fritt f� bygga upp en opinion f�r sina id�er, f�r att t ex inf�r en kongress organisera upp sina anh�ngare i en tendens. Om en s�dan tendens �r av en viss minimal storlek (h�r m�ste vi s�tta gr�nsen l�gt) m�ste den p� f�rbundets bekostnad f� utveckla sina st�ndpunkter f�r f�rbundets alla medlemmar, och d� inte bara genom utrymme i internbulletiner, som ju �r �ppna f�r alla, utan genom att f� r�tt till planerade inledningar p� diskussionsm�ten, att f� st�d f�r att s�nda egna representanter till dessa m�ten osv. Att som opposition bilda en fraktion inom organisationen �r att g� ett steg l�ngre. D�rigenom skapar man p� s�tt och vis en organisation inom organisationen, en �organisation� som d� naturligtvis ocks� m�ste ta ansvar f�r sina anh�ngares g�randen och l�tanden.
�nd� �r det mot bakgrund av dessa r�ttigheter som vi mest effektivt kan klarg�ra politiska meningsskiljaktigheter: de bygger p� den uppfattningen att det �r naturligt, n�dv�ndigt och fruktbart att politiska id�er f�r utvecklas i ett klimat av fri opinionsbildning, i ett klimat d�r spirande kritik uppmuntras till att formulera sig i politiska linjer, som inneb�r n�got konkret f�r det politiska arbetet.
Om en organisation eventuellt st�r inf�r att splittras vill vi s� l�ngt det �r m�jligt garantera att det sker efter klarg�rande debatter kring de s�rskiljande fr�gorna. Ty endast efter en s�dan debatt mellan tv� politiska plattformar och tv� i grunden olika inriktningar kommer ocks� alla utanf�r organisationen ha en m�jlighet att politiskt f�rst� splittringen. Endast ett s�dant tillv�gag�ngss�tt, s�krat genom tendensfriheten, �r funktionellt i f�rh�llande till arbetarklassen och k�mpande grupper utanf�r partiet. Det s�tter politiken fr�mst och f�rs�ker reducera kampen om stencilapparater och personlig gunst till ett minimum.
I byr�kratiserade organisationer �r proceduren ofta den omv�nda: D�r f�rbereds splittringen i hemlighet, l�s till partilokaler byts ut, stencilapparater f�rsvinner, �gokontrakt skrivs om och f�rst sedan splittringen �r ett faktum tar den givetvis p�b�rjade politiska processen verkligen fart; d� formuleras alla de grundl�ggande politiska skillnaderna helt tydligt. KFML:s splittring 1970 var ett bra exempel, och VPK:s l�r bli det.
Tendensfriheten, och tendensers skyldigheter, m�ste preciseras ytterligare. Vit ex val av delegater till f�rbundskongresser menar vi att delegaternas sammans�ttning s� l�ngt det �r m�jligt skall spegla de olika politiska �siktsriktningar som finns ute i organisationen proportionellt. Om det d�rf�r p� en ort finns en minoritetstendens som inte st�ds av tillr�ckligt m�nga medlemmar f�r att erh�lla en delegat, f�r tendenserna nationellt tillgodor�kna sig r�sterna fr�n dessa medlemmar som en rest vid valen p� �vriga orter. Det �r ocks� n�dv�ndigt att stadga om minoritetsriktningars eller -tendensers r�tt till proportionell representation i ledande organ av typ Centralkommitt�n. Motivet f�r detta har redan antytts: En minoritet och dess anh�ngare kommer att fungera mer politiskt effektivt i f�rh�llande till hela organisationen om den f�r ta del av ansvaret f�r organisationens ledning och st�ndigt tvingas precisera sina st�ndpunkter i f�rh�llande till majoriteten. Allt detta har varit praxis inom de flesta av Fj�rde Internationalens sektioner och framst�lls ocks� i olika formuleringar i dess stadgar. Om organisationens kongress eller ledning inte beslutar annat �r medlemmar i tendenser och fraktioner naturligtvis underst�llda samma disciplin som alla andra medlemmar. Det vanliga �r ocks� att tendenser uppl�ser sig efter kongresser.
En organisation och dess ledning m�ste naturligtvis ha full frihet att besluta om vilken debatt som skall f�ras internt och offentligt. I den debatt som f�rs i en organisations ut�triktade press �r det dock ofta inte sv�rt att sp�ra de olika �siktsriktningar som finns inom organisationen. N�r det g�ller politiska fr�gor av allm�nt intresse utanf�r organisationens sympatis�rkrets finns det ofta heller ingen anledning att bara f�ra debatterna internt. I t ex de debatter som nyligen f�rts i KAF:s press om f�rsta-maj-demonstrationerna (i Internationalen) och om SAP och Meidnerfonderna (i Fj�rde Internationalen) � kan varje l�sare ocks� l�tt sluta sig till vilka olika politiska uppfattningar (i vissa fall tendenser) som finns representerade inom KAF.
Tendensfriheten inom en organisation kan naturligtvis till�mpas p� ett b�ttre eller s�mre s�tt. En vald ledning har t ex alltid ett visst utrymme att sj�lv reglera tendensdebatt och tendensbildning. D�rigenom kan den skapa f�rdelar f�r den egna tendensen (den sitter ju dessutom p� den b�sta informationen). Genom att h�nvisa till f�rbundets ekonomi kan den t ex f�rs�ka f�rhindra en minoritet, som �r relativt stark p� ett par orter, att under en kongressperiod resa runt till alla organisationens avdelningar (d�rmed riskerar den naturligtvis att p� kongressen diskrediteras f�r sina �tg�rder). Vid tills�ttning av icke politiskt valda tj�nster p� f�rbundets tidning, i den ekonomiska f�rvaltningen o s v kan den favorisera kamrater med okontroversiella �sikter (en kongress kan och b�r reglera villkoren f�r rekrytering till denna typ av uppgifter).
Sv�rare kan det d� vara att avv�ga om och n�r en tendensbildning b�r ske � varje resolutionsf�rslag eller �siktsdeklaration beh�ver ju inte leda till att en organiserad tendens bildas. En f�r snabbt framdriven tendensbildning kan n�mligen skapa en problematisk utveckling: redan i diskussionsperiodens inledning grupperar sig m�nga medlemmar kring olika tendensplattformar, viktiga politiska diskussioner f�rs enbart inom tendenserna och �vriga medlemmar k�nner ett tv�ng att alltf�r snabbt ta st�llning mellan tendenserna.
Tendensfriheten kan naturligtvis ocks� anv�ndas av en minoritet p� ett s�tt som inte befr�mjar organisationens politiska utveckling. Det kan d� t ex g�lla en minoritet som redan fr�n b�rjan �r fientlig mot organisationen och egentligen utg�r en fraktion f�r en annan organisation (den beh�ver ju inte precis kalla sig KFMLr-tendensen, utan kan n�ja sig med namnet Marxist- eller Bolsjeviktendensen, f�r att d�rmed antyda att enbart den st�r f�r marxismen eller bolsjevismen). Den kan utnyttja tendensr�ttigheterna till att i alla m�jliga och om�jliga sammanhang resa debatten kring de s�rskiljande fr�gorna just den anser viktiga. I sista hand kan naturligtvis en kongress ta st�llning till en s�dan �icke-seri�s� tendens, d v s icke partilojal tendens (med 2/3-majoritet kan en KAF-kongress t ex utesluta en minoritet utan att s�tta sig �ver existerande stadgar).
F�r att centralismen i en revolution�r organisation inte skall vara administrativ och enbart ett uttryck f�r ledningens vilja, utan f�rankras i hela organisationens s�tt att arbeta kr�vs allts� en reell intern demokrati. Principen f�r den organisering vi till�mpar � intern demokrati med partidisciplin, valda ledningars auktoritet o s v � brukar ben�mnas demokratisk centralism.
Medvetenheten om centralismens n�dv�ndighet i det politiska handlandet �r grundl�ggande i en revolution�r organisation. Men den kan inte endast skapas genom p�bud och stadgar. Den m�ste utvecklas och bef�stas genom en praktik, genom att organisationen i sitt arbete f�rm�r f�rverkliga �b�da sidor� av den demokratiska centralismen.
Till�mpningen av den demokratiska centralismen �r den enda praktik som har en m�jlighet att f�rena behovet av en centraliserad politisk verksamhet med det naturliga behovet av fullst�ndig intellektuell frihet, som till�ter varje medlem att s� sj�lvst�ndigt som m�jligt f�rankra sin politiska �sk�dning i sig sj�lv och andra, samtidigt som han/hon deltar i och underordnar sig en centraliserad kollektiv praktik.
Ett revolution�rt parti m�ste idag (vi skulle s�ga annorlunda i ett demokratiskt socialistiskt samh�lle) verka enligt den demokratiska centralismen oberoende av samh�llsf�r�ndringar. Till�mpningen av den m�ste emellertid anpassas till s�dana f�r�ndringar. Ofta kan det t ex tyckas f�rst�eligt att en kraftig samh�llelig repression f�r r�ttf�rdiga inskr�nkningar i medlemsdemokratin: Kongresser uppskjuts, ledningen blir ett centrum som reproducerar sig sj�lv osv. De organisatoriska �tg�rder som vidtas av en organisation som uts�tts f�r repression b�r emellertid vara de direkt motsatta: Noggranna s�kerhets�tg�rder och rutiner b�r utarbetas, f�r att trots en eventuell illegal existens m�jligg�ra demokratiska diskussioner och val av ledningar inom organisationen. Vikten av detta demonstrerade t ex Fj�rde Internationalens spanska sektion genom att under Franco-diktaturen uppb�da stora anstr�ngningar f�r att genomf�ra diskussioner och beslut som aktiverade alla medlemmar � eftersom varje liten folksamling var farlig utvecklade man t ex ett noggrant och tids�dande system med delegatsval p� m�nga olika niv�er (celler, stads- och regionsniv�).
En situation av snabba politiska scenv�xlingar b�r naturligtvis leda till t ex t�tare kongresser. Ett sl�ende exempel p� stelbenthet utg�r h�r det chilenska MIR, som inte hade en enda kongress under Allendeperiodens tre �r (dess sista kongress h�lls dessutom 2 �r innan Allenderegeringen).
Demokratisk centralism �r ett begrepp som funnits i den kommunistiska r�relsen sedan seklets f�rsta �rtionden. Dess till�mpning i de traditionella kommunistpartierna har dock alltid medf�rt en f�rst�rkning av centralismen och en f�rsvagning av partidemokratin. Alltifr�n 20-talet har alla partier knutna till Moskva, och senare ocks� Peking, arbetat efter mycket byr�kratiska organisationsprinciper. Sin h�jdpunkt n�dde centralismen under den tredje Internationalens degenerationsperiod (fr�n 20-talets mitt till uppl�sningen 1943) d� det centrala exekutivet i Moskva intervenerade fullkomligt diktatoriskt i de olika nationella sektionerna.
Tendens- och fraktionsfriheten �r den avgrund som skiljer Fj�rde Internationalens organisationsformer fr�n stalinismens och maoismens. �ven de flesta anti-stalinistiska och centristiska organisationer som v�xt fram i dagens klasskamp saknar f�rs�k att konkret ta upp dessa fri- och r�ttigheter i sina stadgar (ett svenskt exempel �r F�rbundet Kommunist). Tendensfrihet �r slutligen det krav som radikala oppositioner inom de byr�kratiserade kommunistpartierna brukar s�tta fr�mst i sin kamp f�r att skapa k�mpande partier.
I den revolution�ra organisationen �r inte medlemsdemokratin ett sj�lv�ndam�l: Den skall vara funktionell i f�rh�llande till klasskampen. Annorlunda m�ste det naturligtvis f�rh�lla sig i samh�llet i stort, i synnerhet i ett samh�lle d�r det arbetande folket har makten och genom sina egna maktorgan demokratiskt fattar beslut om produktionens inriktning. Arbetardemokratin blir d�r f�rvisso ett instrument f�r rationell planhush�llning. Centrala beslut i samh�llet betr�ffande tunga investeringar, utrikespolitik, normer f�r stadsplanering osv f�ruts�tter en demokratisk beslutsprocess f�r att kunna genomf�ras p� ett bra s�tt. Men samtidigt kan inte demokratin, speciellt inte de politiska fri- och r�ttigheterna, enbart betraktas p� detta funktionella s�tt � den utg�r ett m�l och v�rde i sig.
Det s�tt p� vilket vi vill att makten i en arbetarstat organiseras bygger p� r�dssocialismens id�er, p� kampen f�r att det arbetande folket sj�lvt ut�var makten genom egna, valda organ � arbetarr�d. Inom ramen f�r detta r�dssystem skall inte n�got parti ges n�gra speciella privilegier eller lagstadgade f�rm�ner i f�rh�llande till andra partier. Vi avvisar varje form av enpartisystem och k�mpar f�r fullst�ndig yttrande- tryck- och organisationsfrihet f�r alla som arbetar. Ty just makten �ver produktionsmedlen och de stora massmediaapparaterna g�r det m�jligt f�r det arbetande folket att p� ett grundl�ggande s�tt f�rverkliga dessa demokratiska fri- och r�ttigheter. I ett s�dant sammanhang kan den revolution�ra politiken endast vinna inflytande i konkurrens med andra politiska str�mningar och i kraft av det gensvar den f�r hos massorna.
Att som stalinismens f�rk�mpar �verf�ra partiets organisationsformer, den demokratiska centralismen, till samh�llslivet �r d�rf�r fullkomligt fr�mmande f�r oss. Dels �r ett parti uttryck f�r en Kollektiv centralisering kring best�mda politiska uppfattningar, och att till�mpa en likartad centralism inom omr�den som t ex vetenskap, konst och samlevnadsformer �r inte bara groteskt, utan skulle vara f�r�dande f�r all m�nsklig och kulturell utveckling. Dels vill vi skapa ett samh�lle d�r alla dagligen tar ansvar f�r samh�llets sk�tsel. Om denna m�ls�ttning f�rverkligas inneb�r den inte bara att politik inte l�ngre �r n�got avskiljt fr�n m�nniskors vardagliga liv. Den inneb�r ocks� att den politiskt och historiskt motiverade grunden f�r ett leninistiskt parti definitivt dras undan.
M�nga politiska riktningar �r kritiska till v�r syn p� partidemokratin. De �r det b�de utifr�n ett annat s�tt att till�mpa den demokratiska centralismen och ett totalt f�rkastande av den. En redog�relse f�r deras kritik ger en klarare bild av vad som behandlas i f�rsta avsnittet.
Maoistiska och stalinistiska organisationer bek�nner sig oftast till den demokratiska centralismen. F�r dem �r den dock enbart en traditionell organisatorisk formel som inneb�r att majoritetens och de valda ledningarnas auktoritet m�ste erk�nnas. Tendens- och fraktionsfrihet, d v s fri opinionsbildning, �r d�remot tabu. Deras kritik av v�r till�mpning av den demokratiska centralismen vilar dels p� f�rs�k till ett praktiskt, f�rnuftsm�ssigt resonemang, dels p� ett f�rment filosofiskt och vetenskapligt resonemang som inte har annat �n en ren ideologisk funktion.
Att till�ta tendenser och fraktioner g�r partiet ineffektivt, menar t ex m�nga VPK:are. Att stimulera oppositionella opinioner till att formulera sig politiskt f�rsinkar det politiska arbetet, leder till f�r mycket diskussion och f�rhindrar partiet att upptr�da enat. Det ligger en del i denna kritik, men bara om man med tendensfrihet menar en ultrademokratisk syn som vill att tendenser alltid skall existera, att diskussions- och kongressperioder inte skall regleras vad g�ller diskussionsfr�gor, tidsramar och s� vidare. Om det senare emellertid sker kan f�rh�llandet bli precis det motsatta � organisationen fungerar mycket b�ttre. H�r har t ex VPK skapat en katastrofal praktik, och partiet har nu genomg�tt en splittring, utan att en enda av de politiska meningsskiljaktigheterna � synen p� Sovjet, den fackliga kampen, kvinnokampen, k�rnkraften � diskuterats systematiskt inom organisationen. N�got s�dant h�nder bara i ett byr�kratiserat parti.
Den andra utg�ngspunkten f�r kritiken � den ideologiska � �r oerh�rt konstlad. Den utg�r fr�n f�rest�llningen att det egentligen bara finns en riktig linje och l�sning p� varje politisk fr�ga. Och inte bara det: det finns bara en prolet�r linje. Alla andra linjer bed�ms d�rf�r som borgerliga eller sm�borgerliga. Denna inst�llning utg�r ett vanligt ideologiskt instrument i en partilednings arsenal f�r att bek�mpa oppositionella. Varje g�ng SKP:s, KFMLr:s eller det kinesiska kommunistpartiets ledning finner en s�dan �borgerlig� och �revisionistisk�, �kapitalistfarar�-grupp �r vi emellertid lika f�rundrande: hur har egentligen dessa f�rr�dare, dessa smutsigaste av alla hundar, kunnat inneha s� h�ga poster i s� m�nga �r utan att deras �sanna� natur uppt�ckts?
Eftersom endast hemlig fraktionsverksamhet �r m�jlig i den h�r typen av organisationer skapar d�rf�r varje oppositionell grupp genast ett osunt klimat i organisationen � gissningar, f�rtal, misst�nksamhet o s v blir dagliga inslag. Olika organisationer har olika s�tt att m�ta dessa situationer. KFMLr har t ex alltid haft en ben�genhet att snabbt utesluta medlemmar bara f�r deras avvikande �sikters skull, medan det mycket mer l�sliga VPK tenderar att till�ta oppositionella grupper verka tills f�rh�llandena blir organisatoriskt oh�llbara och en separat organisation existerar inom organisationen utan att p� n�got s�tt vara erk�nd som s�dan.
F�rbudet mot tendenser utl�ser dessutom en motsatt str�van (ofta mycket energisk) till enighet. �ven om partipiskan inte klatschar �r trycket p� den enskilde medlemmen att offra sin tvekan till f�rm�n f�r den fullst�ndiga enigheten ofta mycket h�rt (ett likartat tryck p� medlemmarna att under en tendenskamp ta st�llning kan naturligtvis f�rekomma). Beslutsprotokoll fr�n kongresser brukar h�r tala sitt tydliga spr�k, speciellt n�r vi kan se resultaten fr�n omr�stningen i varje fr�ga: F�r 127, mot 0 nedlagda 0.
Och finns det trots allt en oenighet i de stalinistiska organisationerna s� annonserar den med st�rsta s�kerhet en framtida splittring (se t ex SKP). Man kan fr�ga sig var partimedlemmarnas sj�lvst�ndighet tar v�gen i ett s�dant klimat.
Socialdemokratins kritik av kommunisters s�tt att organisera sig inneh�ller m�nga aspekter. En av angreppspunkterna h�nger samman med SAP:s karakt�r av reformistiskt massparti, av ett parti som vem som helst kan vinna medlemskap i och t o m kollektivanslutas till utan att det inneb�r n�gra andra skyldigheter �n att eventuellt betala en fastst�lld medlemsavgift. Socialdemokraterna bygger inte ett parti f�r revolution�r aktion och samordnad kamp, utan f�r att skapa ett politiskt och materiellt st�d f�r de valda eller utsedda representanternas politiska arbete i parlamentariska f�rsamlingar och f�reningsstyrelser. Det �r d�rf�r konsekvent att de v�nder sig mot den demokratiska centralismen och den arbetsplikt som den medf�r. Ett villkor f�r demokratin �r ju enligt oss att varje medlem deltar i organisationens arbete. Fr�nvaron av s�dan arbetsplikt, t ex i SAP, men ocks� i m�nga andra organisationer, skapar ofta allvarliga problem vad g�ller demokratin, antingen p� s� s�tt att f�r f� medlemmar �r n�rvarande n�r viktiga beslut skall fattas eller att medlemmar som varit passiva l�nge pl�tsligt dyker upp p� ett m�te f�r att delta i beslutsfattandet om fr�gor de inte arbetat kring (i det senare fallet brukar de ofta mobiliseras av n�gon energisk falang som vill driva igenom sina beslut). SAP:s fr�nvaro av partidisciplin �r som vi vet inte en garanti f�r partidemokrati. Medlemspassiviteten och funktion�rernas indragande i kommunala och statliga ansvarigheter har tv�rtom lagt grunden f�r en byr�krati som �r mycket mer sv�r�tkomlig �n i en organisation som kr�ver aktivt arbete av sina medlemmar. Socialdemokratins skryt om medlemsdemokratin och medlemmars m�jligheter att fritt bilda opinioner f�r ocks� sina t�rnar ibland. Den uteslutning f�r trotskism som nyligen drabbade en grupp SSU-kamrater visar att det finns mycket sn�va gr�nser f�r dem som vill organisera oppositioner inom de socialdemokratiska organisationerna.
Ett av socialdemokraters favoritbegrepp i arsenalen mot den revolution�ra v�nstern �r begreppet �elitparti�. �Elitism�, det �r vad som fr�mst k�nnetecknar v�nstern, menar de, och med det vill de beteckna b�de organisationernas f�rs�k att rekrytera politiskt avancerade militanter � en elit � och deras st�ndiga �m�strande och allvetande� utv�rdering av arbetarnas kamp. �tminstone vad g�ller det sistn�mnda h�ller vi med om att den nya v�nstern tidigare gjorde sig skyldiga till m�nga ��verslag�. Idag �r dock denna kritik inte ber�ttigad.
Vi anv�nder inte begreppet elitparti. Det �r n�mligen inte detsamma som det avantgardeparti som vi vill skapa. Ett elitparti �r ett parti som uteslutande s�ker samla en elit av personer i social, kulturell och politisk bem�rkelse, d�rf�r att det sj�lvt g�r anspr�k p� att bes�tta statsmakten, p� att bli ett statsb�rande parti. F�r v�rt partis del har vi redan avvisat dessa ambitioner. Byr�kratiska kommunistpartier med r�tter i den stalinistiska traditionen g�r det d�remot s�llan och uppvisar ofta i olika avseenden elitistiska m�ls�ttningar. En del mao-stalinistiska partier tror t ex att bara de l�st den marxist-leninistiska l�xan kan de ocks� utan ytterligare kunskap uttala sig om vad som �r bra och riktigt inom andra omr�den, t ex konst och vetenskap. Dessa elitistiska anspr�k har m�nga g�nger givit katastrofala resultat. Ett annat exempel p� elitism �r f�rs�ken att reglera medlemmars levnadss�tt och vanor efter uppsatta, ofta moraliska ideal. KFMLr:s syn p� homosexuella �r h�r det senaste och mest skr�mmande svenska exemplet � en homosexuell kan inte vara en god kommunist, heter det i deras press.
Avantgardepartiet kan enbart ha politiska kriterier f�r sin medlemsanslutning, och dessa m�ste vara icke-elitiska (i undantagsfall kan det finnas sk�l att avvisa kamrater med speciella sociala problem, narkotikaberoende t ex, och d� fr�mst av s�kerhetsm�ssiga sk�l).
Dvs, varje person som sympatiserar med partiet och �r beredd att verka f�r partiets program och under dess disciplin skall kunna bli medlem. �ven om partiet naturligtvis f�rs�ker organisera de politiskt mest medvetna aktivisterna och str�var efter att vinna en medlemsf�rankring inom arbetarklassen utesluter detta inte n�gon som �r beredd att uppfylla ovanst�ende villkor. Socialdemokraternas prat om elitparti �r d�rf�r falskt och enbart ett s�tt att inf�r opinionen f�rknippa den revolution�ra v�nstern med de byr�kratiska ambitionerna som vi ovan avvisat, och som vi dagligen avvisar genom v�rt politiska arbete. Snarare �r det ju s� att det �r SAP som fungerar som ett elitistiskt parti. Den teknokratiska eliten har idag en ganska framskjuten plats i partiapparaten, och SAP-ledningens f�rmyndaraktiga f�rd�manden av strejker och aktioner p� basniv� �r v�lk�nda.
Den anarkistiska och syndikalistiska kritiken av den partimodell vi beskrivit utg�r dels en kritik av leninismen (och dess syn p� klassmedvetandet), dels ett f�rd�mande av den demokratiska centralismen. Utan att g� in p� den leninistiska teorin � som f�r oss �r en central politisk grundval � kan vi h�r �nd� p� ett meningsfullt s�tt ta upp n�gra v�sentliga aspekter av de �frihetliga socialisternas� kritik. Den f�rsta aspekten r�r sj�lva organisationsstrukturen, den andra den revolution�ra organisationens f�rh�llande till makten i den arbetarstat vi k�mpar f�r.
I det f�rra fallet riktar sig kritiken mot centralismen i v�r partimodell. Partidisciplinen deformerar medlemmarna, menar v�ra meningsmotst�ndare, och just genom att medlemmarna blir osj�lvst�ndiga och bundna av ledningens auktoritet f�rlorar ocks� organisationen sin effektivitet. Vi har tidigare visat p� n�dv�ndigheten av centralismen och menar att de problem om demokrati kontra byr�krati som kritiken h�r reser inte kan ges n�gon absolut, evigt giltig organisatorisk l�sning (se ocks� avsnitt III). Det �r d�remot v�ldigt l�tt att peka p� hur n�stan varje anarkistiskt och syndikalistiskt inriktad organisation som enbart byggts p� fullst�ndigt frivillig medlemssamordning utan n�gra enhetliga, centraliserade normer snabbt utvecklats till ganska oenhetliga grupper i det praktiska arbetet, ofta med omfattande passivitet eller klickbildningar och en slags informell byr�krati som f�ljd. Det �r inte heller konstigt att de �frihetliga socialisterna� �nnu inte med hundra �rs erfarenhet lyckats utveckla en organisationsteori som gjort att de kunnat spela en aktiv roll i klasskampen i olika l�nder. Deras id�er om frihetlig socialism och sj�lvstyre har spelat och spelar en ov�rderlig roll i den revolution�ra r�relsens ideologiska utveckling. Men n�r det g�ller konkret organisering och kamp �r de renl�riga idealister, som oftast hamnar utanf�r kampen (se t ex SAC i Sverige).
En annan sida av den �anarko-syndikalistiska� kritiken insisterar p� att den organisationsform som vi f�respr�kar f�r partiet h�nger samman med och egentligen �r utg�ngspunkten f�r den �institutionella� struktur som vi rekommenderar f�r det socialistiska samh�llet. I sin bok �Socialismen som sj�lvstyre� �gnar Kaj H�kansson m�nga avsnitt och Lenin- och Trotskijcitat till att visa att leninisternas parti- och statsmodell �utg�r former med samma struktur och bygger p� samma grundtankar� (sid 281). I sj�lva verket �r det den stalinistiska parti- och statssynen han polemiserar emot, d�r parti- och statsledning utg�r en identisk enhet. Som vi redan skrivit �r vi helt emot en s�dan modell och tar dagligen i propaganda och praktik avst�nd fr�n den (lika mycket som vi tar avst�nd fr�n inneb�rden i de Trotskijcitat H�kansson anf�r p� t ex sid 303-304 och sid 310-311). Vi h�vdar ocks�, och H�kansson lyckas inte visa motsatsen, att en partiorganisering av v�rt slag automatiskt skulle leda till en best�md syn och praktik (byr�kratisk) vad g�ller uppbygget av arbetarstatens maktorgan. Att det �r n�dv�ndigt att g�ra en klar �tskillnad mellan stat och partier har den trotskistiska str�mningen ansett sedan den skapades. Endast i fr�gan om de demokratiska fri- och r�ttigheterna i arbetarstaterna har det skett en �glidning� hos Fj�rde Internationalens representanter p� senare �r. J�mf�r t ex hur trotskisten Ernest Mandel skrev f�r n�gra �r sedan i Arbetarkontroll, arbetarr�d, arbetarstyre (Halmstad 1971):
�R�dsdemokratin f�ruts�tter att varje grupp av arbetare som respekterar den socialistiska legaliteten har fritt tilltr�de till massmedia� (sid 36) �
med hur han formulerar sig idag i Fr�n klassamh�lle till kommunism (Stockholm 1976, sid 89):
�Arbetarstaten �r mer demokratisk �n en stat uppbyggd p� parlamentarisk demokrati, i samma utstr�ckning som den skapar den materiella basen f�r att alla skall kunna utnyttja de demokratiska friheterna. Tryckerier, radio- och TV-stationer och m�tessalar blir kollektiv egendom, och st�lls till f�rfogande f�r varje arbetargrupp dom kr�ver det. Arbetarr�den f�rsvarar envist r�tten att skapa olika politiska organisationer (inklusive oppositionella)...�
Vi skulle kunna fylla i med f�ljande: Dvs oppositionella gentemot arbetarr�den, arbetarstatens maktorgan, och d�rf�r icke �verens med den socialistiska legaliteten. Denna �glidning� �ver till en kamp f�r fullst�ndig yttrande- och organisationsfrihet i arbetarstaten �r naturligtvis en betydande f�r�ndring (se ocks� en helt ny artikel av Mandel i New Left Review nr 100, sid 120-123 och j�mf�r med den �gamla� uppfattningen uttryckt i Bo Bergman: �Den socialism vi k�mpar f�r�, RMF-press 1974, sid 50-53). Den �r en n�dv�ndig utveckling, som ocks� g�r att den anarko-syndikalistiska kritiken mot oss k�nns �nnu mer avl�gsen och bunden vid historiens stalinistiska sp�ken.
En revolution�r organisation �r inte sig sj�lv nog: Den existerar inte i ett socialt tomrum. En organisation med �n s� v�l utformade stadgar och till�mpad tendensfrihet kan d�rf�r aldrig garantera en levande intern demokrati. Den senare �r i h�gsta grad beroende av hur f�rh�llandet mellan ledningar och medlemmar utvecklas i praktiken och hur detta f�rh�llande p�verkas av den politiska och sociala situation organisationen verkar i. I en liten ideologisk grupp utan ansvar f�r ett politiskt arbete utanf�r gruppen sj�lv, beh�ver problemen inte bli s� stora: Demokratin kan ganska l�tt uppr�tth�llas genom att hela gruppen ofta kan tr�ffas p� samma tid och plats och besluta om allt som gruppen f�retar sig. I en s�dan grupp st�lls egentligen aldrig f�rh�llandet mellan demokrati och politisk centralism p� prov. Det �r f�rst n�r en organisation b�rjar f� ett inflytande i olika sociala milj�er och r�relser som problemen uppst�r och en verklig medvetenhet om beslutsformerna blir n�dv�ndig.
Trots sin ringa storlek g�ller detta idag f�r en organisation som KAF, liksom f�r FK, SKP och KFML(r). I det f�ljande skall vi ta upp de utvecklingstendenser som p�verkar en organisation som KAF och som skapar problem n�r det g�ller att uppr�tth�lla en aktiv medlemsdemokrati.
Idag bedriver t ex en stor del av KAF:s medlemmar ett fackligt arbete eller en aktivitet i olika r�relser och solidaritetsorganisationer. Det ansvar de har d�r minskar deras tid och m�jligheter att delta i alla de diskussioner som reses i f�rbundet. Det mest angel�gna f�r dem tenderar att bli det �egna� arbetet, speciellt i en politisk situation d� den politiska aktiviteten i samh�llet �r uppsplittrad och inte samlat reser n�gra br�nnande fr�gor. Det finns naturligtvis ingen m�jlighet att varje medlem k�nner till och tar ansvar f�r vad ett f�rbunds alla �vriga medlemmar g�r i varje taktisk fr�ga � huvudinriktningen inom varje omr�de �r det som kan diskuteras och beslutas i hela f�rbundet. Risken �r emellertid att diskussioner som ber�r f�rbundet i sin helhet, men som inte har en omedelbar praktisk betydelse f�r det egna dagliga politiska arbetet, �nd� inte f�r full uppm�rksamhet av f�rbundets alla medlemmar p g a tidsbrist eller en upplevelse av att fr�gan inte �r aktuell. Om s�dana tendenser f�rst�rks och medlemmarna i allt mindre grad engagerar sig i organisationens helhetspolitik kan vi se inledningen till en uppl�sning av en fungerande demokratisk centralism. Organisationens ledningar och mest aktiva medlemmar utformar politiska linjer i olika fr�gor som de f�r ut i centralt propagandamaterial (press, flygblad osv). Men eftersom fr�gorna inte �r tillr�ckligt diskuterade f�rs de heller inte ut av medlemmarna i en aktiv propaganda och muntlig agitation. En del av f�rbundets politik b�rjar p� s� s�tt existera skild fr�n medlemmarnas dagliga politiska praktik. Resultat: En mer ineffektiv organisation, tilltagande passivitet hos medlemmar som inte k�nner sig delaktiga osv. Alla nya v�nsterorganisationer erfar idag med olika styrka tendenser av det h�r slaget. De beror delvis p� det politiska klimatet i samh�llet och p� den f�r�ndrade radikaliseringen, som gjort det helt n�dv�ndigt f�r varje organisation med kommunistiska anspr�k att v�nda sitt arbete mot arbetsplatserna. D�rmed har v�nsterorganisationer, som tidigare baserat sig p� en student- och ungdomsradikalisering, tvingats till ett arbete inom samh�llsomr�den d�r helt andra politiska styrkef�rh�llanden och sociala kontakter existerar �n vad som var fallet i den starkt politiserade student- och skolmilj�n. Att detta idag f�tt f�ljder f�r de tidigt rekryterade medlemmarnas politiska engagemang �r inte f�rv�nande.
Men dessa tendenser har ocks� f�rst�rkts av de olika organisationernas politik och uppbyggnad. SKP:s och KFML(r):s byr�kratiska strukturer och triumfatoriska politik har under �ren gjort dem ansvariga f�r en ganska omfattande passivisering och demoralisering av aktivister, vilken varit som st�rst i de brytningsprocesser �p� liv och d�d� som organisationerna slitits s�nder av. Ungef�r likartat resultat fick FK:s ideologiskt motiverade proletariseringskampanjer (varje medlem skulle ut i industrin) n�r de samtidigt kombinerades med en om�jlig anti-facklig politik. Hos KAF har v�l alla dessa aspekter kommit till uttryck tid- och punktvis, men utan att tilln�rmelsevis sl� igenom p� det s�tt som skett i andra organisationer.
Svaret p� en situation som ovanst�ende m�ste bli att en revolution�r organisation i takt med sitt �kade inflytande m�ste l�gga ner allt st�rre anstr�ngningar f�r att uppr�tth�lla demokratin och garantera rutiner som ger alla medlemmar m�jlighet att aktivt delta i f�rbundsdebatterna. Det �r ocks� h�r ett f�rbunds ledning aldrig kan ta p� sig ett tillr�ckligt stort ansvar. Ta t ex en kongressdebatts genomf�rande. En ledning kan inte bara �ppna en s�dan debatt med �ett varsegod och fritt fram f�r allt som k�nns angel�get f�r varje medlem�. I dagens situation i t ex KAF skulle vi f� en m�ngd olika f�rslag kring en m�ngd olika fr�gor i en m�ngd internbulletiner. Hur skulle en facklig militant ha en rimlig � och i grunden en demokratisk � chans att ta st�llning i detta fl�de av material. Skulle han eller hon avs�ga sig sitt ansvar i fackf�reningen f�r n�gra m�nader?
Den politiska ledningens uppgift �r h�r sv�r, men �nd� precis: genom ett eget material, en egen resolution, m�ste den f�resl� vilka problem som kongressen ska l�sa (och hur), � utifr�n den kan diskussionerna ta sats, f�r att utvecklas till f�rb�ttringar och alternativf�rslag. Ledningen � Centralkommitt�n � m�ste ocks� fastl�gga en tidsplan f�r diskussionsbulletiner, olika sammandragningar, vissa lokala och regionala kaderskolor och sj�lva kongressen, best�mma en gr�ns f�r varje inl�ggs omfattning, avg�ra vilka fr�gor som kan diskuteras offentligt i f�rbundets press, osv. Den m�ste p� ett pedagogiskt s�tt f�rs�ka dra fram de verkliga mots�ttningarna mellan olika f�rslag och tendenser (som borde g�ra sammalunda) N�gra garantier f�r att den h�r typen av anstr�ngningar fungerar pedagogiskt finns naturligtvis inte, eftersom utg�ngspunkten ob�nh�rligen m�ste vara att varje medlem har sin fulla frihet att framst�lla sin sak hur han vill. Endast en politisk motivation, medvetenhet och pedagogik som v�xer fram genom organisationens samlade praktik kan m�jligg�ra helt bra f�rbundsdiskussioner.
En organisation som h�rt driver fr�gan om arbetardemokratin och betonar demokratins betydelse f�r att st�rka kampen m�ste naturligtvis sj�lv ut�va ett visst m�tt av intern demokrati. Politiken i dessa fr�gor m�ste spegla och p�verka partiets interna funktionss�tt om partiet skall ha n�gon trov�rdighet, inte minst bland de egna medlemmarna.
Men ett partis politik, eller fr�nvaro av politik, kan ocks� p� ett annat s�tt h�mma eller stimulera det demokratiska funktionss�ttet. Ett parti som t ex aktivt driver fr�gor kring kvinnof�rtrycket och den sexuella frig�relsen kommer troligen att utveckla en mycket rikare och mer stimulerande praktik och beslutsprocess. Samtidigt �r det naturligtvis sv�rt att se hur t ex en aktiv politik gentemot kvinnof�rtrycket skulle kunna f�rverkligas utan en djupare f�rst�else f�r detta f�rtryck bland medlemmarna i en organisation.
KAF:s f�rsummelser p� flera av dessa omr�den, trots en ofta p� papperet korrekt inst�llning, har t ex lett till att speciella grupper inom organisationen � kvinnor och homosexuella � reagerat. De har starkt upplevt hur det borgerliga samh�llets f�rtryck och f�rdomar reproducerats inom f�rbundet. F�r att motarbeta detta f�rtryck har de vid sidan om sitt arbete i organisationens normala basgrupper velat tr�ffas, arbeta och studera i s�rskilda kvinnogrupper osv. I flera lokalavdelningar har ocks� detta skett, och vi m�ste konstatera att en s�dan element�r �tg�rd kan vara tillr�cklig f�r att p�b�rja en f�rb�ttring.
Ovanst�ende problem g�ller inte bara speciellt utsatta grupper. Det handlar om vilken m�nniskosyn organisationen �ver huvud taget utvecklar och hur den i sin praktik och i medlemmarnas politiska arbete f�rm�r levandeg�ra problemet med den totala m�nskliga frig�relsen. Vi understryker att det h�r inte �r fr�gan om att anta programmatiska st�ndpunkter vad g�ller synen p� m�nniskan, utan att levandeg�ra problemet, att successivt bidra till att vi blir medvetna om alltfler aspekter av den m�nskliga frig�relsen, att vi blir medvetna om v�ra egna drivkrafter till politiskt arbete (dvs politik och privatliv kan inte h�r ses som tv� helt skilda verksamheter), att vi kan mogna politiskt, vinna �kat sj�lvf�rtroende i v�rt politiska arbete och garantera att vi hela tiden n�rmar oss den b�sta metoden f�r att f�rankra politiken hos oss sj�lva och andra: genom personlig motivation och �vertygelse. Vi s�ger levandeg�ra, eftersom vi ocks� vet att politiskt arbete inom en revolution�r organisation inte i sig kan befria m�nniskan. V�r organisationsmodell kr�ver en disciplin och skapar en praktik som f�r varje medlem inte alltid svarar mot omedelbara behov och tillf�llets lust. Och �n mer: organisationen och dess medlemmar verkar i en kapitalistisk vardag som permanent splittrar, f�rtrycker och f�rnedrat och d�r det t o m ofta �r sv�rt att bara tala om att man �r kommunist. Organisationen kan endast tillf�lligt och i begr�nsad utstr�ckning d�mpa, motverka och upph�va effekterna av denna massiva kapitalistiska p�verkan.
En organisation som vill g�ra detta f�r inte renodla politiken och dra in medlemmarna i en aktivitet som enbart �r politisk i traditionell bem�rkelse. Den m�ste ocks� uppmuntra en social och kulturell aktivitet och en �terkommande diskussion om privatlivets f�rh�llande till det politiska arbetet, om mots�ttningen mellan plikt och lust i det politiska arbetet. I traditionell mening �r detta inte politik, dvs det f�rpliktigar inte till ett kollektivt st�llningstagande till politiska linjer (och b�r inte heller g�ra det). Men det �r i h�gsta grad politik i en vidare bem�rkelse, eftersom det skapar en b�ttre grund f�r �kad sj�lvk�nnedom och �kat sj�lvf�rtroende, och d�rmed ocks� f�r en rik politisk diskussion inom f�rbundet. Risken f�r att bygga upp organisationen kring n�stan enbart en social och kulturell verksamhet, som t ex KFMLr tycks vara i f�rd med att g�ra, och d�rigenom avpolitisera massan av medlemmar, �r ocks� ganska liten om den politiska demokratin garanteras genom tendensfriheten.
En orsak till att partidemokratin urholkas �r framv�xten av vad som brukar betecknas demokratins motsats: byr�kratin, ett avl�nat skikt partifunktion�rer som har egna sociala och ekonomiska intressen att bevaka och som tenderar att utveckla en h�rd kamp mot f�r�ndringar som hotar deras egen st�llning inom partiapparaten. Inom de traditionella arbetarpartierna har uppkomsten av ett s�dant skikt � de permanent �tervalda ledarna, de v�lbetalda riksdags- och kommunfullm�ktigegrupperna, de tillsatta redakt�rerna och sekreterarna � medf�rt en l�ngtg�ende byr�kratisering. Ledningarnas politik har ocks� f�tt en konservativ pr�gel, eftersom byr�kratin blir ytterst ovillig att initiera n�gra aktioner (t ex politiska massaktioner) som kan �ventyra deras st�llning.
Att bek�mpa uppkomsten av ett s�dant skikt funktion�rer f�r vilka partiarbetet blivit ett n�dv�ndigt socialt och ekonomiskt livsvillkor �r ganska l�tt: valda funktion�rer ges likal�n som inte �r h�gre �n en arbetares, och om l�nen pga fackliga eller andra sk�l, t ex som tidningsredakt�r eller riksdagsman, �r h�gre �n den fastst�llda, g�r �verskottet till partiet. Representationskonton och andra privilegier bannlyses.
Dessa ganska element�ra �tg�rder f�r att f�rhindra framv�xten av en byr�krati garanterar emellertid inte att byr�kratism och byr�krati av annat slag utbildas. Jag t�nker d� inte p� ett mer eller mindre byr�kratiskt f�rh�llnings- och arbetss�tt hos olika aktiva, som ofta kan f�r�ndras genom personliga direktkontakter. Jag t�nker i st�llet p� det som utvecklas i varje organisation som v�xer ut�ver den lilla �verblickbara gruppens storlek: En central apparat och ledning, som inte bara utg�r det auktoritativa politiska centrumet det skapats f�r att vara, utan ett maktcentrum som tenderar att alltid fungera enhetligt gentemot organisationen i �vrigt. P� grund av sitt gemensamma dagliga arbete l�per varje s�dant centrum risk att av medlemmarna upplevs som ett homogent block, i synnerhet om de politiska mots�ttningarna inom �blocket� tonas ner. Om den politiska enigheten efterstr�vas likt en fetisch, brukar den kompletteras med en framtoning av speciella ledargestalter � personkulten blir ett legitimt politiskt instrument (organisationer som SKP och KFMLr har alltid haft vanan att p� alla niv�er utse, betona och f�rgylla enmansfunktioner av typ ordf�rande och sekreterare, allt f�r att skapa en hierarki, fr�n sm�ledare och upp�t till �de stora�).
Detta politiska centrum har alltid stora f�rdelar i politiska diskussioner med enskilda medlemmar. Det centraliserar viktig information och kan sj�lv ge sig tid och m�jligheter att omsorgsfullt besvara den kritik och de alternativa linjer som formuleras ute i organisationen. Genom sin position i organisationen har ledningen alltid ett oerh�rt materiellt privilegium i j�mf�relse med medlemmarna � den har tid till politiskt arbete.
Existensen av en s�dan h�r apparat �r n�dv�ndig f�r att varje st�rre organisation skall kunna fungera samordnat och centraliserat. Risken med apparaten �r emellertid att den, speciellt i en organisation med omfattande politiskt ingripande arbete p� basniv� och d�r endast ett centrum med flera betalda ombudsm�n har den politiska �verblicken, reagerar konservativt och prestigem�ssigt n�r den m�ter f�rnyade f�rslag, att den vill centralisera f�r stor del av verksamheten osv. D�rmed riskerar klyftan mellan apparaten och organisationens bas att vidgas. Partiets ledning utformar �vergripande politiska linjer, medan medlemmarna bedriver ett arbete kring konkreta n�raliggande fr�gor utan delaktighet i de f�rra. F�rtroendet f�r apparaten minskar, dess politiska utspel och initiativ finner inget f�ste bland medlemmarna. Partiet blir mindre och mindre effektivt som ett instrument i klasskampen.
Det finns inga absoluta garantier mot en s�dan h�r utveckling. Medvetenheten om riskerna med den �r dock ett steg fram�t, som kan l�gga grunden f�r en praktik som hela tiden skolar upp nya �ledare� och f�rm�gor. Och � f�r att sluta d�r vi b�rjade � en kompromissl�s inst�llning till den interna demokratin och tendensfriheten �r en stimulans till varje medlem att utveckla och bef�sta det som �r helt centralt: den politiska motivationen.