Ur Fjärde Internationalen 5/74
Fredlig kontrarevolution är titeln på Nils Holmbergs nya bok från SKP:s förlag. Den handlar om ”borgaragenten” Chrusjtjovs maktövertagande i Sovjet. Socialism under Stalin och kapitalism under Chrusjtjov, det är de, för maoisterna, självklara utgångspunkterna. Men vad själva övergången beträffar har man hittills inte stort mer än konstaterat att en kupp ägde rum. Det är den luckan Holmberg vill täppa till.
För att göra socialismens nederlag begripligt är det förstås nödvändigt att inte måla upp stalintiden i riktigt så ljusa färger som är brukligt. Proletariatet gjorde ju inget motstånd. Så här analyserar Holmberg maktförhållandena som förklarar arbetarnas passivitet:
”Redan långt före Stalins död hade proletariatet i Sovjetunionen faktiskt upphört att utöva den proletära diktaturen. Den utövades för dess räkning av byråkraterna. Det var skälet till att Stalin misstänksamt vakade över deras förehavanden och med hård hand tvingade dem att tjäna den proletära diktaturen.” (Holmberg, sidan 135)
Beträffande kulten av Stalins person säger han:
”Stalin ville uppenbarligen inte ha någon kult kring sin egen person… Men han fick den ändå av byråkraterna och av socialismens fiender” (Holmberg, sidan 129)
På samma sida menar han att det var trotskisterna (!) som införde kulten, detta för att lättare kunna nästla sig in i parti och stat. Holmberg spekulerar i orsaken till att Stalin ändå accepterade kulten:
”Rimligaste gissningen är att Stalin ansåg att personkulten, trots den fara den innebar, ökade hans möjligheter att i dåvarande läge driva igenom de åtgärder på olika områden som var nödvändiga för att Sovjetunionen skulle försäkra sig om att gå segrande ur det annalkande kriget.” (Holmberg, sidan 130)
På alla sidor omgavs Stalin av lismande byråkrater. Detta förklarar, enligt Holmberg, att han med tiden blev en smula självrådig (det var tretton år mellan artonde och nittonde partikongresserna):
”Varför skulle han alltid spilla tid på att sammankalla dem (byråkraterna, min anm) för att de skulle jama med i och lovprisa allt han föreslog?” (Holmberg, sidan 130)
Byråkratin låg lågt och väntade på det stora tillfället:
”När Stalin dött kunde dessa byråkrater fritt och snabbt genomföra den omvandling i borgerlig och småborgerlig riktning som de länge traktat efter.” (Holmberg, sidan 135)
Nu måste man fråga sig hur det var möjligt för byråkratin att etablera sig som ett avgränsat, privilegierat skikt. Eftersom en del arbetare hade fått så bra betalt (stachanoviterna) ville byråkratin också ha påökt. Holmberg:
”Partiledningen med Stalin i spetsen gav efter. Det var viktigt för saken att ha en lojal byråkrati, som kände sina intressen att vara fast knutna till den proletära statsmakten och partiet.” (Holmberg, sidan 33)
Att Stalin ville ha en lojal byråkrati är klart. Men löneklyftorna var ingen eftergift från hans sida – tvärtom, han gick i bräschen för dem och vrängde ut och in på marxismen för att rättfärdiga dem:
”Att härav dra slutsatsen att socialismen kräver jämnstrukenhet, likställighet, nivellering av samhällsmedlemmarnas behov, nivellering av deras smak och personliga livsföring, att enligt marxisternas plan alla bör bära likadana kläder och äta samma maträtter i alldeles samma mängd – det är att prata rena dumheter och förtala marxismen.” Leninismens problem, sidan 724)
Löneskillnaderna i ett samhälle där partipampar tjänar över tio gånger och arbetararistokratin fem-sex gånger så mycket som genomsnittsarbetaren, är alltså självklara därför att olika människor föredrar olika maträtter! Här har vi den verklige Stalin i högform, byråkratins store ideolog.
Chrusjtjovs ”kontrarevolution” var som bekant fredlig. Man kan emellertid fråga sig om den inte skedde utan klasskamp också? För någon sådan i vanlig marxistisk mening är lite svår att påvisa under perioden när Chrusjtjov utmanövrerade sina konkurrenter inom byråkratin, från Stalins död till sommaren 1957. De partiledare som Holmberg utpekar som socialismens försvarare är i första hand regeringschefen Malenkov, utrikesminister Molotov och inrikesministern och förre säkerhetspolischefen Berija. I deras kamp mot Chrusjtjov (som vi strax ska se ägnade de den mesta tiden åt att bekämpa varandra) var de uppenbarligen inte medvetna om att de hade att göra med en agent som var ute efter att återupprätta kapitalismen. I så fall skulle de ha mobiliserat proletariatet Alltså måste klasskampen har förts i en annan form än den vanliga.
Det är här som en av maoismens stora teoretiska käpphästar kommer in i bilden. Alla sätt ät förstås bra utom de dåliga. Men maoisterna nöjer sig inte med det: i kampen inom partiet är alla sätt utom den rätta linjen ”borgerliga”. Därmed kan avvikare stämplas som borgaragenter även om deras handlingar inte omedelbart tycks gå ut på att återupprätta kapitalismen. Det behövs inte så speciellt mycket för att trilla dit. Det räcker med att föreslå en reträtt (sådana kan ju vara nödvändiga ibland) eller att inte vilja gå fram så fort (ibland behövs tålamod) som Mao vill, så går man samma väg som Liu-Shao-shi eller Lin Piao. Hur pass seriöst bidrag till marxismen den här teorin är framstår ju klart om man tillämpar den på motsättningarna inom bourgeoisien. Vem vågar påstå att en borgare som förespråkar en linje som är dålig för kapitalismen (t ex president Johnson i Vietnam) är en agent för världsproletariatet?
Men låt oss anta att Holmberg har rätt, att Malenkovs linje var marxist-leninistisk och Chrusjtjovs linje kapitalistisk. Vilket konkret uttryck tog sig detta då?
Stalinisterna är fixerade vid Stalins person. Därför förlägger de Chrusjtjovs seger till det berömda talet vid tjugonde partikongressen 1956, där Stalin anklagades för mord och maktmissbruk Men då var Malenkov redan besegrad. Vad hände med det ideologiska arvet från Stalin före den tidpunkten? Fanns det några motsättningar?
Chrusjtjovs tal 1956 kom inte som en blixt från klar himmel. I själva verket hade den döde diktatorn plockats isär bit för bit alltsedan 1953.
Tre exempel:
a) Redan i maj -53 spolades Stalins sista ”stora teoretiska verk”, Socialismens ekonomiska problem, ur partiskolningen. Medan Stalin levde hade den stötts och blötts och citerats fram och baklänges som den högsta visdom (Leonhard, Det nya Sovjet, sidan 83).
b) En månad senare publicerar centralkommittén en rad teser om partiets utveckling med anledning av femtioårsfirandet av andra partikongressen. Tidigare hade Stalins namn varit synonymt med partiet. Men nu nämns han knappast alls (Leonhard, sidan 127).
c) I januari 1954 ersätts Stalins ”ovärderliga verk” SUKP(b):s historia (den som både SKP och (r) har gett ut) med en i all hast ihoprafsad antologi som grund för partiskolningen (Leonhard, sidan 127).
Om ”klasskampen mellan Chrusjtjov och Malenkov tilldrog sig på det ideologiska planet borde det väl åtminstone finnas ett enda dokument som styrker att Malenkov var emot att Stalin sopades bort ur partiskolningen. Men det gör det inte. Tvärtom: vid tjugonde partikongressen anslöt sig Malenkov till dem som attackerade Stalin för personkult och maktmissbruk! (Leonhard, sidan 120).
Vid den partikongress som ägde rum strax före Stalins död framstod Malenkov som dennes efterträdare. Malenkov höll ett tal som spelar en nyckelroll i Holmbergs upphöjande av honom till marxismen-leninismens store försvarare. Det var en våldsam salva mot bristerna i partiet: byråkratisering, maktmissbruk och avideologisering. Vid kongressen togs beslut om åtgärder mot detta. Men man måste vara stalinist för att bli förvånad över att de stannade på papperet. Det finns inget som tyder på att den nittonde kongressen spelade någon roll i motsättningarna mellan Chrusjtjov och Malenkov. Själva kärnan i de storordiga fraserna, att proletariatet i högre grad måste dras in i landets styrelse, nonchalerades som vi redan konstaterat. Det erkänner Holmberg.
Här låter i stället Holmberg en annan av marxist-leninisterna dyka upp. Berija skulle ha medverkat till, att i enlighet med nittonde kongressen, återupprätta en massa partimedlemmar som blivit orättvist utrensade. Men Berija försvann själv på ett tidigt stadium, antagligen redan sommaren 1953. Vad hade Malenkov att säga om honom? Vid ett CK-plenum i juli förklarade han att Berija, i kapitalisternas intresse, hade underminerat Sovjet (Pravda 10/7-53, citerat i Leonhard sidan 73). För fullständighetens skull kan man tillägga att han blev fördömd av Enver Hoxha, som en man som försökt föra albanerna bakom ljuset (Leonhard, sidan 188). Därmed hamnar Holmbergs värdering av Berija i rätt underlig dager.
Nu är vi framme vid den punkt där de verkliga motsättningarna fanns. Men om dessa ses som en klasskamp mellan en borgerlig och en proletär linje blir resultatet rena katastrofen för Holmberg. Det var nämligen Chrusjtjov som drev Stalins linje och Malenkov som försökte revidera den. Chrusjtjov stöddes, som vi strax skall se, av Mao! Av Holmbergs lilla lista blir ingenting kvar: De två viktigaste personerna efter Malenkov – Molotov och Kaganovitj – gick nämligen på Chrusjtjovs linje. På Malenkovs sida återfinner vi två av de värsta ”kapitalistagenterna”: Mikojan, ministern för inrikeshandel (det var han som var hårdare än Chrusjtjov i sina angrepp på Stalin vid tjugonde kongressen) och ministern för lätta industrin, en inte helt okänd herre vid namn Kosygin.
Malenkov lade i maj 1953 fram en plan för en språngartad höjning av folkets levnadsstandard. Wolfgang Leonhard summerar:
”Betydelsen av den nya kursen inom den ekonomiska politik som Malenkov förkunnade, gick långt utöver diverse praktiska ekonomiska problem. Det var i verkligheten ett avsteg från viktiga stalinistiska principer: I stället för den tunga industrins företrädesställning restes kravet på sidoordnad utveckling av den tunga industrin och den lät ta industrin; i stället för Stalins krav på att handeln gradvis skulle ersättas av ett direkt varuutbyte proklamerades en utvidgning av handeln; de materiella drivkrafterna framhävdes starkare än någonsin förr, kolchosböndernas privata egendom skulle inte inskränkas”. Marknaden utvidgades genom avskaffandet av de obligatoriska leveranserna från böndernas privata jord. Stalin måste ha tuggat fradga där han låg uppstoppad i glasburken bredvid Lenin på Röda Torget. Exakt motsatt uppfattning hade han ju argumenterat för i sin sista skrift, Socialismens ekonomiska problem (som vi redan sett spolades den boken samma månad som Malenkov lade fram sitt förslag).
Malenkovs revidering av Stalins femårsplan för 1951 – 1955 var så total som den gärna kunde bli:
| Föreslagna ökningar | ||
|---|---|---|
| Stalin | Malenkov | Varuslag |
80% |
240% |
Konfektionsvaror |
70% |
180% |
Textilvaror |
90% |
230% |
Kött |
(Leonhard s 87)
Chrusjtjov presenterade kort därefter ett annat förslag, fortsatt prioritering av tung industri efter Stalins linje, och ett omfattande nyodlingsprogram. Holmberg kan ju kalla nyodlingsprogrammet för äventyrspolitik, men faktum är att Chrusjtjov bara ville verkställa Stalins plan av 1940, om än i utvidgad form (Nove, An economic history of the USSR, s. 330).
Holmberg medger att det fanns en strid utefter de här linjerna, men blundar totalt för konsekvenserna. Sovjet svävade nämligen inte omkring i tomma intet. I Europa gick utvecklingen in i sitt mest kritiska skede sedan krigsslutet: Västtyskland drogs in i NATO och återupprustades. Därmed skärptes de internationella spänningarna. Tillsammans med försvarsminister Bulganin och Chrusjtjov gick Holmbergs två ”marxist-leninister” Molotov och Kaganovitj till attack mot Malenkovs politik som innebar en klar försvagning av Sovjets militära potential Leonhard skriver:
”Redan de första åtgärderna under den nya kursen hade resulterat i en tillbakagång för den tunga industrin och hade bringat Sovjetunionens förpliktelser gentemot Kina och andra östblocksstater samt rustningsindustrin i farozonen.” (Leonhard sidan 94)
Här har vi den för Holmberg mest förödande punkten: Malenkovs politik skulle ha krävt att ”den fredliga samexistensen” i den form Chrusjtjov senare med all rätt gisslats för, hade fått proklameras tidigare. I ett tal i Prag i början av 1964 kritiserade Chrusjtjov i våldsamma ordalag USA-imperialismens ökade aggressivitet. Vid denna tidpunkt hade Malenkov-gruppen fortfarande kontroll över Pravda och återgav Chrusjtjovs tal med samtliga kommentarer om ökande internationella spänningar bortcensurerade (Pravda 15/6-54, citerat i Leonard, sidan 91)! Detta, därför att de självklart stred mot prioriteringen av konsumtionstillverkningen. Men i det långa loppet kunde den utrikespolitiska situationens försämring inte döljas. Därmed var Malenkov knäckt. Han gjorde självkritik och förklarade sig sluta upp bakom Chrusjtjovs politik. Holmberg förklarar detta med att han ville ligga lågt ett tag och komma tillbaka senare. Ett märkligt beteende under en kontrarevolution!
En delikat fotnot i sammanhanget är att Isaac Deutscher i en artikel kort efter detta skrev att ”Chrusjtjov och Bulganin kan ha störtat Malenkov med avsikt att föra partiet tillbaks in i de gamla stalinistiska banorna.” 1953 gav Deutscher ut en hel bok som är en enda lovsång till Malenkov. Han menade att hans reformer (frigivandet av politiska fångar etc) var inledningen till den antibyråkratiska revolution Trotskij arbetat för. Men där bedrog han sig.
Sovjets motdrag när Tyskland gick med i NATO blev att försöka stärka Kina militärt. Allmän värnplikt skulle addera tjugo miljoner soldater till Sovjets försvar. Men den kinesiska industrin var otillräcklig för att beväpna dem. Här hittar vi sambandet mellan Chrusjtjovs ekonomiska politik och Kinas intressen. I oktober 1954 flög Chrusjtjov och Bulganin till Peking och lovade leverera utrustning till uppbygget av en tung industri i Kina. Han lämnade Mao krediter på 520 miljoner rubler. Detta var åtskilligt mer än Stalins samlade ”generösa återuppbyggnadshjälp” (Holmberg) på trehundra miljoner, också de i krediter. Som jämförelse kan nämnas att Polen samtidigt hade fått 450 miljoner! (Schwarz, Tsars, Mandarines and Commissaries, sid. 158 och 160) Chrusjtjov återlämnade dessutom en rad landområden till Kina som Stalin hade haft fräckheten att lägga rabarber på. Som Schwarz skriver:
”Denna period av positiva sino-sovjetiska relationer tycks vara intimt förknippade med Chrusjtjov-Bulganin-gruppens uppgång och Malenkovs fall”. (Schwarz, sidan 167)
Till detta kan vi lägga att Mao i ett tal i Moskva 1957 gratulerade Chrusjtjov till Malenkovs nederlag. (K. Fans antologi Mao-tse-tung och Lin Piao, sidan 213). Vid denna tidpunkt hade förstås allvarliga motsättningar redan börjat mellan Chrusjtjov och Mao, med det förändrar inte analysen av situationen före 1956.
Det kan man undra. Som vi sett motsvarar inte kampen mellan de olika byråkratklickarna fram till Malenkovs fall på någon punkt de klasslinjer Holmberg drar upp.
Är då ”Malenkov-Molotov-Kaganovitj-gruppen” av ”principfasta marxist-leninister” då helt gripen ur luften? En fraktion i partipresidiet med denna sammansättning existerade faktiskt några veckor på våren 1957. Men den var knappast mer än en bisarr parentes. Om det är detta som ska kallas kamp mot kontrarevolutionen får man inte ha höga anspråk. Man gjorde inte minsta försök att föra ut sina synpunkter utanför presidiets dörrar. När Chrusjtjov i juni återvände från ett statsbesök kunde Pravda publicera en bild där de tar emot honom med blomsterkvastar.
Antipartigruppen, som den kom att kallas, var alltför heterogen för att Holmbergs klassanalys skall kunna tas på allvar. Varför ingick Suslov, den idag högste pampen i partiet efter Brezjnev? Molotov var emot Chrusjtjov därför att han ogillade hans utrikespolitik, speciellt återknytandet av kontakterna med Jugoslavien, som han själv hade varit drivande i att bryta. Men var Malenkov intresserad av Jugoslavien? Några år tidigare hade han varit med Chrusjtjov på jugoslaviska ambassaden och skålat. Alla angrepp på Jugoslavien hade avbrutits redan 1953, men inga dokument styrker att Malenkov motsatt sig detta. Vad Stalins person beträffar var Kaganovitj och Molotov uppenbart emot varje form av kritik. Men Malenkov hade ju, som vi redan sett, deltagit i Stalinkritiken vid tjugonde kongressen. I fråga om avspänningen som Chrusjtjov proklamerat 1956 var Molotov en bitter fiende – på samma sätt som han motsatte sig Malenkovs ekonomiska politik, eftersom den hade samma konsekvenser.
Det är som synes lättare att hitta frågor som delar än som förenar gruppen. Var som höll ihop den var i första hand Chrusjtjovs ekonomiska reform som de motsatte sig på skilda grunder. Chrusjtjov hade sin främsta förankring i partibyråkratin, som hittills suttit behagligt koncentrerad i Moskva och utgjorde en massiv påtryckningsgrupp. Därmed hotades Malenkovs bas att upplösas. Molotov och Kaganovitj var emot reformer i princip. Malenkov hade framträtt som en reformvän och var, som vi visat, inte främmande för att lämna de gamla, väl upptrampade stalinistiska spåren. Men just den här reformen var oacceptabel. Detta var den bräckliga grundvalen för ”antipartigruppen”.
Maoister brukar hävda att Chrusjtjovs reform var ”kapitalistisk”. Rent nonsens! Ett par år senare avskaffade den, och man återgick till det gamla beprövade systemet. Detta noteras i SKP:s virriga Sovjetbroschyr, fast utan att några konsekvenser tas.
”Antipartigruppen” kastades ut ur partiet med administrativa metoder. Dess mesiga och halvhjärtade motstånd kan nog delvis förklaras av hotet att offentliggöra dokumenten om medlemmarnas roll i massmorden på trettiotalet. (Leonhard, sidan 231)
Efter den här granskningen av partikampen kan man nog med gott samvete avfärda Holmbergs ”klassanalys”. Vad vi sett är bara den stalinistiska monolitens sönderfall i en mängd olika byråkratklickar. Holmbergs bok står på samma nivå som de övriga falsifikaten om Sovjet som Oktoberförlaget sprider, SUKP(b):s historia, boken om trotskismen och den bedrövliga sovjetbroschyren. Holmberg har utlovat en fortsättning om ”Sovjets utveckling mot kapitalism och socialimperialism”, som vi kanske får tillfälle att syna.
Holmberg visar klart och redigt att tjugonde kongressens protokoll är proppfulla med revisionistisk smörja. Vi håller med. Felet är att han tror att ”fredlig övergång till socialism” och ”fredlig tävlan mellan kapitalism och socialism” var några nyheter. Detta hade ju hela tiden varit de praktiska konsekvenserna av Stalins politik. Vilken är annars innebörden, t ex av orden om avväpning av motståndsrörelserna i Europa efter kriget?
Men det vore lika ogint att kritisera ett revisionistiskt parti för att dess ledare pratar revisionism som att kritisera stolen för att den inte är ett bord. En viktig aspekt av tjugonde kongressen – en aspekt som Holmberg fullständigt glömt – är de för proletariatet positiva åtgärderna som följde i dess kölvatten. Den olidliga arbetslagstiftningen luckrades upp. Avskaffad blev lagen av den 27 juni 1940, enligt vilken en arbetare som kom mer än tjugo minuter för sent till jobbet (det räckte med en gång) skulle släpas inför domstol Avskaffade blev skolavgifterna för utbildning över åttonde klass (införda 1940), som i praktiken gjorde det omöjligt för arbetarbarnen att läsa vidare. Sociala förmåner för pensionärer och invalider förbättrades. Arbetstiden skulle före 1960 minskas till sju timmar och till sex för tunga arbeten, men bibehållen lön. Till skillnad från de fagra löften Stalin strödde kring sig, följdes besluten. (Leonhard, sidan 193) Om dessa åtgärder andas inte Holmberg. Man får heller inte glömma det kulturella tövädret, även om det bara var en episod. När arbetarklassen i Polen och Ungern kände tyglarna slakna och därför reste sig, stramades de åt över hela linjen. I november 1956 höll partiideologen Suslov (Chrusjtjovit numera) tal om Stalins goda sidor – utan att nämna några dåliga. (Leonhard, sidan 220)
MM