Ur Fj�rde Internationalen 3-4/1976

Debatt: SAP och l�ntagarfonderna

Meidners l�ntagarfonder har visat sig bli en av de stora debattfr�gorna i svenskt politiskt liv. F�r SAP/LO har de medf�rt en framtoning av den r�da profil som m�nga trott uppl�st mot klassamarbetets bl�violetta bakgrund. F�r borgarklassens representanter framh�lls de allt oftare som tecken p� socialdemokratiskt maktspr�k: I �rets val ses de som socialiseringssp�kets fr�msta attribut.

Men vad �r fonderna egentligen? Vilken politisk funktion har de? Leder de till �kad l�ntagarmakt? Och om vi svarar nej p� den fr�gan: Kan den f�reslagna konstruktionen f�r�ndras s� att fonderna medf�r �kat inflytande f�r arbetarklassen? Diskussionen om f�rslaget till Meidnerfonder �ger nu inte bara rum i socialdemokratisk press � se t ex Tiden nr 2/76, 3/76 och 4/76. Ocks� l�ngre ut till v�nster inser man n�dv�ndigheten av mer intr�ngande analyser av f�rslaget och dess roll i ett ekonomiskt och politiskt sammanhang. Se Zenit 2/76. F�rslaget till l�ntagarfonder vidgar ocks� fr�gest�llningarna. Det reser fr�gan om socialdemokratins och reformismens karakt�r.

I Fj�rde Internationalen kommer vi att p�b�rja en debatt om ovanst�ende, en debatt som vi till en b�rjan kommer att koncentrera till l�ntagarfonderna och socialdemokratins f�rh�llande till dessa, f�r att d�refter f�rskjuta tyngdpunkten till en diskussion om socialdemokratin, dess historia och karakt�r. Slutligen hoppas vi kunna komma �nnu l�ngre och knyta an till de problem som bl a restes i Fj�rde Internationalen nr 1/76 � �Portugal, socialdemokratin och den svenska revolutionen� � och d�rigenom f�rfina v�r taktik gentemot SAP och reformismen. Den sistn�mnda diskuteras kontinuerligt i KAF, vilket s�kerligen kommer att s�tta sina sp�r i v�r tidskrift. Men vi v�lkomnar och uppmuntrar ocks� bidrag fr�n andra politiska organisationer, grupper och personer.

Den f�rsta artikeln �r ett bidrag fr�n kamrater som inte �r medlemmar i KAF. De tv� kamraterna tillh�r �Socialistiska Studiegruppen�, en grupp som f�r halvannat �r sedan l�mnade KFMLr:s politik och dess studentf�rbund ' i Stockholm. Utifr�n en genomg�ng av socialdemokratins karakt�r och de problem som den svenska kapitalismen idag st�r inf�r argumenterar kamraterna f�r att vi b�r st�dja f�rslaget till l�ntagarfonder. Fonderna speglar den �socialistiska reformism� som idag v�xer i styrka som ett resultat av kapitalismens �kade krav p� planering och statliga ingrepp. Att avvisa f�rslaget inneb�r bara att vi st�ller oss utanf�r de breda arbetarmassornas aktivitet och inte f�rm�r anknyta till de fr�gest�llningar och diskussioner som idag �r aktuella p� arbetsplatserna. Artikeln �r s�ledes mycket kritisk mot KAF:s nej till fonderna � se bakgrund, st�llningstaganden och debatt i Internationalen nr 12-15/76.

Medlemmar i KAF f�rbereder nu ett svar som kommer att publiceras i n�sta nummer av Fj�rde Internationalen.

Redaktionen

Tom Hansson och Per Reichard

Arbetarklassen, reformismen och enhetstaktiken

[Anm. I artikeln ingick ett antal diagram som inte �r medtagna h�r. Deras placering markeras dock med anm�rkningar i texten]

Det av Rudolf Meidner presenterade f�rslaget till l�ntagarfonder har, med n�gra f� lysande undantag, avvisats av den samlade svenska v�nstern, inklusive KAF. s�som varande tillkommet f�r att st�rka kapitalismen, st�vja arbetarklassens sj�lvst�ndiga kamp och knyta upp den till det r�dande systemet genom ett �kat ansvarstagande fr�n fackf�reningarnas och arbetarklassens sida f�r den kapitalistiska produktionen. Dessa argument �r, vilket vi ska visa l�ngre fram, totalt missvisande vad g�ller f�rslagets inneh�ll och dess eventuella f�ljder. Inte desto mindre s�ger dock argumenten en del om den svenska v�nsterns of�rm�ga till analys av arbetarklassen och reformismen, och som en f�ljd av det: misslyckandet med att utforma en taktik gentemot socialdemokratin. En taktik som f�rm�r anknyta till arbetarklassens r�dande medvetenhet och samtidigt flytta fram dess positioner. L�t oss studera detta fenomen n�rmare:

V�nsterns st�ndiga vacklan

Bilden av kommunisternas och v�nsterns hittills f�rda politik, �r en bild av st�ndig vacklan mellan dogmatism/sekterism och reformism. En vacklan som bottnar i sv�righeten att f�rankra den �revolution�ra� politiken i arbetarklassen. Detta problem �r f. �. inte isolerat till Sverige utan �terfinns i hela den h�gindustrialiserade v�rlden.

Historiskt sett har den resulterat i att man antingen har f�rt en i ordets mest extrema bem�rkelse �revolution�r� politik, i huvudsak propaganda, som inte medf�rt n�got annat �n isolering fr�n arbetarklassen, �tminstone fr�n den del som befunnit sig i produktionen. Ett exempel p� detta �r 30-talets �Klass mot klasspolitik�. Eller ocks� har man tagit skeden i vacker hand, och sj�lv accepterat att f�ra en reformistisk politik, vilket i och f�r sig gjort politiken mer attraktiv ur arbetarklassens synvinkel, men fortfarande inte l�st problemets k�rna: Detta att f�ra en politik som samtidigt som den anknyter till den r�dande medvetenheten inom arbetarklassen, ocks� f�rm�r att via sitt vidare perspektiv flytta fram klassens positioner i riktning mot socialismen. KAF f�r idag visserligen inte en politik av utpr�glat ultrav�nsterkarakt�r, och �r ej heller reformistiskt, men organisationens st�llningstaganden tenderar likv�l att pendla mellan dessa extremer, med klar slagsida �t det sekteristiska h�llet. Ett exempel �r st�llningstagandet till l�ntagarfonderna, ett annat i f�rh�llande till milit�rarbetet.

�r arbetarklassen en �objektivt revolution�r klass�?

Det h�r till marxistisk dogmatik att h�nvisa till arbetarklassens egentligt revolution�ra karakt�r, och en s�dan karakteristik av klassen st�r bara i v�gen f�r utvecklandet av en korrekt och framg�ngsrik taktik. Visserligen �r arbetarklassen skiktad, och det finns revolution�ra arbetare, men klassen som helhet �r inte revolution�r. Vad menar vi med ett s�dant p�st�ende?

Om arbetarklassen vore revolution�r �terst�r det att f�rklara varf�r den aldrig gjort revolution i de l�nder d�r den varit stor, koncentrerad och v�lorganiserad. En f�rklaring i linje med f�ljande brukar vara vanlig: �borgarna har pengar och hela den ideologiska apparaten, deras indoktrinering h�ller tillbaka det prolet�ra klassmedvetande!�. Detta f�refaller oss grovt f�renklat. Arbetarna har bildat egna intressepartier, egen press och st�tt fast vid dessa landvinningar. Den har d�remot aldrig brutit banden med bourgeoisin. Att detta skulle vara resultatet av en medvetet planerad svindel, eller av �spontant� anammande av �borgerliga v�rderingar�, trots att dessa st�r i motsats till det egna �klassintresset� verkar orimligt, i s� fall torde detta klassintresse inte vara en s�rskilt dominant egenskap hos klassen. Trots detta forts�tter kommunister att resonera som om klassintresset var en latent egenskap som bara m�ste �f�rl�sas�, och detta antas i allm�nhet ske genom en social kris av n�got slag. N�v�l, erk�nner d� alla att arbetarklassen inte �r en revolution�r klass under kapitalismens normala skeden, men att den blir det bara i revolution�ra situationer? Om s� vore kunde diskussionen kanske bli mer fruktbar, den diskussion som behandlar strategin fram till detta magiska �gonblick. Men vi tror inte ett s�dant resonemang slagit rot, och detta av den anledningen att mycket f� diskuterat explicit omkring orsakerna, de grundl�ggande anledningarna till att detta n�got �bisarra� klassintresse inte visar sig inom n�gra dominerande delar av klassen under den dagliga kampens g�ng,

Arbetarklassen b�r inte upp n�got produktionss�tt. Den �r �r en produkt av kapitalismen, och �ger sitt existensber�ttigande som borgarklassens motpol, som producenter �t kapitalet. I motsats till revolution�ra klasser under historiens g�ng kan arbetarklassen inte b�rja bygga ett nytt samh�lle medan det gamla best�r, dess ekonomiska intressen kommer d�rf�r aldrig att (i denna bem�rkelse) st�ta p� motst�ndet fr�n de ramar den borgerliga politiska makten s�tter upp, s� som var fallet med bourgeoisin gentemot feodaladeln. Arbetarklassen har av marxister tilldelats rollen som f�rl�sare av de krafter som s� sm�ningom ska f�rinta hela klassamh�llet, men den har inte utrustats med de egenskaper som kr�vs f�r att detta ska kunna ske spontant. Den st�r i motsatsst�llning till kapitalet, men denna mots�ttning arbete-kapital �r inte i sig n�gon grund f�r revolution�rt medvetande, utan leder bara till den st�ndiga inomkapitalistiska kampen om produktionsv�rdets f�rdelning mellan polerna, och om de villkor under vilka produktionen sker.

Arbetarklassen saknar s�ledes p� den ekonomiska niv�n sk�l att vara revolution�r. Den kan enligt v�r mening d�rf�r inte betraktas som en �objektivt revolution�r klass�. Visserligen �r den ekonomiska niv�n endast best�mmande �i sista hand�, men om det p� denna niv� inte finns n�got konkret att ta p� som pekar p� revolution�ra inneboende egenskaper, finns inte heller sk�l att kalla klassen revolution�r.

Den inomkapitalistiska kampen ger arbetarna som klass d�remot aldrig upp (annat �n under fullst�ndig underkastelse under maximal repression). Denna kamp f�rs som det prim�ra. och �r direkt f�rankrad i arbetarklassens uppkomst, historia och ekonomiska status under kapitalismen. Denna kamp, och det som h�r till den utg�r arbetarklassens klassintresse i objektiv bem�rkelse. Lenin skrev om detta i sitt �Brev till det Norra F�rbundet� �r 1902: �Paragraf tv� b�rjar med ett extremt.... farligt p�st�ende: 'eftersom socialismen �r proletariatets klassintresse'. Dessa ord identifierar.... socialismen med 'proletariatets klassintresse'. Och denna identifikation �r absolut felaktig .... (den) kan accepteras bara om begreppet 'klassintresse' tolkas p� ett extremt brett s�tt.�[1] Detta �r enligt v�r mening en av h�rnstenarna i leninismen, och en av de viktigaste orsakerna till att Lenin s� sm�ningom b�rjade utveckla sina tankar om den prolet�ra enhetsfronten.

Arbetarklassens position som kapitalets motpol ger upphov till en reformistisk inst�llning i klassen. Denna reformism vill f�rb�ttra de betingelser under vilka kampen om produktionsresultatet sker, och den har i sin tur tv� viktiga sidor vi m�ste analysera. Dels existerar en borgerlig reformism som tar sin utg�ngspunkt (mer eller mindre medvetet) i kapitalismens spontana utveckling, och som egentligen effektuerar vad den borgerliga staten str�var efter. Ty i kapitalismens utveckling ligger f�rb�ttrade positioner f�r arbetarklassen, inte mis�r och underg�ng. Dels existerar vad vi vill kalla en socialistisk reformism. Denna �r socialistisk s� till vida som den dr�mmer om ett nytt samh�lle, men detta g�r den p� ett spontant och inomkapitalistiskt s�tt. Den vill ha en kapitalism utan avigsidor och kapitalister, och f�rnekar revolutionens n�dv�ndighet. Denna socialistiska reformism finns �ven den f�rankrad i produktionss�ttet sj�lvt, i mots�ttningen mellan arbete och kapital. Eftersom vi l�gger stor vikt vid distinktionen mellan dessa tv� typer av reformism vill vi precisera inneh�llet i den socialistiska reformismen:

1) Arbetarna har intressen som skiljer sig fr�n kapitalisternas, och ska k�mpa f�r dessa intressen.

2) P� l�ng sikt k�mpar arbetarna f�r en samling reformer som avskaffar kapitalisterna och kapitalismens avigsidor.

3) Den samh�llsomvandling som efterstr�vas �r inte v�ldsam utan successiv och �demokratisk�.

4) Det socialistiska samh�llet fungerar solidariskt, och �r j�mlikt. Arbetarna och folket styr produktionsenheterna. Kapitalisterna �r utsugare och beh�vs inte.

L�ngre �n s� str�cker sig inte medvetenheten. Denna form av socialism finns ofta programmatiskt hos de socialdemokratiska partierna, men detta inneb�r i praktiken inte n�gonting annat �n att den socialistiska reformismen erk�nns som ��nskan�, men att den alltid underordnas sin borgerligt reformistiska bundsf�rvant. Inom arbetarklassen finns dock skikt som p� allvar b�r vidare den socialistiskt reformistiska traditionen. Med sk�rpta klasskampsf�rh�llanden, breder just denna medvetenhet ut sig, och varje bredare �revolution�r medvetenhet� kommer att passera sitt socialistiskt reformistiska stadium.

Blir arbetarklassen aldrig revolution�r?

Att arbetarklassen inte �r en revolution�r klass inneb�r inte att vi ger upp hoppet om en revolution, tv�rtom ger det oss nytt hopp eftersom vi utifr�n en medvetenhet om objektiva f�rh�llanden s� sm�ningom kan anvisa en ny form av taktiskt t�nkande. Delar av arbetarklassen kommer att bli medvetet revolution�r, men s�kerligen bara en liten minoritet. Majoriteten kommer i b�sta fall att i en revolution�r situation ha en socialistiskt reformistisk medvetenhet. Har den det kommer revolutionen att h�nga p� det subjektiva momentet, det vill s�ga p� partiets f�rm�ga att genom kampen f�r konkreta reformkrav f�ra klassens massa i konfrontation med kapitalismen, s� att revolutionen f�ljer som en logisk reform, som en n�dv�ndighet f�r att f�rverkliga de reformistiska m�ls�ttningarna. Arbetarklassen blir enligt v�r mening aldrig medvetet revolution�r, den kommer att agera revolution�rt d�rf�r att dess reformistiska medvetande och intresse kr�ver s�.[2]

Exemplet Sverige � socialdemokratins uppkomst[3]

I mitten p� 1800-talet bildades de f�rsta fackf�reningarna som ett resultat av arbetarnas spontana medvetenhet att k�mpa f�r sina intressen. Dessa f�rsta fackf�reningar bestod till st�rsta delen av yrkesskickliga arbetare som t ex typograferna och utgjorde det som vi brukar kalla f�r arbetararistokratin. Det var denna aristokrati som kom att ange tonen f�r och ocks� s� sm�ningom utg�ra ledningen i fackf�reningsr�relsen. �ven om dessa fackf�reningar hade vissa politiska m�ls�ttningar, t ex kravet p� r�str�tt s� var de dock i allt v�sentligt uppknutna till liberalismen och kunde genom sin karakt�r av yrkesprotektionistiska korporationer inte verka som n�gra verkliga kamporganisationer. S�dan var situationen n�r socialdemokratin i b�rjan p� 1880-talet kom till Sverige.

De f�rsta socialdemokratiska f�reningarna utgjorde visserligen ett hot mot liberalismens id�er genom att de stod f�r en politisk l�sning p� arbetarklassens problem och p� sikt innebar en attraktionspol. Men genom dess karakt�r av intellektuella organisationer, med avsaknad av arbetarbas, f�rblev de �nda till sekelskiftet isolerade fr�n den kamp som f�rdes av arbetarklassen. Den svenska arbetarr�relsens uppsving hade visserligen stor betydelse f�r socialdemokratins uppkomst, men utan den n�dv�ndiga arbetarbasen stod socialdemokratin op�verkad av arbetarklassens spontana reformistiska ideologi och ekonomism och kunde genom detta bibeh�lla sina ursprungliga revolution�ra ideal och st�ndpunkter. Inte nog med detta, socialdemokraterna motarbetade ocks� aktivt en f�rening mellan arbetarr�relsens politiska och fackliga grenar. Man nedv�rderade strejkkampens betydelse och menade att socialisterna ist�llet f�r att som arbetarklassen k�mpa inom kapitalismens ramar, borde inrikta sig p� att avskaffa utsugningen som helhet.

Det som m�jliggjorde socialdemokratins f�rening med reformismen var flera saker. Dels s�g man den or�ttf�rdiga distributionen av det ekonomiska �verskottet som huvudfr�gan. Den tryckte ner proletariatet i armod, skapade arbetsl�shet och ledde s� sm�ningom oundvikligen fram till den slutgiltiga krisen. Arbetarklassen kunde inte f�rb�ttra sitt l�ge under kapitalismen och till f�ljd av den spontana utvecklingen skulle kapitalismen avl�sas av socialismen. Detta perspektiv utgjorde en bra grund f�r en solid reformism, n�r det visade sig att det f�rh�ll sig p� det rakt motsatta s�ttet: att arbetarklassen faktiskt kunde uppn� avsev�rda f�rb�ttringar, dels genom just kapitalismens spontana utveckling och dels genom sin egen fackliga kamp. Visserligen sker det successivt en radikalisering av de socialdemokratiska programmen fr�n 1882 och till det f�rsta partiprogrammet 1897 vad g�ller n�dv�ndigheten att ers�tta kapitalismen med socialism. Men genom sin prioritering av f�rdelningsfr�gan och genom sin deterministiska syn p� samh�llsutvecklingen, var en reformistisk l�sning lika m�jlig fr�n b�rjan som en revolution�r.

Men en f�ruts�ttning f�r ett parti att kalla sig arbetarparti, �r att det ocks� f�rm�r attrahera denna klass. Omkring 1885, d� partiet endast hade ett hundratal medlemmar, �vergav man den tidigare sj�lvp�tagna isoleringen och gav sig under ledning av August Palm ut i kamp med liberalerna om inflytandet i fackf�reningarna. Liberalerna fick redan 1886 se sig besegrade och fackf�reningarna fick en socialdemokratisk ledning. Detta fick givetvis till f�ljd att fackf�reningarna och d�rigenom arbetarna kom att p�verkas av partiets socialistiska id�er. Men, och detta �r det v�sentliga, fackf�reningsr�relsens medlemsmassor utsatte ocks� partiet f�r p�verkan, genom att dessa till skillnad fr�n de tidigare ledande socialdemokraterna inte var inriktade p� n�gra sociala omv�lvningar. De hade anslutit sig till socialismen av reformistiska sk�l och m�jliggjorde genom detta en smidig �verg�ng till en mera konsekvent reformism. Ytterligare faktorer som underl�ttade denna �verg�ng och bidrog till den politiska passiviteten var att de tongivande yrkesskickliga f�rbunden var emot strejkkampens anv�ndande, och genom detta bromsade en militant ekonomisk kamp, samt att det kan ifr�gas�ttas om den svenska arbetarklassen �verhuvudtaget var politiskt aktiv i n�gon n�mnv�rd utstr�ckning, ens redan d�. Bes�ksfrekvensen p� fackf�reningsm�tena talar f�r att den inte var det.

Vi har allts� sett hur reformismen hela tiden funnits som en best�ndsdel hos arbetarklassen och hur den p�verkat dess politiska ledning till att acceptera samma reformism som grundl�ggande ideologi. Den gamla devisen om �ledarskapets f�rr�deri� �r h�r till�mplig, men i omv�nd bem�rkelse! Det �r ledarnas reformism som �r ett resultat av arbetarmassans! Det �r arbetarklassen som �f�rr�tt� sig sj�lv!

Reformismens seger och sedan?

Reformismens bef�stande genom anslutningen till arbetarmassorna och genom den kapitalistiska utvecklingens vederl�ggning av vulg�ruppfattningen av marxismen, gjorde att socialdemokratin mer och mer kom att inrikta sin verksamhet p� att �stadkomma omedelbara ekonomiska f�rb�ttringar f�r arbetarklassen. P� det politiska planet koncentrerade man sig p� r�str�ttsfr�gan som det �vergripande m�let och var d�r villig till allehanda kompromisser med borgerliga partier f�r att uppn� detta. N�r s� f�rslaget om kollektivanslutning efter protester fr�n de sm� fackf�rbunden segrade, b�rjade arbetarmassorna att str�mma till partiet vilket gav SAP den n�dv�ndiga v�ljarbasen f�r dess totala konvertering till ett parlamentariskt r�str�ttsparti. Partiledningen utvecklar d�rigenom en allt mer byr�kratisk h�llning till arbetarnas kamp och manifesterar denna utveckling genom att avsiktligt leda storstrejken 1909 till nederlag. Socialdemokratin har nu bef�st sin position som ett borgerligt reformistiskt massparti, ett parti som s� sm�ningom skulle bli och fortfarande �r statsb�rande.

Socialdemokratin och staten

D�rmed �r vi inne p� en annan f�r denna diskussion v�sentlig fr�ga. Det som ligger till grund f�r socialdemokratins l�nga regeringsinnehav i Sverige �r just det faktum att socialdemokratin p� samma g�ng som den tillvaratar arbetarklassens intressen ocks� p� ett �utm�rkt� s�tt f�rm�r fr�mja kapitalismens l�ngsiktiga intressen. Att den svenska arbetarklassen tack vare den socialdemokratiska politiken har en h�g standard g�r inte att f�rneka, lika lite som vi kan f�rneka att socialdemokratin f�rmodligen �r den mest framsynte administrat�ren av kapitalismen. Genom att f�rvalta dessa b�da intressen kommer socialdemokratin att fungera som en sammansm�ltning mellan staten och arbetarklassens reformism. Socialdemokratin �r fortfarande programmatiskt ansluten till socialismen, men som en f�ruts�ttning f�r att den ska kunna uppn�s, ser man just bibeh�llandet av statsmakten som det huvudsakliga redskapet i omvandlingen av det kapitalistiska produktionss�ttet. Och oavsett vad vi tycker om detta, �r det ocks� paradoxalt nog just d�r, i den kapitalistiska staten, som vi kan sk�nja det kommande samh�llets avspegling. D�r och ingen annanstans!

Vad inneb�r d� detta? Genom kapitalismens enorma expansion, explosiva utveckling av produktivkrafterna och f�rsta historiska f�rs�k att �stadkomma n�gon form av demokrati (om �n under klassherrav�lde) skapas betingelserna f�r en h�gre samh�llsform. Dessa betingelser blir s� sm�ningom allt mer ett behov, n�got den spontana utvecklingen �r tvungen att anpassa sig till. Genom staten avspeglas den tilltagande socialiseringen (det vill s�ga f�rsamh�lleligandet) av produktionen, behovet av planering, behovet av generell utbildning, av f�rening mellan teoretisk kunskap och praktik osv. F�r den svenska staten har detta varit exceptionellt tydligt under de senaste tio �ren (�kad samh�llelig inblandning i det ekonomiska livet, reformer av utbildningsv�sende, reformering av gammalmodig lagstiftning exempelvis vad g�ller familjens och �ktenskapets roll osv). Denna �terspegling eller reflex av vad som komma skall �r tillr�ckligt f�rvriden f�r att kunna anpassas till de nuvarande dominerande produktionsf�rh�llandena, men detta hindrar den inte fr�n att skapa djupa f�r�ndringar och positivt �terverka p� klasskampen. Vi ska l�ngre fram titta n�rmare p� hur detta g�r till och vad detta f�r f�r konsekvenser f�r kommunisternas agerande. Vi n�jer oss d�rf�r med att konstatera att staten i de h�gt utvecklade kapitalistiska l�nderna, genom denna utveckling, fyller funktionen av �f�reb�dare� av det framtida samh�llet. I dessa l�nder kommer den kapitalistiska utvecklingen att f�ra reformistiska och revisionistiska partier till makten. I Sverige �r detta sedan l�nge ett faktum och helt f�ljdriktigt �r ocks� den svenska kapitalismen den i detta avseende mest avancerade.

Det b�r slutligen betonas att SAP inte �r att betrakta som ett borgerligt parti i st�rsta allm�nhet utan ett reformistiskt borgerligt parti som, genom sin historiska traditionsm�ssiga koppling till de socialistiska id�erna och inte minst genom sin karakt�r av massparti med en arbetarbas �r tvunget och har intresse av att f�ra fram avskiljande och �b�rande� fr�gor f�r att inte framst� som ett bland m�nga borgerliga partier. Tidigare har det g�llt ATP-striden. Idag g�ller det debatten om Meidners l�ntagarfonder.

Den svenska situationens s�regenhet

Den traditionella synen p� socialdemokratin som ett �borgerligt arbetarparti� som k�pts med imperialistiska �verprofiter, f�rhindrar en konkret analys av de reella betingelserna f�r socialdemokratins dubbla segrar, inom arbetarklassen och som statsb�rande parti under kapitalismen. I motsats till folkfronten kan socialdemokratin best� som fenomen med bibeh�llande av en stabil kapitalism, eftersom den dels har arbetarklassens st�d, dels ett program f�r fortsatt kapitalistisk utveckling. Folkfronten, som �r en produkt av den sociala krisen och den sk�rpta klasskampen, befr�mjar fortsatt klasskamp, men denna m�ste antingen �verflygla fronten sj�lv, eller kv�sas. Och n�r klasskampen undertrycks rycks betingelserna f�r fortsatt folkfront undan.

Socialdemokratin har blivit statsb�rande parti efter l�ngvarigt och tr�get reformarbete, och n�r den borgerliga statsapparaten kr�vt f�rnyelse av ett slag de traditionella borgarpartierna ej kunnat prestera. I Sverige kunde detta ske tidigt, och med stor framg�ng, och den svenska utvecklingen har blivit normgivande internationellt, b�de f�r socialdemokratiskt och �ppet borgerligt styrda statsapparater. Anledningen till denna tidiga f�reg�ngsroll m�ste s�kas i en kombination av avancerad kapitalism och l�gt utvecklad �ppen prolet�r klasskamp. Medan den avancerade kapitalismen st�llde krav p� �kad statlig interventionism, kunde klasskampen inte hota borgerligheten som helhet. Den skulle d�rf�r inte komma att underbl�sas av �de nya tong�ngarna�, s�som skedde d�r folkfronten presterade ett reformistiskt program av mer ospecifikt slag.

Precis som denna kombination av faktorer under trettiotalet lade grunden till den svenska socialdemokratins f�reg�ngsroll, kan den idag l�ta samma socialdemokrati presentera �nnu mer l�ngtg�ende statsinterventionistiska l�sningar, �terigen p� ett vida mer genomt�nkt och utvecklat s�tt �n broderpartierna. Det �r i denna situation vi m�ste gripa in, v�l medvetna om de problem vi har att l�sa.

Problem och tendenser

F�r att f�rst� f�rslaget om l�ntagarfonder, och hela den nuvarande socialdemokratiska debatten, m�ste vi se dels vilka problem socialdemokratin har att brottas med, dels vilka tendenser i tiden vi har att r�kna med.

1. Det fasta kapitalets tillv�xt

Den moderna kapitalismen uppvisar speciella karakteristika b�de vad g�ller ekonomiska tendenser, och klassernas inb�rdes f�rskjutningar.[4] Sedan mitten av 1960-talet v�xer inte l�ngre den svenska merv�rdeproducerande arbetarklassen ens i absoluta tal:

[ kurvdiagram ]

Ist�llet tenderar den s k offentliga sektorn, med sina tj�nsten�ringar att sluka �verskottet p� arbetskraft, parallellt med en strukturell �kning av arbetsl�sheten.

Orsaken till denna utveckling �r att arbetare successivt ersatts med fast kapital, detta f�r att nedbringa produktionskostnaderna (d�r l�nerna utg�r en avsev�rd del) och som ett resultat av den nationella och internationella konkurrensen. Tendensen har naturligtvis funnits under l�ng tid, vilket avspeglas i ekonometriska analyser av olika produktionsfaktorers betydelse f�r produktions�kningen, men har accelererat under efterkrigstiden.

[ stapeldiagram, Olika produktionsfaktorers bidrag till konsumtions�kning[5] ]

[ kurvdiagram, Kapitalinsats per arbetstimme[6] ]

Det fasta kapitalet utg�r inte merparten av det vi som marxister ben�mner konstant kapital, en v�sentligt st�rre del utg�rs av r�varor vilket framg�r om vi j�mf�r avskrivningar per arbetare och �r med r�varukostnaderna: 1970 kostade r�varorna ungef�r 63 000 kronor och avskrivningarna v�rderas till cirka 4 000.[7] Med tanke p� prisutvecklingen har denna tendens f�rst�rkts.

Trots detta �r behovet av nytt fast kapital inte negligerbart, fr�mst eftersom det i allm�nhet r�r sig om stora eng�ngskostnader som m�ste finansieras, vilket kr�ver investeringsm�jligheter samt risktagande. Dessutom utvecklas det fasta kapitalet i �v�gor�, s� till vida att det har en viss livsl�ngd, och med j�mna mellanrum m�ste f�rnyas.

Ber�kningar fr�n b�rjan av femtiotalet visar p� en livsl�ngd f�r maskinerna p� 30-35 �r.[8] I b�rjan av sextiotalet tycktes en viss f�rkortning ha �gt rum till 28 �r, och samtidigt visades att hela 45% av maskinerna som utrangerades ej var nedslitna (de var bara inte l�ngre ekonomiskt eller �moraliskt� g�ngbara).[9] En senare 60-talsstudie antyder ytterligare f�rkortning av livsl�ngden[10], och i bilagan till l�ngtidsutredningen 1970 finns en ber�kning som tyder p� en f�rkortning till 20 �r.[11] En tabell visar ocks� att reinvesteringskvoten (re�investeringarnas andel av nettoinvesteringarna) som visar hur stor del av investeringarna som bara �tg�r f�r att ers�tta utrangerat kapital, �kat fr�n 17% 1951-55 till hela 47% 1966-69.[12] Detta inneb�r att n�stan h�lften av investeringarna �r �konservativa�, det vill s�ga uppr�tt�h�ller tidigare realkapitalniv�. Anledningen till denna tendens bed�mer vi som tv�faldig: dels den successivt avtagande livsl�ngden f�r realkapitalet, vilket �r ett resultat av den stegrade konkurrensen med �tf�ljande �moralisk� f�rslitning, samt av den tekniska utvecklingens acceleration, dels att perioden efter kriget innebar en snabb ers�ttningsperiod vad g�ller fast kapital, och som vi ser st�mmer det v�l med ber�kningarna av kapitalets livsl�ngd att man tjugo �r senare blir tvungen att ers�tta dessa gamla investeringar.

Den �kade kapitalintensiteten, satsningen p� stora tunga investeringar, samt de problem som finns inneboende i det fasta kapitalets eget kretslopp har st�llt krav p� statsapparaten. Detta b�de i finansieringsh�nseende, forskningssamarbete, industriella samarbetsprojekt och finanspolitik (investeringsavdrag). Kraven �r dock stundtals sv�ra att uppfylla, i synnerhet n�r problemen kopplas till en sjunkande r�ntabilitet.

2. Sjunkande l�nsamhet

L�nsamheten inom industrin har visat en svag ned�tg�ende trend under sextiotalet. Ber�knar man �verskottet av f�r�dlingsv�rdet f�r man ett m�tt p� vad som i litteraturen kallas bruttovinst. Denna i relation till hela f�r�dlingsv�rdet visar en stigande tendens.[13]

[ kurvdiagram ]

En s�dan �kning uppvisar inte de indikatorer p� profitkvot som de borgerliga analyserna f�rser oss med utan visar en diskrepans mellan ber�knad och realiserad profitutveckling.[14]

[ kurvdiagram ]

Orsaken till diskrepansen mellan ber�knad och realiserad profitutveckling ligger s�kert i �kningen av �vriga utgiftsposter (skulder, reklam och marknadsf�ring osv). Eftersom profitkvoten dock ber�knas f�re skatt i flera fall b�r man ocks� ha i minnet att skatternas andel av f�r�dlingsv�rdet sjunkit mellan 1953 och 1971 fr�n drygt tio till knappt fem procent, och att detta ur likviditetssynpunkt torde ha upph�vt en stor del av den fallande r�ntabiliteten, enligt en f�rfattare med hela tre fj�rdedelar (enbart genom helt legala skattemanipulationer vilka f�r den reella skattesatsen att ligga l�ngt under den nominella).[15] En s�dan utveckling �r dock inte m�jlig i l�ngden.

Den organiska sammans�ttningen har ber�knad p� basmaterial �kat fr�n ungef�r 79% (konstant kapital genom konstant plus variabelt) 1952 till 84% 1971.[16] Detta kan knappast f�rklara den sjunkande r�ntabiliteten, �ven om det utgjort n�gon press ned�t. Utsugningen av de traditionellt merv�rdeproducerande skikten inom arbetarklassen �kade under samma tid nog f�r att kompensera den stigande organiska sammans�ttningen.

Huvudsk�let till den sjunkande r�ntabiliteten m�ste sannolikt s�kas i �kade kostnader kopplade till en sk�rpt internationell konkurrens vilket �kat avs�ttningssv�righeterna. Dessutom har arbetarklassen kompenserat sig l�nem�ssigt f�r b�de inflation och skatteh�jningar (den offentliga sektorns utbyggnad) vilket enligt vissa f�rfattare sk�rpt kostnadstrycket och minskat profitkvoten.[17]

Den sjunkande r�ntabiliteten leder till f�rs�k att �ka utsugningen, samt till ytterligare satsning p� fast kapital. Detta minskar den produktiva arbetsstyrkan, och medf�r en tillv�xt av den offentliga sektorn, vilket dels �kar skatteb�rdan p� kvarvarande produktiv verksamhet, dels driver upp inflationen genom improduktiv konsumtion. Om arbetarna sedan i sin tur kompen�serar sig f�r skatte- och prish�jningar, samtidigt som den internationella konkurrensen h�rdnar vilket f�rsv�rar ytterligare prish�jningar, minskar r�ntabiliteten ytterligare och vi f�r en �ond� cirkel.

Den del av profiten som pl�js ner i f�retagen kan inte till�tas minska.[18] Allts� minskar utdelningen till aktie�garna, aktieindex har �kat l�ngsammare �n vanliga prisindex.[19] Detta st�ller krav p� en ny slags aktie�gare.

Naturligtvis m�ste en sjunkande r�ntabilitet kopplad till en tilltagande komplexitet i produktionen och en �kad investeringstakt medf�ra finansieringsproblem. Detta avspeglas i graden av sj�lvfinansiering inom f�retagen.[20]

[ kurvdiagram ]

Sj�lvfinansieringsgraden har minskat vilket knappast f�rv�nar. Och eftersom den d�liga r�ntabilitetsutvecklingen inte var koncentrerad till sm� och medelstora f�retag, utan tv�rtom slogs ut �ver hela f�retagsgruppen (med undantag av fr�mst de multinationella f�retagen), �r dessa genomsnittssiffror giltiga �ven f�r monopolistiskt �gda f�retag.[21]

Resultatet av den sjunkande sj�lvfinansieringen blir naturligtvis skulds�ttning. Den finansieringsstruktur som g�llt f�r industrin har sett ut p� f�ljande s�tt:[22]

Ber�kningarna har givit upphov till en mindre felpost i varje led vilket inte p�verkar slut�satserna. Dels ser vi �ven h�r det sjunkande interna sparandet, dels ser vi att den huvudsakliga externa l�nek�llan �r den ��vriga� eller den �gr� kreditmarknaden�, vilket inneb�r f�rskotts�betalningar samt olika typer av handelsskulder.[23] Kapitalmarknaden har inte �kat sin andel sedan AP-fondernas inf�rande, men dessa har �kat sin andel av kapitalmarknaden fr�n 11% 1960 till 55% 1973.[24] Detta skulle d� utg�ra ungef�r 6-7% av hela industrifinansieringen, men endast ungef�r en tredjedel av AP-placeringarna har varit i det s k n�ringslivet (resten till stat, kommuner och bostadsbyggande).[25]

Det statliga finansieringsinslaget �r s�ledes idag ganska litet, i motsats till vad m�nga ansett sig tro eller �veta�. Men samtidigt �r det uppenbart att den sv�ra finansieringssituationen kopplad till stora investeringsbehov och sjunkande r�ntabilitet, st�ller krav p� samordning och planering.

3. Stark produktionskoncentration

I Sverige har en aktiv politik bedrivits f�r att underst�dja och f�rst�rka kapitalismens spontana tendens till koncentration och centralisation av kapital. Detta har resulterat i en mycket kraftig koncentration b�de absolut sett och relaterat till omv�rlden. Detta, och den stora offentliga sektorn (d�remot inte statligt industriellt �gande) utg�r de fr�msta k�nne�tecknen p� den svenska kapitalismen, och h�nger n�ra samman med den internationella slagkraften och ekonomiska konkurrensf�rm�gan.

Genomsnittlig koncentration f�r de 20 st�rsta anl�ggningarna i ca 30 branscher i vissa l�nder, 1950-talet[26]:

En bed�mning av den absoluta storleken av koncentrationen ger f�ljande: de 5-8 st�rsta f�retagens andel av tillverkningen p� varugruppsniv� var drygt 80% 1970, storf�retagens (�ver 500 anst�llda) andel av f�r�dlingsv�rdet var samma �r 73%, vilket var en �kning med 9% sedan 1963.[27] Fusionskurvan steg ocks� brant under denna tid, f�r att mot slutet av 60-talet visa p� inemot 300 fusioner per �r.[28]

Denna typ av koncentration sk�rper problemen med kapitalanskaffning, och �kar riskerna vid nyinvesteringar. F�r sin funktion �r f�retagen ofta intimt beroende av andra nationella och internationella produktionsenheter. Produktionsstrukturen under �liberalkapitalismen� �r inte anpassad efter en s�dan verklighet.

4. Inflation, stagflation

Problemet med inflationen har tidigare inte varit speciellt k�nnbart f�r kapitalet, desto mera s� f�r l�nearbetarna som tvingats kompensera sig. S� sm�ningom blir inflationen dock ett gissel f�r samh�llsekonomin i sin helhet. Den f�rsv�rar i arbetet med ett �nytt valutasystem�, den minskar m�jligheterna att med effektiv l�nepolitik minska produktionsanarkin och �ka den internationella slagkraften, den f�r�ndrar och f�rsv�rar l�nepolitiken d� r�ntan ofta understigit inflationstakten, den ger upphov till spekulation och krascher och den uppammar inte minst socialt missn�je och problem med skattesystem. Idag �r inflationen internationellt kopplad till stagnation. Att �vervinna inflationen kr�ver en samordning av effektiva �tg�rder b�de centralt och p� f�retagsniv�. Detta kan idag inte �stadkommas.

5. �kad internationell konkurrens

Efterkrigstiden har inneburit en snabb utveckling av kapitalismens internationalisering. Den olikm�ssiga utvecklingen, och den tilltagande strukturella stagnationen har f�rsv�rat de problem som direkt sammanh�nger med det internationella agerandets organisatoriska ramar, det vill s�ga kombinationen nationalstatens bevarande � ekonomins internationalisering. F�r Sveriges del spelar exporten en viktig ekonomisk roll, liksom den internationella produk�tionen. B�gge har �kat v�sentligt snabbare �n inhemsk produktion, och den svenska l�nepoli�tiken �r delvis uppbyggd kring bevarandet av den exportberoende industrins styrka.[29] Under 70-talets f�rsta h�lft har den svenska ekonomiska politiken i mycket varit inriktad p� att st�rka den svenska kapitalismens internationella positioner, och man lyckades s� v�l med detta att den svenska kapitalismen har f�tt en mycket lugnare konjunkturutveckling �n de flesta �vriga imperialistl�nder. I den svenska regeringens perspektiv f�r att l�sa kapitalismens strukturella problem, tillh�r ett fortsatt st�rkande av exportsektorn, och en m�lmedveten inriktning p� att bygga ut denna, de centrala strategiska l�nkarna.[30] Problemet med den skarpa konkurren�sen kvarst�r dock, och driver fram en �kad integration eller det under ytan liggande kravet p� en s�dan.

6. Den offentliga sektorns tillv�xt

Om man j�mf�r den offentliga konsumtionen i Sverige, med vad som g�ller som genomsnitt f�r de europeiska imperialistl�nderna i �vrigt, finner man f�ljande:

Offentlig konsumtion i procent av privat konsumtion[31]:

Detta avspeglas i skattetrycket i de olika l�nderna.

Skatter, avgifter, procentuell andel av BNP 1966. Direkta skatter[32]:

Tendensen till snabbt v�xande offentlig sektor har varit markant under de senaste �rtiondena, och h�nger n�ra samman med den moderna kapitalismen. Medan Sverige inte hade en spe�ciellt stor offentlig sektor i b�rjan av 1950-talet (b�de Storbritannien, V�sttyskland, Frankrike. Nederl�nderna och Norge hade st�rre) har den h�r v�xt snabbare �n �verallt annars.[33] Detta �r f�r oss ett tecken p� den avancerade karakt�ren hos den svenska kapitalismen, men denna tillv�xt �r inte oproblematisk. En �verf�ring av resurser fr�n industrin till den improduktiva sektorn �kar skattetrycket p� befolkningen, och skapar en stor icke-produktiv men konsume�rande verksamhet, vilket sk�rper inflationen. Dessutom �kar riskerna f�r stagnation av den industriella utvecklingen, om dess kraft inriktas p� att b�ra upp en stor improduktiv sektor, vilket bland annat visas av exemplet Storbritannien. Den nya l�ngtidsutredningen pekar ocks� klart p� en omsv�ngning av tendensen fr�n tidigare: den offentliga sektorn ska bara �ka mycket l�ngsamt vad g�ller kapitalbildning, f�r�dlingsv�rde, andel av totalproduktion, produktivitet och bruttoinvesteringar. D�remot ska den forts�tta att �ka vad betr�ffar syssels�ttningen. LU satsar p� industriell expansion och �kad export, export�kningen ska industrin st� f�r.[34]

Problemet med den fortsatta expansionen av den offentliga sektorn �r uppenbart. Dock kan utvecklingen vad g�ller �kat centralt engagemang betr�ffande tj�nsteproduktion och syssels�ttning sv�rligen v�ndas �ver en natt. Utvecklingen f�ruts�tter en organisatorisk struktur f�r att f� industrin att ta �ver en del av den offentliga sektorns funktioner, fr�mst vad g�ller syssels�ttningen.

7. Sv�righeter trygga syssels�ttningen

Sedan mitten av 60-talet kan man sk�nja en strukturell �kning av arbetsl�sheten, dock ej under senare �r. Samtidigt har vi sett att den privata sektorn slussat �ver arbetskraft till den offentliga, och att denna process inte kan fortg� obehindrad. Alternativet �r sv�rt att skissera konkret, syssels�ttningsutredningen har dock sitt f�rslag: �De f�rslag som f�rs fram i bet�n�kandet st�ller nya krav p� samh�llsplaneringen�. Man konstaterar att denna planering �m�ste... bedrivas p� alla administrationsniv�er i v�rt samh�lle�. I sitt punktf�rslag skriver man under �Syssels�ttningspolitisk planering� som tredje punkt: �F�retagen utarbetar i sam�arbete med fackliga organisationer planer f�r sin syssels�ttning p� kort och l�ng sikt�.[35]

8. Tendenser

Vi har kort summerat de strukturella problem den svenska (och till stora delar �ven andra l�nders) kapitalismen st�r inf�r. Dessa kan inte l�sas med traditionella medel. Socialdemo�kratin i v�rt land har g�tt f�re utvecklingen n�r det g�ller att anv�nda de olika instrument som idag existerar f�r att modifiera kapitalismens verkningar. Genom en samordnad finans- och penningpolitik har man kunnat p�verka det totala efterfr�gem�nstret och p� s� vis ocks� sl�tat ut konjunkturerna, med hj�lp av en aktiv arbetsmarknads-, bostads-, jordbruks- och industripolitik har man drivit fram en h�g industriell koncentrationsgrad, stor r�rlighet hos arbetskraften samt en smidig �verg�ng till de h�gsta kapitalistiska formerna.[36] Naturligtvis forts�tter man att anv�nda dessa medel, under senare �r med s�dan finess och f�rfining att den internationella recessionen n�stan inte alls avspeglat sig i �kad arbetsl�shet.[37]

De strukturella problem man idag st�r inf�r, och som vi summerat, p�verkas inte n�mnv�rt av en traditionell politik, tv�rtom kan utvecklingen p�skyndas. Dessa problem st�ller nya krav p� integration av produktionsenheterna, s� att industrins expansion kan ske med bibeh�llande av h�g syssels�ttning och med minimala produktionsst�rningar. En s�dan integration kan inte heller �stadkommas genom en f�rstatligandepolitik, dels d�rf�r att en s�dan inte kan mobili�sera n�got bredare st�d vare sig inom arbetarklassen eller inom andra skikt, dels d�rf�r att en central struktur av detta slag erfarenhetsm�ssigt visat sig s�nka den produktiva effektiviteten. Av detta sk�l v�xer tanken fram p� nya former av integration, och i dessa fall former som omedvetet pekar fram mot mer radikala l�sningar av samh�llsproblemen. Reformismen f�r samtidigt delvis ett nytt ansikte, eller �tertar i h�gre grad sitt ursprungliga. I det l�get ska vi gripa in, och p� sikt v�nda utvecklingen till v�r f�rdel.

Den kollektiva �verbyggnadens �terverkningar

P� sikt avspeglar �verbyggnaden alltid vad som sker i den ekonomiska basen, det vill s�ga inom produktionen. Den starka tendensen mot centralisering, och inomkapitalistisk kollektivisering av det ekonomiska livet har ocks� givit upphov till reflexer inom �ver�byggnaden, dels administrativt (lagar, familjepolitik, utbildningspolitik osv), dels ideologiskt (med ett klart accepterande fr�n en �verv�ldigande majoritet av flera av det kollektiva samh�llets f�ljder). �verbyggnaden �terverkar p� alla klasser och skikt. Arbetarklassen p�verkas p� ett specifikt s�tt, eftersom den st�r i direkt kontakt med produktionen, men det ligger enligt v�r mening en fara i att alltf�r strikt skilja proletariatet fr�n �vriga skikt. Arbetarklassen �r ej sluten, vare sig socialt eller ideologiskt. M�nga arbetarbarn l�mnar klassen, i synnerhet n�r den minskar i absolut storlek. Band knyts inom och mellan familjer, band som f�renar arbetarklassen med olika mellanskikt, b�de p� gott och ont. En s�dan utveckling kan statistiskt studeras och iakttagas politiskt.[38]

�verbyggnaden omstruktureras dock inte med samma hastighet som basen (annat �n inom begr�nsade sektorer). Ideologiskt sker �ven en reaktionsbildning, med accentuering av det individuella, familjen, kungahuset, samt en �verf�ring av den kollektiva ideologin i nationella former. En snabb omstrukturering av basen kommer att leda till en kraftigare reaktion, vilket kommer att f�rdr�ja basens utveckling.

Som kommunister m�ste vi anknyta till flera viktiga moment i den �kollektiva ideologin� och utveckla dessa. Vi m�ste t ex underst�dja tendensen mot st�rre utbildningsenheter, ett f�r�samh�lleligande av skolan, och vi f�r inte g� emot en radikalisering av familjepolitiken (trots att denna syftar till att bidra till arbetskraftens r�rlighet). Dessa tendenser kan vi �nd� inte st�vja, allts� m�ste vi v�nda dem till v�r f�rdel. Detsamma g�ller ifr�ga om kollektiviseringen av det ekonomiska livet, s� som den kommer till uttryck i de Meidnerska l�ntagarfonderna.

L�ntagarfonder � vad �r det?

Den uttalade orsaken till att Meidners f�rslag st�lls idag �r flerfaldig. Dels har de senaste �rens �vervinster successivt underbyggt krav p� att dessa ska f�rdelas j�mnare och komma fler tillgodo och dels har genom den allm�nna debatten om demokrati, ett �kat antal fack�f�reningar och enskilda arbetare b�rjat kr�va �kad insyn i och del i f�retagens planering och sk�tsel. Denna trend avspeglas i synnerhet genom den �kade motionsfloden till de senaste LO- och SAP-kongresserna, bl a motionerna 305,318 och 332 till 1971 �rs LO-kongress som var den direkta anledningen till Meidners utredning. Samtidigt �r l�ntagarfondsf�rslaget ett svar p� det vi tidigare diskuterat:

kapitalismens krav p� �kad planering. I detta sammanhang s� framst�r ocks� f�rslaget som extremt politiserat, framf�r allt om vi j�mf�r det med motsvarande l�sningar p� den internationella arenan. Av den anledningen �r det heller inte underligt att f�rslaget m�tt ett s�dant ramaskri fr�n borgarna, dess faktiska funktion �r ju varken mer eller mindre � konfiskering, trots att ledande socialdemokrater i debattens hetta ivrigt f�rs�krar att s� inte �r fallet, ju mer valet n�rmar sig.

M�ls�ttning

Mera exakt har l�ntagarfondsf�rslaget tre m�l i sikte: f�r det f�rsta att komplettera den nu s� missriktade solidariska l�nepolitiken, f�r det andra att motverka den f�rm�genhetskoncentra�tion som f�ljer med industrins sj�lvfinansiering och f�r det tredje att �ka l�ntagarnas inflytande �ver den ekonomiska processen. Detta �r exakt s� som Meidner etc, sj�lv formulerar det till 1976 �rs LO-kongress. De ramar man anger f�r f�rslaget �r f�rutom uppn�endet av full syssels�ttning och fortsatt inkomstutj�mning, ett krav p� att det ska vara kapitalbildnings-, kostnads-, l�ne- och prisneutralt. Vi �terkommer till detta senare n�r det g�ller den (felaktiga) kritik som riktats mot l�ntagarfonderna. Huruvida dessa Meidners intentioner verkligen kommer att f�rverkligas fullt ut, l�mnar vi f�r tillf�llet �t sidan. Att det dock �r den tredje punkten i f�rslaget som �r kardinalfr�gan � fr�gan om makten � st�r i takt med den fortsatta debatten allt klarare.

L�ntagarfondernas konstruktion[39]

Motiveringen till att man valt aktie�gande som grund f�r l�ntagarfonderna �r att de tidigare arbetsr�ttsreformerna inte �r tillr�ckliga n�r det g�ller att fullt ut f� inflytande i och p�verka produktionsprocessen, samt att detta tillv�gag�ngss�tt inte kolliderar med de uppst�llda ramarna. Och �terigen g�r sig basen g�llande: 90% av deltagarna (18 000) i remissarbetet prioriterade fr�gan om �gandet, vilket LO inte kan negligera. Det inneb�r dessutom en helomv�ndning i den tidigare fackliga och socialdemokratiska politiken. Kortfattat ska l�ntagarfonder bildas p� f�retag med minst 50 anst�llda (vilka f�retag som utesluts �r ej beslutat). En del av f�retagets vinst � 20% � avs�tts till fonden i form av aktier, genom riktade obligatoriska l�ntagaremissioner. Att vinsten anv�nds som ber�kningsgrund, beror p� att man d� f�r ett direkt samband mellan fondens tillv�xt i det enskilda f�retaget och f�retagets expansion genom sj�lvfinansiering. Att detta ocks� l�mnar utrymme f�r kapitalisterna att motarbeta fonderna �r givet. T ex genom avskrivningar, samg�ende av flera aktie�gare osv, vilket med olika metoder m�ste motverkas. Fonden ska allts� �ka sitt aktiek�p �r fr�n �r d� kapitalbildningen �r kollektiv och inga vinstandelar utbetalas. Det lilla �verskott som dock blir kan t ex anv�ndas till facklig verksamhet, utbildning osv.

Sj�lva fondernas utseende: central, lokal, regional etc, �r �nnu inte spikat, men vad g�ller den tid det tar tills f�retagen �verg�r i facklig �go, s� beror det givetvis p� vinsten. Som exempel skulle i ett f�retag d�r vinsten �r 20% detta intr�ffa efter 20 �r (vid 20% avs�ttning). Detta g�ller dock absolut majoritet, vilket s�kert aldrig kommer att kr�vas. Detta �r Meidners egen ber�kning och oavsett denna �r det faktum att fackf�reningarna inom en snar framtid kan komma att st� som �gare till de 200 st�rsta f�retagen.

L�ntagarfonderna �r ingen �fr�mmande kropp�

L�ntagarfondsf�rslaget kan endast f�rst�s som en �terspegling av de krav tiden st�ller p� den avancerade kapitalismens statliga f�rvaltare. Som tidigare m�ste socialdemokratin g� f�re, eftersom den kan f�rena det sociala trycket fr�n statsapparaten med sin sociala bas, �tminstone partiellt. Den svenska kapitalismen med sin h�ga utvecklingsniv� och outvecklade klasskamp g�r allra f�rst.

Orsaken till f�rslaget har vi belyst � de strukturella problemen kr�ver likaledes strukturella l�sningar. SAP skriver i sin kongressrapport om n�ringspolitiken: �dagens problem st�ller krav p� helt andra m�tt av planering och l�ngsiktighet �n vad som hittills varit f�re�kommande�.[40] I sin brevv�xling med Brandt och Kreisky skriver Palme: �Fr�gest�llningen kan inte f� bli om vi ska ha mer planhush�llning och om vi ska ha mer demokrati i det ekonomiska livet utan i st�llet hur denna planhush�llning ska byggas upp...�.[41] Oavsett vad vi anser om de borgerliga reformisterna i �vrigt, s� har de en god f�rm�ga att p� ett tidigt stadium inse vad som komma m�ste.

Denna utveckling �r naturligtvis inte �i sig� en ��verg�ng� till ett �mer socialistiskt� sam�h�lle. Men dess n�dv�ndighet avspeglar �nd� att vi n�rmar oss den reella punkt d�r kapitalismen inte l�ngre kan existera med bibeh�llande av sina grundl�ggande karakteristika.

Utvecklingen mot en slags �kapitalistisk planhush�llning� �r n�dv�ndig, den kan vi inte v�nda p�. Vi �r inte heller starka nog att driva igenom alternativa f�rslag, dessa har inget som helst st�d inom bredare klasskikt. Allts� m�ste v�r taktiska diskussion ta en av tv� former: antingen propagerar vi emot f�rslaget, och har inget praktiskt inflytande, liksom vi st�ller oss vid sidan om b�de utvecklingen och de socialistiskt reformistiska arbetare som m�ste f� pr�va sin v�g, eller s� utnyttjar vi det f�r att utveckla dess f�rdelar.

Enligt v�r mening m�ste vi g�ra p� det sistn�mnda s�ttet, inv�ndningarna mot ett s�dant f�rfarande kan inte accepteras.

De vanliga inv�ndningarna

N�r l�ntagarfonderna f�rst f�rdes p� tapeten var v�nstern �verraskad och tillgrep snabbt sina standardknep: f�rslaget var ett svar p� kapitalets behov av finansiering, det kn�t upp arbetarna till det existerande samh�llet, det gjorde fackf�reningarna till kapitalister. Utan analys, utan tankeverksamhet upprepades papegojlikt samma argument. Efter en tids eftertanke har KAF f�rskjutit sina tyngdpunkter, men menar fortfarande att man ska avvisa f�rslaget �med st�rsta kraft�. I Sverige var det f�rutom i SSU(!) endast bland de �Frihetliga socialisterna� som ett mer nyanserat syns�tt fick visst geh�r, dock av olika sk�l.

N�r f�rslaget nu lagts i en andra omg�ng, och borgarna visat sig reagera starkare �n vad som till en b�rjan verkade vara fallet (man blev �ven d�r tagen p� s�ngen) st�r fr�gorna mer politiserade �n n�gonsin, och maktaspekten har �ppet tr�tt i f�rgrunden. I takt med detta har inv�ndningarna f�rfinats.[42]

De kan sammanfattas i tre huvudpunkter:

1. F�rslaget �r till f�r att kontrollera l�nebildningen genom att s�nka l�nerna och �verf�ra den �verblivna l�nesumman till aktivt kapital. P� s� vis h�mmas arbetarna, medan kapitalbildningen s�kras.

2. Fonderna blir �skattefria�, det vill s�ga de kommer till viss del inte att tas fr�n kapitalisterna utan direkt fr�n skattebetalarna.

3. Arbetarna och deras fackf�reningar knyts upp till det r�dande produktionss�ttet. L�t oss se.

1. L�nebildningen, kapitalbildningen

F�rslaget �r explicit �l�ne- och kapitalbildningsneutralt�. Och l�t oss t�nka efter: f�rslaget har som inneb�rd att en del av det aktiekapital som �nd� skulle finnas, �verg�r till fackf�re�ningarna. Ett f�retag som g�r med vinst anv�nder alltid en del av vinsten att pl�ja ner p� nytt. Om denna del i st�llet f�r att till 100% �gas av kapitalister, till 10% (eller mer) �gs av facket och endast 90% av kapitalister, f�r�ndrar detta inte kapitalbildningen ett dugg.

Naturligtvis kan man t�nka sig att borgarna beh�ver pl�ja ner en �kad m�ngd kapital i f�re�tagen, men i s� fall kan detta inte tillf�ras via den Meidnerska konstruktionen. Det beh�vs inte heller n�gon ny konstruktion f�r detta, staten har redan f�rsett borgarna med investeringsbank, AP-fonder och speciella selektiva �tg�rder f�r att vid behov �ka kapitalm�ngden.

Men l�nebildningen d�? Naturligtvis kan f�retaget och facket anv�nda argument gentemot arbetarna att de ska h�lla tillbaka sina l�nekrav, s� kan de fortare ta �ver f�retaget. Att kapitalisten skulle �nska en s�dan utveckling f�refaller oss absurt, men teoretiskt �r det naturligtvis t�nkbart. Skulle arbetarna f�lja rekommendationen? F�r att avg�ra den fr�gan m�ste vi studera l�nebildningens mekanismer.

Till att b�rja med kan man g�ra j�mf�relsen med statliga industrier. D�r har arbetarna aldrig h�llit tillbaka sina krav med h�nvisning till det �socialistiska� �gandet. Varf�r? Jo, just d�rf�r att arbetarklassen inte s�tter detta �gande (eller �vertagandet av f�retagen) som en f�rstarangsfr�ga, och aldrig heller kommer att g�ra det under kapitalismen. Kampen f�r maximal l�n inom de ramar f�retaget kan klara (och ekonomin som helhet), kampen f�r dr�gliga f�rh�llanden p� arbetsplatsen, dessa kampfronter, som direkt kan h�rledas ur den grundl�ggande mots�ttningen mellan arbete och kapital, �verordnas de �ideologiska� fr�gorna, �ven f�r socialistiskt reformistiska arbetare. Detta g�r att l�nernas storlek kommer att avg�ras av samma faktorer som utan l�ntagarfonder, och vinsten i f�retaget kommer att utvecklas som tidigare. Skillnaden blir bara att en del av det kapital som p� nytt investeras, inte investeras i kapitalistens utan i fackets namn.

L�t oss ta ett exempel: vi t�nker oss att det sammanlagda v�rdet som produceras i en f�retagsenhet �r tio miljoner kronor p� ett �r. Av dessa g�r h�lften till ers�ttningsinveste�ringar, dessa pengar r�knar vi in i det konstanta kapitalet, resten ska f�rdelas p� arbete och kapital. Om merv�rdeskvoten tidigare varit 100% f�rdelas fem miljoner p� arbetare och kapitalister. Av kapitalisternas 2,5 miljoner (merv�rdet) g�r 20% till l�ntagarfonden, vilket g�r 500 000 kronor. Men detta i form av aktier i f�retaget, dessa 500 000 pl�js ner i form av nyinvesteringar. Merv�rdets resterande 2 miljoner f�rdelas p� exempelvis 1,5 miljoner ackumulerat kapital, en halv miljon l�ner till direkt�rer, samt utdelning �t aktie�garna. Om vi nu t�nker oss att arbetarna (rent hypotetiskt) var s� medvetna att de verkligen satte l�ntagarfonden �ver sin omedelbara v�lf�rd, och avstod fem procent av sin l�n, f�r att h�ja vinsten, skulle detta inneb�ra att l�nesumman blev 2,375 miljoner kronor och vinsten 2,625. Av dessa 2,625 skulle s� 20% g� till l�ntagarfonden, vilket g�r 525 miljoner kronor. I st�llet f�r 2 miljoner finns nu 2,1 miljoner till direkt�rer, aktie�gare och nyinvesteringar. Om ackumulationen fortsatte i samma takt skulle slutsumman bli s�dan att av de 5% arbetarna avstod, skulle endast en femtedel, det vill s�ga 25 miljoner av 125, g� till �kade fonder. Resten skulle hamna hos aktie�gare och direkt�rer.

Argumenten inf�r arbetarklassen vad g�ller att avst� delar av l�nen, blir s�lunda ytterligt svaga. Dessutom: vem skulle �nska sig denna situation? Arbetarna? De skulle knappast se 4/5 av sina �placerade� l�nepengar g� i andra fickor. Facket? Byr�kraterna skulle f� mycket sv�rt att f�rklara politiken, eftersom det inte alls handlar om att �r�dda f�retaget� eller n�got s�dant, och fonden visserligen st�rks, men p� s� grymma villkor. Kapitalisterna? De � sin sida tj�nar visserligen p� aff�ren, men vill i geng�ld s�kert inte ge en lillfingernagel extra �t fonderna (f�r i motsats till arbetarklassen b�r kapitalet upp sitt produktionss�tt, och kan resonera �spontant� strategiskt). Exemplet �r realistiskt. Hur vi �n ser p� saken kommer bara en femtedel av de l�nepengar arbetarna avst�r g� till fonden om dess del av vinsten ska utg�ra 20%. Dessutom skulle till och med detta resonemang f�ruts�tta att arbetarna prim�rt var intresserade av fonderna och endast i andra hand av en l�nef�rb�ttring, ett antagande som strider mot varje aspekt av arbetarklassens villkor under kapitalismen, och som dessutom helt negeras av erfarenheterna fr�n de statliga f�retagen.

Hur best�ms d� l�nerna? Om man studerar l�neutvecklingen under normala kapitalistiska f�rh�llanden finner man att de ramar som s�tts f�r l�nens storlek prim�rt �r avh�ngiga dels profitutvecklingen[43], dels arbetsl�shetsgraden[44], det vill s�ga den �r konjunkturberoende, och prim�rt best�md av marknaden i vid mening. Dessutom p�verkas l�nen klart av inflationen. Det tycks f�religga ett �rs latens, det vill s�ga ett �r efter en noterad niv� vad g�ller profiter, arbetsl�shet och inflation f�r den framf�rhandlade l�nen en viss niv�.[45] L�neglidningen verkar statistiskt som en �anpassare� av den f�rhandlade l�nen, s� att l�nesumman anpassas till marknaden.[46] Inom de ramar som st�lls av profiten, arbetsl�sheten och inflationen tillk�mpar sig arbetarna i vissa industrier extra l�neh�jningar.

Naturligtvis kan l�nerna variera upp�t, ut�ver ramarna f�r en tid. Det �r typiskt f�r �verg�ngssituationer som i Chile under Allende, eller Portugal �ret efter kuppen. Men denna process �r inte f�renlig med v�ra f�ruts�ttningar om normal kapitalism, och m�ste antingen leda till samh�llets sammanbrott eller en radikal nedsk�rning av l�nerna i efterf�rloppet. S� l�nge kapitalismen best�r tar marknaden ut sin r�tt.

Vad som �r viktigt f�r v�rt resonemang �r att Meidners fondf�rslag inte �ndrar n�gonting i f�rh�llanden till l�nebildningens normala mekanismer. L�nerna kommer att best�mmas av marknaden, eller under exceptionella kampf�rh�llanden �verstiga marknadsbest�mningen. Endast under h�rd repression �accepterar� arbetarklassen att �utman�vreras� fr�n marknads�mekanismerna.

2. Fonderna betalas genom folkets skatter?

Eftersom avs�ttningen till l�ntagarfonderna blir befriad fr�n bolagsskatt inneb�r det Meid�nerska f�rslaget en l�ttnad f�r det lokala bolagskapitalet i sin helhet. Om vi r�knar med en skattesats p� 50%, inneb�r det att ett belopp motsvarande halva l�ntagarfonden dragits fr�n statskassan och m�ste tas in n�gon annanstans ifr�n, sannolikt via �kad beskattning av �hush�llen�. Detta l�ter som ett bestickande sk�l mot l�ntagarfonder, om �n inte tillr�ckligt. Finns h�r �nd� ett moment av �kad utsugning?

L�t oss f�rst anta att det fanns ett s�dant moment. I s� fall skulle detta i sig inte kunna inneb�ra att vi tog avst�nd fr�n fonderingen, det vore ett m�rkligt och kortsiktigt misstag. Ty om fonderna kan inneb�ra att maktfr�gan reses, att m�jligheterna till utvecklandet av arbetarnas socialistiska reformism kraftigt f�rst�rks, att arbetarna tvingas till �ansvar� i direkt form f�r f�retaget, att �verg�ngen till socialismen avsev�rt underl�ttas osv, m�ste vi ocks� acceptera en viss nackdel i form av �kad beskattning. Men om vi studerar verkligheten inst�ller sig genast tv� reflektioner. F�r det f�rsta utg�r bolagsskatten en liten och krympande del av det totala direkta skatteuttaget. Fr�n att ha pendlat kring 12-13% �nda fram till mitten p� 50-talet sj�nk andelen till endast 6% 1965[47], och har s� vitt vi vet h�llit sig kring denna niv�. Detta inneb�r att vi med skattefria fondavs�ttningar skulle �verf�ra en mycket liten skatteh�jning n�r den sl�s ut �ver l�ntagarnas totala skatteinbetalningar. Men detta �r inte nog. Redan tidigare har st�rre vinster kunnat avs�ttas skattefritt, och reglerna p� bolags�skattesidan har varit s� liberala att den effektiva skattesatsen f�r framg�ngsrika f�retag ofta legat p� bara 10-20% av den verkliga vinsten.[48] Dessutom (f�rutom goda avskrivningsregler och lagerv�rderingsregler) har borgarna haft m�jlighet att skattefritt fonden medel redan tidigare.

Den intressanta fr�gan uppst�r nu:

Vilka pengar kommer att g� till l�ntagarfonderna? De som tidigare gick till andra fonder, eller de som gick till aktie�garna? Med tanke p� risken f�r att en stor m�ngd aktie�gare backar ur om inte goda m�jligheter att inf�r dem �bortf�rklara� Meidner uppst�r, verkar det f�rsta alter�nativet mest sannolikt, en st�ndpunkt som ocks� b�rjat florera i den borgerliga debatten.[49]

Sammanfattningsvis synes oss skatteargumentet i sig s� svagt att det inte ens i v�rsta fall �r v�rt att anf�ra som argument mot fonderna.

3. Arbetarnas uppknytning till kapitalismen

KAF l�gger st�rst vikt vid detta argument. Detta grundar sig p� en rad felsyner och mots�gelser. F�r det f�rsta florerar n�gon diffus (och s� kallad �principiell�) f�rest�llning om att arbetarklassen inte ska ta �ansvar�, vare sig f�r kapitalismen som helhet eller sitt eget f�retag. Resonemanget �r h�mtat fr�n Kominternteserna p� tredje kongressen, och �verf�rt utan n�rmare spisning. Detta argument �r absurt p� flera s�tt. F�r det f�rsta tar arbetarna ansvar oavsett KAF vill det eller ej. Eftersom arbetaren �r reformist, och st�der kapitalismen kan han inte g�ra n�got annat, d� vore han allvarligt talat inte klok. Hans utkomst �r beroende av ett fungerande f�retag och en fungerande kapitalism i stort, och detta g�r att han inte under normala betingelser l�ter bli att ta ansvar. F�r det andra �r detta inte i sig n�got negativt. Felet �r att ansvarstagandet �r f�r passivt, det �r ett ansvarstagande underkastat kapitalistens eller direkt�rens ledning, ett ansvar som bara g�r ut p� att inte �sabotera� eller g�ra n�got tokigt. Detta ansvar uppfostrar inte, l�r inte ut hur saker och ting f�rh�ller sig. Ett mer direkt ansvar, med skyldighet f�r facket att st�ndigt motivera de �ansvarsfulla besluten�, skulle i detta avseende inte inneb�ra ett st�rre ansvarstagande, d�remot en �kad kunskap och �kad tr�ning.

Men KAF har inte bara fel i grundsyn, och en idealistisk utg�ngspunkt f�r taktiken, utan ocks� en ytterligt mots�gelsefull st�ndpunkt. Ty man vidh�ller som alternativ till Meidner sitt vanliga �f�rstatligande under arbetarkontroll�. Och vi har inte funnit bel�gg f�r att detta bara skulle vara menat som tom propaganda, allts� m�ste det syfta till att vara ett alternativ idag f�r nedl�ggningshotade f�retag, som �ven de ska fungera efter kapitalistiska riktlinjer efter ��ver�tagandet�. Skulle arbetarna inte ta ansvar i dessa f�retag? Under kapitalismen? I praktiken? Man kan inte smita fr�n den fr�gan med att h�vda att detta skulle vara �bara ett led i en revolution�r process�, det anser vi att l�ntagarfonderna ocks� m�ste vara f�r kommunisterna. Skillnaden �r att om vi kan utnyttja l�ntagarfonderna p� ett riktigt s�tt har vi skaffat oss ett verkligt vapen, eftersom deras inf�rande �r fullt m�jligt, ja p� sikt sannolikt. Vilket helt skiljer dem fr�n KAF:s linje som under kapitalismen aldrig kommer att f� n�got bredare st�d, utan f�rbli en linje p� papperet, och i ett f�tal isolerade fall. Meidnerfonderna g�ller alla st�rre f�retag...

Kommer d� �facket att krossas� om l�ntagarfonderna inf�rs, �r vi f�r att detta �offer� ska tas? Som vi visat inneb�r l�ntagarfonderna i praktiken ingenting vad g�ller l�nebildning, kapital�bildning, skatter, ansvarstagande. Naturligtvis kommer facket att ta plats i direktionsrummen, och mer aktivt engagera sig i f�retagets sk�tsel. Men redan i dag engagerar sig det byr�kra�tiskt styrda facket till f�rsvar f�r driftsinskr�nkningar, arbetskraftsf�rflyttningar osv, ja det �r en uttalad del av LO:s program sedan b�rjan p� 1950-talet, och en av de f�ljder av den solidariska l�nepolitiken man absolut inte beklagar.[50] Facket kommer samtidigt att beh�lla sina fackliga funktioner, och det kommer inte ha n�got eget intresse av att j�mf�rt med tidigare inskr�nka �kampen� f�r h�gre l�ner, det vill s�ga kampen vid f�rhandlingsborden kring vad som �r rimligt med tanke p� det ekonomiska (marknads-) l�get. Sen f�r, liksom tidigare, l�neglidningen sk�ta resten.

Det byr�kratiska facket kommer dock att mer omedelbart st�llas mot v�ggen, och kan l�ttare tvingas ta beslut som f�rsvarar arbetarnas intressen om de sitter i direktionsrummen emellan��t, som ansvariga f�r arbetarna. Som utg�ngspunkt f�r att konkret visa det om�jliga i reformis�tiska l�sningar p� l�ng sikt synes oss detta vara en idealisk situation, i synnerhet med tanke p� hur v�l f�rslaget anknyter till de socialistiskt reformistiska tong�ngarna. Vi kommer aldrig att kunna komma runt denna verklighet, ist�llet kan vi utnyttja den. Varf�r inte ta tjuren vid hornen p� allvar, och vid sidan om �principernas� och de �allm�nna samlingarnas� v�rld?

Summering � varf�r l�ntagarfonder

De strukturella problem kapitalismen st�llts inf�r kr�ver markant ut�kad planering. De strukturer som kan b�ra upp en s�dan inomkapitalistisk planering har f�tt sin f�rsta prelimi�n�ra form i det Meidnerska f�rslaget. Med ett genomf�rt l�ntagarfondsprogram skulle kapitalismens avigsidor och problem �nnu f�r en tid skjutas �t sidan partiellt. Man skulle kunna planera st�rre projekt med flera integrerade produktionsenheter, f�ra �ver �verskotts�profiter mellan f�retag, kontrollera lagerutveckling och utnyttja idag liggande lager i andra produktionsenheter, kontrollera kapitalexporten och f� ett visst grepp om investeringsf�rdel�ningen i tid och rum. Detta som exempel. Fortfarande skulle dock marknaden vara det grundl�ggande momentet. En s�dan �kapitalistisk �verg�ngsform�, pekar direkt mot vad som komma m�ste, och g�r en �verg�ng l�ttare. Vidare ger denna situation kommunisterna m�jlighet att f�rb�ttra sina positioner p� flera s�tt: kampen f�r f�rslaget utvecklar den socialistiska reformismen hos arbetarklassen, med denna str�mning ska vi str�va efter maximal enhet f�r att vidga den; arbetarnas mer aktiva ansvarstagande f�r f�retagen tvingar dem att se de problem som idag d�ljs; den insyn som skapas genom facket kan utnyttjas f�r avsl�janden, aktiv kamp, samt utnyttjas f�r att f�ra reformistiska arbetare vidare utifr�n konkreta erfarenheter.

Idag f�r borgarna en h�tsk kamp mot LO och Meidner, och f�r fram reaktion�ra motf�rslag. I praktiken m�ste vi ta st�llning. V�ra egna alternativ skulle, l�sryckta fr�n den polemik som verkligen f�rs, bli tomt prat. F�r eller emot? Har vi l�rt oss n�got av hundra �rs st�ndiga misslyckanden?

Taktiken gentemot l�ntagarfonderna

F�r kommunisternas del m�ste de taktiska utg�ngspunkterna vara givna: utvecklingen kan inte v�ndas, dock p�verkas. Den kommunistiska taktiken m�ste bli n�got av politisk �aikido�, vi m�ste l�ra oss att utnyttja motst�ndarens egen styrka, och hans grepp f�r att genom skickligt agerande bringa honom p� fall.

I fallet med l�ntagarfonderna m�ste v�nsterns hela hittillsvarande argumentation avvisas med kraft, och f�rslaget inte bara st�djas utan aktivt f�ras fram som en av v�ra paroller. Med hj�lp av den spontana utvecklingen och dess socialistiskt reformistiska �terverkan p� arbetarklassen och andra skikt, ska vi bygga upp en enhet mellan den kommunistiska kadern och de socialistiskt reformistiska str�mningarna inom klassen, v�l medvetna om att dessa str�mningar trots detta inte p� l�nge �n kommer att bryta upp fr�n socialdemokratin. Det syns�tt som ser den socialistiska reformismen som ett hinder p� v�gen mot klassens �revolutionering� har ej revolutionsprocessen klar f�r sig i dess dynamiska m�ngfald, utan sitter fast i den gamla, historiskt ofruktbara och idealistiska synen p� medvetandeg�randet. Den taktik som f�respr�kas av dem som gr�vt ner sig i denna idealism tj�nar inte (som den avser) att �upplysa� klassen s� att den �n�r l�get �r moget� kan bryta sig ur borgarnas f�rlamande grepp. I st�llet f�r taktiken som resultat att arbetarna under hela tiden fram till revolutionen kommer att vara avskilda fr�n �avantgardet�, n�got som inte l�ser sig �ver en natt, utan kr�ver att vi k�mpat tillsammans under l�ng tid.

De borgerligt reformistiska ledarna kommer att ge fonderna en uttalat inomkapitalistisk inriktning, och vill idag skjuta avg�randet framf�r sig av valtaktiska sk�l. Vi m�ste driva fr�gan i s�dan omfattning att det endast med stor sv�righet kan fifflas undan, och detta i samarbete med de socialistiskt reformistiska kretsarna i SAP, SSU, LO, Vpk och andra organisationer.

Naturligtvis ska vi just visa att f�rslaget �r ett progressivt steg p� v�gen, inte att det �r �socialismen sj�lv�. Vidare ska vi kombinera f�rsvaret av fonderna med utvecklandet av v�r syn p� den prolet�ra demokratin, socialismens inneb�rd osv. Detta �r huvudlinjen i f�rh�llande till fonderna, men m�ste samordnas med kampen p� tv� viktiga fronter: demokratin inom arbetarr�relsen samt utvecklandet av den ekonomiska kampen. Vi ska naturligtvis str�va efter att vinna maximalt inflytande inom den nuvarande fackliga apparaten, f�r att aktivera och utveckla dels arbetardemokratin, dels kampen sj�lv. �ven denna kamp kommer avsev�rt att underl�ttas om vi avvisar sekterismen i f�rh�llande till den �vergripande reformistiska strategin.

Slutligen �r dessa faktorer endast delar av den totala taktiken idag, �vriga delar som vinnandet av det lilla skiktet revolution�ra arbetare, partibygget och s� vidare f�r anst� till en annan diskussion, men det kan redan klarg�ras att �ven de mest medvetna arbetarna kommer att vinnas f�r kommunismen och aktivt partiarbete f�rst n�r kommunisterna visar sig kompetenta att dels korrekt bed�ma utvecklingen, dels uppst�lla taktiska ledningar f�r hela den aktiva delen av arbetarklassen, och f�r alla progressiva skikt och kampfronter.

Summering � hur ser framtidsperspektivet ut?

Vi har i tidigare avsnitt konstaterat att staten intervenerat p� allt fler omr�den i samh�llet och att den genom detta f�reb�dar ett �kat f�rsamh�lleligande av produktionen och en allm�nt sett utvidgad kollektivisering. Vi sade ocks� att detta i h�g grad �terverkar positivt p� klass�kampen. Detta genom att �ppna tankebanor som tidigare blockerats, tankebanor som tills vidare kan integreras i den borgerliga ideologin, om �n i socialdemokratisk form � men som i sin f�rl�ngning, med tilltagande sv�righeter f�r den ekonomiska grundvalen att f�lja med i �tankeg�ngen�, leder till partiella brott med vad som ryms med bibeh�llandet av detta samh�lles grundl�ggande lagbundenhet.

En s�dan �terverkan sker p� arbetarklassen, men i lika h�g grad p� andra klasser och skikt. Varje social gruppering reagerar naturligtvis p� �sitt eget s�tt� eftersom deras verkliga konstaterbara st�llningar �r skilda (l�ner, status, arbetsuppgifter, kollektiva arbetsformer, underordning m m), men f�r alla skikt som i en eller annan form kan liera sig med arbetarklassen, acceptera dess ekonomiska kamp och �ven ta upp dess reformistiska m�ls�ttningar, kan utvecklingen medf�ra en viss �befrielse� fr�n traditionellt inskr�nkt tankegods.

Denna �terverkan p� klasserna m�ste vi utnyttja. Men detta �r inte det enda. Eftersom vi idag inte i n�mnv�rd omfattning kan �ndra den allm�nna inriktning kapitalismen och staten har, m�ste v�r taktik grunda sig p� den egna svagheten, och v�nda den till v�r f�rdel. Ett �principiellt� st�llningstagande f�r att vinna �propagandistiska framg�ngar� eller �avgr�nsa sig fr�n borgarna� tj�nar inget annat syfte �n att avgr�nsa kommunisterna fr�n arbetarklassen. Vi m�ste s�ledes dels kunna analysera verkligheten och f�ruts�ga utg�ngen av vissa �strider�, dels utnyttja denna v�r kunskap p� ett s�dant s�tt att det inte isolerar oss och samtidigt tj�nar v�ra strategiska m�ls�ttningar.

Om vi accepterar detta resonemang, kan vi resonera oss vidare mot framtida perspektiv: Kapitalismen forts�tter att utvecklas, kr�va h�gre former av planering osv, vilket som tidigare p�pekats, kommer att f�ra reformistiska och revisionistiska partier till makten i alla viktiga l�nder. Dessa kommer att spela p� sin reformism, eftersom denna i allt h�gre grad ligger i linje med den spontana utvecklingen, och de krav den ekonomiska basen st�ller. En s�dan utveckling kan dock bara fortg� till en viss gr�ns, d�refter st�lls fr�gan om planering eller marknad, privat eller kollektivt �gande, utveckling vidare mot socialism eller ett stort steg bak�t � med krossande av allt motst�nd (detta �r enbart ett schema). Om vi i detta l�ge kan vinna arbetarklassen f�r en utveckling fram�t, och detta i allians med olika andra skikt, kommer socialdemokratin att splittras i tv� delar, en som �verger och en som formellt bibeh�ller sina reformistiska m�ls�ttningar. De senare kan dock bara spela n�gon roll som medvetna medl�pare �t extremh�gern som vill upph�va arbetarklassens och andra skikts alla landvinningar f�r att p� nytt v�cka upp de redan d�da formerna f�r kapitalistisk utveckling.

Utveckla den socialistiska reformismen!

Om den skiss vi nu sett i sina huvuddrag �r riktig, f�r det omedelbara taktiska konsekvenser. Kampen m�ste inriktas p� att utnyttja socialdemokratins tilltagande ideologiska reformism f�r att frig�ra ett mer militant (men fortfarande reformistiskt) medvetande hos arbetarklassen, och andra skikt som vi bed�mer har konkreta erfarenheter som g�r dem l�mpliga som m�lgrupper.

Vi har redan i inledningsavsnittet klargjort skillnaden mellan de tv� olika slags reformism som existerar � den borgerliga och den socialistiska. Det �r den sistn�mnda som idag v�xer fram som motvikt till den borgerliga reformismen. Det r�r sig om grupper av arbetare (s�v�l som andra samh�llsskikt) inom SAF och LO, samt stora delar av SSU, som b�rjat ifr�gas�tta den r�dande ordningen, kritisera socialdemokratins hittills f�rda politik och dess f�rvaltande av kapitalismen. Det man kr�ver ist�llet, �r att SAP ska l�gga fram ett program f�r planhush�llning, politiskt aktivera arbetarklassen och bl a via l�ntagarfonderna starta kampen f�r socialismen.

Dessa arbetare (m fl) har brutit med den borgerliga reformismen och utvecklat ett medvetande om n�dv�ndigheten av att ers�tta kapitalismen med socialism. Helt naturligt ser man dock v�gen dit som en reformistisk s�dan och inte som en revolution�r, eftersom de reformistiska l�sningarna hittills �r opr�vade p� detta omr�de och arbetarklassen med n�dv�ndighet beh�ver dessa erfarenheter.

Att det vidare �r en r�relse i v�xande, m�rks p� den �kade motionsfloden i just denna fr�ga till de senaste SAP-kongresserna och �ven LO-kongressen nu senast, inte minst Meidners eget f�rslag emanerar ju bl a ur denna r�relse. Den sammanfaller ocks� � vilket vi p�talat � med kapitalismens utveckling och ligger i och med detta �i tiden�.

Vi menar d�rf�r att denna r�relse (om �n i embryonal form) utg�r den mest medvetna delen av dagens svenska arbetarklass och b�r ges allt uppt�nkligt st�d, en uppgift det �ligger hela v�nstern. Den socialistiska reformismen utg�r ett klart framsteg vad betr�ffar arbetarklassens politiska medvetenhet och det tillkommer varje marxist att stimulera och utveckla detta t�nkande inom arbetarklassen. En v�g att g�ra detta, �r att fullt ut st�dja tillkomsten av l�ntagarfonderna och bidra till att hindra deras f�rvanskning eller att de fifflas bort. En annan v�g vi m�ste utnyttja, �r att s� l�ngt det �r m�jligt (p g a de sp�rrar SAP etc f�rmodligen st�ller upp) str�va efter gemensamma aktioner i olika fr�gor med dessa arbetare.

Kamp f�r demokratin!

Vidare f�r kampen f�r demokrati (h�r och nu, samt f�r all framtid fram till kommunismen) en v�sentligt st�rre betydelse �n den vanligtvis tillm�ts, eftersom bibeh�llandet av demokratin �r en f�ruts�ttning f�r att utvecklingen ska n� �nda fram till arbetarklassens slutliga (eller �tminstone delvisa) brott med reformismen (�tminstone under kapitalismen, �verg�ngssamh�llet inneb�r nya faror).

N�gra konkreta fr�gor d�r detta kampavsnitt �r aktuellt utg�r t ex den nu aktuella fr�gan om situationen i V�sttyskland och fr�gan om grundlagsskyddandet av de demokratiska fri- och r�ttigheterna. Dessa fr�gor �r �ven utm�rkta exempel p� tillf�llen d� det �r b�de m�jligt och n�dv�ndigt med ett enhetligt agerande l�ngt utanf�r de traditionella v�nsterkretsarna, inte minst vad g�ller att st�dja utvecklingen av den socialistiska reformismen.

Partiet, �verg�ngstaktiken

Detta �r inte platsen f�r en utf�rlig diskussion om partiets roll, det f�r vi i s� fall �terkomma till. Men vi vill �nd� rikta uppm�rksamheten mot en del f�ljder av v�ra skriverier. V�rt perspektiv tilldelar partiet en avg�rande roll f�r att revolutionen ens ska bli ett t�nkbart alternativ. Men vi avvisar implicit tv� faror: det extrema avskiljandet av partiet fr�n den spontana reformismen i arbetarklassen, det idealistiska syns�tt som idag pl�derar f�r ��verg�ngskrav� (i ordets verkliga bem�rkelse) och icke-ansvarstagande. Detta inneb�r dock inte att vi avvisar elitpartiet som form f�r partiverksamheten, tv�rtom. Vi menar an partiet kan bevaras som struktur uppbyggd kring sin strategi endast som elitparti, annars kommer anknytningen till klassens reformism att g�ra partiet reformistiskt. Inte heller avvisar vi �verg�ngskrav i sig, bara som formen f�r att st�lla krav idag.

Kommunisterna m�ste ha n�gorlunda fast grepp om vad som h�nder i samh�llet och kunna utarbeta en taktik i f�rh�llande till detta. I denna l�ngsiktiga taktik ing�r �verg�ngskraven som best�ndsdel, liksom utvecklandet (inte �krossandet�) av den socialistiska reformismen. �verg�ngsprogrammets originalskrivning om �verg�ngskravens giltighet visar tydligt p� det perspektiv i vilket programmet skapats: �I samma utstr�ckning som massornas gamla partiella minimalkrav kolliderar med den f�rfallande kapitalismens destruktiva och f�rnedrande tendenser � och detta sker f�r j�mnan � framl�gger IV Internationalen ett system av �verg�ngs�krav...�.[51] Detta sker definitivt inte f�r j�mnan idag, perspektivet �r ett annat. F�rst n�r trotskismen avl�gsnar sin idealistiska barlast i denna fr�ga (liksom i fr�ga om ansvarstagandet, samt i en rad andra fr�gor) kan den betraktas som ett seri�st alternativ, strategiskt och taktiskt, i v�r del av v�rlden. L�t kampen avl�gsna skrivbordsprodukter och f�rlegade formler, �ver �principerna� och v�nd ansiktet mot verkligheten.

V�ra herrar och damer, nu �r det er tur.

Tom Hansson och Per Reichard,
Socialistiska Studiegruppen

Noter:

[1] Lenin, Collected Works bd 6 sid 163. Moskva 1964

[2] Diskussionen str�cker sig h�r inte �ver till f�rh�llandena vid �verg�ngen till socialismen.

[3] F�ljande litteratur har anv�nts under detta avsnitt:

K-� Andersson: Den svenska socialdemokratin och arbetarr�relsens barndom, R�da H�ften 25, Sthlm -74.
K B�ckstr�m: Arbetarr�relsen i Sverige del 1 och 2, Sthlm -71
A Danielsson: Revolution och reform, i urval av Alsterdal/Sandell, Sthlm -71.
Hentil�: �Orsaker till reformismens genombrott i svensk socialdemokrati�, Arkiv nr5. Lund.74.
G Hult�n: Arbetsr�tt och klassherrav�lde, Sthlm -71.
Johansson/Nilsson/Olofsson: �Socialdemokratin och arbetarklassen�, Zenit 40, Sthlm-75.
J Lindhagen: Socialdemokratins program 1890-1930, Karlskrona -72.
Socialistisk debatt: Fr�n Palm till Palme (antologi), Sthlm -72.
H Tingsten: Den svenska socialdemokratins id�utveckling del 1, Sthlm -67.
Typografernas fackf�rening (minnesbok) samt Typografiska f�reningen i Stockholm 1846-1946.

[4] B Arwidsson m fl: �Grupparbete i regional planering�, Teknis Sthlm -74. Bearbetning av SOS:industri.

[5] Yngve �berg: Produktion och produktivitet i Sverige 1861-1965, Uppsala -69. Sidan 71, figur av oss.

[6] SOU 1971:5 (fram till 1970) sid 241, samt SOU 1975:88 (till 1975). Kurvan framr�knad och konstruerad av oss.

[7] Ber�knat p� SOS:industri.

[8] SOU 1953:10. cit. efter Wallander (se n�t 9) sid 41, not.

[9] J Wallander: Verkstadsindustrins maskinkapital, Uppsala -62. Sid 39-40.

[10] Yngve �berg: A.a. sid 67-68.

[11] SOU 1971: 5 sid 242 (appendix C f�rfattat av Lars Lundberg)

[12] SOU 1971:5 sid 243.

[13] Egna ber�kningar utifr�n SOS:industri. �verskottet = f�r�dlingsv�rde minus (avskrivningar, f�rvaltningspersonalens l�ner, arbetarl�ner).

[14] G Eliasson: Industrifinansieringen perioden 1950-70. Sthlm .�67, sid 219. Uttrycker bruttovinst i f�rh�llande till totala int�kter 1951-|S3, index (h�gra stapeln).
Norgren/Norgren: Svensk Industri, Ystad -70. Sidan 68, bruttovinst i procent av kapitalstocken (procent, v�nstra stapeln).
Edgren/Faxen/Odhner: L�nebildning och samh�llsekonomi (�EFO�), Sthlm -70. Sidan 125. Denna k�lla fram till -67, d�refter SOU 1974:12 sid 93. B�gge kurvorna uttrycker grovt avkastning p� realkapital efter kalkylerade avskrivningar och f�re skatt Procent (v�nstra stapeln).
G Eliasson: Profits and Wage Determination Sthlm -74, sid 109. Real avkastning p� totala tillg�ngar f�re skatt, 1950-71. Procent (v�nstra stapeln).
Efter 1971 har en viss uppg�ng, och �nyo en nerg�ng intr�tt, enligt v�r mening �r uppg�ende dels konjunkturberoende, dels (och till stor del) avh�ngig regeringens framg�ngsrika ekonomiska politik under 70-talets f�rsta �r.

[15] V Bergstr�m: Kapitalbildning och industriell demokrati, Uppsala -73, sid 32-34.

[16] Egna ber�kningar fr�n SOS:industri. Fasta priser.

[17] Se Erik Dahm�n: �Blandekonomins dilemma�. Ekonomisk debatt 2/76 sid 112ff.

[18] Se Dencik/�berg: �Exploateringen inom svensk industri�, Zenit 33, sid 52.

[19] Se Dahm�n: A.a. sid 114.

[20] Bergstr�m: A.a. sid 26. Kurvan konstruerad av oss.

[21] Vilket visar sig genom en total avsaknad av korrelation mellan en industribranschs profitkvot och koncentrationsgrad. Egna ber�kningar utifr�n SOS:industri. Samma sak kan man se i SOU 1974:12.

[22] H Kjellman/D Nordling: Industrins finansiering 1955-75, Sthlm -72, sid 3. F�r 1970-75 samma f�rfattare i bilaga till Industrif�rbundets �Industrikonjunkturen v�ren -76�, sid 199.

[23] Kjellman/Nordling: Industrins finansiering, sid 3.

[24] Bo-Jonas Sj�nander: AP-fonden och kapitalmarknaden, Karlskrona -74, sid 13.

[25] Sj�nander: A.a. sid 15.

[26] S�derlund/Bentzel m fl: �Sveriges Industri�, Sthlm -67, sid 99.

[27] Hedemoragruppen (Arwidsson m fl): Industrins utveckling branschvis under efterkrigstiden, Teknis, Sthlm -73.

[28] SOU 1971:5 sid 42.

[29] Enligt den sk EFO (Edgren/Faxen/Odhner)-modellen.

[30] Under l�gkonjunkturen i b�rjan av 70-talet tycks man ha bedrivit en konsumtionsh�mmande ekonomisk politik, helt mot konstens regler. Enligt v�r mening var detta ett medvetet spel f�r att under de �sv�ra �ren� st�rka exportindustrin, vilket gav resultat under den f�ljande tiden n�r svensk industri lyckats rida ut efterkrigstidens v�rsta internationella recession utan att detta n�mnv�rt p�verkat arbetsl�sheten.

[31] Jan Br�ms: Problemen ligger inom f�retagen. Ekon. Debatt 2/76, sid 129.

[32] Norgren/Norgren: A.a. sid 23.

[33] Rolf Zenker: Den offentliga sektorns tillv�xt, i E Lundberg (red.) Svensk finanspolitik i teori och praktik. Lund -71, sid 82-83.

[34] SOU 1975:89 (LU-75) sid 91, 111, 112, 114, 115, 116-17, 118-19, 120,138.

[35] SOU 1975:90 sid 263.

[36] Ang�ende finanspolitikens verkningar se Lars Mathiessen: �Finanspolitiken som stabiliseringspolitiskt instrument�, i Lundberg: Svensk finanspolitik, sid 164 ff, samt V Bergstr�m; Den ekonomiska politiken i Sverige och dess verkningar, Uppsala -69. �vrig statlig politik finns fint sammanfattad i Eva Henstr�m m fl: �Urbaniseringen och den statliga politiken i Sverige 1930-1969, Teknis, Sthlm -71.

[37] Se Aktuell Ekonomi 5/76 (Handelsbanken) samt not 30. Debatt om den statliga politikens syften och effekter i Ekonomisk Debatt 1 resp 3 1973 mellan Lars Matthiessen och B�rje Kragh.

[38] En s�dan analys m�tte g�ras separat. Som statistisk utg�ngspunkt kan man t ex b�rja med L�ginkomstutredningens kapitel 6 om den sociala r�rligheten.

[39] Se Meidners m fl rapport till LO-kongressen, Kollektiv kapitalbildning genom l�ntagarfonder, Lund -76.

[40] �En demokratisk hush�llning�, Bor�s -75, sid 9.

[41] Brandt/Kreisky/Palme: Brev och samtal, sid 30.

[42] F�rutom KAF �ven ex Peter Dencik i ett f�rv�nansv�rt enkelsp�rigt och efterblivet inl�gg i Zenit 45.

[43] G Eliasson: Profits... sid 13.

[44] Se �ven B-A Lundvall: �Arbetsl�shet, inflation och exploateringsgrad� i Dencik/Lundvall (red): Arbete; kapital & stat, Sthlm -74, sid 176.

[45] Eliasson: A.a sid 13.

[46] Eliasson: A.a sid 14.

[47] V Bergstr�m: Den ekonomiska politiken... sid 69.

[48] V Bergstr�m: Kapitalbildning... sid 33.

[49] Se ex Ekonomisk Debatt 1/76 (som behandlar Meidners f�rslag), artikeln av S-E Johansson: L�ntagarfonder, vinstbegrepp, skatte- och b�rskonsekvenser. St�r p� sid 51 ff.

[50] Se ex Rudolf Meidner: Samordning och solidarisk l�nepolitik, Sthlm -74, sid 65.

[51] Leo Trotskij, �verg�ngsprogrammet, R�da H�ften 2, sidan 12.

Tidskriften Fj�rde Internationalen
Svensk avdelning | MIA