Ur Fj�rde Internationalen 1-1975
Den kapitalistiska v�rlden har drabbats av sin f�rsta allm�nna recession sedan trettiotalet, trots propaganda om att detta aldrig skulle �terupprepas. �ven om det vore tvivelaktigt att f�rutsp� en lika h�g arbetsl�shet som under denna stora depression, s� �r detta hot inte uteslutet. En �kad offensiv mot arbetarnas levnadsstandard fr�n Kapitalets sida �r p� g�ng �verallt. Det finns heller ingen l�ngvarig l�sning p� inflationsproblemet i n�got st�rre land.
Vi kan nu bevittna den allm�nna recessionen i den kapitalistiska ekonomin, som v�r r�relse f�rutsagt f�r flera �r sedan. Mellan 1948 och 1973 �kade produktionen i den kapitalistiska v�rlden tre och en halv g�ng med i genomsnitt fem procent per �r. 1974 �kade den inte alls. Under det sista kvartalet 1974 gick den industriella produktion. en ned i alla stora imperialistiska l�nder.
USA upplever nu den djupaste l�gkonjunkturen sedan kriget. Bruttonationalprodukten (BNP) sj�nk med 2,2 procent i f�rh�llande till 1973, och den forts�tter att sjunka. Japans BNP sj�nk 3 procent efter 25 �rs expansion.
Endast n�gra mindre l�nder (Sverige, Schweiz, Norge, �sterrike) har �nnu s� l�nge undg�tt att drabbas av de omedelbara effekterna av recessionen, antingen beroende p� exceptionella omst�ndigheter (Nordsj�oljans betydelse i Norge) eller p� deras speciella relationer till v�rldsmarknaden (extrem exportspecialisering ). Detta inneb�r att dessa l�nder endast p�verkas av en recession i de stora imperialistiska l�nderna om den varar en l�ngre tid.
�nnu s� l�nge har inte v�rldshandelns volym minskat, men d�remot tillv�xttakten. De stora l�nderna f�rs�ker �ka exporten f�r att motverka l�gkonjunkturen p� hemmaplan. Om det skall bli en absolut minskning av volymen beror p� recessionens varaktighet, speciellt i USA, V�sttyskland och Japan, och p� om dessa l�nder kommer att ta till protektionistiska �tg�rder.
Medan den nuvarande nedg�ngen i industriproduktionen fortfarande �r blygsam (med undantag fr�n USA, d�r den �r lika stor som nedg�ngen i de stora recessionerna p� 1950-talet), �r �kningen av arbetsl�sheten mycket mera uttalad. Den siffra p� 15 miljoner arbetsl�sa i de imperialistiska l�nderna som vi f�rutsa vintern 1974-75, kan t o m �verskridas (om vi inkluderar partiell arbetsl�shet).
Arbetsl�sheten kan g� upp till 7 � 7,5 miljoner i USA, 1,5 miljoner i Italien, 1 miljon i vardera V�sttyskland, Frankrike och Storbritannien; 1 miljon i de mindre imperialistiska l�nderna i V�steuropa (Beneluxl�nderna, Spanien, Danmark etc), 1 miljon i Japan, 1 miljon i Kanada, plus Australien och Nya Zeeland.
Sk�let till denna oproportionerliga �kning av arbetsl�sheten �r tv�faldig:
a/ Den nuvarande v�rldsekonomiska recessionen intr�ffar efter en l�ng period av teknologiska framsteg (halvautomation och automation) i vilken arbetsproduktiviteten snabbt �kades, speciellt i V�steuropa och Japan (i USA intr�ffade den n�got tidigare). Den kommer efter en period av sakta urholkning av profitkvoten, under vilken kapitalisterna s�kte motverka effekterna av denna urholkning genom takth�jningar, �rationaliseringar� och andra metoder f�r att minska kostnaderna f�r arbetet. N�r produktiviteten �kar beh�vs en �kning av produktionen f�r att undvika en stor arbetsl�shet. Om det endast �r en liten nedg�ng eller till och med en tillf�llig stagnation av produktionen kommer arbetsl�sheten att �ka kraftigt.
b/ Efter andra v�rldskriget har antalet arbetss�kande kvinnor �kat dramatiskt i alla imperialistiska l�nder, framf�r allt beroende p� att medell�nen f�r m�n blivit mer och mer otillr�cklig f�r att tillfredsst�lla de behov som betraktas som normala av en arbetar� eller tj�nstemannafamilj, men ocks� p g a kvinnornas krav p� st�rre ekonomiskt och socialt oberoende. Denna l�ngsiktiga trend tillsammans med den tendens som finns till �kat s�songsarbete bland studenterna �kar det potentiella utbudet av arbetskraft p� den kapitalistiska arbetsmarknaden. Detta oberoende av konjunkturella upp� och nedg�ngar i ekonomin. Utvecklingen har skapat en oproportionerlig niv� p� arbetsl�sheten bland kvinnor, ungdomar och nationella- och rasminoriteter (i USA svarta, Chicanos etc, i V�steuropa immigrantarbetare).Detta �r bara ett uttryck f�r det faktum att Kapitalet lyckades �teruppr�tta en stor (faktisk eller potentiell) industriell reservarm� under den l�nga efterkrigsboomen.
Den nuvarande generella recessionen i den internationella kapitalistiska ekonomin markerar en avg�rande v�ndning i efterkrigstidens v�rldsutveckling.
a/ Det �r den f�rsta allm�nna recessionen sedan andra v�rldskriget. Vi har haft m�nga ekonomiska recessioner efter kriget. Kapitalet har idag lika lite som f�rr medel f�r att undvika konjunkturella f�r�ndringar. Men den bristande samordningen av dessa recessioner (t.ex avsaknaden av en recession i V�sttyskland, Japan, Italien och Frankrike under den allvarliga recessionen i USA 1957) medf�rde att de begr�nsades till omf�ng och djup. Ett land med krympande hemmamarknad kunde kompensera detta med �kad export.
Denna g�ng intr�ffar det motsatta. Alla de st�rre imperialistiska l�nderna har drabbats av recessionen samtidigt � deras export (f�rutom de marginella marknaderna i de oljeexporterande l�nderna och i arbetarstaterna) hotas samtidigt som deras hemmamarknad minskar. Detta tenderar att g�ra den nuvarande recessionen mycket djupare �n n�gon annan efter 1940. Och detta speciellt om recessionen i USA forts�tter under 1975, eftersom den amerikanska ekonomin �r s� betydelsefull f�r alla andra kapitalistl�nder. USA producerar ju n�stan lika mycket som alla �vriga OECD-l�nder tillsammans.
b/ Den nuvarande allm�nna recessionen i den internationella kapitalistiska ekonomin bekr�ftar klart slutet p� den l�nga efterkrigsboomen (vilken startade med �Koreakrigs-boomen�). Denna l�nga �boom� hade troligen n�tt sitt slut redan mot slutet av 1960-talet, men nu st�r detta fullkomligt klart. Under denna l�nga period fanns det givetvis m�nga konjunkturella upp� och nedg�ngar. Men de var kortare och mindre djupa �n under mellankrigstiden. Speciellt var deras sociala konsekvenser (arbetsl�shet och reduktion av arbetarnas k�pkraft) mycket mindre dramatiska �n under den tidigare perioden. Detta berodde s�rskilt p� den permanenta inflationspolitiken och p� de �anti-kris�-metoder som de imperialistiska regeringarna anv�nde. Milit�rutgifterna i USA har spelat en speciell roll h�r. �r efter �r har Washington �st in enorm summor i de olika ekonomierna f�r att finansiera och bev�pna milit�rstyrkor i USA och utomlands. De budgetunderskott som f�tt t�cka dessa finansiella operationer har antagit enorma proportioner (man talar om ett underskott p� mellan 50 och 70 miljarder dollar f�r det budget�r som b�rjar juli -75).
Denna budgetunderskottspolitik begr�nsade sig inte till USA. Under 1973 g�llde den alla stora kapitalistl�nder. Kreditexpansionen i v�rldsskala drev p� inflationen i en accelererad takt.
Dollarinflationen ledde f�rst till krisen, sedan kollapsen f�r det penningssystem som skapats genom en �verenskommelse i Bretton Woods (guld-dollar som bas). Detta avslutade den l�nga efterkrigsboomen. Den korta inflations-boomen 1971-73 var Just en bro mellan slutet av den l�nga efterkrigsboomen och det tydliga beviset p� den nya perioden av �kade mots�ttningar i den kapitalistiska v�rldsekonomin och av mycket l�ngsammare tillv�xt, vilket framtr�der i den nuvarande recessionen.
Den nuvarande ekonomiska recessionen �r en klassisk �verproduktionskris, vilken orsakas av de inre mots�ttningarna i det kapitalistiska produktionss�ttet. Den �r ingen �tillf�llighet� som orsakas av �oljeshejker�, lika lite som depressionen 1929 orsakades av b�rsspekulationer eller tidigare allvarliga kriser av �f�r mycket� j�rnv�gsbyggande eller transocean handel. Naturligtvis m�ste varje �verproduktionskris p� den kapitalistiska v�rldsmarknaden karakteriseras som en kombination av generella fenomen (kopplade till sj�lva funktionen hos detta produktionss�tt) och s�rskilda aspekter (kopplade till specifika faser av dess v�rldsomfattande expansion, upp� och nerg�ngar) Men sj�lva det faktum att dessa �tillf�lligheter� intr�ffar med regelbundna mellanrum och i allm�nhet kan f�ruts�gas bekr�ftar att de kopplade till sj�lva naturen hos kapitalismen. (Vare sig f�r- eller efterkapitalistiska ekonomier uppvisar denna cykliska upp- och nedg�ng i arbetsl�sheten, industriella produktionen och nationalinkomsten).
P� samma s�tt �r de grundl�ggande inre mots�ttningarna hos kapitalismen de yttersta orsakerna till den p�g�ende recessionen. Efter en ekonomisk tillv�xtperiod kommer oundvikligen profitkvotens fallande tendens att visa sig. Detta g�ller i h�gre grad ju l�ngre tillv�xtperioden har varit och ju snabbare dess takt varit. Kapitalets organiska sammans�ttning har �kat starkt (automation och halv-automation). De klassiska s�tten att motverka effekterna av denna �kning av den organiska sammans�ttningen blir allt mer om�jliga.
Den h�ga syssels�ttningsniv�n g�r det allt sv�rare f�r kapitalisterna att m�rkbart h�ja graden av utsugning av arbetarna (merv�rdekvoten). Kapitalets str�vanden att f�rbilliga r�varorna skapar motsatta tendenser vad g�ller pris- och profitutvecklingen i r�varusektorn i f�rh�llande till f�r�dlade varor. Detta leder i sin tur till en disharmonisk utveckling av investeringarna och produktionsm�ngden i b�gge sektorerna. F�rr eller senare blir resultatet en brist p� r�varor och d�rmed en kraftig pris�kning.
Nedg�ngen i profitkvoten skapar tillsammans med den allt skarpare konkurrensen ett behov att l�na en allt st�rre del av kapitalet till nyinvesteringar(en trend som ytterligare f�rst�rks av inflationen, det �r l�nsamt att l�na ). Detta leder i sin tur till allt st�rre likviditetskris �ven f�r de stora monopolen. Vid en given tidpunkt m�ste alla dessa krafter som pressar ner profitkvoten leda till att en allt st�rre m�ngd kapitalistiska f�retag hotas av bankrutt. Investeringarna minskar, produktionen minskar, f�retag l�ggs; ner, vilket skapar en allm�nt ned�tg�ende r�relse i den ekonomiska aktiviteten.
� andra sidan finns det en inneboende tendens i det kapitalistiska produktionss�ttet att h�ja produktionskapaciteten ut�ver den begr�nsade k�pkraften hos massorna. Detta �r en f�ljd av de antagonistiska produktions- och distributionsf�rh�llandena i det borgerliga samh�llet. D�rf�r skapar varje kapitalistisk boom en tendens till �verkapacitet och �verproduktion (os�ljbara varor lagras) i ekonomins nyckelsektorer. Ju st�rre denna �verproduktion och �verkapacitet �r desto mer kommer produktionen och syssels�ttningen att minska och desto allvarligare kommer krisen att bli.
I den nuvarande recessionen kom den utl�sande faktorn att bli �verproduktionen i bilindustrin och byggnadsbranschen. Denna �verproduktion spred sig snabbt till andra sektorer: elektriska apparater, petrokemiska industrin (plast och syntetiskt fiber), textil och konfektion, turist handel och flyget. Den har nu t o m n�tt st�lindustrin, vilken f�r endast fem m�nader sedan var inne i en stor recessionen... �boom�, som hade sin grund i en allm�n nedsk�rning av investeringarna i slutet p� 60-talet och en d�rav skapad brist p� st�l under 70-talet.
N�r vi trycker p� de allm�nna och strukturella orsakerna till den nuvarande recessionen i den internationella kapitalistiska ekonomin, skall vi f�r den skull inte gl�mma bort dess speciella karakteristika som skiljer den fr�n tidigare �verproduktionskriser, speciellt de stora depressionerna 1929 och 1938:
a/ Det som huvudsakligen s�rskiljer den nuvarande recessionen �r det faktum att inflationen sammanfaller med recessionen. Den kapitalistiska v�rldsekonomin har passerat fr�n inflationsboom, genom stagflation till slumpflation (dvs recession samtidigt med h�g inflation). F�rut har recessioner och depressioner karakteriserats av stora priss�nkningar. Inflation sammanf�ll med kriser endast under speciella och exceptionella omst�ndigheter som t.ex f�rlorade krig, inb�rdeskrig, total s�nderfall i ekonomin och av produktionen etc, och varade d� endast en kort tid.
Idag forts�tter inflationen (och i vissa l�nder som USA, Storbritannien, Italien och Frankrike �kar den!), trots minskad produktion och �kad arbetsl�shet. Detta st�r �verproduktionskrisens �normala� funktion att �terstabilisera ekonomin genom att sl� ut de efterblivna f�retagen, rensa lagren och �ka exploateringsgraden och d�rmed �ppna v�gen f�r nya investeringar.
Men den inflationsdrivande kreditexpansionen f�rl�nger lageruppbyggnaden och d�ljer f�retagens verkliga svaghet. De �kade nationella l�nerna d�ljer f�r en tid urholkningen av reall�nerna. Man skapar konstgjord k�pkraft �konstgjord f�r f�retag som inte l�ngre �r konkurrenskraftiga och konstgjord f�r arbetare som inte l�ngre kan betala sina skulder n�r v�l reall�nes�nkningarna och arbetsl�sheten n�tt en viss niv�. Kreditexpansionen kan allts� g� f�r l�ngt. Den kan j�mna v�gen f�r ov�ntade konkurser och bankkrascher �dvs precis den typ av internationell och nationell kreditkollaps som utm�rkte trettiotalsdepressionen. Imperialisterna sj�lva utesluter inte den m�jligheten.
b/ En annan s�rskiljande faktor i den nuvarande v�rldsrecessionen �r kombinationen av en tillbakag�ng i de flesta produktionssektorerna, inklusive nyckelr�varor, med en akut bristsituation i tv� av den v�rldskapitalistiska ekonomins nyckelsektorer � energin (speciellt oljan) och livsmedlen (framf�r allt s�d och socker).
Denna kombination �r inte ett resultat av � naturkatastrofer� och inte heller uttrycker den �gr�ns f�r tillv�xten� av produktivkrafterna. Den �r ett resultat av anarkin som skapas av den monopolistiska konkurrensen.
Relativt l�ga r�varupriser leder till ett utfl�de av kapital fr�n denna sektor till andra. Att skapa en bristsituation �r ett s�tt att �ka profiterna och attrahera nytt kapital. Denna objektiva process i sin tur kan sedan accelereras genom medvetna beslut fr�n monopolens sida.
Den internationella oljekartellen (de sju stora oljej�ttarna) skar ner raffinaderikapaciteten och oljeproduktionen f�r att driva upp energipriserna och profiterna. Av samma sk�l skar de amerikanska, Kanadensiska och Australiensiska livsmedelsmonopolen ner livsmedelsproduktionen i b�rjan p� 70-talet. Detta �r den underliggande orsaken till den nuvarande hungersn�den i Afrika och Indien.
Dessa s�rdrag hos den nuvarande recessionen m�ste tas med i ber�kningen f�r att vi skall kunna f�rst� dess ekonomiska, sociala och politiska effekter i olika delar av v�rlden och p� olika sociala klasser. Men de kan �nd� inte f�r�ndra bed�mningen av recessionen som en djup kris i det kapitalistiska systemet.
Teoretiskt och tekniskt �r det inte uteslutet att recessionen omvandlas till en depression av 1929 �rs typ. Detta kan intr�ffa om regeringarna i de imperialistiska l�nderna fullkomligt paralyseras (av objektiva eller subjektiva orsaker) och om de tar till ekonomiska och politiska �tg�rder som t.ex att samtidigt sk�ra ner den samlade efterfr�gan genom en kraftig nersk�rning av de offentliga utgifterna Om detta �gde rum samtidigt som krediterna skars ner, arbetsl�sheten �kade och l�nerna och profiterna pressades ner, d� skulle detta medf�ra:
Antingen att vi f�r se en kraftig deflation som sammanfaller med en �verproduktionskris (vilket var fallet 1929-32 som ett resultat av bankkrascherna). Detta kan t.ex leda till ett valutasammanbrott. F�rtroendet f�r papperspengar minskar, b�de f�r dollarna och den tyska marken vilket leder till en allm�n �terg�ng till guldet som det enda slutgiltiga betalningsmedlet f�r den internationella handels.
Eller att de kapitalistiska regeringarna med ber�tt mod inskr�nker penning- och kreditvolymen f�r att radikalt �bota� inflationen, �ven om detta sker till priset av 30 - 40 miljoner arbetsl�sa.
Vi vill �ter p�peka att detta tekniskt �r b�de m�jligt och l�tt. �Inflationen� skulle f�rsvinna mycket snabbt om utbudet p� papperspengar och krediter skulle sluta v�xa: Men resultatet av detta skulle vara uppenbart. Massarbetsl�sheten skulle �ka katastrofalt, t o m v�rre �n 1929-32 (eftersom produktiviteten �r mycket mer utvecklad, liksom automationen �n f�r 40 �r sedan).
Men det �r knappast troligt att dessa �tg�rder genomf�rs. Den nuvarande recessionen intr�ffar i ett l�ge d�r arbetarklassens organisering och militans �r avsev�rt st�rre �n 1929 eller 1937. Den intr�ffar i ett l�ge d�r f�rh�llandena mellan imperialismen och dess motst�ndare i v�rldsskala �r mer ogynnsamt f�r imperialismen �n innan andra v�rldskriget. Under denna omst�ndigheter skulle en katastrofal ekonomisk depression av 1929-32 �rs modell skapa en explosiv social och politisk kris, inte bara i V�steuropa utan �ven i Japan och Nordamerika.
Inflationen har drabbat arbetarklassen men dess effekter kan helt eller delvis neutraliseras, �tminstone p� kort sikt, genom l�nekampen. D� s�rskilt genom tillk�mpandet av en glidande l�neskala. D�remot finns det inget liknande medel f�r att motverka effekterna av, l�t oss s�ga, 15 miljoner arbetsl�sa i USA, 5 miljoner i V�sttyskland och Japan och 3 miljoner i Storbritannien, Frankrike och Italien.
Om inte en depression f�rhindras skulle det skapa en v�ldsam reaktion fr�n arbetarnas sida som snabbt skulle kunna utvecklas i en revolution�rt antikapitalistisk riktning. Existensen av icke-kapitalistiska, planerade ekonomier vilka kan, hur byr�kratiskt degenererade de �n �r, undvika arbetsl�shet kommer att bli en ytterligare faktor som fullst�ndigt underminerar �den fria f�retagsamheten� i arbetarklassens �gon. En �terupprepning av 1929 �rs depression skulle under nuvarande internationella och nationella styrkef�rh�llanden betyda inledningen p� den allvarligaste krisen i det kapitalistiska systemet sedan dess uppkomst!
F�r att undvika att drabbas av en s�dan katastrof, kommer de imperialistiska regeringarna troligtvis att avst� fr�n att tillgripa den h�rda deflationspolitik inom penning� och kreditv�sendet som gjorde 30-talsdepressionen oundviklig. De starkaste regeringarna har fortfarande tillr�ckliga reserver f�r att kunna f�lja en s�dan linje. De har inget annat alternativ �n att forts�tta p� den pragmatiska och ibland �ven panikartade v�gen, att vackla mellan anti-inflations- och anti-recessions�tg�rder f�r att inte skapa � f�r mycket� arbetsl�shet eller � f�r h�ga� priser.
Fr�gan kan naturligtvis st�llas om det �r m�jligt att t o m regeringarna i de viktigaste imperialistiska l�nderna fullst�ndigt kan f�rlora kontrollen �ver situationen. Det �r uppenbart att inflationen inte kan forts�tta i evighet utan f�rlora sin funktion som motverkande tendens till recessionen. Den kan t o m f�rvandlas fr�n en motor till en broms f�r tillv�xten i den kapitalistiska ekonomin.
Spekulationsboomen 1973 och i b�rjan av 1974 och dess sammanbrott; konkursen f�r viktiga banker; de v�ldiga f�rluster som gjorts av dem som spekulerade i valuta, r�varor och tomtmark; sammanbrottet p� de st�rsta b�rsmarknaderna i den kapitalistiska v�rlden �allt detta var olycksb�dande tecken p� m�jligheten av en v�rldsomfattande panik. Den fantastiska utvidgningen av Eurodollarmarknaden (ytterligare understruket av oljedollarn); hotet om v�ldiga underskott i handelsbalansen i n�stan alla imperialistiska l�nder (med undantag fr�n V�sttyskland) som var ett resultat av den kraftiga stegringen av oljeutgifterna framkallade hotet av en pl�tslig f�rtroendekollaps. N�got som kunde lett till en v�rldsomfattande stormning av bankerna f�r att f� ut insatta pengar.
Efter sammanbrottet f�r Franklin National Bank i USA och I.D. Herstatt i V�sttyskland lovade de stora centralbankerna att underst�dja r�ddningsaktioner till f�rm�n f�r de som satt in medel, och i viss utstr�ckning kommer de att g�ra det �ven i andra fall f�r att hindra en krasch. Men dessa b�da fall illustrerar ocks� s�dana aktioners begr�nsningar. N�r V�sttyskland f�rst v�grade att backa upp Herstattsbankens kunder, s� svarade USA genom att hota att frysa inne V�sttyska tillg�ngar och stoppa hela det internationella valutasystemet tills de hemliga �verenskommelserna var klara.
European American Bank som skapades f�r att ta �ver Franklin National utf�rdade en varning att den inte skulle ta n�got ansvar f�r Franklins utl�ndska konton.
USA har nyligen ocks� uppmanat alla amerikanska banker att se �ver sina l�ngtidsl�n till den italienska industrin och regeringen. Den anti-arabiska och anti-iranska propagandan kring temat �petrodollarn� fr�n de imperialistiska bankkretsarna syftar till att tvinga de oljeexporterande l�nderna till internationella r�ddningsaktioner p� kreditmarknaden. S�dana som imperialisterna sj�lva �r ovilliga att ta itu med.
Alla dessa exempel illustrerar det faktum att den nationella kapitalismens egenintresse s�tter str�nga gr�nser f�r centralbankernas m�jligheter att avhj�lpa den internationella krisen.
Ju h�gre och l�ngvarigare inflationen blir, desto st�rre blir hotet av att spekulationer, skulds�ttning och likviditetskriser i banksystemet �kar i s�dana proportioner att de skapar en paniksituation p� penningmarknaden och en kollaps i bankv�sendet. Detta �r orsaken till att v�rldens borgarklass �r s� bekymrad f�r inflationen. Det �r d�rf�r den �r s� angel�gen om att �ndra styrkef�rh�llandet mellan klasserna s� att den eventuellt kan anv�nda en radikal deflationspolitik.
Vad som g�r den nuvarande situationen s� allvarlig �r inte i f�rsta hand det faktum att den ekonomiska krisen �r djupare �n n�gonsin efter 1940 (den �r fortfarande inte s� allvarig som den var mellan krigen) utan kombinationen av en stor allm�n recession och en exceptionellt h�g niv� p� arbetarklassens organisering, objektiva styrka och militans. Sj�lva det faktum att detta �r den f�rsta allm�nna recessionen p� tv� �rtionden f�rklara i sista hand varf�r denna kombination upptr�der nu. Vi har genomg�tt en period av snabb ekonomisk tillv�xt, h�g syssels�ttning och ett st�rkande av v�rldsproletariatet genom en b�de extensiv (Japan, Italien, Frankrike, Spanien, Kanada och Australien) och intensiv (V�sttyskland, USA och Storbritannien) industrialisering och en allm�n �kning av den allm�nna utbildningen och yrkesutbildningen. Ytterligare faktorer som f�rklarar den nuvarande situationen �r den v�rldsomfattande radikaliseringen bland ungdomen, effekterna av v�rldsrevolutionens uppsving i de halvkoloniala l�nderna fr�n Kina till Kuba, framv�xten av en ny generation arbetare som inte l�ngre �r m�rkta av �rtionden av nederlag f�r v�rldsrevolutionen som var fallet 1929� 43, stalinismens kris etc.
Detta betyder att den nuvarande sociala krisen i det v�rldskapitalistiska systemet, som b�rjade med Majh�ndelserna 1968 i Frankrike, kommer att allvarligt f�rdjupas av den nuvarande recessionen. Industriarbetarklassens centrala roll i denna kris kommer att understrykas.
Men det betyder ocks� att sp�nningarna och konflikterna mellan Arbete och Kapital kommer att �ka. Vi kommer att f� se explosiva politiska kriser i de viktigaste imperialistiska l�nderna, kapitalisterna kommer inte l�ngre i samma utstr�ckning att f�rs�ka �k�pa sig fria� genom reformer utan vi kommer ist�llet att f� se f�rs�k att tillfoga arbetarklassen allvarliga slag. Kapitalisterna kommer att f�rs�ka l�sa krisen p� arbetarnas bekostnad genom att p�tvinga dem s�nkta reall�ner f�r att h�ja profiterna. Ett s�dant ursinnigt angrepp p� levnadsstandarden och syssels�ttningsniv�n �r om�jlig utan allvarliga inskr�nkningar i arbetarklassens demokratiska r�ttigheter (inf�randet av statlig inkomstpolitik, regeringen tr�der in som skiljedomare, begr�nsning av strejkr�tten, anti-facklig lagstiftning etc).
Erfarenheterna har emellertid visat att s� l�nge som kapitalet inte markant lyckats �ndra styrkef�rh�llandena s� brukar en s�dan politik misslyckas.
Naturligtvis utesluter inte detta f�rs�k att stoppa hotet fr�n revolution�ra segrar genom reformer och eftergifter. Men dessa kommer, liksom p� 30�talet, endast att bli kortsiktiga �tg�rder. Den ekonomiska krisen l�mnar inget utrymme f�r en period av minskade sp�nningar mellan klasserna. Konfrontationerna �r oundvikliga och de kan antingen resultera i att kapitalismen krossas eller i allvarliga nederlag f�r arbetarklassen vilket skulle g�ra det m�jligt f�r kapitalet att till�mpa �sin� l�sning p� den strukturella krisen. Precis s� som skedde p� 30-talet.
I motsats till 1929-32 �rs depression intr�ffar inte den nuvarande recessionen efter en period av gradvis nedg�ng och f�rsvagning av styrkan och militansen hos arbetarklassen. Den kommer ist�llet efter en period av gradvis st�rkande av proletariatet. Den intr�ffar inte heller under en arbetsl�shet av s�dan storlek och varaktighet att dess effekter allvarligt kunde f�rsvaga arbetarklassens militans.
Utbredd arbetsl�shet under en l�ng tid har i allm�nhet en demoraliserande effekt p� arbetarna och tenderar att' inskr�nka arbetarnas kamp. De mest gynnsamma l�get f�r arbetarna �r antingen n�r arbetsl�sheten stiger fr�n en l�g niv� (det �r d�rf�r bourgeoisin �r s� r�dd f�r den chockeffekt som utbredd arbetsl�shet kan framkalla bland arbetarna)eller n�r den b�rjar minska efter det att ekonomin kommit ig�ng igen. Men under tiden som arbetsl�sheten varar minskar strejkernas varaktighet och antal. Arbetarna �r r�dda f�r att mista sina jobb, klassen splittras mellan de som har arbete och de som �r helt eller delvis arbetsl�sa etc.
Vissa modifikationer av denna analys m�ste g�ras. Det �r speciellt n�dv�ndigt att ta med i ber�kningen de inbyggda � stabiliseringsmekanismer�, arbetsl�shetsf�rs�kringar, socialhj�lp etc, som inf�rdes efter 30-talskrisen.
Den relativt begr�nsade arbetsl�shet som vi nu upplever i de st�rsta imperialistiska l�nderna har inte n�gon av dessa demoraliserande effekter. Vi kan d�rf�r f�ruts�ga att den omedelbara effekten av den allm�nna recessionen kommer att vara ett st�rkande av arbetarnas kampvilja. V�sttyskland kommer kortsiktigt att vara ett undantag av speciella sk�l som h�nger samman med klasskampen och klassmedvetandets utveckling under efterkrigstiden.
I V�steuropa leder recessionen till en sk�rpning av klasskampen och sp�nningar mellan klasserna speciellt i de l�nder d�r arbetarnas kamp redan n�tt en h�g niv�: Frankrike, Italien, Spanien, Portugal, men �ven i mindre l�n- der som Danmark Uppm�rksamheten kommer allt mindre att inriktas p� partiella kamper utan ist�llet p� mer allm�nna strider som total politisk l�sning p� den nuvarande sociala krisen.
Speciellt viktig �r fr�gan om den allm�nna recessionen kommer att p�skynda en uppg�ng i arbetarklassens radikalisering och militans i USA och Japan (och i Kanada och Australien). Allm�nt m�ste svaret bli ja, fast�n det �nnu �r f�r tidigt att f�ruts�ga i vilken takt detta kommer att ske. Men ju mer den amerikanska och japanska arbetarklassen f�renar sig med det v�steuropeiska proletariatet, desto st�rre blir hela v�rldsproletariatets inflytande p� klassrelationerna i v�rldsskala och desto sv�rare blir det f�r v�rldens kapitalistklass att �l�sa� sin nuvarande kris p� bekostnad av den ena eller andra av v�rldens arbetarklasser.
Sk�rpningarna av de interimperialistiska mots�ttningarna var en av orsakerna till den v�rldsomfattande recessionen 1974. I st�llet f�r att ge ett gemensamt svar som kunde d�mpa v�rldsrecessionen och f�rhindra en finansiell kollaps s� har de konkurrerande kapitalistiska l�nderna i huvudsak sett till sina egna intressen. Ingen imperialistisk makt inklusive den starkaste av dem alla � USA� �r kapabel att tvinga p� v�rldsbourgeoisin sin l�sning och sina riktlinjer.
Sett utifr�n det internationella kapitalistiska systemets �vergripande intressen �r samtliga anti-inflatoriska (dvs milda deflatoriska) �tg�rder uppenbarligen inte s�rskilt bra. Men f�r varje enskild kapitalistklass inneb�r det att den �bek�mpar inflationen� och f�rs�ker undvika ett sammanbrott f�r sin kredit och sitt banksystem.
Varje kapitalistklass str�var efter tre saker: att tr�nga ut utl�ndska varor fr�n hemmamarknaden genom att h�lla nere priserna p� de inhemska varorna; att f�rs�ka utvidga sina utl�ndska marknader genom att h�lla l�ga priser; och att stabilisera den inhemska valutan genom att f�rs�ka d�mpa inflationen. Under den nuvarande perioden av samtidig v�rldsinflation s� blir kampen f�r att h�lla nere den �egna� inflationsniv�n under konkurrenternas en central uppgift f�r de konkurrerande borgarklasserna. Varje st�rre makt skulle vilja flytta �ver inflations- och recessionsb�rdan p� sina medt�vlare.
V�sttyskland t.ex beh�ll sin deflationspolitik enda fram till december 1974 n�r depressionssp�ket redan hade jagat runt p� aktieb�rserna under ett helt �r. Den V�sttyska regeringen h�ll fast vid denna politik trots det �kade trycket fr�n konkurrenterna och deras krav p� en uppskrivning av D-marken. Ty V�sttyskland �r den enda st�rre imperialistmakten som inte lider av ett underskott i betalningsbalansen, orsakat av �kade oljepriser.
En uppskrivning av D-marken skulle inneb�ra att den tyska exporten (som nu �r st�rre �n den amerikanska) skulle drabbas kraftigt., medan den V�sttyska hemmamarknaden skulle bli mer attraktiv f�r dess brittiska, franska, italienska, japanska och amerikanska konkurrenter.
Men n�r arbetsl�sheten n�dde 3,5 procent i V�sttyskland och hotade att stiga till 4 procent s� �vergav de sitt antiinflationsprogram. Man annonserade kraftigt �kade regeringsutgifter, centralbankens diskonto s�nktes och den V�sttyska kapitalismen kommer nu att f�rs�ka spela med inflationsniv�erna p� annat h�ll.
1973 �rs oljekris markerade en f�r�ndring i relationerna mellan de imperialistiska blocken till USA-imperialismens f�rdel, speciellt d�rf�r att USA �r mindre beroende av oljeimport �n de andra stora imperialistl�nderna
och f�r att de v�steuropeiska kapitalisterna har �tnjutit l�gre olje- (och energi) priser �n USA-kapitalisterna i �ratal. Emellertid har USA, som svar p� de b�rdor som lagts p� dess rivaler, f�tt se en kraftfull exportoffensiv fr�n framf�r allt de tyska och japanska imperialisterna. Detta har delvis upph�vt de f�rdelar som Wall Street vunnit genom den successiva devalveringen av dollarna och genom oljekrisen. (Frankrike och speciellt England och Italien har haft mindre lycka med sina exportkampanjer och f�r d�rf�r b�ra en stor del av b�rdan av h�jda oljepriser, vilket har medf�rt allvarliga ekonomiska och finansiella sv�righeter).
De v�steuropeiska kapitalisternas of�rm�ga att utveckla den ekonomiska integrationen (EG hotas av sammanbrott) ger inte V�sttyskland och de �vriga europeiska bourgeoisin en position d�r de kan erbjuda ett alternativt ledarskap f�r det internationella kapitalistiska systemet.
Under dessa omst�ndigheter understryks ledarskapets kris i det internationella kapitalistiska systemet av krisen i bourgeoisins ledande st�llning i vart och ett av de st�rre imperialistl�nderna. Detta kommer inte att f�r�ndras inom den n�rmaste framtiden, allra minst d� klasskampens sk�rpning l�ggs till krisen i varje land. Den del av v�rldsbourgeoisin som f�rst lyckas tillfoga sin arbetarklass ett avg�rande socialt och politiskt nederlag, s�som under 30-talet, f�r stora m�jligheter till dj�rva initiativ f�r att kunna f�r�ndra de v�rldsomfattande maktrelationerna till sin f�rdel. Men det skall �terupprepas: detta kommer troligen inte att ske inom den n�rmaste tiden.
Resultatet blir �ndl�sa konsultationer, kohandel och ljusskygga �verenskommelser, ett sk�despel som blir allt mer sm�rtsamt ju l�ngre recessionen varar.
Den allm�nna recessionens effekter p� de halvkoloniala l�ndernas ekonomier varierar beroende p� dessa l�nders export och import av olja, s�d och socker. De som �r stora export�rer av olja eller av s�d/socker och de som har endast en liten brist (eller ingen brist alls) p� antingen s�d/socker eller olja har �nnu inte drabbats av recessionen. (Ett sammanbrott f�r sockerpriserna och en stark nedg�ng i oljepriset kan inte uteslutas om recessionen varar l�ngre �n kapitalisterna f�rv�ntar sig. Men �ven om detta blir fallet, kommer det endast att bli en relativ nedg�ng och inte en tillbakag�ng till den prisniv� som g�llde f�re oktober 1973). Detta �r speciellt sant f�r de viktiga oljeexporterande l�nderna, vilka erh�llit en mycket st�rre vinst som ett resultat av �kade oljeinkomster �n de f�rlorat p� �kningen av importpriserna eller f�rlusten av andra exportmarknader i recessionens sl�pt�g.
Faktum �r att det starka infl�det av guld- och penningreserver till de oljeexporterande l�nderna uttrycker en omf�rdelning av merv�rdet. till f�rdel f�r de h�rskande klasserna i de halvkoloniala oljeexporterande l�nderna p� bekostnad av den imperialistiska bourgeoisin. Denna omf�rdelning �r resultatet av bristande proportioner i ekonomin och av en politisk sv�ngning i maktf�rh�llandena i v�rldsskala. Imperialismen gick med p� en f�r�nd‑
ring fr�n direkt till indirekt styre �ver sina forna kolonier efter andra v�rldskriget d�rf�r att den anti-imperialistiska befrielser�relsen blev alltf�r stark och inte kunde besegras milit�rt. Imperialismen f�rs�kte f�rst att f�rvandla de h�rskande klasserna till underl�gsna medhj�lpare utan att betala dem ett verkligt ekonomiskt pris f�r detta. R�kningen har ist�llet serverats genom oljekrisen. De underl�gsna medhj�lparna har kr�vt och erh�ller ocks� en m�rkbart st�rre del av bytet.
Medan styrkef�rh�llandena i v�rlden inte l�mpar sig f�r en imperialistisk attack i Mellan�stern och medan USA-imperialismen i mycket h�gre grad �n den offentligt l�ter ge sken av, �r f�r h�gre oljepriser, s� finns det ingen imperialistisk makt som f�redrar en delvis omf�rdelning av sin rikedom till sina underhuggare. Hotet om ett f�rnyat krig i Mellan�stern �r f�ljaktligen mycket reellt, speciellt med tanke p� de explosiva relationerna mellan den palestinska befrielser�relsen, arabregimerna och Israel.
De oljeexporterande l�nderna har i allm�nhet st�rkt sin ekonomiska st�llning tack vare de �kade oljeinkomsterna. Men f�r de �vriga halvkoloniala l�nderna inneb�r kombinationen av recession och kraftigt �kade olje-, livsmedels- och konstg�dselpriser en stor katastrof, den st�rsta ekonomiska katastrofen som drabbat n�gon del av v�rlden sedan andra v�rldskriget. L�nderna p� 'den indiska subkontinenten har kanske drabbats v�rst av alla. De �kade priserna p� livsmedel och g�dningsmedel (som de imperialistiska l�nderna tj�nat mest p�); de �kade oljer�kningarna (som de oljeexporterande l�nderna vinner p�); nedg�ngen i deras egen export (som ett resultat av minskade marknader och nedg�ng i priser f�r deras exportvaror till imperialistl�nderna); nedg�ngen i dessa l�nders industriproduktion som ett resultat av ovanst�ende faktorer; de inhemska klassernas obarmh�rtiga profiterande p� de fattiga massorna; den �gr�na revolutionens� sammanbrott p g a de snabbt stigande kostnaderna f�r g�dning och energi. Alla dessa faktorer leder till en explosiv �kning av n�den, undersyssels�ttningen och arbetsl�sheten. I vissa fall till ren sv�lt b�de p� landet och i st�derna. Det finns allts� en grund f�r en social explosion. Men krisen f�r det prolet�ra ledarskapet �kar faran f�r att reaktion�ra h�gerkrafter kommer att dra f�rdel av krisen, till priset av masslakt och sv�lt.
Den icke-kapitalistiska karakt�ren p� ekonomierna i de byr�kratiserade arbetarstaterna bekr�ftas av det faktum att de inte drabbats av massarbetsl�shet och produktionsminskning. Detta �r ju fallet med alla de viktiga kapitalistl�nderna. Detta borde f� anh�ngarna till statskapitalismteorin att bli lite fundersamma. � andra sidan kommer de som f�respr�kar teorin om �socialismen i ett land� att f� sv�rt att f�rklara varf�r de p�st�dda socialistiska l�nderna inte ila kan bryta sina band med v�rldsmarknaden och varf�r de till viss del drabbas av den allm�nna internationella recessionen.
Konsekvenserna av recessionen p� de byr�kratiserade arbetarstaterna kan summeras i fyra punkter:
a/ V�rldsrecessionen reducerar dessa l�nders exportmarknader i de kapitalistiska l�nderna (med undantag av oljeexport och s�d/sockerexport), marknader som dessa l�nder beh�ver f�r att �ka sin import av modern utrustning. Byr�kratin kommer att f�rs�ka kompensera denna nedg�ng genom att f�rs�ka erh�lla utl�ndska l�n. F�r att f� dessa l�n kommer de att vara villiga att betala det politiska priset av att l�ta bli att utnyttja v�stv�rldens v�xande sociala kris. Tv�rtom, byr�kratin skyndar sig att f�rklara att de inte kommer att omvandla recessionen till en revolution�r kris och att de kommer att se till att kommunistpartierna kommer att h�lla arbetarna inom ramen f�r den klassamarbetande reformismen.
b/ Bristen p� olja och s�d stj�lper n�gra av byr�kratins ekonomiska planer, speciellt f�r stora import�rer av des; sa varor som DDR och Kuba. Detta har medf�rt en l�gre takt i den ekonomiska tillv�xten, speciellt n�r detta kombineras med en nedg�ng i exporten till v�st.
c/ Bristen p� olja och s�d, kombinerat med den ekonomiska recessionens effekter, skapar nya p�frestningar och sp�nningar i f�rh�llandet mellan olika byr�kratier. Att s�lja olja till v�rldsmarknadspriser till andra arbetarstater (t.ex DDR, Kuba, Nordvietnam, Ungern etc) �r en s� lukrativ syssels�ttning f�r exporterande byr�kratier som den ryska och den kinesiska, att anklagelserna om exploatering kommer att h�ras.
d/ F�r�ndringen av den v�rldsekonomiska situationen g�r imperialisterna mera intresserade av att n�rma sig de byr�kratiserade arbetarstaterna b�de f�r att erh�lla marknader f�r sina exportprodukter och f�r att erh�lla andra r�varuk�llor. �verenskommelserna t.ex om utbyten av olja och/eller naturgas fr�n Sovjet och Kina mot pipelines, petrokemiska anl�ggningar, utrustningar etc kommer att �ka. Kvantitativt �r detta emellertid inte nog f�r att motverka resultatet av den dramatiska nedg�ngen i v�rldshandelns tillv�xt som nu �ger rum.
Dessutom kommer dessa uppg�relser att ha en l�ngsiktig karakt�r och det inneb�r d�rf�r ingen f�rb�ttring av situationen p� kort sikt.
�kningen av sociala och politiska mots�ttningar kommer att �ka frestelsen f�r imperialismen att motverka sociala explosioner genom �tminstone lokala krig, den d�liga ekonomiska tillv�xten kommer man att f�rs�ka motverka genom �kade rustningar. Trots den fredliga samexistensen finns det omr�den i v�rlden d�r den stalinistiska byr�kratin av uppenbara strategiska sk�l inte kan g�ra retr�tt hur l�ngt som helst utan att riskera sin egen s�kerhet. De delar av byr�kratin som �r beredda att f�ra en obegr�nsad retr�ttpolitik inf�r imperialisternas �terupptagna aggression i dessa omr�den kommer troligen att m�ta h�rt motst�nd, framf�r allt fr�n bef�lhavarna i den ryska armen.
Mellan�stern �r uppenbart en s�dan nyckelarena f�r potentiella konflikter idag. Den ekonomiska recessionens spridning genom den internationella kapitalistiska ekonomin, kombinerat med den branta prisstegringen p� olja har i h�g grad �kat riskerna f�r ett politiskt och ekonomiskt krig i detta omr�de . Det �r f�rsta g�ngen sedan 1949 �rs recession som ekonomisk kris f�r imperialismen har intr�ffat samtidigt som sp�nningarna �kar i ett omr�de d�r en direkt milit�r konfrontation mellan imperialismen och de st�rre byr�kratiserade arbetarstaterna �r mycket m�jlig.
Fram till en viss gr�ns kan USA-imperialismen forts�tta med sina man�vrer, kohandel och milit�ra utpressning gentemot b�de de arabiska h�rskande klasserna och sionistledarna med syftet att tvinga fram en �uppg�relse� i Mellan�stern, och d� i huvudsak p� de palestinska massornas bekostnad. Uppgiften att bibeh�lla kontrollen �ver oljan i Mellan�stern f�rs�ker man l�sa genom samarbete med de arabiska h�rskande klasserna. Detta samarbete inneb�r bl.a en massiv investering av petrodollar i v�sterl�ndsk egendom f�r att b�ttre kunna knyta upp de arabiska ledarna till den internationella kapitalistiska ordningen.
De sionistiska ledarna �r inga enkla imperialistiska marionetter � de har sina egna intressen att f�rsvara. N�r de ser att tiden arbetar mot dem, att styrkef�rh�llandena i Mellan�stern kan bli mer och mer ogynnsamma f�r att bibeh�lla en expansionistisk kolonialmakt i omr�det, s� kan de frestas att utnyttja en tillf�llig milit�r �verl�gsenhet och sl� ett f�rebyggande slag mot de arabiska grannl�nderna. Om detta slag skulle misslyckas s� kan de mycket v�l ta till extrema metoder inklusive atomvapen. Detta skulle leda till ober�kneliga konsekvenser genom att de skulle dra in v�rldens tv� stora atommakter.
Men ett kraftfullt motst�nd fr�n den internationella arbetarklassen mot liknande krigs�ventyr avskr�cker i h�g grad kapitalistklassen fr�n att genomf�ra s�dana desperata �tg�rder. �ven om vi nu inte skall underskatta faran av omedelbara �lokala� krig i Mellan�stern, s� �r en global konfrontation mellan imperialismen och de byr�kratiserade arbetarstaterna osannolik s� l�nge den internationella arbetarklassen inte har lidit ett avg�rande nederlag. Icke desto mindre har vi skyldighet att varna arbetarklassen att ju v�rre v�rldskapitalismens ekonomiska sv�righeter blir, ju mer de sociala och politiska sp�nningarna �kar, desto mer kommer vissa delar av kapitalistklassen att intensifiera krigsf�rberedelserna och desto st�rre blir krigsfaran och faran f�r att det uppr�ttas �starka stater� och diktaturer riktade mot arbetarklassen. Proletariatet m�ste genomdriva sin l�sning p� senkapitalismens strukturella kris. De arbetande massorna m�ste er�vra makten. Den socialistiska revolutionen m�ste segra!