Ur Fj�rde Internationalen 3/74
F�rbundet Kommunist har under hela sin existens varit of�rm�get att utveckla en systematisk politisk kritik av RMF. I st�llet har f�rbundet lagt sig till med en struntf�rn�m attityd parad med stickkommentarer och buskagitation. Nu har organisationen �ndrat sig. I nr 15 av FK:s teoretiska organ Kommunist behandlas RMF i tre av artiklarna. Av dessa tre har vi t o m f�r�rats en egen som under rubriken �Leninism eller trotskism i enhetstaktiken� f�rs�ker g�ra upp med RMF:s enhetsfronttaktik. Detta �r utm�rkt! F�r f�rsta g�ngen drar FK blankt.
Blev vi �verv�ldigade av detta vapenskrammel? Nej, snarare blev vi f�rst�rkta i v�r tidigare v�rdering av FK:s teoretiska of�rm�ga att ge sin antitrotskism k�tt p� benen.
I den h�r artikeln har vi synat detta FK:s f�rsta ordentliga f�rs�k att �g�ra upp� med en aspekt av v�r politik. Men vi har inte inskr�nkt oss till det. Kommunists 2 � sidor om v�r enhetstaktik �r inte i sig v�rda ett svar p� flera sidor. Den f�religgande artikeln syftar d�rf�r l�ngre.
De problem som FK ytligt har vidr�rt i sin artikel st�ller n�mligen fr�gor av mer allm�nt intresse f�r politiskt avancerade arbetare och dessa har vi tagit till utg�ngspunkt f�r en diskussion av element i den leninistiska strategin och taktiken som ofta har varit totalt fr�nvarande i debatten.
De fr�gest�llningar vi ber�r hoppas vi ska inspirera till en givande debatt. Vi hoppas att provocera, inte bara FK, utan ocks� andra delar av v�nstern. Ta artikeln som en utmaning!
�Utan en revolution�r teori kan det inte finnas en revolution�r r�relse.� (Lenin)
Den ledande tesen i Kommunist �r att RMF inte baserar �sin p�st�dda enhetstaktik p� en konkret analys� utan enbart ��vertagit vissa resolutioner� fr�n Komintern p� 20-talet. Mot detta uppst�lls FK:s analys av samh�llsl�get: �Om RMF lever avskilt fr�n klasskampen s� g�r inte F�rbundet Kommunist det. Tv�rtom, sj�lva grunden f�r v�r enhetstaktik �r v�r analys av samh�llsl�get�. (Kommunist, s 36)
Var �terfinner vi d� denna konkreta analys av samh�llsl�get�? Inte i FK:s grundsatser i alla fall. Inte heller i Kommunist, d�r man i samma nummer som det vi citerar ur finner f�ljande (p� sid 11): �Det som fortfarande �r den stora bristen �r att vi saknar en acceptabel analys av l�get och utvecklingen i v�rlden och Sverige.� (Kommunists kursiv). Och i Arbetarkamp 5/74 f�r vi veta att �l�gesanalysen dras i g�ng...�.
RID�. H�r skulle vi egentligen kunna sluta, eftersom Kommunists kritik d�rmed faller ihop som ett korthus. Men som vi tidigare sagt reser denna kritik fr�gor d�r svaren m�ste st�llas p� en stabilare grund �n en h�g kortlappar.
Kommunist p�st�r att Komintern skapade den prolet�ra enhetsfronten i �en period av defensiv, av f�rsvarskamp f�r arbetarklassen, f�r att s�tta stopp f�r bourgeoisins reaktion�ra anstormning. Och d�rf�r hade kommunisterna till m�ls�ttning att �f�rsvara s� m�nga av de positioner de tillk�mpat sig som m�jligt, och s�ka d�mma upp fanflykten till reformismen�. (Kommunist, s 36)
Med denna beskrivning vill FK styrka tesen att enhetsfronttaktiken i dag inte kan st�llas p� liknande s�tt som Komintern gjorde. Detta eftersom �samh�llsl�get� d� var helt annorlunda (�defensivt�) i motsats till nu, d�r det �r fr�gan om en �offensiv� och �det g�ller att p� alla omr�den flytta fram arbetarklassens positioner). (Kommunist s 36)
Vi �terkommer till dagsl�get och dess konsekvenser f�r till�mpningen av enhetsfronttaktiken, men l�t oss stanna ett tag vid FK:s beskrivning av Kominterns politik.
Vi p�st�r att Kommunists framst�llning av omst�ndigheterna kring, och syftet med, enhetsfronttaktiken �r felaktig.
Det �r riktigt att den prolet�ra enhetsfronten skapades i ett l�ge d� den tidigare �revolution�ra offensiven� var bruten och att det g�llde att m�ta bourgeoisins offensiv. Men Komintern hade inte bara �defensiva� syften med sin enhetsfronttaktik. Tv�rtom var det en taktik som syftade till att samla arbetarklassen i f�rsvarsstrider som i och med att den kom i r�relse skulle kunna omvandlas till offensiv.
Detta �r l�tt att bevisa med ett par Kominterncitat:
�I de allm�nna f�rh�llanden i vilka arbetarr�relsen nu befinner sig, kommer varje allvarlig massaktion, �ven om den enbart utg�r fr�n delkrav, ofelbart att st�lla revolutionens mer allm�nna och grundl�ggande fr�gor p� dagordningen. Det kommunistiska avantgardet kan bara vinna om de nya arbetarskikten genom sina egna erfarenheter �vertygas om reformismens illusioner och kompromissmakeriets framtida �de.� (Den prolet�ra enhetsfronten, s 11)
�Enhetsfronttaktiken �r kommunisternas erbjudande av gemensam kamp med alla arbetare som tillh�r andra partier och grupper och med alla partil�sa arbetare i och f�r f�rsvarandet av arbetar klassens mest element�ra livsintressen gentemot bourgeoisin. Varje kamp f�r det minsta dagsaktuella krav utg�r en k�lla till revolution�r upplysning och skolning, ty kampens erfarenheter kommer att �vertyga arbetarna om revolutionens oundviklighet och om kommunismens betydelse.� (A A s 46)
Enhetsfronttaktiken f�rutsatte s�ledes inte att arbetarna var h�nvisade till att bara f�ra en defensiv kamp. Tv�rtom hade Komintern m�ls�ttningen att med denna taktik s�tta arbetarklassen i r�relse och i och under denna klasskamp skulle arbetarna revolutioneras och kommunisternas positioner st�rkas.
Det �r en ren l�gn att p�st� att syftet var att �s�ka d�mma upp fanflykten till reformismen�! Enhetsfronttaktiken syftade till att �ka fanflykten fr�n socialdemokratin till kommunisterna!
Ett annat exempel p� en f�rvr�ngning av Kominterns linje �terfinns i f�ljande uttalande: �I vissa fall kunde �ven st�d till �arbetarregeringar� (d v s av socialdemokrater dominerade regeringar) t�nkas�. (Kommunist s 36)
Med detta vill Kommunist styrka sitt p�st�ende att Kominterns enhetsfronttaktik endast syftade till defensiv. Man vill att l�saren ska t�nka ungef�r s� h�r: �Om kommunisterna tom kunde st�dja en socialdemokratisk regering, d� m�ste de verkligen ha intagit en defensiv position.� [1]
Kommunists beskrivning av Kominterns linje �r falsk eftersom man inte redog�r f�r vilket inneh�ll Komintern gav parollen om �arbetarregering�. M�ls�ttningen med parollen om �arbetarregering� var att i enhetsfronttaktikens tecken ge en �verg�ngsparoll som skulle kunna leda till proletariatets diktatur!!! (�r detta defensivt??). F�r att en g�ng f�r alla likvidera Kommunists milt sagt slappa tolkning av Komintern ska vi citera ett l�ngre avsnitt ur Kominterns �Teser om Internationalens taktik�:
�Som allm�n propagandaparoll kan kravet p� arbetarregering (ev. arbetar- och bonderegering) anv�ndas n�stan �verallt. Men som aktuell politisk l�sen har arbetarregeringen den st�rsta betydelsen i de l�nder d�r det borgerliga samh�llet befinner sig i en s�rskilt os�ker situation, d�r styrkef�rh�llandena mellan arbetarpartierna och bourgeoisin s�tter avg�randet av regeringsfr�gan p� dagordningen som praktisk n�dv�ndighet. I dessa l�nder blir parollen �arbetarregering� en oundviklig slutsats av hela enhetsfronttaktiken.
II Internationalens partier s�ker i dessa l�nder �r�dda� situationen genom att propagera f�r och f�rverkliga en koalition mellan bourgeoisin och socialdemokratin. De senaste f�rs�ken av n�gra partier inom II Internationalen (t ex i Tyskland) att tillbakavisa ett �ppet deltagande i en s�dan koalitionsregering och samtidigt i smyg genomf�ra den, betyder endast en f�rsiktighetsman�ver gentemot de protesterande massorna � ett �nnu mera raffinerat bedr�geri mot arbetarna. Mot en �ppen eller maskerad borgerlig-socialdemokratisk koalition st�ller kommunisterna enhetsfronten av alla arbetare och en koalition av alla arbetarpartier p� det ekonomiska och politiska omr�det till kamp mot den borgerliga makten och f�r dess slutgiltiga st�rtande. Genom en f�renad kamp av alla arbetare mot bourgeoisin skall hela statsapparaten komma i arbetarregeringens h�nder och d�rigenom skall arbetarklassens position st�rkas.
Arbetarregeringens mest element�ra uppgifter m�ste vara att bev�pna proletariatet, att avv�pna de borgerliga kontrarevolution�ra organisationerna, att inf�ra en produktionskontroll, att l�gga huvudparten av skatteb�rdan p� de rikas skuldror och att bryta den kontrarevolution�ra bourgeoisins motst�nd.
En s�dan arbetarregering �r m�jlig blott om den f�des genom massornas egen kamp och st�der sig p� kampdugliga arbetarorgan, vilka skapas av de undertryckta arbetarmassornas understa lager. �ven en arbetarregering som uppst�tt genom en parlamentarisk konstellation och allts� �r av rent parlamentariskt ursprung, kan �stadkomma en uppryckning f�r den revolution�ra arbetarr�relsen. Det �r sj�lvklart att uppkomsten av en verklig arbetarregering och det vidare uppr�tth�llandet av en regering som bedriver revolution�r politik kommer att leda till en f�rbittrad kamp, ev till inb�rdeskrig med bourgeoisin. Redan proletariatets f�rs�k att bilda en dylik arbetarregering kommer p� f�rhand att st�ta p� det skarpaste motst�nd fr�n bourgeoisins sida. Parollen arbetarregering �r d�rf�r �gnad att samla proletariatet och utl�sa revolution�r kamp.
Kommunisterna m�ste under vissa omst�ndigheter f�rklara sig beredda att bilda regering tillsammans med icke-kommunistiska arbetarpartier och -organisationer. Men de kan g�ra detta f�rst d� garantier finnes f�r att denna arbetarregering verkligen kommer att f�ra en kamp mot borgard�met i ovann�mnda mening.� (Den prolet�ra enhetsfronten, s 46-47)
Kommunist skriver att enhetsfronttaktiken �r avh�ngig �v�r analys av samh�llsl�get: �r det fr�ga om offensiv eller defensiv� (s 36) Utg�ngspunkten f�r FK:s �enhetsfronttaktik� �r att det �r fr�gan om en �offensiv�.
Detta upprepas g�ng p� g�ng:
�V�rt strategiska delm�l(?) att skapa en revolution�r arbetarr�relse kr�ver just en v�ldig offensiv fr�n alla stridbara arbetares sida. Samh�llsl�get �r allts� (??? v�r anm.) av en helt annan karakt�r �n det var d� Komintern formulerade den �prolet�ra enhetsfrontens� taktik.� (s 36)
Givetvis m�ste en anv�ndning av enhetsfronttaktiken ta sin utg�ngspunkt i �samh�llsl�get�. Att p�st� n�got annat vore att f�rfalla till en dogmatisk idealism. Men vi h�vdar att FK:s mekaniska uppdelning i �offensiv� och �defensiv� �r en mystifikation som enbart l�mnar v�gen �ppen f�r grova politiska misstag. Genom att h�nvisa till att l�get kr�ver �defensiv� eller �offensiv� kan man motivera vilka strategiska eller taktiska v�ndningar som helst. Begreppen b�r utrotas i den mening FK anv�nder dem.
Vi beh�ver inte bara peka p� detta som en m�jlig anv�ndning av begreppen. Kommunist diskuterar �ppet s�dana tolkningar.
Om SKP skriver Kommunist t ex att dess klassamarbetslinje ��r logisk� utifr�n en v�rdering av samh�llsl�get som �defensivt� (s 36). Vi f�rkastar FK:s st�ndpunkt. Oberoende av samh�llsl�get �r SKP s �folkfrontslinje� felaktig. Vi ska diskutera detta problem i n�sta avsnitt, varf�r vi tills vidare l�mnar denna fr�gest�llning.
I det h�r avsnittet vill vi bara understryka att mekaniska resonemang � la FK om defensiv och offensiv i klasskampen f�rsv�rar en f�rst�else f�r klasskampens dynamik. Klasskampen startar n�mligen alltid utifr�n mer eller mindre defensiva positioner, f�r att under klasskampens g�ng � under gynnsamma omst�ndigheter � ledas �ver i offensiv. Detta m�ste vara utg�ngspunkten f�r varje revolution�r strategi. Den som inte har f�rst�tt detta kan heller aldrig utforma en verkligt revolution�r strategi. Oktoberrevolutionen �r det b�sta exemplet p� detta. Ett revolution�rt anv�ndande av enhetsfronttaktiken syftar just till att �ppna s�dana m�jligheter.
Kommunists ovilja att rent ut beteckna den innevarande epoken som offensiv g�r framst�llningen �nnu virrigare.[2] Eftersom Kommunist i st�llet talar om n�dv�ndigheten av en �offensiv f�r att bryta reformismens grepp�, �f�r att flytta fram arbetarklassens positioner� blir egentligen FK:s st�ndpunkt obegriplig. Ty s�dana �offensiver� bedriver kommunisterna alltid, oberoende av de radande samh�llsf�rh�llandena. I denna mening av begreppet �offensiv� skulle ocks� SKP kunna skriva under p� detsamma, ty vad syftar SKP:s folkfrontspolitik till om inte �bryta reformismens grepp�, �flytta fram arbetarklassens positionen� etc.
Mots�gelsen i Kommunist p� denna fr�ga finner sin �l�sning� i att utkastet till Kommunist-artikeln (skriven av signaturen CB) betecknade epoken som offensiv. Detta kunde tydligen inte accepteras av Kommunist-redaktionens majoritet, varf�r dessa satser omarbetades. Men i och med dessa f�r�ndringar f�rlorade artikeln ocks� en del av sin inre logik.
Kommunists resonemang om �defensiv� och �offensiv� har ocks� sina historiska r�tter. Det var under stalinismen som �samh�llsl�get� b�rjade analyseras i dessa termer och strategin och taktiken best�mmas utifr�n dessa abstrakta kategorier. Politiken under Kominterns sekteristiska s k tredje period (1928 -34) motiverades s�lunda med att �perioden var offensiv�. Folkfrontspolitiken (34 � 39) med att l�get kr�vde �defensiv�.
I och med att FK bygger upp sitt resonemang kring dessa begrepp har det ocks� l�mnat v�gen �ppen f�r b�de sekterism och folkfronteri (se ovan om SKP).
I artikeln s�ger Kommunist rent ut att FK kan t�nka sig situationer d� st�d till borgerliga grupper kan bli aktuellt (folkfrontspolitik):
�N�r det i valkampanjen st�r tv� block mot varandra, d�r det ena st�r f�r en direkt fascistisk efter ultrareaktion�r politik, medan det andra f�r n�gon variant av liberal borgerligt-demokratisk politik, m�ste vi st�dja det senare i valkampanjen (s�vida inte det redan existerar ett starkt kommunistiskt parti. I s� fall blir fr�gan mer komplicerad (??? v�r anm) och kan inte besvaras p� f�rhand h�r.�
Detta �r inget annat �n en variant av den argumentation som de traditionella stalinistiska kommunistpartierna anv�nde (och anv�nder) f�r att motivera folkfrontspolitiken (Spanien, Frankrike, Kuba, Portugal etc). Vi avvisar s�dana resonemang. Hur m�nga blodiga nederlag ska arbetarklassen beh�va uppleva innan varje variant av folkfrontspolitik en g�ng f�r alla �verges?
Den bruna pesten kan enbart stoppas av en prolet�r kampenhet. Fascisterna m�ste bek�mpas p� gatorna, p� arbetsplatserna genom arbetarklassens egen kamp. Fascismen bygger inte p� parlamentarisk verksamhet, utan p� en utomparlamentarisk, sm�borgerlig massr�relse och kan d�rf�r endast stoppas av en prolet�r massr�relse.
Vi f�r aldrig lita till (eller sprida illusioner om) att en �borgerligt-demokratisk� parlamentarisk konstellation ska kunna stoppa en utomparlamentarisk fascistisk r�relse. Detta m�ste vara A och O i kampen mot fascismen. Att inte l�ta sin politik genomsyras av denna insikt inneb�r att man f�rsv�rar f�r arbetarna att sj�lva ta upp kampen.
Politiken att st�dja (eller bilda koalition med) borgerliga partier i ett l�ge av djupg�ende kris och med en v�xande fascistisk r�relse, brukar oftast motiveras med att borgerlig demokrati �r �det mindre onda� j�mf�rt med fascismen. Det var med s�dana argument som ocks� den tyska socialdemokratin motiverade sin politik under nazismens framv�xt i Tyskland. Den enda effekten av denna politik blev (och kommer alltid i liknande situationer att bli) att arbetarklassen avv�pnades, splittrades och demoraliserades. Genom att med tal om �det mindre onda� st�dja borgerliga partier och ledare som var icke-nazister, tvingade reformisterna sig sj�lva och arbetarklassen p� defensiven. Genom denna politik tvingades man � f�r att uppr�tth�lla enheten med borgarna � att ta ansvar f�r och i praktiken st�dja de arbetarfientliga �tg�rder som de tyska borgarna genomf�rde f�r att bek�mpa den kapitalistiska krisen.
Fascism kan aldrig stoppas med klassamarbete, Att socialdemokrater v�ljer klassamarbetets v�g, det �r inget att f�rv�na sig �ver, men att en organisation som FK, som t o m s�ger sig ha brutit med stalinismen, f�respr�kar klassamarbete, det �r mer anm�rkningsv�rt.
Det grundl�ggande felet som Kommunist g�r i sitt resonemang, det �r att de bortsett fr�n de samh�lleliga f�rh�llanden som betingar uppkomsten av ultrareaktion�ra och fascistiska r�relser. S�dana uppst�r inte n�r som helst. De uppkommer d� samh�llet befinner sig i djup kris, (socialt, ekonomiskt, politiskt). Fascistiska r�relser �r en produkt av ett sjukt kapitalistiskt samh�lle, en produkt av en kapitalism som k�mpar f�r sitt liv. I dessa situationer st�lls fr�gan alltmer p� sin spets: antingen m�ste alla arbetarklassens organisationer krossas � dvs arbetarklassen atomiseras � f�r att kapitalismen ska kunna repa sig, eller s� krossar arbetarna kapitalismen.
Att som Kommunist bortse fr�n detta �r rent katastrofalt. I tillst�nd av ytterligt djupg�ende samh�llskris m�ste alla krafter anv�ndas till att visa p� n�dv�ndigheten av att arbetarna totalt m�ste bryta med bourgeoisin p� alla niv�er, dvs st�lla fr�gan klass mot klass. Att i dessa situationer st�dja olika delar av den �demokratiska� delen av bourgeoisin �r detsamma som att st�dja de arbetarfientliga �tg�rder som varje borgerlig regering m�ste vidta f�r att bek�mpa kapitalismens kris.
M�nga medlemmar i FK protesterar troligtvis mot ovanst�ende resonemang. De kommer troligen att f�rsvara sig genom att s�ga att FK inte st�djer den politik som socialdemokratin f�rde i Tyskland och att de �gjort upp med� Kominterns folkfrontspolitik. I en viss mening har de r�tt. Det �r riktigt att FK inte har g�tt lika l�ngt som de stalinistiska partierna i sin klassamarbetspolitik. De omg�rdar sitt klassamarbete med fler reservationer, de har inte tagit steget fullt ut i den reformistiska och stalinistiska gungflyn. I verkligheten vacklar FK mellan revolution�ra och icke-revolution�ra st�ndpunkter i fr�gan. FK:s h�llning �r typisk f�r centrister. FK:s historiska motsvarighet �r organisationer som det spanska POUM, som under det spanska inb�rdeskriget gav �kritiskt st�d� �t den spanska folkfronten i st�llet f�r att anv�nda sina krafter till att skapa ett revolution�rt alternativ till folkfronten. Liknande vacklande h�llning hade ocks� MIR i Chile, som f � Kommunist uttryckligen st�djer utan n�gra politiska reservationer. (Om detta, se nedan.)
I avsnittet om val till borgerliga parlament ska vi utreda fr�gan om den revolution�rt marxistiska h�llningen till olika folkfrontskombinationer n�rmare. Men innan vi g�r detta s� ska vi f�rst kortfattat ta upp fr�gan om kommunisternas h�llning till den borgerliga demokratin.
F�rsvarar vi borgerlig demokrati gentemot reaktionen?
Vi avvisar stod till �ppet borgerliga partier i val. Vad betyder detta? Betyder det att vi �r ointresserade av att f�rsvara den borgerliga demokratin mot reaktionen? Nej, det betyder det inte! Kommunister f�rsvarar alltid den borgerliga demokratin, men med prolet�ra metoder!
F�r att beskriva v�r st�ndpunkt skall vi ta upp ett historiskt exempel, som kan �sk�dligg�ra problemen och dess l�sning. Det exempel som vi skall behandla �r Kornilov-upproret i Ryssland 1917.
Fr�n februari till oktober 1917d� bolsjevikerna grep makten regerades Ryssland av en provisorisk regering. Denna inneh�ll b�de representanter f�r de reformistiska arbetarpartierna och fr�n de borgerliga partierna, dvs regeringen var av folkfrontstyp. Bolsjevikerna drev gentemot denna regering en �dubbeltaktik�. Dels kr�vde de att �de kapitalistiska ministrarna� skulle kastas ut ur regeringen, dels att all makt skulle gripas av sovjeterna (arbetarr�den). Med denna politik syftade de till tv� saker: Dels dra upp en klasslinje och visa p� n�dv�ndigheten av att bryta med bourgeoisin, dels att avsl�ja den provisoriska regeringen och att uppr�tta proletariatets diktatur byggd p� sovjeter.
I september f�rs�kte general Kornilov genom en milit�rkupp st�rta den provisoriska regeringen (ledd av Kerenskij). Hur handlade d� bolsjevikerna? Jo, de fortsatte sin kamp mot den provisoriska regeringen, man visade att det var en borgerlig regering och att den var of�rm�gen att sl� tillbaka reaktionen. De p�visade att det endast var arbetarklassen som kunde besegra Kornilov. Lenin br�nnm�rkte dem som i denna situation blivit �principl�sa� och st�dde den provisoriska regeringen. �Deras attityd �r helt felaktig och principl�s�. Lenin skrev:
�inte ens nu f�r vi st�dja Kerenskijs regering. Det �r principl�st. Vi kanske st�lls inf�r fr�gan: Ska vi inte k�mpa mot Kornilov? Givetvis m�ste vi det!...Vi ska sl�ss, vi k�mpar mot Kornilov, precis som Kerenskijs trupper g�r, men vi st�djer inte Kerenskij. Tv�rtom, vi avsl�jar hans svaghet. Det �r skillnaden. Det �r en ganska subtil skillnad, men den �r h�gst v�sentlig och f�r inte gl�mmas.� (Lenin: Collected Works 25, s 285-6) Lenin var s�ledes beredd att samverka med Kerenskij enbart i en milit�r-teknisk mening, att sida vid sida med Kerenskijs trupper sl�ss mot Kornilov. Men samtidigt f�rv�grade Lenin Kerenskijregeringen varje politiskt st�d.
S� st�ller en revolution�r fr�gan om f�rsvaret av den borgerliga demokratin mot reaktionen. (Se ocks� nedan om fallet Chile.)[3]
Kommunist-artikeln demonstrerar en stor f�rvirring n�r det g�ller f�rh�llningss�ttet till parlamentet. � ena sidan f�rsvarar den MIR:s st�d till Allende vid valen i Chile, � andra sidan skriver man �skulle vi inte likt trotskisterna st�tt Wilson i valet eller den franska �folkfronten� f�rra �ret.� I det f�rsta fallet stod n�mligen Allende � enligt FK � f�r en �radikalreformistisk politik som �ppnar stora m�jligheter f�r utveckling av arbetarnas sj�lvst�ndiga kamp och organisering�. I det andra fallet skulle det franska kommunistpartiet �tryckt tillbaka all arbetarkamp�.
Kommunists st�ndpunkt bygger dels p� en felaktig politisk analys och felaktig politisk inst�llning, dels p� en falsk beskrivning av Fj�rde Internationalens linje och agerande i de olika fallen.
L�t oss ta upp fallen ett och ett.
Unidad Popul�r kom till makten efter valet den 4 september 1970. Breda sektorer av v�nstern i Latinamerika (inklusive kubanerna) och de Moskvaorienterade kommunistpartierna framst�llde detta som en seger f�r socialismen.
Unidad Popul�r var sammansatt av sex partier. De viktigaste var Socialistpartiet, Kommunistpartiet och det borgerliga radikalpartiet. Allende f�rdes inte till makten genom en utomparlamentarisk massr�relse. Faktum �r att Allende inte heller hade en majoritet av v�ljarna bakom sig, utan blev president med hj�lp av det st�rsta borgerliga partiet � kristdemokraterna � som stod utanf�r UP.[4]
Kristdemokraterna godk�nde Allende som president d�rf�r att de hade f�rtroende f�r att Allende skulle avh�lla sig fr�n att initiera n�gon avg�rande utmaning mot det kapitalistiska systemet. Och det var uttryckligen ocks� Allendes egen inst�llning. UP:s och Allendes m�ls�ttning var inte alls att �utveckla arbetarkampen� utan att reformera kapitalismen och kapsla in arbetarkampen. Det var ocks� d�rf�r som Allende f�rs�kte samarbeta med den inhemska bourgeoisin och slutligen ocks� tog med representanter f�r den borgerliga arm�n i sin regering, n�got som fick katastrofala konsekvenser.
Under dessa f�ruts�ttningar var det revolution�rernas huvuduppgift att f�rs�ka bryta arbetarnas f�rtroende f�r UP och gynna arbetarnas sj�lvorganisering och bev�pning inf�r den oundvikliga kommande konfrontationen.
Det faktum att UP kunde v�ljas var bara detta ett uttryck f�r en djupg�ende radikalisering och det var ocks� detta som gjorde att bourgeoisin erbj�d reformisterna att ta hand om regeringen. Den hoppades p� detta s�tt att Allende skulle lyckas med att lugna ner arbetarklassen och f�rhindra att radikaliseringen gick alltf�r l�ngt innan bourgeoisin var beredd att ta till h�rdare metoder.
De reformer som Allende-regimen tvingades till att genomf�ra under trycket fr�n massorna i b�rjan av sin regeringstid var givetvis positiva och �kade massornas vilja att g� vidare. Reformerna var en �biprodukt av den revolution�ra klasskampen� (Lenin), inte Allendes goda vilja. Enda m�jligheten att g� vidare var att bryta med UP, som fungerade bromsande i kampen. D�rf�r m�ste revolution�rerna v�gra ta ansvar f�r UP-regimen och arbeta f�r att avsl�ja den och ange ett politiskt alternativ.
Vid varje tillf�lle m�ste revolution�rerna �gynna massornas sj�lvorganisering och kamp f�r sina egna behov. I Chile var det revolution�rernas uppgift att propagera och agitera f�r en arbetar- och bonderegering grundad p� de framv�xande klassorganen. Dessa klassorgan stod i mots�ttning till borgarklassen � kort sagt, de och endast de utgjorde grunden f�r ett politiskt alternativ till UP!
S� och endast s� hade det chilenska �experimentet� kunnat sluta i en prolet�r revolution och inte i ett blodigt nederlag.
Detta betyder inte att revolution�rerna inte skulle ha st�tt UP:s progressiva �tg�rder (nationaliseringar osv). Det betyder inte heller att revolution�rerna inte skulle ha f�rsvarat Allende mot reaktion�ra kuppf�rs�k. (Jfr Kornilovupproret i Ryssland.) Men varje politiskt st�d till UP var felaktigt. Revolution�rerna borde i st�llet �ppet ha propagerat f�r bildandet av sj�lvst�ndiga klassorgan: arbetarr�d, bondekommitt�er osv, och agiterat f�r att all makt skulle gripas av dessa.
Under hela den period i den chilenska klasskampen som �ppnades av Allenderegimens tillkomst var det n�dv�ndigt f�r revolution�rerna att p� alla s�tt visa arbetarklassen p� n�dv�ndigheten av att bryta alla band med bourgeoisin och visa p� en revolution�r l�sning av kapitalismens kris. Som vi sagt ovan betydde detta politisk kamp mot UP och f�r en organisering av arbetarklassen och de fattiga b�nderna oberoende av bourgeoisin.
Taktiken vid valen i Chile (fr�mst marsvalet -73) m�ste ses i f�rh�llande till denna politiska kamp. Efter oktoberkrisen -72 samarbetade det chilenska Kommunistpartiet och Allendes Socialistparti �ppet med delar av bourgeoisin i form av de milit�rer som drogs in i regeringen. Tidigare hade UP f�tt ett st�d av de dominerande delarna av Kristdemokraterna, d�remot satt inte representanter f�r de dominerande borgerliga partierna i regeringen. Milit�rens inmarsch i regeringen var ett mycket p�tagligt och konkret bevis f�r arbetarmassorna om UP-regeringens of�rm�ga att bryta med bourgeoisin. Marsvalen till parlamentet var d�rf�r ett utomordentlig anv�ndbart och viktigt tillf�lle f�r revolution�rerna att inf�r massorna avsl�ja denna regim samt visa p� ett politiskt alternativ. Att i det l�get r�sta p� Allende�, som FK rekommenderar i efterhand, var f�rkastligt. Hade exempelvis MIR st�llt upp egna kandidater, som f�rvandlat valkampanjen till en klasstribun f�r behovet av en arbetarregering byggd p� klassens sj�lvorganisering och sj�lvf�rsvar, hade detta kunnat f� en stor betydelse. I valet hade det varit inopportunt, men de l�rdomar som d� hade s�tts kunde � andra sidan ha blivit avg�rande i den kommande klasskonfrontationen.[5]
Kommunist skriver att FK inte skulle �likt trotskisterna st�tt Wilson i England eller den franska �folkfronten� f�rra �ret�. (s 38) D�rmed demonstrerar Kommunist att man varken f�rst�tt vad fr�gan g�ller eller unders�kt hur Fj�rde Internationalens sektioner agerade.
L�t oss ta det fr�n b�rjan.
Frankrike hade under en l�ng rad av �r regerats av gaullistpartiet, som s�rskilt under de senaste �ren f�rt en konfrontationspolitik gentemot den franska arbetarklassen. Klasskampen sk�rptes. I detta l�ge bildade det franska socialistpartiet och kommunistpartiet en �v�nsterunion� med ett f�rh�llandevis radikalt program, som de gick till val med. I denna situation sp�ndes f�rv�ntningarna hos det franska proletariatet, som fortfarande till sin absoluta majoritet trodde p� de traditionella arbetarpartierna. Detta visar i sin tur att den franska arbetarklassen fortfarande domineras av parlamentariska illusioner.
Vad gjorde d� v�ra kamrater? Jo, givetvis st�llde man upp i valet med egna kandidater (tillsammans med en annan �trotskistisk� organisation, Lutte Ouvri�re). I sin valkampanj f�rs�kte man avsl�ja �v�nsterunionens� illusionsmakeri. Man fick tillsammans tv� procent av r�sterna. Detta i den f�rsta valomg�ngen.
I den andra valomg�ngen f�rdelas enligt den franska valordningen enbart de mandat som inte uppn�tt majoritet i f�rsta valomg�ngen. Det g�r s� till att endast de tv� kandidater som f�tt h�gsta r�stetalet i f�rsta valomg�ngen �ger r�tt att st�lla upp. Konkret betydde det att endast kandidater fr�n gaullisterna och �v�nsterunionen� fanns med i andra valomg�ngen.
V�ra kamrater hade allts� endast tv� alternativ: Valbojkott eller r�sta p� �v�nsterunionen�. Man valde det senare. Varf�r? Berodde det p� att man pl�tsligt st�dde �v�nsterunionens� politik? Nej, givetvis inte!
Fr�gan om man ska bojkotta eller inte beror p� V�nsterunionens klasskarakt�r och p� vilken effekt det ena eller andra f�r p� klasskampen. Kommer en seger f�r V�nsterunionen att ge �ppningar f�r klasskampen eller inte? Vilket alternativ �r det b�sta f�r att vi revolution�rer b�st ska n� ut till arbetarna med v�r propaganda? Vilket alternativ �r det b�sta f�r att skapa gynnsamma f�ruts�ttningar f�r att avsl�ja och bek�mpa V�nsterunionen och arbetarnas parlamentariska illusioner?? Osv, osv.
Det �r s�dana fr�gor som m�ste besvaras innan det kan avg�ras hur man konkret b�r agera i ett valf�rfarande. Det kan aldrig avg�ras genom en abstrakt h�llning att det �r felaktigt att �st�dja� reformister i val. Enligt v�ra franska kamrater hade det varit f�rdelaktigt f�r klasskampen om V�nsterunionen kommit till makten. Arbetarklassen skulle ha haft stora f�rv�ntningar p� �sin� regering som d� de inte infriades, snabbare och effektivare �n hur m�nga stolta revolution�ra proklamationer som helst skulle ha demonstrerat f�r arbetarklassens majoritet vad V�nsterunionen var v�rd. En s�dan situation � med den franska arbetarklassen i r�relse � skulle ha varit f�rdelaktigare f�r revolution�rerna och arbetarklassen �n en gaullistisk regim.
Detta �r den ena sidan av saken. Den andra g�ller V�nsterunionens karakt�r. Varf�r �r det principiellt m�jligt att l�gga sin r�st p� (OBS inte st�dja!) reformistiska arbetarpartier men inte folkfrontskonstellationer? Det h�nger samman med att de socialdemokratiska och kommunistiska partierna till historiskt ursprung och klassbas �r arbetarpartier. De organiserar stora delar av arbetarklassen, men inte bourgeoisin. Det inneb�r att partierna av arbetarna ocks� uppfattas som �arbetarpartier� i motsats till de �ppet borgerliga partierna. En r�st p� s�dana partier utg�r d�rf�r en �klassr�st� i motsats till en r�st p� t ex gaullistpartiet. Detta g�r det m�jligt att �dra upp klasslinjer� i valen, dvs en f�r arbetarnas massa f�rst�elig �klass mot klass�-linje. Genom att i vissa l�gen uppmana till en r�st p� s�dana �arbetarpartier� kan man allts� peka p� n�dv�ndigheten av arbetarklassens enhet mot bourgeoisin.
En uppmaning till r�stning p� icke-revolution�ra arbetarpartier har allts� tv� syften: att f�rs�ka visa p� n�dv�ndigheten av att bryta med bourgeoisin (dra upp klasslinjer) och att f�rs�ka skapa gynnsamma f�ruts�ttningar f�r att avsl�ja dessa arbetarpartier inf�r arbetarmassorna. Detta �r en klassisk leninistisk taktik. (Se Lenins �Radikalismen...� och not l och not 4).
Taktiken kan givetvis inte anv�ndas n�r som helst. I princip b�r revolution�rer alltid st�lla upp sj�lva i val f�r att i denna politiserade situation f�ra ut hela sin politik och f�r att f� en gradm�tare p� sitt politiska inflytande. Valbojkott �r i princip bara aktuellt i l�gen d� �valet �r en taskig f�lla�, d v s d� valet har en uppenbar funktion att avbryta en revolution�r process. (T ex i juni -68 i Frankrike.) Uppmaning till r�stning p� andra �arbetarpartier� �r aktuellt i l�gen d� den egna organisationen inte har m�jlighet att st�lla upp sj�lv och d� en s�dan r�stning kan f� en positiv funktion i klasskampen.
H�r har vi f�rklaringen till att det �r felaktigt att r�sta p� t ex den svenska socialdemokratin. Denna har suttit och f�rvaltat den svenska imperialismen i �ver 40 �r. En r�st p� socialdemokratin skulle d�rf�r inte f� n�gra som helst positiva effekter p� klasskampen. Tv�rtom skulle det endast uppfattas som ett st�d till den f�rda politiken oberoende av vilka reservationer vi skulle g�ra. En s�dan r�st skulle enbart fungera uppbromsande p� klasskampen.
Vpk d�? Kommunist skriver att vi �rimligen� borde �st�tt V�nsterpartiet i valet 73�. F�r att komma fram till denna slutsats har Kommunist dragit parallellen med Kominterns �arbetarregeringar� (en falsk parallell � se ovan) och p�st�r att vi �godtyckligt stoppat in� V�nsterpartiet p� socialdemokratins plats i den prolet�ra enhetsfronten. (FK f�rs�ker styrka sin tes att vi skulle anse att Kominterns resolutioner ��r allm�nt giltiga� med undantaget att Vpk ers�tter Kominterns socialdemokrati.)
Vi ska g�ra FK besvikna. D� vi diskuterar m�jligheten av olika ageranden i valsammanhang, utg�r vi inte alls fr�n Kominterns teser utan fr�n den leninistiska metoden.
Vad g�ller eventuell r�stning p� Vpk, s� m�ste den best�mmas utifr�n klasskampens l�ge och de str�mningar som finns i arbetarklassen. Vi avh�nder oss inte alls m�jligheten av att r�sta p� Vpk (inte heller socialdemokratin f�r den delen), om f�rh�llandena �r s�dana att det skulle spela en positiv roll i klasskampen.
N�r skulle vi i s� fall kunna uppmana till r�stning p� Vpk? Jo, f�r det f�rsta om vi av olika anledningar inte skulle kunna st�lla upp sj�lva och f�r det andra om en r�st p� Vpk skulle gynna klasskampen. Ett s�dant l�ge skulle uppst� om t ex en radikalisering i arbetarklassen �tf�ljdes av en allt snabbare str�m av radikaliserade arbetare till Vpk. I en s�dan situation skulle en valbojkott orsaka att man st�llde sig utanf�r radikaliseringsprocessen. I en s�dan situation skulle vi kunna uppmana till r�stning p� Vpk, samtidigt som vi naturligtvis g�r till h�rt angrepp mot Vpk:s politik.
Det var ocks� s� v�ra kamrater i Frankrike agerade i andra valomg�ngen. Samtidigt som man uppmanade till r�stning p� V�nsterunionen gick man ut i en stor kampanj f�r att avsl�ja dess politik och f�r att f�rs�ka visa att V�nsterunionen inte skulle kunna l�sa arbetarklassens problem. P� detta s�tt st�llde man sig inte (som FK:s broderorganisation Revolution! som bojkottade[6]) vid sidan av radikaliseringsprocessen, utan kastade sig in i den f�r att p�verka och f�r�ndra den. Man agiterade och propagerade mot parlamentariska illusioner och p�visade att endast arbetarklassens egen revolution�ra kamp skulle kunna leda fram till socialismen.
R�stningen p� V�nsterunionen motiverade man ungef�r s� h�r:
�Ni har fortfarande illusioner om V�nsterunionen. Den kommer inte att l�sa era problem. Men vi ska inte f�rhindra er fr�n att sj�lva � av egen erfarenhet � �vertyga er om det. Vi ska inte st� i v�gen f�r detta. Ni f�r v�ra r�ster. Ingen ska efter�t kunna s�ga att det var v�rt fel om V�nsterunionen inte vinner valet och d�rmed inte kan �genomf�ra sitt program�. Men l�gg v�ra ord p� minnet: V�nsterunionen kommer inte att ge er socialismen. Den m�ste ni tillk�mpa er med egen kamp.�
Vi anser att FCR:s agerande var riktigt. I den situation av tilltagande radikalisering som i f�rsta hand kapitaliserades av V�nsterunionen skulle en valbojkott p� ett felaktigt s�tt avsk�rmat FCR fr�n arbetarklassen. (Hur �r det FK? Ska man vara sekteristisk gentemot arbetarklassen?) Vi �r ocks� �vertygade om att FCR med denna taktik ocks� p� b�sta s�tt lagt grunden till att effektivt kunna avsl�ja V�nsterunionen.
H�r kan vi vara kortfattade eftersom principerna f�r valagerande i stort sett har behandlats i f�reg�ende avsnitt.
V�r brittiska sektion IMG st�llde upp med egna kandidater i en del av valdistrikten. I de �vriga distrikten uppmanade man till r�stning p� de �vriga v�nstergrupperna (Revolutionary Workers Party och tv� maoistiska grupper) och f�rst i tredje hand, d�r inga �revolution�ra kandidater� st�llde upp uppmanade man till r�stning p� Labour.
Kommunist s�ger att vi ser Kominterns teser om den prolet�ra enhetsfronten som �generellt riktiga�. Detta �r egentligen s� dumt att det �r on�digt att argumentera mot det. Vi skulle ha ansett det betydligt mer intressant om Kommunist f�rs�kt sig p� en konkret polemik mot det vi skrivit i �mnet i st�llet f�r att tillskriva oss uppfattningar som endast existerar i FK:s f�rest�llningsv�rld. Man b�r l�gga m�rke till att Kommunist i sin kritik av v�r �enhetsfronttaktik� inte har f�rs�kt underbygga sina resonemang med ett enda citat fr�n n�gon av v�ra publikationer. D�rf�r �r ocks� Kommunists kritik fullst�ndigt i det bl�. Svammel �r r�tta ordet!
Vi har d�rf�r ingen anledning att h�r i detalj utreda fr�gan om hur vi ser p� enhetsfronttaktikens anv�ndning i dag, dess strategiska betydelse osv. Dessa fr�gor diskuteras i t ex �S�ndrade vi st�, enade vi falla� (r-broschyren) och s� l�nge FK inte f�rs�kt tillbakavisa oss i sak har vi ingen anledning att g� i svarom�l.
N�r vi anv�nder oss av enhetsfronttaktiken f�rs�ker vi till�mpa den metod som ligger till grund f�r Kominterns enhetsfronttaktik och inte teserna som s�dana. Och metoden �r generell. Enhetstaktiken som metod �r lika gammal som marxismen. Det enda som �r speciellt med Kominterns teser fr�n 1922 �r att det �r f�rsta g�ngen som enhetsfronttaktiken behandlas p� ett systematiskt s�tt. All enhetsfronttaktiken som metod (inte som abstrakt dogm) fortfarande �r anv�ndbar skulle vi kunna ge otaliga exempel p�. L�t oss bara erinra om att den i Frankrike b�de visat sig kunna gynna uppkomsten av breda och kraftfulla mobiliseringar och bli ett effektivt vapen i kampen mot speciellt franska kommunistpartiet. (Kampen mot Debr�-lagen, f�rbudet mot Ligue Communiste, Chiler�relsen, kampen mot fascismen, solidaritetsarbetet f�r viktiga arbetarstrider osv. ) En v�rdering av dessa erfarenheter fr�n FK skulle vara �nskv�rd.
Men l�t oss granska FK:s egen syn p� enhetsfronttaktiken som den framst�lls i Kommunist.
Vi har ovan redan p�pekat att FK bygger sin �enhetsfronttaktik� p� ett felaktigt offensiv/defensiv-resonemang och att detta har parats med en allm�nt oklar h�llning till borgerliga partier och r�relser. I det h�r avsnittet ska vi ge exempel p� hur FK:s centrism ocks� satt sina sp�r i den �konkreta� delen av FK-artikeln, d v s d� man diskuterar enhetsfronttaktikens till�mpning.
Enhetsfronttaktiken �r en metod f�r att dra in maximalt antal individer i aktioner riktade mot olika yttringar av kapitalismen och f�r olika mer eller mindre l�ngtg�ende m�l. F�r att kunna dra med de reformistiska arbetarna i kampen, f�rhandlade Lenin och Komintern p� sin tid med allsk�ns arbetarf�rr�dare, bl a ledningen f�r den tyska socialdemokratin, Rosa Luxemburgs och Karl Liebknechts m�rdare. Man l�t s�ledes inte politiken best�mmas utifr�n moraliska v�rderingar. Tv�rtom avvisade man uttryckligen �moraliserande� i politiken.
M�ls�ttningen med enhetsfronttaktiken var inte att �sluta upp bakom reformisternas politik� utan att bryta igenom socialdemokratins f�rsvarsmur och komma i kontakt med de av socialdemokratin influerade arbetarmassorna f�r att dra med dem i olika aktioner. Komintern var �vertygat om att kommunisterna i kraft av sin riktiga politik hade allt att vinna p� ett s�dant agerande medan socialdemokratin hade allt att f�rlora (under f�ruts�ttning att kommunisterna uppr�tth�ll sin politiska sj�lvst�ndighet).
Vi menar att detta �r giltigt i princip �ven i dag och kommer att vara giltigt s� l�nge som arbetarklassen �r politiskt uppsplittrad. D�rf�r f�r man inte uppst�lla moraliska v�rderingar mot enhetsfronttaktiken. Men det g�r FK! H�r bara:
�F�rsta maj �r inte n�got avskilt fr�n v�r �vriga praktik. En enhet f�rsta maj m�ste bygga p� en enhet i klasskampen. D�rf�r �r det sj�lvklart att vi aldrig kan ha enhet p� Vpk:s politik. l maj m�ste avspegla v�r offensiva kamp f�r en ny, k�mpande arbetarr�relse. V�nsterpartiet �r ett av hindren f�r denna kamp. Hur skulle det g� att skapa en manifestation f�r den sj�lvst�ndiga arbetarkampen och arbetarmakten med v�nsterpartisten Rantatalo som sprang benen av sig f�r att bryta strejken i Malmf�lten efter det lokala avtalet? Eller med de v�nsterpartister i Hamnarbetarf�rbundets ledning som var drivande f�r att �vertidsblockaden i mars skulle h�vas, f�r att f� komma till f�rhandlingsbordet trots att arbetsk�parna inte hade givit ett enda bud?� (s 37)
S�ttet att resonera �r inte leninistiskt utan liknar Kominterns under dess sekteristiska �tredje period� 1928-34. Den period d� socialdemokratin betecknades som �socialfascistisk� . D� kunde man inte �ena sig� med �socialfascisterna� som f�rr�dde kampen, utan enbart med enskilda socialdemokrater och ev lokala avdelningar. Allt detta under parollen �enhetsfront underifr�n�.
�Vi avvisar enhet med arbetarbyr�kratin i Vpk�, s�ger FK. Med detta har organisationen avsl�jat att den inte f�rst�tt ett smack av syftet med enhetsfronttaktiken. Om det vore s� att vi bara genom att appellera direkt till de Vpk-sympatiserande arbetarna kunde f� dem att st�lla upp bakom v�ra fanor och banderoller, d� skulle det inte vara n�got problem. D� vore �verhuvudtaget inte enhetsfronttaktiken aktuell l�ngre. Ty det betyder att arbetarna i praktiken redan brutit med Vpk. Enhetsfronttaktiken �r anv�ndbar innan detta stadium n�tts och �r ett av medlen f�r att komma dit. FK avvisar genom sina moralkakor denna taktik.
FK brukar tala om att man inte f�r vara �sekteristisk gentemot arbetarna�. Detta �r riktigt Men om man �r sekteristisk gentemot de organisationer som arbetarna betraktar som sina, d� �r man ocks� sekteristisk gentemot dessa arbetare. Och att avvisa enhetsfronttaktikens anv�ndning gentemot Vpk �r just inte n�got annat �n ett uttryck f�r en s�dan felaktig sekterism. (Obs. vi f�respr�kar inte politiska eftergifter gentemot Vpk och andra organisationer.)
Om man menar allvar med f�rs�ken att vinna bredare skikt av Vpk-are f�r en kommunistisk politik, d� �r det felaktigt att redan fr�n b�rjan st�lla Vpk-byr�kratin �t sidan, att f�rs�ka g� f�rti denna. F�r att n� Vpk:s baskader p� ett effektivt s�tt r�cker det inte med att appellera direkt till basen utan man m�ste ocks� utnyttja m�jligheterna att g� omv�gen via ledningen. Det �r en av enhetsfronttaktikens grundl�ggande sanningar.
FK talar om �enhet i klasskampen� som en n�dv�ndig grund f�r f�rsta maj-agerande. Men en l maj-demonstration blir inte en �enhet i Klasskampen� bara d�rf�r att man organisatoriskt avskiljer sig fr�n �Vpk-byr�kratin� och genom att st�lla upp paroller om �sj�lvst�ndig arbetarkamp�. Det enda man demonstrerar �r en ytterligt naiv uppfattning av vad �enhet i klasskampen� �r f�r n�got och s�rskilt hur man uppn�r en s�dan. Det enda resultatet av en s�dan politik �r att den f�rsv�rar anstr�ngningarna att vinna Vpk:s bas f�r en klasskampspolitik. De arbetare som fortfarande sympatiserar med Vpk kommer bara att g� tillsammans med Vpk-byr�kratin i st�llet och utan att konfronteras med revolution�rer och en revolution�r politik. Dessutom kommer arbetare som har sv�rt att ta st�llning mellan de olika t�gen att bara stanna hemma eller st� och titta p�. Gynnar detta �skapandet av en revolution�r, k�mpande arbetarr�relse�?
Kommunist vill inte ha enhet �p� Vpk:s politik�. Varken f�rsta maj eller n�gon annan dag. Vpk:s politik �r klassamarbete, parlamentarisk kretinism och inget annat. Det �r inte heller detta enhetstaktiken g�ller, varken F�rsta maj eller n�gon annan dag. FK:s argument �r av samma �kvalitet� som r:s f�re den senaste �v�ndningen� d� r f�rs�kte avvisa enhetsfronttaktiken i princip.
En aktionsenhet �r n�got helt annat �n en enhet kring ett visst partis politik. Vi trodde att detta var element�rt. En enhetsdemonstration eller n�gon annan form av aktionsenhet �r en enhet i handling i en viss fr�ga (eller flera fr�gor) vid en viss tidpunkt. Att demonstrera tillsammans med Vpk med bibeh�llen sj�lvst�ndighet (t ex med egen kolonn) inneb�r inte alls att man �enat sig p� Vpk:s politik�.
L�t oss t ex se p� �rets F�rsta majdemonstration i Stockholm. D�r inbj�d Vpk till en demonstration p� en plattform kring paroller mot kapitalismen, klassamarbetet, imperialismen och f�r socialismen. �r detta det verkliga inneh�llet i Vpk:s politik, d� tycker vi att Vpk:s politik inte �r s� pj�kig. I praktiken st�r ju inte Vpk f�r dessa paroller ens. Ska vi d� avvisa enhet med Vpk i en s�dan demonstration genom att s�ga att parollerna �r felaktiga? Nej, givetvis inte. I st�llet s�ger vi �utm�rkt, l�t oss demonstrera tillsammans f�r dessa saker� och sedan kommer vi � genom att ge dessa paroller ett konkret inneh�ll och genom att avsl�ja Vpk i praktiken � att visa vad Vpk st�r f�r.
Varje enhetsinitiativ, t ex en F�rsta majdemonstration, m�ste ses i relation till klasskampen. Detta s�ger ocks� Kommunist. Men i praktiken propagerar FK f�r en linje som inneb�r att t ex F�rsta maj �tskiljs fr�n den dagliga praktiken. Ty ett av syftena med att initiera enhetsdemonstrationer �r att underl�tta uppr�ttandet av aktionsenheter i andra sammanhang (p� arbetsplatser, i solidaritetsarbete etc.)
L�t oss t ex f�ruts�tta att vi F�rsta maj demonstrerat tillsammans med Vpk kring en viss acceptabel minimiplattform. Under denna f�ruts�ttning �r det l�ttare att argumentera med Vpk:arna p� arbetsplatserna. I princip kan man resonera p� f�ljande s�tt: �F�rsta maj demonstrerade vi tillsammans mot kapitalismen och klassamarbetet...osv, osv. Vi borde inte n�ja oss med detta. Vi borde g�ra n�got p� den h�r arbetsplatsen ocks�. H�r finns ju mycket som vi borde g�ra n�got �t. Osv, osv.�
Vpk:arna har givetvis sv�rare att neka samarbete under dessa f�ruts�ttningar �n om vi tidigare har intagit en sekteristisk st�ndpunkt och v�grat aktionsenheter. P� detta s�tt underl�ttas v�rt arbete att f� till st�nd r�relser. Dessutom �kar v�ra m�jligheter att vinna Vpk:are f�r v�r politik liksom att avsl�ja Vpk:s.
S� b�r man anv�nda enhetstaktiken.
Men FK resonerar inte p� detta s�tt. Att demonstrera tillsammans med Vpk F�rsta maj inneb�r ju att �ha enhet p� Vpk:s politik�, s�ger man och det vill FK givetvis inte veta av. D�rf�r st�ller FK upp en hel r�cka med paroller som man f�rs�ker tvinga p� alla andra och hoppas d�rmed att Vpk och �sm�borgarv�nstern� ska v�gra att st�lla upp bakom dessa paroller. P� detta s�tt tror man att man �avskiljt sig� p� ett effektivt s�tt. I verkligheten har man dock bara hj�lpt byr�kraterna i Vpk att beh�lla kontrollen �ver sina medlemmar och sympatis�rer. B�de Vpk-byr�kraterna och FK �r n�jda och bel�tna, de f�rra d�rf�r att de slipper konfronteras med revolution�rerna. Resultatet blir att kampen f�r att undanr�ja hindret Vpk f�rsv�ras.
FK kan t�nka sig enhet med lokala Vpk-avdelningar s�ger man. Men �den kan endast byggas genom att vi tvingar �ver de lokala Vpk:arna p� en revolution�r politik�, (s 37. Varf�r inte kr�va att dessa Vpk-are g�r in i FK f�rst???)
Detta �r �terigen ett argument som skulle ha kunnat h�mtas fr�n Kominterns tredje period. �Enhetsfront underifr�n� kallade man det d�. Denna politik var felaktig d� och den �r det fortfarande. Tror FK att det �r m�jligt att skapa enhet inom arbetarklassen p� klasskampens grund p� detta s�tt? Tror FK att denna metod �verhuvudtaget �r ett effektivt medel att vinna Vpk:are f�r en revolution�r politik?
Om FK tror det, d� ger vi inte mycket f�r FK:s uppfattning av vad �enhet i klasskampen�, �revolution�r politik� osv egentligen inneb�r. Att st�lla upp bakom FK:s arbetarmaktsparoller f�rsta maj f�rpliktigat n�mligen inte till mycket mer �n att st�lla upp bakom Vpk:s huvudparoller (se ovan). D�remot �r det ett utomordentligt exempel p� sekterism.[7]
Dessutom �r Kommunists s�tt att resonera idealistiskt. Det �r genom att tvinga in Vpk-ledningen (p� lokal och central niv�) i gemensamma aktioner p� n�got s� n�r acceptabla plattformar (d v s i b�de objektiv och f�r Vpk:s del subjektiv mening) som vi verkligen kan skapa f�ruts�ttningar f�r att vinna Vpk:s bas f�r en revolution�r politik. Genom att visa p� n�dv�ndigheten av bred kampenhet kring arbetarklassens objektiva behov och genom att ta praktiska initiativ i denna riktning kan vi �vertyga Vpk:s bas (och andra arbetare) om v�r politiks f�rtr�fflighet och Vpk:s ruttenhet.
Enhetstaktiken bygger p� principen om enhet i handling med bibeh�llen politisk och organisatorisk sj�lvst�ndighet f�r de deltagande politiska str�mningarna.
Detta �r inte n�gon obetydlig fr�ga, utan den har strategisk betydelse. Syftet �r att skapa en f�rst�else f�r och en praktisk erfarenhet av prolet�r demokrati, n�got som inte minst �r av oerh�rd vikt under den prolet�ra diktaturen, dvs under uppbygget av socialismen.
Det �r bl a av denna anledning som vi bek�mpar den maoistiska principen om maximiplattformar, som f�rbjuder deltagande politiska str�mningar att g� ut�ver vad som st�r i plattformen. Mot detta st�ller vi enhetsplattformar av �minimikarakt�r�, dvs plattformar som utg�r den grund p� vilken enheten vilar, men till�ter de deltagande politiska str�mningarna att uppr�tth�lla sin sj�lvst�ndighet och g� ut�ver plattformen (men givetvis inte bryta mot plattformen). Detta brukar vi beteckna tendensfrihet.
FK brukar vanligen erk�nna tendensfriheten, men d� vi l�ser Kommunists artikel undrar vi om FK egentligen f�rst�tt varf�r tendensfriheten �r s� betydelsefull.[8]
� ena sidan s�ger man sig vara emot maximiplattformar och f�r tendensfrihet. � andra sidan �r man i praktiken inte speciellt angel�gen att sl�ss f�r detta.
Detta kan vi b�st demonstrera genom att ta upp FK:s syn p� solidaritetsarbetet.
Kommunist understryker vikten av att solidarisera sig med arbetarkampen och att demonstrera f�r frigivande av alla politiska f�ngar. Om det senare skriver man:
�Massiv mobilisering kring detta krav �r av stor betydelse. D�rf�r kan det vara n�dv�ndigt med maximiplattformar, d v s att avst� fr�n tendensfrihet. En s�dan maximiplattform m�ste givetvis ge utrymme f�r att f�ra fram den prolet�ra internationalismens n�dv�ndighet.� (s 37)
Detta �r rena rama gallimatiasen. F�r det f�rsta inst�ller sig genast fr�gan varf�r det pl�tsligt i denna fr�ga kan vara �n�dv�ndigt� att avst� fr�n tendensfriheten, d� det inte g�ller Chile, Indokina osv. F�r det andra varf�r kr�ver Kommunist samtidigt r�tten att f�ra fram �den prolet�ra internationalismens n�dv�ndighet�? St�r inte kravet p� �massiv mobilisering� (som s�gs kr�va maximiplattform) i mots�ttning till kravet p� att den prolet�ra internationalismen ska f� f�ras fram? Just detta brukar ju vara n�got som �sm�borgarv�nstern� vill utest�nga fr�n sina demonstrationer. (Se t ex DFFG:s Vietnam-demonstrationer.) Nej, Kommunists resonemang �r oh�llbart. �ven i detta sammanhang b�r vi sl�ss f�r tendensfrihet. Det skulle t ex vara m�jligt att i en s�dan demonstration bygga enheten kring t ex frigivande av de politiska f�ngarna samtidigt som tendensfriheten garanterar r�tten att f�ra fram t ex den prolet�ra internationalismen. S� b�r en massiv solidaritetsr�relse byggas upp.
FK v�grar delta i �borgerligt-demokratiska humanitetsdemonstrationer typ DFFG:s�. Detta motiveras med tv� argument:
F�r det f�rsta d�rf�r att DFFG �v�grar tendensfrihet� och �g�r mot alla f�rs�k att f�ra in den prolet�ra internationalismen� (jfr ovan). F�r det andra d�rf�r att DFFG �s�ker enhet med socialdemokratin�.
Sedan skriver Kommunist: �Det sista �r i sig tillr�ckligt f�r att om�jligg�ra enhet, solidaritetsdemonstrationer f�r aldrig bygga p� enhet med SAP...� (s 37)
L�gg m�rke till att Kommunist g�r en demagogisk fint. Att DFFG s�ker enhet med SAP �r inte samma sak som att DFFG:s demonstrationer bygger p� enhet med SAP. Att DFFG s�ker enhet med SAP (p� SAP:s villkor) borde ju i st�llet f�r att vara ett argument mot att befatta sig med DFFG:s demonstrationer, vara ett argument f�r att s�ka enhet med DFFG for att vrida organisationen fr�n SAP. Kommunist t�nker emellertid inte s� l�ngt. I st�llet moraliserar man �ver DFFG:s opportunism.
P� samma s�tt �r argumentet att FK inte kan demonstrera tillsammans med DFFG d�rf�r att organisationen v�grar tendensfrihet felaktigt. Om Kommunist resonerat logiskt, borde man ist�llet skrivit att det �r n�dv�ndigt att ta upp kampen f�r att tvinga DFFG att acceptera tendensfrihet.
Kommunists argument visar sig s�ledes enbart vara defaitistiska och inneb�ra en kapitulation inf�r de politiska uppgifter som den revolution�ra r�relsen st�r inf�r. I st�llet f�r att g� i n�rkamp med DFFG f�r en riktig politik, uppmanar Kommunist till en sekteristisk passivitet.
Men inte nog med det. N�gra rader l�ngre ner skriver man att om kampen i Indokina sk�rps, kan �enhet med sm�borgarv�nstern� t�nkas, men "endast om SAP h�lls utanf�r och r�tten att f�ra fram den prolet�ra internationalismen tryggas�.
L�gg m�rke till att man h�r st�ller samma krav p� demonstrationens utformning som ovan (n�r det g�ller socialdemokratin och den prolet�ra internationalismen). I s�dana l�gen ska man allts� ta upp kampen f�r det man tidigare inte ans�g det v�rt besv�ret att f�rs�ka ens. Snacka om kortsynt politik. Hur inbillar sig FK att man d� kampen i Indokina sk�rps, pl�tsligt ska kunna tvinga DFFG till att acceptera en riktig enhetsfrontssyn? Just detta, att FK under nuvarande f�rh�llanden frivilligt avst�r fr�n att sl�ss f�r en riktig inriktning p� aktionsenheter f�rsv�rar skapandet av s�dana i framtiden d� �ven DFFG skulle vara villiga att acceptera dem. Resultatet av FK:s inst�llning blir troligen att DFFG i en s�dan situation blir �nnu ivrigare att s�ka enhet med socialdemokratin. Detta underl�ttas av att DFFG inte nu uts�tts f�r p�tryckningar fr�n �v�nster�. FK:s moraliserande inst�llning till DFFG underl�ttar f�r DFFG:s ledning att ost�rt driva sin flirt med socialdemokratin.
En riktig linje gentemot DFFG m�ste vara principfast. Man m�ste st�ndigt framh�lla n�dv�ndigheten av att inte underordna sig socialdemokratin och st�ndigt sl�ss f�r tendensfriheten i demonstrationer och andra aktionsenheter. Detta b�de i propaganda och om s� styrkef�rh�llandena till�ter i praktisk handling. D�rf�r �r RMF alltid i princip berett att delta i Indokinademonstrationer tillsammans med DFFG och andra organisationer om minimiplattformen �r acceptabel och med bibeh�llen politisk sj�lvst�ndighet (tendensfrihet).[9]
�Enhetstaktik �r inget mystiskt� skriver Kommunist i b�rjan av sin artikel. Vi inst�mmer! Men inte f�r man det intrycket d� man l�ser Kommunist.
F�r att reda ut fr�gest�llningarna har vi tvingats skriva en f�rh�llandevis l�ng artikel. �nd� har vi inte behandlat alla aspekter av enhetsfronttaktiken utan har f�rs�kt koncentrera oss p� de fr�gor av mer principiell natur, som aktualiseras av Kommunist.
Vi hoppas som vanligt att FK ska ta sig samman och f�rs�ka sig p� en seri�s polemik. Det �r inte utan att man b�rjar misst�nka att FK �r fullst�ndigt of�rm�get till detta. Hittills har FK:s �teoretiska kamp� mot oss till 99 procent best�tt i en allm�nt grinig h�llning och en �verl�gsen attityd, som �r ov�rdig kommunister. N�gon konkret polemik mot n�gra av v�ra �provokationer� mot FK har vi i skrivande stund inte sett r�ken av. Men den som v�ntar p� n�got gott v�ntar aldrig f�r l�nge � s�ger ordspr�ket.
30.5 74 MF
[1] I sammanhanget f�rs�ker Kommunist g�ra sig lustig �ver att vi inte �r �det minsta konsekventa�:
�N�r h�rde vi dem tala om enhetsfront med socialdemokratin eller st�d �t �arbetarregeringen�? RMF har helt godtyckligt stoppat in V�nsterpartiet p� socialdemokratins plats i den prolet�ra enhetsfronten. Men inte ens h�r �r RMF konsekvent. I s� fall borde det ju rimligtvis st�tt V�nsterpartiet i valet -73�.
� Har d� inte FK fattat ett skvatt? Vi kommer aldrig att ge politiskt st�d �t n�gon annan regering �n en verklig arbetarregering, d v s i den meningen vi diskuterar i texten. D�remot kan vi mycket v�l t�nka oss taktiska r�stningar p� b�de Vpk och SAP. Men d� �r det fr�ga om en kampmetod mot dessa partier. Det �st�d� man ger till dessa partier �r d� av samma typ �som repet st�djer den h�ngde� (Lenin). F�r en diskussion av dessa problem, se avsnittet om val till parlamentet.
[2] Mots�gelserna fullbordas om vi j�mf�r med ledaren i samma nummer av Kommunist. D�r l�ser vi:
�Den r�relse vi i dag kan sk�nja har en helt annan karakt�r. Den �r framf�r allt defensiv, en f�rsvarskamp.� (Kommunist s 3)
Minst sagt halsbrytande man�vrer vi f�rses med i FK:s teoretiska organ.
[3] I det h�r sammanhanget kan det ocks� vara l�rorikt att studera Trotskijs h�llning till den spanska folkfronten under andra h�lften av 30-talet. Problemet liknade det i Ryssland 1917. Folkfronten utsattes f�r angrepp fr�n fascister (Franco). S� h�r framst�llde Trotskij revolution�rernas h�llning till folkfrontsregeringen:
�Vi kan och m�ste f�rsvara den borgerliga demokratin, inte med borgerligt demokratiska medel, utan med klasskampens metod som i sin tur banar v�g f�r ers�ttandet av den borgerliga demokratin med proletariatets diktatur. Detta betyder s�rskilt att under det att vi f�rsvarar den borgerliga demokratin, t o m med vapnen i hand, tar proletariatets parti inte ansvar f�r den borgerliga demokratin, intr�der inte i regeringen, utan uppr�tth�ller full kritikfrihet och handlingsfrihet gentemot alla partier i Folkfronten och f�rbereder p� detta s�tt st�rtandet av den borgerliga demokratin i n�sta stadium. Varje annan politik �r ett kriminellt och hoppl�st f�rs�k att anv�nda arbetarnas blod som cement f�r att h�lla samman en borgerlig demokrati som oundvikligen �r d�md till att kollapsa oberoende av den omedelbara utg�ngen av inb�rdeskriget.� (Trotsky: The Spanish Revolution 1931-39. s 257)
Historien har inget egenv�rde. Vi studerar den f�r att l�ra av den. Vi kan inte anv�nda historien som ett uppslagsverk, d�r vi finner svaren p� alla fr�gor, men d�remot kan vi f� anvisningar om p� vilket h�ll vi ska s�ka svaren. I de fall d�r arbetarpartier resonerat p� FK:s s�tt har resultatet blivit kontrarevolutionens seger, som arbetarklassen dyrt f�tt betala med sitt blod. Det spelar h�r ingen roll att FK, liksom sin centristiska f�reg�ngare spanska POUM, intar en �v�nsterh�llning� till folkfronter av olika slag � i praktiken kommer de likafullt att fungera som folkfronternas flankskydd till v�nster i st�llet f�r att fungera som ett klart alternativ till folkfronten. (Se avsnittet om Chile, som �r ett aktuellt exempel.)
[4] I det h�r sammanhanget kan det vara l�rorikt att studera hur Komintern s�g p� block med delar av bourgeoisin. I Frankrike 1922 hade det bildats ett �v�nsterblock� best�ende av reformister och borgerliga partier. Komintern gav str�nga direktiv om att denna valkombination m�ste bek�mpas. L�t oss citera n�gra avsnitt om detta fr�n Kominterns exekutiv:
�26. Reformisterna-avvikarna �r �v�nsterblockets� agentur inom arbetarklassen. Deras framg�ngar kommer att bli st�rre, ju mindre arbetarklassen som helhet f�ngas av id�n av och praktiken av enhetsfronten mot bourgeoisin. Arbetarskikt som f�rvirrats av kriget och revolutionens dr�jsm�l, kan v�ga sig p� att st�dja �v�nsterblocket i tron att de d�rigenom inte riskerar n�gonting eller att de inte ser n�gon annan v�g f�r n�rvarande.
27. En av de mest tillf�rlitliga metoderna f�r att inom arbetarklassen bek�mpa st�mningar f�r och id�erna om �v�nsterblocket�, d v s ett block mellan arbetarna och en viss del av bourgeoisin mot en annan del av boureoisin, �r att ih�rdigt och beslutsamt fr�mja id�n om ett block mellan alla delar av arbetarklassen mot hela bourgeoisin...
32. Den ovann�mnda politiken f�ruts�tter naturligtvis fullst�ndigt organisatoriskt oberoende, ideologisk klarhet och revolution�r fasthet hos det kommunistiska partiet sj�lvt.
Det skulle s�ledes t ex vara om�jligt att med fullkomlig framg�ng f�ra en politik med syfte att g�ra id�n om �v�nsterblocket� f�rhatlig bland arbetarklassen, om det i v�ra partiled finns anh�ngare till detta �v�nsterblock� som �r fr�cka nog att f�rsvara detta bourgeoisins uppgjorda program. En ovillkorlig och skoningsl�s uteslutning till vanheder f�r dem som talar f�r �v�nsterblocket� �r en sj�lvklarhet f�r Kommunistpartiet. Detta kommer att befria v�r politik fr�n alla tvetydiga och oklara element; detta kommer att dra till sig uppm�rksamheten fr�n de avancerade arbetarna om fr�gan om �v�nsterblockets� akuta karakt�r och kommer att visa att Kommunistpartiet inte leker med fr�gor som �ventyrar proletariatets revolution�ra aktionsenhet mot bourgeoisin.� (Den prolet�ra enhetsfronten s 31-33)
[5] FK:s vacklan �terspeglas ocks� i deras beskrivning av El Teniente-strejken. �De (trotskisterna) v�grade Allende st�d (och st�dde tom rent reaktion�ra aktioner mot honom, t ex den av tj�nstem�n dominerade och av kristdemokraterna underst�dda strejken vid koppargruvan El Teniente.)� (s 38)
< Hur bl��gd f�r man egentligen bli? Har FK aldrig reflekterat �ver varf�r borgarpressen t e x s�rskilt i b�rjan ganska friskt st�dde den stora gruvstrejken i de svenska malmf�lten 69-70 eller varf�r Expressen �st�dde� Hamnarbetarf�rbundet i v�r? Vad kan det bero p�?
El Teniente-strejken b�rjade med att 13000 gruvarbetare gick i strejk f�r att f�rsvara den glidande l�neskala de redan hade tillk�mpat sig, men som regeringen nu ville avl�gsna med argument om nationens ekonomi etc. Regeringen f�rs�kte till en b�rjan bagatellisera strejkens omfattning genom att p�st� att �majoriteten av arbetarna g�tt tillbaka till arbetet� osv och att det enbart var �tj�nstem�n� som fortsatte den.
Men strejken fortsatte. D� b�rjade UP beteckna strejken som reaktion�r och t o m �fascistisk�. �r det s� underligt att reaktionen i detta l�ge s�g sin chans att utnyttja strejken och att de d� b�rjade st�dja den?
En fr�ga till FK: Vem bar skulden till att strejken blev ett vapen i reaktionens h�nder? Arbetarna eller Unidad Popular-regeringen?
[6] I �rets presidentval (1974) gjorde Revolution! dock helt om och r�stade p� V�nsterunionens kandidat Mitterrand. Nu pl�tsligt �gynnade det klasskampen� om V�nsterunionen vann valet. Hur detta g�r ihop, det f�rklarar inte Revolution! Det var snarare mer tvivelaktigt att r�sta p� Mitterand i �rets val �n p� v�nsterunionen f�rra �ret eftersom Mitterrands valprogram i �r l�g �tskilliga grader till h�ger om v�nsterunionens 1973.
[7] FK:s arbetarkommitt�er organiseras ocks� efter modellen �enhetsfront underifr�n�. P� arbetsplatserna arbetar FK huvudsakligen genom dessa, medan organisationen FK oftast inte alls framtr�der, I st�llet m�ter vi �R�da Elverksgruppen�, �Volvo-gruppen� osv.
RMF:are �r inte speciellt v�lkomna i dessa grupper. Helst ser FK att vi st�r utanf�r om vi inte accepterar FK:s syn p� dessa gruppers inriktning.
I samband med den av FK organiserade �Arbetarkonferensen� visade det sig tydligt. Samtliga RMF:are som anm�lt sig till denna, och som FK kunde identifiera, blev tills�nda brev, d�r de avkr�vdes �sj�lvkritik� p� RMF:s kritik av FK:s taktik p� arbetsplatserna och speciellt synen p� �arbetarkommitt�erna�. Att det inte stod ett enda ord om att man m�ste acceptera huvuddragen i FK:s �arbetsplatspolitik� i den offentliga inbjudan till konferensen gl�mdes hastigt och lustigt, d� FK uppt�ckte att man troligen skulle f� en revolution�r opposition p� konferensen. S� d�rf�r besl�t man att utest�nga RMF:arna.
[8] Denna misstanke f�rst�rks n�r man drar sig till minnes FK:s nonchalanta inst�llning till kampen f�r prolet�r demokrati i arbetarstaterna (speciellt Kina). Se f�reg�ende nummer av FI. [ Se artikeln ��F�rbundet Kommunists �verg�ngssamh�lle: Arbetarmakten f�r v�nta� ovan ]
[9] Kommunist kritiserar ocks� RMF:s G�teborgsavdelning f�r att den deltog i en IB-demonstration f�rra �ret �helt p� sm�borgarnas villkor� och �skrev t o m under deras flygblad med krav p� fempartiutredning�. F�r en g�ngs skull har Kommunist r�tt! Det var ett opportunistiskt agerande. Det �r v�l ocks� den enda kritik som �r v�lbefogad i Kommunists artikel. Men vi anser �nd� att det �r b�ttre att riskera s�dana opportunistiska felsteg, �n att st�lla sig vid sidan av och enbart kommentera �sm�borgarv�nsterns� aktioner, som FK g�r i 99 fall av 100.