Ur Fj�rde Internationalen1/75

Magnus M�rk

SKP, den ryska profiten och Karl XII:s pekfinger

Syftet med den strida str�m av artiklar broschyrer och b�cker om Sovjet som spottats fram av SKP:s tryckpressar sedan i somras har inte varit att prestera n�gon f�ruts�ttningsl�s konkret analys av kon kreta f�rh�llanden. Det har varit att fullf�lja de sj�lvp�tagna f�rpliktelserna gentemot den kinesiska byr�kratin, att tillverka ett n�dtorftigt fikonl�v �t de ih�liga flosklerna i Peking Review. SKP:s anstr�ngningar visar p� ett utm�rkt s�tt hur om�jligt det �r att r�ttf�rdiga den kinesiska utrikespolitiken i marxistiska termer. Det avg�rande beviset man ger f�r att sovjetekonomin �r kapitalistisk �r den s.k profitreformen. Exakt samma reform har genomf�rts i Rum�nien. Men i Peking Review kan man �nd� l�sa att Rum�nien �r socialistiskt. Politiken best�mmer allt, som Clart� skriver. Eller mer exakt: en stats inst�llning till Kina best�mmer vilken etikett Pekingbyr�kraterna klistrar p� den.

SKP:s teori �r enkel och l�ttfattlig. Det �r alltid en f�rdel V�r analys kr�ver mer, men t�l i geng�ld att synas i s�mmarna.

Det g�r inte SKPs! N�r man har plockat sin f�rsta po�ng p� att byr�kratin �r en borgarklass d�rf�r att den best�mmer i samh�llet, s� har man ocks� sagt allt.

Ty vad tj�nar det till att ge ut b�cker och broschyrer och tr�kiga Clart�-artiklar om att sovjetekonomin �r kapitalistisk p.g.a profitreformen, n�r alltsammans redan �r vederlagt av Kinas Rum�nienpolitik? Det �r tragiskt och l�jligt! Men man m�ste beundra den enorma energi och f�rslagenhet, med vilken man lyckas snoka reda p� citat som skenbart st�der �analysen�. SKP-teoretikema kan l�sa hela b�cker som g�r stick i st�v med deras teorier och sedan plocka ut ett enda tvetydigt citat, som i ett fall, d�r bokf�rfattaren senare sju sidor l�ngre bort tar klar st�llning mot SKPs tolkning av citatet. Och inte nog med det, tre sidor efter Clart�s handplockade citat hittar vi ett trivialt konstaterande, som v�lter hela SKP:s analys av sovjetekonomin �ver �nda (det g�ller profiten i Rum�nien. Man kan allts� inte skylla p� att man inte k�nner till saken). Vi skall straxt plocka s�nder detta exempel i detalj. Det g�ller Clart�-ordf�randen Anders Berges artikel om profiten i Sovjet i Clart� nr 5-6/74. Tomrummet i SKP:s huvuden g�ller inte brist p� intelligens eller energi, det g�ller det politiska samvetet. Det �r sv�rt att analysera Sovjet. Det �r l�tt att g� vilse. Men inga s�dana urs�kter finns f�r SKP:s ideologer. Det beh�vs bara en hastig blick p� deras litteraturh�nvisningar f�r att se att de borde ha l�st tillr�ckligt f�r att veta f�rbaskat v�l hur Sovjetekonomin fungerar i verkligheten. De f�r allts� avsiktligt sina anh�ngare och sig sj�lva bakom ljuset.

Den h�r artikeln polemiserar mot SKP:s analys p� tre punkter: den sovjetiska profitens inneb�rd, fr�gan om v�rdelagen styr investeringarna och den s.k socialimperialismen. Vi skall ocks� f�rs�ka visa att byr�kratin som helhet inte har n�gra intressen av att �teruppr�tta kapitalismen. Hotet om inf�rande av kapitalismen kan bara komma fr�n en av dess fraktioner � f�retagsledarna. Men inte ens dessas inst�llning �r otvetydig.

Del 1 � Ekonomi

Det industriella genombrottet i dagens imperialistiska l�nder �gde rum f�r ungef�r hundra �r sedan (ifr�ga om England n�got tidigare, Japan n�got senare). Uppkomsten av en v�rldsmarknad dominerad av ett f�tal industril�nder blockerade effektivt industrialiseringen av �vriga delar av v�rlden. Efter denna f�rsta v�g har inte ett enda land lyckats industrialisera �inom kapitalismens ramar! Det �r mot denna bakgrund det �r m�jligt att se den enorma betydelsen av den sovjetiska planhush�llningen. Utan den hade vi haft ett Ryssland som inte p� n�got avg�rande s�tt skilt sig fr�n dagens s.k U-l�nder. Esso hade pumpat olja i Kaukasus, Gr�nges hade brutit malm i Ural. Industrierna hade begr�nsat sig till en och annan exportinriktad enklav. Folket skulle levt p� sv�ltgr�nsen.

Den sovjetiska planekonomin �r ett av de st�rsta framg�ngarna i m�nsklighetens historia. D�rf�r m�ste den f�rsvaras. Den best�r fortfarande, trots maoisternas p�st�ende om motsatsen.

Planhush�llningen inf�rdes av den stalinistiska byr�kratin. Det finns inget sk�l att tacka den f�r det. Den gjorde det f�r att beh�lla makten. Av samma sk�l m�rdades miljontals politiska motst�ndare. Men inf�randet av planen visar att Stalin inte var en despot vilken som helst. Det visar att byr�kratin, trots att den tr�ngt bort arbetarklassen fr�n den politiska makten, �nd� p� ett mycket speciellt s�tt var en del av denna,. Den mest expansiva sociala kraften i Sovjet i slutet av 20-talet var kulakerna � de rika b�nderna. 1929 f�rsatte de hela systemet i kris och utl�ste sv�lt i st�derna genom att v�gra s�lja spannm�l (det var inte av illvilja, det fanns inga industrivaror att k�pa f�r pengarna). Arbetarklassen var samtidigt totalt passiviserad. Genom att i detta l�ge inte kapitulera f�r kulakerna (inget hade varit enklare) utan kollektivisera jordbruket och uppr�tta planekonomi visade byr�kratin att den trots allt hade sina r�tter i arbetarklassen.

Hur skiljer sig d� en socialistisk planhush�llning fr�n det system byr�kratin inf�rde? I svaret ligger l�sningen p� det stora mysteriet med profiten och f.� de flesta problem sovjetekonomin brottades med.

En planhush�llning med byr�kratiska deformationer

I en demokratiskt kontrollerad planekonomi kommer alla att vara intresserade av att ekonomin fungerar s� bra som m�jligt av det enkla sk�let att de �r med och best�mmer. N�r arbetardemokratin saknas, uppl�ses samh�llet i individer, som var och en �r intresserad av att tj�na s� mycket som m�jligt. Hur kan en planering d� f�s att fungera? Bara p� ett villkor: att individernas konsumtionsintressen kan sammanbindas med planen. D�rf�r inf�rdes l�n efter prestation p� alla niv�er. Betr�ffande arbetarklassen var inte detta n�got problem. Stalin l�t helt enkelt inf�ra det mest dj�vulska ackordsystem som sett dagens ljus. I verkstadsindustrin i slutet av 40-talet s�g det exempelvis ut s� h�r:

(Tony Cliff: Russia, sid 24)

Detta var, f�rutom att det fick arbetarna att jobba, exakt vad byr�kratin beh�vde f�r att sl� ut klassen politiskt. Konkurrensen splittrade arbetarna och s�ndrade klassmedvetandet.

Det var h�gre upp i samh�llspyramiden som problemen d�k upp. Hur skulle de lokala industriledarna betalas f�r att p� b�sta s�tt uppfylla planen? Det har funk nits tv� svar p� fr�gan. Bel�ning efter tillverkad kvantitet och efter produktivitet, dvs �vinst�. Att det f�rsta systemet f�rkastades en tid efter Stalins d�d och efterhand ersattes av det andra berodde inte p� n�gon kontrarevolution, utan p� sovjetekonomins utveckling. Industrialiseringen har n�mligen �ven den genoml�pt tv� stadier. I det f�rsta l�g tonvikten p� kvantitativ, s.k extensiv tillv�xt. Det g�llde att l�gga grunden till en tung industri. Den kvalitativa sidan, produktiviteten m�ste till stor del l�mnas d�rh�n. Ledningen var oerfaren och arbetskraften oskolad. Det sj�lvklara svaret p� fr�gan hur f�retagsledarna skulle avl�nas f�ljer logiskt ur detta. De fick mer betalt ju mer de tillverkade. Ett exempel fr�n 1948:

(Tony Cliff, sid 57)

Men metoden fick automatiskt en massa negativa effekter. Bel�nades direkt�ren efter producerad kvantitet, fanns det inget sk�l att vara sparsam med r�varor och arbetskraft. F�r honom spelade det ingen roll om en maskin stod stilla 99% av tiden, om den bara kunde hj�lpa honom att klara planm�len om del pl�tsligt k�rvade till sig n�gonstans. Planerarnas brevl�dor blev d�rf�r igenkorkade med best�llningar p� nya maskiner. Stalin var medveten om problemet. I en artikel i �Leninismens problem� om r�ntabilitets-ber�kningarna beskyller han direkt�rerna f�r att f�rskingra hundratals miljoner rubler �rligen genom att strunta i produktionskostnaderna. Men vad hj�lpte det att spy galla i artiklar och skjuta de v�rsta syndarna n�r hela bel�ningssystemets logik ob�nh�rligen drog �t motsatt h�ll?

Systemet hade ytterligare n�gra defekter som var minst lika allvarliga. Eftersom direkt�rerna bel�nades i proportion till �verskridandet av planm�let l�g det i deras intresse att redovisa s� liten produktionskapacitet som m�jligt n�r planerarna skulle fastst�lla m�let. (Enligt officiella k�llor var 30% av verkstadsindustrins kapacitet i b�rjan p� 50-talet oredovisad) Dessutom m�ste planm�len uttryckas i en kvantitativ m�ttenhet, vikt eller antal eller v�rde i pengar. D�rf�r var det �l�nsamt� att sl�sa med material och till verka tunga prylar om det g�llde vikt, eller om det g�llde antal (t.ex. skor) s� m�nga barnskor som m�jligt. G�llde det v�rde i pengar, som f�r restaurangerna, koncentrerade man sig p� dyra matr�tter.

Produktivitetskrisen

Allteftersom industrialiseringen fortskred blev bel�ningssystemet mer och mer orationellt. Till en b�rjan hade man haft en obegr�nsad reserv av arbetskraft genom rationalisering av jordbruket. Denna sinade nu efterhand. Till en b�rjan betalades industriinvesteringarna genom att man helt enkelt ruinerade b�nderna. N�gon g�ng vid tiden f�r Stalins d�d var gr�nsen f�r detta n�dd. Kolchosjorden hade upph�rt att ge b�nderna n�got �verskott. Man levde helt enkelt av de sm� privata lotterna. Resten var obetalt arbete, eller �tminstone n�stan: 60 dagars arbete p� kolchosjorden gav ett kilo sm�r (Alec Nove: An Economic History of the USSR, s. 300).

Det b�rjade bli n�dv�ndigt att skjuta tonvikten i det industriella uppbygget fr�n den kvantitativa sidan till den kvalitativa. Det gick inte att forts�tta att �ka produktionen genom att bara bygga nya fabriker. Man blev s� illa tvungen att f�rs�ka effektivisera det man redan hade. S�nka kostnaderna och h�ja produktiviteten (den var enligt den uppsminkade officiella statistiken en tredjedel av USAs 1950). Ett bel�ningssystem som motsvarade de nya behoven b�rjade inf�ras f�rst efter 1965. Detta var den s.k profitreformen. Den kom som ett brev p� posten f�r maoisterna, lagom till att i efterhand r�ttf�rdiga den slutgiltiga brytningen med Sovjet. Men eftersom den bara var en logisk f�ljd av ekonomins utveckling, t�rs vi p�st� att liknande reformer ocks� kom mer att inf�ras i Kina, n�r landet n�r motsvarande niv�. Om inte byr�kratin har st�rtats av proletariatet innan dess f�rst�s, f�r d� kommer den att vara �verfl�dig!!!

Vad den sovjetiska profiten egentligen �r.

Det planerarna beh�vde var ett m�tt p� produktiviteten. Detta av tv� sk�l. F�r det f�rsta beh�vdes en m�ttenhet att basera det nya bel�ningssystemet p�. F�r det andra beh�vde man kunna m�ta det �verskott som kunde pressas ur industrin, annars g�r det ju inte att planera investeringarna.

P� Stalin-tiden hade b�nderna st�tt f�r st�rre delen av �verskottet. Detta i form av oms�ttningsskatt (den utgjorde 90% av spannm�lspriset p� 30-talet men det skall inte tolkas som att br�d var dyrt, utan att b�nderna var ohyggligt underbetalda) (Det ekonomiska systemet i Sovjetunionen, Nove sid. 146).

�verskottet i industrin kallades vinst (profit). Vad annars? 1932 exempelvis, utgjorde profiten blott tv� miljarder av de totala 24 miljarder rubler som staten investerade i industrin. Resten var oms�ttningsskatt. Den successiva f�r�ndringen av Sovjet fr�n industrialism finansierad av b�nderna till industrialism finansierad av industrin sj�lv kan avl�sas direkt i statskassans inkomsttabeller:

(Pereslegin: Finance and Credit in the USSR, sid 97).

Det �r h�r som maoisterna b�rjar se sp�ken.

I somras p�gick en ganska komisk debatt i Svenska Dagbladet. En SKP:are f�rs�kte �vertyga en borgare att profiten i Sovjet har samma funktion som under kapitalismen. F�r att bevisa detta anf�rde han ett citat fr�n en ekonom, som sa att profiten �r den viktigaste planindikatorn i Sovjet. Alldeles riktigt! Under kapitalismen d�? Ja, som alla vet �r profiten den viktigaste indikatorn p� effektiviteten �ven d�r. Att d�rav dra slutsatsen att Sovjet �r kapitalistiskt �r p� sitt s�tt naturligtvis �logiskt�. Lika logiskt som att s�tta likhetstecken mellan Lenin och Hitler d�rf�r att b�gge hade mustasch! Det �r inte logiken det �r fel p�. F�r att uttrycka det sn�llt beror den felaktiga slutsatsen p� att v�sentliga fakta har utel�mnats. Det r�kar n�mligen vara s� att profiten under kapitalismen inte r�tt och sl�tt bara �r en m�ttenhet.

Kapitalisten tillverkar inte en vara d�rf�r att den �r nyttig. Han tillverkar den f�r att g�ra profit. F�r att kunna ackumulera kapital. Ur detta f�ljer den s.k v�rdelagen som ger den kapitalistiska utvecklingen dess karakteristiska utseende. F�rv�ntningarna om profit styr investeringarna oberoende av vad som b�st tillfredsst�ller samh�llets behov. Om ett f�retag som i och f�r sig tillverkar nyttiga produkter g�r med l�g vinst kommer kapitalisten att ist�llet satsa sina pengar p� vad som helst som l�nar sig b�ttre, tomtemasker eller julgranar av plast om s� skulle vara. Det finns ingen centraliserad avv�gning av investeringar och l�ner, dvs k�pkraft. Eftersom systemet domineras av kapitalisterna och dessa p g a konkurrensen alltid m�ste f�rs�ka karva �t sig st�rre profiter p� konkurrenternas bekostnad blir resultatet periodiska kriser, arbetsl�shet, milj�f�rst�ring osv. F�r att g�ra en l�ng historia kort: profiten �r under kapitalismen inte bara en m�ttenhet, den �r hela m�ls�ttningen och best�mmer d�rf�r inriktningen av produktionen!

Clart�s citat om profiten som indikator i Sovjet �r inget bevis. N�r h�rde Clart� t.ex. talas om en �verproduktionskris i Sovjet senast? N�r sa Kosygin att �vi m�ste s�lja v�ra ol�nsamma st�lverk� (till vem?) och satsa kapitalet p� att tillverka de konsumtionsvaror befolkningen ropar p�, cigarett�ndare och nylonstrumpor? Ingen l�r kunna ifr�gas�tta att detta i teorin vore en profitabel aff�r, men Kosygin skulle aldrig komma p� tanken. Jakten p� profit �r n�mligen inte systemets drivkraft!!

L�t oss nu se konkret hur denna deformerade och f�rkrympta profit fungerar. �

Det �r inte som Clart� tror, att profiten best�mmer hur planen skall se ut. I sj�lva verket �r det planen som best�mmer vad som blir l�nsamt. Inte ens den tunnaste handbok i sovjetisk ekonomi l�r ha undg�tt att n�mna detta f�r SKP s� fullst�ndigt f�r�dande faktum. F�rst best�mmer man planen, sedan best�mmer man allts� profiten. Konstigare �r det inte. Planen best�mmer priset p� r�varorna, arbetskraften och de �vriga produktionskostnaderna. Den best�mmer ocks� antingen direkt eller ocks� inom vissa ramar priset p� den f�rdiga produkten. Skillnaden mellan priset och tillverkningskostnaderna �r vinsten. Till denna kopplas direkt�rernas l�ner. Ju h�gre vinst, ju h�gre l�n.

Nu �r det m�jligt att se syftet med att l�nka f�retagsledarnas l�ner till profiten. Direkt�rerna kommer att f� intresse av att minska tillverkningskostnaderna. Detta �r hans enda m�jlighet att �ka sin inkomst, eftersom han inte kan h�ja priset. Det finns m�nga exempel p� direkt�rer som har f�rs�kt det senare. Men eftersom det skapar kaos i planeringen, bek�mpas det energiskt uppifr�n.[1]

Vi skrev ovan att direkt�ren tidigare hade intresse av att best�lla s� m�nga maskiner som m�jligt (inte bara f�r att det inte kostade honom n�got, utan f�r att det i en situation av knapphet var b�st att hugga till best�llningarna enormt i �verkant f�r att f� n�got �verhuvudtaget). Vad detta betydde f�r planens effektivitet s�ger sig sj�lvt. Detta �ndrades till det b�ttre genom reformerna 1965. Vinstens summa var som sagt skillnaden mellan pris och tillverkningskostnaderna. Men f�r att best�mma storleken p� direkt�rernas l�ner r�knades summan om i procent p� fabriksanl�ggningarnas totala v�rde. D�rmed bortf�ll direkt�rernas likgiltighet f�r hur m�nga maskiner som tillf�rdes fabriken. Ju fler �verfl�diga maskiner, ju mindre blir deras bonus eftersom fabrikens totala v�rde �kar.

Kamrat Mandel har eventuellt en annan syn p� profitreformen. I Critique nr 3 (s. 17) skriver han att profitreformen bara ers�tter ett sl�seri med ett annat. I denna kategoriska form �r p�st�endet tvivelaktigt. Vilken skulle den nya formen av sl�seri vara? Ett sl�seri som inte existerade tidigare.

I ett annat sammanhang (FI 1-73, s 26) p�st�r kamrat Mandel att ber�knandet av f�retagens individuella l�nsamhet verkar uppl�sande p� planen. Detta p�st�ende �r ocks� det tvivelaktigt. Det �r riktigt enbart om investeringarna styrs till de f�retag som g�r b�st, oavsett om det sammanfaller med de l�ngsiktiga prioriteringarna i planen. Men s� �r det inte idag i Sovjet. I praktiken verkar l�nsamhetsber�kningarna st�rkande p� planen. Som vi redan sett utg�r de grundvalen f�r ett nytt bonussystem som tvingar direkt�rerna att f�lja planen i h�gre grad �n tidigare. Dessutom betyder l�nsamhetsber�kningarna att planerarna f�r b�ttre grepp om storleken av det �verskott produktionen ger som kan anv�ndas till investeringar etc. Slutligen ger l�nsamheten i de individuella f�retagen en vink om vilka f�retag som beh�ver investeringar. Men d� menar vi inte efter kapitalistiskt m�nster: mest pengar till de l�nsammaste, utan precis tv�rtom! Eftersom staten �ger alla fabriker finns det inget intresse av att vissa f�retag skall g� bra och andra s�mre. Statens intresse m�ste sj�lvklart ligga i att utvecklingen �r s� j�mn som m�jligt. Allts�: investera i dem som g�r s�mre eftersom d�lig l�nsamhet �r uttryck f�r f�r�ldrad utrustning, f�rs�vitt det nu inte beror p� att ledningen �r inkompetent eller n�got liknande. Detta �r nu inte den enda lagen som reglerar investeringarna. Vi kommer strax till fler.

Den enda rimliga tolkningen av 1965 �rs reform �r allts� att den f�rb�ttrade effektiviteten hos den byr�kratiserade planhush�llningen. Den skapade ett materiellt intresse hos direkt�rerna att h�lla produktionskostnaderna nere, ett intresse som inte fanns tidigare.

Kan d� effektiviseringen ske hur som helst? Nej! F�rutom att f�retagsledarna inte kan h�ja priset finns det ytterligare en viktig inskr�nkning. Han kan inte avskeda arbetare. Att s� �nd� i vissa fall sker har SKP-pressen gett exempel p�. Men det �r inte systemets huvudsida, som maoisterna brukar s�ga.

Som sovjetexperten Ticktin s�ger i ett nummer av Fj�rde i v�ras, finns det i Sovjet en enorm latent arbetsl�shet p g a d�lig planering. Dessa m�nniskor syssels�tts s� gott som det nu g�r p� de fabriker d�r de �r anst�llda. De kan inte sparkas ut p� gatan. Det finns t o m en lag i Sovjet som f�rbjuder arbetsf�ra m�nniskor att g� utan arbete. I samband med profitreformen kr�vde m�nga f�retagsledare att lagen mot avskedande skulle tas bort. De tystades snabbt. Kommer kravet att g� igenom i framtiden? Det har det ju faktiskt gjort f�r l�nge sedan i t.ex. Jugoslavien. Men det landet �r tillr�ckligt litet f�r att arbetsl�sheten skall kunna exporteras. Hundratusentals jugoslaviska arbetare tvingades utvandra. Detta �r inte m�jligt i Sovjet, av det enkla sk�let att det inte skulle bli tal om sexsiffriga tal utan om sjusiffriga. En viss uppfattning om storleken kan man f� genom att dra den procentuella syssels�ttningen i Sovjet (55% av totalbefolkningen) fr�n vad som under marknadsf�rh�llanden brukar betecknas som �full syssels�ttning�, 45%. Med denna, det skall erk�nnas primitiva metod, skulle vi f� antalet sparkade vid en �verg�ng till fri arbetsmarknad till �ver 20 miljoner m�nniskor. I praktiken skulle det r�ra sig om oerh�rt mycket mer. Om alla f�retag skulle drivas p� marknadsbasis skulle stora delar av �tminstone den tunga industrin g� i konkurs.

Byr�kratin har inga illusioner om att den v�steuropeiska arbetsmarknaden skulle kunna sv�lja dessa miljoner. D�rf�r kan resultatet av en legalisering av avskedanden bara bli en konfrontation med arbetarklassen. Det skulle mycket v�l kunna utl�sa den v�rsta sociala krisen i Sovjet sedan kollektiviseringarna.

Man skall inte l�ta sig luras av arbetarklassens nuvarande passivitet. Det finns naturligtvis ingen organisering. Arbetarna reagerar spontant mot samh�llsf�rh�llandena bl.a genom att pressa ner arbetstempot till en absurt l�g niv�, som retar byr�kratin till vanvett. M�nga saboterar ocks� produktionen direkt. Det finns i Sovjet trettio g�nger s� m�nga fabriksvakter som i England.

Att byr�kratins majoritet v�grar ge efter f�r direkt�rernas krav var just ett uttryck f�r r�dslan att provocera arbetarklassen. I denna begr�nsning i profitreformen l�g inget annat �n ett m�tt p� begr�nsningen i byr�kratins herrav�lde.

Men l�t oss nu �terg� till Clart�s teorier. Vi kan ju sl� fast att profitreformen inte har ett smack med kapitalism att g�ra. Den var endast ett effektivare s�tt, dvs under bibeh�llandet av byr�kratins makt, att styra direkt�rerna efter planeringsbehoven.

Som vi redan sagt hade profiten ytterligare en funktion. Sovjet hade l�mnat det stadium d� investeringarna huvudsakligen betalades med det �verskott som pressades ur b�nderna. Vinsten blev d�rmed den viktigaste k�llan till investeringar. Ur detta f�ljer en viss inskr�nkning av vad vi sa om att planen inte styrs av profiten. Planeringen kan inte ske hur som helst. Ekonomin som helhet m�ste g� med �vinst�. Man kan inte spendera mer �n man har. Skillnaden j�mf�rt med kapitalismens �r att inte varenda f�retag m�ste g� med vinst. I s� fall r�der ju v�rdelagen med alla dess konsekvenser. Vi skall strax se hur Clart�-ordf�rande i sin artikel utnyttjar detta faktum f�r att proklamera att v�rdelagen r�der i Sovjet. L�saren kan f�rbereda sig p� en pinsam striptease. Men f�rst n�gra inledande kommentarer.

Styr v�rdelagen investeringarna?

Egentligen kan man avf�rda maoisterna direkt p� denna punkt, genom att h�nvisa till hur begreppet v�rde definierades av Marx. V�rde f�ruts�tter byte, vilket i sin tur f�ruts�tter en marknad. Men eftersom 5/6 av industriproduktionen inte s�ljs p� marknaden utan f�rdelas genom planen, �r det om�jligt att p�st� att v�rdelagen r�der. Detta l�r oss visserligen n�got mycket viktigt, n�mligen att maoisterna �r revisionister. � andra sidan betyder detta f�rst�s ocks� automatiskt att maoisterna inte fattar argumentet ovan. D�rf�r skall vi f�r tillf�llet av pedagogiska sk�l acceptera deras egen version av v�rdelagen, dvs r�tt och sl�tt att investeringarna styrs av f�rv�ntade profiter och se om den h�ller konkret. Man kan med siffror f�r utvecklingen av tung och l�tt industri visa att den f�rstasektorn �kat sin andel i ekonomin trots att den bevisligen har l�gre l�nsamhet �n den senare.

Detta �r i och f�r sig ett tillr�ckligt sk�l f�r att avf�rda maoisternas argument. Hur svarar d� maoisterna p� detta? I en debatt med skriftliga inl�gg som p�gick under h�sten mellan RMF och SKUml i V�ster�s gavs f�ljande svar: �Det �r sj�lvklart att tungsektorn prioriteras eftersom Sovjet �r socialimperialistiskt och k�mpar efter v�rldsherrav�lde�. S� arbetar de f�rvirrade hj�rnornas folk n�r dom st�lls mot v�ggen. Med det svaret s�gar man av den gren man sitter p�. Detta �r just ingenting annat �n ett erk�nnande av att profiten inte styr investeringarna och i s� fall kan landet inte vara socialimperialistiskt. D� kan man inte heller s�ga att Sovjet str�var efter v�rldsherrav�lde i denna mening, eftersom de ekonomiska drivkrafterna bakom saknas. Enda utv�gen blir nu att p�st� att Brezjnev och co drivs av en abstrakt makthunger till territoriell expansion oberoende av det r�dande ekonomiska systemet. S� l�tt skall de inte slippa undan den h�r g�ngen.

Vi skall f�rs�ka visa hur sovjetekonomins uppbyggnad i sj�lva verket utesluter n�gon allm�n ekonomisk lag f�r hur investeringarna styrs. Ingen l�r kunna f�rklara den tunga sektorns elefantiasis med n�gon liten beh�ndig nationalekonomisk lag. Orsaken ligger n�mligen p� det sociologiska planet. Det beror p� byr�kratins uppbyggnad, historia och nuvarande intressen. Fr�gan kommer att belysas ur olika vinklar resten av artikeln. Vi ber l�sarna om en smula t�lamod.

Ut�ver detta d�? Det existerar visserligen i viss mening en f�rkrympt �v�rdelag�. Dessutom skall vi strax se hur investeringsstr�mmen delvis faktiskt g�r tv�rt emot v�rdelagen. Vi bortser i forts�ttningen fr�n den f�rsta �lagen�, d�rf�r att vi redan har ber�rt den: att investeringarna m�ste dirigeras s� att vinsten i ekonomin som helhet kommer att r�cka till nyinvesteringar. N�r Clart� konstaterar att vinsten i absoluta tal stiger, s�ger man att kapitalismen blir v�rre och v�rre. Vi p�st�r d�remot att detta �r bra. S� mycket mer kan d� satsas p� improduktiv konsumtion, sociala utgifter och f�rsvaret. Ju st�rre vinsten �r, desto b�ttre!

M�nniskor kommer att kunna frig�ras fr�n tr�kiga industrijobb och arbetstiden f�r dem som blir kvar kan f�rkortas. H�r utbrister Clart� f�rst�s att vi m�ste f�rakta arbetarklassen. Deras ideal �r uppenbarligen att vinsten skall h�llas s� l�g som m�jligt. Kina �r speciellt socialistiskt eftersom vinsten t.o.m �r �negativ�. 80% av arbetsstyrkan g�r �t till att tillverka mat och betala �verskottet som finansierar industriinvesteringarna. Vi v�r efterblivenhet tror fortfarande att Marx och Lenin hade r�tt n�r de sa att den socialistiska revolutionen syftar till att arbetarklassen snabbast m�jligt skall avskaffa sig sj�lv.

Den omv�nda v�rdelagen

Det mesta av f�retagens profiter samlas ihop i en pott av staten och distribueras sedan ut till de prioriterade sektorerna i form av subsidier eller l�n. Under kapitalismen finns inte denna mekanism (annat �n i mycket begr�nsad omfattning, t.ex. lokaliseringsst�det i Sverige), utan de f�retag som g�r de st�rsta profiterna kommer att v�xa snabbare oberoende av om detta leder till att samh�llets behov tillfredsst�lls. Och vad v�rre �r, tendensen kommer att ytterligare f�rst�rkas av att kapitalisterna drar bort sitt kapital ur l�g-vinstf�retag, oavsett om de �r nyttiga och �verf�r det till branscher d�r det �r m�jligt att g�ra �verprofiter. Detta har ingen som helst motsvarighet i Sovjet. Inte nog med att v�rdelagen inte styr investeringarna, de kommer i sj�lva verket att delvis g� �t motsatt h�ll.

Hur �r det m�jligt att p�st� n�got s�dant? Jo d�rf�r att sovjetekonomin inte regeras av en massa enskilda profitmaximerande kapitalister, utan av staten. Staten �ger alla fabriker och ansvarar f�r ekonomin i dess helhet. Detta �r mycket viktigt. Det �r nyckeln till varje f�rst�else av Sovjet. Vad blir slutsatsen om en kapitalist ser att hans f�r samh�llet i och f�r sig n�dv�ndiga traktorfabrik g�r med l�g vinst eller f�rlust? Antingen l�gger han ner och satsar sitt kapital p� n�got l�nsammare, eller ocks� h�jer han priset, men det v�ntar vi med en stund. Hur reagerar d� planerarna om en traktorfabrik b�rjar sl�pa efter med vinsten? Jo eftersom de ansvarar f�r ekonomins helhet och d�rmed ocks� f�r konsumenterna av traktorer, jordbruket, kommer slutsatsen att bli raka motsatsen till v�rdelagen. Man kan inte l�gga ner fabriken eftersom det skulle inneb�ra en kris i jordbruket. Ist�llet kommer man antingen att investera i fabriken s� att den g�r b�ttre och inkomsterna kommer att t�cka utgifterna, eller s� kommer man helt enkelt att forts�tta driva fabriken som f�rut och betala ut underst�d. Att m�nga fabriker faktiskt planeras att g� med f�rlust �r n�got som de maoistiska kritiken av de ryska profithajarna helt har lyckats f�rbise.

S� till kapitalisternas alternativ till nedl�ggning. H�r ser vi �terigen hur totalt annorlunda sovjetekonomin fungerar. Visserligen kan man ocks� i Sovjet komma att h�ja priset. Men eftersom planen ansvarar f�r hela ekonomin kan man inte l�ta priset p� traktorer stiga s� att de blir allt f�r sv�r�verkomliga f�r kolchoserna. Planen �r lika ansvarig f�r jordbruket som f�r traktorfabriken, man har allts� inte ett dugg att vinna p� att skyffla �ver krisen i produktionsledet p� konsumenterna. Detta �r rena rama vardagsmaten i det kapitalistiska systemet. Det �r logiskt att br�nna k�tt i USA f�r att kunna h�ja priset n�r folk sv�lter i Indien. De inflatoriska prish�jningarna som utm�rker v�rt eget land visar ju just hur krisen i produktionsledet f�rs �ver p� konsumenterna.

N�got klokare vad g�ller v�rdelagens vara eller icke vara i Sovjet skall vi nu se hur Clart�ordf�randen i sin artikel f�rs�ker blanda bort korten f�r sina l�sare.

Clart�s bevis � en tarvlig citatbluff

Det roliga med artiklarna i SKP-pressen �r att de citat man �beropar i de avg�rande fr�gorna inte st�der analysen. (I �vrigt h�ller man sig nog f�r skratt). S� var fallet med det fatala citatet om profiten som indikator, ovan. N�r Clart�s stackars ordf�rande skall bevisa att v�rdelagen styr investeringarna i Sovjet g� han obevekligen i f�llan (Clart� 5-6/74, sid 28).

S� h�r ser beviset ut:

�R�ntabilitetsniv�ns trender i olika branscher inom ekonomin ger v�gledning till de centrala planerarna i deras str�van att optimera resursallokeringen p� makroniv�. Profiten kan s�lunda utg�ra den unika f�rbindelsel�nken mellan mikro och makroekonomiska intressen � traditionellt den felande l�nken i de socialistiska ekonomierna�. (Wilczynski: The economics of Socialism sid 50).

Men detta citat bel�gger ju inte alls att v�rdelagen styr investeringarna. I sj�lva verket r�r det sig om en citatf�rfalskning av den h�gre skolan. Vi kan formulera ett typexempel s� h�r: I en artikel om gurkans f�rtr�fflighet plockar man in citatet �Kalle �ter en gurka�. L�ser man slarvigt drar man f�rst�s slutsatsen att Kalla insett gurkans f�rtr�fflighet. Men det �r inte s�kert. N�r man i tidskriften Clart� som sida upp och sida ner f�rs�krar oss om att Sovjet �r kapitalistiskt, plockar in citatet ovan drar man vid en hastig genoml�sning slutsatsen att den citerade ekonomen menar att investeringarna styrs mellan olika sektorer efter v�rdelagen. Men s� st�r det inte! Vad som s�gs st�r inte p� minsta vis i mots�ttning till v�r analys, att planerarna m�ste f�lja vinstutvecklingen f�r att veta hur mycket som skall investeras. Men inte nog med att Clart� utnyttjar ett tvetydigt citat, bl�ddrar man fram n�gra sidor i boken st�r det klart att man ljuger medvetet ocks�. P� sid 56 och 57 finns n�mligen en exemplarisk lista p� argument varf�r profiten i Sovjet inte f�r f�rv�xlas med den kapitalistiska!!

Aprop� v�rdelagen st�r det s� h�r:

�Skillnader i profitkvot avg�r inte n�dv�ndigtvis f�rdelningen av investeringarna. Grundl�ggande investeringar beslutas fortfarande centralt med h�nsyn till en m�ngd faktorer, av vilka l�nsamheten i enskilda f�retag och �ven i hela branscher i ekonomin bara �r en av dem som tas i ber�kning�. (Wilczynski, sid 57).

Detta kan inte missf�rst�s. Att f�rfattaren stoppar in den lilla reservationen �inte n�dv�ndigtvis�, betyder bara vad vi redan upprepat till leda: planeringen kan inte ske hur som helst, investeringarna m�ste f�rdelas s� att ekonomin som helhet har ett �verskott. Och detta bevisar att v�r egen tolkning av det citat Clart� �beropar sig p� var riktig. Sedan kan man fr�ga sig hur en maoist kan skriva en artikel om att profiten i Sovjet bevisar kapitalism, n�r han l�ste den citerade boken. Bara tv� sidor efter Clart�s� citat, st�r att profiten i det enligt Kina socialistiska Rum�nien, har samma funktion som i Sovjet! S� ynkligt! Stackars Clart�! [2]

Hur byr�kratin f�rsinkar framstegen

Produktionen i Sovjet styrs allts� inte av v�rdelagen. Men knappast heller av n�gon lag om st�rsta m�jliga nytta f�r arbetarklassen (se bristen p� konsumtionsvaror). Man skulle kunna d�pa det till n�got i stil med lagen om minsta m�jliga friktion i utvecklingen av det nuvarande systemet. Byr�kratins grundl�ggande egenskap �r konservatism. Allt roterar kring byr�kratins tre defensiva behov:

1. att beh�lla privilegierna,
2. att f�rsvara sig mot imperialismen
3. att successivt i j�mn takt h�ja arbetarklassens levnadsstandard, det b�sta s�ttet att h�lla den i schack, och att eliminera k�llan till ekonomisk kamp.

Den nuvarande bristen p� konsumtionsvaror har flera orsaker. L�t oss bara n�mna ett par exempel: dels sj�lva tr�gheten i byr�kratin. Den har sv�rt att f�rm� sig att �ndra den v�l invanda prioriteringen av tung industri (som f�rst�rks av den upplevda n�dv�ndigheten att st�rka f�rsvaret och den repressiva apparaten). Dels f�r att ett spr�ngartat h�jande av levnadsstandarden vore ett mycket riskabelt f�retag f�r byr�kratin sj�lvt. Om arbetarklassens ekonomiska behov st�lls i centrum f�r planen skulle det vara sv�rt att undvika att �ven dess politiska behov b�rjade formuleras ute i stugorna. Ty vem avg�r b�st klassens behov? Detta �r en livsfarlig fr�ga f�r byr�kratin. D�rf�r f�rl�gger byr�kratin ekonomins centrum s� l�ngt bort fr�n arbetarnas behov som m�jligt: I den tunga industrin. En arbetarklass som i decennier vant sig vid sm�sv�lt och n�d, h�ller sig lugn om den f�r en och annan eftertraktad konsumtionsvara (hoppas byr�kratin). Och klet blir fler f�r varje �r. Med v�rldens tyngsta industri (som aldrig kommer att skakas av kapitalismens periodiska kriser) som bas �r det m�jligt att l�ngsamt h�ja produktionen av �tr�v�rda konsumtionsvaror s� att arbetarklassen st�r och k�ar utanf�r aff�rerna ist�llet f�r att g� p� m�ten och diskutera f�r byr�kratin �farliga� fr�gor.

Trots allt prat om kriser �r detta f�r byr�kratin den b�sta av alla v�rldar. Kriser inom konsumtionsvaruindustrin �r (bortsett fr�n det st�ndiga problembarnet � jordbruket) �tminstone delvis konstgjord. Krisen inom den tunga industrin �r verklig, men knappast s�rskilt farlig f�r byr�kratin. Den beror delvis p� att tungsektorn blivit s� komplicerad, att nya mekanismer beh�vs f�r att styra den. Detta �r delvis tekniska problem som kan l�sas. Det �r inte en kris i kapitalistisk mening � den leder till stagnation, men de befintliga fabrikerna forts�tter att tillverka sina produkter som tidigare. Skillnaden �r att de nya komplicerade sektorerna inte expanderar med n�gon st�rre hastighet. Fr�gan �r v�l om inte ocks� detta ligger i byr�kratins intresse. Om dess behov ligger i endast l�ngsam �kning av den privata konsumtionen finns det ingen anledning att l�ta tungsektorn v�xa med raketfart. Det skulle bara leda till att farliga fr�gor skulle b�rja st�llas. S� att �ven om den krypande tillv�xten st�r i mots�ttning till vad byr�kratin s�ger om en snabb utveckling, s� st�r den �nd� i fullst�ndig �verensst�mmelse med dess intressen som ett konservativt, privilegierat skikt.

I det h�r sammanhanget �r det viktigt att understryka det faktum att krisen i sovjetekonomin �r av helt annan karakt�r �n i de kapitalistiska l�nderna. Den sovjetiska krisen i ekonomin beror p� underproduktion och inte �verproduktion som �r fallet i de kapitalistiska l�nderna. (Detta �r ytterligare ett faktum som visar p� sovjetekonomins icke-kapitalistiska karakt�r).

Brezjnev �r �b�ttre� f�r arbetarklassen �n Stalin

Efter denna lilla �versikt �ver ekonomins utveckling, kan vi besvara n�gra centrala fr�gor. Inf�randet av profitindikatorn har inte f�r�ndrat planens klassinneh�ll. Planekonomin tj�nar � fast givetvis p� ett deformerat s�tt � proletariatets intressen, d� som nu. Och faktiskt, om det �r n�gon som tycker att det �r intressant med s�dana j�mf�relser, s� tj�nar planen idag klassens intressen �b�ttre� �n tidigare. D�rmed inte sagt att den sovjetiska planekonomin idag tj�nar arbetarklassens intressen bra. Det �r inte m�jligt f�rr�n byr�kratin st�rtats och arbetarklassen uppr�ttat sitt direkta v�lde. Men faktum kvarst�r. Planekonomin fungerade, ur arbetarklassens st�ndpunkt, s�mre under Stalin �n den g�r idag. Det h�nger samman med att industrialiseringen under Stalin var extremt sl�saktig. Den stora paradoxen �r att den totala tillv�xten hade blivit h�gre om m�len satts l�gre f�r den sektor som prioriterades � tungindustrin. En ekonomi utg�r n�mligen alltid en helhet. Stalin struntade totalt i det och �verbetonade den tunga industrin p� ett fullst�ndigt huvudl�st s�tt. De �vriga sektorerna f�rtvinade. Jordbruket ruinerades totalt, som vi redan konstaterat. Den l�tta konsumtionsvaruproducerande industrin fick under Stalin blott en sj�ttedel s� mycket pengar som den tunga sektorn. Medan arbetarklassens majoritet i v�ldsam takt byggde upp den tunga industrin, �kade tillg�ngen p� konsumtionsvaror mycket l�ngsamt. Per arbetare sj�nk den t.om tidvis under tsartidens niv�. Och n�r levnadsstandarden sjunker, sjunker ocks� motivationen att arbeta. Samma sak f�r b�nderna. Varf�r odla mer n�r det inte fanns n�gra industrivaror att k�pa f�r pengarna?

Ryssland var vid sekelskiftet v�rldens st�rsta spannm�lsexport�r (Dobb: Soviet Ekonomic Development, sid 39). Under Stalin sj�nk jordbruket ned i en permanent kris som �n idag inte l�sts och som tvingar byr�kratin att importera jordbruksprodukter.

D�rf�r �r det m�jligt att p�st� att tillv�xttakten skulle ha blivit h�gre om m�len satts l�gre f�r den sektor som verkligen expanderade och investeringarna f�rdelats p� ett mer harmoniskt s�tt. Mao ins�g detta. Industrialiseringen i Kina har p�b�rjats utan att f�ra krig mot b�nderna (om vi bortser fr�n det Stora Spr�nget).

H�r skall vi passa p� att ge en k�nga �t Ticktins artikel d�r det s�gs att sl�seriet i Sovjet �kar j�mf�rt med tidigare. Detta �r absurt. D�r kan man bara hamna om den ekonomiska analysen reduceras till ett torftigt statistiskt rabblande. Ty efter n�gra genoml�sningar av hans artikel har vi inte hittat n�got vettigt argument f�r att sl�seriet verkligen skulle �ka. D�rav sluter vi oss till att han m�ste utg� fr�n det banala faktum att industrin v�xer l�ngsammare �n under Stalineran. Men det bevisar inget om �kat sl�seri.

Det �r klart som korvspad att tungsektorn kunde expandera enormt snabbt n�r tillv�xten bekostades av ruinerade b�nder och arbetare som fick s�nka sin levnadsstandard. Att den procentuella tillv�xten idag �r l�gre i Sovjet beror bl.a p� att man f�rs�ker f� alla sektorer att expandera samtidigt, utan att det sker p� bekostnad av n�gon av dem. Byr�kratin f�rs�ker till�mpa optimal planering, som det brukar kallas.

Sl�seriet minskar allts�. Men d�rmed inte sagt att det skulle vara tillr�ckligt l�gt. Det kommer alltid att sl�sas enormt s� l�nge inte arbetarklassen har den direkta makten.

Den bild Ticktin tycks ha av reformerna �r lite konstig. P� ett st�lle s�ger han att det finns ett enormt sl�seri med metall i den sovjetiska industrin. Detta vilar p� den tvivelaktiga premissen att direkt�rerna skulle vilja tj�na s� lite som m�jligt. Men sj�lva beviset �r �nnu underligare. Han ger statistik p� att industrin i USA anv�nder en mindre del metall �n den sovjetiska. Men varf�r j�mf�ra med USA? Det �r ju ABC till och med bland liberala kritiker av USA-kapitalismen att det anv�nds alldeles f�r lite metall, dels f�r att det �r billigare, dels f�r att varornas livsl�ngd inte skall bli f�r l�ng (se t.ex. Vance Pachards �Skrotmakarna�). H�r tycks allts� Ticktin f�rneka att reformen �verhuvudtaget �gt rum. Men i sin artikel om de sovjetintellektuella som finns i samma nummer av FI ges reformerna en helt annan inneb�rd. De var ett f�rs�k att inf�ra marknadsekonomin, dvs inget mindre �n en kontrarevolution! Den misslyckades, s�ger han. Det var v�l tur det.

Som sovjetekonomin fungerar idag finns det allts� ett band mellan arbetarklassen och dess arbete i industrin som saknades p� Stalintiden. Levnadsstandarden har �kat stadigt. D�rf�r p�st�r vi att planen idag b�ttre svarar mot arbetarklassens behov �n tidigare. Men bevisar detta n�got om planens klassinneh�ll? �ven under kapitalismen kan ju levnadsstandarden stiga. Detta �r en skenfr�ga. Det finns inga ekonomier i allm�nhet. De fungerar alla i ett historiskt sammanhang. Utan planekonomi skulle det varken finnas industri eller proletariat i Sovjet. F�rmodligen skulle det inte ens finnas n�got Ryssland p� kartan. Imperialisterna skulle ha delat upp det i en massa lagom l�tthanterliga nykoloniala sm�stater.

Det industriella uppbygget p� 30-talet hade varit om�jligt i ett Ryssland som hade varit inlemmat i den kapitalistiska v�rldsmarknaden. F�rh�llandena �r desamma idag. Industrin skulle rasa ihop som ett korthus och f�retagsledarna pl�tsligt fick m�jlighet att v�lja mellan att k�pa maskiner fr�n v�st eller fr�n ryska f�retag. De skulle d� alltid v�lja dem fr�n v�st, av det enkla sk�let att de b�de �r b�ttre och billigare. Inneb�r detta att planekonomin �r s�mre? �terigen kan fr�gan bara besvaras genom att den ses i sitt historiska sammanhang. I de imperialistiska staterna har industrialismen p�g�tt i �ver 100 �r, i Sovjet i tre decennier. Minst tio �r m�ste r�knas bort f�r andra v�rldskriget och �teruppbyggnadsperioden. �ven om planekonomin i princip �r ett mer avancerat system �n kapitalismen kan man inte kr�va att produkterna efter s� kort tid skall ligga i niv� med v�st. Men det �r f�rst�s inte bara fr�ga om en kortare period av industrialism, en stor del av planens f�rdelar har ocks� g�tt f�rlorade genom byr�kratins herrav�lde. Som vi redan sett gjorde det ursprungliga bel�ningssystemet att f�retagsledarna inte var intresserade av kvalitet. Detta �ndrades delvis i samband med profitreformen. Man m�ter inte l�ngre bara antalet tillverkade produkter. Man m�ter antalet som kan tas i bruk av konsumenterna. Och detta tror SKP �r kapitalism! Att effekterna av detta inte slagit igenom beror p� att reformen som beslutades 1965 genomf�rdes ytterst l�ngsamt. Enligt Alec Nove hade inte mycket h�nt s� sent som 1969. Det �r oklart om reformen �nnu idag tr�tt ikraft i alla sektorer.

Ett tredje sk�l f�rutom den korta tid systemet fungerat och den byr�kratiska degenereringen �r terrorn. Den drabbade inte bara arbetarklassen utan ocks� byr�kratin sj�lvt. I sin iver att f�rhindra uppkomsten av sammansvetsade intressegrupper av vilket slag det �n vara m�, raderade Stalin f�rst ut det gamla bolsjevikpartiet. Sj�lv skapade han sig sedan en st�llning som en sorts v�gm�stare ovanp� de olika grenarna av byr�kratin. Utrensningarna riktades mot alla delar av denna, inklusive den ekonomiska ledningen. De tre portalfigurerna f�r det industriella uppbygget eliminerades en efter en: Ordjonikidze (minister f�r den tunga industrin), Pjatakov (den f�rres st�llf�retr�dare) och plankommissionens ordf�rande i elva �r Vossnesenskij.

De ekonomiska ministeriernas chefer sk�ts p� l�pande band: Rukhimovitj (f�rsvarsindustrin), Ljubimov (l�tta industrin), Lobov (livsmedelsindustrin), Veitser (inrikeshandeln), Khalepskij (kommunikationerna), Khalmanovitj och d�refter Demchenko (statsjordbruket), Ukhanov (sm�industrin), Pakhomov (vattentransporter), Bruskin (verktygsmaskiner), Lukashin (byggnation), Marjasin ( bankv�sendet), Popov (jordbruket). Av planeringsexperterna sk�ts gr�ddan: Mezhlauk och hans eftertr�dare Smirnov (ordf�rande i plankommissionen) samt vice ordf�rande Kviring (Roy Medvedev: Let History Judge, sid 197.)

Observera att detta bara g�ller ministeriernas toppar och inte vad som h�nde l�ngre ned. Vi n�jer oss med ett exempel: 1940 hade av 151 direkt�rer i st�rre anl�ggningar f�r st�ltillverkning 62 arbetat mindre �n ett �r, 55 mellan ett och tv� �r. (Medvedev s. 230).

De som byggt upp planekonomin avsl�jades allts� pl�tsligt i skenr�tteg�ngar som kapitalistagenter. De som samlat erfarenhet av den f�rsta tidens planering fick aldrig chansen att oms�tta den och korrigera misstagen. De ruttnade i massgravarna ist�llet. H�r har vi en del av f�rklaringen till ekonomins nuvarande efterblivenhet. Utrensningarna av de b�sta beg�vningarna i ekonomin bidrog till att permanenta den f�rsta tidens enorma betoning p� tung industri. Denna var n�dv�ndig i b�rjan: f�r att kunna bygga upp n�gon industri �verhuvudtaget m�ste man l�gga en grund av st�lverk, kraftverk etc. Men efter inledningsfasen blev som vi redan konstaterat denna avv�gning en h�msko. Stalin med sin amat�rm�ssighet permanentade en politik som var riktig bara i en mycket speciell situation. �nnu idag forts�tter byr�kratin att in absurdum upprepa denna formel f�r utveckling som lanserades p� 20-talet. Och av vilka, om inte v�nsteroppositionen? Stalin l�rde sig delar av dess teorier, men inte f�rr�n det n�stan var f�r sent � under kulakernas spannm�lsblockad i slutet av 20-talet . Men �ven d� var Stalin en d�lig elev.

F�r det f�rsta f�rstod han och hans gelikar aldrig v�nsteroppositionens program i dess helhet. Det enda man f�rstod var behovet av en snabb industrialisering. Och de metoder man d� anv�nde sig av var i m�nga avseenden raka motsatsen till de som v�nsteroppositionen f�respr�kat.

F�r det andra fortsatte man den i b�rjan n�dv�ndiga satsningen p� tung industri in absurdum. Det Stalin l�rt blev till slut en tragisk parodi av v�nsteroppositionens ekonomiska program. Tung industri, mera tung industri, �nnu mera tung industri! Detta stalinistiska t�nkande har de byr�krater som idag styr den sovjetiska planeringen fortfarande inmonterat i ryggm�rgen. F�rs�ken att vrida utvecklingen r�tt igen bromsas av hela apparatens struktur. Resultatet har blivit en ekonomi som satt v�rldsrekord i st�lproduktion (�ver 100 milj ton per �r), men som tillverkar s� lite konsumtionsvaror att arbetarna f�r�dmjukar sig f�r f�rsta b�sta turist och betalar n�sta vad som helst f�r en cigarett�ndare.

Sl�seriets ekonomi?

Hur skall man d� v�rdera den v�ldiga tunga industrin i Sovjet? Ticktin karakt�riserar den som sl�seri r�tt och sl�tt. Det �r fel. En reaktion�r svensk ekonom, Silverstolpe, tr�ffar b�ttre d� har s�ger att den �r en form av tv�ngssparande. Den tunga industrin kan n�mligen i framtiden tj�na som bas f�r uppr�ttandet av en enorm konsumtionsvaruindustri. Om man t�nker sig denna i proportion till dagens tungindustri skulle Sovjet har v�rldens h�gsta levnadsstandard. De arbetargenerationer som slitit i den tunga industrin sedan 30-talet har inte f�tt ut vad de f�rtj�nat i konsumtion. Det mesta har ist�llet g�tt till att betala nya maskiner. Det �r i denna mening som den stalinistiska industrialiseringsmetoden varit ett j�ttelikt tv�ngssparande: konsumtions�kningarna skall komma i framtiden. Blir det under byr�kratins ledning kommer det att ske l�ngsamt. Detta p g a samh�llets br�ckliga struktur. Blir det under arbetarklassens ledning kommer det att kunna ske spr�ngartat.

Kommande ekonomiska reformer

Det blir naturligtvis flera ekonomiska reformer i Sovjet. Man kan dela in dem i tre grupper:

a)   f�rb�ttringar av planeringen

b)   d�liga marknadsreformer, och

c)   goda marknadsreformer (som �marknadsreformer betecknar vi f�r enkelhetens skull varje form av �l�n� av mekanismer ur den kapitalistiska ekonomin. Profitreformen skulle allts� r�knas hit �ven fast den inte har n�got med marknaden att g�ra, det �r fr�ga om ett borgerligt f�rdelningssystem).

En fj�rde typ av reformer skulle vara rent ideologiska reformer som inget f�r�ndrade i sak. L�t oss utveckla detta mera i detalj:

1. F�rb�ttringar av planeringen

Anstr�ngningarna att f�rb�ttra sj�lva planeringsmetoderna kommer f�rr eller senare att ge utdelning. B�ttre datamaskiner som g�r planeringsprocessen rationellare kommer. S�kert lika viktigt �r de matematiska ekonomernas arbete p� nya s�tt att ber�kna och reglera sambandet mellan olika produktionsenheter. Om den h�r typen av f�r�ndringar av ekonomin �r inte mycket mer att s�ga �n att de �r positiva och �ven kommer att kunna anv�ndas av arbetarklassen efter det byr�kratin st�rtats.

2. D�liga marknadsreformer

Detta �r en f�ga kontroversiell f�ruts�gelse, eftersom den maoistinfluerade v�nstern tror att alla marknadsreformer �r d�liga. En d�lig reform �r en reform som f�rsvagar planeringen och ger direkt�rerna mer makt. Sm�rre eftergifter av detta slag �r troliga. Men n�gra mer grundl�ggande maktf�rskjutningar inom byr�kratin till direkt�rernas f�rdel �r inte att v�nta. Detta �r f�rst�s bara ett p�st�ende. Argumentet � en sociologisk analys av byr�kratin� kommer i den tredje delen av denna artikel

3. Goda marknadsreformer

En het potatis! Hur kan n�gra marknadsreformer vara goda? Detta kr�ver en mer ing�ende behandling.

I Mandels artikel i FI 3/73 finns en skenbar mots�gelsefull syn p� marknaden i Sovjet. � ena sidan s�ger han att planering och marknad �r varandras motsatser, att de representerar skilda klassintressen. Det �r riktigt. � andra sidan s�ger han att det �r bra att anv�nda sig av marknad f�r f�rdelning av konsumtionsvaror s� l�nge det inte finns ett �verfl�d. Det �r ocks� riktigt. Den enskilde sovjetmedborgaren vet naturligtvis b�st sj�lv om det �r ett par vantar eller en ny kastrull han beh�ver. F�rs�kte man centralplanera den individuella konsumtionen med ransoneringskort skulle det, precis som kamrat Mandel s�ger, uppst� en marknad �nd�. Den som fick en kastrull men beh�vde vantar skulle leta r�tt p� n�gon som han kunde byta med.

Mandels argument f�r varf�r det �r bra med en marknad f�r konsumtionsvaror verkar allts� vattent�tt. I s� fall m�ste det vara n�got galet med p�st�endet att det r�der en kategorisk mots�ttning mellan plan och marknad. Det �r det ocks�, som vi s�g i analysen av �profitreformen�. Mots�ttningen �r allts� h�gst relativ. Detta �r viktigt att inse f�r att man ska kunna g�ra en riktig v�rdering av kommande reformer. Utg�r man fr�n att plan och marknad st�r i ett absolut motsatsf�rh�llande blir varje utvidgande av marknaden en f�rsvagning av planen, och d�rmed ocks� av proletariatets diktatur. Den starkaste planhush�llningen i ett �verg�ngssamh�lle d�r det r�der knapphet p� konsumtionsvaror �r allts� den d�r marknaden anv�nds i viss utstr�ckning. N�rmare best�mt till distributionen av konsumtionsvaror, s�ger Mandel. Vad �r det d� som s�ger att det �r just den avv�gningen mellan plan och marknad som �r b�st? Det kanske �r riktigt f�r ett �verg�ngssamh�lle som styrs demokratiskt av arbetarklassen. I Sovjet d�?[3]

Alla n�dv�ndiga ekonomiska beslut kan inte fattas av planeringsmyndigheterna, de kan bara reglera ekonomin i stora drag. Hur mycket som kan styras direkt beror p� hur snabbt man f�r in information och kan omvandla den till instruktioner. Ut�ver en viss punkt, som allts� beror p� hur snabbt planeringen kan ske, kommer i sj�lva verket alla anstr�ngningar att g�ra planen exaktare och b�ttre att ha rakt motsatt effekt. Medan man planerar f�r�ndras verkligheten, och ju l�ngre tid det tar desto s�mre kommer planen att st�mma. Den perfekta planen �r en utopi.

Hur skall man d� fylla igen de oundvikliga h�len i planeringen? Det finns tv� olika svar. Precis som i fr�ga om l�neformerna, ett svar f�r den demokratiskt styrda arbetarstaten och ett f�r den byr�kratiskt degenererade.

I det f�rsta fallet kommer man, med aktivt deltagande av arbetarmassorna, att f�rs�ka fatta de beslut som faller utanf�r planen s� att de s� bra som m�jligt st�mmer �verens med det som st�r i sj�lva planen. Detta f�r att det leder till minsta m�jliga sl�seri.

I Sovjet d�? Direkt�rerna kommer, som vi redan sett, att fylla ut h�len p� sitt eget s�tt. P� Stalintiden fanns ett enormt sl�seri beroende p� att det var s� f� beslut som f�rdes ut genom planen och d�rigenom s� m�nga som direkt�rerna fattade till sin egen f�rdel. Nu kanske n�gon drar slutsatsen att l�sningen �r att m�ngdubbla antalet planindikatorer, dvs m�ttenheter som m�ter planuppfyllanden. Men det hj�lper inte. Faktum �r att antalet indikatorer var oerh�rt mycket st�rre p� Stalintiden. I b�rjan av 50-talet inneh�ll planen n�rmare 10.000 indikatorer. 1965 fanns i genomsnitt 500 f�r varje f�retag. Idag finns i allm�nhet bara 8 st. �nd� fungerar systemet b�ttre idag. Haken �r att det kvittar hur m�nga instruktioner man skickar ut om man inte ser till att direkt�rerna tj�nar ekonomiskt p� att f�lja dem. Stalin hade egentligen kunnat skrota alla 9.999 indikatorerna, utom den enda som bonussystemet baserades p�, tillverkad kvantitet av en viss produkt.

H�r ser vi hur galet man kan komma med en mekanisk till�mpning av motsatsf�rh�llandet plan�marknad. Ju intensivare det borgerliga prestationsl�nesystemet till�mpas p� direkt�rerna, dess b�ttre fungerar den byr�kratiserade planhush�llningen, och inte tv�rtom. �Profitreformen� var ett exempel.

Ett annat exempel p� mekanismer l�nade fr�n marknadsekonomin �r inf�randet av l�n med r�nta till investeringarna, ist�llet som tidigare gratis utdelning av maskiner. �Profitreformen� skapade ett intresse hos direkt�rerna att anv�nda fabrikerna s� effektivt som m�jligt. Nu dras planens skruvar �t igen, fast fr�n andra h�llet. Kommer inte en maskin till produktiv anv�ndning, kommer r�ntan p� l�net fr�n statsbanken att dras av fr�n fabrikens vinst. D�rmed minskar ocks� direkt�rernas bonus. Felet p� reformen �r att r�ntan satts f�r l�gt, bara n�gra procent, Den h�r h�jas s� l�ngt det �r m�jligt utan att man avskr�cker fr�n investeringar. F�r SKP �r detta naturligtvis bara ett nytt bevis p� hur kapitalistiskt Sovjet �r.

En annan reform i �kapitalistisk� riktning brukar av byr�kratin sammanfattas som ��kad sj�lvst�ndighet� �t f�retagen. D�rav drar SKP naturligtvis slutsatsen att m�let �r att f�retagen ska bli helt sj�lvst�ndiga.

Vad byr�kraterna avser �r att reducera antalet planindikatorer. Tidigare vr�kte man ut massor av detaljerade instruktioner �ver hur en viss produkt skulle se ut. Efter 1965 skars antalet drastiskt ner. Planen preciserar endast hur en produkt ska se ut i stora drag. Detta kompletteras med ett krav: �r den fabrik som skall anv�nda en viss maskin missn�jd kommer inte planen f�r tillverkaren att r�knas som uppfylld. I s� fall kan direkt�ren s�ga adj�ss till sin bonus. Resultatet blir att tillverkaren tvingas h�lla intim kontakt med den som ska anv�nda produkten. De f�r l�sa de konkreta tekniska problemen tillsammans. Av detta drar SKP slutsatsen att marknadsrelationerna h�ller p� att uppr�ttas. Fel igen! Faktum �r att som vid f�rsta p�seendet kan verka som en reform som leder till minskat inflytande f�r planen, i praktiken har motsatt effekt: Centraliseringen �kar. F�ruts�ttningen f�r en effektivt fungerande centralism �r ju att centrum avlastas fr�n rutinuppgifter som kan l�sas b�ttre lokalt. Skr�ckskildringar om sl�seriet under Stalins tid brukar ofta peka p� att alltf�r avancerad utrustning anv�ndes f�r enkla arbeten. Det berodde bl.a. just p� att planerarna inte hade tid att kontrollera exakt vilken modell av en viss maskin som beh�vdes. Detta bortfaller genom denna reform i kombination med �profitreformen� som har samma effekt. Anv�nds en dyrare maskin h�jer det fabriksanl�ggningens v�rde och minskar d�rmed vinsten omr�knad i procent.

Denna decentralisering av beslut kommer att forts�tta ganska l�nge utan att planeringen skadas. Ett av de st�rsta felen med den stalinistiska planeringen var just �vercentraliseringen. Eftersom Stalin, med all r�tt, misstrodde direkt�rerna drog han slutsatsen att centrum borde f�rs�ka fatta s� m�nga beslut som m�jligt. Detta �r vad en del sovjetekonomer brukar kalla �arm�modellen�. Centrum kunde inte l�sa alla problem p� en g�ng. D�rf�r koncentrerade man sig p� att driva olika �kampanjer� mot de flaskhalsar som uppstod. Vissa sektorer blev tidvis utsatta f�r en enorm uppm�rksamhet och hj�lptes upp p� de �vrigas bekostnad. Enda orsaken till att detta kunde fungera var att Sovjet var s� stort. Det fanns m�nga st�td�mpare. I sista hand fanns 100.000.000 b�nder som fick betala f�rlusterna.

Det finns fortfarande massor av beslut som med f�rdel skulle kunna decentraliseras. De investeringar som alltid m�ste g�ras f�r att h�lla den planerade produktionen ig�ng regleras b�st p� det lokala planet. Det r�cker om centrum styr de stora och l�ngsiktiga investeringarna.

De tre exempel vi tagit upp p� reformer som bed�mda utifr�n den klassiska mots�ttningen plan-marknad leder till slutsatsen att planeringen f�rs�mras, utg�r inte n�gon fullst�ndig lista. Det finns fler. Det som mest strider mot den ortodoxa synen p� hur en planekonomi ska fungera �r utvidgandet av marknaden till delar av produktionsmedelsindustrin. Den omfattar visserligen inte mer �n n�gon procent av den totala tillverkningen. Men det �r en mycket strategiskt bel�gen procent.

En plan kan aldrig, hur exakt den �n �r, f�rutse n�r en maskin g�r s�nder. Dyrbar tid g�r f�rlorad om man skall beh�va ta kontakt med Moskva f�r att f� den ersatt. Moskva f�r sedan i sin tur skicka en order till tillverkaren, som naturligtvis kommer att ge den l�g prioritet, beroende p� att sj�lva planen m�ste uppfyllas i f�rsta hand. F�r att l�sa problemet uppr�ttades det efter 1965 ett antal f�rs�ljningsst�llen f�r produktionsmedel. Dit kan fabriken v�nda sig direkt f�r att f� en enskild maskin som beh�vs f�r att uppfylla planen. Bra eller d�ligt? Bra s� l�nge handeln �r av begr�nsad omfattning. D� verkar den st�rkande p� planhush�llningen, eftersom centrum avlastas rutinbeslut och kan �gna sig �t sina egentliga uppgifter.

Exemplen ovan p� �marknadsreformer� visar hur dialektiskt f�rh�llandet �r mellan decentralisering och centralisering. Vissa typer av decentralisering leder till �kad centralisering och b�ttre planering. Vissa, men inte alla. F�r oss g�ller det att avg�ra av vilken typ de kommande reformerna �r. Vi kan inte mekaniskt dra slutsatser utifr�n f�rh�llandet plan-marknad. Slutligen kan man bara varna f�r den fj�rde typen av reformer. Det g�ller inte bara att se vad en reform g�ller p� papperet. Det g�ller att se vad som �ndras i praktiken. Man kan t.ex. genomf�ra reformer som inte �ndrar i sak och vars �nda syfte �r ideologiskt. Under Stalintiden sattes t.ex. industripriserna l�ngt under de verkliga kostnaderna f�r att den ohyggligt dyrbara industrialiseringen skulle framst� som billigare �n den var. F�rlusterna betalades som vi n�mnt tidigare av b�nderna och arbetarna. Dessa pengar �r vad som i marxistisk ekonomi kallas �verskottsprodukt. Stalin sl�t cirkeln som b�rjade med den underv�rderade industrin genom att proklamera att n�gon �verskottsprodukt inte existerade i Sovjet. D�rigenom kunde industrialismen i de l�rda ekonomernas verk framst�llas som en harmonisk produkt av sovjetekonomin, n�r dem i sj�lva verket var resultatet av de mest ohyggliga uppoffringar, en nedpressning av arbetarnas levnadsstandard tidvis under tsartidens niv� och en total ruinering av b�nderna. Vilka typer av rent ideologiskt motiverade reformer som kommer (om det nu blir n�gra) �r inte s� l�tt att s�ga. Det �r v�l bara att f�rs�ka h�lla korpgluggarna �ppna och v�nta.

Det finns naturligtvis en o�ndlig m�ngd synpunkter p� sovjetekonomin som borde dras fram. Men det f�r r�cka s� h�r. Vi skall ta och sk�lja ner detta kruttorra �mne med lite utrikespolitik. Fr�gan som st�lldes i inledningen var allts� om Sovjets utrikespolitik genomg�tt n�gon grundl�ggande f�r�ndring sedan Stalin.

Del 2 � Utrikespolitik

V�ra kollegor inom SKP �r inte bara sysselsatta med att gnugga de marxistiska analysverktygens eggar med sandpapper. De tillverkar bumeranger ocks�. Ty det �r just vad supermaktsteorin �r, f�rutom att den sj�lvklart �r en rutten v�gvisare i nuet. Projicerar man den p� det f�rflutna hamnar man raskt upp till slipsknuten i sj�lvmots�gelser. Idag finns tv� �supermakter�. M�ttet p� dessa busars dj�vlighet �r uppenbarligen storleken. �nd� f�r man leta f�rg�ves i Lenins skrifter efter n�n s�dan supermaktsteori under perioden f�re f�rsta v�rldskriget, d� England kontrollerade en fj�rdedel av jordens yta. Mycket mer allts� �n Sovjet kontrollerar idag. Dessutom hade England n�stan total hegemoni p� v�rldshaven, n�got som varken USA eller Sovjet har idag. Om Kina st�der EG mot Sovjet, borde d� inte Lenin ha st�tt Tyskland mot England i f�rsta V�rldskriget?

�nnu m�rkligare blir det hela om man g�r tillbaka till mongolv�ldets dagar. H�r har vi det f�rsta exemplet p� en stormakt som gjorde anspr�k p� herrav�lde i den

st�rre delen av den asiatiska landmassan och tr�ngde l�ngt in i Europa. Betraktat med supermaktsteorins brillor borde Kina f�rd�ma mongolerna och hylla slavernas heroiska sj�lvst�ndighetskamp. Nu r�kar det vara precis tv�rtom. Kina hyllar Djingis Khan och �supermakten� Sovjet hyllar slaverna. (Harrison Salisbury: The Coming War between Russia and China).

Men l�t oss �terv�nda till v�rt egentliga �mne, Sovjet. Det g�r n�mligen alldeles utm�rkt att bevisa att Stalins Sovjet var en �supermakt� med de definitioner som SKP ger. De Stalinister som med all r�tt f�rd�mer ockupationen av Tjeckoslovakien 1968 kan bara g�ra det genom att totalt f�rtr�nga Sovjets utrikespolitik under Stalintiden. Vad som h�nde i Tjeckoslovakien var ju trots allt inte en offensiv operation, det var ett f�rs�k att h�lla ihop ett s�nderfallande v�lde. Att Brezjnev i motsats till Stalin inte lyckats l�gga en kvadrattum till Sovjets territorium beror inte p� att han �r sn�llare �n sin farfar p� tronen, utan p� att dagens styrkef�rh�llande inte till�ter det. Det gjorde d�remot Stalintidens. Och Stalin sumpade inte tillf�llena. Med �anfallskrig� lade han under sig fr�mmande territorier i fem fall (delar av Kina 1929, delar av Finland 1940, �st-Polen och Bessarabien 1939 och de baltiska staterna 1940) och i ett fall genom diplomatiskt k�psl�ende med de imperialistiska stormakterna (delar av Kina genom Jaltaavtalet 1945).

Innan vi g�r in p� dessa exempel i detalj m�ste en sak s�gas f�r att f�rebygga missf�rst�nd. Vi �r inte i princip emot att en arbetarstat med sin arm� tr�nger in i ett annat land. Det avg�rande kriteriet �r vad arbetarklassen i det anfallna landet tycker. �r den positiv till milit�r hj�lp utifr�n, t.ex. om den lever under eller hotas av fascistisk repression �r det fritt fram. Men finns det inget brett st�d hos arbetarklassen kommer ett anfall bara att bli vatten p� borgarnas kvarn. Mer idealiska tillf�llen att sprida nationalism och antikommunism inom arbetarklassen �n de fem uppr�knade fallen ovan l�r vara sv�rt att hitta. Ytterligare en precisering av v�r st�ndpunkt i fr�gan �r n�dv�ndig. Det g�ller revolutionen fr�n ovan i �steuropa efter kriget. Att dessa m�ste ockuperas f�r att de fascistiska angriparna skulle kunna krossas �r sj�lvklart. Arbetarklassens inst�llning i dessa l�nder var av mindre betydelse. Det hade ju varit absurt att hj�lpa till att �teruppr�tta den borgerliga diktaturen n�r den v�l en g�ng hade krossats av R�da Arm�n. D�remot finns det all anledning att kritisera de konkreta genomf�randet av de byr�kratiska revolutionerna i �steuropa. Inga f�rs�k gjordes f�r att initiera och uppmuntra arbetarr�d. Tv�rtom, r�dsmakten f�rd�mdes �ppet. I en proklamation fr�n KPD i juni 1945 l�t det s� h�r:

�Vi �r av den uppfattningen att det �r fel att p�tvinga Tyskland sovjetsystemet eftersom detta inte motsvarar de nuvarande utvecklingsbetingelserna (hur visste de det n�r de inte ens hade f�rs�kt/v�r anm)....Vi �r mera av uppfattningen att de skilda intressena hos det tyska folket (ha!) i dagens tyskland f�reskriver en annan v�g och i st�llet uppr�ttandet av en anti-fascistisk demokratisk regim, en parlamentarisk demokratisk republik med alla demokratiska fri- och r�ttigheter f�r folket.� (Revolution�re Deutscher Partei Programme, Berlin DDR 1967, sid 196).

Denna klassamarbetssm�rja kr�ntes med kommunistpartiets sammanslagning med ett borgerligt arbetarparti, socialdemokraterna. KPD plus SPD = SED (Tyska Socialistiska enhetspartiet); det var formen f�r stalinisternas ruttna Tysklandspolitik. Att sen kapitalismen krossades och en planekonomi uppr�ttades berodde inte s� mycket p� omsorg om arbetarklassen utan p� att det var det enda s�ttet att integrera �steuropa med Sovjet.

Timningen av de byr�kratiska revolutionerna �r intressant, de kom f�rst efter det stalinisterna kastats ut ur folkfrontsregeringarna i Frankrike och Italien (Horowitz: Kontrarevolution sid 21). N�r man nu �nd� var tvungen att st�rta kapitalismen rent byr�kratiskt, kunde man v�l ha gjort det med en g�ng utan att f�rst ha en period med folkfronteri och klassamarbete d�r R�da Arm�n och de tv� stora arbetarpartierna tog ansvar f�r kapitalismen! Stalinisterna valde som vanligt den f�r arbetarklassen mest demoraliserande v�gen.

Varf�r h�ll man kapitalismen vid liv s� l�nge? Det var inte enbart av rent tekniska sk�l, som i Sovjet sj�lvt under NEP-perioden. �nda fram till sin d�d arbetade Stalin p� att �terf�rena Tyskland under en, som det hette, neutral regering (dvs kapitalistisk) utan arm� och med ett minimum av industri. Detta var inte bara en good-will-gest gentemot imperialistv�nnerna USA och England. Europas st�rsta industriella centra l�g ju i Tysklands v�stra del. Om dessa omr�den f�rblev under imperialisternas kontroll (som de gjorde genom den milit�ra ockupationen direkt efter kriget) r�dde inget tvivel om att industrierna skulle byggas upp igen och �ter bli en vapensmedja f�r nya krig.

Det Sovjet skulle betala f�r att f� imperialisterna att avst� var �tskilligt l�gre. �sttyskland hade en betydligt blygsammare, om ens h�lften s� stor, industri.

Rent milit�rstrategiskt var priset f�r Stalin inte heller speciellt h�gt. Han skulle ju fortfarande ha Polen som en buffertzon mot v�ster. Stalins upprepade inviter fortsatte p� v�ren 1953 av kronprinsarna Malenkov och Molotov. Imperialisterna visade inget st�rre intresse f�r f�rslaget. De f�rstod att v�rdera Ruhr-distriktets betydelse f�r �teruppbyggnaden av V�steuropa. Efter det stora arbetarupproret i DDR den 16 juni 1953 utman�vrerade Chrusjtjov och milit�rerna Malenkov. (Se f�rra numret av FI). Redan den 17 juni avsattes Berija med h�nvisning till att han velat �terl�mna �sttyskland till kapitalismen, vilket st�mde bra med sanningen. Samma anklagelse kunde lika g�rna riktats mot Malenkov eller Stalin f�r den delen. D�rmed var den m�rkliga teorin om en �neutral regering� som bas f�r �terf�renandet av Tyskland �ppet misskrediterad. Ett typiskt uttryck f�r Chrusjtjovs revisionism, eller vad tycker SKP? (Eckhoff: �Die Nationale Frage in Deutschland�, die Internationale nummer 5, sid 49). I de f�ljande avsnitten skall vi n�rmare titta p� Stalins utrikespolitik under och efter andra v�rldskriget. Vi l�mnar allts� kriget mellan Sovjet och Kina 1929 �t sitt �de � den som �r specialintresserad av �mnet kan ju sj�lv studera fr�gan. Orsaken till att vi koncentrerar oss p� perioden f o m 1939 �r att det var under denna period som de nuvarande gr�nserna och relationerna mellan ��stblocket� och den �vriga v�rlden v�xte fram.

Stalin och Hitler delar upp Europa och Asien 1939

Den 23 augusti 1939 undertecknades en nonaggressionspakt mellan Sovjet och Nazityskland. Denna �tg�rd fr�n Stalins och Co:s sida kan inte i och f�r sig betraktas som klanderv�rd, eftersom en icke-angreppspakt innebar att Sovjetunionen fick en f�rl�ngd tidsfrist f�r att f�rbereda sitt f�rsvar. Trotskij och 4:e Internationalen f�rsvarade d�rf�r ocks� denna �verenskommelse i princip (I praktiken f�rlorade dock Sovjet p� f�rdraget, eftersom Hitler fram till angreppet 1941 lade under sig hela V�steuropa med vidh�ngande industriella resurser, samtidigt som den v�nstra fronten kunde likvideras och de tyska trupper som legat bundna d�r kunde f�rflyttas �sterut.)

Vad den trotskistiska v�rldsr�relsen dock inte kunde f�rsvara var en l�ng rad omst�ndigheter kring och f�ljder av detta avtal. Detta g�ller exempelvis den 29 september signerade �tysk-sovjetiska gr�ns- och v�nskapspakten�, liksom alla de hemliga f�rdrag som samtidigt undertecknades om uppdelningen av �steuropa och Asien mellan de b�gge staterna (Allard: Stalin och Hitler, en studie i sovjet-rysk utrikespolitik, sid 188-190).

Finland, Baltikum och halva Polen tillf�ll Sovjet. P� Balkanhalv�n l�mnades ingen n�rmare precisering, utom att Bessarabien, en del av d�varande Rum�nien, gick till Sovjet. �ven om inga �verenskommelser tycks ha gjorts f�r Balkan i �vrigt s� �r de broderliga relationerna mellan Stalin och Hitler tydliga. Stalin f�rd�mde n�mligen inte Hitlers anfall mot Jugoslavien. Han n�jde sig med att publicera en notis om det p� sista sidan i Pravda. (Medvedev: Let History Judge, sid 499). L�ngre fram sl�ts nya f�rdrag d�r Tyskland tillerk�nde Sovjet Bosporen och Dardanellerna, utfarten till Medelhavet. Sovjetiska krigsfartyg skulle nu till�tas fritt utpassera. Tydligen f�rberedde Stalin att bygga upp en medelhavsflotta, av den typ som SKP s� energiskt f�rd�mer Brezjnev f�r.

Hitler accepterade Sovjetunionens �r�tt att expandera s�derut� mot Indiska Oceanen, dvs er�vra Indien och Persien (Allard sid 264). Detta framstod inte d� som lika fantastiskt som det kan g�ra idag. Helt ovetande om det hemliga avtalet skrev Trotskij ungef�r samtidigt en artikel d�r han s�ger att en sovjetisk invasion av Indien kunde vara att v�nta i framtiden.

De diplomatiska f�rdragen kompletterades med handelsavtal d�r Sovjet erbj�d sig f�r Hitlers r�kning att k�pa upp milit�ra f�rn�denheter p� v�rldsmarknaden som de �vriga imperialistl�nderna v�grade s�lja till Tyskland. Till detta lades s� det vidrigaste av allt, en avveckling av all fientlig propaganda p� b�da h�ll

I ett offentligt tal i slutet av augusti (av Molotov, publicerat i Pravda 1 september) signalerades denna v�ndning i f�ljande ordalag: �man m�ste erk�nna att det �ven i v�rt land funnits en del kortsynta m�nniskor som dragits med den �verf�renklade antifascistiska propagandan...�

F�ljden av detta blev att den anti-fascistiska propagandan avbl�stes, b�de i Sovjet och via Kornintern. Det fick t o m s�dana resultat att Berija skickade en order till koncentrationsl�gren, som f�rbj�d vakterna att anv�nda ordet fascist som sk�llsord mot f�ngarna. Den ordern annulerades 1941. (Medvedev, s. 443). I samband med f�rdragen utl�mnades ocks� tusentals tyska kommunister, som flytt fr�n Tyskland vid Hitlers makttilltr�de. Men det g�llde f�rst�s inte f�r s�dana som Walter Ulbricht.

Men inte nog med det. I ett tal som h�lls 2 m�nader senare (31 oktober) sade Molotov bl.a f�ljande:

�I samband med dessa viktiga f�r�ndringar i den internationella situationen �r det uppenbart att vissa gamla formler, vilka vi �nnu f�r inte s� l�nge sedan anv�nde � och som s� m�nga vant sig vid � f�r�ldrats och idag inte kan till�mpas... Det �r t.ex. bekant att s�dana begrepp som �aggression� och �aggress�r� under de sista m�naderna erh�llit ett nytt konkret inneh�ll, f�tt en ny mening. Det �r inte sv�rt att gissa att vi idag inte kan anv�nda dessa begrepp i samma mening, som l�t oss s�ga, f�r tre- fyra m�nader sedan. Om man h�ller sig till Europas stormakter, s� befinner sig Tyskland idag i l�get av en stat, som str�var till snarast m�jliga slut p� kriget och till fred. Medan England och Frankrike som �nnu ig�r larmade mot aggressionen, �r f�r krigets forts�ttande och mot fredsslut. Som man ser f�r�ndras rollerna�. (Molotov: Om Sovjetunionens utrikespolitik, sid 4-5).

Genom att p� detta s�tt demagogiskt utnyttja det faktum att Hitler efter ockupationen av Polen givetvis inte hade n�got emot att f� ett litet andrum f�r att ta ny sats, f�rs�kte s�ledes Molotov f� det till att Hitler var en freds�lskare. I samband med detta beordrades ocks� Kominternpartierna att angripa England och Frankrike ist�llet f�r Nazityskland.

L�t oss ta ytterligare ett exempel p� Molotovs argumentation mot de blivande �allierade� och �freds�lskande� imperialisterna:

�Hitlerismens ideologi kan, liksom varje annat ideologiskt system, erk�nnas eller f�rkastas �det �r en sak som g�ller politiska �sikter. Men varje m�nniska begriper att en ideologi inte kan f�rintas med v�ld, att man inte kan g�ra slut p� den genom krig. D�rf�r �r det inte bara absurt utan rent av brottsligt att f�ra ett s�dan krig som ett krig f�r �hitlerismens f�rintande�, maskerat med den falska flaggan av kamp f�r demokratin� (Samma arbete, s 6)

�r det s� underligt att det blev en f�rvirring hos kommunistpartierna och arbetarklassen v�rlden �ver? [4]

L�t oss �verg� till de territoriella �verenskommelserna mellan Stalin och Hitler. Fanns det n�gra folkr�ttsliga grunder f�r uppdelningen som gav Stalin r�tt till de n�mnda omr�dena? Svaret �r nej. De flesta hade visserligen tillh�rt Ryssland under tsartiden, men det �r ju inget argument. I s� fall borde man ju st�dja Englands r�tt att �terf� Indien etc. Den halva av Polen som er�vrades 1939 hade tillh�rt Ryssland fram till 1920 �rs krig. Den befolkades av ukrainare, men denna �r ju bara en av m�nga f�rtryckta nationella minoriteter i Sovjet. Stalin hade ingen r�tt att k�psl� med dem. (I samma veva skrev Trotskij en artikelserie som f�rsvarade ett fritt och sj�lvst�ndigt arbetarnas och b�ndernas Sovjetukraina).

N�r de ryska trupperna tr�ngde in i �st-Polen m�ttes de av samma motst�nd fr�n den ukrainska befolkningen som tidigare visats mot de polska ockupanterna. V�pnade nationalistiska motst�ndsgrupper opererade i omr�det �nda fram till 1961! (Ivan Dzyubas: Internationalism or Russification?, sid IX).

F�r att inte g�ra polackerna alltf�r sura gav Stalin dem 1945 en n�got mindre bit av �sttyskland. Polens territorium f�rsk�ts allts� v�sterut och krympte med ca 50.000 km² �� Gissa i vems ficka de hamnade!) En intressant uppf�ljning av Stalins ges�llarbete fr�n b�rjan av seklet, Marxismen och nationella fr�gan.

I fr�ga om Bessarabien �r f�rh�llandena lika klara. Omr�det er�vrades av Tsarryssland 1812. Samma sak g�ller de baltiska staterna, Stalin hade inte st�rre r�tt till dem �n Sverige hade.

Om Stalins aff�rer med Tyskland inte var �supermaktspolitik� s� kan man undra hur Tjeckoslovakienockupationen kan vara det. Finland �r ett exempel som det kan vara intressant att dr�ja lite vid.

1939 kr�vde den sovjetiska regeringen gr�nsomr�det intill Leningrad, Karelska n�set. Syftet var uppenbarligen att skydda Leningrad fr�n blixtangrepp, n�got som givetvis stod i �verensst�mmelse med den sovjetiska arbetarstatens legitima intressen och d�rf�r ett krav som alla revolution�rer m�ste st�dja. (D�remot �r det hyckleri att som t.ex. Gustav Johansson skriver i sin bok Det svenska folkets undang�mda �den att f�rsvara de sovjetiska kraven med att Sovjet erbj�d ett dubbelt s� stort omr�de l�ngre norrut som utbyte. GJ talar inte om att Karelska n�set var t�ttbefolkat med finnar, medan det omr�de Sovjet erbj�d var n�stan rena rama �demarken).

Nu v�grade den reaktion�ra finska regeringen att g� med p� de sovjetiska kraven, och d�rmed sattes den stora cirkusen ig�ng. Stalin beordrade krig och satte samtidigt upp en finsk �folkregering�, med det uttalade syftet att st�rta den sittande regeringen och uppr�tta ett �Sovjet-Finland�.

P g a de r�dande klasskampsf�rh�llandena, kunde detta i Finland inte annat �n upplevas av den finska befolkningens majoritet och utnyttjas av den finska borgarklassen, som om Sovjetunionen startat ett rent er�vringskrig av hela Finland. Den f�rsta �folkregeringen�, som Stalin tillsatte under ledning av A. Tuominen f�rsvann ocks� hastigt och lustigt d� f�rgrundsfiguren l�mnade kommunistpartiet och uppmanade sina �landsm�n� att g�ra kraftigt motst�nd mot den �sovjetiska imperialismen�. D�rf�r fick Stalin omorganisera denna skuggregering och tills�tta O.W Kuusinen ist�llet, en lydigare och l�ttare kontrollerbar figur (han befann sig i Moskva).

Genom denna �klumpighet� hj�lpte Stalin bara till med att ena den finska nationen och uppmuntra nationalism och chauvinism och d�rmed ocks� st�rka de krigsgalna kretsarna i Finland.

Och inte blev det b�ttre av att d� kriget avslutades 1940 (utan den promenadseger som Stalin och den sovjetiska generalstaben v�ntat sig) Stalin ocks� passade p� att karva �t sig n�gra extra bitar, bl a Petsamo uppe vid Norra Ishavet (h�r h�ller inte argumenten om Leningrad).

P� detta s�tt lade man grunden till att de finska �revanschisterna� lyckades dra med Finland p� Nazitysklands sida vid blixtangreppet p� Sovjet �ret d�rp�.

Detta har inget att g�ra med en revolution�r utrikespolitik. En s�dan skulle � om vi f�ruts�tter att Karelska n�set verkligen var livsn�dv�ndigt f�r Sovjetunionens s�kerhet och att krig om detta var oundvikligt � har sett helt annorlunda ut. Vid krigets b�rjan borde man exempelvis klart deklarerat krigsoperationernas begr�nsade m�ls�ttning, uppmanat den finska arbetarklassen att hj�lpa Sovjet att uppn� denna begr�nsade m�ls�ttning och vid krigsslutet begr�nsat sig till att ta de omr�den man fr�n b�rjan kr�vt. Genom en s�dan politik � konsekvent genomf�rd � skulle den finska reaktionens m�jligheter att man�vrera kraftigt beskurits och kunnat framst�llas som de krigshetsare de verkligen var (Se Medvedev s 445-446).

Stalin och de �allierade� i slutet av v�rldskriget

Med ovanst�ende borde Stalins �stormaktschauvinism� i andra v�rldskrigets inledningsskede vara v�l belagt. Men det blev inte b�ttre senare heller. Vid Jalta och Potsdam delades Europa och Asien upp i �intressesf�rer� mellan de tre �stormakterna� Sovjet, USA och Storbritannien. H�r �r inte platsen f�r att i detalj g� igenom hela komplexet av �verenskommelser och de konsekvenser de fick � t.ex. offrandet av revolutionen i Grekland, f�rs�ken att f� Tito att godk�nna att den gamla jugoslaviska kungen skulle �terf� makten, f�rs�ken att f� Mao att avbryta kampen mot Chiang Kai-shek f�r att ist�llet bilda en koalitionsregering osv (i David Horowitz antologi Kontrarevolution finns exempel p� detta behandlade mer i detalj). H�r skall vi inskr�nka oss till att behandla Stalins �verenskommelse med Roosevelt och Churchill i Jalta 1945, om Kina vad g�ller de territoriella fr�gorna.

Som vi redan s�tt hade Stalin inte bara en slokande mustasch utan ocks� en n�sa med ett utpr�glat sinne f�r aff�rer. Han gjorde aldrig n�got gratis. N�r imperialisterna ville ha ett handtag med att kl� japanerna 1945 fick Kina betala � eller sett strikt ur den nationella fr�gans synvinkel, Kina blev av med delar av sitt gamla imperium, omr�den som inf�rlivats genom diverse angreppskrig under seklernas lopp. Men detta �r en liten distinktion som Mao brukar f�rbise, vid gr�nstvisterna med Indien och Sovjet har han uppenbarligen inte utg�tt fr�n n�gon karta �ver de nationella minoriteternas bos�ttning, utan ifr�n gamla hederliga kejserliga kartor.

Genom Jaltaavtalet h�mnades Stalin tsarens nederlag i rysk-japanska kriget. Ryssland tog tillbaka de baser och j�rnv�gar i Kina som de f�rlorat till japanerna genom Portsmouth-freden 1905.[5]

De strategiska baser som kriget till stor del utspelade sig kring, Dairen och Port Arthur samt vidh�ngande j�rnv�gsf�rbindelser med Sovjet, bl.a den tidigare utf�rligt behandlade ostkinesiska j�rnv�gen tillf�ll Sovjetunionen. Dessa baser hade tillh�rt det kinesiska imperiet intill 1898. F�rutom detta fick Sovjet s�dra delen av Sakhalin som d� var en del av Japan. Genom tv� f�rdrag, 1689 och 1728, hade kejsaren av Kina och tsaren delat broderligt p� detta omr�de. Men Stalin hade till synes inte n�gon lust att dela med sig n�got till Mao. Vidare tillf�ll �gruppen Kurilerna Sovjet. Dessa hade tidigare varit ryska och befolkades ocks� av ryssar (och d�rmed var det ju ett legitimt krav fr�n Sovjet).

Yttre Mongoliets status skulle bevaras, som det lite kryptiskt heter i Jaltaavtalet (det betyder att det f�rblev inom den sovjetiska �inflytelsesf�ren�). F�re 1921 hade det varit kinesiskt. Sedan blev det sj�lvst�ndigt. D�refter fixade Stalin det. Som l�saren s�kert redan f�rst�tt undertecknades Jalta-�verenskommelsen utan att kineserna tillfr�gades, varken Chiang eller Mao. (Tushman: Stilwell and the American Experience in China 1911-45, sid 657).

Mao var diplomatiskt som alltid, han yttrade �tminstone aldrig offentligt n�gon protest mot Jaltaavtalet (Quarion: Russen und Chinesen, sid 100).

F�r en tid sedan fick denna sorgliga historia ytterligare en knorr. I supermakternas namn b�rjade KKP st�dja Japans krav p� att �terf� de f�rlorade territorierna. Ett hiskeligt klavertramp, ty Kurilerna och s�dra Sakhalin hade redan p� 30-talet en befolkningsmajoritet av storryssar (Oxford Regional Economic Atlas, The USSR and Eastern Europe, sid 99). Den stalinistiska utrikespolitikens gr�sligaste och mest konsekventa uttryck � �supermaktsteorin� � riktar s� en spark i baken p� Stalin sj�lv, ironiskt nog, n�r han f�r en g�ngs skull agerade korrekt i den nationella fr�gan och �terb�rdade ett omr�de som befolkades av ryssar.

Alldeles efter uppr�kningen av de omr�den Kina skulle avtr�da kommer i avtalstexten n�gra s�llsamma rader.

�Det �r underf�rst�tt att de �verenskommelser ang�ende Yttre Mongoliet och hamnarna och j�rnv�garna refererade ovan kr�ver samtycke fr�n generalissimus Chiang Kai-Shek. (Stalinistiska l�sare uppmanas att inte skratta �t titeln. Stalin tog sig den ocks�, liksom f�r �vrigt ocks� Franco). Presidenten (dvs Roosevelt) kommer att vidta �tg�rder f�r att erh�lla detta samtycke p� r�d av marskalk Stalin�. (Schwartz� Tsars, Mandarins and Commissars, sid 142, d�r ocks� texten om de kinesiska landavtr�delserna finns med).

�P� r�d av marskalk Stalin�! Han kunde inte bara konsten att g�ra l�nande aff�rer, han lyckades f� Roosevelt att agera f�rs�ljare �r firman ocks�.

Nu kan det kanske inv�ndas att det var Chiang, inte Mao som blev snuvad p� kinesiska landomr�den. Om Stalin hade l�mnat tillbaka dem till Mao efter revolutionen hade saken hamnat i annat l�ge. Men det gjorde han inte, s� n�r som p� en j�rnv�gsstump som Kina fick tillbaka 1952. 1950 reste Mao till Moskva f�r att klara ut gr�nsfr�gan och de f�r kineserna s� f�r�dmjukande blandade bolagen som Stalin uppr�ttade i Kina. (Som maoisterna idag kritiserar Brezjnev f�r att uppr�tta lite h�r och var bl.a i Indien). Men Stalin v�grade l�mna ifr�n sig n�got. (Se Maos tal vid Chengtu-konferensen 1958 i Stuart Schrams antologi: Mao-tse-Tung Unrehearsed, sid 101). 1954 �terfick Kina Dairen och Port Arthur. Men d� var det inte Mao som beh�vde resa till Moskva, utan Chrusjtjov som kom till Peking. Det var f�r �vrigt d� som de blandade bolagen uppl�stes p� kinesernas beg�ran.

Innan vi l�gger den territoriella fr�gan till handlingarna vill f�rfattaren passa p� att f�rmedla en liten undran. Vad skulle Ivan den f�rskr�cklige och Peter den Store tycka om att Peking Review kallar Brezjnev och Kosygin f�r �de nya tsarerna�? F�rmodligen upplever de det som en personlig f�rol�mpning. Leonid och Alexej har inte lyckats l�gga en enda millimeter till moder Ryssland. D�remot skulle de gamla tsarerna tillerk�nna Stalin den hederstiteln. Det fanns vitryska officerare som gjorde det. �Fattar du inte att det �r en ny dynasti som grundats!� sa en gammal tsarofficer till en nyarresterad ungkommunist i ett av koncentrationsl�gren p� 30-talet. (Medvedev, sid 358). I ett mycket m�rkligt brev till Mussolini den 8 mars 1940 kallade faktiskt Hitler ocks� Stalin f�r en ny tsar � i motsats till de �judiska bolsjevikerna� som rensats ut, vilket Hitler naturligtvis appl�derade. Efter Stalins seger �ver sina konkurrenter hade kommunismen genomg�tt en positiv f�r�ndring i riktning mot en �rysk-nationell statsideologi� som Tyskland intet hade att frukta utav. Genom utrensningen av judarna hade bolsjevismen avkl�tts sin �judisk-internationella karakt�r�. Bakom den perversa rasistiska rasideologin ligger en mycket skarpsinnig iakttagelse. Trotskij var av judisk b�rd, liksom f�r �vrigt Kamenev och Zinovjev.

Samma sak uttrycker Joseph E. Davis, USAs ambassad�r i Moskva, i en artikel i Lifes hyllningsnummer till Stalin (29/3 1943 sid 49): �Stalins fem�rsplaner (dvs �socialism i ett land�) satte otvetydigt den trotskistiska id�n om v�rldsrevolutionen �t sidan�. S� talar borgare som �r medvetna om klasskampens realiteter.

Efter detta syndaregister �ver territoriell aggression och stormaktschauvinism ska vi �gna n�gra rader �t den ekonomiska sidan av saken, dvs f�rs�ka se om inte SKP:s slappa st�mpling av Brezjnevs handelspolitik som imperialism inte lika g�rna kan anv�ndas p� Stalin.

Stalin som imperialist � i SKP:s mening

Den mest omfattande redog�relsen f�r Sovjets imperialism som SKP producerat finns i Kurt Lundgrens snurriga broschyr �Sovjet idag�. Teorier har ibland underliga �den. Det bevis SKP:s teoretiker anv�nder f�r att bevisa Sovjets imperialistiska karakt�r �r det samma som titoisterna utvecklade vid tiden f�r brytningen med Stalin, n�mligen det s.k oj�mna utbytet, Sovjet dikterade handelsvillkoren, s�ljer dyrt och k�per billigt. SKPs argumentation �r pinsam. F�r att bevisa saken ger man statistik p� exportpriset p� j�rnmalm till �steuropa och n�gra imperialistiska stater. Imperialisterna betalar mindre. Men det bevisar ju ingenting! Det enda s�ttet att f� klarhet i om det f�rekommer n�gon prisdiskriminering �r att j�mf�ra prisindex f�r flera �rs tid som upptar de viktigaste varorna, b�de exporten och importen! S� skulle vi kunna ta priset p� ryskt j�rn, som SKP g�r, fast med den skillnaden att vi tar flera �rs tid ist�llet f�r att illustrera hur vanskligt det �r att plocka ut ett enda �r. Vi tar tre �steuropeiska stater plus ett kapitalistiskt land �ver en tid p� fyra �r. F�r det f�rsta �ret (1955) betalade England minst, �ret d�rp� mest. 1957 och 58 var rangordningen densamma. England p� tredje plats, Bulgarien minst, Genom att v�lja �de r�tta� exemplen kan man bevisa vad som helst. Hade vi valt t.ex. Danmark, Grekland och England f�r 1958 hade vi kunnat konstatera att Ungern och Bulgarien betalade mindre, dvs att det var de kapitalistiska l�nderna som blev diskriminerade i handelsutbytet med Sovjet. Allt h�nger p� urvalet. (Statistisken �r h�mtad ur Mendershausen: Soviet � Satellite Trade Review of Ekonomics and Statistics, maj 1960.)

Debatten mellan Mendershausen och en rysk ekonom f�r en del �r sedan f�ste uppm�rksamheten p� ytterligare komplikationer. Mendershausen hade gjort precis som SKP-broschyren, n�mligen konstaterat skillnaden i priset p� j�rn som exporteras till v�st och till �stsatelliterna. Ryssen smulade utan vidare s�nder resonemanget genom att peka p� att skillnaderna i pris berodde p� skillnader i kvalitet, att en del j�rn s�ldes orent, annat inte. En annan orsak till prisskillnaderna kan vara att Sovjet inte har just s� mycket mer �n r�varor att s�lja till v�st f�r att f� in den valuta som man s� desperat beh�ver f�r att kunna k�pa v�sterl�ndsk teknologi. F�r att tr�nga in p� den kapitalistiska marknaden och f� n�got s�lt �verhuvudtaget kan man mycket v�l tvingas att g� l�gt med buden.

En ironisk po�ng i sammanhanget �r att SKP som alltid annars appl�derar de skummaste U-landsregimers krav p� h�jda r�varupriser, kallar det imperialism n�r Sovjet g�r sammalunda. Sovjets export har ju i princip samma sammans�ttning som de flesta U-l�nders. Dvs mest r�varor.

N�gon utt�mmande statistik �ver prisutvecklingen p� senare �r har vi inte lyckats hitta. Den kanske fr�mste borgerlige experten p� Sovjets ekonomi, Alec Nove, menar att bevisen f�r prisdiskrimineringen �r otillr�ckliga (Det ekonomiska systemet i Sovjetunionen, sid 212).

Den enda studie i �mnet som kan g�ra anspr�k p� n�gon vetenskaplighet �r av r�tt gammalt datum: Pryors The Communist Foreign Trade System som t�cker prisutvecklingen fr�n Stalintiden och st�rre delen av 50-talet. Kurt Lundgren borde ha l�st denna innan han skrev sin broschyr. Pryor visar klart att Stalin exploaterade �steuropa med en omfattande prisdiskriminering. Detta p�gick fram till 1965 (just det SKP!) varefter bilden blir mer oklar. En del stater b�rjade f� b�ttre priser om de handlade med Sovjet �n om de handlade med andra �steuropeiska stater. (Pryor, sid 150-152).

Men saken �r kr�ngligare �n s�. Kunde man visa att DDR och Tjeckoslovakien idag �ver lag betalar mer �n v�rldsmarknadspriser f�r sin import fr�n Sovjet och omv�nt f�r mindre f�r exportens s� �r d�rmed inget bevisat om prisdiskriminering. Ty DDR och CSR exporterar i huvudsak (ca 80%) industriprodukter, och importen best�r till motsvarande andel av r�varor. Och hur f�rh�ller det sig med v�rldsmarknadspriserna p� dessa produkter? Jo, industriprodukterna �r �verv�rderade i f�rh�llande till r�varorna (�ven om trenden nu b�rjar v�nda p� en del punkter). Om allts� DDR och CSR handlade med Sovjet till v�rldsmarknadspriser skulle Sovjet sugas ut. Ett r�ttvist handelsutbyte d�r lika m�ngder arbete byts mot lika f�ruts�tter allts� att Sovjet exporterar dyrare och k�per billigare �n v�rldsmarknadspriset , vilket ju enligt SKP �r sj�lva definitionen p� socialimperialismen! Detta intrikata problem ser man inte skuggan av i SKP:s teoretiserande.

Med prisdiskrimineringen idag m� det vara hur som helst. Det skulle naturligtvis inte f�rv�na oss om det f�rekommer fortfarande. F�r v�r del r�cker det med att konstatera att det �r klart bevisat genom Pryors studie att exploateringen av �steuropa p� Stalintiden var ett faktum. Stalinisterna i SKP g�r allts� b�st att h�lla tassarna borta fr�n det h�r problemet, det sl�r bara tillbaka p� dem sj�lva.

Stalin som simpel str�tr�vare

Man kan fr�ga sig vad SKP skulle s�ga om Brezjnev pl�tsligt satte ig�ng och monterade ner �steuropeiska industrier mutter f�r mutter och sedan flyttade dem till Sovjet. Det var n�mligen precis var Stalin gjorde straxt efter krigsslutet. Med imperialisterna kom Stalin �verens om att Tyskland och dess tidigare allierade Ungern, Bulgarien och Rum�nien skulle f� betala ett j�ttelikt krigsskadest�nd. �En r�ttvis fred �r en fred utan annektioner och skadest�nd�, skrev Lenin 1917. Stalin var av en annan uppfattning. Den prolet�ra internationalismen var inget f�r honom. I Potsdamavtalet hittar vi de makabra r�ttf�rdigandena av skadest�ndsanspr�ken. I detta dokument som undertecknades av Stalin 1945 fastslogs det tyska folkets kollektivskuld till fascismen! (Potsdamer Abkommen Berlin DDR 1971, sid 58).

Den tyska arbetarklassen hade allts� sin skuld i Hitlers angreppskrig och enligt den prelimin�ra �verenskommelsen skulle Sovjet f� h�lften av totalt 20 miljarder dollar som skulle drivas in under en 40-�rsperiod. Hur stora v�rden Stalin bortr�vade fr�n den �sttyska arbetarstaten �r oklart, det finns naturligtvis ingen offentliggjord statistik. F�rmodligen var det avsev�rt mer �n de siffror som Roosevelt kommit �verens om. Enligt uppgift var det 25 miljarder dollar, om man ocks� r�knar med kostnaderna f�r de sovjetiska ockupationstrupperna som DDR ocks� tvingades betala (Goldman: Soviet Foreign Aid, sid 5)

Fram till 1948 monterades 1372 fabriker helt eller delvis ned och flyttades till Sovjet (Plogstedt: �Oppositionelle Str�mungen in der DDR�, Die International nr 5). Men man tog inte bara fabriker. N�r Stalin nu �nd� hade chansen och hade DDR p� kn�na passade han p� att sno en del av den �sttyska j�rnv�gen ocks�, 32 % av r�lsen n�rmare best�mt. (David Child, East Germany, sid 138).

I ett andra stadium fortsatte Stalin att utkr�va 25% �rligen av den �sttyska arbetarstatens bruttonationalprodukt, detta enligt vad den gamle skurken Walter Ulbricht sj�lv sagt. Genom de s.k sam�gda bolagen (SAG) fick Sovjet direkt kontroll �ver praktiskt taget hela den tunga industrin i DDR (Cliff: Russia: Marxist Analysis, sid 183). Dessa bolag uppl�stes inte f�rr�n efter Stalins d�d.

Rum�nien och Ungern slapp billigare undan. Ungern betalade bara en mindre del av de 200 miljoner dollar som utkr�vts. Det fanns n�mligen inte mer att ta. Rum�nien gick i konkurs redan i b�rjan av r�verikampanjen och Stalin s�g sig snart tvungen att l�na pengar till sina lusfattiga lakejer.

Stalin l�t inte ens bli det h�rt pr�vade Polen, som procentuellt f�rlorat mest folk i kriget och innehade v�rldsrekord i �del�ggelse. Eftersom Polen inte hade slagits p� Tysklands sida m�ste utplundringen ordnas p� ett snyggare s�tt �n genom �ppna konfiskationer. Stalin l�t Polen beh�lla de tyska fabrikerna som under kriget byggdes p� dess territorium. Som tack kr�vde han j�tteleveranser av kol till ett pris som var mindre �n en tiondel av v�rldsmarknadspriset. Detta avbr�ts inte f�rr�n 1958. En samtida polsk vits g�r s� h�r: B�de solen och polska kolet �r v�rmek�llor. Vad �r d� skillnaden? Solen f�rsvinner i v�ster, kolet i �ster. (Goldman sid 5).

F�rutom att utplundringen av DDR rent ekonomiskt var ett fruktansv�rt slag mot arbetarklassen (70% av verkstadsindustrin var redan utslagen av kriget) s� var den kanske politiskt �nnu mer f�r�dande. Det �r inte s� konstigt att en stor del (om inte den st�rsta) av de 3-4 miljoner m�nniskor som flytt till DDR var arbetare. Kan man t�nka sig n�got mer demoraliserande f�r en v�nstersinnad arbetare �n att beh�va slava under en ockupationsmakt som kallar sig kommunistisk? De som inte r�stade mot Stalin med f�tterna och flydde r�stade med n�varna. 1953 gjorde stora delar av den �sttyska arbetarklassen uppror mot ockupanterna och deras lakejer. D� blev det fart p� Stalins arvtagare. 99 f�retag �terl�mnades omedelbart och det tillk�nnagavs att alla r�verier skulle upph�ra fr�n och med den 1/1 1954 (Goldman sid 5). S� g�r det n�r arbetarklassen tar till orda. Synd bara att det inte skedde tidigare. Det skulle f�rsatt SKP i en penibel situation. Vad skulle man s�ga om ett arbetaruppror mot Stalin sj�lvt?

�Fred utan annektioner och skadest�nd� sa Lenin. Stalin teg och handlade, annekterade och plundrade!

Str�tr�veriet begr�nsade sig f�r �vrigt inte till �steuropa. �ven Kina blev utsatt f�r en liknande plundring. I Mandsjuriet, som ockuperades av sovjetarm�n i v�rldskrigets slutskede, anv�nde Stalin liknande metoder. Mandsjuriets industrianl�ggningar monterades systematiskt ner och forslades till Sovjet via den transsibiriska j�rnv�gen. Och h�r �r det viktigt att komma ih�g att inte Chiang Kai-shek, utan de kinesiska kommunisterna hade en mycket stark st�llning h�r. Men, den sovjetiska arm�n, under ledning av marskalk Malinovsky (blivande regeringsmedlem i Polen) till�t kommunisterna enbart att ta kontrollen �ver landsbygden.

Denna politik, att beh�lla kontrollen �ver st�derna och att nedmontera industrianl�ggningarna, motiverades med att fabrikerna byggts upp av de japanska inkr�ktarna och d�rf�r var ett legitimt krigsbyte f�r Sovjet. Allt detta sedan i sin tur innebar en dolkst�t i ryggen p� de kinesiska kommunisterna, som var i tr�ngande behov av att f� tillg�ng till industriresurser, n�got som skulle ha st�rkt den revolution�ra sidan oerh�rt inf�r den slutgiltiga kraftm�tningen med Koumintang. Det gav Stalin och hans anhang blanka f�an i. Och som kronan p� verket �verl�t ryssarna st�derna till Chiang Kai-shek d� de nedmonterat fabrikerna.

Brezjnev �suger ut tredje v�rlden�

SKP:s sovjetbroschyr f�rs�ker visa att Brezjnev �r en s�mre handelspartner �n de imperialistiska staterna, inte bara f�r �st-Europa utan ocks� f�r tredje v�rlden. Det �r faktiskt s� att ryska industriprodukter �verlag �r dyrare �n de som s�ljs i V�steuropa och USA. Med stor irritation kunde kubanerna konstatera saken i b�rjan av 60-talet. Ryssarna svarade med att visa att det h�gre priset berodde p� att deras produktionskostnader var h�gre. (Karol: Castros Kuba, sid 168). SKP skulle naturligtvis s�ga att detta bara var en l�gn f�r att d�lja superprofiterna. Men vi m�ste ge ryssarna r�tt. Produktionskostnaderna �r h�gre i Sovjet �n i de imperialistiska staterna, b la beroende p� den l�gre teknologiska niv�n. Hur �r det SKP, skulle en enda kapitalist investera i moderna maskiner om det inte var f�r att de sparar arbete och s�nker produktionskostnaderna och d�rmed ger h�gre profit? Att kritisera Sovjet f�r att industripriserna �r h�gre �n imperialiststaternas, �r att kritisera Oktoberrevolutionen f�r att den inte �gde rum 70 �r tidigare s� att industrialismen kunnat p�g� i hundra �r som i v�st, ist�llet f�r 30.

H�gre priser p� Sovjets export till U-l�nderna bevisar allts� inget om utsugning. Om man bara ser till denna del av handelsrelationerna mellan Sovjet och tredje v�rlden blir det obegripligt varf�r n�got utbyte �verhuvudtaget �ger rum. Varf�r k�per inte dessa U-l�nder sina varor fr�n imperialistl�nderna ist�llet? Det beror p� att relationerna med Sovjet tagna som helhet �r f�rdelaktigare (export, l�nevillkor, hj�lp av olika slag). Om det inte var s� kunde naturligtvis inga argument i v�rlden f�rklara varf�r en enda ulandsbourgeoisi g�r aff�rer med Sovjet. Men ingen teori �r tillr�ckligt d�lig f�r att SKP skall rata den. Den statistik som anv�nds i �Sovjet idag� g�r just ut p� att visa att de ryska handelsvillkoren som helhet �r s�mre �n imperialisternas. Siffrornas ursprung �r skumt. Carters �The Net Cost of Soviet Foreign Aid� �r finansierad av Ford-stiftelsen. Hur var det nu igen SKP? Var det inte Sovjet och USA som med alla medel k�mpar efter herrav�lde? Inkluderar inte det ocks� de s.k objektiva sam h�llevetenskaperna i respektive l�nder? F�r �vrigt g�r inte boken ut p� att Sovjet tj�nar n�got ekonomiskt p� sina relationer med tredje v�rlden, utan att det kostar s� lite! I annat fall skulle den v�l hetat �The Net Profit of Soviet Foreign Aid�. Inte sant SKP?

F�r att ge l�saren en uppfattning om hur d�lig SKP:s argumentering �r ska vi ta en titt p� en fallstudie av �socialimperialismen� i Indien, n�mligen Bo Gustavssons �St�lverket i Bokaro� (Clart� nr 45- 74). Artikeln �r en enda stor s�pbubbla. Det enda i den som h�ller �r att de sovjetiska r�dgivarna kr�vt samma privilegierade behandling som de fr�n v�st. Men det �r ju inget att f�rv�na sig �ver. Sovjetbyr�kraterna �r naturligtvis inte progressivare n�r de reser utomlands �n de �r p� hemmaplan.

Gustavsson n�r inte ens upp till de enklaste kraven p� objektivitet. Han utg�r bara fr�n en enda bok. Dessv�rre en mycket d�lig bok. Gustavsson ser Bokarost�lverket som ett uttryck f�r sovjetimperialismen d�rf�r att det �r dyrt, omodernt och allm�nt d�ligt. Beviset �r en j�mf�relse i fr�ga om produktionskostnaderna med ett annat st�lverk, Rourkela. Men dessa st�lverk �r inte j�mf�rbara, som Gustavsson p�st�r. Rourkela byggdes av Krupp i b�rjan av 60-talet med en teknologi som var s� avancerad att det dr�jde n�stan ett decennium efter kontraktets undertecknande innan den introducerades ens i USA. Kritiken av ryssarna f�r att de byggde ett st�lverk som var dyrt och omodernt sm�lter allts� ihop till en kritik av dem f�r att de inte anv�nde en teknologi som de sj�lva inte besatt! 1953 fick Krupp ett oroande brev fr�n Nehru. Sovjetunionen erbj�d sig att g�ra samma jobb (bygga Rourkelaverket) skitbilligt (dirt cheap i orginalet). Nehru blev upplyst om att han kunde tr�ffa en �verenskommelse med ryssarna om han �nskade, han skulle inte beh�va betala mycket men � andra sidan skulle han inte heller f� s� mycket. Kruppst�let skulle bli h�g-kvalitativt st�l, producerat med den nya metoden. Kvalitet var dyrt (Manchester: The Arms of Krupp, sid 814).

En forskare som �r direkt knuten till USA-imperialismen har gjort en j�mf�relse mellan Rourkela och Bhilai, ett st�lverk av lamm typ som Bokaro, som Sovjet byggde samtidigt.

�Men under tiden ledde ryssarnas metoder till l�gre byggnadskostnader och f�rre omedelbara problem med produktionen genom att de �gnade sina resurser �t ett enklare projekt. Dessutom begick tyskarna ett osedvanligt antal misstag, vilket ytterligare tj�nade till att positivt framh�lla det lysande (�superb� i originalet) sovjetiska arbetet.� (Goldman, Soviet Foreign Aid, sid 86).

Orsaken till att det tyskbyggda st�lverket nu producerar billigare �r allts� en mer avancerad teknologi. Denna kr�vde naturligtvis st�rre investeringar. Det ryskbyggda Bhilai-verket som ung. motsvarar Bokaro var p� papperet 1/5 billigare �n Rourkela. I praktiken var skillnaden �nnu st�rre. En fj�rdedel av kostnaderna f�r Bhilai utgjordes av investeringar i gruvor, tyskarna beh�vde p g a f�rdelaktigare geografiska f�rh�llanden blott betala h�lften s� mycket.

I slutet av Gustavssons artikel noteras att Bokaro fullt utbyggt kommer att producera billigare �n det tyskbyggda st�lverket. Detta �r i och f�r sig inget m�rkligt, det beror p� storlekens f�rdelar. Det som �r f�r�dande f�r Gustavssons argumentation �r att det �r Bokaro som utvidgas, inte Rourkela.

Varf�r utvidgas det ryska st�lverket och inte det tyska? �r det kanske beroende p� att den ryska metoden kr�ver mindre investeringar och �r tillf�rlitligare i drift? Svaret borde vara sj�lvklart � om man nu inte �r s� f�rblindad av anti-sovjetism som Gustavsson f�rst�s.

Gustavssons artikel inneh�ller en del uppgifter om att Sovjet exploaterar Indien genom handeln ocks�. Det �r lite sv�rt att kontrollera p�st�endena, eftersom han inte talar om var han har f�tt dem ifr�n. Hos Goldman, den USA-imperialistiske forskaren vi nyss h�nvisade till st�r inget att finna i den h�r v�gen (utom ett visst valutafiffel i fr�ga om den Indiska exporten av Cashew-n�tter).

Sovjet har l�nat Indien stora pengar till industriinvesteringar . �terbetalningen av l�n �r ett stort problem f�r U-l�nderna p g a de d�liga ekonomiska resultaten av de investeringar l�nen anv�nds till Resultatet �r v�lk�nt � av den totala s.k U-hj�lpen fr�n imperialistl�nderna 1951-61 gick 2/3 direkt tillbaka som r�nta och amorteringar p� tidigare l�n. Det �r inte U-l�ndernas fel att det blir s� h�r. Det beror p� att imperialisterna uppr�tth�ller parasit�ra och sl�saktiga borgarregimer i U-l�nderna. N�gon industri som kan b�ra upp �terbetalningarna av gamla l�n uppst�r inte p g a v�rldsmarknadens tryck.

Vad skall man d� s�ga om de ryska l�nen till Indien n�r �terbetalningarna leder till sv�righeter. Utsugning i niv� med USA-imperialismens? Knappast � r�ntan �r 2,5%. Om Indien inte klarar �terbetalningarna beror det p� den ruttna borgerliga regimen. Och den har britterna skapat. Sovjet har naturligtvis gjort en del f�r att st�dja regimen. Men om SKP tycker att det ligger n�gon po�ng i att konstatera det, s� borde v�l de ocks� f�rd�ma Kinas hj�lp �t exempelvis Pakistan eller Etiopien. Vi kan inte se n�gon skillnad.

Gustavssons artikel mynnar ut i ett f�nigt citat om att Indien m�ste s�ka sig en sj�lvst�ndig v�g, landet skall inte utnyttjas av vare sig imperialistisk eller rysk teknologi. Det �r ju ganska sensationellt, eftersom Gustavsson inget s�ger om n�dv�ndigheten av en socialistisk revolution. Det �r minst sagt f�rv�nande att en person som kallar sig kommunist menar att ett undertryckt land kan g�ra sig fritt och oberoende och industrialisera utan att bryta med kapitalismen. Det �r ju att fullst�ndigt nonchalera v�rldsmarknadens realiteter. Inte ett enda land utanf�r Europa och Nordamerika har lyckats industrialisera inom kapitalismens ram, utom Japan som kunde det endast tack vare att det aldrig tidigare varit indragit i den imperialistiska v�rldsmarknaden och under sj�lva uppbygget isolerade sig med milit�rmakt. Denna nya utvecklingsstrategi styrks inte med ett enda ord, Gustavsson bara konstaterar. Det �r inte f�rsta g�ngen som revisionismen ing�tt f�rbund med tankeslappheten.

Slutligen kan man fr�ga sig varf�r Gustavsson valde Indien f�r att exemplifiera Sovjets relationer med ett U-land. Hade det inte varit intressantare, Gustavsson, att se efter hur det g�tt f�r det land som haft de intensivaste relationerna, Kuba? (N�ja, l�t oss inte spela dumma: fr�gan var retorisk).

Till sin broschyr om Sovjet har Kurt Lundgren letat upp ett citat d�r Castro, s�kert med r�tta, kritiserar Sovjet. Det finns m�nga negativa drag i de rysk-kubanska relationerna. Ingen l�r v�l p�st� att Sovjet t.ex. har uppmuntrat den prolet�ra demokratin p� �n. � andra sidan �r det sj�lvklart att den kubanska arbetarstaten inte skulle ha �verlevt om den inte f�tt hj�lp fr�n Sovjet. Skulle inte Kina kunnat g�ra n�got ist�llet? N�got, men inte tillr�ckligt. Den kinesiska - handelsflottan �r f�r liten. �n mindre blir den naturligtvis om man r�knar in att rutten Leningrad�Havanna tar 14 dagar, medan resan fr�n Kina runt Kap Horn (Panamakanalen skulle naturligtvis inte ha sl�ppt igenom n�gra hj�lptransporter till Kuba) tar minst tre g�nger s� l�ng tid.

Vi skall inte brodera mer p� den kubanska fr�gan, �mnet �r alltf�r tacksamt. Ett Castrocitat om relationerna med Kina kan v�l dock till�ggas f�r att ge lite perspektiv p� citaten i SKP-broschyren:

�Som ni vet �nskar jag ingen polemik med Kina och jag f�rs�ker till och med gl�mma bort den konflikt som uppstod mellan oss om riset 1966. D� tog jag mycket illa vid mig �ver deras handlande mot oss. Jag hade h�ga tankar om deras revolution�ra moral och v�ntade mig inte att de skulle f�rs�ka �va p�tryckningar p� oss med s�dana medel (Karol: Castros Kuba, sid 279).

Kina v�grade n�mligen �ka exporten av ris i takt med de kubanska behoven, riset gick till Japan ist�llet. Kineserna fick v�l b�ttre betalt av dem!! (Samma bok, sid 218).

�Ryssarna vill er�vra hela v�rlden�

Att Brezjnev har v�rldsherrav�lde i kikaren �r supermaktsteorins huvudtes. Beviset �r att sovjets flotta nu seglar p� alla hav.

�nda sedan Oktoberrevolutionen har imperialisterna f�rs�kt ringa in och isolera Sovjet. Under mellankrigstiden uppmuntrade imperialisterna de �steuropeiska fascistdiktaturerna och man gjorde vad man kunde f�r att f� Hitler att anfalla. Varf�r angrep Hitler? D�rf�r att de tyska strategerna bed�mde att segerchanserna var goda. Det var de ocks�. Sovjet var mycket svagare �n Tyskland milit�rt i b�rjan av kriget. Om Sovjet ist�llet hade varit �verl�gset, om ryska flottan hade varit stark nog att beskjuta de tyska kustst�derna och ta upp kampen i Medelhavet s� hade Hitler aldrig v�gat angripa. D�rf�r tycker vi ocks� att det �r bra att Sovjet idag har en stark flotta. Detta minskar risken f�r angrepp fr�n USA. Om man bara hade landbaserade k�rnvapen finns alltid risken att imperialisterna kan sl� ut dem med ett enda blixtangrepp. Detta hot har uppenbarligen f�rsvunnit nu n�r Sovjet ocks� har k�rnvapenb�rande u-b�tar osv osv.

Tydligen ans�g ocks� Stalin att det var n�dv�ndigt att bryta den imperialistiska inringningen med en offensiv flotta. Eller tror Clart� att han l�t bygga oceang�ende fartyg fyra slagskepp och 32 kryssare, bara f�r kustf�rsvaret i �stersj�n och Svarta Havet? (Lichtheim: Europe in the 20th century, sid 459).

Varf�r f�rhandlade han med Hitler om att byta spannm�l och olja, som denne var i desperat behov av, mot v�rldens d� st�rsta slagskepp � Bismarck? (Perrault: The Red Orchestra, sid 20).

Naturligtvis kommer vi ocks� att st�da Kina n�r man skaffar sig moderna vapen. Detta �r ett mycket b�ttre s�tt att garantera freden �n att fj�ska f�r imperialisterna med f�rdelaktiga handelsavtal och supermaktsteorier. Lenin f�rs�kte en g�ng k�pa fred genom att bl.a erbjuda f�rdelaktiga handelsavtal, men han nedl�t sig aldrig att sprida n�gon sorts supermaktsteori f�r det. D�r har vi skillnaden mellan Lenin och Mao i ett n�tskal.

Krig mellan Sovjet och Kina?

Att Brezjnev inte �r ute efter v�rldsherrav�lde utesluter f�rst�s inte att han g�rna skulle sluka mindre bitar, om det gick (i det avseendet skiljer han sig inte fr�n Stalin, naturligtvis!). Kina, kanske? Ja kanske � om det vore m�jligt milit�rt. Men det �r det inte idag. �r d� den sovjetiska uppladdningen vid kinesiska gr�nsen bara tomt vapenskrammel? Nej, ifall ett inb�rdeskrig skulle utbryta i Kina d�r ena parten orienterar sig mot Sovjet och har rimliga utsikter att vinna �r en rysk intervention inte otrolig. Att Kina intervenerar i Sovjet p� motsvarande s�tt �r f�rst�s inte uteslutet, men mindre sannolikt med tanke p� att den ryska byr�kratin �r j�mf�relsevis stabil � det var l�nge sedan den skakades av v�ldsamma inre mots�ttningar av den typ som tv� g�nger p� kort tid s�nderslitit den kinesiska.

I v�ntan p� att n�gon dylik mots�ttning uppenbarar sig i endera l�gret fyller den milit�ra uppladdningen en annan mycket viktig funktion p� b�gge sidor av gr�nsen. Den enorma krigshetsen ger byr�kratierna en v�lkommen m�jlighet att st�rka sitt grepp om folket med nationalism. Detta �r f�rst�s speciellt viktigt f�r den sovjetiska byr�kratin, som har stora sv�righeter med att hitta n�got att mobilisera massorna med till st�d f�r sitt v�lde. Mao har som alla vet lyckats b�ttre med den saken.

Vad legaliteten i de krav p� gr�nsrevision som Kina st�ller p� Sovjet betr�ffar, r�cker det med att konstatera att man anv�nder det gamla kinesiska imperiets gr�nser som riktm�rke. Dessa omfattade �ven Indokina, Malackahalv�n, Korea, delar av Indien och Yttre Mongoliet. Inget av dessa omr�den har n�gon kinesisk ursprungsbefolkning. Detta g�ller ocks� gr�nsomr�dena man vill ha av Sovjet. Ryssarna � sin sida, �beropar sig p� gamla tsaristiska kartor. Lika goda k�lsupare med andra ord!

Del 3 � Sovjet mot kapitalism eller socialism?

Det kapitalistiska produktionss�ttets utveckling fram till dess monopolistiska stadium �r f�rvisso en komplicerad historia. Men det finns i alla fall en relativt enkel motor till grund f�r processen. En �central dynamik�, som det brukar heta. Det �r konkurrensen mellan individuella kapital. Konkurrensen sl�r ut de svaga och driver fram en st�ndigt �kad koncentration och centralisation. Detta �r ett opersonligt f�rh�llande, det vill s�ga f�r att beskriva utvecklingen i stora drag �r det sk�ligen likgiltigt att f�rs�ka klara ut vad de enskilda kapitalisterna tyckte och t�nkte i den och den situationen. Vare sig kapitalisten �r gammal och tr�tt eller ung och rovgirig s� m�ste han �nd� f�lja systemets spelregler. G�r han ingen profit, g�r han i konkurs och upph�r d�rmed att vara kapitalist.

Kan man d� hitta n�gon motsvarande �central dynamik� i sovjetekonomins utveckling sedan 1917? Nej! NEP var ingen vidareutveckling av krigskommunismen, 30-talets kollektiviserade jordbruk var ingen vidareutveckling av 20-talets agrarkapitalism, 30-talets planekonomi utvecklade sig inte ur 20-talets decentraliserade industrif�rvaltning. F�r att f�rklara dessa v�ldiga spr�ng r�cker det inte med att anv�nda enbart ekonomiska begrepp. Det kr�vs en sociologisk analys. Genom att visa hur marknadskrafterna speciellt p� landsbygden under 20-talet skapade ett allt starkare skikt av bondekapitalister (kulakerna) och hur detta hotade den stalinistiska byr�kratins maktmonopol f�r vi en f�rklaring till varf�r kollektiviseringen �gde rum.

En kombination av ekonomiska och sociologiska faktorer �r allts det enda som kan avsl�ja logiken i den ekonomiska utvecklingen. Sl�r vi in �ppna d�rrar? Om det vore s� v�l �nd�! Vad som framst�r som t�mligen sj�lvklart i fr�ga om en h�ndelse som kollektiviseringarna �r n�mligen helt gl�mt n�r maoisternas teoretiker ska redog�ra f�r vad som h�nt de sista �ren i Sovjet och vad som man kan v�nta i framtiden. Att en seger f�r kapitalismen �r fullt m�jlig �r t.o.m en spridd uppfattning bland trotskister. (�ven om de givetvis inte f�rfallit till samma kvacksalverimetoder som maoisterna).

Det �r en praktisk st�ndpunkt eftersom man d� st�r helgarderad. N�gon tredje m�jlighet f�rutom socialism och kapitalism finns ju inte. Det �r en opportun st�ndpunkt ocks�. Den utg�r en eftergift f�r den samlade �sovjetexpertisen�, fr�n borgarna (som anser att kapitalismen �r oundviklig) till maoisterna (som anser att den redan �r ett faktum). Svagheten i denna bekv�ma hypotes ligger i att den inte underkastats n�gon allvarlig pr�vning sedan den formulerades p� 20-talet av Trotskij och v�nsteroppositionen (vad undertecknad vet �tminstone). Men en hel del har ju faktiskt h�nt sedan dess.

Mandel anser uppenbarligen att �teruppr�ttandet �r fullt m�jligt. Utvidgas marknaden mer och mer, skriver han i polemiken mot Bettelheim (FI 1-73, sid 35) s� n�r man f�rr eller senare den punkt d� den blivande borgarklassen kan utdela det sista dr�pande slaget mot Oktoberrevolutionens rester. F�retagen blir sj�lvst�ndiga enheter, privatkapitalismen �teruppst�r. Observera att detta framst�lls som en m�jlighet, men att han s�ger ingenting om hur realistiskt han anser att det �r.

Formellt har Mandel f�rst�s r�tt. Utvidgas marknaden mer och mer p� planens bekostnad kommer kapitalismen att �teruppst� f�r eller senare. Men det �r ih�ligt p� samma s�tt som n�r v�nstersossar spekulerar i socialismens genomf�rande: f�rst plockar vi den r�ttigheten fr�n kapitalisten, sen tar vi den, och s� den osv tills kapitalisterna inte har n�gon makt kvar.

Vad �r d� ih�ligt med Mandels resonemang? Som vi redan konstaterat m�ste en analys av f�r�ndringarna i ett �verg�ngssamh�lle st� p� tv� ben. Kombineras inte den ekonomiska analysen med en sociologisk blir summan av kardemumman blahablaha. Kamrat Mandel har egentligen bara presenterat ett ben. L�t oss se vart det andra tagit v�gen.

Vilken social kraft �r motorn i den process Mandel skisserar upp? Det �r fabriksdirekt�rerna som bek�mpar planerna och tar den ena r�ttigheten efter den andra, tills planen l�ses upp och bara marknaden blir kvar. Det �r en mots�ttning som verkligen existerar. Vad �r det d� som s�ger att det blir direkt�rerna som segrar? �L�t oss f�r ett �gonblick anta att direkt�rerna har framg�ng med sina krav�, skriver Mandel. D�rmed st�r det ju klart att sj�lva f�ruts�ttningen f�r �teruppr�ttandet av kapitalismen �r n�got som ligger utanf�r hans resonemang. Ty direkt�rernas seger h�nger p� styrkef�rh�llandet inom byr�kratin. F�r att komma n�gon vart �r vi allts� tvungna att f�rs�ka bena ut hur de olika fraktionerna inom byr�kratin st�ller sig till kapitalismen, och naturligtvis deras f�rh�llande till samh�llets tv� huvudklasser � arbetarna och b�nderna.

Har man kommit s� h�r l�ngt kan man ber�mma sig f�r att ha n�tt ljus�r l�ngre �n maoisterna. F�r dem existerar inte fr�gest�llningen. Det som �r byr�kratin ena dagen f�rvandlas hokus pokus genom en kupp till borgarklass. H.H Ticktins artikel i FI h�ller sig tyv�rr i princip p� samma niv�.:

�Inte heller beh�ver vi som vissa f�rfattare antaga att toppm�nnen �r bundna till det existerande systemet och skulle bli utan jobb i ett marknadssystem. Tv�rtom har dessa m�n f�rdigheter som beh�vs under alla system och antagligen inte mindre i ett marknadssystem d�r man inte heller �r helt ovetande om organisat�rens roll�. (FI 1-2/74, sid 23).

Bottenl�st! Den kapitalist som �r intelligent nog att han r�knar med en socialistisk revolution skulle om han studerade utvecklingen i Sovjet och Kina snabbt se att han mycket v�l kan f� en hygglig anst�llning som �borgerlig expert�, antagligen tom tryggare �n den plats han nu har. Men skam �ver den marxist som tar detta till utg�ngspunkt n�r han spekulerar i kapitalisternas beteende under en revolution�r kris.

Medvetandet hos ett socialt skikt best�ms inte bara av de rent yrkesm�ssiga funktioner dess medlemmar har. I s� fall hade det varit de svenska revolution�rernas plikt att f�rs�ka vinna de beg�vade ekonomiska organisat�rerna som t.ex. Wallenberg �ver till socialismen. Detta �r absurt d�rf�r att kapitalisternas medvetande best�ms av det produktionss�tt som de verkar i. Precis som byr�kratin i Sovjet tror kapitalisten p� det system som gjort honom fet. (Ifr�ga om sovjetbyr�kratin skall detta inte fattas p� ett mekaniskt s�tt � den unga byr�kratin hade mycket v�l kunnat bli verktyg f�r ett �teruppr�ttande av kapitalismen i allians med t.ex. Kulakerna. Men sedan dess har f�rh�llandena stabiliserats). Det mest v�gande argumentet mot Ticktins syn ligger inte p� den subjektiva niv�n, utan p� den objektiva. Att de s.k toppm�nnen (n�rmare precisering ges inte) kan f� jobb �ven i marknadssystemet �r en banalitet som inte l�r oss ett smack om hur byr�kratin kommer att bete sig ifall direkt�rerna b�rjar bli h�gljudda av sig. Vilka jobb m�ste man fr�ga sig?

S� l�t oss d� �ntligen ta itu med den utlovade analysen av byr�kratin och sedan fylla i slutsatserna i b�rjan av Mandels resonemang s� f�r vi se vad som h�nder. F�rst d� f�r vi en anv�ndbar prognos f�r vad som �r m�jligt och inte m�jligt i Sovjet. Inte blott det som Mandel ger oss, ett tankeexperiment giltigt under styrkef�rh�llanden vilkas sannolikhet inte pr�vats. Den som tycker att det h�r l�ter v�l pretenti�st kan vi lugna med att vi ska g� tillv�ga p� ett mycket snusf�rnuftigt s�tt. Vi utg�r helt enkelt ifr�n att var och en av byr�kratins olika delar �r intresserad av s� stora privilegier och makt som m�jligt. Kommer den d� att �ka eller minska om kapitalismen inf�rs? Betr�ffande de byr�krater som kommer att f�rlora p� en s�dan utveckling, kan v�l sedan tryggt slutsatsen dras att de kommer att bek�mpa varje steg i riktning mot kapitalismen. Slutligen f�r man f�rs�ka avg�ra vilken del av byr�kratin som �r starkast, den som har intresse av kapitalismen och den som vill beh�lla det nuvarande systemet. Det l�ter v�l som en sund metod?

Likv�l ska vi strax f� se att resultatet blir n�got som m�nga av v�nsterns teoretiker kommer att uppfatta som fullst�ndigt sinnessjukt.

Talet om byr�kratin r�tt och sl�tt kan skapa illusioner om en v�l sammanh�llen grupp. Men i sj�lva verket �r det en heterogen koalition m�nniskor med vitt skilda villkor och intressen. F�r att kunna ge ett vettigt svar p� fr�gan m�ste vi se till �tminstone fem skilda kategorier av byr�krater och fastst�lla deras speciella intressen.

1. Partibyr�kratin

Denna grupp har aldrig haft och kommer aldrig att f� minsta intresse av kapitalismen. Dagens centralplanering ger n�mligen st�rsta m�jliga ekonomiska, sociala och politiska makt �t partiet. Det sker helt enkelt genom att man ger order �t planerarna.

2. Fackf�reningsbyr�kratin

�Dess intressen kan ju rimligen inte ligga i kapitalismen. Vad skulle den vinna? D�remot �r det l�tt att r�kna ut vad den skulle f�rlora. Fackf�reningarna �r partiets organiserade uttryck p� arbetsplatserna. Det faktum att de kom att upptr�da som f�rsvarare av h�gt tempo och s�nkta l�ner p� Stalintiden, betyder inte att man alltid kan se dem som n�gra agenter f�r f�retagsledningarna. Det �r fackp�varna bara s� l�nge partiets intressen sammanfaller med den ekonomiska apparaten. Detta �r viktigt att po�ngtera eftersom reformer som st�rker f�retagens sj�lvst�ndighet (och d�rmed f�rsvagar partiet) kommer att bek�mpas av fackf�reningarna. Enda g�ngen som fackf�reningarna spelat n�gon roll sedan 20-talet var just n�r Chrusjtjov f�rs�kte begr�nsa den ekonomiska apparatens makt. Fackf�reningarna hade ocks� en viss betydelse n�r partiet tystade direkt�rernas krav p� r�tt att fritt avskeda arbetare. �ven om fackf�reningarna inte �r det minsta demokratiska s� ger de naturligtvis i s�dana h�r l�gen ett uttryck f�r arbetarnas intressen. Fackets styrka ligger inte i antalet byr�kratiska parasiter som det syssels�tter, utan att det kan anv�ndas f�r att mobilisera arbetarna av den del av byr�kratin som mots�tter sig kapitalistiska reformer.

3. Milit�ren

Denna har inte ett dugg att vinna p� kapitalismen. Dess intressen ligger i en j�mn str�m av krigsmaterial. Kapitalismens periodiska krig skulle hota detta. En arm� �r den mest utpr�glade kommandohierarkin som finns. Varf�r skulle den d� f�redra kapitalismens anarki med sj�lvst�ndiga f�retag och en ryckig och total ober�knelig utveckling, framf�r dagens system som s� starkt p�minner om dess egen organisatoriska uppbyggnad? Milit�ren vill ha social stabilitet. Denna kommer att hotas av ett inf�rande av kapitalismen, eftersom den skulle utl�sa kamp fr�n arbetarklassen, arbetsl�shet och prish�jningar. Som alla milit�rer �r de sovjetiska konservativa av sig. Vi visade redan i f�rra numret av FI hur Malenkovs program 1953 f�r �ndring av ekonomins traditionella prioriteringar bek�mpades av arm�n. F�rsvarsminister marskalk Bulganin tog till och med st�llning innan den starke mannen inom partiet, Chrusjtjov, gjorde det. Det kanske kan ses som ett m�tt p� milit�rens konservatism.

4. Planeringsbyr�katin

Svaret �r givet. Vem vill avskaffa sig sj�lv?

F�retagsledarna har vuxit upp i ett system d�r order g�r uppifr�n och ner och befordran inte beror p� initiativf�rm�ga, utan lojalitet. Den sorgerliga slutprodukt som efterhand s�llats fram i toppen �r levande mumier och Kosygins sort. De som idag leder ekonomin och skolar den unga generationen f�retagsledare gjorde karri�r under Stalin och det kommer naturligtvis att s�tta sin pr�gel p� systemet f�r en l�ng tid fram�t. Med sina nuvarande kunskaper skulle den ryske direkt�ren s�kert inte g�ra st�rre succ� som kapitalist �n som fris�r eller meteorolog. Utan planen vore han som fisk p� torra land.

5. F�retagsledarna

H�r har vi det svarta f�ret. Precis som alla andra delar av byr�kratin vill den utvidga sin makt. D�rav borde det ju f�lja att den vill �ga de fabriker de leder. Men s� enkelt �r det inte.

Det samh�lle som Stalin skapade var inte bara i sig sj�lv en enda stor hierarki. Alla samh�llsfunktioner organiserades p� samma s�tt. Partiet, ekonomin och kulturen var var f�r sig bara kopior av den stora pyramiden. F�retagsledarna har vuxit upp i ett system d�r order g�r uppifr�n och ner och befordran inte beror p� initiativf�rm�gan, utan lojalitet. Den sorgerliga slutprodukt som efterhand s�llats fram i toppen �r levande mumier och Kosygins sort. De som idag leder ekonomin och skolar den unga generationen f�retagsledare gjorde karri�r under Stalin och det kommer naturligtvis att s�tta sin pr�gel p� systemet f�r l�ng tid fram�ver. Med sina nuvarande kunskaper skulle den ryske direkt�ren s�kert inte g�ra st�rre succe som kapitalist �n som fris�r eller meteorolog. Utan planen vore han som en fisk p� torra land. Den som har �initiativf�rm�ga� i Sovjet blir inte direkt�r, utan fixare p� svarta b�rsen. Det enda fabriksledningen kan visa upp i den v�gen �r en viss f�rm�ga att fiffla med statistik s� att det ser ut som om planen g�r ihop (det g�r den aldrig). Vilka intressen har d� denne triste figur? H�gre l�n, en l�tt plan och mindre av direkt inblandning under planens l�ptid. Den form av centraldirigering i Sovjet som slagit igenom i det allm�nna medvetandet �r fem�rsplanen. Verkligheten �r trassligare. �ven om planen fungerar i stora drag s� h�ller detaljerna aldrig. Somliga f�retag arbetar inte ens under ett�rsdirektiv, de f�r nya order vecka f�r vecka. F�rutom detta skulle direkt�ren bra g�rna vilja ha r�tt att anst�lla och sparka folk efter behag, men det f�r han inte av sk�l som redan har behandlats utf�rligt.

F�r att summera den ryske direkt�rens inst�llning till kapitalismen: hans st�llning i produktionen inbjuder till tendenser �t det h�llet, men den byr�kratiska traditionen drar �nnu s� l�nge �t motsatt h�ll med �nnu st�rre kraft. Det �r det b�sta svar som kan ges t�r dagen. Utvecklingen f�r utvisa om vi har fel. Och denna avg�rs inte av direkt�ren ensam, han �r bara en kugge i den maskin som best�r av byr�kratin i dess helhet, proletariatet och klasskampen i v�rldsm�ttstock.

Om d� byr�kratins olika fraktioner med ett undantag inte har intresse av kapitalism kan man fr�ga sig om det �nd� inte finns n�got i detta skikts intresse som helhet, som gynnar kapitalism. Svaret m�ste bli nej. Trots att byr�kratin kontrollerar alla maktorgan tassar den �nd� runt i filttofflor f�r att inte v�cka arbetarklassen. Industriledarnas krav p� r�tt att avskeda folk tystnades snabbt. Detta samh�lle �r fruktansv�rt labilt. Som vi sett tillgodoser planekonomin byr�kratins behov. Varf�r skulle den d� ta en konfrontation med arbetarklassen f�r att inf�ra ett system som skulle riskera att den br�ckliga j�mvikten rubbades? Arbetsl�shet, konkurser och periodiska kriser skulle bli f�ljden. Varf�r skulle d� byr�kratin vilja bryta dagens �idealtillst�nd� d�r levnadsstandarden sakta men s�kert h�js s� att arbetarna f�r illusioner att det l�nar sig b�ttre att v�nta och se �n att ta kamp?

Som systemet �r uppbyggt idag, utg�r den ekonomiska politiken resultatet av ett komplicerat samspel mellan olika byr�kratiska fraktioner. Varf�r skulle majoriteten avst� fr�n denna makt och n�ja sig med att f�rs�ka p�verka fabriksledningarna indirekt (de enda m�jliga kapitalisterna) via staten? Ty vad skulle annars bli f�ljden av kapitalism?

Om direkt�rerna �nd� p� n�got s�tt lyckades bryta med resten av byr�kratin, finns det d� n�gon m�jlig massbas att grunda en kapitalistisk restauration p�? P� 20- och 30-talen hade stora delar av bondeklassen kunnat bli ett verktyg f�r kontrarevolutionen. �nnu idag har de en klart sm�borgerlig pr�gel. De l�gger ofta ner mer arbete p� de privata jordlotterna �n p� den kollektiva jorden (det l�nar sig n�mligen b�ttre) � det b�r dock framh�llas att den privata handeln med jordbruksprodukter har minskat kraftigt sedan Stalintiden. D� var den n�stan lika stor sons den statliga. 1962 hade den sjunkit till mindre �n en tiondel. (Nove: Det ekonomiska systemet i Sovjetunionen, sid 45).

Men �ven om varenda bonde dr�mmer om privatjordbruk p� n�tterna s� �r det sv�rt att se att de i praktiken skulle vilja avst� fr�n de f�rdelar de har genom planekonomin. De har garanterade minimil�ner, pension och staten betalar ut f�rskott s� att inkomsterna j�mnas ut �ver hela �ret. Staten h�ller dem mer eller mindre skadel�sa vid sk�rdekatastrofer. Lenin brukade varna f�r b�ndernas sm�borgerliga, demoraliserande inflytande p� proletariatet. Men d� utgjorde b�nderna den �verv�ldigande delen av befolkningen och arbetarna sj�lva var i m�nga fall nyinflyttade fr�n landsbygden. Att b�nderna var ett reellt hot mot den prolet�ra diktaturen visar t.ex. kulakernas spannm�lsblockad mot st�derna som satte hela Stalinregimen i gungning. Men de kvantitativa styrkef�rh�llandena �r helt annorlunda idag. Dessutom saknas j�sten i degen, ett skikt av bondekapitalister av kulakernas typ, som kan dra med de �vriga b�nderna i en kontrarevolution.

Svartab�rshandlarna har en oerh�rd omfattning i Sovjet. Dessa parasiter �r uppenbarligen de som intensivast och mest medvetet efterstr�var kapitalismen. De har ocks� de b�sta f�ruts�ttningarna att bli kapitalister. I viss m�n �r de det naturligtvis redan. Den �ldsta form av kapital i historien var ju inte knuten till produktionen utan d�k upp i k�pm�nnens fickor. I ekvationen f�r den sociala kontrarevolutionen i Sovjet f�rblir svartab�rshajarna en ok�nd storhet. Ifall Sovjet av n�gon anledning skulle falla s�nder totalt kan man v�l dock r�kna med att de kommer att vara de f�rsta att utnyttja situationen och �verg� fr�n handel till att direkt driva egna fabriker.

De intellektuella �r en annan sv�rbed�md grupp. Bland dessa finns m�nga som oh�ljt propagerar f�r kapitalismen, t.ex. Sacharov. De har av naturliga sk�l gett ett betydande utrymme i v�stpressen. Just d�rf�r att urvalet av information om de sovjetintellektuella �r s� snett b�r man akta sig f�r f�rhastade slutsatser. Hur m�nga konformister g�r det p� varje Sacharov eller Solzjenitsyn?

Vi kan allts� sl� fast att inget i Sovjetsamh�llets nuvarande sammans�ttning tyder p� ett �teruppr�ttande av kapitalismen. Brezjnev talar visserligen vitt och brett om �kad sj�lvst�ndighet �t f�retagen. Detta tror SKP �r beviset f�r att m�ls�ttningen �r fullst�ndig sj�lvst�ndighet (kapitalism). Men det �r det inte, lika lite som sossarnas ��kad j�mlikhet� syftar till fullst�ndig j�mlikhet.

Brezjnev talar om sj�lvst�ndighet f�r f�retagen med direkt�rerna. Han talar om demokrati med arbetarna, han talar om det fruktansv�rda hotet fr�n Kina med milit�ren. Alltsammans �r prat f�r att tillfredsst�lla de olika skikten i samh�llet. Slutligen skall vi se vad den fr�mste borgerlige experten p� Sovjets ekonomi, Alec Nove, anser om m�jligheten till grundl�ggande f�r�ndringar inom ramen f�r de nuvarande maktf�rh�llandena (att han tror att kapitalismen kommer att inf�ras i det l�nga loppet �r inget att f�sta sig vid � i annat fall vore han ju ingen borgare).

�Motst�ndet mot f�r�ndringar �r mycket starkt i Sovjets politiska organ och kan �vervinnas enligt min mening av en kombination av tv� omst�ndigheter. F�r det f�rsta en klar insikt om att det nuvarande ekonomiska systemet �r ansvarigt f�r den fortsatta relativa efterblivenheten i f�rh�llande till v�st; f�r n�rvarande tycks ledarna tro att de uppenbara svagheterna kan korrigeras med mindre tekniska och organisatoriska f�r�ndringar. F�r det andra m�ste det finnas en stark ledare eller grupp av ledare som inte bara vill ha reformer utan ocks� har makten att p�tvinga sina �sikter partiet och statsapparaten. Inga s�dana ledare finns idag, Brezjnev har i varje fall varken makten eller viljan att g�ra jobbet. F�r�ndring mot st�rre anv�ndning av marknadsmekanismer kommer. Det gamla systemet har �verlevt sig sj�lv men i den omedelbara framtiden finns det inga tecken p� n�gra st�rre f�r�ndringar i vare sig teori eller praktik. M�nga av oss har underskattat etablissemangets konservatism och tr�ghetens styrka. N�gra tror att inga st�rre reformer kan genomf�ras utan f�r�ndringar i den politiska strukturen, framf�r allt vad det g�ller kommunistpartiets makt.� (Nove: Socialist Economics, sid 361).

Kruppverkens generaldirekt�r uttryckte samma sak p� sitt eget s�tt i Der Spiegel nyligen (nummer 44/74). Han avf�rdade m�jligheten av att v�sttyskt kapital sl�pps in i de sovjetiska f�retagen som en utopi.

�ndrade betingelser f�r den politiska revolutionen.

P� tjugotalet kunde stora delar av den gamla v�nsteroppositionen f�rsvara sin kapitulation med att Stalins industrialiseringsprogram m�ste st�djas f�r att de kapitalistiska krafterna inte skulle ta �verhand. Idag existerar inget s�dant argument f�r uppslutning bakom byr�kratin. De vitgardister och kulaker som en g�ng lurade i kulisserna, �r f�r l�nge sedan d�da. Imperialisternas tv� f�rs�k att utifr�n inf�ra kapitalismen, de fjorton �demokratiernas� korst�g 1918 och Hitlers operation Barbarossa 1941 misslyckades. N�got tredje tillf�lle l�r aldrig komma. Sovjet �r idag milit�rt oslagbart. Den enda m�jliga arvtagaren till byr�kratin �r arbetarklassen. D�rmed reduceras socialismens seger p� s�tt och vis till en tidsfr�ga.

Betingelserna f�r den politiska revolutionen har p� ett avg�rande s�tt f�rb�ttras sedan Stalintiden. N�r det stalinistiska statsskicket tog form med sin totala avsaknad av demokrati stod det i en tragisk �verensst�mmelse med det splittrade proletariatet och de analfabetiska bondemassorna. Byr�kratins seger berodde inte bara p� terror, den yttersta f�ruts�ttningen f�r systemets stabilitet var massornas degradering till en niv� d�r all uppm�rksamhet s�gs upp av kampen f�r att f� mat f�r dagen. P� den h�r punkten har mycket h�nt. D�r det tidigare fanns en �verensst�mmelse finns idag en �kande mots�ttning beroende p� att de politiska institutionerna st�r of�r�ndrade (naturligtvis mindre terror, men fr�nvaron av demokrati kvarst�r) medan arbetarnas och b�ndernas materiella och kulturella f�rh�llanden har f�rb�ttrats radikalt. Den ryska arbetaren b�r samh�llet p� sina axlar � och vet det. Men han vet ocks� att hans politiska inflytande �r noll. Han lever inte som sin kollega i v�st, insn�rjd i parlamentariska illusioner. I valen finns bara en kandidat och ett parti. De politiska f�rh�llandena �r l�tta att genomsk�da p� ett s�tt som bara kan j�mf�ras med fascismen. P� den h�r punkten �r naturligtvis f�ruts�ttningen f�r att arbetarna skall uppn� det medvetande som beh�vs f�r att ta �ver osedvanligt god. Men man f�r inte dra f�r stora v�xlar p� det. P� andra punkter �r f�ruts�ttningarna f�r ett makt�vertagande �tskilligt s�mre �n i kapitaliststaterna. Uppsplittringen av individerna, avsaknaden av vana vid organisering av det mest primitiva slag, �r oerh�rt mycket st�rre �n vad vi �r vana vid. En annan sak �r misskrediteringen av marxismen. F�rtryckarna kryddar sina predikningar med marxistiska glosor och citat. Lenins portr�tt h�nger �verallt. N�r n�gon av byr�kratledarna gjort n�got extra svinigt f�r han en guldbit med Lenin p�. Klassikernas verk vr�ks ut i billiga massupplagor. Detta m�ste f�rst�s g�ra det sv�rare f�r arbetarklassen att ta marxismen p� allvar som ett medel f�r befrielse.

De h�r raderna l�r v�l inte ha gjort l�saren s� mycket klokare vad den politiska revolutionen betr�ffar. F�rhoppningsvis har det �tminstone framg�tt att villkoren f�r arbetarnas direkta makt�vertagande f�rb�ttras i takt med att klyftan vidgas mellan den materiella niv�n och de efterblivna politiska styrelseformerna som f�rblir djupfrysta.

NER MED BYR�KRATIN I ARBETARSTATERNA!
F�RSVARA ARBETARSTATERNA MOT IMPERIALISMEN!

M.M.

Noter:

[1] I sitt direktiv f�r fem�rsplanen 1971-75 sa Kosygin s� h�r:

� �Alla f�rs�k att skapa vinster genom att kringg� de statliga priserna eller h�ja dem genom att bryta mot fastst�lld sortering och standardkrav �r att handla mot staten. Ministeriernas, �mbetsverkens, produktionssammanslutningarnas, f�retagsledningarnas och priss�ttningsorganisationens ansvar f�r den statliga prisdisciplinen strikt f�lj och planen f�r tillverkningsprogram uppfylls m�ste �kas�.

[2] Vi har bara behandlat en aspekt av v�rdelagens roll i sovjetekonomin, dvs n�r det g�ller styrningen av investeringarna. Vi har avst�tt fr�n att behandla v�rdelagens roll i andra avseenden. H�r inskr�nker vi oss till att konstatera, att v�rdelagen inte heller reglerar priser (om vi bortser fr�n den svarta marknaden och vissa jordbruksprodukter) och l�ner � b�da best�ms av planen.

[3] F�r att undvika missf�rst�nd �r det kanske n�dv�ndigt att understryka det faktum att det �r �verg�ngssamh�llen vi diskuterar. I dessa samh�llen �r en marknad f�r konsumtionsvaror n�dv�ndig, s� l�nge det r�der en brist p� s�dana. D�remot existerar inte l�ngre n�gon marknad i det fullt utvecklade socialistiska samh�llet och under kommunismen. D� �r varuproduktionen avskaffad och den individuella konsumtionen best�ms av behoven. Detta f�ruts�tter att den r�dande relativa eller absoluta bristen p� alla n�dv�ndighetsartiklar avskaffas. Innan dess �r varje f�rs�k att p� administrativ v�g avskaffa marknaden (och t.ex. inf�ra ransoneringskort) d�mt att misslyckas, eftersom marknaden d� bara kommer att uppst� i annan form. Detta betyder � andra sidan inte att det i �verg�ngssamh�llet b�r vara fritt fram f�r en ohejdad marknad p� konsumtionsvaror. I ett sunt �verg�ngssamh�lle m�ste arbetarstaten vidta �tg�rder f�r att alltmer begr�nsa varuproduktionen, genom att styra produktionen s� att allt fler produkter i allt st�rre utstr�ckning kan f�rdelas enligt socialistiska principer. Men detta problem faller utanf�r m�ls�ttningen med denna artikel, varf�r vi inte n�rmare diskuterar det h�r.

[4] N�gra �r senare, d� Nazityskland anfallit Sovjet, var hitlerismen inte l�ngre en fr�ga om ��sikter�, som det var brottsligt att f�ra krig mot. L�t oss bara bel�gga detta med ett exempel, Stalin vid Kominterns uppl�sning 1943:

� �Kommunistiska Internationalens uppl�sning �r en riktig och i r�tt tid f�retagen �tg�rd, emedan den underl�ttar organiserandet av alla frihets�lskande nationers gemensamma anfall mot den gemensamma fienden � hitlerismen� (Stalin: Sovjetunionens stora fosterl�ndska krig, sid 105).

[5] I detta sammanhang kan det vara l�rorikt att h�ra p� Stalin vid tidpunkten f�r Japans kapitulation 1945. I sin chauvinistiska yra yttrade Stalin bl.a:

�Japan inledde sin aggression mot v�rt (! v�r anm.) land s� l�ngt tillbaka som �r 1904 under det rysk-japanska kriget. Som bekant drog Japan i februari 1904 medan underhandlingarna mellan Japan och Ryssland �nnu p�gick, f�rdel av tsarens svaghet (2) och anf�ll ov�ntat och svekfullt den ryska eskadern i Port Arthuromr�det.

� Som bekant led Ryssland d� nederlag i kriget mot Japan.... Men de ryska truppernas nederlag 1904 i det rysk-japanska kriget kvarl�mnade bittra minnen hos v�rt folk. Det var en m�rk fl�ck p� v�rt land. V�rt folk v�ntade med tillf�rsikt p� den dag, d� Japan skulle lida nederlag och fl�cken avst�s. I fyrtio �r har vi, den �ldre generationen, v�ntat p� denna dag. Och nu har den kommit. Idag har Japan erk�nt sitt nederlag och undertecknat en akt om kapitulation utan villkor.� (Stalin: Sovjetunionens stora fosterl�ndska krig, sid 197-198).�

�� Beh�ver det p�pekas att Lenin hade precis motsatt uppfattning om tsarismens nederlag (inte det ryska folkets)? Stalins ��ldre generation� kan inte vara n�got annat �n en generation av storryska chauvinister:

��Proletariatet har sk�l att gl�dja sig. Den katastrof, som har drabbat v�r d�dlige fiende, betyder endast att friheten i Ryssland kommit n�rmare....Det avancerade, progressiva Asien har utdelar ett ohj�lpligt slag mot de efterblivna och reaktion�ra Europa�. (Lenin: Collected Works vol 8, sid 48).

��Det var den ryska autokratin och inte det ryska folket, som startade detta koloniala krig, som har blivit ett krig mellan de gamla och nya borgerliga v�rldarna. Det �r den autokratiska regimen och inte det ryska folket, som har lidit ett vanhedrande nederlag. Port Arthurs kapitulation �r prologen till tsarismens kapitulation�. (Samma verk, sid 53)

Tidskriften Fj�rde Internationalen
Svensk avdelning | MIA